Om mig

Mitt foto
Jävrebyn, Norrbotten, Sweden

lördag 25 april 2009

Helikopter mot Tjuonajokk.

Kostnadskrävande Tarfala is!
Under tiden som jobbet fortskred åt ARA bolaget, så började bolaget med alla åtgärder som gjorts att gå allt bättre och bättre.
Snålheten som varit ett signum för många befattningshavare, kunde allt mer övergå till småskaligt överdåd.
Vi hade nu fått med oss Kommunerna. Den ryska högkvalitativa oljan vi importerade, gav oss många fina slantar.
Förfrågan kom om jag kunde ordna någon trevlig utflykt uppe i norra Sverige.
Visst kan jag det.
Vad vill Ni se eller vara med om?
Vi vill se snö och renar samer och sådant.
Jaha, sa jag, började fundera över vad jag skulle hitta på.
Eftersom jag hade gått skola för att läsa till marknadsekonom tillsammans med läraren Ebbe Vikberg så skall jag samarbeta med honom. Han hade precis slutat sin rektorstjänst för att ägna sig åt turistisk verksamhet i större eller mindre skala.
Jag g åker upp och talar med honom.
Han befann sig som i ett rus av idéer och uppslag. Saken var den att han hade börjat att tillsammans med Expressen fotografen Bert Persson, att skissa på ett stort timmerhus som skulle bli det finaste av denna sort i Sverige. Nordkalottcenter skulle det heta.
Med på båten hade han fått länsstyrelse och landshövding. Det var vid denna tidpunkt Ragnar Lassinanti.
Den fina byggnaden som skulle innehålla det mesta som hade med Nordkalotten att göra. Stockarna skulle vara Rysk eller finsk Torrfura.
Eftersom Finnarna behövde sina torrfuror själva så fick det bli Ryskt. Dessutom så avtalade de att få folk därifrån som byggde huset.
Huset byggdes. De stora spisarna gjordes av prima norrländsk sten. Inredning kakel allt gjordes så att det påminde om färgerna som de nordkalottiska länderna hade.
Möbler snickrades med reliefer av Nordkalott loggan inhuggen i varje stol eller möbel. En rejäl Bastu och en swimmingpool anlades. Restaurang och bar togs i drift.
Bert som var tidningsman skrev så pennan glödde. De släppte ut en egen tidning som distribuerades över de Nordkalottiska länderna.
Palle Abbing som var anställd som journalist på Expressen gjorde många inlägg om denna byggnad och det som där timade.
Denne Ebbe talade jag med för att få hjälp med ett arrangemang i fjällvärlden.
Ebbe sade, Du tar reda på vilka det är som ska åka, så ska jag ge Dig nödvändig input om arrangemangen.
Jag vill att Du följer med och tar hand om allt ihop.
Så gjordes. Ebbe fick namnen på de som skulle vara med, vilka var två Ryska handelsattachéer och dessutom en politruk som skulle vara med för att se att allt gick rätt till. Eller kanske att vakta handelsattachéerna så de inte försvann. Dessutom den som köpte in olja hos oss som var den kanske intelligentaste av dem som jobbade på bolaget, Ulf Ingesson. Dessutom Olle Berg ( chef för bolaget)och jag. Olle meddelade mig dessutom att det kanske vore på sin plats att vi hade en kund också med, med tanke på att vi i bolaget förmodligen ville ha kostnaden på avdragssidan. Sålunda talade jag med en kompis på Estraden, Aron Johansson som hade ett antal hyreshus . Frågade om han vill följa med upp och se på Nordkalotten.
Aron kom med och därmed hade vi alibi för att åka.
Ebbe skickade då till dessa en inbjudan från Nordkalotten som en extra bekräftelse på den inbjudan som bolaget hade gjort. Det var ett kuvär där det fanns en bit av nordkalotten i varje kuvär. Lite renlav och en bit av en tallkvist.
I inbjudan stod det att man skulle börja med att dofta i kuväret, så skulle man bli extra intresserad av att komma upp. Det luktade nämligen starkt tallbarr från kuväret.
Ebbe invigde mig i hur det kom sig att det luktade så starkt. Man köper sådana här små luktflaskor, å skvätter på renlaven så tror folk att det luktar så härligt norrländskt.
Ett litet knep så bra som något. Man blev glad när man fick det.
Vad får kalaset kosta frågade Ebbe.
Det har ingen bett att få någon uppfattning om svarade jag.
Då kör vi så det ryker.
Visst.
Ebbe åkte före till Kiruna dit vi skulle.
Jag och Aron klev på i Luleå.
Jag hade klätt mig som någon sorts luffare, eller vildmarksman. Iklädd svart hatt, rejäl slidkniv i bältet och en ryggsäck, äntrades SAS planet mot Kiruna.
Ingen brydde sig om man hade kniv eller inte på den tiden. i vrt fall hade jag det.
I ryggsäcken hade jag tagit med mig bröd och en torkad och en rökt renbog.
I planet mötte jag dessa från Stockholm uppresta gentlemän som var fulla av förväntan.
När planet hade lyft från Kallax, så steg jag upp och öppnade min ryggsäck. Tog de två bogarna och gick runt i planet och skar kött från dessa. Från ryggsäcken en bit bröd.
Alla i planet trakterades. Framme vid dörren till cockpit, stod flygvärdinnan hindrande för att jag inte skulle gå in även till piloterna.
Men med en rejäl Lappkniv i handen, hindras man inte av sådana småttigheter. Jag beordrade öppning av dörren. Detta skedde och de mycket förvånade piloterna hade inte mycket annat att göra än, att direkt från kniven motta renköttet. Flygvärdinnan som stod bredvid mig, såg olycklig ut för det som hände.
Inte ska Du vara ängslig för detta kära Du, nu ska vi hjälpas åt och sjunga. Därvid tog jag ner mikrofonen från väggen och knäppte på densamma.
Lo,lo, lo, lo , lo,lo lo lo, lo, jojkade jag. Så småningom instämde de övriga passagerarna i sången. Orden är ju tämligen enkla, å melodin går ju också att så småningom falla in i.
Inte såg flygvärdinnan mindre ängslig ut efter detta. Planet närmade sig Kiruna. Renbogarna var illa åtgångna. De som flög tillsammans med oss gillade renköttet.
Flygvärdinnan hade börjat tina upp en aning. Dörren till piloterna var fortfarande öppen, viket jag tog som att de där framme hade en aning roligt de med.
Vi sjöng en sista sång, lo lo lo lo lo, lo lo lo, lo lo lo lo lo.

