Om mig

Mitt foto
Jävrebyn, Norrbotten, Sweden

onsdag 1 december 2010

Spelberoende!

Handikapp.
Jag tänkte berätta om ett handikapp jag haft. Ibland har jag varit stolt över mitt handikapp. Ibland, eller mestadels , har jag insett att jag inte har ett handikapp av den digniteten.
Jag pratar om mitt golfhandikapp.
Redan på 1960 talet blev jag spelberoende.
Det heter inte så, utan det heter att jag blev intresserad av Golf.
En industriarbetar pojke från Jävre blev intresserad av denna på den tiden klassiska överklass sport.
Min chef Disponent Lennart Enström intresserade mig för att komma på klubben för att se om detta kanske var något för mig.
Som sin vapendragare hade han Piteå Mekaniskas chef som var banchef på denna tid i ett nybildat Piteå Golfklubb.
Jag hade jobbat till Disponent Enström för några år sedan i hans trädgård. Enström insåg att för att få lämpliga medarbetare till pappersindustrin till Piteå och Munksund fodrades att man hade bland annat en golfbana. Under min tid på hans trädgård kunde jag se att Enström lade nere stor tid på att få igång de första nio hålen för Piteå Golfklubb.
Jag blev tillfrågad 1967 om jag ville komma med i klubben.
Att komma med i golfklubben var på den tiden en gräddfil in i de sällskapen som hade makt i Piteå. Inte politisk makt, men ekonomisk.
Golfklubben blev en viktig del av min försäljning till företag och industrier. De var inte så, att man gick omkring och pratade jobb på golfbanan. Absolut inte.
Det var mera så, att om man var god vän med dessa befattningshavare inom industrin och handeln, så hade man en favör i, att man oftast fick en extra chans i offerter och i de affärer som erbjöds.
Sålunda så var man en hel del tid på golfbanan.
Golf blev en del av livet.
Margit hade vid denna tidpunkt inte börjat med golf och därför så behärskade jag mig till att inte spela om helger. Jag spelade sålunda inga tävlingar precis, utan endast med dessa vänner.
Åren gick och jag hade en hel del nöje med mitt spelande. Så småningom började också min fru att spela golf efter mycket övertalande.
Vi åkte ut över Europa med golfklubborna i vår husbil och spelade på många trevliga ställen tillsammans.
Så småningom, så blev vi pensionärer och skaffade oss en lägenhet i Spanien.
Det är om den tiden jag ska berätta.
En Golfdag!
Man flyttar ner till Spanien och inser att man inte har några vänner. Ett bra sätt är då att som vi gjord etablera oss på ett sådant ställe som hade många Svenskar som bodde där sedan tidigare
Fuengirola var perfekt.
Vi kom med i en golfförening som hette Los Suecos och kunde där få många vänner. Livslånga vänner. Trevliga vänner.
Vi spelade golf tillsammans två till tre gånger i veckan. Hade trevligt både på banan och utanför.
Los Suecos var en sorts hem eller organisation som vi hämtade inspiration och glädje ifrån. Vi spelade tillsammans alla veckor här nere. Förde noggrant upp vilka handikapp var och en hade.
I Sverige hade vi ett handikappkort som man förde. Man skrev in vilket resultat man hade för att kunna ändra sitt handikapp upp eller ner. Eftersom man inte ville gå upp i handikapp, så undvek man att skriva in höjningar, medan de alltid fanns de som såg till att om man hade spelat bra sänktes.
Att ha ett bra, helst lågt handikapp var ju en merit.
När man började spela här i Spanien så var det ju ingen större konst att befinna sig i vinnarcirkeln.
Man kom ner till pensionärer som alla hade ett för lågt handikapp. Beroende på att de alla var på tillbakagång i spelhänseende. Det var inga stora pengar som vanns. Mest ära. Men ändå, så var det lite genant att allt för många gånger vinna pengarna, som vi samlade till innan vi gick ut och spelade.
Detta gjorde att vi, i vilken jag var en av påskyndarna till systemet, bestämde att så fort man vann pengar, så skulle man sänkas med ett respektive två slag.  Vann man två slag, blev man två eller trea så sänktes man med ett slag. Detta för att vi ju inte var med i Los Suecos för att spela pengar av varandra. Detta gjorde att man bara efter att antal veckor kom ner till ett ganska lågt handikapp.
Vi spelade dessutom hela tiden med vinterregler, vilket betyder att vi kunde omplacera bollen i varje slag vi gjorde på den kortklippta delen av banan. Eftersom vi spelade på Mijas golfklubb, alla speldagar, och det inte fanns någon skillnad mellan Ruff och den kortklippta delen, så var det i princip bättring på hela banan. Dessutom så var det på den tiden många spelare på banan. Man hade då insett att man kan korta ner banan för att få ett snabbare spel. De flesta tog inte illa vid sig av detta eftersom de då framstod som bättre spelare.
Under många år spelade vi Herrar från i stort sett dam-tee, med vinterregler så att vi kunde ta upp bollen mellan slagen och rengöra den, samt lägga tillbaka densamma försiktigt på bra plats så att vi förenklade nästa slag. Vi kom in och någon vann på 28 poäng. Blev sänkt med två slag och spelade nästa gång på 26 poäng.
