Jävrebladet.

                     

Rör inte Allemansrätten!

Allemansrätten!

När jag var pojke, så där en 50-60 år sedan, så brukade vi alltid plocka bär på höstarna. Först hjortron sedan hallon och blåbär sist på hösten lingon. De två förstnämnda i fall det fanns, endast för att förbruka själva. De två senare av två skäl. Dels för oss själva, dels för att kunna sälja. Det var utomordentligt viktiga skäl för såväl ungdomar som äldre. Både blåbären och lingonen fick man förhållandevis bra betalt för, om man jämför med vad man fick för pengarna. Jag jobbade på SCA i slutet på 5o talet och min inkomst var mellan 35 till 40 kr om dagen. Bärpriserna mellan 1 kr och 3 kr per kilo. När det var gott om bär så kunde man lätt tjäna mycket bättre i skogen än vad man hade för ett dagsverke. För vår familj där min Pappa var den som drog in pengarna som träarbetare, var det både roligt och till stor hjälp att Mamma kunde gå ut i skogen och plocka bär. Under en höst kunde det bli många lådor av bär. Därmed också många extra pengar till familjen.

Allemansrätten gav oss som inte hade någon mark den rätten att plocka bär var vi ville.  De allra flesta var säkert av uppfattningen att den fungerade väl. Jag minns själv hur man planerade helgerna för att åka ut till bland annat Hattheden som var en säker bärplats på den tiden. Andra platser var givetvis för oss som hade båt ställen som Jävreholmen, sandön med flera. Man plockade så ivrigt att man nästan inte hade tid med mat eller kaffe.  Jag minns hur man under säsongen satt och drömde på samma sätt som när man sålde jultidningar om vad man skulle kunna köpa för dessa extra pengar.

På samma sätt var det med fisket. Under hela året var fisket något som väldigt många sysslade med. Mest för husbehov, men ibland kunde man få för mycket, vilket då kunde säljas till hugade andra som inte hade fiskat. Strömmingen gick till på vårarna maj juni början av juli. Löjan med löjrommen kom sedan för att avslutas med sik- högtiden på senhösten. Allt enligt regeln om att man kunde fiska relativt fritt. Även på fiskesidan mumlades det från folk som inte behövde fiske för att dryga ut sin magra hushållskassa, om begränsningar i rätten till fiske. Namnet som åberopades var utfiskning och rädslan för fiskebeståndet. Verkligheten enligt mig var att trålare och riktiga storfiskare skulle kunna få fiska ut beståndet utan att ha fritidsfiskare som störde dem. Men den allra största orsaken var säkerligen alla fiskare med spö, som inte alls fiskade för sitt husbehov, utan endast för sitt nöjes skull, skulle få fiska i fred.

De lyckades få till stånd regleringar så, att det nu är snart sagt omöjligt att sätta ut ett nät för att få färsk fisk för en enskild.

Jag hade ingen familj som jag kunde få ärva någon jord eller vatten av och som därigenom kunde ge mig dessa rättigheter, utan var hängiven till att både plocka bär på annans mark och att fiska på andras fiskevatten. Då tyckte jag att det var fullkomligt riktigt att jag så fick göra. Jag har ingen annan uppfattning i dag. I dag äger jag mark och fiskevatten. Mark som man plockar bär på. Vatten där man fiskar. Jakträtt om jag skulle vilja jaga. Jag gör också dessa saker på min mark. Jagar gör jag inte, men har låtit Kinnbäcks jägare jaga på marken. Vem som plockar bär på marken eller hugger julgran eller svamp bryr jag mig inte om. Gör gärna det den som vill.

Att återställa ordningen i skogen eller i markerna beror inte på Tailändare som kommer hit och plockar. Det beror enbart på dem som köper upp bären. Eftersom de betalar så lite för bären så finns det ingen Svensk som ids plocka bären. Även om man är utan annat arbete. Fick man hundra kronor kilot för bären behövdes inga Tailändare för att tillfredställa behovet av bär. Då skulle vi Svenskar göra jobbet. Det i sin tur innebär att bären skulle försvinna från skogen utan att markägaren fick betalt för detsamma. Skulle det förändra saken frågar jag mig?

Jag gissar väl att det som stör mest är, att man satt igång kommersiella krafter på annans mark utan att fråga. Just med åberopande av allemansrätten.

Lösningen är nog inte införande av mera begränsningsåtgärder på marken. Lösningen är snarare att införa mera begränsningar på uppköparna. De som håller nere priserna och idkar modern slavhandel.

Jag har talat med många Jävrebor om allemansrätten. Ingen av dessa vill ha bort allemansrätten. Ingen. Däremot håller många med om, att man borde begränsa bäruppköparnas handel. Att komma hit med horder av plockare som likt trålarna tar allt i deras väg, därför att uppköparna ska sko sig, är en dålig metod.  

Det är olyckligt ur byns synpunkt om sakerna som skrivs ger en skev bild av medborgarna i Jävre. Att man är ogin och egoistisk, när motsatsen är det som jag tycker speglar verkligheten.

Låt oss kämpa mot det verkliga problemet. Uppköparna. Inte allemansrätten.

Köp av Tuolluvaara med abrovinklar!

Under årens lopp som leverantör åt åkeriföretag och bilar och bussar över hela länet, kröp vi allt närmare de riktigt stora bjässarna på marknaden. De riktigt stora köparna eller om man så vill, de riktigt stora förbrukarna. En sådan som vi redan inlett samarbete med, var ju det samarbete vi fått med SCA.

En sådan förbrukare var ju onekligen LKAB som med sina jättemaskiner var en mycket stor sådan potential.

LKAB hade egna maskiner till en del, men det stora flertalet lastmaskiner och stora truckar ägdes av utomstående inlejda åkerier och företag. Trots detta var LKAB i sig själva stora enär de också förbrukade olja för sprängmedelstillverkning och till uppvärmning och till allt annat. Man köpte in produkter via offert upphandlingar under året. Att ta sig in i sådana här stora företag är ingen lek. De handlar alltid efter principen att man vet vad man har , men inte vad man får.

Man har tillsammans med en gammal leverantör upprättat en stor tillförsikt i hur hantering och alla saker ska löpa. De anställda har fått reda på hur saker ska löpa och lärt sig hanteringen med den gamla leverantören.

Så småningom, lär sig de som ska offerera en sådan kund att det inte gagnar särskilt mycket till att offerera den kunden. Man lägger inte ner särskilt stor möda på att hitta lösningar som kunden skulle kunna ha nytta av. Varför ge tips till den gamla leverantören om vad man tror skulle gagna kunden.

Så är läget nu, och så var läget då. Inga ändringar helst på rutinerna, det är enklast.

I sådana lägen vet man inte riktigt hur man ska tackla saken. Jag hade i några omgångar offererat LKAB tidigare. Som vanligt till ingen nytta.

Det gjorde att jag bestämde mig för att antingen verkligen helhjärtat satsa på att försöka sälja till bolaget.

Därför tog jag reda på så mycket som möjligt om bolaget och hur nuvarande leverantör hade sitt koncept upplagt.

Utifrån detta tänkte jag mig in i, hur jag om jag ägde bolaget själv skulle vilja ha det. Vilka funktioner jag skulle kunna förbättra osv.

LKAB hade fått en ny inköpsdirektör som hette Tarmo Salonen.

Jag hade talat med honom om min syn på upphandlingarna. Att det var i stort sett omöjligt att ge dem en offert eftersom det ställde till besvär att ändra på vem som levererade. Det innebär då, säger Tarmo, att vi får inte in bra och låga offerter.

Alldeles riktigt, svarade jag. Vi anstränger oss inte alls, eftersom vi vet hur Ni gör urvalet av leverantörer. Ni tar den gamla. Skulle vi ge Er en något bättre offert än den gamla leverantören så talar Ni om det för honom på ett eller annat sätt. Ex vis med att säga att det vore kanske möjligt att fortsätta samarbetet om de prutade med ett visst antal kronor.

Det är inte sant säger Tarmo.

Vi tar den som har lägsta offerten. Förutsatt att det gäller åtminstone någon krona på årsbasis.

Kan jag få Ditt hedersord på, att Du handlar på det viset, så ska jag försöka ge Dig ett bra pris. Om jag då gör det, kommer Du då åtminstone att lova mig att prata med mig om hur jag skulle kunna klara av mitt åtagande. Även om Du efter ett sådant resonemang finner att Du ska göra upp med den gamla leverantören.

Man kan ju inte på detta resonemangs stadium begära att Du ska ta lägsta pris. Du måste ju lägga in de bedömningar som Du vill innan Du fattar beslutet.

Detta lovade Tarmo och jag åkte hem för att begrunda vad som i mitt fall skulle kunna vara det optimala sättet för att sälja åt LKAB.

Jag lämnade in mitt anbud. Det innehöll en mängd nya sätt att se på en leverantör. Vi gav honom möjlighet till kontroll över vad såväl hans egna fordon tankade som vad de inlejda åkarna förbrukade. Det förutsagt att de handlade över ett speciellt konto som skapades enbart för LKAB.

Vi kunde efter förhandlingar ro hem affären. Vi var leverantörer åt Norrbottens största förbrukare.

Det fanns vissa kriterier för affären. Det första var att vi levererade en mer lågsvavlig produkt än våras konkurrenter. Det andra att den hade en väldigt låg stelningspunkt. I norra Sverige händer det att det blir köldknäppar ner till bårtåt 40 grader kallt. Å då gäller det att ha bränsle i fordonen som klarar detta.

Vi påbörjade leveranserna och det fungerade bra för oss. Jag träffade ganska ofta Tarmo i Kiruna och blev snart en väl sedd figur i deras matsal. Presenterades för direktionen i övrigt och hade förtroliga samtal med både den ena och den andra.

