En familj i trä.Under en del av tidiga hösten 2015 innan jag åkte till Fuengirola för övervintring, påbörjade jag skapandet av en familj i trä.
Jag stod i min verkstad och tittade på några avkapade trä
knubbar. Skulle just kasta in dem samtliga för att hålla brasan vid liv i
kaminen.
Började titta på den ena som var ganska tunn. Kanske tre cm.
Den hade möjligen en fördel att det inte fanns några kvistar på densamma.
Utan att riktigt veta vad det skulle bli, så fann jag mig
sitta och rita på en tant eller gumma eller kvinna. Skar ut lite konturer med
bandsågen och min handsåg (Lövsåg heter det).
Började tälja och så småningom så började ansiktet och
hatten att framträda. Just när sådant händer blir man glad och entusiastisk för
att snickra vidare.
Träbiten var emellertid lite för tunn, men det får bli så då
att Ester blir lite tunn.
Som skapare måste man utgå från de förutsättningar som
finns.
Ester snidades och det blev dags att åka och att komma hem
igen. Där står Ester och suktar efter att få lite färg på sina kläder.
Kanske förstör man en del av det råa skulpturala med att
lägga färg på skapelserna. Jag vill helst inte använda sandpapper för att
utjämna saker som blivit med kniven. Tycker att det liksom förstör mer än
förbättrar. Vill man ha det slätt och fint, kan man ju köpa saker av plast
eller lera som bättre kan formas utan att det finns märken efter handverktyg.
Men nu råkar det vara så, att jag är barnsligt förtjust i
att använda
färger, och efter att ha tittat tillräckligt många gånger så satte
jag mig att ge Ester färg.
När hon hade fått färg, så var hon så ensam så, att jag lät
mig övertalas att åtminstone få en pappa som lite krum i ryggen borde finnas i
någon träbit.
Han kröp fram några dagar senare. Hans namn var som mitt
andra namn Hjalmar. Han behövde stav och fick en sådan.
De stod båda i Skapelseverkstaden och log mot varandra. Men
gubben Hjalmar tittade på sidan och kunde lägga märke till alla de färggranna
käppar som också finns där. Frågade mig, kan Du också sätta lite färg på min
käpp?
Han käpp inrymmer den som andra käppar ett rå som ska hålla
lite utkik över hans liv. Ett kust-rå som ska ge honom kraft i den bräckliga ryggen.
Kanske få honom längre ståtligare, eller åtminstone få hans hatt att sitta på
ett stolt fint sätt.
Får klart för mig att han lider av att vara ensam utan sin
hustru. Det är inget vidare att bara ha sin vuxna flicka utmed sig. Han minns
hur bra de hade det i sina drömmar när hans hustru låg vid hans sida i den ännu
inte snidade träbiten. I vedkorgen fortfarande trevligt drömmande. Medan de
ännu inte fans.
Nu fanns han till och längtade efter sin Matilda.
Inte kan man stå emot sådana här drömmande bedjande saker.
Tog fram träbiten som Matilda förmodligen gömde sig i.
Skissade på henne och började snida. Hon var inte yngre än sin make varför
hennes uppsyn är en aning gammalt. Hon har en ”helk” Huvudduk virad runt
skulten och snyggt knuten med en rosett på baksidan.
Hon avbildades med en av sina vardagssysselsättningar att
hämta vatten i brunnen eller göra sig klar för något liknande. Kanske ut i
Skoogen för att plocka bär.
Vare sig Matilda eller Hjalmar har fått någon färg på sig.
De har inte bett om det ännu i vart fall. Kanske har de nya tiderna en
färgstark påverkan på Matilda också. Vem vet. Framtiden får visa sig. Finns det
någon fler i familjen?
Jo då. En del finns fortfarande i de ej uppeldade vedbitarna.
Andra är redan skulpterade men bor på annan ort. Så är det i de flesta
familjer. Kanske kan de förenas. Det är ju så modernt med släktträffar nu för
tiden. Det blir spännande att se vad som kan hända tänker skaparen.
