Tegel - Tegelbränning - Framnäs.

Framnäs Tegelbruk.

En Potensiellt stor kund.
I min jakt på nya oljekunder var det klokt kanske, att först titta efter om vi inom byggmaterialsektorn hade lämpliga offer jag kunde drabba. Jag tänker då på möjliga kunder på eldningsolja.
Ett av dessa möjliga ansåg jag väl vara de tegelbruk som vi i princip sålde hela produktionen ifrån.
Ett sådant inom vår närmaste omkrets var ju Framnäs tegelbruk.

(bilden visar inte Framnäs sandade men ganska snarlikt ändå)
Framnäs teglet såldes av ARA Nordsvenska som ett sandat rött fasadtegel. Ytterligare två sorter såldes. Ett rött slätt tegel och dessutom deras murtegel.

Jag åkte ut tidigt på våren innan de skulle sätta igång med produktionen. Tegel tillverkades på Framnäs, i vart fall endast sommartid. Detta av två eller flera skäl. Dels skulle leran tas upp ur jorden och dels skulle den lagras på bruket för att så småningom bearbetas och formas och brännas. Att ta upp lera ur jorden går inte medan det är tjäle. Å, skulle man lägga upp ett lager för att starta tidigare så frös ju detta ihop också, om man inte lagrade det inomhus. Det blev å andra sidan för dyrt. Det var helt enkelt att invänta våren, innan man kom igång med produktionen.
Jag var dit emellertid för att prata med dem om, att det ju skulle ses med goda ögon om vi kunde göra oljeaffärer med dem. Deras oljeleverantör under många år hade varit A. Jonsson & Company i Luleå. Det var i Norrbotten en stor leverantör. De sålde åt Nynäs Petroleum.
Man var inte särskilt intresserad egentligen för att ändra på olje- leverantör. Ett skäl var ju att om man använt en olja från en leverantör, å så får man kanske en lite annan typ av olja av en annan, kan teglet ta sig andra former och dessutom i de första bränningarna medan man inte vet detta, kanske förstöras.
Det var således en grannlaga uppgift att få dem att förstå att vi såg med högst oblida ögon på att de skulle köpa oljan från annan leverantör än oss. Vi säljer ju Er produktion löd mitt mantra.

Det var Harry Granberg som höll i inköpen. Han höll också i produktionen av lera till sten färdig för bränning. Gunnar var brännare. Hans plats från det att man startade den första bränningen på våren till dess att man slutade på senhösten var ovanpå ugnarna. Ugnarna var ungefär 50 till 75 meter långa. Byggda med runt valvade tak. Byggda av flera lager tegel med sand emellan som isolering.
(Ugnen såg ut på detta sätt)Den var 5-6 meter bred och utformade så att man la upp teglet på låga järnvagnar på låga jul så, att man efter att man lastat vagnarna och efter att först haft de färdig formade blivande tegelstenarna i en förtork, (torklada) la man in detta i ugnen. Prydligt och efter visst förutbestämt sätt.
Sedan började man med att bränna på den ena sidan av ugnen med låg värme. För att sedan ändå mot slutet av tunneln(Ugnen) bränna med stor kraft. På ugnen var det gjort hål med jämna mellanrum där man kunde sticka ner oljebrännarna så, att lågan brann rakt ner i ugnen. Brännarna stod en viss tid på ett ställe för att sedan flyttas allt efter att Gunnar såg att teglet började bli färdigt.
Han hade ungefär ett tiotal brännare ständigt igång. Gunnar bosatte sig mer eller mindre på taket på ugnen, eftersom de ständiga flytten av brännarna och att det kunde bli stopp på någon brännare, som omedelbart måste åtgärdas. Han var helt enkelt tvungen att vara där. Ungefär som en husmor som håller på att baka. Skillnaden bara att bullarna kommer som på ett löpande band.
Gunnar besökte jag många gånger på ugnen. Om man ska tala om att någon genomgått helvetet och dess hetta är det utan tvekan denne man. Tänk Er när det är sommar och 25 grader ute att jobba som eldare i detta helvete. Jag förstår numera varför kristenheten skrämmer med att detta kommer att hända om man kommer till helvetet. Å förstår också då, varför man ska akta sig för detta ställe. På ett par meter från där han uppe på ugnen hade ett kaffebord, låg det en jättehög av snusdosor. Bägge Granbergarna åt snus. Detta var emellertid Gunnars egen hög. När man kom dit på hösten var det en formidabel majbrasa av burkar. Förbrukningen av snuset var på grund av de stora inläggen enorm. Tre burkar om dagen av ettans snus. Det blir några burkar.
Nåväl, Harry hade så småningom gått med på att vi skulle få offerera. Jag skrev en offert. Den enda i mitt liv med följande lydelse.
Oavsett konkurrenternas pris 5 kr billigare.
Inte snällt, inte bra, men vad ska man ta till, när man inte riktigt vet var det hela ska hamna.
Offerterna skulle öppnas kl 14:00 en viss dag. Detta var ett krav från A. Lundberg &Company. Därför att man ville vara säker på att någon förhandling inte skulle kunna göras av undertecknad. Vi fick lämna våra offerter till Harry på bron till hans hus, till honom personligen. Sedan gick han in och öppnade anbuden, för att meddela oss om vem som vunnit striden. Man misstänkte givetvis att jag skulle försöka komma åt leveranserna till tegelbruket.
Det hör till saken möjligen också att min fru är Granbergare som flicka och släkt med dessa tegel Granbergare. Vilket de utan tvekan visste.
Efter en stund kom Harry ut och meddelade, att jag hade fått anbudet. Representanten för A. Jonsson & Company blev så förb….att han, när han hörde Harry berätta detta, han utbrast att det var något mygel med i spelet. Dessutom begärde han eftersom hans offert inte var antagen att få igen densamma.
Harry travade in funderande på hur han nu skulle göra. Jag hade ju inte lämnat något pris, endast offererat 5 kr billigare än konkurrenterna.
Ingen på denna tid hade kopiator. Det tror jag inte ens fanns. Han gick in och skrev på en papperslapp priset A. Jonsson & Company hade offererat.
Representanten åkte därifrån och jag stannade kvar som vinnare av duellen. Frågade Harry vilket pris de hade offererat, Fick se priset på pappret och diskuterade igenom övriga villkor som de hade förestavat på sin offert. Så vitt han mindes. Eftersom jag ju visste, att det inte bara bakom mina öron det kan finnas en räv, så förstod jag ju att det även på det nerklottrade priset och beskrivningen fanns en viss rävlukt. Vi kom så småningom överens om tagen och hade därefter ett mycket fint samarbete.

Åker man omkring i Pite området kan man se många fasader murade med Framnästegel.
Jobbet var ett ytterst slitsamt arbete. De hade under sommarhalvåret många som arbetade åt sig. Att aldrig under sommarhalvåret kunna ta en ledig stund sög musten ur dem. De arbetade och sov.
Lönsamheten i tegelbrukstillverkning under de på Framnäs rådande förhållandena gjorde tillsammans med sjukdom hos de två ägarna att Framnäs Tegelbruk fick läggas ner. Det fanns på denna tid massor med små tegelbruk som gick samma öde till mötes.
Dock inte på obestånd eller konkurs, utan på grund av ovanstående. De två pojkarna hade gjort sitt värv under många år och la nu ner verksamheten. Heder åt sådana viljestarka personer. Jag upprepar mig, när jag föreslår Vår Herre att han låter åtminstone Gunnar slippa vara på det varmaste stället. Han har gjort rätt för att ha en luftkonditionerad tillvaro med fri tillgång till Ettans Snus.
Tage /S

Rondellelefanter

Rondellhundar.
Släng Er i väggen Ni som ser maffiga rondellhundar i Sverige.
Här gäller elefanter. Å inte en utan en hel flock!

Mellan Fuengirola och Benalmadena håller man på att färdigställa denna rondell.

