Arktisk Orgel.

Den Arktiska orgeln.

Från 1970  talet och framåt, hade jag många stunder att fundera över Piteå och vår byggds fortlevnad. Allt eftersom jag hade haft en relativ lycka i mina affärer så blev jag engagerad i diverse grupper och föreningar. Oftast självvalt att jag fanns tillgängligt för många uppdrag och upptåg. Efter att ha ha varit med om att starta Marknadsföreningen i Piteå som var en förening som tillkom för att öka marknadsföringsinsatserna för företag och kommunen i Piteå, så fanns fler arbetsuppgifter.

En av de många idéer som jag började spinna omkring var en Arktisk orgel.

Jag tillsammans med mina ungdomar hade just färdigställt reparationerna av hotellkomplexet i centrala staden. Skoogs City hotell. Jag satt en morgon i hotellets matsal när jag kom att tilltala en man, som jag inte visste mycket om, bet min då lösa idé om den Arktiska orgeln. Han satt i frukostmatsalen tillsammans med några andra människor med musikinstrument. Hans namn var Hans Ola Eriksson.

Musikhögskolan i Piteå var knappt byggd färdigt och Hans-Ola hade tagit jobbet uppe i Piteå som lärare på skolan. Han blev mycket glad över det resonemanget som utspann sig under ett par timmar. Han var liksom jag mycket intresserad över att hjälpa till och dra ett lass för att få Piteå kraftigare på världskartan. Han jobbade med orglar över hela välden förutom lärartjänsten. Inbjuden att spela på många klassiska platser och många ställen där man ville ha hans omdöme om instrumentet. Just nu var han i slutfasen med att installera en orgel i Övertorneå. Hans-Ola Ericsson, född 1958 i Stockholm,^[1] är en svensk organist, tonsättare och professor.Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien sedan 2000.

En orgel byggd av Grönlunds Orgelfabrik.

Idén byggde på att vi skulle bygga en orgel på torget ute i Piteå. En piporgel. Välden största.  Dess baspipa skulle sträcka sig 48 meter upp i luften och därmed bli en synbarlig del i stadens mittpunkt. De övriga piporna givetvis sluttande neråt i stolek och volym som ju är fallet i alla piporglar. För att över huvud taget få ett hum om det kunde vara möjligt att bygga något liknande så bestämde vi att efterhöra kunskap i vår grannstad, där Grönlunds orgelfabrik fanns i Gammelstaden. Hans-Ola och jag åkte upp för att träffa ansvariga människor på fabriken om råd och kunskap. Catarina Grönlund hade övertagit taktpinnen för familjeföretaget Grönlunds och ställde välvilligt upp för att reda ut begreppen. Det fanns många frågor att grunna över. En sådan var, vilket material ska pipor av sådan dignitet byggas. Det normala är, att piporna byggs av trä, och det föreföll en aning knepigt på grund av de extrema temperaturer som kan förekomma såväl på sommaren som på vintern. Dessutom blåst snö och regn. Vi trodde nog redan då, att det föreföll som en omöjlig uppgift.

Meningen var att mitt på torget skulle byggas en liten glaskur som skulle inrymma endast klaviaturen.

Glaskuren endast till för att klara funktionaliteten under de spel som skulle förekomma. I normalfallet så skulle glaset enas skydda för regn eller snö uppifrån. Allt eftersom Hans-Ola och jag talades vid om den Arktiska orgeln och tillhörande saker så insåg vi att vi dragit igång något som bara växte i omfång.

Ljudet från orgeln skulle höras över hela storkommunen om man så ville. Baspipans ljud med den enorma  längden eller höjden av 48 meter skulle kunna prestera en så djup ton, som inget instrument tidigare kunnat. Bastonen skulle göra, i sin allra djupast klang, att luften i närheten av Piteå skulle vibrera.

En lite kufisk sak i sammanhanget enligt Hans var, att denna djupa dallrande ton med de svängningar det orsakade, skulle på så sätt skapa en sådan värme att sannolikt skulle snön smälta i de allra närmaste omgivningarna.