I ett av samtalen med dåvarande verkställande Direktören Viking Sjöstrand kom vi in på golf. Jag var ju redan förlorad till sporten genom introduktion som Lennart Enström vid SCA hade gett mig.

Viking var nybörjare. Han nötte mest Driving Ranchen i ivriga försök att bli bättre omtalade han.

Nåväl vi fortsatte vårt uppdrag. Allt eftersom tiden gick, kände jag att förtroendet för oss växte från vår kunds sida. Vi kunde samtala om många saker vid våra uppföljande möten. Det var inte bara volymer leveranser och pris. Vi hade också påbörjat leveranser till LKAB:s sprängmedelsfabrik. Tidigare köpte man sprängmedel i fast form men ny metod var att göra det med flytande sprängmedel.

Det gjorde att LKAB började producera detta i en egen fabrik. Till detta skulle vi också leverera varor. En av ingredienserna i denna tillverkning var eldningsolja. Jag har medvetet inte berättat om detta förrän efter katastrofen i Norge, juli 2011. Nu vet alla genom radio och Tv att man kan tillverka sprängmedel där eldningsolja ingår.

Fabriken var byggd på baksidan av Kirunavara för att eliminera möjligheter till katastrof om något tokigt skulle hända.

Allt flöt på lugnt och stilla.

Vid denna tidpunkt var nuvarande verkställande direktören för LKAB Lars Erik Aaro, chef på ett dagbrott vid sidan av stora Kirunagruvan ( Viskaria) . Träffade honom också under denna tid.

Så vid ett besök jag avlade till Tarmo, säger han. Tage, jag har blivit Vd för ett bolag som skall bort från vår verksamhet. Jag är vd för den gamla gruvan vi har i Tuolluvaara.

Jaha och vad säger det mig?

Jo, min uppgift är ingen annan än att bolaget och allt vad därtill hörer, ska bort. Säljas.

Ja ha, sa jag och vad har jag med det att göra.

Kan Di inte tänka Dig att köpa allt vad vi har i Tuolluvaara.

Allt skall bort. Det enda som är bortlovat är verkstäderna som finns inne på själva gruvområdet. Det ska kommunen ha. Vi har lovat kommunalrådet Pettersson att de ska i princip få det. Tror att de kan ha det som anläggningar för någon form av skolverksamhet.

Men själva samhället Tuolluvaara vill och ska vi sölja. Kommunen är inte intresserat av att ge något för det. Ej heller att äga det.

Ta min bil och åk och titta på det hela.

Ja, men invände jag, inte har jag någon ambition att äga det.

Åk nu och titta.

Jag tog hans bil och körde till Tuolluvaara och tittade. Ett helt samhälle. Med kyrka hyreshus vägar elektricitet medborgarhus Butik.  Av detta skulle LKAB sälja, tillhopa 17 hyreshus större och mindre.

Jag åkte tillbaka till Tarmo. Vid Lunchen frågar jag varför han vill göra mig intresserad.

Vi har pratat en del och jag hör ju att Du har en hel del idéer om många andra saker. Varför inte försöka få några idéer om detta?

Dessutom har vi fått in en offert på objekten av en som vi inte skulle vilja sälja till. Jag tror varken att kommunen eller LKAB:s styrelse godkänner honom som köpare.

Åk hem och fundera och ge mig gärna ett bud.

Jag åkte hem. I huvudet började det surra av idéer omkring objektet. Jag funderade i riktning mot någon form av hotell och upplevelse centrum.

Pratade med hustrun som kanske inte precis tände på alla sylindrar för ett köp.

Jag hade inga pengar att köpa för vilket var det största problemet. Dessutom ingen större kunskap om att driva hotell. Ingen kunskap är ännu rättare.

Jag drack emellertid alltid kaffe på Ekbergs när jag kom hemma.

Där träffade jag alla som var med i Estradgänget. Däribland även Clifford Söderberg. Jag började prata med honom om projektet och efter en stund så föreslog jag delägarskap. Ett delägarskap på 50-50. Han accepterade det hela och nu satte vi igång grubblerierna tillsammans.

Vi fastnade för att på något sätt använda hyreshusen som låg närmast skogen som hotell. Mellan husen skulle vi bygga tuber av glas i vilka man kunde gå mellan husen och till en Jättelik lappkåta. Det var receptionen. Man skulle gå mellan husen i dessa tuber en trappa upp. Det skulle vara luft och plats för bilar och skotrar att kunna köra under. Tänk Er att unna gå i dessa tuber när det stormar och snöar. När det är trettiofem grader minus. Bara det en upplevelse.

Eftersom jag varit runt i Kiruna och Kebnekaise fjällen med många grupper av turister visste jag att den ultima upplevelsen var att träffa samer och deras renar, så skulle vi göra upp med någon same eller sameby att hålla renarna, i vart fall en del renar samlade inte så långt från hotellet.

Clifford var ju en slipad hotellman vilket gjorde planeringen så långt enkel.

Jag skrev ihop en offert som Clifford var en aning skeptisk till. Saken var den, att eftersom jag visste att LKAB inte var särskilt roade att sälja åt någon bara för att riva eller kanske endast slutförvalta gamla hyreshus, så skulle vi skriva en offert utifrån att vi ville betala för Tuolluvaara stegvis och dessutom bygga upp någonting.  Det betydde att vi la upp betalningen på fem år. Då skulle objektet vara fullt betalt. Dessutom med en riskpremie för LKAB ifall projektet inte var lönsamt efter denna tid efterskänka sista, men också största delen av köpeskillingen.

Jag for upp med offerten till Tarmo och berättade vad vi tänkte göra med Tuolluvaara området. Vad som skulle byggas och hur.

Efter en dryg vecka fick vi svar på offerten där man accepterade våra villkor.

Vi skrev köpeavtal med LKAB och fick löftet att sätta igång med projektet.

Någon dag senare på Ekbergs konditori bestämde vi oss för att åka upp med en arkitekt för att se stället på plats och sätta igång med ritningsarbetet.

Clifford hade ett eget flygplan med pontoner så vi bestämde oss för att flyga upp och titta på området uppifrån. Innan vi åkte gjorde vi om tanken till att ta flygklubbens plan en Piper Cub som kunde starta och landa på marken. Detta för att kunna landa på fältet i Kiruna och stiga ur för att okulärbesiktiga området. Tog med Arkitekten Heiko Becker-Sassenhof från Piteå. Han var känd för inspirerande arbeten på många platser i Norra Sverige.

Vi flög runt och tittade. Landade och tittade. Becker ritade skisser och fotograferade under tiden. Vi berättade för honom såväl under flygturen som där vi gick runt våra tankar kring Hotellet.

Väl hemma igen så kom arkitekten tillbaka med översiktliga ritningar över område och byggnader. Mycket skulle göras om. Husen som skulle tas i anspråk för Hotellbygget hade ju ett antal hyresgäster som måste flyttas på. Reparationer och ombyggnader till ett flott hotell med många rum och stor äventyrsdel.

I ärendet träffade jag nu kommunen för att försäkra mig om att de inte skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten. Att de inte skulle vara emot projektet osv. Den jag träffade var kommunalrådet Pettersson som jag bjöd på lunch en dag på Ferrum hotells restaurang. Han var inte överdrivet positiv eftersom han satt i Folkets hus styrelse och folkets hus var i högsta grad intressenter i Ferrum Hotell på den tiden. Han kunde dock inte, för skams skull, tycka annat än att ur Kiruna synpunkt så skulle det nog vara positivt.

Han lovade att Kiruna kommun inte skulle lägga hinder i form av användande av den kommunala förköpsrätten. I första hand därför att han inte ville lägga pengar på Tuolluvaara. Vad som skulle hända om kommunen köpte in området var, att allt skulle rivas. Skälet till detta var att Kiruna hade ett stort överskott av lägenheter. Kommunen hade byggt massor med hus butiker och små affärscentra på myrmarken något närmare gruvan som man ville att Tuolluvaaraborna skulle flytta till. Det ville dock inte dessa, De ville bo kvar i sin stadsdel och definitivt inte flytta.  Byggde man nu Hotell på platsen så fick han ju gratishjälp med att få iväg Tuolluvaaraborna.

Men som sagt, inte var han överdrivet positiv.

Hotellet skulle heta Sameland.

Ett fantastiskt mjukt och fint namn. Bara namnet gav associationer om vad som kunde vänta någon som bokade in sig på detta hotell.

Husens värmesystem var anpassade till en ägare som hade bra med pengar. Alla hus hade egna ålderdomliga pannor. Vi satte igång jobbet med att sammanföra hela stadsdelens värmebehov till en gemensam panncentral. Begärde in offerter på material och jobb.

LKAB kasserade inte in hyrorna själva. Man hade i stället lagt ut detta på ett stockholmsföretag som om jag inte minns fel hette något med Statens järnvägars fastighetsförvaltning. Eller möjligen postens fastighetsförvaltning. Något statligt var det. LKAB trodde inte att det skulle möta något hinder att de skulle kunna fortsätta med detta under en tid.

Jag bokade tid med dem och skrev ett avtal om att de under en övergångsperiod skulle hjälpa oss med att ta in hyrorna.

Husen skulle även utvändigt få ett något annat stuk. Vi Clifford och jag hade spånat om att vi skulle förse alla fasaderna med samiska tecken eller bilder. För att möjliggöra detta och för att få bättre grepp om vad det skulle innebära i form och färg så åkte jag upp för att träffa en av den samiska kulturens bästa slöjdare Tore Sunna. Jag träffade honom i hans verkstad som var belägen på vägen upp till Nikkaluokta. Han var ingen som pratade mycket men efter ett tag så hade han lovat att komma med förslag på hur det skulle kunna se ut.