Tage/S

Olje å Kol kunder

Kunder.
Eftersom företaget ARA Nordsvenska AB, som bolaget numera hette, inte hade sålt bränsle på våra breddgrader tidigare, eller rättare sagt olja tidigare, så var uppgiften en stor utmaning.
Det var inte många som hade konverterat till detta bränsle. På denna tid var den förhärskande typen av brännare av typen pott- brännare som installerades. En pott- brännare bestod egentligen av en oljeledning som slutade i en grop kallad potta där oljan rann ner i. Med en kran reglerade man den olja som skulle rinna ner. En fläkt blåste sedan på elden (oljan) som brann och på det sättet hettades den gamla vedpannan upp. Någon ny panna var inte nödvändigt.
För att snabbare få snurr på affärerna så var det nödvändigt att hitta några större kunder.
Inte heller de möjliga stora förbrukarna hade i någon större grad ännu börjat använda olja. De första som använde mera av denna produkt var ju dels fordonen , lastbilar och bussar. Dels också byggare som insåg att detta var det absolut bästa sättet att elda sina hus. De hade ofta tidigare eldat med stenkol, briketter och vanlig ved. Med stor frenesi ägnade de sig nu åt att bygga om befintliga anläggningar till nya oljeeldade sådana. Hade man tillräckligt stora hus så satte man in stora pannor som skulle eldas med tjockolja.
Även kommuner och landsting började så sakteliga röra på sig i samma riktning.
Eftersom ARA Nordsvenska sålde mycket byggmaterial till byggarna, så hade jag möjlighet att utnyttja denna inkörsport.
Även om man inte sa det till mig är jag övertygad om att man på firman talade gott om oljedelen till dessa kunder.
August Larsson och söner var en av den tidens stora byggare och fastighetsägare tillsammans med Ragnar Wikstén.
Wikstén köpte från tt lokalt företag som hette Petrinis. De hade redan cisterner i Piteå på den plats där nuvarande hamn är. På den tiden närmast en kärrväg ut till hamnen.Petrinis kommer jag att komma tillbaka till. Jag började med att besöka August Larsson och söner. Hade bestämt träff med en av de tre bröderna som jobbade på firman. Karl Gustav var den som var verkmästare och gav de direkta orderna till folk på byggena. Holger var arbetschef och Bengt var bossen.
Efter ett ganska långt samtal där jag utförligt fick redogöra för företagets avsikter och klargöra hur bolaget på svenska marknaden var väletablerat i övriga landet, lovade han mig att så välvilligt som möjligt, titta på en offert.
Jag åkte tillbaka till kontoret och skrev ihop en sådan.
Priset var på 137 kr per kubikmeter.
Han skulle återkomma.
Det gick en vecka. Bengt Larsson kom upp på kontoret i andra ärenden. Kanske för att träffa Gunnar Lundholm som var där. I förbifarten så sa han till mig att komma upp på kontoret på eftermiddagen kl 14 00. Jag var där.
Bengt förklarade att offerten var alldeles för dyr, men om jag tog bort någon krona så kunde han kanske tänka sig att handla.
Jag prutade tre kr till 134 kr per kub. m.
Tog i hand på att affären var klar. Minns att när jag kom hem till kontoret så gladde sig alla. Men kanske framför allt Henning Sjölund. Trots att det egentligen var Kurt som hade varit ansvarig tidigare så var det Henning som gjort det som var gjort på företaget för oljeförsäljningen.
Gissar ju dessutom att Gunnar Lundholm ARA bolagets Chef här uppe, hade sått några bra ord till Bengt Larsson under samtalen han haft med Bengt. Därom sas inget av någon. Jag fick hela äran av affären, viket säkert var bra för kommande tider. Jag besökte Larssons kontor ofta. Det var en härlig stämning vid kaffeborden där. Oftast hade jag en bullpåse med mig.
I snabb takt byggdes pannrum om i deras fastigheter för att klara den nya tiden.
Larsson och söner hade nu också en sådan expansions takt på sin verksamhet att man hade anställt en inköpare. Ingvar Sundström också han en pojke från Jävrebodarna. Han var en bra karl. Men jag gissar att han hade ganska roligt åt omgångarna med offertupphandlingarna.
När man kom till honom och han satt och tittade i en låda i skrivbordet på inkomna offerter och min offert var alltid en aning dyrare än den näst bästa, så visste man ju inte riktigt var man hade honom. Drev han med mig för att pressa priset, eller ville han ge mig en chans till?
Ofta slutade det med att jag fick ge med mig med någon krona innan avtalet var i hamn. Egentligen tror jag dock att de var ganska nöjda med vårt samarbete och ville nog ogärna avbryta detta. Det är ofta en rejäl omställning, innan alla vaktmästare och personal på såväl köpande som säljande bolag vant sig med varandra. Efter en tid visste vi exakt när de olika fastigheterna behövde olja. Men också kvalitén spelade en viss roll. Den tjockolja vi importerade Ex.vis, kom ifrån ryska raffinaderier av dålig kvalité, vilket gav oss en bra produkt som var tunnflytande och hade en lägre stelningspunkt och kunde ibland liknas med en vanlig villaolja. Denna olja ville Larssons alltid ha, så länge den nu fanns.
Vet inte om vi fortfarande 40 år efter första leveransen fortfarande levererar till dem. Men det tror jag. Det är köptrohet!
Ibland kom Gubben Strand (Algot)upp på kontoret och ville ha tankarna till glassfabriken uppfyllda. Gubben var Martin och Gustav Strands pappa. Han var som en allt i allo på fabriken som för övrigt fanns bredvid gamla bryggeriet på sundsgatan i källaren. Han hade dåligt med överfyllnadsskydd och ville alltid vara med vid tanktillfället, för att stå med örat intill avluftningsröret och lyssna på när tanken blev full.
Strands Glassfabrik var för övrigt våra kunder även när de hade byggt den nya fabriken i Öjebyn. De problem som man kunde ha med Strands var, att de sålde bra med glass om sommaren och fick under denna tid ett bra penningflöde. Men det var ju inte då som de behövde olja. Det var ju företrädesvis på vintern. Det gjorde att det var ständiga samtal om krediten. Jag litade på att jag skulle få betalt, men ibland var jag tvungen att sätta ner klacken och begära in pengar innan jag levererade. Det var när deras utestående skuld enligt min mening var för hög. Men jag vill poängtera att jag alltid fick betald av Strands, Dock inte i rätt tid alltid. Men jag blev sedermera god vän med såväl Martin som Gustav.
Martin kom alltid till Ekbergs konditori när han var hemma i Piteå på besök. Gustav var jag logebroder med. Om Ekbergs Konditori och Estradgänget kommer det fler avsnitt senare.
Under denna tid sålde vi stora partier av kol till kunder i Norrbotten.
Bolaget ARA, var en förkortning av grundaren A. R. Appelqvist. Bolaget var väl utvecklat över Sverige på kol sidan och hade kolgårdar vid hamnar över hela landet. Den största enskilda kunden i Sverige fanns dock på vårt område vilket var Norrbottens Järnverk i Luleå. Man hade flera båtar som gick i skytteltrafik till våra hamnar och upp till Luleå. Båtarnas namn var ex vis Araton, Aralist, Arabert, och ytterligare ett antal, men alla med ara i början av namnet. Båtarna gick företrädesvis med last från tyskland Tjeckien eller ungern. Under denna tid blev jag, av den som gjorde alla inköp och ansvarade för denna avdelning Helge Jakobsson upplyst om att de kaptener som körde dessa båtar, alla voro intresserade av att gärna ha något partaj, när de låg och lossade. Dessa båtar hade det gemensamt att det var stor möda nerlagd i att bygga utrymmena för personalen så fina som möjligt. Åtminstone för befälen. Dessutom var alla båtarna försedda med en redarhytt. Ädelträboaserade hytter med flera rum. Här kunde det ordnas rejäla fester om man ville anförtrodde Helge mig.
Redarhytterna var till för ifall ägaren eller någon som ägaren ville skulle åka med fick disponera. Då gav redaren bara order till befälhavaren hur gästen skulle trakteras. Det kunde vara en kund eller någon hamnkapten eller liknande, som ville ut och gratisåka. Numera kallas det nog ville bli mutade eller en aning smörjda.
Här ordnade jag vid några tillfällen såväl trevliga luncher som någon trevlig middag. Då givetvis med kunder som kändes viktiga. Exempelvis LKAB, Järnverket och Sabels gjuteri. Det var alltid väl uppklädda tillställningar. Kaptenen vilkens ord var lag, såg till att gästerna blev rikligt trakterade. Han visste att Helge så småningom skulle få rapport om hur Befälhavaren skött sig.
Eftersom det inte var tekniskt möjligt att ha kontakten på annat vis med befälhavaren än via telex skedde det på så sätt. Man skickade ett meddelande och fick efter en tid ett svar som kom i form av en vit pappersremsa . Den kunde vara upp till flera meter lång. Allt beroende på vad befälhavaren skrev till mig.
Sabels gjuteri fanns i Öjebyn. De ville alltid ha en koks harpad över 60. Det betydde att deras ugn där man smälte järnet gick bäst med något större koksbitar. Harpad över 60 betydde att det var 60 mm hål på harpan man siktade kolet igenom. Det som stannade kvar på harpan när man hade tömt vagnarna över harpan var de bitar av koksen som de ville ha. Jag var god vän också med Erik Sabel. Han hade på kontoret en trevlig man som hette Sven Erik. Sabel höll aldrig i några beställningar eller tror jag ens brydde sig mycket om produktionen. Han var den som startat det hela och lejde för att se till verksamheten. Erik var påhittig och duktig. Han hade många patent och stor del av hans inkomst kom ifrån de som använde hans patent. Han hade bland annat kommit på ett material som enligt honom var hårdare än stål. Nihard kallade han det.(Risk för felstavning) Hade fabrik även i Lidköping dit vi även levererade. Den som skötte leveranserna där nere var ARA genom en man som hette Knut Borg och var distriktschef där nere. Sedermera Försäljningschef Sverige. Efter att han blivit detta och hade de flesta kundkontakterna väl inarbetade, slutade han och bildade eget om jag minns rätt i Köping. Han hade stor framgång i detta arbete och ARA motsvarande problem.
Nästa avsnitt handlar om Framnäs Tegelbruk. Med bröderna Harry och Gunnar Granberg.
Missa inte det.

M.C. Utflykt.

Motorcykelutflykt med 8 st hojar. Vi hade bestämt att åka ut för en utflykt med hyrda eller egna motorcyklar den 23 februari. Som på beställning fick vi årets varmaste och finaste väder.
Kl 10:30 stod vi utanför uthyraren för att göra upp affärerna.
Det bar i väg kring kl 11:00. Efter slingrande vägar begav vi oss upp mot Mijas hållet där vi på vägen mot Alhaurin stannade vid en venta för att dricka kaffe.
Så iväg. Tänkte vi skulle se om mister Diego som vi besökte för 14 dar sedan och plockade apelsiner hos. Inte för att plocka i dag utan endast för att ta oss ett, för att äta.
Sedan bar det iväg en timma till på MC för att hamna på utsedd restaurang för lunch.
Tre rätters lunch.
En soppa eller en sallad men tonfisk.
Varmrätt valdes mörad ryggbiff.
De flesta valde bort efterrätten till förmån för kaffe.
Till detta draks vatten pilsner eller vin. Allt efter om man körde eller satt som passagerare.
Det är numera ingen större skillnad mellan alkohol lagstiftningen i Sverige och här. Man är dessutom ute numera och håller koll på det hela. Tätt som oftast kan man se att polisen gör olika former av ingripanden efter vägen och inne i staden.
Det är bra.
Ja det enda som de som var med hade att säga om denna dagen var, att man hoppades på snart upprepande. Den 22 23 mars kommer Hällström ner till bygden tror jag. Vi gör väl om inte förr en tur då. Själv kör jag nästan alla dagar runt och tittar och ser.
Men det är trevligt att vara fler.
Hälsar
Tage/ S

Webbmobbing

Webbmobbing.
Är det kul det?
Detta är ett försök att med min blogg, mobba mina medmänniskor. Jag påstår inte att detta är någonting som är vackert och som man bör göra.
Men det känns ändå en aning trevligt att möjligen

åstadkomma. Åtminstone på Skoj!
Har därför varit ute mellan kl kvart i två och kvart över och tagit några foton i dag här från Fuengirola.
Behöver jag påpeka att det är i strålande sol. Eller titta på fotona på den blå färgen. Massor av människor flanerar på och omkring stranden. I valet mellan en isande kall snöblåst som jag
kunnat se på webbkameran, kan kanske ovanstående eller vidstående foton te sig bättre.
Snö kan man om man vill åka till om man kör 10 mil upp till Granada. Fortfarande med strålande sol. Men jag betonar, man vill inte.
Skulle sådana perversa tankar som längtan efter snö uppkomma, skruvar man på TV och tittar på skidåkning från Japan eller annorstädes. Eller som sagt kameran hemma. Avståndet till snön just då känns lämplig. Ja, säger Du då. Det kan han säga som, osv. Eller
Visst det är enkelt för Dig att säga som, osv.
Gör Du det har jag nog lyckats i mitt försök till mobbing.
Mellan varven Du går ut och sopar av bron eller skottar vägen fram till densamma, så kan Du

skruva på datorn och titta på hur det är just här och nu. När Du ser det försöker du Dig på att säga” jag vill inte dit, Jag vill inte dit!” Jag älskar kallt blåsigt och snöstorm. Kan Du det utan andra fula tankar, är Du på rätt plats nu. Vi har suttit ute och ätit frukost på morgonen. Färskpressad apelsinsaft från apelsiner vi plockat själva.
Ortens jordgubbar visserligen odlade under plast, tunt nedskurna i filmjölken gör det hela smakfullt. Sedan kaffe solo pikinja.
Innan vi nu ska äta en liten middag bestående av sill och potatis skickar jag Er dessa bilder.
Svär inte åt mig. Det är fult. Möjligen kan Du säga ”Rackarns också”.
Känner Du Dig mobbad?
Lyckades jag?
Hälsar
Tage/S

Vårrally på små vägar.