Frågan var vad övrigt tondjupet kunde ställa till med. Skulle rutorna i husen närmast orgeln brista eller skulle murade fasader,( likt murarna enligt legenden i Jeriko som rasade efter stötar i basunen), komma att ta skada. Var kraften densamma. Som vi alla vet numera, så används ljud (ex.v. ultraljud) till många saker numera.  Skulle detta ljud ha någon för oss inte känd effekt?

Ja, vi får ta det som det kommer var vår tes.

Klockan 12 på sekunden varje dag skulle någon från Musikhögskolan eller någon orgelprominens, komma ner till torget för att på sekunden 12 00 starta att spela något på orgeln.

Föreställ Er, vilket vi gjorde, att det är januari månad 30 grader kallt. Från musikhögskolan som skulle ha ansvaret för spelningsdelen kommer en person i vinterutstyrsel. Slår sig ner på torget skjuter glaset åt sidan och spelar en komposition för orgel med det ovan sagda omfånget.

Vilken succé, vilket enormt turistiskt värde.

Det skulle få betydelse för hela Sverige.

Att resa till Sverige skulle man då göra av ett par tre skäl. Ett skulle vara att man besökte huvudstaden. Ett andra Den Arktiska Orgeln och ett tredje Ishotellet som redan då hade börjat fast i minimalistisk anda.

Från Kina Japan USA, ja från väldens alla länder skulle det ordas såväl enskilda resor som gruppresor med medhavda guider ifall de var från de asiatiska länderna. Sedermera så finge vi givetvis se till att vi tillhandahöll Guider.

Här i Gammelstad finns Grönlunds Orgelfabrik.

Före kl 12;00 så kunde vi i hotellets biografer köra demonstrationsfilm över hur hela projektet genomfördes.

Vi skulle skapa souvenirer som de Japanska vännerna kunde köpa med sig vid hemfärden. Att få dit väldens bästa musiker för att konsertera eller spela skulle närmast vara en lek. All skulle vilja testa att använda denna superorgel.

Men tillbaka till verkligheten. Materialet och inte minst pengarna för projektet. Vi insåg att det inte går att genomföra utan att vi blir fler i gruppen och får ett antal pengar att använda för att rulla det hela. Jag hade redan lagt ner en hel del pengar på saken. Men det behövdes mer. Vi bildade då en grupp som skulle se hur långt kunde komma med projektet och naturligtvis helst genomföra saken. Det viktigast härvidlag var materialet. En orgel måste ju ha klara rena toner och att få det med träpipor var ogörligt med så dåliga odds som väderleken gav. Annat material som inte rörde sig oaktat temperaturen. Finns det något sådant material.

Vid detta tillfälle så hade vi faktiskt tur.

Jag minns faktiskt inte om det var Riklund på kommunen eller om det var någon annan som tipsade oss om ett sådant material.

Vi hade nyss haft en industretablering i staden. Det var en plastfirma som hade hittat på ett material som var så kraftigt att det var tio gånger kraftigare än stål. Det användes för att göra extremt påfrestande saker. Exvis gjorde man kanonrör av materialet. Tryckkärl för gasol eller för högtryckskammare i flyg och bussar som drevs med de- komprimerad luft.

Vi fick dem att efter Hans och Catarinas anvisningar bygga en pipa för att se hur den uppförde sig. Det var spännande att vara med om när dessa två ljudgenier med absolut gehör, tog pipan från frysen för att testa om det fanns några förändringar i ljudet. Eller när den hade värmts upp om ljudet var något annat.

Materialet visade sig skulle kunna fungera. Inte utan att man skulle tvingas till nytänk från Grönlunds på arbetssätt byggande och intoning. Men det skulle gå.

Vi hade varit på kommunen för att få projekteringshjälp och lyckade få ett hundra femtio tusen tror jag det var. Vi hade besökt Landshövdingen (Rosengren) och förklarat att vi behövde mera pengar. Han lovade att undersöka om någon av de fonder han var satt att förvalta skulle kunna dra något strå till stacken.