Ebbe mötte oss ute på plattan med ett eget bagagetåg som vi alla fick äntra upp på.
Han körde oss på sidan om flygplatsbyggnaden mot ett hangar . Stannade vid en stor snödriva.
Han tog fram en rentaska ur snöhögen. Rentaskan var fylld av hembryggt vatten från nordkalotten.
Man gapade och Ebbe klämde på taskan. Då sprutade den värmande drycken med stor kraft in i munnen på respektive.
Efter någon minut kom det en stor helikopter från Gällivare. Knutte som hade ett helikopterföretag därstädes skulle skjutsa oss dit vi nu skulle.
Vi äntrade maskinen.
Naturen är verkligen vacker så här på vårvintern.
Ebbe hade tagit kontakt med ett par lappar som var verksamma uppe vid Tjuonajokk.
Först flög vi förbi Sarris uppe i Nikkaluokta. Där vankades det mat. I Henrik Sarris restaurang i den då nybyggda fina anläggningen skulle man dels äta, dels klä om för tur ute på fjället.
Vid resan från Henrik Sarri omtalade denna att det just var renskiljning uppe på fjället, strax ovanför byn.
Vi talade med Helikopterchauffören att han skulle flyga över detsamma.
Så gjorde vi, men landade aldrig. Vi fortsatte ner mot Tjuonajokk och landade en bit från stugorna.
Vi lastade ut våra grejor. De stod vid helikoptern en tid medan vi bekantade oss med anläggningen.
Begav oss tillbaka för att bära in alla de grejor som fordras för ett ”vildmarksliv.”
Märkte helt enkelt inte att en del starkvaror hade försvunnit.
Vi badade bastu och pratade och läskade oss med någon pilsner.
Efter att ha badat i det kalla vattnet nedanför bastun så blev det dags för middagen.
Före middagen serverades det en drink. Jag började då berätta om att om vi nu hade varit så kloka att vi hade kört förbi Tarfalaglaciären och huggit lös något isstycke, så kunde vi till drinken fått is som gav ifrån sig ljudliga pruttar när isen smalt i glaset.
Är det sant?
Ja absolut svarade Ebbe.
Vad hindrar oss då från att göra en resa tillbaka och hämta lite is?
Inget vad jag förstår.
Vi talar med Föraren och frågar om han kan skjutsa dit oss.
Visst säger han.
Jag Aron Johansson och Olle Berg sticker iväg tillsammans med chauffören.
Det är långt till Tarfala. Eftersom det är ljust hela dygnet vid denna tid, så är mörkret inget problem.
Landar på glaciären. Har en svart plastsäck som vi hugger löst några isstycken i. Återvänder. Men på vägen hem fick vi den underbara iden att gå ner för att titta på renskiljningen. Landade en bra bit från hjorden för att inte skrämma djuren.
Gav oss in i flocken tillsammans med vår chaufför som begrep sig på detta. Jag hade försett dem med en skinnmössa från ÖB som Olle ex vis hade på sig. Han ser inte riktigt så klok ut i denna mundering. Men han tror väl att vi har sådana här uppe.
Så reser vi iväg mot Tjuonajokk igen. Där har de kvarlämnade kommit i god form under väntetiden. Vi var borta i tre timmar. Man hade inte haft tid att vänta på Tarfala is. Det som fanns på Campen gick tydligen att dricka utan is.
Vid läggdags knöt jag ihop säcken och lät den stå utanför vårt lilla hus.
Stugvärden som gjorde en koll att allt stod rätt till på Campen och vid varje hus upptäckte att det stod igenknyten säck utanför vår dörr.
Bäst att ja försiktigt ställer in säcken så att ingen drar iväg med densamma under natten tänker han.
Han har ju ingen som helst vetskap om att just i den säcken ligger is som kostat stora, ja mycket stora pengar.
Han smyger in säcken innanför dörren och vrider igen dörren.
Lapparna la ut nät för att vi skulle vittja dessa på morgonen.
Morgonen kom.
Tar ett kliv ner på golvet. Det är fullt av vatten på golvet. Den svarta is säcken som vi under stor möda och oförsvarligt hög kostnad hämtat ner från Tarfala har nu blivit till vatten. Utan något hörbart pruttande.
Stugvärden blir givetvis olycklig över det hela. Men gjort är gjort. Olle hade i alla fall fått se på en riktig renskiljning. Så också jag och Aron.
Steg upp åt frukost.
Skulle ge oss iväg för att dra upp näten.
Kommer ner till båtuppdraget. Där håller en av lapparna som Ebbe hade lejt för att lägga ut nät på kvällen, att ösa en av båtarna fri från vatten. Den andra lappen står femtio meter bort och tittar. Den som öser har nyttjat kvällens stöld på ett oförsiktigt sätt. Han är fullkomligt plakat. Helt plötsligt drattar han över relingen med överkroppen. Huvudet hänger under vattenytan. Olle Berg skriker åt de som står vid båten Skynda Er och rädda mannen. Dra upp huvudet från vattnet. Han drunknar ju.
Då hör man den andra lappen skrika. Trampa på kanten av relingen. Då blir vi av me han.
Det är kärlek det.
Vi plockade naturligtvis upp honom och han fick vila ut.
Kostnaden för denna resa vill jag inte ens tänka på. Men det är nog ett av de dyrare vatten som någon städ mopp torkat upp.
Pengar vid denna tidpunkt var å andra sidan knappast ett problem för vårt bolag. De medföljande Ryssarna gillade det de fick vara med om. Så också kunden. Han lovade på stående fot att fortsätta med att beställa hos oss. Men det hade han nog gjort även utan resa. Troligen men man vet inte?
I näten hade det fastnat hur många ädelfiskar som helst. En del av dessa gjordes upp och halstrades över öppen eld. Allt under att vi kunde höra att det på solsidan av huset där vi eldade droppade det friskt från taket. Dropp, Dropp, Dropp.
Vintern höll på att släppa sitt grepp även över Tjuonajokk.
Många fler turer gjordes.
Dem återkommer jag till.

Efterlysning av Remedjen min.

Efterlysning av "Remedjen" jag fick i present av min Dyrbare vän Broberg.
http://www.youtube.com/watch?v=WeD0VpKgNcY

Klicka på länken eller skriv in den.
en lagom töntig påminnelse om att han lånat tillbaka min mejsel.

lördag 18 april 2009

Man ljuger bättre med tårar. Å, hot av dårar.

Hyreshus.
Det hade gått några år. Ungefär omkring 1980-81 så kom det sig att jag fick reda på att ett hyreshus var till salu på storgatan 92-94.
Jag hade under denna tid och med de studier jag genomgått insett att man måste dels våga något för att vinna. Dels att man måste köpa sådana värden som lång eller kortsiktigt går upp. Inte stirra på den direkta avkastningen utan vara nöjd med om det gick ihop. Detta under tid som man skulle vänta på värdestegring och kunna sälja och kersa in.
Ett hyreshus, visserligen litet , men ändå. Har man inga pengar så får man börja med något litet. Gick till banken för att låna pengar till köpet. Upplystes om att det skulle kunna gå att ordna om jag och min hustru skrev en personlig borgen som innebar att Banken kunde ta av oss allt ifall vi inte klarade av det hela.
Dessutom gick alla sparade slantar åt.
Vi köpte huset. Det bestod av 12 lägenheter. Alla lägenheterna med hyresgäster.
Det hela flöt på bra. Någon flyttade och någon flyttade in.
Så en dag ville min dotter flytta in i lägenheten på bottenvåningen. En bra lägenhet på 125 kvadrat. De övriga omkring 130 kvadratmeter
I huset fanns tre ettor vilka bestod av ett rum med en kokvrå. Ca 20 kvadratmeter.
En dag ringde mig pappan till den som hyrde en av dessa lägenheter och sa upp sonens lägenhet. Sonen skulle flytta från stan. Men han hade en ny hyresgäst som han rekommenderade. En trevlig pojke som absolut inte skulle göra mycket väsen av sig.
Det är väl okej tyckte jag.
Bolenius hette pojken.
Den ena flyttade ut, den andra in. Det gick ett tag.
Helt plötsligt fick jag besök av Polisen som sökte vår hyresgäst. Min fråga var varför de sökte honom var, har han gjort någonting?
Det vet vi inte svarade polisen, men vi vill komma i kontakt med honom. Varför det, frågade jag?
Ja, han är ju försöksutsläppt narkoman från Sidsjöns sinnessjukhus i Sundsvall.
Har ingen talat med Dig frågade polisen?
Nej, det hade jag ingen aning om.
Vad har han gjort då, förutom knarkat?
Ja han har dödat några människor och har suttit på Hispa ett antal år, men är nu försöksutskriven.
Du borde ju ha fått en förfrågan från någon övervakare.
Vem är övervakare?
Ja det är Adam Bäckström.
Ringde upp Adam. Han var i stort sett oförstående till mina undringar. Inte behöver någon hyresgäst deklarera varifrån han eller hon kommer.
Det går ytterligare en vecka. Polisen hade hittat honom, men det enda som man vid detta tillfälle kunde beslå honom med var att han var narkotika påverkad.
Det gjorde man inget åt. Men nu hade det hänt ytterligare saker. En dam i Piteå hade blivit rånad av en kpist beväpnad man, och var en aning skärrad över detta. Bolenius söktes igen. Han var dock inte hemma.
En narkoman med kpist i huset, hur kul är det.
Nu kände vi som var i huset att det började lukta lite konstigt i trapphuset. Efter att ha försökt nosa i dörrspringorna, kunde man klart känna varifrån denna besvärande lukt kom.
Ytterligare några dagar gick och så småningom så öppnade jag med huvudnyckeln dörren.
Inne i lägenheten fanns en papegoja. En stor ARA goja. Den var lös och hade på bordet sin mat. Den hade skitit ner hela lägenheten. Överallt var det fågelskit.
Jag ringde herr Adam Bäckström (Ni känner honom ganska många, som den som jobbat på järnvägen och hoppade omkring på ett ben). Vad har Du släpat hit var min fråga?
En man som måste få sin chans.
Men Du har inte talat med mig om detta.
Nä, det behöver jag inte.
NU ska han ut ur huset. Det kan Du inte göra.
Då känner Du mig inte.
Han åker ut i dag.
Kom hit med en kärra och hämta tillhörigheterna omgående. Kommer Du inte omgående slänger jag allt i en container. Papegojan knyter jag i sopstället.
Adam kom och hämtade skräpet. Vi skurade upp. Målade om eftersom det var svårt att få bort lukten.
Det går ytterligare ett par veckor.
Vi har en konferens på Strömlida i Piteå.
Det ringer och jag blir avbruten mitt i ett föredrag av att polisen vill ha ett ögonblickligt samtal med mig.
Polisen förklarar att Bolenius rymt från Sidsjön. Å varför ringer Ni mig för det? Han har uttalat hott hot mot dig och Din familj säger polisen. Men varför måste Ni rapportera detta under dessa former?
Är det så konstigt säger de. Det är ju Du som satt Dit honom!
Å det har ni meddelat honom frågar jag.
Det kan man inte förtiga.
Nä - hä.
Vad kul, att få ett sådant budskap. Jag åker omedelbart och tar bort min flickas namn på dörren till hennes lägenhet.
Hemma så vidtar vi naturligt vis högsta försiktighet med vad vi gör och hur vi låser osv. Vid sängen ställer jag golfklubba på vardera sidan av sängen. Något vapen har jag ju inte varför det får duga med detta.
Varje gång som det på natten slamrar med något är jag på helspänn. Sopåkarna tömning av sina byttor kollar jag in. Läget är under en tid spänt.
Polisen ringer inte och säger att de spärrat in honom igen. Det tycker man faktiskt borde var en självklar sak. Men inte det.
Så småningom avklingar försiktigheten.
Jag befinner mig i Stockholm på huvudkontoret.
Jag får ett bud till mig om, att en man som heter Bolenius ringt till växeln och bett flickorna där meddela mig att han vet var jag är, å att jag ska ta mig i akt.
Jag ringer hem och omtalar att Bolenius är ute igen till Hustrun. Bokar om hembiljetterna för att åka hem samma dag. Reglar dörrar och klubborna på plats vid sängen.
Så småningom när inget händer så återgår livet till det normala. Men visst är det obehagligt.