Vårrally.
AHN Fuengirola Mijas genomförde under andra veckan i februari ,ett vårrally som sträckte sig i en slinga på ca 10 mil runt Fuengirola.
Det normala denna tid på året är att man åker för att se på de vackra mandelträden. Då oftast en bit ovanför Malaga.
Denna vårresa noggrant planerad var annorlunda. Den gick efter krokig väg genom dalen upp mot Castillo Alhaurin De Grande. När man kommer dit, vet väl kanske de flesta att vägen till Coin är avstängd, på grund av att man bygger om densamma. ( På bilderna ser man mandelblomsträd och fru Monica Richter som köper i kärra. Längre ner pratar jag med odlaren mister Diego. De två sista bilderna är uppe på Marbella Gun Club).
Här hade jag, vid tidigare tillfälle, hittat en smal väg som fortsätter genom vackra odlingar och odlingsområden. Apelsin odlingar och Citroner hur mycket som helst. På andra ställen blommar mandeln. Åter på andra ställen blommar det alldeles fantastiskt, av gul bockfotsört, andra av rosa eller vita mandelblomsträd. Bäckarna porlar och vi kör flera gånger över dessa ystra vårbäckar.
Hade gjort upp med en familj att vi skulle kunna komma och plocka apelsiner på en gård. Eftersom min spanska är närmast obefintlig, så talade jag med alla lemmar. Det resulterade i att familjen i detta fall Diego, fick för sig att jag skulle komma tillbaka och köpa kanske bårtåt hundra kilo apelsiner. Han hade börjat plocka en del. Men nu kom vi med nio bilar fulla med folk. Bad att få plocka själva. Han skrattade gott. Kom fram och tog mig i handen och välkomnade oss. Plocka, plocka allt vad Ni vill. Vi delade ut plastpåsar till alla. En del fick flera. Diego lånade ut en kniv så att man kunde smaka av frukterna på det träd man plockade från. Det kallar jag valbarhet.
En lånade Diegos skottkärra och drog i väg till bilen med en last. Diego tog betalt. Full plastpåse två euro, inte full påse, en euro var priset. Söta fullmatade apelsiner eller mandariner.
Efter att ha fyllt bagageutrymmena på bilarna med frukt körde vi vidare mot Monda.
Här skulle vi göra ett besök på en helt otrolig anläggning, som ligger högt uppe på en höjd. Nej inte Castellet. Vid en av tidigare motorcykelutfärder hade jag hittat Marbellas skytte Clubs egna anläggning. Marbella Gun Club. Det är helt otroligt att det kan finnas en sådan anläggning här, i vad jag vill kalla för vildmark. Till anläggningen viker man av ett par hundra meter efter uppfarten till Castellet. Sen följer man något som kanske i bästa fall kan beskrivas som kärrväg, ett par tre kilometer. Det bär uppåt hela tiden. Väl uppe kommer man till en jätteanläggning med swingpool, restaurang, barer och murade stenlagda ytor hur mycket som helst. Här hade vi beställt en tre rätters lunch. Väl där sittande vid linnedukade bord med tygservetter i härliga färger, avnjöts en mycket god lunch. Detta för 10 €.
Efter måltiden kaffe ute i solskenet, på den mäktiga anläggningen. Härifrån kaffebordet sittande på en av de högre höjderna, kunde vi se ner till medelhavets vatten. Tyvärr inte så klart att bergen i Afrika kunde ses men vacker ändå.
Med tanke på alla glada tillrop efter resan så gör vi snart ett nytt försök. Då med Motorcykel.
Det får vi kanske anledning att återkomma till.
Hälsar reseledarna.
Margit & Tage Skoog.
Bildspel på http://picasaweb.google.se/idetage

De hårda pojkarnas branch!

Oljebranschen!
Frågade Gunnar Lundholm om han mindes hur jag kom att börja jobba åt honom. Detta är vad han skriver.
Jag Citerar.

2009-02-02
”
Tage, du har frågat mig hur du kom in i oljebranschen:

Nordsvenska Byggnadsvaror var uppköpt av ett oljeföretag från Stockholm som hette ARA. Som nytillträdd chef för ARA Nordsvenska efter namnändring, förde jag en diskussion med försäljningsledningen på olja hur vi skulle ”spetsa till” marknadsföringen av ARA-olja. Produktnamnet var nytt i Norr- och Västerbotten. Bl. a. beslutades att annonsera efter en säljare på olja

Intresset var stort och jag fick ett 40-tal sökande. Det var nödvändigt gallra ut ett antal, som bäst motsvarande företagets policy och bland sökande fanns ett flertal säljare med kunskap om olja och om marknaden i Norrbotten.

Jag uppsöktes på kontoret av Tage Skog, men han hade ingen kunskap om försäljning av olja. Det var sommar och jag hade både att forma den övriga organisationen och gallra bland sökande som försäljare. Efter minst en månad fick jag ännu en gång besök av en viss hr. Skog. Rakt på sak frågade han om, hur det hade gått med jobbet. Jag måste något skamset erkänna, att jag ännu inte tagit ställning. Hans kommentar var då: ”Det spelar ingen roll om jag får jobbet eller ej, men jag ska fram.” Tre kriterier avgjorde frågan om vem jag skulle anställa.
- Han klargjorde att han ville arbeta och han var modig nog att kräva besked.
- Jag kände inte Tage, men jag kände hans föräldrar, som jag visste var rättskaffens
människor.
- Han kom från Jävrebyn och där kunde väl bara finnas bra folk.

Betyg och branschkännedom fick läggas åt sidan, när jag meddelade försäljningsledningen mitt val.

En lustig händelse inträffade redan samma höst. ARA hade som regel, att säljarna skulle ha en dag med försäljningsledningen utan närvaro av bolagschefer eller andra chefer på regionerna. Detta för att ge säljarna fritt att tycka till utan närvaro av överordnade chefer. När jag kom till konferensen på kvällen, blev jag omringad av säljare som skrattade och var mycket roade. Tage Skog hade vunnit hela försäljarkårens hjärtan. Under dagen hade man haft säljspel. Tage hade använt sin humor och sitt raka sätt att vara. Redan nu var han uppskattad i kåren av säljare och försäljningsledning. (Hans far hade deltagit i lokalrevyerna som framfördes i Jävre varje år. Teaterapan fanns tydligen i hans gener också och detta hade han använts sig av).

Vi samarbetade i två år. ARA-olja. Ett amerikanskt oljebolag köpte oljedelen. De behöll namnet ARA i Sverige men det innebar separation från byggmaterialdelen som jag svarade för. Tage kom att sortera under försäljningsledningen i Stockholm. Han var framgångsrik och kom så småningom att ingå i styrelsen för ARA.”
Slut Citat.
Jag hade fått jobbet och skulle nu starta med oljeförsäljning. Min minnesbild av ovanstående är ganska snarlikt Gunnars, varför vi väl får anse att hans bild får anses som korrekt.
Nordsvenska byggnadsvaror fanns i samma hus som konditori Aveny nere vid sundsgatan. En blygsam liten affär i nedre våningen och byggsäljarna i den övre.
Kom till firman där Kurt Andersson hälsade mig välkommen. Ja naturligtvis även de övriga som jobbade där. Stämningen var väldigt fin bland både säljare och kontorspersonal.
Kurt var ju kontorschef men också precis som de andra en duktig säljare. Kurt tog nu in mig i kontoret och berättade hur han hade tänkt sig att jag skulle arbeta.
Kurt hade startat upp försäljningen av eldningsolja för ungefär ett halvår sedan. Man köpte oljan av BP i Luleå, som någon gång då och då när vi hade fått ihop ett lass, som på den tiden bestod av 12,5 kub. Meter. Oljan kördes av BP i deras bilar.
Han meddelade nu att han inte längre skulle ha med saken att göra, utan det var helt och hållet min sak att se till att vi fick kunder och att se till att vi tjänade någon krona på det hela.
Kurt hade för att underlätta försäljning och veta vem som köpt och hur mycket, inhandlat en kortlåda där det skulle föras upp alla leveranser. Korten hade på överkanten månaderna tryckta. När en leverans var gjord så satte man en röd ryttare på kortets kant på den månad som leveransen gällde. Då kunde man med en snabb titt se när kunderna fått olja och när de kunde förväntas behöva mer. Då gällde att hålla ordning på detta, slå en telefonsignal till kunden om sådan fanns för att få tillstånd att leverera mera och igen.
Han hade inte än själv börjat med det hela, men ansåg att detta borde jag börja med. Så gjorde jag också. Kurt satt på det snyggaste kontoret på firman. Kontorsmöblerna var av gediget men modernt mörkt ädelträ. På golvet låg en mjuk matta och väggarna klädda med skåp av samma design som övriga möbler. Det enda kontorsrummet med en liten soffa. Han tuggade oupphörligt på en trästicka. Förmodligen en tandpetare eller möjligen en tändsticka. Kläderna alltid perfekta. Slips kavaj och blankpolerade skor. Den borne gentlemannen him self.
Jag fick ett rum längst in. Så var gången. Här uppe satt också Henning Sjölund. Han hade av Gunnar plockats från Rulle Wallsten och där Gunnar hade lärt känna honom. Sjölund var en härlig typ. Hans kroppshydda var i sig ingen storhet (han var liten) men rösten var basens. Många var de resande som besökte vårt kontor som höjde på ögonbrynen när de såg vem som de hade stämmt träff med. De flesta som inte sett honom hade en bild av någon storväxt pampig norrlänning. Men så var det inte. Henning hade emellertid sin storhet i ett fenomenalt minne. Han kunde prata med en kund om någonting för att när sedan kunden återkom dra sig till minnet vad de hade pratat om och dessutom hitta underlaget för den tänkta möjliga affären. Ja tänker Du, det kan väl inte vara så märkvärdigt om man har en anteckning av samtalet. Men då har Ni inte sett hans skrivbord. Där låg drivor av papper, offerter, broschyrer och andra anteckningar.
Men det stack ut hörn och sidor åt alla håll och kanter. Nu gjorde Henning bara så att han försiktigt drog ut ett av hörnen eller sidorna. Å se, där var anteckningen från förra mötet.
Vi var alla på kontoret ständigt överraskade över att trolleritricket kunde upprepas ständigt och jämt. På denna tid fanns ju inga datorer som kunde vara till någon hjälp. De var ännu inte i kommersiell drift. Vi hade en kundreskontra som låg i en plåtlåda och som sköttes av därtill utbildad personal. Nere på lagret var Alf Sundqvist den som höll ordning på hela varulagret.
Även så på den farmartank som vi hade hängandes i en ställning för att kunna lasta en av distributionsbilarna vi hade för trävarorna, med olja. Sen kunde bilen åka ut med farmartanken och släppa ner lite olja i väntan på ordinarie oljebilen.
Oljeförsäljningen gick br. Vi fick fler och fler kunder. Efter en tid köpte vi in en begagnad distributionsbil och anställde en chaufför på denna. Han hette Östen Askenfalk.
I nästa avsnitt ska jag berätta om en del kundrelationer på den här tiden.