Kommunen tillsatte en tjänsteman som skulle hjälpa till vid behov. I vart fall skriva något vackert protokoll så att kommunrevisorerna inte sparkade bakut.

Vi släppte ut saken till Piteå Tidningen. Hela mittuppslaget hade använts för att presentera våra storvulna planer.

Länets, ja en av landets allra bästa Arkitekt Thirsen från Luleå stod för att ha ritat orgelprojektet. Han var också med i projektgruppen. Dessutom den som tog det mesta av våra pengar i slutändan. Han ville givetvis ha betalt.

Den stora frågan var nu vad det hela skulle kosta?

Initialt hade vi trott på 15 till 17 miljoner. En oerhörd summa. Men som vi ändå tyckte att vi skulle kunna kanske hitta sponsorer för.

Allt eftersom projektet framskred så växte denna summa allt mer och mer.  Jag och även Hans och även andra var ute och gjorde reklam för saken. Stötte egentligen inte på mycket motstånd. Men när teckning av sponsring skulle ske så blev det svårare. Beloppet var nu uppe i 38 miljoner som projektet beräknades till.

Vårt företag hade iklätt oss ett fjärdedels ansvar för summan under förutsättning att andra finansierade resten. Jag ansåg att vårt företag rikligen skulle få tillbaka saken .

Jag och min bror Arne gjorde nu en resa till USA. Vad har det med orgeln att göra?

Jo, det har en del med saken att göra.

Vi flög till Usa i mitten av januari för att hälsa på våra släktingar. De bodde i St. Paul i Minnesota. Efter att ha hälsat på dem, så fortsatte vi till San Francisco I California. Ett av skälen till detta var att vi i San Francisco skulle titta på Pier 39 Vi hade nyss köpt Småstaden i Piteå, och det var intressant att se hur andra löst problemen i en Galleria av denna kaliber.

Pier 39, San Franciscos Premier Bay Attraktion, är en festival marknadsplats med mer än 110 butiker, 12 full-service restauranger Bayview och många roliga attraktioner. Pier 39 är i två plan design är en av San Franciscos mest unika mötesplatser, med allt från smycken till importerad choklad. Det är roligt för alla.

Efter dessa studier hyrde vi en bil och körde väg nr 1 ner till Los Angeles. Vidare ner mot Phoenix i Arizona. Här hade vi två kusiner som vi skulle hälsa på.

De bodde i ett så kallat Papphause. Det är hus byggda så att de kan med enkla medel flyttas ifall Du inte trivs på stället där huset just nu står. Husen är stora ca 200 kvadratmeter men sinnrikt hopkopplat så att man knappt ser att det inte är ett permanenthus. En dag säger våra släktingar att de hade tänkt få bjuda ut oss på en Orgelpizzeria. Vi trodde att de skämtade med oss. Att man just kommit på detta val berodde förståss på att jag hade berättat om vårt projekt i Piteå med den arktiska orgeln.

Vi körde in till stan och kom till ett hus, i min väld liknande ett industrihus. Huset var en konserthall med en Pizzeria på ena kortändan.

Man klev in på Pizzasidan beställde sin Pizza och vad man skulle dricka. Fick en lapp på var man skulle sitta och sedan var det att vänta på att man skulle få gå in i konsertsalen. Väl inne i salen stod det bastanta träbord långbänksmodellen. De stod med kortsidan mot vad som antogs vara scen sidan.

Varje timme på sekunden släppte man in folket som gick och satte sig vid dessa långbord där ens nummer stod klart angivet. Pizzorna kom in i väldiga mängder och delades ut tillsammans med drickat. I racerfart varma och goda. Man hade nu 30 minuter att konsumera och kunna prata med varandra. På sekunden när visaren stod på halv, så började musik att ljuda från golvet vid scenen. Ur golvet skruvade sig en orgel upp med en klaviatur som jag inte sett maken till. En man satt och spelade. Ett draperi drogs bort på hela kortsidan och man kunde se väldiga bälgar som pumpade luft till alla instrument som klaviaturen var kopplad till. All upptänkliga instrument fanns runt om i lokalen. Trumpeter och allehanda andra blåsinstrument spelades det på. Trummor och slaginstrument av alla sorter liksom stränginstrument.