Jag snickrar köksskåp för att sätta in köksfläktar i lägenheterna. De finns inte att köpa snedställda köksskåp av denna årgång.
Nyårsafton det tredje året jag har husen ringer man och meddelar att avloppsbrunnen är täta i källaren Avloppsvattnet står en decimeter högt i källarvåningen. Jag ringer rörfirmor och andra för att få någon som kan hjälpa dem. Ingen vill det är Nyårsafton.
Tar en bilen in till staden. Tar med mig ett rensband hemifrån. Kliver ner i skiten. Drar rensbandet genom avloppen och får så småningom i gång systemen igen.
Tänker på vägen hem. Inte ska jag ha det så här. En liten fastighet är alldeles för lite för att ha någon anställd eller någon som man avlönar lite grann för att sköta vaktmästeriet.
Vid ett besök uppe på Curt hällgrens åkeri, säger jag detta till honom.
Jag ska sälja en traktor nu säger Curt. Får lös lite kulor som jag skulle kunna köpa huset för.
Curt hade vuxit mycket som åkeri betraktat. Han hade sitt åkeri på backen där nu Camp 4y nu finns.
Vi gjorde upp affären. Den var sådan att allt utom hundra tusen skulle betalas direkt. Resterande inom ett halvår.
Detta skulle kunna innebära en hygglig slant över i förhållande till inköpet. Så långt var min kalkyl rätt.
Jag uppvaktade honom när ett halvår hade gått.
Jag betalar in summan i morron. Det gjorde han också. Det som dock var ett visst problem var, att det blev allt trögare att få in betalningarna för bränslet. Han hade nu så många bilar att det åtgick stora mängder bränsle. Han var ständigt skyldig oss några hundra tusen för bränslet. Det tenderade dock att öka, vilket föranledde mig att begära att han varje månad skulle rapportera till mig hur företaget gick. Dessutom så gjordes en avbetalningsplan på utestående fodringar.
Curt satt varje månad lydigt och berättade hur det gick. Problemet var bara att kontot växte. Mitt intryck var att han talade sanning när han talade med mig. Det var nu så, att inget bränsle kunde levereras utan att det minst hade betalts in motsvarande belopp till oss.
Bränslet steg i pris. Curt hade onekligen problem. Jag kallade in honom och bad honom skriva på en borgensförbindelse. Han hade ju trots allt ett hus, som han enligt uppgift själv ägde.
Så gjordes.
Det gick några månader. Vi brukade kunna lita på honom när han sa att han hade betalat och därför kunde ge honom ny leverans.
Nu ljög han.
Vi levererade. Krävde honom på det han ljög för oss om.
Eftersom vi inte tänkte på att han hade kort för att kunna tanka på andra platser i Sverige, så använde han nu utan att vi observerade det våra kortmaskiner. Det tar en tid innan vi upptäcker saken.
Curt är skyldig oss ganska stora pengar.
Känd bilhandlare har också bekymmer med att få betalt för sina bilar. Han drar i nödbromsen och försätter Curt Hällgrens Åkeri i konkurs.
Curt är skyldig oss en miljon sjuhundrafemtio tusen.
Jag inser att vi står inför en förlust. Men, jag har ju trots allt en borgen och vet att han äger huset.
Jag ber honom komma till kontoret en tid efter konkursen. Insåg omedelbart att någon utdelning i konkursen skulle jag givetvis inte få. Det som fanns att ta, tar alltid bankerna.
Nu satt han framför mig. Pappret som han skrivit på ligger upp och nervänt framför mig.
Så böjar karln att gråta. I strida strömmar rinner tårarna, så stammar han fram, att det är för jävligt. Pojken får han inte att gå till skolan, dessutom har han börjat pissa ner sig. Han är verkligen illa ute. Han har dessutom precis fått resultatet av proverna som hans fru gått igenom. Hon har fått cancer.
Jag sitter och tittar på det upp och nervända pappret med hans underskrift. I min hjärna funderar jag . Lägger jag fram detta papper, vad gör han då? Han är ju redan alldeles förstörd som han är.
Tar han bort sig?
Han är verkligen under isen just nu.
Kan jag bära det om karln går hem och tar bort sig? Eller är det något jag får dras med skuld resten av livet?
Jag låter papperet ligga upp och ner. Säger inget. Han lämnar kontoret. Jag känner mig pressad samtidigt som jag nog ändå kände att jag gjort rätt.
Det går några veckor ytterligare.
Kontaktar konkursförvaltaren. Berättar om vårt möte.
Hanlägger sin panna i djupa veck.
Curt har ingen villa. Den är såld till hans fru. Ja, men säger jag, hon har ju fått Cancer å är väl på behandling?
Nej säger han. Något sådant har jag inte hört.
Pappret med hans borgen var inget värt. Inte ett öre. Allt som var känt, hade redan tagits ifrån honom. Det som fanns hade han nog hunnit städa bort.
Borgenförbindelsen hamnade i den stora burken utmed högra benet.
Hällgren fortsatte efter en tid med nya krafter i ett nytt åkeri som hustrun ägde.
Så kan det gå.

onsdag 15 april 2009

Estradör.


Vår Vän Tore Karlsson!
Klicka på bilden.

















tisdag 14 april 2009

Havsbadskompromiss.