Att Öppna en dörr!

På Kurs med Electrolux.
En dag så kommer en inspektör upp från Electrolux för att följa upp om Jarl Wellborg har anställt rätt personer för att sälja företagets produkter.
Det bestämdes att han skulle följa med respektive säljare en dag var. Därefter föreslå lämpliga åtgärder. Dessutom skulle han med sin närvaro ge goda råd som kunde vara till hjälp i det fortsatta arbetet.
Vi åkte ut från firman mot Altersbruks hållet. På väg dit så vek jag in mot ett äldre hus. Knackade på dörren och steg därefter in med inspektorn i hasorna. Hälsade artigt och berättade därefter att vi kom från företaget Electrolux.
Inte behöver jag någonting sa damen.
Ja, men infogade jag, att Ni har ju ingen kyl och ingen frys heller vad jag ser.
Damen tittade på mig och säger sen. Jag är så gammal att jag snart ska dö så jag behöver inget kylskåp. Utan att tänka mig för säger jag rappt. Säg inte det frun. Det beror ju alldeles på vart man kommer när man dör!
Nu höjer damen rösten till en helt annan nivå och nästan skriker. Det var det oförskämdaste jag har hört i mitt liv. Här kommer Ni in i mitt hus utan att jag har bett Er komma. Dessutom har Ni mage att tala om för mig att jag borde skaffa mig ett kylskåp, eftersom ni antyder att jag ska komma till ett ställe där detta skulle vara till nytta om jag dör.
Har Ni ingen hut i kroppen.
Mitt skämt hade tagit alldeles fel vändning.
Nu skulle herr inspektören ta över. Så han säger att Skoog nog inte menade så illa, det var menat som ett skämt.
Nu blir tanten riktigt arg. Vad menar Ni säger hon. Komma in i mitt hus och skämta att jag om jag dör behöver jag ett kylskåp, därför att jag hamnar sannolikt på ett varmt ställe. Är Ni fullständigt tom i huvudet. Ut ur mitt hus säger hon i en bestämd och uppfordrande ton. Ögonblickligen ut, ut , ut.
Inspektören och jag retirerar lite sakta mot dörren. Inspektören försöker på nytt. Inte tror vi att Ni ska hamna där det är varmt, vi tror bara att det kan vara bra, längre kom han inte. Damen hade fattat sopkvasten i handen och var på väg mot oss. Fort som bara den ut och stänga dörren efter oss.
Tanten stod på bron till huset med morsk blick när vi åkte därifrån. Tyckte dock att jag i backspegeln såg ett litet leende.
En lärdom rikare. Skoja inte med en kund förrän Du verkligen känner kunden ifråga. Aldrig om religion. Avstå hellre. Låt kunden i så fall ange tonen och vilken typ av skämt som kan passa.
Väl hemma efter att ha sålt en frysbox och en strykmangel tog diskussionen om vad som kunde vara en lämplig fortsättning för oss alla tre på Pite Elektriska.
Vi skulle på kurs för att bli mera informerade om Electrolux produkter och lära oss att forcera en dörr. Att komma in till kunden.
Sålunda reste vi ner till huvudstaden för att lära.
Vi kom upp till Electrolux som hade en speciell skola med anpassade lokaler för sådana som vi.
Först blev vi mottagna av vitvaru chefen Knutsson, sedermera Vd för koncernen. Därefter fick vi under två dagar lära oss hur man gjorde för att på ett naturligt sätt, komma sig innanför dörren hos kunderna.
Ni tror det kanske inte, men det finns massor med knep för att göra detta.
Minns några saker. Om ex vis jag plingar på dörren och kunden öppnar, håller han eller hon nog en hand på dörrklinkan, å andra handen på dörrposten. Beroende om dörren går till höger eller vänster får man nu ta olika åtgärder. Man sträcker fram handen mot den hand som håller i dörrhandtaget för att hälsa. Nu släpper kunden med automatik dörrklinkan för att ta emot handen. Då passar man på att ta ett steg mot kunden i dörröppningen. Försvarande sin integritet så tar nu kunden ett steg bakåt, medan Du givetvis tar ett framåt. Ta dörrhandtaget och dra igen dörren. Du är inne.
Men observera det finns ett helt knippe sådana här väl utprovade saker.
Problemet var, att det fungerade inte så bra i våra trakter.
I Pite bygden var det dels inte vanligt att någon låste dörren Dels hade ingen någon dörrklocka. Inte ens i hyreshus hade man sådana som standard. Oftast klev ju folk rakt in i farstun för att sedan trava vidare in i köket innan man såg någon människa. Vi påpekade detta för kursledaren. Han trodde nog vi drev med honom.
Ibland knackade eller bultade man på ytterdörren och då kunde man ibland höra att någon skrek kom in. Problemet var att de flesta hade dubbeldörrar som ytterdörrar på grund av kylan. Några hade börjat sätta in enkeldörr. Den allra bästa för att inte säga den enda som var värd namnet var Dörren som Holger holmberg tillverkade. Det var grejer det. Riktigt fint handarbete från början till slut.
Dubbeldörrar finns inte nu. Men de var effektiva. Mot drag och kyla.
Nåväl nu var vi utbildade och engängade efter att ha blivit hjärntvättade av Electrolux.
I E-Lux prislista var alltid avbetalningspriset det pris som begärdes. Skulle det prutas eller liknande så var det på bekostnad av att man betalade kontant. Då kunde ju avbetalningstillägget tjäna som underlag för att kunden tycktes ha prutat. Å visst. Han eller hon hade ju fått bort det tillägg som givetvis inte skulle betalas om man betalade kontant.
Electrolux var så bra prylar att någon prutning egentligen aldrig skulle förekomma.
Det gick bra med försäljningen. Georg Persson hade det lite trögt i en början, men skaffade sig en liten buss eller skåpbil och kunde då ta med sig flera saker samtidigt för att demonstrera. Då lossnade det något.
Nu hade Hilding Holmqvist också börjat sälja dammsugare. Både far och son härjade runt i bygderna. Vi kunde däremot inte sälja deras damsugare på affären eller ha med oss. Det skulle vara speciellt utbildade människor för det. En sådan var Hilding.
Men Jarl fixade så att vi hade några stycken maskiner ifall det skulle visa sig nödvändigt att sälja någon sådan maskin. Albin Holmqvist, Hildings far hade lämnat dem och om det såldes någon maskin fick ordern skrivas så att det såg ut som om Albin hade sålt den. Sen fick man göra upp med Albin om provisionen. Innom parantes sagt ingen lätt uppgift eftersom han hävdade att dessa damsugare sålde sig själva.
Hilding blev inte så länge kvar i detta innan han flyttade ner till E-Lux som någon sorts chef. Tror för resten att han tog över Knutssons jobb när han blev VD.
Vår säljledare på Pite El, hade någon vecka då och då som han var borta, tror nog att de jästa dryckerna ibland tog över handen. Men det fungerade ändå. Han var en snäll man. Kanske sämst mot sig själv.
Såg förresten att man skulle anställa någon som oljeförsäljare i dag i Pite Tidningen. ARA bygg som hade köpt Nordsvenska byggnadsvaror skulle starta upp en mera strukturerad försäljning av olja. I första hand till dem som eldade med kol eller ved. De skulle nu konvertera till detta fantastiskt fina bränsle. Miljö riktigt lättsamt och rejält.
Tror att jag ska söka detta jobb. Det är en Lundholmare från Jävrebodarna som är bas för det bygget. Det visste jag. Ringer honom och försöker få ett samtal med honom. Han svarade inte men en sekreterare svarade att hon skulle berätta för Lundholm att jag ringt. Lundholm ringde och jag fick ett första samtal med honom.
Resten av anställningen kommer i nästa inlägg. Det är då Gunnar själv som jag fått att medverka på boggen. Missa inte det.
Tage/S

Ung,Ung,Ung!

Hans Olof fyller år den 14.
Skrev i morse ett litet poem som jag framförde till jubilaren.
En klick på överskriften Ung, ung, ung, och Du får lyssna och se.