Jag bad honom även titta på hur man möjligen skulle kunna införa samiska tecken eller bilder på andra föremål än husfasaderna.

Ja, det kändes nu som att vi verkligen var igång med saken.

Nu gällde det att få någon att hålla i det samiska utanför hotellet. Visserligen hade vi våra Dubier om, att ta med Järva Per i denna delen. Men vi kunde väl i alla fall tala med honom. Järva Per är ju en stor berömd vildmarksman uppe i Kiruna. Han hade vid många tillfällen när jag for runt i dessa trakter varit med och både fiskat och jagat med mig och gäster jag haft med mig. Han var egentligen renskötare men hade under senare tid haft upplevelser på sidan om. Förmodligen understödd av den störste upplevelsemannen i Norra Sverige Ebbe Vikberg. Nåväl han svarade att han kunde medverka men att han inte hade resurser till att inköpa och hålla en renhjord. Även om den begränsades till ett hundratal djur. Men ville gärna vara med ifall vi skulle göra utflykter på de marker han var van att finnas i. För oss utmärkt. Vi kunde locka människor med att få vara tillsammans med denne man med ett sådant namn. Det var bra. Sedermera har väl kanske visat sig att alla turer som Järva Per gjorde inte var alldeles bra.

Marknadsföringen var det nu bäst att sätta igång med. Ett objekt som ska dra till sig hela väldens intresse måste givetvis ha en bra Pr maskin.

Vi tog fram material över hur saker skulle se ut och hur det skulle te sig när vi verkligen sparkade igång. Ett av de saker vi ville ta reda på var SAS intresse i saken. Jag bokade sammanträffande med SAS Brommesson som Då var direktör för inrikes flyg i Sverige. Han liksom övriga hade då sitt kontor på Bromma Flygplats. Väl ditkommen så visade jag hotell och begivenheter runt hotell och förklarade våra tankar för honom. Han bad om en minuts paus och försvann från min dragning. Efter en minut kom han tillbaka med Den store hövdingen Jan Carlsson. Jag tänkte, sade Brommesson att Janne vill lyssna på den föredragning Du håller på med.

Jag förklarade nu att vi satsade på att vi skulle bli en av de fem sex bästa äventyrsplatserna i Världen.

För att bli det så måste vi sprida ringarna över densamma. Vi behöver Er hjälp med det förklarade jag. De bägge representanterna för SAS tyckte att det hela var en idé helt i även deras företags anda och lovade på stående fot att på allt sätt stödja detsamma. Vid invigningen vill vi bjuda de allra viktigaste personer som finns som vi tror kan ge oss och därmed även Er Pr framgent.

Jag fick svaret att vart helst i världen vi ville bjuda in personer av detta skäl skulle SAS gratis flyga dem upp till oss.

För oss är givetvis ett nytt hotell och flygburna turister det som vi verkligen jobbar för förklarade de.

Hem till Clifford som mera var bekymrad för vem som skulle kunna driva detta projekt på plats.

Han hade emellertid ett namn som han trodde skulle vara det bästa.

Han hette Yngve Bergqvist. Han hade startat en verksamhet i Jukkasjärvi där han har byggt ett hotell på isen på vintern. Visserligen har han ett värdshus på land, men nog skulle väl detta kunna vara ett objekt som han skulle kunna håll i och som kan bli större än något hotell som flyter bort varje år.

Jag höll med.

Vi åkte upp och bestämde träff med honom på flugplatsen i Kiruna. Åt lunch tillsammans med honom och förklarade vad var ute efter. Vi vill att Du blir vår Chef för detta projekt.

Yngve lovade oss att tänka på saken. Det var ju än ingen stor brådska. Yngve berättade om vad han hade tänkt göra med Ishotellet framöver. Långt ifrån den stora verksamhet de i dag har, men ändå. Vi fascinerades över Yngves tro på sitt isprojekt och kände oss ganska nöjda över att ha träffat honom.

Tidningen hade nu fått tag på våra planer och skrev på stort uppslagen förstasidesplats om Hotellet och idéerna. Vi såg väl inget större fel i detta även om det nog hade gagnat oss att det ännu inte talades allt för mycket om saken. Men nu var det i alla fall ute.

Under veckan hade tv det på nyheterna.

Samtidigt hade de lokala restauratörerna och hotellägarna nu fått vatten på sin kvarn. Konkurrenter det var inte bra. Man samlade sig i största hemlighet till ett protestmöte i Kiruna för att försöka hindra en sådan etablering. Den skulle ju ta kol på dem alla var devisen. För att ytterligare utöva påtryckningar fick man, med att ge samerna en snedvriden uppfattning om objektet, dem att författa en protestskrivelse till LKAB.

Vi hade ju hunnit långt i våra förberedelser med LKAB:s välsignelse och vårt köpeavtal. Det fanns en passus i det köpeavtalet som sa Avtalet gäller förutsatt styrelsens godkännande.

Viking Sjöstrand eller Tarmo Salonen hade inte ens drömt om att styrelsen skulle ha några synpunkter på detta som skulle kunna vara negativa. Men skrivelsen hade sänts även till Landshövdingen och till andra i LKAB:s styrelse. Därav följde att det inte gick att negligera. För LKAB är samerna en part de absolut inte vill komma på kant med. Det skulle störa dem alldeles för mycket. På LKAB arbetar alltid någon som är Samernas företrädare. Han hade inte hittills haft något negativt, men fick det helt plötsligt.

Genom Tv fick vi på kvällen när styrelsen hade styrelsemöte veta att man dragit tillbaka köpeavtalet och skulle låta Pettersson på kommunen lösa in saken som Kommunal förköpsrätt.

Så mycket var hans löfte värt.

Vi var ju av naturliga skäl tvungna att avsluta saken och lägga den till handlingarna.

I efterhand kunde sägas att vi naturligtvis hade kunnat begära ersättning för det brutna avtalet. Även fast det stod förutsatt styrelsens godkännande. Man kan inte släppa ett köp så långt som de hade gjort utan att ersätta oss för kostnader vi haft.

Vi gjorde inget åt saken, Jag hade ju leveranserna åt bolaget, vilket var kanske det tyngsta skälet till att inget göra. Hur skulle våra relationer blivit om vi stämt dem. Nej det var inget alternativ.

Någon dag senare säger Tarmo till mig. Tage, som plåster på såren så får Ni köpa ungkarlshotellet som vi har i Centrala Kiruna. Åk och titta.

Jag gjorde det. Blev erbjuden att köpa för en mycket rimlig summa.

Nu var emellertid mitt sinne inte inställt på något mera projekt i Kiruna varför jag vänligt tackade nej. Men det var faktiskt en fin schest  av bolaget.

Tarmo Hade nu sagt till mig att han sagt upp sig. Han skulle börja som VD på rymdbolaget i Kiruna. En ny inköpsdirektör skulle komma till Kiruna. Hans namn var Bengt Wester.

Viking som Nu börjat bli en golfvän och duktig golfare efter många hinkar på träningsfält och på golfrundor. Han var mycket intresserad av golf. Tillsammans med mina vänner Lennart Enström och min tidigare chef Folke Burstrand åkte vi ett antal år och gånger på olika platser och spelade golf.

Jag vet inte om slutet var gott och därmed var väl allt bra. Ibland tänker jag på, alla de idéer som gått till spillo under åren. Det hotell som vi hade skissat och påbörjat hade i dag med rätt ledning kunnat tillsammans med Ishotellet vara ett av Sveriges allra största publikdragare.

Men samma sak hade väl kunna sägas om många andra av idéerna som man haft under åren.

Ofta är politikerna inblandade i det som trögar till saker. Kanske på gott eller ont. Jag vet inte!

Under mellantiden fortsatte vi som leverantörer på bränsle i oförminskad takt. V levererade som tidigare sagts till Sprängmedelsfabriken en kvalité som vi tvingades importera från ryssarna. Den var inte lika ren från svavel som vår ordinarie diesel. Men eftersom de prompt vill ha denna produkt så levererade vi den. Så tänkte jag att det är ju faktiskt billigare och för den delen hälsosammare för gubbarna som ska arbeta i gruvan att vi levererar från vår ordinarie diesel. Vi gjord så. Efter några dar , en fredag, ringer Bengt Wester som nu hade börjat sitt jobb och säger. Tage, sätt dig omedelbart på flyget upp till Kiruna. Du har precis en timma på Dig för att hinna ta flyget hit. Gruvan står stilla på grund av att Du levererat ett bränsle till sprängmedelsfabriken som inte är tillräckligt utprovat. Det kostar miljoner per dag att gruvan står. Sitter Du inte på planet när vi hämtar Dig om två timmar på flygplatsen Kiruna gör vi bolaget ansvariga för stilleståndet. En lam protest undslapp mig att jag endast gjort det av välvilja och dessutom var det säkert att det fanns någon plats på flyget?

Som sagt, det får Du ordna. Du ska finnas med.

Jag slängde mig i bilen och åkte till flygplatsen.

Jag hämtades och skjutsades till LKAB:s kontoret där jag åkte upp till konferensavdelningen. Kom in i rummet och här sitter det åtminstone tjugo människor. Allt ifrån laboratoriet gruvfogdar fackliga företrädare en hel hop till företagsledning.

Man hade sprängt i gruva under natten som vanligt. När gubbarna skulle börja sitt arbete med att ta reda på malmen så luktade det inte som vanligt i gruvan.

Gubbarna insåg att något var galet. Normalt skulle det lukta diesel men nu luktade det ingenting. Man protesterade hej villt över tilltaget. Jag kunde bara förklara att jag hade gjort en lapsus som inte gått vägen över deras labb, som kunnat se kanske, om det var bättre att arbeta med denna produkt.

