Kulspel!

Tidig Entreprenör!

När jag började skolan vid 7 års ålder, gick vi i gamla uppbrunna skolan som fanns på baksidan av kälbacken. Redan det första året började våren med, att man spelade kula där solen hade tinat upp snön, så att det var barmark. Vi spelade bara Pyramid, ”pyris”. (där man la en kula på underliggande tre.)
Det gällde att från ungefär 4 meter pricka ner kulan så att ”pyrisen” revs. Redan vid denna tidpunkt 7 år, var jag duktig på detta spel. Behövde oftast inte mer än en kula för att pricka rätt. När man prickat pyrisen gällde det att ställa upp den fortast möjligt för att andra skulle kunna fälla den igen. Det gjorde att man ibland fick in många missade kulor innan någon prickade den igen.
Vi hade på skolan alltid två spelställen igång. Alldeles utmed varandra så, att man kunde kasta på bägge från ungefär samma ställe. Desto oftare man hade ”pyrisen”, desto oftare kunde man tjäna kulor på dem som kastade.
Eftersom jag var duktig på att pricka ”pyrisen”, så anställde jag ståare. (En som satte sig gränsle bakom ”pyrisen” och fångade missade kulor.) På det sättet kunde jag kasta omväxlande på bägge ställena allt efter att andra hade prickat min, för att få tillbaka rätten att sitta och fånga igen. Detta att jag anställde ståare gjorde att jag snabbare kunde vinna många kulor.
När andra hade slut så kunde jag då sälja kulor till dem som ville köpa.
När jag började i tredje klass gick man i skolan uppe i centrum av byn. Där var kulspelet ännu intensivare, Här gick ju alla större barnen från tredje klass till sjunde klass. Även här hävdade jag mig bra och fortsatte att ha ”ståare” anställda. En av de bättre kulspelarna som fanns här var Holger Öqvist. Han hade emellertid aldrig ståare. Skälet var nog att han var försiktig. På den tiden betecknade jag det som snål. Men han var duktig på att pricka ”pyrisen”.
De som inte var lika framgångsrika i att pricka fick genom att vara ståare betalt i egna kulor. Priset för att stå en rast var flexibelt. Marknadskrafterna rådde. Det kunde vara från fem till femton kulor.
Minns att Vilhelm Vallon och Rune Berglund å ibland Bertil Brändström, var några av kompisarna som ibland stod och fångade åt mig. Rune var själv ganska duktig. Men när han inte hade kulor så var detta ett sätt att skaffa sig ny ammunition. En bra dag så kunde man ha sålt kulor för kanske en krona. Kulorna kostade att köpa från fickan egentligen ett öre per st. Men på grund av att också Holger sålde så fanns det en viss konkurens. Här rådde också marknadskrafterna. Man kunde få från 11-12 kulor till femton sexton. Allt beroende på om Holger eller någon annan också sålde.
Affärerna var snabba eftersom rasterna endast var ca 10 till femton minuter. Förutom middagsrasten som vi kallade lunchrasten. Den var 50 minuter. Då gällde att äta snabbt för att hinna ut och spela.

Man kan dra många paralleller med livet som vuxen med denna tid och hur livet fungerade. Jag föredrar att dra parallellen med att redan som ung fans en viss känsla för att vara företagare eller ledare. Det finns andra paralleller man kan dra. Ex vis det mindre goda i att spela och spela av andra sina kulor. Det borde man kanske skämmas för.
Jag kom från en fattig familj. Kanske en av de fattigaste. För mig var det då ett sätt att visa att fattigdom inte var ett hinder för att försöka vara duktig. Duktig på mitt sätt. För mig då, tyckte jag att Sten Selanders dikt "Spela kula" var löjlig. Gällde inte mig.
Regler: Pyramid(”pyris). En spelare bygger upp en pyramid bestående av minst tre kulor i basen och en ovanpå. De andra, som kastar, står bakom ett streck ett par meter därifrån. Den som ställde upp pyramiden vinner alla kulor som de som kastar missar, men om någon som kastar träffar pyramiden vinner han eller hon alla kulorna i pyramiden och tar över den. Man kan bygga upp stora pyramider. Huvudregeln är att en stor pyramid kräver längre avstånd för den som skall kasta. Hattar och mössor blir nästa i Biografidelen.