Hower eller Elektrolux

Hushållsmaskiner till tusen.
Efter att jag slutat på sca så fanns det nu ingen återvändo. Jag skulle leva på att sälja något. I detta fallet damsugare.
I Pite bygden fanns redan en duktig damsugarförsäljare i form av Albin Holmqvist. Hilding Holmqvist pappa. Han sålde Elektrolux damsugare och var en riktig fena på att sälja. Det sas, att han åtminstone sålde en maskin om dan.
Jag ville inte vara sämre. Det innebar att jag måste arbeta hårt för att åstadkomma detta. Dessutom kan man ju säga att han hade en fördel som inte jag hade och det var varumärket Elektrolux. Å andra sidan kunde jag framhålla att jag hade ett väldigt fördelaktigt pris på mina Hoover.
Det var roligt tyckte jag att komma in till en familj och be att få demonstrera maskinen. Ingen kund skulle vid dörren ha någon damsugare, men kunde ju gå med på att jag skulle få göra en demonstration.
Många tricks lärde man sig. Det finns ju inget som är så damfritt att det inte går att suga ut ytterligare damm eller partiklar från saken man damsög. Man kunde ex vis sätta ett filter i röret och be att få damsuga ex vis kavajen eller byxan eller liknande. Ta bort filtret och visa hur mycket damm kavajslaget innehöll.
Vid denna tidpunkt 1967, ska man komma ihåg att det inte var många som hade damsugare. Vi befann oss precis i den tidsåldern när många tekniska prylar kom fram och skulle börja användas.
Det gällde inte bara damsugare utan det mesta som hade med hem och vällevnad att göra. Hemmen höll på att få en genomgång och skulle så vitt man hade råd moderniseras.
Jag minns att jag bland annat sålde en maskin till systrarna Holmström som bodde huset ovanför Karl Gunnar Berggren eller på den tiden Adil Lindquist.
Ett halvår gick och det gick bra med försäljningen. Mina försäljnings turer blev vidare och vidare.
Nu fick jag ett telefonsamtal av Jarl Wellborg. Han bad mig komma in på sin elektriska firma som fanns på storgatan i Piteå. Han var Electrolux återförsäljare i Piteå och skulle nu utveckla sitt företag. Han hade övertagit företaget från Härje Svedbeck som för övrigt var gift med en syster till Jarls fru Siv.
Han hade anställt en försäljningschef som tidigare hos olika företag sålt hushållsmaskiner på olika ställen i landet. Han hade mörka glasögon och skulle nu se till att Jarls förtag fick en rejäl bit av tidens elaffärer. Han var nykter alkoholist och var mån om att framhålla att det var på det sättet. Tidvis var han dock borta ett antal dagar. Han var sjuk hette det. Glasögonen var nog anpassade för dessa tillfällen Men när han kom tillbaka var han ju åter nykter alkoholist.
Han anställde tre säljare. Georg Persson och Gunnar Jonsson och jag. Georg hade varit skogsarbetare i hela sitt liv, men på grund av en dålig rygg, kunde han inte fortsätta i det yrket. Han skulle nu omskolas till säljare. Gunnar hade jobbat på Lövholmen om jag minns rätt och skulle också han tillsammans med undertecknad pappersarbetare nu lära oss att kränga hushållsmaskiner.
Varje morgon så samlades vi i kafferummet tillsammans med övriga för att lägga upp dagens strategi.
Vi hade en fast lön av 900 kr i månaden + provision på allt som man själv sålde.
Det var verkligen trevliga pojkar som jobbade på firman. Georg han drog oftast åt Roknäs hållet, medan Gunnar och jag opererade runt kring Piteå.
Vi skulle sälja runt butiken inte i butiken. Men kunderna som många kände Jarl eller anfader från infärdens elektriska skulle många in för att helst pruta med Jarl inne mellan fyra ögon. Så skedde i ett antal fall, men vi hade gjort anteckningar om att vi varit och hälsat på i det hemmet och kunde därför kräva ut ersättning för detta.
Många resor ut till kunder gjordes. En dag hade jag varit på besök hos en kund som jag tidigare ställt ut en tvättmaskin på prov till. Nu skulle egentligen endast komma sams om priset och skriva ett kontrakt på tvättmaskinen. Det var en WH 36 som den hette och var toppmatad. Toppmatade maskiner var den tidens melodi. De maskiner som tidigare förekommit var alla den typen som en balja där en arm vickade fram och tillbaka. Men nutidens moderna maskin skulle vara toppmatad. Ja det vill säga, att det hade också kommit ut en Italienare som hette Indesit och Husqvarna hade också en modell som man matade via en lucka framifrån. Elektrolux var aldrig först med något men när det väl kom så var det bra grejor. Itutades vi.

Men kunden var inte villig att ge det pris som jag vill ha för maskinen. Maskinen kändes det som att de hade bestämt sig för att de skulle ha. De hade ett jordbruk och jag hade kommit ett par timmar före mjölkningen. Jag försökte på mitt sätt mjölka. Men den gubben gick inte. Han gick till ladugården och gjorde sitt bonderliga värv, medan jag satt och bearbetade tanten. Hon bjöd på kaffe och bulle under väntetiden samtidigt som hon mer eller mindre bedyrade att hon verkligen ville ha maskinen.
Bonden kom från ladugården efter ett par timmar och satte sig för att äta kvällsvard som det hette.
Sen säger han ”jag har ingen brådska med att komma sams om priset. Jag ska likväl ingenstans och sitter jag här någon timme och väntar, får jag säkert ner priset en hundring.”
Även jag fick en smörgås och mer kaffe. Sedan bad jag att få ringa ett samtal. Ringde hem till Margit och sa så pass högt att kunden skulle höra lite av vad jag sa, jag blir sen i kväll vänta inte med middagen. Nu bestämde jag mig för att inte prata mer om tvättmaskinsaffären.
Min hustru kom från ett jordbruk i Pålberget. Petrus Granberg var hennes pappa. Jag hade under de år jag friade hos henne fått mig mycket intutat som rörde bondeliv och jordbruk. Det passar att jag nu helt enkelt tröttar ut karln med att prata jordbruk. Tar honom på hans egen planhalva.
Bonden frågade mig om priset och kom in på tvättmaskinen på olika sätt. Jag svarade med att prata jordbruk kor och liknande. Efter en tid säger kvinnan att nu får Du väl ge Dig till sin man. Du hör väl att det inte är lönt att hålla på och dra ut på detta längre. Han borde ju få åka hem till sin fru och äta middag som alla andra.
Jag tittade bara på husbonden och lät tystnaden tala. Han säger då ”Du var den envisaste Karl jag träffat, men eftersom min fru tycker bra om maskinen så langa hit det där fördärvade kontraktet.
Du frågade ju nyss om vad maskinen kostade på avbetalning svarade jag. Ska vi ta den på avbetalning?
Här ska inte tas något på avbetalning pojk, sa karln. Skriv ut ett kvitto med det samma. Här har Du pengarna.
Jag åkte hem till frun glad i hågen. En seger för det egna egot.
Ett antal månader senare besökte jag åter bonden. Nu hade jag med mig en centrifug. Jag lämnade den på prov. Husbonden var inte hemma. Frun var en aning skeptisk till att jag skulle få lämna den men lät mig göra så i alla fall. Jag visade hur den fungerade och att man måste vara noggrann med att lägga ner tvätten så att centrifugen inte blev allt för snedbelastad. Var man oförsiktig kunde centrifugen vandra iväg till nästa rum under stort oljud. Rätt skött en fantastisk uppfinning. Detta var en Värmos centrifug sedermera uppköpt av Elektrolux.

En vecka senare hälsade jag på hos familjen igen. Nu var det inga problem. Jag sa vad maskinen kostade och Bonden tog utan protester upp plånboken för att betala. Jag skrev ut kvittot på maskinen men skrev det på 50 kr lägre pris än vi kommit överens om.
Gav tillbaka en femtilapp av pengarna jag fått och sa, att eftersom han hade betalat så bra för tvättmaskinen, så kunde han få en liten extra rabatt på centrifugen. Bonden spärrade upp ögonen och sa.
”Vä sko oppe körka oppa e möt nu, så vä håva ett tid håva dä settandes gena.” Men nesta gang dö säl na gena få dö no hojr dä än säng.”
Översättning. Vi ska till kyrkan på ett möte nu, så vi har inte tid att ha Dig sittandes här. Men nästa gång Du skall sälja någonting här, kan Du nog hyra Dig en säng.
Jag tackade artigt för affären och gick. Tittade mig om innan jag gick ut och såg att vi nog hade blivit ganska goda vänner.
Det var ju så att alla de maskiner åtminstone på den tiden alla var till för att underlätta kvinnornas jobb i hemmet.
Elektriska spisar var väl egentligen de enda maskiner som någon karl över huvud taget tog i. Å då vill jag påstå att det nog i första hand var för att värma kaffet. Skulle det också läggas på så var det knappast något som de tog sig för.
Att laga mat var verkligen inget att tänka på för en karl. Tvätta och liknande saker var ju enbart dumt att ens ta upp till diskussion. Sådant hade kvinnor skött sedan urminnes tider.
På senare tid fortfarande slutet av 60 talet har det emellertid kommit en evinnerlig massa apparater för att hjälpa till med sådana saker. Vad i hela fridens namn ska kärringarna syssla med. Om dom varken ska städa tvätta eller laga mat?
Frågade sig inte bara den manliga befolkningen, utan också de äldre kvinnorna. Men fröet till en del av kvinnornas frigörelse var i alla fall sått.
Dessutom började det finnas pengar för att förbättra hushållens standard. Frysboxar såldes som bara den. Kylskåp blev mer och mer accepterat att det borde finnas i varje hus. Det var inte längre tillfredställande med en källare eller ett skafferi med en friskluftsventil. Det fanns ett sug efter dessa hushållsförbättringar. Vi var som säljare inte alls illa sedda när vi dök upp. Det kunde till och med hända att någon kund ringde hem till bostaden och bad mig komma på ett hembesök. Ibland med den lilla viskningen dock ”säg inte att jag bett Dig”.
Att dricka kaffe och doppa färska bullar var mera en regel än ett undantag.
I många hem kunde man därför spela på strängarna på det sättet att man kunde fråga, unnar Du inte Din fru att också få ha det lika bra som hos torparen här bredvid.
Har han köpt en tvättmaskin av Dig?

Jo då, men det var väl kanske inte en Elektrolux Miele de köpte. (det var vår dyraste och finaste maskin.) Den kostade redan på den tiden två och ett halvt tusen på avbetalning.
Hur ser en sådan ut sa kunden. Jag visade broschyren och kunden tog upp en cigarett och tände. Ja nog var den dyr klämde han fram. Inte så farligt sa jag. Ser att Du röker. Röker Din fru?
Nej, sa kunden (På den tiden var det mycket ovanligt att kvinnor rökte)fattas bara annat!
Skulle Du för Din frus skull avstå från en enda Cigarett om dagen, så skulle hon för samma pris få en sådan maskin på avbetalning.
Fru tittade storögt på mig. Hur kunde jag föreslå något sådant. Samtidigt som jag såg att i hennes ögon fanns en bedjande blick.
Skulle ju kunna ställa in en maskin så att frun kund få pröva den under några dagar. Jag vill betona att det naturligtvis inte finns något som helst köptvång.
Vilken maskin köpte grannen?
En toppmatad Wh 40 svarade jag sanningsenligt. Ni kanske hellre vill pröva en sådan? Nä svarade kunden det vill vi inte. Du får ställa hit en sådan där makapär under förutsättning att Du inte grimaserar illa när Du bär ut den igen.
Så blev det. Grannen hade fått sin maskin och nu kunde grannen också se att de hade köpt en. Fast bättre.
Under hela min tid som säljare på Piteå Elektriska var jag aldrig med om att behöva ta tillbaka någon maskin för att man hade ångrat köpet. Däremot hände det vid något tillfälle att någon bytte upp sig från den provade maskinen till något som var både dyrare och bättre.
Nästa avsnitt blir förmodligen på Kurs.

Johnnisbergare.

