Efterlyser expanderande kläder.

Tjockis!

Den 6e jan 2008 åt jag en god middag. Före det säkert också en god lunch. Livet är fantastiskt. Om det inte vore för att kläderna nu för tiden krymper så förfärligt fort och mycket. För bara några månader sen när jag tog på mig dessa kläder kände jag mig ledig och otvungen i samma kläder som nu håller på att strypa mig.
Någon gjorde mig uppmärksam på att kläderna krympt. Ställde mig på vågen och konstaterar att det är en absolut sanning.
Vem rår för detta då?
Såg mig i spegeln konstaterar att det syns att jag lagt på hullet
Det kan ju inte vara så, att jag bara blir tjockare utan anledning. Sökande detta underliggande grundläggande fel konstaterar jag att det är två st. människor som rår för detta. Dels Per Åke Hellström, som har en ica butik i Jävre som har Daim till ett bra pris. Dels min kära hustru som lagar så infernaliskt god mat.
Det borde vara förbjudet att sälja sådana godsaker till pensionister! När Ni ser att jag kommer in dag efter dag och köper Daim borde det stå klart för anställda på butiken att jag är godis missbrukare. Å då vidta åtgärder. Ex vis snabbt gömma lådan med Daim när jag kommer in.
Hustrun kan det vara svårare att göra något åt. Hon gör vad hon kan för att avråda mig från att ta mer. Men det är så inne nordens gott att äta.
Nåväl, den 6e jan tog jag tag i frågan, och avstod från mat från då. Vi åkte ner till Spanien och jag avstod totalt från mat till tisdag den 12e när jag fick ett återfall och åt en soppa till lunch och en bit kyckling till middag. Avstod ytterligare ett par dagar från att äta något. Ja jag dricker ju kaffe och vatten förståss, när jag får sådana här infall. Har läst att kaffe är bra för Alzheimers.
Fredag Lunch en mjuk brödskiva och på kvällen den 16e var det lagom att på allvar äta igen. En stekt panga med dillsås, broccoli och några skivor mjukt bröd.
Det var inget bra sätt att börja äta igen. Magen höll på att explodera. Toaletten var under lördag förmiddagen ett bra tillhåll. Lunch nyponsoppa. På kvällen dock köttgryta med ris och morötter. Mår sådär.
Den enda trösten i bedrövelsen är, att vikten är där den brukar hålla till, igen. Ca 4-5 kg ner.
Å Per Åke, här finns det inte många ställen som säljer Daim. Så ett visst hopp finns. Däremot kär hustru med god mat.
För inte kan det väl vara jag själv som rår för det?
Tage