Jag fick dem att gå tillbaka till arbetet. Men en aning svettig kände jag mig. Det gjorde nog även Bengt Wester. Vi fick börja om med den sämre kvalitén. Så småningom kunde dock Bengt få dem på bättre tankar via sitt labb.

Ja så det kan bli.

Fiske!

Fiske och bosättningar södra skärgården.

Fisket i den södra skärgården Piteå var oftast förlagd till de platser och de grynnor man kände till och som var bra i första hand för skötfiske. Sköt använde man för att fiska strömming. Det var också den fisk som man hade det största ekonomiska utbytet av. Visserligen var laxfiske också en bra inkomstkälla. Men den var i första hand förlagd till älvmynningarna.

I södra skärgården var fisket förlagt i första hand till Rönnskär. På ön finns ett kapell som byggdes 1771 för de fiskare som hade hus i fiskeläget. 1821 blev Pite - Rönnskär en lotsstation, och 1849 byggdes en lotsstuga på ön. Det finns ett 30-tal fritidshus på ön, vilka tidigare var bostäder för fiskare och deras familjer under fiskesäsongen.

Man kan anta att fisket hade funnits och bedrivits på denna plats långt tidigare. Det kan man sluta sig av, att på ön Näsgrundet finns ett par tomtningar som visar att fiskare gått i land och gjort sig viloplatser på läsidan av grundet. En tomtning är inget annat knepigt än att man röjt undan lite sten och lagt upp på sidorna för att få en jämn plats att lägga sig ner på. Gärna med en större sten vid huvudändan. Här la man ut sina oftast sälskinn eller för all del även skinnav älgar eller andra så kallade fällar man hade sytt. På stenen vid huvudsidan kunde man för att skydda sig vid otjänlig väderlek lägga ut ett par slanor som man la ris eller skinn över för att skudda sig mot exvis regn.

På så sätt kunde man ligga och titta på sina garn och vänta på att fisken skulle gå till. I kallare årstider kunde dessutom en liten brasa värma skönt.

När man tittade ut över sköt-gynnorna så fanns det saker som angav ifall man fick fisk eller inte. Ifall det flög trutar över garnen och gjorde utfall mot näten så visste man att de såg fisk. Då var endast att avvakta rätt tid fört att ta upp näten.

Det var långt att segla eller ro ut till fiskeplatserna så man seglade ut på eftermiddagarna medan det ännu blåste sjöbris. Sen väntade man på rätt tid för att lägga ut näten. Det skedde vanligtvis vi femtiden ungefär. Fick man dåligt med fisk, så kunde det hända att man struntade i att åka hem. Man tog i land näten och hängde upp dem i speciella gistvallar som man gjorde av en träd av mindre tjocklek och som man borrade in träpluggar i, för att där kroka fast och spänna ut skötarna för torkning. Sådana gistvallar fanns också vid tiden för när tomtningarna gjordes.

Utanför Rönnskär fanns de bästa skötgrynnorna i södra skärgården.

Här började man bygga upp fiskestugor av enkelt snitt. Till att börja med för att skydda sig för vädret. Rönnskär ligger längst ut i kustbandet och är givetvis därför väldigt väder utsatt. Man byggde emellertid dessa fiskestugor så, att man hade sängplatser för såväl fiskare som fiskedrängar.

Så småningom la man till ett utrymme för eldstad och la till utrymmen för längre vistelse ute på ön. Fisken seglades efter fångst in till Piteå där den var till avsalu. Mycket saltades på plats och på många ställen la man in surströmming. När fler fiskare började etablera sig på Pite Rönnskär, så blev det så småningom trångt på de bästa fiskeställens.

Man gjorde sig då en egen ordningsstadga som alla fick lov att rätta sig efter. Problemet var, att för att man skulle kunna hinna sätta på den bästa platsen på grynnorna så åkte fiskarna ut allt tidigare på dagen. Allt för att hinna lägga ut före de andra. Det innebar att alla tvingades till att ge sig iväg så fort den första stäven styrde ut från sin båtplats.

Det blev mer och mer irritation över detta. Man började tala illa om varandra och en viss osämja uppstod. Det var då man hade möte på ön och gjorde sig en egen ordningsstadga. Man ritade upp grunden och satte på kartan ut skötsättningar som fanns på de olika grunden. De var i första hand två grynnor man fiskade på. Fanns det fyra skötsättningar på ett grund, så märkte man på kartan ut dem med a-b-c-d. Man bestämde att ingen fick lägga ut sin båt från land för att ro ut till fiskeplatsen före kl 16:00. Hade man den ena dagen haft fiskeplats a, så hade man nästa dag en annan plats. Allt enligt en turordningsregel.

Allt detta hade till sin uppgift att göra livet drägligare på skäret. Nu kunde man utan att vara osäker på om man skulle hinna få en bra skötsättning under dagen ägna sig åt att i lugn och ro laga nät eller bo nya nät. Eller tala med varandra om allehanda saker.

Ordningsstadgan fungerade i många andra stycken också.

Men när allt ser bra ut så kommer problemen.

Mellan Näsgrundet och Rönnskär finns två små grund som heter Krabbgrunden. På stora Krabbgrundet finns det lämningar från två husgrunder. Kanske tre ifall det nu inte var ett uthus. De som har bott här hette Lundström och var egentligen fiskare på Stenskär. Men det visade sig att Rönnskärsfiskarna fick mera fisk, varför fam. Lundström helt enkelt monterade ner sitt hus på Stenskär för att med fiske hus och familj flytta till Rönnskär.

Väl på Rönnskär blev de mottagna redan nere vid hamnen och bortmotade från ön. Här vill vi inte ha någon fler fiskare var Rönnskärsbornas ståndpunkt. Försvinn härifrån utan att nudda marken på ön var deras budskap.

Nu voro goda råd dyra. Familjen Lundström eller rättare sagt familjerna Lundström vände blickarna mot närmaste möjliga land vilket var Krabbgrundet och där gick man iland och byggde upp hus och därmed slapp inte Rönnskärsfiskarna dem. De fiskade och försökte salta och hålla igång så mycket som möjligt. Fisket var emellertid inte särskilt bra. Man fiskade i två säsonger eller år. Ett annat problem förutom att fisket inte gick bra var, att man var ju alldeles för ensam på Krabbgrundet. Livet blev fruktansvärt enahanda för i första hand familjen men också för fiskarna. Annat var det på Stenskär det visste man. Så vad gör man?

De rev sina hus och for tillbaka på stenskär.

Nu ville emellertid inte Stenskärsfiskarna ha tillbaka dem. De stod liksom de gjorde på Rönnskär och motade bort dem när de försökte ta land.

Nu for Lundströms in till Piteå och skaffade hjälp för att få komma tillbaka. Med sig ut hade Lundströms nu såväl landsfiskal som Lantmätare. De gick i land och stakade ut den tomt som ättlingarna i rakt nedstigande led fortfarande än i dag har. Förmodligen de enda på Stenskär som har en ut styckad tomt.

 Men nya problem dyker upp.

Det hade kommit en ny fiskarfamilj till ön. Han brydde sig inte om ordningsstadgan. Han hävdade att havet var fritt och vägrade böja sig för de larviga regler som hade skapats av fiskarna på ön. Han åkte ut långt före de andra och la sina nät var helst han behagade. Höll sig inte ens till de skötsättningar som man hade skissat på kartan. Han kunde lägga sina nät så, att nästan ingen annan fick plats på grynnan.

En skötsättning är under året olika. Vid tiden för strömmingens lek och på sommaren, så lägger man en krona. En krona är ett sköt som stängnät, och där detta nät slutar, gör man en öppning på ca ett par meter och lägger nästa nät i en rund ring som slutar på andra sidan ungefär två meter. På så sätt går fisken efter stängnätet och när den sen tror att den kan vika eller att nätet är slut fångas den i den runda kronan. Den hittar inte ut.

På hösten och på våren är fisken i djupare vatten och då lägger man ut näten med en krok längst ut.

Fiskarna sa ifrån till den nye fiskaren att han inte fick göra på detta sätt. Han fortsatte emellertid som tidigare. Det blev mer och mer infekterat på ön. Man började hota och sätta åt honom och hans familj allt mer och mer. Det hjälpte dock inte varför man fick gå till handgemäng och köra bort såväl barn som hustru och fiskare från ön.

Fiskaren var emellertid en envis man. Han for från ön med sin båt och sitt pick och pack. Rodde eller seglade in till näsgrundet som låg en bra bit innanför men ändå så, att han skulle kunna fiska på de gamla vattnen. Dock inte utan väsentligt större ansträngning. Det var åtskillig tid mer som åtgick för att ta sig såväl dit som hem. Han gick iland på Näsgrundets landsida där fiskarna tidigare haft sina tomtningar och hade lagat till så att det gick att komma iland.  Gick över den lilla ön och bestämde sig för att bygga en fiskesuga på ön. För att ha utsikt över vad man företog sig ut mot fiskeplatserna vid Rönnskär, så byggde han på utsidan av ön. Han kunde nu använda de gistvallar som sedan tidigare fanns på ön och som var placerade så, att han med båten kom rätt nära dessa och slapp bära skötarna så lång väg.

Huset uppfördes och grannarna på Rönnskär svor ve och förbannelse över hans tilltag. Man försökte med såväl hugg som slag att få honom att ta reson.

Han skrattade åt dem. En dag så for hela Rönnskärs fiskargäng till honom och gav honom ett ultimatum att han skulle rätta sig efter deras ordningsstadga. Han hade emellertid förstått att något sådant skulle komma så han barrikaderade sig i stugan. Med påkar och annat så gick man lös på hans hus utan att för den skull göra dem personligt illa. Talade om att skulle det inte upphöra så skulle de komma att bränna hans hus. Gärna med kärring barn och allt.