Jag får säga att jag var imponerad. Det lät som den allra värsta och största orkester man skulle kunna tänka sig. Fin musik som imponerade oss. De spelade i tjugo minuter sedan var det bara att ge sig ut ur lokalen därför att nya människor skulle in. En gång i timmen samma sak från kl 11:00 på förmiddagen till sena kvällen. Jag gick fram till den som hade spelat och bad att få uppgifter om Orgeln och affärsiden. Det fick jag och köpte ett antal plattor som var inspelade live på stället vi befann oss på.

Hemkommen till Sverige kontaktade jag bolaget som byggde såväl orglarna som hade ägarskapet. De sände mig en offert på att bygga en liknande i Sverige i Piteå. Priset var helt plötsligt rimligt igen. Den offererades till 11,5 miljoner.

Nu var det dags att för kommittén berätta om detta.

Det var inte så svårt. Det svåra var att ingen tyckte att det var en särskilt bra ide. Den fanns ju redan i ett antal av tror jag de sa 8 st i Amerika.

Nä sa herr Eriksson, jag vill inte bygga en kopia.

Vi förstod alla att vårt projekt höll på att dö. Så blev det också. Nu har det fallit i glömskans stora burk tilldess jag åtminstone kunde rekapitulera händelsen. 

Gud har problem! (eller är det Kyrkan!)

Fuengirola den 9e jan 2011

 Min syn på Kyrkoproblematiken.

Denna fortsättning har tillkommit på grund av att jag, liksom många med mig inser att det i dag finns en fara för att något som vi tycker allvarligt, kan komma att ske med kyrkan.

Det har inte tillkommit för att jag är bättre skickad att förstå kyrkans problem än andra. Egentligen borde jag inte bry mig. Men det vore mot min natur. Ta raderna jag skriver på rätt sätt. Inte som klander, även om det visst kan ses som sådant. Det får inte alls ses som personligt klander. I så fall till Hela svenska kyrkans prästerskap eller styrelse. Ta det som en möjlighet till förändring, kanske till det bättre. Givetvis inte efter mitt recept utan på Ert eget vis. Men någon idé kan väl annars kunna komma från brevet.

Svenska kyrkan Fuengirola, har i dag problem med om den skall finnas eller inte.

Många Svenskar har i dag den tron at är man bara med i Svenska kyrkan i Sverige, så ska man inte behöva något särskilt medlemskap för att man befinner sig i Spanien.

Inget kan vara mer fel än detta.

I tider när Svenska kyrkan genomgår en stor kris i den meningen att Svenskarna mer och mer överger Svenskarna kyrkan, så ser givetvis kyrkan över sin verksamhet.

Kyrkan i Fuengirola som härbärgeras under skut, är förmodligen en av de dyraste utlandskyrkorna, beroende på att det finns fast anställd personal där.

Det är då naturligt att vid ifrågasättande av var man ska finnas och var man ska verka, så är det ju klart att man gärna väljer, att lägga ner där det lokala engagemanget sviktar, (Man inte betalar medlemsavgiften till kyrkan). Det känns rättast att dra in verksamheten på sådan plats.

Vad som har svårt att komma fram i sammanhanget är, hur många av de som bor här i och omkring Fuengirola som verkligen använder kyrkolokalen.

Kyrkan tillfredställer ett stort spektrum av intressen. Det är dessutom så, att Fuengirola har haft turen att under åren, fått hit unga familjer som bara genom sitt familjeliv lockat många besökare.

Med sitt ungdomliga sätt har många attraherats av kyrkans sätt att vara. Man kanske inte är samma stela kyrka som man ofta möter i Sverige.

Ett problem för kyrkan här nere är att försöka få Svenskarna att förstå, att man bör för att få behålla kyrka här, betala medlemskap i kyrkan. Man tycker kanske, att om man betalar sin kyrkoskatt hemma i Sverige ska det väl täcka de 20 € medlemsavgiften är här nere kostar.