Piteå Havsbad.
Clifford
hade suttit och berättat för mig om den nysatsning som han skulle göra på havsbadet. Byggnationerna var snart nog färdigställda. Han hade haft ett företag i Umeå till att komma med förslag över hur det nya Pite Havsbad skulle se ut. Vad byrån hette minns jag inte, men den som höll i idéförslaget kallades Peje. Förmodligen någon sorts förkortning.
Han hade skissat följande.
Stora dansrestaurangen skulle heta Evergreen. Där skulle det tillverkas ett enormt kastanjeträd av plast, som skulle sträcka ut sina kvistar över hela danssalongen. Där skulle också hänga lianer. Baren inne i Danssalongen skulle ha en ljudanläggning som skulle startas då ock då under kvällen. När den startades kunde man höra hur Tarzan slängde sig i lianerna runt i salongen genom att högtalare placerats på många platser i taket. En fördelare såg sedan till att ljudet skickades runt i högtalarna så, att denna effekt uppnåddes. Genialt. På andra sidan skulle en gourmetrestaurang husera, Den var också väldigt speciell. En hel vägg av plast förställande ett landskap med vattenfall bäckar och tåg och båtar skulle finnas i rörelse där. I den restaurangen skulle maten vara dyr och serveras från silverfat. Rätter skulle griljeras och brännas av inne i salongen med stor finess av servitörer som kunde detta. Baren utanför skulle heta Trapper Cliff.
Massproducerad reklam att utdela i såväl norra Sverige som i norra Norge och Finnland. Tyngdpunkten dock i Sverige och Norge. Dessutom hade han idé om att Bungalowerna som han byggt runt anläggningen skulle säljas som andelsstugor. Man skulle kunna köpa och äga boende för vissa veckor varje år. En kostnadsram hade tagits fram på, hur de olika veckorna skulle prissättas.
Det skulle ge en mycket god intäkt för havsbadet. Dessutom ständigt folk i byggnaderna. Dessutom skulle det ju nerbringa kreditbehovet vid byggandet avsevärt.
Konferensanläggningar tilltagna efter stora mått byggdes. En speciell dörrtyp ny på den tiden inmonterades som kunde göra att den stora matsalen kunde med dörrarnas hjälp bli, både mindre och större. Dörrarna gick på räls inbyggda i taket. Kunde växlas ungefär som ett lok på järnvägen.
Allt detta var i slutfasen. Visserligen hade bygget dragit mer kostnader än beräknat och dessutom var inte alla jobb färdiga. Campingområdet var inte färdigt för sommaren. Ett sjuttiotal människor skulle anställas. De flesta unga människor för att ta hand om kiosker och all annan service på området.
Hovmästare, källarmästare, kokkar, arbetsledare, städare kontorspersonal. Allt skulle inom en kort tid tillsättas. Vissa av sakerna hade Clifford redan på gång.
Musiker och artister skulle bokas in och alla sakerna smältas samman till en fungerande anläggning.
Clifford var bekymrad. Speciellt det där med någon som kunde försöka sig på att sälja andelar i stugorna. Dessutom behövde han någon som kunde tänkas hjälpa till med att dels utbilda personalen i att vara trevliga och säljinriktade.
Jag sa till honom att jag kanske skulle kunna göra jobbet?
Du har ju ett alldeles för bra arbete, för att göra något sådant var hans svar. Ja kanske det. Men jag har jobbat så länge med det att jag faktiskt börjar känna en viss mättnad i det jobbet.
Vill Du ha jobbet så är det bara att sätta igång var hans svar.
Du får besked med det snaraste. Jag åkte ut till mitt kontor på Haraholmen och ringde upp min chef i Stockholm och sa upp mig. De frågade om vad jag skulle göra och jag berättade detta. Han tyckte att det var obetänksamt och föreslog att jag endast skulle lova mig för ett år. Gjorde jag det så skulle jag kunna behålla mitt jobb och komma tillbaka efter ett år.
En förutsättning var dock att jag skulle även under detta året jobba med en viss procent i ARA bolaget. Det bestämdes att den procenten kunde vara ex vis 13 procent.
Jag meddelade Clifford dessa förutsättningar samt att vara vice VD för havsbadet under ett år. Inte ett år och en dag. Inte heller en dag mindre än ett år. Utan exakt.
Eftersom vi var goda vänner sedan tidigare gjordes det upp muntligt att detta skulle vi hålla styvt på. Inte lägga oss i allt för hög grad i varandras arbete.
Clifford gillade inte vare sig fyllerister eller tidningsmän. Bägge kategorierna nödvändiga för att stället skulle gå runt. Nu menar jag i det fallet inte att fyllerister är nödvändiga. Men konsekvensen av att servera sprit kan bli just detta.
Midsommarhelger när det var fullt på Havsbadet så brukade han åka därifrån. Då tyckte han att det var för hemskt.
Vi anställde folk och jag satte igång med utbildning av personal. Samtidigt gick vi igång med försäljningen av andelarna i Stugorna. Den delen gick trögt. Mycket trögt. Det hade varit mycket skriverier om denna typ av köp på andra ställen i Sverige. Uppe i fjällvälden hade en del blivit blåsta på konfekten, Ställen hade gått i konkurs och de osålda andelarna hade dragit de som köpt andelar i fördärvet.
Vi gjorde tappra försök. Vi misslyckades med vår försäljning därvidlag. Några andelar såldes. Men när vi såg att det inte var möjligt att kunna sälja det vi trott, så var det illa att ha några som ägde andelar som kunde bromsa havsbadets fortsatta öden i och med att dessa låg i avstyckade egen fastighet.
Vi löste in det vi redan sålt. En av dem som köpt en andel var Lennart Enström. Tidigare Disponenten på SCA. Han ville inte ha någon inlösen. Om Du inte går med på detta sätter vi objektet (fastigheten) i konkurs var Cliffords svar till honom. Då tappar Du de pengar Du betalt in. Med dessa argument så löstes frågan.
Clifford hade på grund av detta problem, med att kunna betala våra leverantörer. Han var dock en mästare i att hitta finansieringsvägar för att hålla näsan över vattnet.
Vi jobbade ganska tätt ihop under detta år. Inga hårda ord yttrades under denna tid. Man kunde ju tänka sig att vi båda hade varit vana att få ungefär som vi ville och därmed skulle förr eller senare något hända. Men inte. Det flöt på bra. Havsbadet fick en flygande start. Gästerna strömmade till och verksamheten såg ut att kunna bli bra.
Mitt år gick. Jag fick av alla dessa unga människor lära mig många saker jag burit med mig i livet. Framför allt så fick jag tillbaka den gnista som jag i någon mån hade tappat för oljeindustrin under detta år. Många av dem som jobbade på havsbadet var kunniga på olika områden. De hade idéer som man själv inte hade kunnat tänka. Jag gick därifrån efter exakt ett år enligt överenskommelsen. Jag skulle önska att alla fick en sådan möjlighet som jag fick. Att byta miljö. Göra något helt annat.
De tretton procenten under det år jag jobbade hos Clifford hade satt vissa spår i den löpande verksamheten. Såväl Ing- Marie Lundström kontorsansvarig som Kjell depåchef hade varit tvungna att ta större ansvar för verksamheten. Det stora skälet till att man så envist ville ha mig kvar, var nog trots allt det arbete som jag lagt ner i styrelsen. Det är svårt att skola in en medarbetare till att tänka överskådligt på hela totalföretagets bästa. Man kan rekrytera fel. Det andra var väl att man var långt ifrån verksamheten när man fanns i Stockholm som närmaste kontor.
Epilog
Clifford fortsatte att bygga ut havsbadet efter min tid på stället.
Han visade mig en dag ett väldigt hus med glasfasad som skulle bli som kronan på verket. Cliffords point var, Att det måste till mer många övernattande och därmed mera många rum för att hotellet skulle gå bra.
Han byggde.
Men det är också så, att efter en tid när inte nyhetens behag längre är drivfjäder för kunden för att man ska boka ett visst hotell, så fordras det nya tänk.
Räntan steg nästan varje dag. Problem uppstod med likviditeten.
Under mellantiden hade Clifford köpt in Pite Stadshotell och drev verksamhet även inne i stan. På detta sätt kunde utbudet av artister och dans kvällar och öppethållande kordineras till fromma för den gemensamma ekonomin.
Problemen accelerade.
Clifford fick gräva i sin egen börs för att hålla företaget under armarna. Bankerna såväl Nordbanken som Pite sparbank var synnerligen ovilliga till att hjälpa till med en överlevnadsplan.
Piteå Tidningen hade en artikel om att det ryktades om att Clifford var intresserad av en försäljning. Mycket substans fanns inte i det ryktet. Men det var startskottet för ett tänk i den riktningen. Om havsbadet hade en usel likviditet på grund av det allt kärvare ränteläget, så var detta kanske den enda vägen.
Kommunalrådet Anders Sundström hade tyckte han flera skäl att lägga sig i affären. Dels ryktet om försäljning till något Tyskt företag vilket det spekulerades om. Dels att det kanske var dags att ta den styvnackade Clifford i hampan.
Utan att ha särskilt bra vetskap om hur herrarna tänkt, kan jag åtminstone spekulera i ett visst tankesätt från herr kommunalrådet.
Jag har makten. Dels sitter jag i Nordbankens styrelse. Dels kontrollerar jag styrelseordförande posten i Pite Sparbank, via att kommunen tillsätter styrelseordförande i Banken.
Det är inte bra om havsbadet säljs till något utländskt företag. Pite Havsbad är Piteås Nationalsymbol.
Jag tror att jag rycker lite grann i snörena. Eftersom Havsbadets ekonomi syns vara allt för tung så kräver vi att Clifford betalar igen lånen. Att låna ut mer pengar gör vi inte.
Att begära en sådan sak var detsamma som att företaget tvingades att ställa in betalningarna och gå i konkurs.
Jag satt på Estraden och drack kaffe med en reserverad Clifford. Deppad är att överdriva. Men han var självklart mycket bekymrad över sin egen ekonomi förutom Havsbadets.
Bankerna hade tvingat av honom det mesta av de tillgångar han förfogade över. Dessutom fanns det ansvarsförbindelser som skulle radera ytterligare i Cliffords egen kassabok. Jag är på gränsen till personlig konkurs sa Clifford till mig. Gör de anspråk på dessa ansvarsförbindelser så är detta ett faktum.
Tala med Sundström rådde jag honom. Han gjorde det. Sundström lyssnade inte på Cliffords propå om att Pite Kommun ju kunde lösa ut honom. Köpa Pite Havsbad.
Någon dag senare satt jag hos Anders Sundström över en kopp kaffe.
Sundström beklagade sig över den fortfarande styvnackade Söderberg. Hans problem var att konkursförvaltaren naturligtvis kunde sälja till vem han ville. Det vore inte bra. Sundström ville ha havsbadet. Men inte på Cliffors villkor.
Jag fick då en idé. Frågade om han skulle kunna tänka sig att träffa Clifford på neutral mark för att lyssna på ett kompromissförslag som jag hade för avsikt att lägga.
Visst svarade Sundström, men jag kan redan nu säga att Du får säkert inte ut något av ett sådant möte. Clifford lyssnar inte på sakargument.
Dagen efter så drack jag kaffe igen på Estraden. Frågade om Clifford kunde tänka sig att träffa Sundström på neutral mark eftersom jag hade för avsikt att lägga ett kompromissförslag, som skulle kunna rädda Cliffords ekonomi samtidigt som det skulle ge kommunen en viss förtur till förvärv av Piteå Havsbad. Det är ju så att den typ av industri som Havsbadet är får inte säljas utan att kommunen har möjlighet att säga sitt.
Jag har redan varit och berättat om att det finns intressenter som kan tänka sig att titta på anläggningen som inte är kommunen. Å för resten Anders Sundström, klarar jag inte av att sitta och tugga saker med säger Clifford. Han lyssnar inte ens på argument.
Om jag nu säger att jag har fått honom att gå med på att träffa oss. Du jag och honom på neutral mark, kommer Du då med.
Jo, då. Visst kommer jag, men det gagnar nog inte till något.
Dagen efter fick jag bägge parterna att ställa upp på ett möte i Luleå på Eden Hotell.
Efter att artigt trots allt hälsat på varandra så satte man sig och lyssnade på mitt kompromissförslag.
Pite kommun tar över havsbadet, med det tillägget att det garantiåtagande på några miljoner som Clifford hade skrivit under skulle inte krävas in av havsbadets nya ägare. Då skulle inte heller Clifford motsätta sig att Pite kommun utan vederlag till honom kunde överta Havsbadet.
Två ytterligare förutsättningar fordrades. Dels att bägge parterna förklarade för konkursförvaltaren att de var ense om detta övertagande. Dels att den nya ägaren övertog ansvarsförbindelserna utan att kräva gamla ägaren på detsamma. Detta måste införlivas i avtalet. Ett nytt bolag skulle i sammanhanget bildas som ägdes av Pite Kommun och Cliffors gamla bolag skulle Clifford få behålla.
Då vill jag att Ni här vid sittande bord räcker varandra nävarna och tar i hand på att Ni kommit överens.
Ja, sa Sundström, då får inte Clifford komma springande med något tillägg eller annat. Nej, sa Clifford, och Du får inte heller komma med några ytterligare knepigheter. Man var fortfarande inte alls säkra på varandra. Ett sådant här avtal är ändå fullt med givande och tagande även efter en överenskommelse. Nu får Ni försöka att var och en leva upp till att Ni tagit varandra i hand.
Vi åkte hem till Piteå. Clifford var både lättad och ledsen. Havsbadet hans ögonsten hade glidit honom ur händerna. Han ringde hem till sin hustru och berättade vad som förevarit. Hon hade också varit ledsen. Fick nu försiktigtvis tillbaka levnadsmod igen.
Många tycker att det var en förfärlig massa pengar som det kostade med denna konkurs. Det kan man ha olika åsikter om. Med den höga ränta, som inte i vart fall Clifford rådde för, var det inget lönsamt hotell. Med en moderatare ränta hade Havsbadet gått ihop. Med den ränta som vi har i dag hade affären varit lysande.
Hade bankerna låtit Clifford vänta med att förklara att de inte längre stödde honom, hade Clifford förmodligen kunnat sälja till ett rejält högre belopp, än vad som det nu kostade banker och leverantörer. Man kan vid varje tillfälle fråga sig vad det skulle betytt i historien om så blivit fallet. Även om det å andra sidan i dag inte gagnar något till.
Clifford hade vid denna tidpunkt ritat på ett Spa. I övertagandet hoppades han att det skulle fullföljas. Så blev det också.
Jag tycker att Clifford har all anledning att vara stolt över sitt havsbads bygge. Som vi alla vet i dag så har staden överlåtit havsbadet på Hilding Holmqvist. Han har fortsatt att bygga ut. Hade skapat sig pengar på lyckade fastighetsaffärer, som han kunde plöja ner i Havsbadet. Ytterligare en sann entreprenör som vi som Pitebor kan vara stolta över.
Han har inte samma kvalitets känsla över vad som byggs och görs som Clifford hade. Men han kan ta snabba beslut och har muskler. Han slipper också bry sig om gamla regler och kutym som branschen annars bryr sig om. Det betyder en hel del. Han tittar på lönsamhet. Det är också en dygd. Detta kan ibland vara svårt om man varit med handgripligen, så länge som Clifford. Vad som är rätt och vad som är fel är svårt att veta. Facit brukar ge svar.