Han utgick från att de knappast ändå skulle göra detta. Så han fortsatte att fiska på sitt sätt.  

Det hade emellertid hunnit bli senhöst och isarna började lägga. Människorna på Rönnskär hade dragit därifrån. Fjärdarna frös till och problemet var att han hade ingenstans att ta vägen med sin familj. Han fick lov att bo kvar. Fjärdarna öppnade sig av att det blev högt vatten. Isen som nu hade legat rätt långt utanför Rönnskär öppnades av sjögång och hårt väder. Ismassorna tryckte på utanför hans stuga på Näsgrundet. Isstycken sköts upp på land Nästa isstycke ovanpå det förra. Närmade sig stugan. Började trycka på ytterväggarna och snart nog trycktes stugan bort och smulades sönder under ismassorna.

Han och hans familj räddade sig i sista stund till nordvästra sidan av grundet. Det var kallt och förskräckligt när han dock i lä av ön kunde få sin båt i skön med familjen med sig och lämnade ön.

De klarade livhanken men kom aldrig mer tillbaka för att fiska.

Fiskarna på Rönnskär hade utan att de behövde göra något mer blivit av med honom. På skäret återgick livet till att skvallra om varandra och många andra saker fans det nu att träta om.

Näsgrundet tappade sina enda invånare. Krabbgrundet likaså.

Näsgrundet hade tidigare varit med om fartygsförlisningar när skepp destinerade till Piteå seglade galet och hamnade på det långa rev som går ut från grundet i sydöstlig riktning.

Här hade fartyg som man vet redan på femtonhundratalet gått i kvav. Räddat sig på Näsgrundet för att sedan av fiskare räddats i land. Ett sådant skepp var för övrigt den omskrivna Tyska skutan Virginia Wolf. Sedermera bärgad och uppdragen på slip nere vid Buberget. Förkortat men restaurerat och omdöpt till Stormvind.

På ön finns spår efter säljägare som dragit sina båtar antingen upp på ön utifrån eller från insidan.

Den gamla stugsättningen som fiskaren hade håller nu på att rekonstrueras och allt efter tid och annat , kommer den så småningom tillbaka. Landhöjningen har gjort att platsen där stugan stod förhoppningsvis kommer att klara sig. Men, för några år sedan stod jag och Konstnären Sture Berglund och Åklagare Lars Widman här ute på de mäktiga isvallarna. De var åtminstone fem meter höga vallar vid detta tillfälle. Nu finns det ett antal träd som vuxit upp och därmed ger ett visst merskydd. Mot hav och is finns dock inget som kan skyddas. Så osvuret är bäst. Sture skissade på plats vädret, med de svarta åskmolnen som kontrasterade Rönnskärs fyr, sett från vallarna. På morgonen efter vi varit där, kom Sture med en akvarell utifrån denna skiss som han gav mig. Jag for ut på holmen och från en murken björk, gjorde jag en ram.

Tavlan hänger nu i den lilla stugan vid Burdegersjön som ett minne från detta besök. Den ska givetvis återbördas ifall vi någonsin får ett tak på stället.

I min vision av planen över den mark som Jag och mina barn har över Jävrebodarna fanns rekonstruktionen av denna stuga med. Den skulle tjäna sådana konstnärer som ville åka dit någon dag för att känna den kustnära inspirationen trycka på.

Kanske blir den så småningom klar och att Sture må bli den förste att använda den.

Rönnskär var en plats först uppbyggd för fiske. Sedan kom epoken med fyren och dessutom att det var lotsstation. Rönnskärsborna kunde leva ett bra liv där ute. Folk som kom till Rönnskär var inte på denna tid särskilt väl sedda. De såg helst att de fick vara i fred. Lotsar och sjöfolk försåg dem med cigaretter och sprit. Fisk hade de och man åkte in med fisk till Piteå och Kåge och kunde då inhandla eller byta till sig andra varor. När den Lotserliga eran var över, insåg Rönnskärsborna att det var bra med att det kom dit folk. Lite hjälp kunde man på det sättet få till att hålla fyren i skick så att den inte rostar bort. I dag kan man säga att det är alldeles tvärs emot tidigare. Rönnskärs obefintliga fiskeinvånare är så väldigt trevliga och bjuder verkligen till för att visa sin ö från allra bästa sida. Hedervärt Rönnskärsbor!

Jag arbetade själv som pojke på Rönnskär. Då var jag bara fjorton år. Det var 1954 som Såg ägare och byggare Paul Höglund hade åtagit sig att renovera och bygga ut Barnmorskan Maja Hellgrens hus på skäret. Paul Byggde ju inte själv, utan han tog jobben på entreprenad och sedan lejde han in folk för att göra jobbet. Min Pappa jobbade också åt Paul. Han hade inte tid och jobbet brådskade. Paul lejde nu in Skomakare Lindberg för att göra jobbet. Han hade tid att gå ifrån sitt Skomakeri för att göra detta jobb. Han behövde emellertid någon som kunde hjälpa honom att hålla i ex vis masonitskivor som skulle upp på väggarna. Det dugde jag som pojk åtminstone till. Vi for ut och väl där, så blev det blåsigt värre. Masonitskivorna som vi hade tagit i land nere vid hamnen var omöjliga att bära upp. De första gick av i flera bitar. Vinden tog dem. Vi fick nu dra dem på två man så nära marken det gick att komma. Det var ändå ett elände. Stugan blev så småningom klar och vi kunde åka därifrån med väl förrättat ärende. Jag minns att vi hade det bra där. Fick god mat och även en del godis som barnmorskan hade köpt åt mig kanske i första hand.

Vitbok!

Vitbok.

Härmed publicerar jag en vitbok om hur Svenska kyrkan lägger ner verksamheten i Fuengirola i Spanien.

Den 25e April.

Hösten 2010 så får vi som bor på kusten reda på att svenska kyrkan funderar på att lägga ner verksamheten i Fuengirola. Man har skickat ut en spanare som har fått sig tilldelat en arbetsuppgift att komma med förslag på, hur Skut (Svenska Kyrkan i Utlandet) ska kunna spara en massa miljoner.

Utredaren gör det lätt för sig. Han åker till en av de större utgifterna först. Det är Fuengirola. Där har man både prästfamilj och kantor och en del kökspersonal och någon diakon som från och till avlönas. Dessutom har man en präst som har nybörjat sin bana som präst. En stilig man som tillsammans med ett kyrkoråd styr och ställer. Han (utredaren) föreslår att eftersom besökarna blir färre och färre, så är det klokast att spara i Fuengirola. Där finns inte heller något civilt motstånd i trilskande präst eller kyrkoråd. Problemet kan ju möjligen bli, att nu ska ju kyrkan läggas ner och lojaliteter sätts på prov. Eftersom Kyrkoherden är stark så blir det som han säger. Han säger ”min chef är Stefan Bergmark på Skut” Han är anställd av skut, och tänker minsann inte lägga några hinder i vägen för nerläggningen. Han är ju samtidigt ledsen över att just ha fått jobbet och flyttat hit ner och så kommer beskedet om nerläggningen. Det kan vi alla förstå. Rent prästerligt så gör familjen ett bras jobb, men.

Han hade naturligtvis kunnat stå upp för att försvara sin församling och därmed framstått som kraftfull i församlingens ögon. Å andra sidan kan han ha tänkt att det är viktigt för min fortsatta karriär att jag håller mig väl med min chef och administrerar nerläggningen tyst och fint. I tidningar skrivs det inlagor från tidigare präster och andra som tycker att det är fruktansvärt illa.

Själv sitter jag och Margit på vår balkong ett par trappor ovanför den vackert blomstersmyckande verandan som är utanför kyrkan. Kommer växterna nu att försvinna? Ingen som vattnar? Ingen som vill ha kvar dem?

Många människor ser vi som går in genom kyrkportarna. En del i fina kostymer. Oftast Norrmän i så fall. De klär verkligen upp sig på helgerna när de går till kyrkan. En del andra smyger in där för att kanske få lite hjälp med sitt liv. Eller kanske för att få prata med någon över huvud taget. En del som gått ner sig i dåliga vanor. Vi har sett en hel del från vår balkong. Människor som fått ett bad, eller där personalen hjälpt dem med tvätt av skitiga, ja ibland väldigt skitiga kläder. Kyrkan behövs!

Nu ska den läggas ner.

Finns då inget motstånd mot dessa planer. På AHN har det samlats in namn som protesterar mot nerläggningen och det sätt som det hela sköts på. Rolf Johansson en företagare från Sverige driver frågorna där. Han får uppdraget av AHNs styrelse att för deras räkning bevaka vad som händer i lokalfrågan. Jag hör talas om detta och dessutom kommer jag i samspråk med en pensionerad präst här nere Olle Montelius som också tycker att det är illa.

 Vi bildar nu en grupp för civilt motstånd mot övergreppet.

Efter någon dag skriver en man Alex Westin till mig och frågar om han får vara med i gruppen som nu har fått namnet Kyrkvärnet han är välkommen.

Nu börjar en massa möten hållas av gruppen där vi försöker hitta former för hur församlingen skulle kunna fortsätta med sin verksamhet.

Vi skriver brev till folk i Skut i Sverige. Montelius som har prästerliga kontakter tar dessa i anspråk. Alex har sina kontaktytor. Och brev tillställs all möjliga potentater om varför och om det inte går att ändra på.

Svaret är nej.

Lokalen skall säljas och församlingen läggas ner.

En herre vid namn Stefan Bergmark har fått ärendet i sin hand. Det är han som ska vara exekutor.