Men så är det inte.

Kyrkan räknar medlemmar. Den som inte betalat medlemsavgift är inte lokal-medlem. Det kan möjligen liknas vid, att Du ser en människa som håller på att svälta ihjäl, och tänker att jag har skickat pengar till röda korset som ska hjälpa honom, så jag ger honom inget. Det borde vara rätt. Men han dör av svält. Det behövs ett lokalt engagemang.

 Vad är då försvaret?

Läggs kyrkan ner är det ett av dessa tänkbara skäl. Förmodligen i rangordning.

·         För lite medlemmar.

·         Inte så bra marknadsföring.

·         Svalt intresse av kyrkliga frågor.

·         Kyrkan inte tillräckligt nära människorna.

·         Kyrkans ekonomi.

Samtliga frågorna hänger ihop med varandra.

Har man en bra prästfamilj som representerar kyrkan på plats underlättar det. Är man fast i att sköta kyrkan på samma sätt som i Sverige, är det en försvårande sak. Man kanske inte inser, att det är eljest att verka utomlands. Har man trevlig prästfamilj som fattat detta, men oförstående medlemmar, eller svenskar, hjälper inte detta. Man måste ha en bra Pr verksamhet för att få gehör för sitt budskap. Det är verkligen A och O.

Verksamheten bör ses över. Har man rätt verksamhet? Bedriver man någon Pr verksamhet värt namnet?

Får folket vad folket vill när de är i kontakt med kyrkan? Det är svårt att veta? De något äldre kanske tycker det. De något yngre är nog mera tveksamma till detta.

Tillsammans är det är nog en aning tveksamt.

Hade kyrkan exvis gått i spetsen för att få igång en livaktig golfklubb hade kyrkan varit fullproppad med medlemmar. Eftersom svenskar som flyttat till Spanien är mer intresserade av golf, än att sjunga i kör eller studera gamla kristna skrifter, så har den som ser till, att människorna får det efterfrågar, (att ha det intressant och trevligt tillsammans), en större lycka med budskapet.

Frågan är dessutom vilket är Gudarna mest behagligt. Jag har svårt att tro att det är golfspelet de väljer bort.

Vad jag försöker säga är att man måste följa med tiden och omsätta gamla lärosatser till ny verklighet. Börja med golflektioner på terrassen!

Pr verksamheten är ju som den alltid varit. Men att den är, som den alltid varit, är inget riktigt bra förslag. Välden ändrar sig. Utan bra och progressiv marknadsföring, så kommer nutidens människor inte i kontakt med kyrkan. Det är vigsel och dödsfall som kännetecknar den tid när man tänker på kyrkan.

Ska det vara så?

Det är ju inte så att människorna älskar att få reda på hur någon tolkar hur kvinnorna hade det vid Sikars brunn. Man är mera intresserad över att höra hur människor i olika världsdelar har det. Berättelser framförda med modern teknologi så att det engagerar folk. Hur de själva kan förbättra sina liv. Vad som kan vara viktigt för dem.

Hur gudarna har det vet ingen och ingen, kan därför ha en allt för nära berättelse om detta. Eftersom det dessutom finns en uppsjö av sådana (Gudar) över jordklotet, så gagnar spådomar om dessa inte mycket till. Menar därför inte, att man inte ska ha sina drömmar, om något man inte vet något om.  

Vad jag menar är, att man måste marknadsföra sin tro eller kyrkans sätt att leva. Gärna med att leva närmare det verkliga livet för människorna och med att tala om att i kyrkan har vi det trevligt. Det förutsätter dock att det stämmer med verkligheten.

För detta måste man ta modern teknologi i bruk. Data är det absolut bästa mediet i denna sak. Man måste sätta sig ner och fråga hur vi ska göra det bekant allt vad Ni som medlemmar vill att kyrkan ska göra. Komma ut med informationen om hur man gör det. Kunna direkt kommunicera med såväl gamla medlemmar som nya.