Guldgolf.

Påsktävling med fina priser.klicka för skarp bild på det gula.
Som vanligt när makarna Carlsén håller i en tävling vankas det inte bara pengar. Nej Fru och Herr guldsmeds Crlséns ger alltid bort någonting hemgjort i ädelt material. Ett hänge i gult och vitt guld med en Mallorca pärla. Å segraren ser verkligen happy ut.
Hälsningar
Tage Skoog

lördag 11 april 2009

Estradgänget. Skvaller på hög nivå.

Estradgänget.
Vid slutet av sextiotalet så hade jag ju börjat med jobb inne i stan. Dels på Pite Elektriska sedan på Nordsvenska Byggnadsvaror. Redan nu etablerade jag en kontakt med Kafé livet i Piteå.
På Ekbergs Konditori satt ständigt ett gäng gubbar på en upphöjd plats vid sidan av kassan och pokulerade varje dag. I vart fall alla dar när jag kom till Kaféet.
Vid ett tillfälle satt det väl någon där som jag kände vilket föranledde mig till att säga några ord till densamme.
Kom och sätt dig här så idag och prata med oss.
Där satt många av stadens prominenser.
Klicka för större bild.

Korv Sune Berggren, Nils Erik Margarin Bergström, Allan Johansson, Aron Johansson, Lill-Claes Johansson, Tore Karlsson, Lars Davidsson, Arne Lundgren, Ibland Torsten Blom, Henrik Lidman, Torsten Wirén, Clifford Söderberg, Hans Bergström Frisörmästare Jansson, Hans Granberg och alltid Tore Nyman.
(Sune Berggren hade ju korvkiosker. Margarin Bergström fick heta så därför att han hade ägt importbolaget Sandberg Seder och &. Sålde bland annat kolonivaror åt handlare engrå i norrbotten.
(Allan johansson var stridbar reporter på Norrländska socialdemokraten å en bror till Matt- Aron Johansson. Lill- Claes Johansson hade en elfirma i staden på Prästgårdsgatan bakom Fiskförsäljningen. Tore Karlsson hade glasfirma. Tidigare snickeri på hamngatan mitt emot konsum. Lars Davidsson var rektor i Piteå. Arne Lundgren hade målerifirma Lundgrens Måleri. Torsten Blom Bloms Möbler. Henrik Lidman hade Ekbergs konditori och var bagare. Torsten Wirén hade mudderverk och båtar. Clifford Söderberg Piteå Havsbad. Hans Bergström hade elaffär tillsammans med Tore Nyman. Jansson var frisör med Janssons Frisörsalong på storgatan utmed Lundströms Guldsmedsaffär. Hans Granberg hade Laitis Bil och Bult. Tore Nyman hade både affär och gjorde elinstallationer.) Rune Ericsson var lärare och kom att sitta på estraden under ett antal år. Det var komikern och entertainern Lasse Ericssons pappa. Gillade inte om man kallade honom för rektor primarius.
Alla satt där inte alla mornar, men oftast åtta till tio st.
Där utspelades varje morgon allvarliga samtal. Ibland riktiga gräl.
Många gånger citerades diskussionerna med ett visst småleende i den stora tidning som de flesta Pitebor läser. Ofta med tillägget sägs det från initierat håll från Ekbergs Konditori.
Under årens lopp passerade många människor som våra gäster Estraden. Allt ifrån stadsråd till ministrar till näringslivstoppar av alla de slag.
Alla vi som var där, tog våra gäster som besökte oss i arbetet med på morgonkaffe. Det var kutym. På det sättet kunde vi också bredda diskussionerna. Under de sista tio åren fanns också den från Amerika hemkomne herr Gunnar Andersson. Han var den som berikade oss med hur många historier som helst. Alla inte rumsrena, andra inte sanna, men många saker hade herr bilhandlare Andersson varit med om. Andersson var född vid grindarna på Furunäset eftersom hans far var portvakt där. Han berättade många glada historier om både sig själv och sin bror Harry. Hans bror syntes vara full av upptåg, vilket kanske beror på att han aldrig var på Estraden, medan Herr bilhandlare Gunnar Andersson själv tydligen alltid endast såg på.
De flesta chefer på ARA Bolagen liksom bankcheferna i de olika i Piteå finnandes bankerna från Jakob Palmstjärna från Se Banken till mera lokala bankmän, drack tillsammans med oss. Liksom politiker Östros och landshövdingar hit och dit. Boström förre kommunikationsministern och Anders Sundström ibland. På senare år ständigt hans far Martin Sundström. Sommartid befann han sig uppe åt Kalixhållet,( Siknäs) där barndomshemmet funnits. Det var nu sommarhus där Sundström tillbringade somrarna.
På sjuttiotalet någon gång, kom vi på att vi skulle bilda en speciell klubb. Den skulle heta precis som där vi satt Estraden.
Jag utsågs till att skaffa nödvändiga regalier. I första hand en klubbnål. Den skulle se ut som en bricka i vitt guld med tio hål borrade genom brickan. I ett av hålen skulle sättas en liten diamant för öppningen på ett av hålen. Var man estradör numro sex, så skulle sjätte hålet vara täckt med en diamant.
Vi insåg ganska snart att vi behövde en klubbkassa. Varför vi valde HerrGlasmästare Tore Karlsson till kassör.
Vi hade köpt lotter tidigare och spelade på tipset med någon rad. Nu bestämdes att vi skulle tjäna pengar på att låna pengar och satsa på aktiemarknaden. Precis så dumt som det låter. Låna och satsa på Aktier.
Jag och Tore Karlsson fick i uppdrag att tala med sparbanken om detta upplägg. Vi talade med banken som gärna ställde upp på detta under förutsättning, att vi som var med ställde upp med borgen. Detta diskuterades på Estraden och samtliga tio fick skriva på ett borgensåtagande för de belopp vi lånade. En för alla, alla för en.Med beaktande av vilka som skrivit under denna borgen torde det vara det absolut starkast borgensåtagande som Piteå sparbank haft i sin ägo. Så kraftigt att det borde, ifall det finns kvar i någon gömma på banken eller av annan, ramas in.
Med detta papper och de fullmakter att fritt handla med pengar vi behövde så påbörjade vi affärerna. Till rådgivare hade nu också tillkommit Clifford Söderberg.
Vi köpte aktier i lite olika bolag. Affärerna gick bra och vi kunde årligen gotta oss åt, att ha tjänat pengar. Vi låg vi denna tid ute med bortåt miljonen i köpta aktier. Affärerna gick så bra att vi började ha problem med vinsterna vid deklarationerna. Till att börja med var det ju inget att bråka om enär det rörde sig om någon tusenlapp per deltagare. Men vinsterna rasade in.
I en diskussion enades om att vi måste börja ha utgifter som drog ner våra inkomster. Ingen var ju egentligen intresserad av, att detta skulle vara någon sparklubb precis.
Stockholm.
Jag fick tillsammans med Tore i uppdrag att ordna med lite utgifter. Bestämdes att vi skulle åka till Stockholm några dar för att studera hur våra pengar förräntade sig, och på vilket sätt.
Tore hade talat med Sparbanken om att vi skulle få ett besök på banken i Stockholm. Dessutom skulle stockholmsbanken ordna med ett besök på börsen och på bankens arbitrage avdelning.
Biljetter köptes för alla. Jag skulle åka en dag i förväg för att se till att allt skulle klaffa när de stora bockarna Bruse skulle komma.
Jag hade hyrt in sällskapet i så kallade minisviter på ett alldeles nybyggt Royal Viking hotell.
Ringde sedan Frejs Hyrverk och beställde två svarta limousiner som skulle hämta sällskapet på Arlanda som då också var relativt nytt för inrikesflyget. Limousin chaufförerna stod ute på flygplatsen och väntade på herrarna hållande i var sin skylt med Estradörerna prydligt textat på skyltarna. Detta visste de inte om när de landade.
Ett präktigt smil drogs över deras läppar när de följde med ut till bilarna. Med på resan hade Sparbanken skickat en av sina Komming män vid denna tidpunkt.
Jag mötte dem i Stockholm iklädd min lappdräkt.
