Frigjord kvinna.

Frigjord Kvinna eller slampa?
Jag tänkte på den väldiga skillnaden som är mellan kvinnans ställning i dag och på den tid jag beskrivit på bloggen. Femtio och sextiotalet. I avsnittet springpojke kunde man läsa om Läroverksadjunkt Marta Andersson som hade mig att springa och köpa cigarrer. Det var kanske inte så konstigt att man reagerade på den tiden över henne.
Tänk Er, att det kommer en kvinna i byxor, vilket aldrig ens föresvävade gemene kvinna att bära på femtitalet. Å dessutom en bildad själ, som dessutom var lärare. Skandalen är nära.
Dessutom har samma kvinna mage att för att byxorna ska synas extra mycket, dels ha storrutiga sådana. Ibland till och med golfbyxor som slutade vid knäna. En sådan kvinna är på gränsen till att böra tas om hand.
Hon har därtill varit förmodligen till en Herrfrisör eftersom hon har kortklippt hår, precis som karlarna. Ja nästan kortare än många rejäla karlar. Det är ju nästan gräsligt. Hur kan hon vilja se ut på detta sätt. Hon är ju kvinna.
Dessutom kör hon bil!!
Det gör väl ändå karlarna bäst. Varför håller hon på, på detta sätt. Å har Ni sett bilen? En DKW med sufflett! Där sitter hon och kör med en skinnsmäck på skallen sommartid? Det är ju för hemskt.
Vintertid har hon skidor som sticker ut ur kofferten. Har Ni dessutom sett skorna. Kängor eller pjäxor på en vuxen kvinna? Inte åker väl damer skidor?
Stannar hon av och pratar, kan hon ställa sig ute och bolma och röka i allas åsyn.
Är det verkligen en kvinna? Nog skulle man vilja syna den kvinnan mellan lårbenshalsarna.
Ja så kunde det både tänkas och låta på den tiden. Hon var egentligen den riktigt stora feministen som drog ett Eget tungt lass för frigörelsen.
Då tyckte vi att hon endast var ett hån mot kvinnor. Men nu tycker ingen, att inte kvinnor kan bära byxor?
Ingen tycker att kvinnor ska röka, men det är idag fler kvinnor än män i Sverige som röker. Inte tycker vi att det är konstigt att de röker för att de är kvinnor.
Åker skidor och kör bil? Vad är det i dag för konstigt med det?
Under sextiotalet kom den tvådelade dambaddräkten. Slampor var det omdöme som de flesta damerna till en början använde som omdöme. Det var djupt rotat hur en kvinna skulle se ut och hur de skulle uppträda. Kvinnorna var så indoktrinerade i att vara en underlägsen varelse att de själva inte med en gång kunde tänka logiskt.
I Sverige fanns inga homofiler och flator på den tiden. Det var så tabu, att trots att vi alla visste att såväl kungligheter som stadsministrar hade konstigheter för sig, så ville vi absolut inte tro det. Inte behövde varken präster eller andra bry sig om detta fenomen, eftersom det egentligen inte fanns. Vi ville inte tro det. Kyrkan hade predikat i många år både hur männen skulle tukta sina hustrur, och eftersom vi vanliga, men också kyrka, predikade eld och svavel över otuktigt leverne som det hette, så var det då, inget problem.
Annorlunda blev det först när vi tillät sanningen komma fram. När inte kyrkorna inte längre hade samma makt. När vi tillät att kvinnorna vara människor med samma rätt till allt, vad männen tillät sig. När de ”knepiga” typerna tilläts att leva med varandra. När till och med kvinnorna fick höja sin röst inne i kyrkan.
Jag har själv varit en av de fördömande.
En dag på mitt företag på Haraholmen skulle jag anställa en person som skulle jobba på oljedepån. Några stycken hade jag kallat för en intervju.
Det kommer in en pojke med ett örhänge som dinglade i örat. Nu kunde jag inte koncentrera mig på mina frågor. Jag var allvarligt störd av örhänget. Sa till den jobbsökanden att ifall han var allvarligt intresserad av jobbet så kunde han komma tillbaka en annan dag utan örhänge. Örhänge var för mig tecken på något åt homo hållet.
Pojken ringde dagen efter och ville komma ner och fortsätta intervjun. Det fick han. Han kom han var utan örhänge. Han fick jobbet.
Sedan dess har jag ångrat mitt tilltag. Med vilken rätt skulle jag ha honom att uppträda på annat sätt än vad han själv ville.
Att det var fel människa jag i alla fall anställde var en annan sak. Han använde narkotika. Ni kan ju tänka Er själva hur bra det är att ha en narkoman på en oljedepå.
I dag får vi, lära oss att vi måste tänka kärleksfullt och att alla människor har ett likt värde.
Tänk, det var bara femtio sextio år sen vi tänkte och handlade så annorlunda. Vissa har inte ändrat tänket än. Se på människorna i många länder i välden, där fortfarande religionen och männen är förtryckare. Länder som har samma väg som vi att gå. Hur blir det om ytterligare femtio år? Har de då kommit ikapp oss?
Tage/S