Bensintjuvar och födslovärkar.
Vi gifte oss den 26/8 1961. Vår bostad var på övervåningen i pappa Uno och Mamma Annys hus.
Sängen som Margit hade haft uppe i pålberget, när hon bodde hemma å som vi faktiskt köpte på Katalogföretaget Gunnars, följde med. Annars var det nog mest ett hopkok av möbler som skaffades på olika håll. En bokhylla och ett bord och en fåtölj och en soffa köptes på Bloms möbler.
(Det hus som Ni ser är vårt hus omkring år 1950.)Nu var vårt liv tillsammans igång. Vi hade det fint men givetvis litet på andravåningen. Anglian (bilen) byttes mot en gammal Austin. Ett garage spikades ihop så den kunde stå under tak. Tiden knallade på och 1963 så fick vi vårt första barn Christina.
Margit hade värkar vi skulle få barn. Värkarna kom snabbare och snabbare. Då fick vi se medan vi sitter i tidig morgonstund, att en bil stannar på E4an som gick strax nedanför föräldrarnas hus, två pojkar som kommer smygande med en jeep dunk emellan sig och en slang och börjar slanga bensin från fars bil. Pappa hade endast nattskjorta och nattmössa i form av en toppluva på sig när vi bägge rusade ut för att avstyra det hela. Pojkarna sprang ner mot kajen och vi efter. Vi fick så småningom fast en av de två pojkarna och ringde Polisen och bad dem komma för att hämta honom. I väntan på detta tog vi in honom i huset och bjöd på kaffe. Allt medan pappa i nattmössa och nattskjorta vaktade dörren. Margit hade emellertid börjat få allt närmare mellan värkarna. Så fort vi blev av med den finlandstalande pojken blev det att åka med en rasande hastighet till lasarettet. Allt gick bra och Christina kom till världen.
En docka, så vacker var hon. Vår Christina.

Så fort det hände något likartat, stöld eller biltjuveri eller liknande sa Lisa Åhman Johannisbergare. Det var en skola som skulle vårda och försöka omvända ungdomsförbrytare som fanns nånstans upp mot Kalixhållet. Det var alltid dessa gangster enligt henne som höll oss andra i hampan. Dom birde ha en järnklump fastlåst i fötterna, tyckte Lisa.
1964 så blev Andre Jonssons hus uppe nära centrum av byn till salu. Vi förhandlade med dem om att få köpa huset.
Det var ett Per Albin hus som byggdes på 40 talet och som fått starka subventioner när man byggde. Man fick låna åtta tusen av staten, som efter 25 år avskrevs helt och hållet. Husets pris var trettiotvå tusen varav åtta tusen fick vi igen efter något år.
Huset var i skick ”sådär”. Men vi hade ju en far som var snickare, å själv var jag inte heller tappad bakom en vagn. Så att reparera var närmast en liten utmaning. I husets källarvåning fanns bara ett jordstampat golv. I ett av källarrummen fans en värmepanna installerad. Vedeldad förståss. Jobbet skulle bli att gjuta golv och putsa upp väggarna.
Först skulle dock pengar ordnas. Åkte in till Piteå för en bokad träff med den mäktigast av alla de mäktiga, Direktör Nyman på Sparbanken. Han ställde frågor om det mesta. I all sin godhet så skulle han kunna låna ut pengarna vi behövde om vi skaffade bra borgen.
Det var att åka hem och fråga pappa om han skrev på. Dessutom tvingades jag att fråga också min svärfar Petrus Granberg om han också skrev under.
Köpet kunde göras.
Samma kväll som köpet var klart sattes reparationsarbetet igång. I källaren som tidigare omtalats hade man haft både höns och grisar. Så det var att ta bort en del av ytskiktet innan det hela gjuts igen och slipas. Huset låg väldigt nära E 4 an.
Jag lånade Arvid Granbergs häst för att flytta vårt bohag från nere vid fjärden där vi bodde, till upp till byn. Satte en fåtölj längst fram på lasset och manade på Brunte. Han var inte särskilt snabb. Tog inte många steg i minuten. Men så småningom så hade vi flyttat våra grejor. Arvid Granberg var bonde i Jävre. Han hade både kreatur och skog. Dessutom den omtalade mindre snabba men snälla hästen. Han var dessutom frisör på fritiden. En snäll karl som ofta stannat av när han körde förbi vårt hus när jag var bara en pojke. Jag trodde på fullt allvar på honom vid den tiden att hästen kunde jag få köpa för två kr. Det var vad han begärde. Numera tror Jag han stannade därför att jag ofta stod vid grindstolparna till vårt hus och frågade, vart han skulle och vad han skulle göra.
Till att börja med så hörde man alla bilar som körde förbi. Efter ett tag så hörde man inget av det hela. Man vande sig.

I huset fick vi 1967 vår son Roland.
Min fru hade på natten värkar varför vi på morronsidan bad Pappa och Mamma komma upp och ta hand om Christina. Innan jag lagt ner luren var de hos oss. Eftersom man knappast får någon mat på lasarettet så satte jag mig och åt en ”Bröto”. Trots att det enligt pappa var bråttom att komma iväg.
Då säger min far de bevingade orden.
”Etta först sa Bon då båstan brann” (Äta först sa bonden när ladugården brann.)”
Allt gick bra och Roland kom till världen. Han är mycket lik mej. Om det sen kan vara en belastning eller motsatsen vet jag inte. Det får han nog själv komma till klarhet om.
I nästa avsnitt ska jag berätta hur det gick när jag sålde tvättmaskiner, assistent, manglar och diskmaskiner.

Skruvat inlägg.

Motorcykel och Tuggummi!
Två dagar i rad har jag nu varit ute med MC på expeditioner runt Malaga.
Regnet har pinat oss under ett antal dagar före detta. Då har vi fått sitta inne eller gå ut med paraply.
Det är tur att det varit mycket sport under dessa förfallsdagar.
Tyvärr är ju skafferiet alldeles för nära till under sådana dagar. Har försökt med att bita på naglarna, men de blir så småningom så korta att skafferiet får övertag igen.( den lilla skruven kom från tuggummit)
Dessutom blir man mättare av vad som finns i skafferiet än det som finns under naglarna. Att gå ut på promenad är ju inte så dumt när sedan solen tittar fram. Det gjorde jag. När jag hade gått en stund tog jag mig en bit från ett tuggummi. Efter ett par tuggningar känner jag att det hänt något. Det känns som om tuggummit innehöll något litet men hårt.
Jag tar ut det ur munnen och konstaterar att det är en mikroskopisk liten skruv. Ca 0,8 mm grov och 1,5 till 2 millimeter lång. Eftersom jag har satt in inplantat med skruvar tänker jag naturligtvis på att min dyrbare vän tandläkaren, nu tillsammans med mig har problem.
Försöker att känna om någonting går att röra av inplantaten. Om något har lossnat. Men inte det. Det känns som allt var i sin ordning.
Väl hemkommen så tar jag fram en skruv av samma kaliber som jag har i inplantat. Lägger den från tuggummit funna skruven tillsammans med denna och fotograferar dessa tillsammans på makro. Väl där kan jag dra upp fotot i sådan stolek, att man verkligen kan se om det är samma skruvtyp.
Konstaterar att det inte är så.
För säkerhets skull besöker jag min dyrbare vän som artigt konstaterar att allt är i sin ordning. Skruven jag hittade har aldrig suttit i min mun, utan kommer från tuggummit.
Frågan är nu var en sådan liten skruv suttit i tuggummi tillvärkningen?
Mest troligt är det en inplantat skruv och då kommer givetvis frågan ostört från vilken kroppsdel den kommer?
Har någon av jobbarna spottat ut skruv som lossnat i tuggummi massan, eller leker grabbarna eller tanterna med något mekano i fabriken. En sådan mikroskopiskt liten skruv kan inte finnas på många platser på fabriken. Funderar på om jag ska ställa en fråga till tillverkaren. Kanske får jag då ett nytt paket.
Märket på tuggummit var Orbit. Eucalipto köpt i Fuengirola i Spanien. Men kanske blir det som för
Kärringen som klippte grisen. ”Mötje väsen lite ull”.

Tage/s

Att skruva ihop en pappersmaskin.

SCA.
Kraftpapperstid.
Jag hade nu jobbat tillsammans med mina kamrater för att skruva ihop pappersmaskinen på SCA Munksund. Det var dags att starta upp produktionen.
Pappersmästare Waern som hade haft oss omhand ändå från det att vi startade utbildningen i Ortviken hade bråda dagar. Nervositeten hos de flesta syntes utanpå.
Vår finske pappersbrukschef ( Weckström) en liten för all del trevlig sprätt gick omkring och tuggade på naglarna.
Fabriken kom igång.
Mitt jobb var att se till det parti som kallades torkpartiet. Jag var passare under första uppstarts tiden men fick sedan jobbet som Torkare.
Papperstillverkning går till så i slutfasen att sedan veden kokats i stora behållare så pumpas massan ner till pappersbruket som skickar ut denna massa på ett ändlöst band som ser ut som ett myggnät.