Ibland hände det att vi fick gäster i Los Suecos. Givetvis fick de vara med, med påföljd att de alltid tog hem priserna. Vi insåg att de hade ett Svenskt handikapp som mera harmoniserade med deras spelskicklighet, men harmoniserade inte alls med de handikapp vi hade inom Los Suecos.
Vi införde då en regel som innebar att alla som kom och uppvisade sitt Svenska handikapp blev man avdragen tre slag. Hade man exvis 26 i handikapp så fick man bara 23 när man spelade med oss. Det var i alla fall som att lura småbarn. Vi förlorade i alla fall. Oftast vann gästerna.
Meningen var att efter ett antal omgångar skulle man så sakteliga återfå sina slag om man förlorade, eller inte var i vinnarcirkeln.
Men eftersom alla som vann ständigt sänkte sig, så blev vinnar poängen allt sämre.
Det lät ju bra, när man vid första utslaget kunde säga att man hade exvis 15  handikapp. Man såg att man fick en viss uppskattning över detta. Man gick upp och slog lika bra eller dåligt som en rätt handikapp borde varit. Kanske 20 eller 22.
Eftersom vi alla var 30 och 40 talister hade de flesta ingen dator. När det blev så att man skulle föra sitt handikapp på datorn, så struntade de allra flesta i det. Vi var ju vana att Los Suecos förde vårt handikapp och att tvingas börja med något nytt, har inte varit denna åldersgrupps signum.
Man gick ut på banan i tron att man var denne gode golfspelare med detta goda handikapp. Slog ut banan. Förr med en uppställning som vittnade om att man tänkt ut på banan. Nu med en uppställning som ser ut som man tänkt slå rakt ut i skogen. Tidigare med en viss mjukhet i kroppen, men nu ersatt av en styvhet i densamma. Att kompensera för detta är varje åldrande golfares dilemma. Man siktar ut i skogen på sidan av banan eftersom man vet att man har en rejäl Gubbslajs, man lagt sig till med. I hopp om att slaget ska vrida in si lagom för att ligga mitt på banan. Ibland händer det dock att denna slajs inte infinner sig, vilket betyder att bollen gick dit man siktade.
Man har 140 meter kvar till green. Tar järn 7an eftersom under min storhetstid var det rätt klubba någon gång når det gick bra. Att flaggan står tjugo meter in på green har man inte lagt märke till.
Slaget går väldigt precis ner i bunkrarna före greenen. Hur många slag går för långt kära pensionärer? Handen på Hjärtat? Knappast något under en runda.
Los Suecos liksom andra har nu frångått det vansinniga system som vi hade. Jag var dessutom en av dem som tyckte på detta sätt. Det kändes rätt på den tiden med det sällskap vi var.
Nu spelar vi på de officiella handikapp vi har på vår hemmaklubb. Hur många som lärt sig datorn och för sina handikappkort på riktigt vis, vill jag dock inte sia om. Min uppfattning är dock den att inte är det, det stora flertalet. Det finn säkert flera som inte fört sitt kort på tiotalet år.
Man kör på det handikapp man har. Aldrig med något godkänt hyggligt resultat.
Att spela golf med dåligt resultat i förhållande till ett självförvållat felaktigthandikapp är inget roligt.
I mitt fall har jag under tre år, eftersom jag nästan aldrig spelar golf, bett att handikapp kommittén tittar på det hela. Jag har skickat in de resultat jag gjort vid de gånger jag spelat under året (tre till fyra ggr/år). De kan reglera det med två slag per år ifall de finner det motiverat.
Man skulle kunna säga, ”att allt går igen”.
Att bli äldre. Slagen kortare, synen och därmed avståndsbedömningen blir sämre är ingen höjdare.
Jag har under senare år försökt att komma från detta spelberoende. Det har haft två dimensioner.
Det ena har varit att kär hustru fortfarande är intresserad av golf. Vilket lett till att jag är med lite perifert.
Det andra att man när man slutar med golf, så är det nästan som att uppleva pensioneringen på nytt. Du behöver inte gå till jobbet (golfen) varje dag. Du får tid över. Tid som man på grund av golfen, tidigare aldrig behövt fundera över att man har.
Jag har råd att spela golf. Men det är ingen liten utgift att spela golf. För en familj om två, och ett pris av ca 1000 kr varje dag vi går ut och spelar golf, så förstår man att det kostar.
Tre till fyra gånger i veckan för många härnere blir tre fyra tusen i veckan. Detta enbart på golf. Att gå ut på en gräsmatta och slå på en boll. För många kan det tyckas idiotiskt.
12 till femtontusen i månaden av skattade pengar för detta?
Är det klokt?
Tja, många anser det.
Många spelar ännu oftare.
Dock inte vi. Under ett antal år spelade vi tre gånger i veckan. Då kostade det ännu mer. Det har faktiskt blivit marginellt billigare nu.
Nu ägnar jag mig åt andra saker. Allt från att köra runt med MC till att jobba med andra och deras datorer. Reser mer och finner nöje i att slippa gå på Golfjobbet.
Jag har kommit ur spelberoendet!