Hur ofta skriver prästen ut till medlemmarna? Skickar ut mail till medlemmar och andra?

De borde få åtminstone ett brev i veckan med information om verksamheten.

Verkligheten är ju den, att kyrkan inte ens tar reda på vilka e-mail adresser medlemmarna har.

Varför gör man inte det?

Jag har inte fått något brev bet den kyrkliga verksamheten mig tillsänd.

 Att man annonserar i radio och i tidskrifter är inte tillräckligt bra. Men det är enkelt. Det verkar jobbigare att samla in mailadresser, hålla registret uppdaterat och skriva och skicka ut brev.

 Ja kanske det.

 Men det är effektivt. Att snabbt få gehör för verksamheten och att snabbt kunna öka kyrkans användande, av en nyfiken värld, borde prioriteras av kyrkan. Här handlar det dessutom om att kyrkan inte är motståndare till initiativ i denna riktning. Det handlar om att man från kyrkans ledning(läs prästen) bestämmer att det borde vi göra och sätter igång.

Tekniken måste tas till hjälp för att synliggöra och effektivisera kyrkan.

Datakurser i kyrksalen och bildvisningar och utsändningar över internet!

Att någon gång berätta en legend eller berättelse understödd av Bibeln om hur Moses irrade omkring med sitt egendomsfolk under många år, kan vara en bra berättelse tillsammans med  visuell teknisk support vid något tillfälle.

Att ha högtidlig vigselakt eller Begravning eller dop kan vara en annan viktig sak. Den kan man. Men det får ju inte var allt.

Om man skulle fråga folk om de vill komma till Himlen där de i evigheternas evigheter, spelar harpor och sjunger till herrens ära, skulle de allra flesta svara, nej bevara mig väl.

Kan väl knappast finnas någon som önskar sig detta.

Då måste man kanske gå ut i verkligheten och fråga sig hur människorna vill ha det. Just här i det verkliga livet. Just nu. Kanske också visualisera en annan himmel än den man tidigare talat om. Kanske berätta om vilka fina golfbanor där finns.

Jag tror att människorna under sitt liv uppskattar att kyrkan finns för några bassaker. Som tidigare sagts, dop, Vigsel, Död. Högtider på sitt sätt, samtliga saker.

Förutom det måste andra saker till.

Att se till att människorna har trevligt. Mår bra.

Upprätta nätverk människorna emellan.

Vara med och initiera mängder av i dag, inte kyrkliga aktiviteter, som folk vill ha, men som kyrkan inte erbjuder.

Att sitta på en vanlig gudstjänst i dag, är det inte många som gör. Undra på det! Vad intressant är det.? Bänkarna är tomma i kyrkorna på dessa evenemang. Ett antal äldre tanter eller någon farbror sitter på de längs bak belägna platserna. Många med slutna ögon. Dock något bättre här i Fuengirola.

 Sedan finns det andra möten med sångare , intressanta talare, eller fester som samlar många fler.

För Fuengirolas del tror jag att det på sikt är så, att Svenska kyrkan överväger att överge stället på så sätt att man inte vill ha fast personal där.

Det är för dyrt.

Det blir nog så, att man kommer att samarbeta med någon organisation för att bestrida de fasta kostnaderna för lokaler och drift.

Sådana organisationer kan vara andra kyrkor, helst då med ungefär samma gud, men kanske särpräglade i alla fall. Kanske ett annat lands kyrka.

Det jag tror skulle gagna den Svenska kyrkan mest vore att ha en samarbetspartner som ex vis AHN Fuengirola som kunde sköta det vertikala livet, medan kyrkan fick hålla i de lodrätta livet. På det sättet kunde man optimera verksamheten,.

Fråga mig inte för ögonblicket om hur?

Men det skulle nog gå att lösa.

Varför inte prata med varandra.

Alla i AHN, har nog varit i Kyrkan, Har kyrkan varit hos AHN?

 AHN har 850 medlemmar!! Tänk om dessa också kunde vara till en del intresserade av kyrkans verksamhet. Vilket mycket väl skulle kunna vara fallet.