(bilden övers föreställer en pappersmaskin. I bild under kan man se de två kraftpappers skickten med en veckad historia mellan. tredje bild pappersark och fjärde virkeshög.)Det sker fortlöpande medan Viran som bandet heter hela tiden rullar på. Under viran finns det suglådor som suger ut vattnet från massan som därmed börjar att hålla ihop. Träfibrerna hakar i varandra. Sen lyfts pappersbanan av från viraduken och går in i olika pressar som ytterligare pressar och suger ut vatten från papperet. Sedan går pappersbanan in i torken, som består av hundratalet cylindrar som är upphettade med ånga. Runt dessa cylindrar passerar nu pappersbanan upp och ner till dess den kommer fram till det ställe där man ser till att pappret får den yta som man vill att den ska ha. Den maskin som finns i Munksund gör papper avsett för tillverkning av emballage. Kraftpapper. Sådant papper vill man ju kunna trycka text och kanske någon krumelur på. För att få till en sådan yta kan man dels lägga på ett ytskikt av vitt material ex vis björkfiber. Man kan också lägga på ett limskikt eller liknande i slutet av torkprocessen och sedan köra in det i en kalander och där med tryck av stålcylinder mot stålcylinder pressa fram en glatt fin yta. Sedan rullas pappret upp på stora rullar som väger 20 30 ton per st. Därifrån till rullmaskin för att få rullarna i den stolek som kunden vill ha dem.
Ja där var jag. Under ca fem år gjorde jag detta. Så småningom flyttade jag ner och körde maskinen. Det var fabrikens bäst betalda arbete. 127 % jobb kallades det. Därför att det var ett tillägg på detta kvalificerade arbete med 27 %. Nu heter det operatörer de som arbetar med detta. Vi satt vid ett bord framför maskinen medan droppar från taket då och då ramlade på våra huvuden.
Någon datautrustning fanns knappast alls. Däremot regler och styrteknik på annat sätt. På mitt skift hade vi en Maskinförare som hette Martin Persson. Han var mycket pedantisk och nitisk i sitt sätt att sköta pappersmaskinen. Ibland trodde man att han ägde den. Under många år arbetade vi tillsammans. Det var han som lärde mig att så småningom köra maskinen.
När man satt i detta på natten ganska enformiga arbete hann man ju med att ha många tankar. Vi hade på fabriken en förslagskommitté som man skulle skicka in förslag till förbättringar på arbete miljö eller över huvud taget allt som kunde göra att man ekonomiskt kunde räkna hem investeringen.
Av denna kommitté belönades jag otaliga gånger. Ett av de mera enkla men bra förslagen som jag kom fram med var, ett verktyg för att hålla ihop torkfiltar med medan man sydde ihop det samma.
Det var ett arbete där man skulle in mellan torkcylindrar i en miljö hetare än i bastun för att sy ihop filtändarna. Före verktygets tid åtgick hur många människor som helst för att hålla ihop filtarna. Efter verktygets tillkomst kunde ett par man med lätthet göra jobbet.
Många var våra chefer . Den som vi alla tyckte var en bra chef var Folke Burstrand. Han var rakryggad och förståndig. Då var det väl inte alltid man tyckte så. Ibland hade vi våra bataljer. Det gällde i första hand sådant som kunde göras på fler än ett sätt.
Men väl nere på verkstads golvet så gick det alltid att komma till en lösning med honom. Kanske borde han ha skickats till Israel och medla mellan Judar och Araber. Folke var då Överingenjör.
En morron strax efter kl 8 på morronen kommer han förbi bordet där jag sitter och frågar i förbifarten vilken produktionshastighet vi har. Jag hade inte kollat det precis utan haft nog med andra saker. Jag tar upp räknestickan som var dåtidens data, ställer in hastighet och gramvikt och säger att det går 19 ton i timmen. Han går därifrån. Efter 25 meter stannar han vrider på klacken och kommer tillbaka till mig och säger.
Tage det ser illa ut att inte veta produktionen. Eftersom jag inte alltid registrerar så noggrant alla svar jag får, är det bättre om Du drar till med någonting som ligger nära det riktiga även om det inte är exakt.
Efter detta fick han alltid rappa och snabba svar på sina frågor. Jag tror han var nöjd med detta.
Här satt jag nu och körde pappersmaskin och filosoferade om olika saker. Vad ska jag säga till mina barn när de frågar mig, vad har Du gjort i Ditt liv. Papper!
Då tyckte jag att det lät illa och enahanda. Dessutom vilka var framtidsutsikterna? Nu kan jag nog tycka att det för all del skulle varit acceptabelt.
1966 fick jag bud av Väckström som var Chef över p- bruket att komma upp till hans kontor. Väl där så frågar han om jag kan vara intresserad av att påbörja förmansutbildning. Lovande att komma tillbaka och ge honom ett svar, gick jag därifrån. Tror nog han tyckte att det var konstigt att jag inte gav honom ett jakande svar direkt.
Problemet var detta.
I en annons i Piteåtidningen annonserade ett företag som hette OGEA om att de behövde fritidssäljare som skulle sälja deras produkter. Det var framför allt dammsugare. Jag hade svarat på annonsen och träffat Östen Lundberg som distriktschefen från Luleå hette. Det ledde till att jag med ganska omedelbar verkan fick en väska innehållande en damsugare av märket Hower.
Eftersom jag var mycket ledig när jag gick skiftgång ibland ändå upp till 17 dagar i sträck, så hade jag ju gott om tid. Tog lådan och åkte ut och demonstrerade denna fin sak.
Jag sålde bra. Tror aldrig jag kom hem utan att ha krängt en eller flera damsugare. Hur länge skulle det hålla i sig. Men tiden gick å jag sålde mer och mer av denna produkt. Helt plötsligt insåg jag att min lön på SCA väsentligt understeg vad jag fick från försäljningsjobbet. Dessutom tyckte jag att det var roligt. Jag fick träffa massor med olika människor. Föra dialog med dem.
Medan jag fortfarande jobbade på SCA hade jag bytt bil. Hade av Burström på WW köpt en wolkswagen med Amerikanska kofångare.
Jag talade med min far och Mor om att jag kanske skulle säga upp mig på SCA och försöka leva på något jag själv styrde över. Min Far sa: Det var det absolut dummaste han hade hört i sitt liv. Min mor höll nog med honom även om hon inte precis sa så mycket.
Margit var ju viktigare att ha på sin sida.
Jag ser att det där är vad Du vill göra. Dessutom har jag sett att Du är less på det Du gör nu. Gör som Du själv tycker. Jag stöttar det beslut Du tar.
Men det kan ju hända sa jag att vi under en del månade inte har samma pengar att röra oss med som vad vi har med SCA. Vi får hjälpas åt var svaret. Inte svårt att tycka om en sådan människa!
Det finns en sak med skiftgång som många tycker illa om. Det är att jobba på kvällar och nätter. Dessutom annan var helg. Jul och nyår. Det känns påfrestande.

Nu travade jag upp till Väckström och berättade att jag ville säga upp mig. Så blev det och jag från och med nu min egen lyckas smed. Under alla år efter mitt jobb på SCA har jag bevarat både kontakterna med de som jobbade kvar vid bruket och som var mina goda vänner. Under många år kunde det bli sällan mellan besöken nere på bruket. Men då och då gick jag runt där nere. Jag hade dessutom ynnesten att endast behöva säga till åt portvakt eller på kontoret ifall jag ville in på fabriken. Folke hade gett ett generellt tillstånd tror jag. Han visste väl att det inte spelar så stor roll vad jag säger. Han tar sig in i alla fall. Å då känns det väl bättre som det är.
Ingen hindrade mig någonsin. Ofta hade jag med mig karameller eller liknande och bjöd på.
Jag gjorde ju heller inget där annat än vänbesök.

Jävre Hamn

Nede" Urn."
Översättning. (Nere vid hamnen).

(Bilderna är Göran Skoog som hänger upp Skötar till tork på Grynnan sidan. Sedan ser man Margit och jag som skakar lös löja på hösten vid löjromsfiske. 
Eftersom vi bodde bara hundratalet meter från där Jävreån mynnade ut i havet, så har just denna hamn en ganska stor plats i ungdomsåren.
Nedanför oss hade man byggt en bro över ån. Liknande den som det finns bild på. Den som fanns utmed oss var dock med ett spann som hjälpte till att hålla uppe bron. Men det var en kavelbro klädd med plankor

På andra sidan bron fanns Artur Holmströms. Ytterligare 75 meter bort Fabian Berglunds. Fabian Berglunds hade många barn och där var det alltid lite liv. De bodde sommartid nere vid hamnen . Fabian och Sigrid låg i en soffa i den varmbonade delen av sjöboden, medan övriga låg bland ryssjor och skötar och nät i den luftigare delen av bodan. De hade en järnspis så att mat kunde kokas på plats. Deras sjöbod var om Ni tittar på Hans Lundbergs tavla ungefär där han stod vid målningstillfället. Liggplatserna för de olika barnen var lite över allt mellan stackar av garn. Det luktade ibland ganska ordentligt från garnet. Gistvallen där skötarna hängde på tork efter fisket var strax utanför. En hel del strömmingsskallar kunde hittas även inne i bodan. Efter några timmar kunde man också känna lukten. Fabian var en duktig fiskare. Orädd på havet. De övriga bodarna Ni kan se på tavlan är John Boströms timrade, sedan Ivar Lundbergs Julius Svenssons sedermera John Strandbergs Boda. Den röda lilla bräd bodan vet jag inte. Kanske var det Rudolf strandbergs?

På andra sidan på grynnan som Helmer berglunds gärde kallades hade vi båt brygga och sjöbod. Här fanns också gistvallar som Helmer och pappa satt upp. På bild längst upp på sidan kan ses när Göran pappas bror var på besök, hänger upp skötar för torkning. Av bilden kan man se att garnet i skötarna var av bomull. Detta garn var vitt när det köptes men alla fiskare tålade garnet så att det skulle färgas brunt och dessutom stoppa längre. Tålning (färgning av garnet) gick till så att man samlade en lagom mängd
granbark som lades i en stor tunna. Vatten fylldes på och sedan eldade man under tunnan till dess att vattnet kokade. Sedan fick det svalna en stund innan man stoppade ner näten i detsamma.
Vid sjöbodarna längs ut som ägdes av Josef Åhman och Johan Boström var egentligen badet för de som lärt sig simma. De som ville ha en mera långgrund plats kunde hålla till på grynnan. Här hade man vid En kiosk mitt mellan Grannäs slätten och Helmer Berglunds. Kiosken drevs av Elma Westerlund. Där kunde man köpa karameller och ville man fika så gick det också bra. Långa bryggor ut i det grunda vattnet. I undervåningen på Badhuskiosken hade man omklädningsrum. Sigge berggren var simlärare och lärde oss ungdomar detta. Här tog jag bland annat simmagistern.
Då fick jag ett diplom och ett märke som såg ut som det var av guld. Diplomet hängde ovanför min säng varför jag såg detta diplom varje dag. Läste dess budskap tusentals gånger. Ska se om jag kan återge vad där stod.
” Svenska simförbundet gör härmedels bekant
Att det för skicklighet i simning tilldelat Tage Skoog den större belöningen Eklövskransen
Och förbundet förväntar att detta tillmäle av aktning skall tas till intäkt för att utveckla och utbreda den särdeles välgörande simkonsten.
Å Svenska simförbundets räkning.
Namn som jag dock inte minns”.
En dag så hade vi roligt utanför Berglunds vinterbostad. Jag hade en lans som bestod av en hässjestör längd ca tre meter. Den var vass längst fram enär tanken med en sådan stör är att den ska slås ner i marken. Nu jagade jag runt. Han var till skillnad från jag snabb som en vessla. Helt plötsligt så viker han av och springer in i huset. Jag med höjd lands efter. Rune hinner slå igen dörren, men jag hinner inte stanna. Hässjestolpen går rakt genom masonit dörren och kommer ut på insidan.
Jag drog snabbt ut stolpen och gav mig sedan med det snaraste i väg hem. Farbror Fabian gjorde faktiskt inget väsen alls över det inträffade. När jag berättade det för pappa hemma var det bara att följa med honom över och pappa lovade att så småningom fixa till det hela. Jag vet att det tog sin tid. Därför stoppade man en hopknycklad tidning i hålet. Men jag skämdes hela tiden som detta hål fanns kvar. Vid spinkkajen låg det ibland stora båtar. Där utloppet för bäcken som gick förbi butiken var, hade Anton Lundmark alltid sin båt. Det hade Paul Höglund också så länge som han hade stugan kvar på Grundet.
1954 sålde pappa stugan på grundet. Eller egentligen så bytte han bort den med Bröderna Granström som hade bilaffär inne i Piteå. En Peugeot 203 Grå blå. Vilken fin bil. Den hade han kvar till 1958 när han bytte bort den till en röd och svart färgad Opel Rekord. Grann så det förslog. Med den bilen åkte jag sedan jag fått körkort till Piteå för att ragga. En av dem som hamnade i bilen tror jag redan på första turen var Margit. Själv bytte jag nu bort min Moped med Marino Berggren. Han hade en Ford Anglia som han begärde 625 kr för. Jag fick 300 kr för mopeden och fick därför betala emellan 325 kr. Men nu var jag ju bilägare. Kanske var det tur att jag hade Opeln när jag träffade Margit. Anglian imponerade kanske inte lika mycket. Men för all del. Jag kom mig både upp och ner till Pålberget vid mina friarturer.