Den 16 April hålls en ordinarie kyrkstämma där församlingen är kallad. För att utesluta att så många nya ska komma in i kyrkan och kanske oroa på mötet har man bestämt i kyrkoråd att man inte tar in nya medlemmar. Givetvis var inte detta det krystade skälet för denna åtgärd. Den var att eftersom man ändå skulle lägga ner verksamheten vid årsskiftet till 2012 så var det ju en onödig utgift. Trot den som vill.

De motioner som lämnats in som ville ha en fortsättning på verksamheten på något sätt, avslogs en vecka före detta möte av Kyrkorådet. På kyrkostämman togs dessa motioner upp igen, och röstades enhälligt igenom. Genant så det förslår. Nu hade emellertid inte kyrkorådets ordförande tid längre, utan gick från mötet.

Prästen gick ut och in på mötet som var det någon sorts fars som utspelades. Ni vet sådana där, det öppnas och stängs dörrar och nya överraskningar ständigt dyker upp.

Mötet sa allvarligt ifrån att alla som ville bli medlemmar givetvis får bli det.

Dessutom valdes en kommitté som vid alla tillfällen som kyrkorådet samlas, ska gruppen också vara med. Allt i akt och mening att inga beslut ska tas som försvårar församlingen i ett  övertagande av lokalerna. Dessutom bidra med en del kunnande just på affärssidan. De mjuka värdena kan kyrkorådet bra och behöver inte några pekpinnar för den verksamheten. För att vara säker på att jag inte missbedömt besittningsskyddet som jag berättade om på Kyrkostämman, så kontaktade jag advokat Norling . Han är verksam här nere i Fuengirola och hjälper just de svenska föreningarna med dessa frågor. Detta utan tanke på vad han ska få för pengar för detta. Det är en ganska smart ide, för ingen skulle kunna tänka tanken om advokat här nere utan att tänka Norling.

Nåväl han gav svaret att flyttar vi inte godvilligt tar det några år innan man får ut oss ur lokalen.

Det är ju trots allt så, att skut endast köpt rålokalen en gång i tiden. Sen har medlemmarna offrat stora resurser ibland annat utensilier, inredning och arbete. Det må vi kanske prata om, så vi vet vad det kan värderas till. Vad vårt krav till Skut bör vara. Skiljer det sig särskilt mycket från det pris Skut en gång betalade för lokalen?

Ska vi utan protester skicka vår kassa på drygt hundratjugo tusen € till Sverige och Skut?

Ska vi sälja prästbostad och skicka pengarna till samma Skut?

Observera att det,inklusive värdet av prästgården som församlingen äger, rör sig om pengar i storleksordningen ca 5 miljoner som vi tappar, om vi inte får kyrkorådet att förstå vem de arbetar för.

Att man i det sällskapet kan känna sig förvirrade kan ju förklaras i, att man inte vill lyssna på annat än Skutsidan. Man har nog någon sorts uppfattning att skut är deras arbetsgivare, Så är det inte. Observera det. Läs församlingsstadgarna!

Vem som valt kyrkoråd och vem som kan avsätta kyrkoråd.

I går kväll skrev jag ut till kyrkorådets medlemmar och till kommittén att vi ville träffa dem så att vi kunde se om vi möjligen kunde ha någon form av samsyn i förvärvsfrågan och vårt uppträdande mot skut. Det r i nu skrivande stund två timmar till detta möte. Redan har tre av kyrkorådet meddelat förhinder.

Jag har emellertid träffat exekutorn, Stefan Bergmark på kyrkverandan i dag på förmiddagen. Vi växlade ord med varandra under en tid, och kunde konstatera att vi nog hade setts. Han hade varit präst uppe i Älvsbyn under 1970 talet. Vi hade en hel del gemensamma vänner. En del livet andra borta. Vi talade om nerläggningen och han repeterade bara det han sagt tidigare att lokalerna ska säljas och att kyrkan försvinner. Jag fick då möjlighet att replikera att vi vill ha församlingen kvar och att vi inte tänkt flytta ut ur lokalen. Inte förrän vi har kommit varandra så nära att vi kanske hittar ett sätt att förvärva lokalen. Just där befinner vi oss nu. Spännande se vad som händer. Vem kommer i kväll? Finns det någon vilja för kyrkorådet att vara representanter för sin församling?

Å i morgon ska kyrkoråd och Kyrkväktare möta Stefan officiellt för att prata om saken. Hur går det?

April 26 på kvällen.

Såhär efter mötet där vi skulle prata ihop oss, konstaterarjag att endast en från kyrkorådet kom. Det var Carin Simon. Hedervärt Carin. Tre av kyrkorådet meddelat förhinder.

Övriga besvarade ej inbjudan eller hade annat att göra. Någon kan säkert ha missat utskicket eftersom det kom sent. Blir dock intressant se i morgon, om det mot kyrkomötets enhälliga beslut kör ut oss? Eller vad händer?

Då tror jag att vi får ta till pressen. Informera om att samma sak håller på att hända i Fuengirola som det som hände med Jesus. Han förråddes av Judas. Kyrkorådets medlemmar håller på att förneka vem de arbetar för ”församlingen”. Hanen har åtminstone galit två gånger. Låt det inte bli tre!  De håller på att förråda sin egen församling. Det borde kännas hemskt att varje dag i sitt liv, liksom Judas, får leva med att veta att de förrådde sin församling. De spelar med i samma spel som makthavarna på Jesu tid som korsfäste Jesus, i detta fallet ”de som ödelade kyrkan Skut”. De spelar med i spelet att lägga ner sin egen församling. En församling som de själva borde behöva, kanske mer än andra. Hoppas att Jesu vädjan gäller även här, "Fader, förlåt dem, ty de veta inte vad de göra," (Luk. 23:34),

Judas fick sina 30 silverpengar. Jesus hängdes upp på korset. Judas liv blev aldrig bra efter detta.

 (Matt. 27:3-5,)

April den 27e.

Jag skrev nu ett brev till församling, präst, kyrkoråd och kyrkväktare, där jag bad om ursäkt för att jag hade yttrat mig i detta ärende, eftersom ingen ville lyssna på mig. Att jag inte längre skulle bry mig om saken. Jag kände mig som Johannes Döparen En Röst i Öknen.

 Citerar Filippa.

En röst i öknen
Den är knappt hörbar. En enda röst i sandhavet, där ingen mänsklig varelse finns. Sanden äter upp ljudet, vinden blåser bort det, solen bränner ner det. Så fåfängt att stå och ropa i öknen. Ingen hör ju.

Uttrycket är ur Bibeln Som en röst i öknen kanske, som en törstandes röst i öknen möjligtvis. Och nog kan man ropa. En röst i öknen.

Det är lika förgäves att stå och ropa i ett folkhav som i en öken. En enda röst i ett folkhav hörs inte heller. Inte om den ropar något annat än de andra. Det måste till talkörer för att det ska höras något alls av det där ynkliga pipet.

Och den som har varit en röst i öknen eller ett pip i ett folkhav, en nål i en höstack eller något annat med lika omöjliga odds, måste förstås bli väldigt trött. Det är inte underligt att en del röster tystnar.

Läs profeten Malaki, den siste av Gamla förbundets profeter. Eller Jesaja.

Jag kommer att sitta på min balkong och titta ner på de vackra blommorna som finns nedanför på kyrkans terrass. Detta så länge de finns kvar.

Tage Skoog.

Bantning! Svält!

Bantning!

Svält!

När Huvudet inte är med får benen lida!

Ett ordspråk som väl i många fall får gälla för mig.

Under årens lopp så har min figur varit sådan att jag i stort sett annan var månad befinner mig i någon sorts bantning. All bantning som jag håller på med har dock ett gemensamt att jag inte duger till det. Att äta mindre har aldrig gått hem hos mig. Att äta samma föda som korna har heller aldrig smakat mig. Alla grönsaker som inte är kokta är i princip inte goda. Gäller dock inte frukt av typ Apelsiner bananer äpplen jordgubbar och den typen. Men alla dessa gröna blad. Usch.
Vid ett tillfälle befann jag mig i Göteborg för ett styrelsemöte med Sannes (oljebolag). Jag bodde på Blå Aveny som var nästan näst gårds med Sannes huvudkontor. Eftersom jag ofta var i Göteborg och ofta åt på Blå, så hade jag lärt känna Erik Lallerstedt som var krögare där. Han är ju som bekant lite rund om kroppen. Åtminstone då. Jag pratade med honom om, att äta men samtidigt sa jag att jag bantade. Ingen fara sa Erik. Jag är en av Sveriges bästa på bantning. Det har jag hållit på med ett helt liv. Ja, sa jag, men nog har Du ett och annat misslyckande också. Ständigt misslyckas jag sa han. Men det gläder mig att jag ständigt kan börja om igen.
Behöver jag påpeka att måltiden blev ett misslyckande ur bantningssynpunkt.

I detta mitt ständiga problem så hittar jag så småningom en lösning. Inte en bra lösning, men en lösning. Jag har en hyggligt bra karaktär (tror jag) eftersom det jag bestämmer mig för, gör jag. Sen får det ta ont eller gott eller vara bra eller dåligt. Men har jag bestämt mig, så är det så.

Jag svälter några dar. Det är min lösning.

Jag kan berätta att alla som konfronteras med mig under denna tid, förklarar samstämmigt hur korkad metoden är. Inte en, utan alla. Så är det. Å andra sidan så kan man med denna metod frossa ordentligt under mellanliggande tid.

Motionerar gör jag regelbundet. Men, när jag bantar så motionerar jag ännu mer. Jag går längre eller gör allt mer krävande och allt svårare saker.