Eller att man om något år fann, att Gud vill ha både fotbollspelare, golfspelare, bridgespelare, blomsterbindare, målare, språkkursande folk, män vid spisen, tennisspelare, motionerande, Resande människor, dataavdelning, bredbands surfande folk som ingår i AHN; s klubb, då gissar jag att Gud skulle bli glad!

Kanske man på sikt kunde vara samma förening.

Jag önskar att den som läser detta går upp och betalar medlemsavgiften till Svenska Kyrkan i Fuengirola. Det är absolut det enda sättet att under ytterligare en tid få behålla kyrkan intakt.

Så intakt det går, fram till den dag kyrkan anser det bekvämt att föra en dialog med välden utanför kyrktrappan.

Betala medlemsavgiften! Gör det!!

Därmed önskar jag Kyrkan Ett Gott Nytt År!

Tage Skoog.

OBS. Jag är inte religiös eller troende på det ena eller det andra sättet, förmodligen som en hel del andra Svenskar på kusten, men tycker att här spelar kyrkan en roll för oss Svenskar. Det räcker för mig.

 Årets julklappspaket!

I år hade min hustru och jag något mindre julklappsbekymmer än tidigare beroende på att vi blivit ”slugare” förståndigare.

Har man kommit upp till vår ålder borde man förstå att man inte duger till att köpas kläder åt ungdomar i form av fullvuxna barn och numera också fullväxta barnbarn.

Å skulle man ge sig på att köpa något annat ex vis dataspel eller liknande, så är det ju hopplöst föråldrat det man tänkt.

Det enda sättet förutom att strunta i julklappar är att ge dem pengar så de kan köpa sig något. Det fungerar.

Men det är ju inte riktigt så kul. Ett kuvert med pengar i.

Ja inte blir man precis upphetsad över att se Tomten dela ut kuvert.

Då får man se till i så fall att kuverten är väl paketerade så att det inte är allt för självklart att det är sådant i.

Med att förpacka lite finurligt, får man dessutom ett visst nöje i att göra detta. Lägger man ner stor möda får man mer nöje tycker jag.

För något år sedan, hade jag borrat in ett hål i en kvist där jag rullade ihop pengarna och lagade borrhålet så, att det skulle vara svårare att förstå var och vad det var.

Ett annat år så rullade jag av en bit av pappret på toarullarna. För att sedan lägga in pengarna mellan pappers lagerna. Problemet var att alla de som fick rullarna var inte på samma plats som jag. En del fattade galoppen. Medan åter andra enbart trodde att det var någon sorts galghumor som jag hade ägnat mig åt. Därmed tänkte man inte bry sig om att ta hem rullarna utan lämna dem på plats för avsett bruk så småningom.

Skulle varit intressant se ögonen på den som satt på toan en tid senare och allt efter som den behövde papper så ramlade det sedlar ur rullen. Undrar om den trott att det var riktiga sedlar eller om den använt sedlarna på samma sätt som det övriga toapappret? I tron att det var toapapper?

Det gick emellertid så här. En av barnbarnen som var hos oss ringde upp den andra familjen för att fråga om vad de hade fått i julklapp. När aldrig sas något om toarullarna frågade de om de hade fått några sådana? Visst, men vi förstod inte vad som menades med denna sak. Utslag av något knepigt infall av givaren gissade de. Nej, rulla av pappret på rullarna så får Ni se sa de som kommit på finessen med detta.

En fick en Pandoras ask som var en bräda som var hopskruvad med stadiga skruvar. En stunds terapi att öppna detsamma. Låna verktyg av morfar för att få se innehållet.

I år var det de snygga askarnas år. Välgjorda av gamla bräder som spikades ihop.

Lindades om med ett vanligt rep och lackades igen och stämplades med sigill.

Nu kunde det ju finnas annat än pengar i detsamma. Men det var det inte. Innehållet var detsamma.

Ni ser själva.

Jag har i alla fall haft roligt medan jag tillverkat askarna.

God fortsatt Liv och Gott nytt År!