Disponenten.

Disponent Norre.
Disponent Lennart Enström.

(Bilden föreställer Min Mor Anny och Pappa Uno)
Efter att ha jobbat på Hällans blomsterhandel som springpojke började springpojkslivet att kännas fel. Det var en fin början och jag tyckte mycket om både Trädgårdsmästare Harry Larson och hans sammanboende Mina Johansson.
Karl Gunnar hade slutat på färgbolaget och jag var allt mera expedit i Butiken och mindre springpojke. Efter att ha talat med min far om det hela, så slutade jag och började i stället en höst att jobba tillsammans med min far och Holger johansson som träarbetar lärling. Min lön var inte hög, men det var roligt att jobba med händerna.
Under en tidigare sommar hade jag under mitt sommarlov varit tillsammans med pappa i hans arbete. Pappa byggde just då ett hus som Persson, föreståndare på fiskförsäljningsföreningen skulle ha. Tore Persson som många känner som Kappa Chef är en son till honom. I huset bodde sedermera Wille Öhlund och Fam Josef holmström. När våren kom så hörde jag talas om ett jobb på SCA på disponentträdgården. Min pappa sa, Tage om Du skulle kunna få ett arbete på SCA så får Du inte missa att ta det. Det är ett jobb för hela livet. SCA är en säker framtid. Jag fick jobbet och min chef blev Trädgårdsmästare Nilsson.
SCA trädgården var en riktigt stor trädgård. På den tiden var det mycket vanligt att stora män hade många tjänare i sin vingård.
Disponentens namn var Norre. En grånad gentleman som jag inte hade mycket att göra med. Däremot hans fru som med stor makt och myndighet dompterade oss som jobbade där. Nilsson och privatchauffören bodde i var sin tjänstebostad på samma tomt som Disponent bostället. Stort vitt hus med många burspråk. Trädgården med växthus, drivbänkar vackra gräsmattor. Blomsterprakt och grönsaksodlingar.
Trädgården hade gamla astrakaner (äppelträd) som gav mycket frukt.
Så fort gäster skulle komma till huset skulle alla grusgångar krattas med en specialgjord kratta som man drog i gårdsgruset så, att ett visst mönster kunde ses. Flaggan skulle hissas i den modell och det land som gästerna kom ifrån. Kärringen som jag föredrar att kalla henne var ganska ökänd i Piteå bygden. Hon var ju självalt väldigt stor av sig och utnyttjade verkligen Chauffören för transporter.
Möbelhandlare Torsten Blom berättade själv på Ekbergs kaffe, att han när han en dag såg att bilen från SCA anlända till sin butik så tog han själv hand om Fru Norre. Han hälsade artigt på henne. Hon pekade på en byrå som hon skulle vilja köpa. Torsten sa att den inte var till salu. Hon pekade då på en annan likvärdig historia. Torsten sa att inte heller den var till salu. Nu ställde Fru Norre till en scen. Hon vände sig ut mot andra som gick runt och tittade på möbler i butiken och sa på ett spefullt sätt, Jag tror att Blom glömt av att jag handlat hos Er alldeles nyligen två stycken soffor. De exklusivaste Ni hade. Vet inte Blom vem jag är. Då vände sig också Blom mot övriga som lyssnade och sa. Fru Norr ska ha vänligheten att försvinna från min affär omedelbart. Det är alldeles riktigt att jag kört hem två soffor åt Er för tre månader sedan. Men Ni har trots upprepade krav inte betalat dem. Sådana satkärringar som Er vill jag inte ha i min Butik. Ut omedelbart!
Detta ska jag minnas formligen skrek Fru Norre.
Gör det svarade Blom, men här blir det inga mer möbelköp. Det sas att Torsten dagen efter hämtade tillbaka sofforna under rejält protesterande av fru Norre.
Under vinterperioden jobbade jag på Pappersfabriken med diverse saker som man fick ha ungdomar till. Mestadels åt Melker Lundström som var bas för diversearbeten på Fabriken. Men till våren var jag återigen tillbaka till trädgården.
Det kom på våren en ny Disponent till gården. Det var Lennart Enström. Han hade en mycket gullig och behändig fru som var en helt annan typ än fru Norre.
Axel Enström som var koncernchef på SCA mellan 1950 och 1960 hade haft sin son på utbildning i olika länder inom bolaget. Han placerades nu sin son i Piteå eller Munksund som högsta boss. Han var ung och vital och satte omedelbart igång med att vitalisera dels fabriken men framför allt livet runt fabriken. Han satte igång och bygga golfbana i Piteå. Den byggdes till största delen med att SCA lejde Pite Viklund en känd Pite profil. Gubbarna som Pite viklund använde för att göra jobbet var oftast utstötta, alkoholister och liknande där lönen skulle utbetalas med sedel i handen. Dock aldrig förrän hela jobbet var avklarat. För när sedlarna kommit i händerna på dem som arbetade, så blev det stillestånd på arbetet några dar. Så småningom färdigställdes banans första 9 hål och banan kunde invigas.
Lennart och hans fru kunde komma ner till oss i trädgården och prata med oss om blommor och annat som intresserade dem. Det var Fam. Norre alldeles för fina för. Lennart hade en förkärlek till vackra snabba bilar. I hans garage fanns två stycken Jaguarer. Vilka bilar tänkte jag. Alltid svartglänsande och fina. Lennart körde ofta själv eftersom han var road av detta. Det gjorde att Chauffören fick börja köra även åt andra högdjur på SCA. Ingenjörer och liknande som hade högre befattningar inom bolaget. Skogschefen och på fabriken överingenjör Sundfeldt var de som kunde åtnjuta denna ynnest.
Livet travade på och Lennart fick igenom att en ny pappersmaskin skulle byggas. En Beloit maskin med den fantastiska bredden på 6.40. Kraftpappersmaskin. Ett antal operatörer skulle då utbildas nere på tidningspappersbruket i Ortviken Sundsvall. Man skulle ha fyllt 21 år och gjort värnplikten för att komma ifråga. Jag var 19 år men frågade dåvarande personalchefen Simon Lindström om jag inte i alla fall kunde komma ifråga. Efter lite övertalning så gick han med på att jag skulle få vara med om samma test procedur som de övriga. Proven gick som en dans och snart nog var det dags att åka ner på utbildning. I Ortviken hade SCA sin papperskola som alla som skulle ha viktigare jobb inom SCA fick gå. Praktiken var att jobba på Ortvikens pappersbruk under hela skoltiden. Man pluggade på den lediga tid som skiftgången gav möjlighet till.
(Bild av min Opel Kapitän här med Margit i knät och Tyra Berggren i bakdörren. Fotograf Karl Gunnar. Nedre bilden Margit och jag.)Jag hade nu hittat den rara flicka som jag sedermera gifte mig med. Men medan jag var i ortviken var jag ogift men förlovad. Resor annan var helg hem till flickvännen var ett absolut måste. Det skojigaste kanske med denna tid var kanske att televisionen hade kommit. Så på kvällarna när man inte jobbade så var det fint att kunna se såväl Hyland som Humle och Dumle.

Efter att ha skolat ett år, var det att åka hem och vänta på att bygget skulle start. Det gick ett år. Jag blev 21 år och friade till Margit. Gifte mig och satte omedelbart igång att göra bort lumpen. Detta fick avklaras medan man byggde upp den stora byggnaden som pappersmaskinen skulle inrymmas i.
Jag sökte till Flyget och flygbas tjänstgöring . Dessutom som vakt. Under alla år som tjänstgörande inskrivningsbefäl var jag den förste som han kunde minnas som sökte till vakttjänstgöring. Det blev ett snabbt stämpelnedslag och jag mönstrade nu in som vakt. Att jag gjorde detta var, att jag hade gjort en rejäl undersökning om, var jag kunde vara mest ledig. Vakterna gick ett dygn och lediga två.

Någon hade sagt mig att det ibland gick att leja bort vaktdygnet och då blev man ju ledig 5 dygn. Jag gjorde upp med Melker Lundström på fabriken att jag fick jobba så fort jag var ledig från det militära.
Hade under tiden jag var i Sundsvall bytt bil. Hade en Austin och bytte mig hos Hedmans Bilaffär med Sigurd Westling en Opel Kapitän. Efter att Sigurd hade grimaserat ett antal gånger var bilen min. Min första bil var en Ford Anglia. Den hade jag när jag friade i Pålberget hos Margit. Det blev många mil mellan Boden och Piteå. Ibland även om jag lejt bort vaktdygnspasset så var jag tvungen upp och stå på passet under vaktavlösningen. Detta om det var någon viktigpetter som skötte vaktavlösningen.
Jag gjorde inte så många dygn i vaktstugan. Ofta följde Margit mig upp under dessa korta övningar.
På SCA jobbade jag med andra ord ungefär som vanligt. När lumpen var gjord så var det bara att tillsammans med de övriga som varit i Ortviken sätta igång och skruva ihop fabriken. Ja så var det verkligen. Vi skruvade tillsammans med i första hand Pite Mekaniska verkstad ihop maskinerna. Ivab drog rör och vi skruvade. Min huvudsakliga roll under denna tid var att sköta transporter med traversen. Alla slet i traverserna och skulle ha lyft gjorda. Men vi hade bara två hårt ansträngda traverser, så det var ( vaktpost är undertecknad)att boka tid för lyft. Pappersmaskinerna var ju ordentligt emballerade med trä.

(Våra familjer. Från vänster Pappa Margit Syster Gerd och lillebror Hans med katt Mamma Tea och Petrus Granberg )Detta trä rev vi ju av från alla cylindrar och annat och det blev enorma högar av detta virke. Det sålde SCA för en 30-100 kr per lass till hugad sommarstuga byggare. När jag tippade av något lass hemma för att bygga min och Margits första stuga var min pappa glad. För honom var bräder rena guldet. Å dessutom dessa långa bräder. Mellan 9 och tio meter långa. 1 1/2 tums gånger 12 tums bredd. Visserligen med något spikhål men fina bräder. Min fars ögon tindrade. Av trä och bräder kunde han göra allt!
Tage /S