Redan ute på flyget hade de fått uppmärksamhet för de långa svarta limousinernas skull. Än värre var det nu, när de möttes av en same i hotellporten.
Frejs hade jag givit order att de skulle stå utanför hotellet hela tiden som vi var i Stockholm ifall vi ville nyttja dem. Detta gav också en del uppmärksamhet.
På väg uppför glastrappan upp till andra våningen möter jag Anna Greta Lejon på väg ner. När vi möts hälsar fru lejon; jag tror vi har storfrämmande i stan säger hon. På bruten försök till Arvidsjaursdialekt svarar jag ”Nå , jo” en måst ju se vars allt horn te potensmedel ta vägen.” Anna Greta skrattade och gick vidare.
Hans Granberg, en bror till min fru, tyckte att utklädningen till same var hemsk. Han gick en bra bit ifrån det övriga sällskapet för att slippa skämmas.
Hans Granberg hade ordnat med en träff med Electrolux chefen Hans Werthén. Han berättade om sin kommande resa över till ett dotterbolag till USA som han efter träffen med oss skulle åka till. Vad har Du med Dig på en sådan resa frågade vi. En skjorta och en Morakniv har jag i portföljen sa Werthén.
Han berättade sedan en del händelser och anekdoter från sitt liv som ledare. Han hade under många år varit flitig läsare av Grönköpings veckoblad och gillade den humor som där skrevs. Vem vet om han inte själv bidrog till delar av det redaktionella innehållet.
Detta var min första träff med denne man. Det kom att bli flera. Han blev så småningom invald i De Svenska Oljebaronerna som hedersmedlem utan nummer. Det ska jag berätta om sen.
På kvällen så hade jag bokat bord på en trevlig restaurang (Kokkarnas krog)på östermalm. Frejs körde oss dit. Vi passerade under valvbågarna på Kungsgatan utmed kungstornen. Jag var klädd i ståtlig Samedräkt. Nu utbrast jag, ”det ser nästan ut som när det är Norrsken hemma.”Man hade satt ljus under bågarna vi körde under. Chauffören tittar på mig. Han förstår nu att det är första gången jag är i Stockholm och börjar undervisa mig i de Stockholmska hemligheterna. Berättar att stockholmarna gärna går ut och äter på kvällarna. Jag finner då nöje i att säga ”nå, jo stockholmare är konstiga satar. Dom går ut och äter, och pissar inne. Vi gör precis motsatsen. Vi äter inne och pissar ute.”
Nu smilar även chauffören.
Nåväl vi kommer till Kockarnas Krog på Östermalm. Blir anvisade bord under visst sorl, på grund av min dräkt. Hans, sätter sig längst in vi fönstret. Där finns en gardin som han tänker använda som skydd ifall det kommer in någon han känner. Då kryper han bakom.
Glasen fylls på. Det är gott om folk i restaurangen. Jag dubbas till att ställa mig upp och berätta en historia. Jag ställer mig upp knackar i glaset. Först lite försynt, men när inte alla blir tysta lite hårdare. I glaset finns rödvin. Vid min andra knackning med en kniv i glasfoten, går glasfoten av. Med ett ljudligt kras faller glasbitar ner på golvet. Nu försvinner Hans Granberg bakom gardinen. Tyst blir det på krogen. Jag drar min historia från fjällvärlden om utombordsmotorn. Folket i salongen gillar det hela och skrattar av hjärtats lust. Upplivad av applåderna så tänker jag att det är väl bäst att jag drar en jojk också. Hans som dragit den tunna vita gardinen framför ansiktet börjar nu famla efter den tjockare mörkläggningsgardinen. Pojkarna skrattar Salongen skrattar och jag skålar med alla gästerna. Hans smyger fram en hand efter sitt vattenglas det är det starkaste han dricker, fortfarande skymd av bitar av gardintyget. Kanske beror hans skygghet i att välden inte är lika komisk för honom som endast förtärt ramlösa.
Vi åker hem. Vi lyckades ha en del utgifter. För att inte säga hyggliga utlägg. Dock inte i klass med vår intjänandeförmåga.
Tyskland Berlin.
När de båda tyska (öst och väst) återförenades så tog vi beslutet att åka dit. Vi flög emellertid denna gång med ordinarie trafikflyg till Flughafen Tegel i Berlin. Vid denna tidpunkt var fortfarande stora delar av murarna kvar. Östsidan såg väldigt fattigt ut. Byggnaderna var dåligt underhållna men fanns kvar. På västsidan var mycket rivet. Vad som var bättre vet jag inte. Men det såg roligare ut att leva på västsidan.
Investeringarna fortsatte. Vi lånade mer och satsade. En ny gubbe hade börjat bli Svenskarnas gunstling. Reefat El Said hette han. Det verkade som att det mesta han tog i blev guld. Vi var tidigt med och köpte. Vi köpte på oss mer och mer. Som mest låg vi på aktier med ett värde på en halv miljon på denne fantastiske man. På Estraden hade man emellertid börjat varna för att detta kunde ju inte fortgå hur länge som helst. En morron tog vi det drastiska beslutet att sälja hela innehavet.
Kommande vecka steg aktierna ytterligare. Vi ondgjorde eller grämde oss över att vi sålt. Den sjunde dagen efter försäljningen kom doktorshattskandalen. Aktierna sjönk som en sten. Vi var räddade av gånggången.
Vår vinst på denna försäljning blev stor. Beslutades att vi skulle göra en resa till Island för att se om där kunde finnas anledning till investeringar.
Island Reykjavik.
Tore och jag ordnade en resa till Island. Denna gång med damer, Under en vecka besökte vi nationaltillgångar gejsrar och vattenfall och hade en fin tid.
Men tillgångarna naggades bara i kanten.
Spanien Fuengirola.Jag inbjöd deltagarna ner till Fuengirola på en veckas vistelse och hade därstädes riktigt trevligt. Detta före den tid när vi hade en egen lägenhet i Spanien. Arne Lundgren som inte precis var något språkgeni, försökte lära Spanjorerna svenska. Eller kanske hellre Pitemål borde jag säga, för Svenska kunde inte han heller. På de flesta ställen fungerade det Han fick alltid något på tallriken när han beställde. Kanske beroende på att det fanns de som hjälpte till med översättningar.
Finnland Jyväskylä.
För att bränna av ytterligare en bit av vinsterna så fick vi nu i uppdrag att ordna en resa över en weekend till Finnland. Jag ringde då till ett flygbolag och frågade om vi kunde chartra ett par jetmaskiner för att flyga till Jyväskylä i mellersta Finnland. Visst inga problem.
Hyrde en buss och tog ner deltagarna till Umeå varifrån vi sedan flög i två maskiner. Att flyga med två maskiner var ett av säkerhetsskäl. Det andra var att annars hade vi fått hyra ett så stort plan att detta var ett ekonomiskt alternativ. Varje jet maskin tog sju passagerare. Vi var fjorton med damerna, så det passade oss bra. Vi tog in på ett spa hotell som verkligen gjorde allt för att roa och sköta om oss.
Blommor till Sjuka.
Väl hemma igen konstaterade vi att vi faktiskt lyckats ganska väl med att ha utgifter för inkomsts förvärvande. Men än fanns det en del kvar. Det lackade mot midsommar. Vi bestämde att göra en social insats. Det är ju synd om alla de som måste ligga på sjukhus när det är midsommar. Så vi beställde en konstgjord begonia åt alla som fanns på sjukhus i Piteå. Beställde 550 st begonior. Det kom en fullastad skåpbil med Begonior. Konditoriägare Henrik Lidman bakade tårta så att alla skulle få en tårtbit. Våra fruar kokade kaffe och sedan åkte vi upp på lasarett och sjukställen i Piteå och presenterade alla med blomma och tårta och kaffe.
Pite Tidningen hade fått nys om tilltaget och skrev ett helt uppslag om uppslaget.
Nu var våra pengar i stort sett slut. Aktiemarknaden hade ramlat ihop. Resterande aktier vi hade gav oss nu en viss förlust. Vi sålde därför vårt sista innehav och kunde notera att varje delägare nu fick punga ut med sex tusen kr. Men det var det värt. Mycket roligt hade vi under en räcka av år.