Denna ambition att se ut som en anorektiker har dock hittills helt misslyckats. Att vara utan mat en vecka är inget problem sedan man väl bestämt sig. Jag kan dessutom säga, att jag inte blir på sämre humör eller liknande. Absolut inte. Det är till och med så, att när det gått tre dar, så känner jag mig starkare och mår bättre än någonsin.

Äter jag ingenting då?

Nej, inte nödvändigtvis. Däremot dricker jag mycket kaffe och vatten. Under senare år, eftersom jag vid ett av dessa bantniungstillfälle fick bältros och läkaren förklarade att sjukdomar givetvis slår till när kroppen har fullt bestyr bara med att uppehålla livsfunktionerna. Av det skälet har jag faktiskt under de senaste perioderna ätit en och annan apelsin.

Jag har gått fastemarser under flera dar, tillsammans med min gode vän Ralf Vikstén och promenerat en vecka mot Santiago de Campostilla. Fick sedan för mig för något år sedan att jag skulle cykla mig till en bra figur, Alla vet ju hur cyklister ser ut. Som vajande rö smala och spänstiga. Köpte först en cykel på marknaden i Fuengirola med bockstyre och mycket smala däck. En riktig racer. Växlar och finesser krånglade på densamma och den var i mitt tycke obekväm, så jag köpte en ny på en cykelaffär här nere. Sjuväxlad trodde jag att det skulle räcka för de behov jag trodde jag hade. Men mina damer och herrar, har Ni sett backarna här nere? Dom är ibland både branta och alldeles för långa. Borde ha haft 25 växlar.

Jag började cykla upp mot bergen, mot Coin och Alhaurin de Grande. Den första gången tänkte jag att jag inte ska stiga av och skjuta cykeln någonsin. Kämpade meter för meter. Lägsta växeln, benen och musklerna på desamma kvirrade. Men med envishet och annat så klarade jag det. Andra gången var det än värre att komma mig uppför dessa backar. Tredje gången var det omöjligt. Jag haltade nu betänkligt. Musklerna var överansträngda. Jag kunde nästan inte gå. Nu var det vila som gällde. Ischiasen som jag tidigare dragits med som nästan hade varit borta slog nu till igen.

Efter ett drygt halvår så var jag någorlunda återställd. Absolut inte helt. Två år senare fortfarande små sviter av saken.

Nu började jag att springa lite lätt. Givetvis så tittade jag på klockan när jag sprang. Det gör alla. Just innan jag skulle åka hem till Sverige i April för något år sedan så bestämde jag mig för att springa upp till radiomasterna som finns på ett berg nära Mijas – Fuengirola.

När jag sprungit upp i ganska svår stigning som är slingrande tre kilometer, så tänkte jag att det väl var så mycket enklare att springa neråt. Jag gjorde det. Jag höll inte på att ta mig till flyget för att åka hem. Vansinnigt huvudlöst dumt. Nu trodde jag att dumheterna i alla fall inte skulle behöva upprepas.

Efter att tvingats till långt motions uppehåll, så efter ett halvår så var det bättre. Dock inte bra. Ischiasen var fortfarande besvärande.

Efter ytterligare en tid, två år efter språngmarschen uppför och nerför berget så befann jag mig på resa i Marocko.  Vi reste runt under elva dar med buss. Det fanns små möjligheter till motion. Jag beslöt mig då för att i stället för att äta lunch som vi hade stannat för, att ta en motionstur i form av att springa samma väg som bussen sedan skulle köra efter lunchen. Jag tog på mig mina motionsskor och gav mig iväg. Det var trivsamt. Jag sprang förbi hus och samhällen. Folk som satt och fördrev tiden vid vägen. Varje gång någon tittade på mig så ökade jag intensiteten något. Helt plötsligt så börjar jag få förskräckligt ont i knäna. Så ont att jag med grimaser tvingade mig att fortsätta. Idioti. Jag bord ha satt mig ner och väntat på bussen. Alldeles stilla.

Det gjorde jag inte i först taget. Jag tyckte bussen borde ha hunnit upp mig för länge sedan. Men tiden gick. Likaså jag med allvarliga smärtor.

Så kom bussen och jag fick sätta mig ner i den.

Efter en timme drygt så skulle vi stanna vid ett intressant ställe. Där hade många filmer spelats in i en stad som såg ut som vore den bakad av pepparkaksdeg.  Jag hade sett fram mot att just se detta ställe. När jag skulle resa mig, så hade jag inga ben att stå på. Så småningom återfående en del kraft, så tog jag mig ut ur bussen och fram till en försäljare som turligt stod utmed bussen och som hade käppar att sälja. Jag köpte två käppar. Två käppar som jag stapplade mig fram med. När andra hade gått trehundra meter hade jag gått trettio. Det var ont så inne norden,

Vi fortsatte resan och kom till Marrakech. Alla gick ut ur bussen och vi hade ett par timmar att utforska stadens fantastiska torg. Även jag klev ur bussen. Detta under stor smärta. Jag tog ett tjugutal meter i stöten och kom så småningom in på torget. Satte mig i en toftig servering som hade grillat kyckling. Väldigt god visade det sig. Här satt jag ensam och hade det faktiskt bra medan andra stressade runt för att hinna se så mycket som möjligt.

Detta blev sedan vad jag fick göra under resten av resan. Att vara sist i stället för först. Bara det en upplevelse. Det började gå bättre och bättre med käpparna. Hemma i Fuengirola så fick jag använda dessa käppar en tid Bättre blev det men ont hade jag. Fick ta en spruta cortison innan jag åkte hem till Sverige.

En till när jag kom hem. Bättre men inte bra.

Nu April 2011, så har jag fortfarande ont. Kan inte gå så mycket som jag skulle vilja. Men daglig motion går bra.

Nu borde jag ta en bantningsperiod till. Blir det så, så ska jag inte ha några besynnerliga övningar för mig. Jag har nog inte insett tidigare att jag lagt ett antal år till år. Tillsammans så många att särskilt svåra övningar borde kunna undvikas. Ifall jag nu inte får något tuppjukk.  Men det är svårt att tänka att man inte riktigt är som förr.

Men nästan!

Arktisk Orgel.

Den Arktiska orgeln.

Från 1970  talet och framåt, hade jag många stunder att fundera över Piteå och vår byggds fortlevnad. Allt eftersom jag hade haft en relativ lycka i mina affärer så blev jag engagerad i diverse grupper och föreningar. Oftast självvalt att jag fanns tillgängligt för många uppdrag och upptåg. Efter att ha ha varit med om att starta Marknadsföreningen i Piteå som var en förening som tillkom för att öka marknadsföringsinsatserna för företag och kommunen i Piteå, så fanns fler arbetsuppgifter.

En av de många idéer som jag började spinna omkring var en Arktisk orgel.

Jag tillsammans med mina ungdomar hade just färdigställt reparationerna av hotellkomplexet i centrala staden. Skoogs City hotell. Jag satt en morgon i hotellets matsal när jag kom att tilltala en man, som jag inte visste mycket om, bet min då lösa idé om den Arktiska orgeln. Han satt i frukostmatsalen tillsammans med några andra människor med musikinstrument. Hans namn var Hans Ola Eriksson.

Musikhögskolan i Piteå var knappt byggd färdigt och Hans-Ola hade tagit jobbet uppe i Piteå som lärare på skolan. Han blev mycket glad över det resonemanget som utspann sig under ett par timmar. Han var liksom jag mycket intresserad över att hjälpa till och dra ett lass för att få Piteå kraftigare på världskartan. Han jobbade med orglar över hela välden förutom lärartjänsten. Inbjuden att spela på många klassiska platser och många ställen där man ville ha hans omdöme om instrumentet. Just nu var han i slutfasen med att installera en orgel i Övertorneå. Hans-Ola Ericsson, född 1958 i Stockholm,^[1] är en svensk organist, tonsättare och professor.Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien sedan 2000.

En orgel byggd av Grönlunds Orgelfabrik.

Idén byggde på att vi skulle bygga en orgel på torget ute i Piteå. En piporgel. Välden största.  Dess baspipa skulle sträcka sig 48 meter upp i luften och därmed bli en synbarlig del i stadens mittpunkt. De övriga piporna givetvis sluttande neråt i stolek och volym som ju är fallet i alla piporglar. För att över huvud taget få ett hum om det kunde vara möjligt att bygga något liknande så bestämde vi att efterhöra kunskap i vår grannstad, där Grönlunds orgelfabrik fanns i Gammelstaden. Hans-Ola och jag åkte upp för att träffa ansvariga människor på fabriken om råd och kunskap. Catarina Grönlund hade övertagit taktpinnen för familjeföretaget Grönlunds och ställde välvilligt upp för att reda ut begreppen. Det fanns många frågor att grunna över. En sådan var, vilket material ska pipor av sådan dignitet byggas. Det normala är, att piporna byggs av trä, och det föreföll en aning knepigt på grund av de extrema temperaturer som kan förekomma såväl på sommaren som på vintern. Dessutom blåst snö och regn. Vi trodde nog redan då, att det föreföll som en omöjlig uppgift.

Meningen var att mitt på torget skulle byggas en liten glaskur som skulle inrymma endast klaviaturen.

Glaskuren endast till för att klara funktionaliteten under de spel som skulle förekomma. I normalfallet så skulle glaset enas skydda för regn eller snö uppifrån. Allt eftersom Hans-Ola och jag talades vid om den Arktiska orgeln och tillhörande saker så insåg vi att vi dragit igång något som bara växte i omfång.

Ljudet från orgeln skulle höras över hela storkommunen om man så ville. Baspipans ljud med den enorma  längden eller höjden av 48 meter skulle kunna prestera en så djup ton, som inget instrument tidigare kunnat. Bastonen skulle göra, i sin allra djupast klang, att luften i närheten av Piteå skulle vibrera.

En lite kufisk sak i sammanhanget enligt Hans var, att denna djupa dallrande ton med de svängningar det orsakade, skulle på så sätt skapa en sådan värme att sannolikt skulle snön smälta i de allra närmaste omgivningarna.

Frågan var vad övrigt tondjupet kunde ställa till med. Skulle rutorna i husen närmast orgeln brista eller skulle murade fasader,( likt murarna enligt legenden i Jeriko som rasade efter stötar i basunen), komma att ta skada. Var kraften densamma. Som vi alla vet numera, så används ljud (ex.v. ultraljud) till många saker numera.  Skulle detta ljud ha någon för oss inte känd effekt?

Ja, vi får ta det som det kommer var vår tes.

Klockan 12 på sekunden varje dag skulle någon från Musikhögskolan eller någon orgelprominens, komma ner till torget för att på sekunden 12 00 starta att spela något på orgeln.

Föreställ Er, vilket vi gjorde, att det är januari månad 30 grader kallt. Från musikhögskolan som skulle ha ansvaret för spelningsdelen kommer en person i vinterutstyrsel. Slår sig ner på torget skjuter glaset åt sidan och spelar en komposition för orgel med det ovan sagda omfånget.

Vilken succé, vilket enormt turistiskt värde.

Det skulle få betydelse för hela Sverige.

Att resa till Sverige skulle man då göra av ett par tre skäl. Ett skulle vara att man besökte huvudstaden. Ett andra Den Arktiska Orgeln och ett tredje Ishotellet som redan då hade börjat fast i minimalistisk anda.

Från Kina Japan USA, ja från väldens alla länder skulle det ordas såväl enskilda resor som gruppresor med medhavda guider ifall de var från de asiatiska länderna. Sedermera så finge vi givetvis se till att vi tillhandahöll Guider.

Här i Gammelstad finns Grönlunds Orgelfabrik.

Före kl 12;00 så kunde vi i hotellets biografer köra demonstrationsfilm över hur hela projektet genomfördes.

Vi skulle skapa souvenirer som de Japanska vännerna kunde köpa med sig vid hemfärden. Att få dit väldens bästa musiker för att konsertera eller spela skulle närmast vara en lek. All skulle vilja testa att använda denna superorgel.

Men tillbaka till verkligheten. Materialet och inte minst pengarna för projektet. Vi insåg att det inte går att genomföra utan att vi blir fler i gruppen och får ett antal pengar att använda för att rulla det hela. Jag hade redan lagt ner en hel del pengar på saken. Men det behövdes mer. Vi bildade då en grupp som skulle se hur långt kunde komma med projektet och naturligtvis helst genomföra saken. Det viktigast härvidlag var materialet. En orgel måste ju ha klara rena toner och att få det med träpipor var ogörligt med så dåliga odds som väderleken gav. Annat material som inte rörde sig oaktat temperaturen. Finns det något sådant material.

Vid detta tillfälle så hade vi faktiskt tur.

Jag minns faktiskt inte om det var Riklund på kommunen eller om det var någon annan som tipsade oss om ett sådant material.

Vi hade nyss haft en industretablering i staden. Det var en plastfirma som hade hittat på ett material som var så kraftigt att det var tio gånger kraftigare än stål. Det användes för att göra extremt påfrestande saker. Exvis gjorde man kanonrör av materialet. Tryckkärl för gasol eller för högtryckskammare i flyg och bussar som drevs med de- komprimerad luft.

Vi fick dem att efter Hans och Catarinas anvisningar bygga en pipa för att se hur den uppförde sig. Det var spännande att vara med om när dessa två ljudgenier med absolut gehör, tog pipan från frysen för att testa om det fanns några förändringar i ljudet. Eller när den hade värmts upp om ljudet var något annat.

Materialet visade sig skulle kunna fungera. Inte utan att man skulle tvingas till nytänk från Grönlunds på arbetssätt byggande och intoning. Men det skulle gå.

Vi hade varit på kommunen för att få projekteringshjälp och lyckade få ett hundra femtio tusen tror jag det var. Vi hade besökt Landshövdingen (Rosengren) och förklarat att vi behövde mera pengar. Han lovade att undersöka om någon av de fonder han var satt att förvalta skulle kunna dra något strå till stacken.

Kommunen tillsatte en tjänsteman som skulle hjälpa till vid behov. I vart fall skriva något vackert protokoll så att kommunrevisorerna inte sparkade bakut.

Vi släppte ut saken till Piteå Tidningen. Hela mittuppslaget hade använts för att presentera våra storvulna planer.

Länets, ja en av landets allra bästa Arkitekt Thirsen från Luleå stod för att ha ritat orgelprojektet. Han var också med i projektgruppen. Dessutom den som tog det mesta av våra pengar i slutändan. Han ville givetvis ha betalt.

Den stora frågan var nu vad det hela skulle kosta?

Initialt hade vi trott på 15 till 17 miljoner. En oerhörd summa. Men som vi ändå tyckte att vi skulle kunna kanske hitta sponsorer för.

Allt eftersom projektet framskred så växte denna summa allt mer och mer.  Jag och även Hans och även andra var ute och gjorde reklam för saken. Stötte egentligen inte på mycket motstånd. Men när teckning av sponsring skulle ske så blev det svårare. Beloppet var nu uppe i 38 miljoner som projektet beräknades till.

Vårt företag hade iklätt oss ett fjärdedels ansvar för summan under förutsättning att andra finansierade resten. Jag ansåg att vårt företag rikligen skulle få tillbaka saken .

Jag och min bror Arne gjorde nu en resa till USA. Vad har det med orgeln att göra?

Jo, det har en del med saken att göra.

Vi flög till Usa i mitten av januari för att hälsa på våra släktingar. De bodde i St. Paul i Minnesota. Efter att ha hälsat på dem, så fortsatte vi till San Francisco I California. Ett av skälen till detta var att vi i San Francisco skulle titta på Pier 39 Vi hade nyss köpt Småstaden i Piteå, och det var intressant att se hur andra löst problemen i en Galleria av denna kaliber.

Pier 39, San Franciscos Premier Bay Attraktion, är en festival marknadsplats med mer än 110 butiker, 12 full-service restauranger Bayview och många roliga attraktioner. Pier 39 är i två plan design är en av San Franciscos mest unika mötesplatser, med allt från smycken till importerad choklad. Det är roligt för alla.

Efter dessa studier hyrde vi en bil och körde väg nr 1 ner till Los Angeles. Vidare ner mot Phoenix i Arizona. Här hade vi två kusiner som vi skulle hälsa på.

De bodde i ett så kallat Papphause. Det är hus byggda så att de kan med enkla medel flyttas ifall Du inte trivs på stället där huset just nu står. Husen är stora ca 200 kvadratmeter men sinnrikt hopkopplat så att man knappt ser att det inte är ett permanenthus. En dag säger våra släktingar att de hade tänkt få bjuda ut oss på en Orgelpizzeria. Vi trodde att de skämtade med oss. Att man just kommit på detta val berodde förståss på att jag hade berättat om vårt projekt i Piteå med den arktiska orgeln.

Vi körde in till stan och kom till ett hus, i min väld liknande ett industrihus. Huset var en konserthall med en Pizzeria på ena kortändan.

Man klev in på Pizzasidan beställde sin Pizza och vad man skulle dricka. Fick en lapp på var man skulle sitta och sedan var det att vänta på att man skulle få gå in i konsertsalen. Väl inne i salen stod det bastanta träbord långbänksmodellen. De stod med kortsidan mot vad som antogs vara scen sidan.

Varje timme på sekunden släppte man in folket som gick och satte sig vid dessa långbord där ens nummer stod klart angivet. Pizzorna kom in i väldiga mängder och delades ut tillsammans med drickat. I racerfart varma och goda. Man hade nu 30 minuter att konsumera och kunna prata med varandra. På sekunden när visaren stod på halv, så började musik att ljuda från golvet vid scenen. Ur golvet skruvade sig en orgel upp med en klaviatur som jag inte sett maken till. En man satt och spelade. Ett draperi drogs bort på hela kortsidan och man kunde se väldiga bälgar som pumpade luft till alla instrument som klaviaturen var kopplad till. All upptänkliga instrument fanns runt om i lokalen. Trumpeter och allehanda andra blåsinstrument spelades det på. Trummor och slaginstrument av alla sorter liksom stränginstrument.

Jag får säga att jag var imponerad. Det lät som den allra värsta och största orkester man skulle kunna tänka sig. Fin musik som imponerade oss. De spelade i tjugo minuter sedan var det bara att ge sig ut ur lokalen därför att nya människor skulle in. En gång i timmen samma sak från kl 11:00 på förmiddagen till sena kvällen. Jag gick fram till den som hade spelat och bad att få uppgifter om Orgeln och affärsiden. Det fick jag och köpte ett antal plattor som var inspelade live på stället vi befann oss på.

Hemkommen till Sverige kontaktade jag bolaget som byggde såväl orglarna som hade ägarskapet. De sände mig en offert på att bygga en liknande i Sverige i Piteå. Priset var helt plötsligt rimligt igen. Den offererades till 11,5 miljoner.

Nu var det dags att för kommittén berätta om detta.

Det var inte så svårt. Det svåra var att ingen tyckte att det var en särskilt bra ide. Den fanns ju redan i ett antal av tror jag de sa 8 st i Amerika.

Nä sa herr Eriksson, jag vill inte bygga en kopia.

Vi förstod alla att vårt projekt höll på att dö. Så blev det också. Nu har det fallit i glömskans stora burk tilldess jag åtminstone kunde rekapitulera händelsen.