torsdag 9 april 2009

Glad Påsk



Härlig Påsk!




Jag får önska Er alla som läser min blogg en fin påskhelg och en bra varm skön Vår!


Tage/S
Margit Hälsar.

söndag 5 april 2009

Hur vi startade Jet i Sverige.

Start av Jet i Sverige.
Efter att ha varit runt i Europa och tittat på bensinförsäljning så bestämde styrelsen i Sverige att gå fram till våra huvudägare med en förfrågan om, att rent praktiskt tillåta att vi satsade ett antal miljoner på att starta med bensinförsäljning i Sverige.
Vi fick detta godkänt av ägarna och budgeterade lite blygsamt en trettio trettiofem miljoner i projektet som start.
I möten med företagsledningen så, ville vi starta med en ny typ av bensinförsäljning. Den obemannade stationskedjan Jet.
Amerikanarna skrattade åt vår filosofi med obemannade stationer. Det kan aldrig gå. Inte en enda American skulle tanka på en sådan anläggning. Tvärt om så borde Ni satsa på en högre servicegrad tyckte de.
Vår VD Kjell Petersen kunde dock av oss andra övertygas om, att det kunde vara värt ett försök att verkligen profilera sig.
Argumenten var följande.
Jet ska alltid vara billigare än konkurrenterna. I då läget 3 öre per liter. Kom då ihåg att bensinen bara kostade en bråkdel av priset nuförtiden.
Skälet till ett billigare pris kunde motiveras med att vi inte lämnade någon service.
Det kommer aldrig våra vänner i de andra oljebolagen att godkänna var vår VD:s mening. Det tror vi inte heller i en första kamp var vårt svar. De kommer att sänka priset till samma nivå som oss omedelbart eller så fort de kan.
Detta innebär priskrig och de enda som förlorar på det är de etablerade oljebolagen menade vi. Vi har inga volymer och kan följaktligen inte förlora några pengar. Däremot kommer de andra att förlora stora pengar. Tre öre för Shell är stora pengar eller många miljoner på deras försäljning. Vi tror nämligen att det går så, att sänker vi priset på en enda mack i Sverige så får det prispress på hela landet. De är inte så kloka att de låter oss hållas. Å gör de det, så måste vi hitta något sätt att reta upp dem till att följa vårt pris, å därmed få igång konkurrenssituationen.
Vi utarbetade en plan för att kunna få största möjliga godvill av vårt agerande.
Vi ska trycka upp ett reklamblad i storlek A5 där vi talar om att Jet sänker priset. Det ska ligga färdigtryckt hos en som ser till våra anläggningar i stor mängd. När vi sänker priset om det är vi eller våra konkurrenter så ska omedelbart våra förtryckta hand dalers till tryckaren för att tryckas dit det nya priset. På två timmar ska vi ha tryckt i detta pris, och organiserat distributionen av densamma.
På varje plats där vi öppnade en mack så gjorde vi upp en specialplan för just den macken. De tryckta reklamlapparna skulle delas ut av skolor eller skolklasser som behövde pengar för sina skolresor eller dylikt.
Innan vi byggde vår första mack, så fick vi nys om att det fanns en pytteliten stationskedja startad på bakgårdar och inte så bra lägen i Göteborg. De hade nyckelräkneverks Bensin. Det betyder att man kunde tanka bensin, men måste ha en nyckel för att tanka.
För att göra detta jobbet med bensin valde vi ut två grabbar, Börje Ericsson och Anders Hedenbäck. De skulle sortera under marknadschefen Carl Ljungren. Pojkarna åkte till Göteborg och tittade. Kedjan hette Mack.
Vi tog beslut om att köpa dessa Mack ar i styrelsen och satte omedelbart igång att bygga om dem till att ha sedelautomater i stället för nycklar.
Färgen skulle vara ljus och glad på anläggningarna. Bestämdes Gul med en design som påminde om de etableringar som Conoco gjort utomlands.
Eftersom anläggningarna var obemannade så såg stationerna lite öde ut. Vi bestämde då att alla anläggningar skulle ha många flaggstänger med ständiga flaggspel för att få lite rörligt liv i detsamma.
Flaggor och flaggspel skulle bytas ut ständigt så att allt skulle se ständigt fräscht ut. Detta gjordes av den som var ansvarig för macken internt kallad för länsman. Den som dagligen skulle åka dit och kolla att allt fungerade och att hämta och banka pengarna från automaterna.
Vi startade upp.
Sänkte priset med tre öre.
Konkurrenterna sänkte till samma pris. Vi sänkte igen.
Skillnaden mellan oss och konkurrenterna var, att vi hade en organisation för att dela ut reklamlapparna på stadens bilars vindrutor.
Därmed kunde vi i första läget få ut budskapet om Jet och ta åt oss äran av prisdumpningen.
Vad som dessutom kom som grädde på moset var, att tidningarna frikostigt skrev om dessa prissänkningar. Vi fick oerhört mycket gratisreklam. Så långt hade våra antaganden uppfyllts med råge.
Men ett tiotal anläggningar var givetvis en början men vi ville mer. Distriktscheferna i landet, fick order om att undersöka och försöka få fram lägen som skulle kunna passa för bensinstationer.
Det visade sig, att på vissa platser kunde det gå bra att både hitta och få tillstånd till att etablera sig. Medan det på andra platser var hart när omöjligt.
De platser där det var svårast var, där konsument kooperationen var starka (OK), och där socialdemokraterna styrde. Att vi prispressade och gav konsumenterna billigare bensin var inte så viktigt. Viktigare var att se till att ideologin gynnades på alla plan.
Vi fick emellertid loss en strategisk viktig plats vid Hammarbyleden i Stockholm och i Göteborg var vi ju igång, saknades någonting i Södra Sverige.
Malmös kommunalråd sa rent ut att vi inte var välkomna.
Vi hade sedan tidigare försäljning och kontor i Malmö på våra övriga produkter, men det togs ingen notis om detta.
IC Piteå avtalet:
Under samma tid så levererade jag stora kvantiteter bensin åt IC Piteå. Leif Lewin som var chef för Oljekonsumenterna uppvaktade oss ständigt med nya propåer om att försöka att köpa bort mitt kontrakt med IC. Det hade skapat stor oro i landet att detta kontrakt skrevs. Flera andra föreningar hade nu börjat ifrågasätta sina avtal med oljekonsumenterna i Sverige.
De lokala föreningarna hade börjat förhandla på samma sätt som Piteåföreningen. Det var ett stort elände och ett gissel för OK Sveriges ledning.
De hade ju under flera år lätt och elegant kunnat mjölka föreningarna på pengar. Pengar som födde en enorm organisation i Stockholm och ute i landet.
De hade satt in sig själva som varande det enda som kunde denna sak och dessutom i all sin storhet kunde välsigna de lokala föreningarna med manna från mamma.
De lokala föreningarna hade emellertid börjat genomskåda sina överordnade och påbörjat ljudliga protester mot detta. En del hade också tagit kontakt med både mig och andra distriktschefer i vårt bolag.
Vi uppvaktades, igen av Oljekonsumenterna.
Lewin menade att så länge vi hade detta avtal, kunde inte OK ta till allt för kraftfulla åtgärder mot företeelsen.
Jag blev nedkallad till Stockholm för konsultationer gällande bensinavtalet med IC Piteå. Försäljningsledning och Vd hade fått en idé. Jag hade kvar ytterligare 2,5 år kvar på avtalet. Dessutom fanns det en klausul om förhandling om ytterligare år, om parterna så önskade. Var man dock ej enig om fortsättning fanns rätten att kliva av avtalet.
Kommen till Stockholm fick jag en extra genomgång för hur det gick med utbyggnaden av våra stationer. Eftersom jag handgripligen hade varit med i starten av Jet, i form av planering undersökning av förutsättningar och dessutom var den ende i landet som sålde bensin, vilket noggrant påpekades, var idén att vi skulle låta Oljekonsumenterna och Lewin få igen IC Piteå avtalet, mot att vi som motprestation av dem fick deras stora station i Malmö.
OK hade några riktigt stora anläggningar i landet. Detta var en av dem. Just där man åker in i Rosengårds område fanns denna anläggning.
Man ville från Conoco eller Jets sida att jag skulle ge upp avtalet med IC för att på detta sätt ytterligare bidraga till att Jet verkligen skulle få fart i Sverige.
Jag begärde en timmes respit för att tänka fritt. VD och Ljungren lämnade rummet. Ensam satt jag kvar och funderade.
Att bara bryta ett avtal eller sälja avtalet på detta sätt det kunde jag ju inte gå med på. Tore Nyman var ju min vän och litade på mig.
Den första tanken var att säga blankt nej. Att göra detta byte, om jag sa nej, var i praktiken nästan omöjligt. Dels hade jag skrivit på avtalet, ingen annan. Dels hade avtalet ratificerats i och med att det bolag som jag arbetade för fakturerade och stod för leveranserna. Så man måste få mig med på båten.
Jag får ringa upp Tore och fråga hur jag ska göra var mitt enda sätt.
Hade hunnit tänka, att om man överlät kontraktet till Oljekonsumenterna i Sverige, på de villkoren att priset och leveranserna skulle fortsätta kontraktstiden ut, så borde det inta ha allt för stor betydelse för IC Piteå.
Pratade med Tore. Han var inte särskilt entusiastisk för förslaget. Men menade dock att avtalet hade haft åsyftad verkan. IC Piteå redovisade svart siffror igen och kunde ge återbäring. Med avtalet fortfarande gällande om än i OK regi, så skulle detta vara till stor hjälp för IC Piteå.
Prata med Din föreståndare Bo Renberg om saken var mitt förslag till Tore.
Förklarande att jag satt i Stockholm och skulle yttra mig i saken om några minuter frågade jag om Tore kunde tänka sig att tala med Bo omgående.
Tore är en hygglig karl. Han förstod min belägenhet och förstod också att det skulle vara ett svidande nederlag för Ok att behöva ge bort en storsäljare i Malmö. En lika stor framgång för oss, att slippa slåss mot de kommunala politikerna och kunna i stort sett endast skylta om anläggningarna och komplettera dessa med automater.
Jag flyttade fram förhandlingarna med ledningen ytterligare en timma.
Tore ringde och meddelade att det var länge sedan han sett en gladare människa än Bo Renberg. Han var helt entusiastisk ja närmast euforisk, över tankegången. Det var ju så att jag visste att Bo Renberg var en av de som helst aldrig hade velat ha något avtal med oss. Hellre då skriva över anläggningarna på Oljekonsumenterna och ta ner IC Piteå skylten.
Så meddelandet från Tore var. Gör Du som Du talat med mig om. Men jag förutsätter att Du skriver in i avtalet med OK att avtalet ska rulla precis som under Er tid.
Mötet med ledningen var således inte mycket att orda om. Jag la fram mitt förslag till ändring enligt det som jag kommit överens med Tore om.
Dagen efter åkte jag tillsammans med Karl Ljungren ner till Malmö för att se på hur det såg ut.
Utan tvekan var det en enormt stor anläggning. Pumpar i långa rader. Bra infarter och perfekt till.
Ringde hem till VD Kjell Petersen och bad honom ordna en träff dagen efter kl 11 00.
Vi hade under kvällen upparbetat en strategi för att trycka på för att få igenom ett avtal om bytet. Dels skulle vi påpeka att vi hade fler föreningar som ville handla av oss. Dels skulle vi påpeka att avtalet var om förhandlingsbart när fem år gått. Så det kunde förhoppningsvis röra sig om ytterligare år.
Vi satte oss ner med honom. Han var ensam. VD Kjell Pettersen och jag och Karl Ljunggren var med.
Lewin hade tidigare sagt att han var beredd att förhandla om det mesta bara han fick igen avtalet.
Han påmindes om detta. Några påtryckningar ytterligare behövdes ej.
Jag berättade om mitt förhållande till Tore Nyman IC Piteås ordförande och hur avtalet kommit till.
Karl Ljunggren berättade om våra utarbetade planer för ett byte.
VD klargjorde att Ok skulle få en chans att komma ur sitt dilemma och det var att ge oss denna station i Rosengård.
Lewin funderade en stund.
Räckte sedan fram handen och sa.
Min sämsta affär någonsin. Men nog nödvändig.
Han var en pressad man. Oljekonsumenterna höll på att sönderfalla. Ett bondeoffer var bättre än ett förlorat parti.
Så fort det blev känt i Skåne så var karusellen igång. Vi bytte pumpar skyltade om gjorde anläggningen fin.
Tidningarna skrev. Politikerna hade allvarliga samtal med Oljekonsumenterna.
Bensin alltid tre öre billigare hos Jet.
Vi skulle öppna portarna kl 11 00. Redan tidigt på morronen stod bilar i kö för att köpa bensin. Kl 11 00 var köerna kilometerlånga. Televisionen var där. De gick omkring och intervjuade folk och frågade ut dem om varför de stod i kö på detta sätt. Innan Ni kommer fram har det säkert gått ett par timmar. Vi har kaffe och fika med oss. Vi har ingen brådska.
Detta inslag visades på TV med kommentarer från oss om det verkligen var möjligt att få vara ensam om att ha tre öre billigare bensin.
Det är ju redan mackar som sänkt till Er nivå. Är det så, så ska vi skynda oss att skylta om svarade vår representant, vi sänker då priset med ytterligare tre öre.
Vi är här för att stanna. Vi ska sälja bensin i Malmö till alla, billigare än Malmöborna någonsin drömt om.
Tidningarna citerade uttalandet och skrev haranger om att det var kul att det kom uppstickare som vågade utmana. Vi får väl se om de har någon uthållighet.
Nu blev det bekymmersammare för politikerna som spytt galla över etableringen och Oks agerande att försvara sina tidigare på hopp på oss som något av en dagslända.
Vi priskrigade. Priserna i hela Sydsverige fick sig en rejäl skjuts neråt. Bensinhandeln var i ett påbörjat kaos.
Startade sedan Stationen på Hammarbyleden och då var kaoset fullständigt.
Med några anläggningar i Sverige hade vi åstadkommit det vi var ute efter. Att etablera en Ny stationskedja i Sverige. En kedja där alla skulle veta att vi alltid var billigast. Att få folk att acceptera att tanka sina bilar själva.
Piteåtidningen skrev.
IC tillbaka till fadershuset.
Påtryckningarna från Oljekonsumenterna och kunder har gjort det möjligt att återföra dem till fadershuset.
Vi, (jag ), kunde inte motivera att få Jet under min tid till Norrbotten. Skälet var att vi hade tagit ett beslut att vi skulle etablera oss på sådana ställen, där vi kunde budgetera med stor säkerhet minst två miljoner liter. Detta höjdes dessutom under tid. Att komma dragandes med en etablering i Jokkmokk eller andra ställen i norra Sverige var under sådana omständigheter tungt. Det fanns någon plats ex vis Luleå Boden möjligen Piteå som skulle kunna leva upp till detta, kanske. Det fordras dock ett antal mackar för att man ska kunna ha bensin i olika kvalitéer i lager. Underlaget var för dåligt.
Eftersom det fanns så många platser som bättre kvalade in för att få Jet anläggning, så var mitt dilemma tvåhövdat. Dels satt jag i styrelsen och hade att se till företagets bästa. Dels var jag chef i norra Sverige och där litade mina anställda och distriktscheferna på att jag gjorde mitt bästa för att få anläggningar till norra Sverige.
Så småningom blev läget så infekterat att jag tvingades att göra något drastiskt för att förändra situationen. Den förändringen ska jag berätta senare om. Jag for ner och ställde Jet inför ett ultimatum. Avsnittet kommer att heta. Hur vi startade Polar Olje AB i Norra Sverige.














torsdag 2 april 2009

Sevilla och Cadiz

Sevilla och Cadiz.

Har varit ute och rört på mig.



För den som vill kan man med denna nedanstående eller bifogade länken se äventyren.

Körde sönder backspegeln vid tänkt parkering i Sevilla. Inte bra. Men på väg ner mot Cadiz körde vi förbi en bilskrot. Margit såg detta. Vi vek in där, och se, där fanns en bil samma märke som hade fått törnar på andra ställen men den electriska backspegeln var hel. Inköpte denna för 35 € och monterade den omgående på plats.
Så det kan bli!.