Om mig

Mitt foto
Jävrebyn, Norrbotten, Sweden

torsdag 27 augusti 2009

Som komunal PR man.
Under alla åren inom marknadsföreningen i Piteå och alla event och medverkan i många marknadsföringsåtgärder för Piteå och för de företag jag jobbade för, så fanns det en man som ständigt dök upp som gubben ur lådan, och det var Axel Bogren.
Axel var i början snickare från Lakafors, några kilometer utanför Norrfjärden. Han hade en liten snickerifabrik inrymd i uthuset i Lakafors. Han snickrade olika saker till ortens befolkning. Köksskåp fönster och dörrar var hans specialiteter. Men han var också mycket intresserad av politik. Så intresserad att han så småningom hade suttit av så många socialdemokratiska möten, att han blev vald till kommunalråd i Norrfjärden. Norrfjärden var på den tiden en egen kommun.
Ja, satt av och satt av!
Axel Bogren satt aldrig särskilt tyst på mötena. Han ville styra och förändra. I den nya förändrade storkommunen som han var med och smidde ihop, där fick han jobbet som ansvarig för bland annat fritiden i staden. Förutom detta i många år som ordförande i kommunfullmäktige. Han fungerade såväl som borgmästare som reklamman för Piteå kommun.
Han vigde de som önskade att gifta sig borgerligt och han tog hand om alla de delegationer som besökte Piteå. Dessutom en dansant herre.
Han var med sitt öppna sätt tacksam att intervjua. Var det för tyst omkring honom så ställde han så att han skickade ut något kontroversiellt eller annat till någon på Piteå tidningen.
Han var med och startade vänortsutbyte med den franska ön i Västindien, Sant Bart. Han fick fullmäktige att godkänna att han skulle kunna åka dit och representera Piteå.
Självklart som ett svar på folk som hade gästat Piteå på grund av det arbete som advokat Per Tingbrant lagt ner på att skapa förutsättningar för detta.
Tingbrant och Axel blev goda vänner. Vänner som gärna gjorde saker som gagnade samarbetet vänorter emellan. Jag antar att alla dignitärer från sant Bart har säkert fått Axels berömda flugsmälla. Bekant för säker död för såväl stora som små kryp. Gjorda av Garvaren från Bölebyn. Hann startade ett nakenbad i Piteå. Inte precis för att folk skulle bada näck. Nej, det var naturligtvis ett PR drag av honom. Det har skrivits spaltkilometrar om detta bad.
Kommunen avsatte nästan inga pengar för att göra PR . Desto svårare var det naturligtvis att med dessa begränsade medel få ut något större värde av de insatser som gjordes. Det gällde för Axel och för alla att trolla med knäna. Men man engagerade sig.
Han hade han bett mig att följa med till Finnland för att på ett antal ställen ha Work shops.
Tillsammans skulle vi visa upp hur fantastiskt Sverige och speciellt Piteå var.
Jag var vid detta tillfälle anställd av Piteå Havsbad.
Med på resan var också Tage Markström. Han var fritidschef och var den som tillsammans med Axel höll i marknadsföringen av Pite Kommun. En reporter från Piteås egen tidning skulle också vara med. Allt för att få det hela väl dokumenterat även hemmavid.
Han förberedde dessa träffar med finnar och framför allt det Finska tidningsfolket som var inbjudna.
Material kring havsbadet och möjligheterna till resor till och från Finland. Den tidning som Havsbadet hade utgivit i två nummer fanns med i stora buntar. Förföriska bilder från våra fina restauranger och från vår playa.
Natt klubben och showerna som kunde avnjutas nattetid förutom att sova.
Tage Markström kom med ett antal Vykort och några PR blad om staden. Axel med ett antal böcker flugsmällor och snickrade Pitepaltar.
Uppgjort var att kommunen skulle göra marknadsåtgärderna i form av att bjuda in kommunfolk näringsliv och tidningar.
Jag bad på vägen dit att få titta på vilka som fått inbjudan. Visst, allt i god ordning.
Vi skulle ha fyra stycken Workshopar i fyra olika städer. Vi började med Uleåborg den första dagen eftersom det var en bra lång väg dit. Den andra dagen frukost shop i Jakobstad och sedan eftermiddags shop i Karleby för att avsluta med att köra ner till Wasa. Inom parantes en häftig dag med många mil i bilen. I Wasa hade vi dagen efter Frukostträff.
Jag körde eftersom jag hade tjänstebil.
På vägen mot Uleåborg så ber Axel att få stanna för att ringa några samtal. Vi stannar på en bensinmack i Kemi. Axel blir borta nästan en hel timme. Jag frågar Markström vad som har hänt. Inget särskilt tror jag, svarar han. Men om jag känner Axel rätt, så har han missat att ringa de kontakter som vi ska möta. Å, de är det han gör just nu.
Axel kommer tillbaka strålande glad. Han säger att han har haft kontakt med de tidningar som finns i Uleåborg och samtliga har lovat att infinna sig. Dessutom har han naturligtvis ringt Borgmästarinnan och någon annan inom kommunen och de kommer. De skulle dessutom ordna så att en eller annan resebyrå också skulle finnas där.
Har Du gjort detta nu frågar jag?
Axel försöker att tona ner det hela med att han varit upptagen med så mycket annat att han inte hunnit förrän nu. Men det ordnar sig ju, tycker han.
Hur är det på de andra ställena då, frågar jag?
Men herre gud, utbrister Axel, jag har ju hela kvällen på mig. Så det blir inget problem.
Hans filosofi var att det alltid ordnade sig till sist. Å, visst gör det.
Den som skulle vara till hans hjälp i första hand var ju Markström. Han hade emellertid inte samma syn på saken. Men han var å andra sidan van vid att det strulade en del innan saker och ting löstes. Å andra sidan var han bra på att hålla en viss ordning på saker och ting runt Axel.
Vi ställde upp våra skyltar och la ut våra saker. Bjöd på en liten smörgås och till det pilsner eller läsk. Det var kommunen som satte normen för det som skulle bjudas på.
På denna tid hade vi båtförbindelse med Jakobstad varför vi rönte störst lycka i den staden med vårt budskap.
Tre hektiska dagar med samma procedur alla dagarna. Att sedan ta Wasabåten hem mot Sverige kändes riktigt skönt.
Tages vykort var slut. Mina tidningar hade gått åt. De sista hade jag lagt ut på färjan vid sådana ställen där jag trodde att de skulle ha någon läsare.
Under denna resa lärde jag mig att allt som sagts om Axel Bogren inte var sant. Många tyckte nog hemmavid att han uppträdde som en pajas ibland. Kanske gjorde han det. Kanske med flit. Men han var verkligen drivande i de frågor han tog sig an. Axels flugsmällor var slut. Men alls inte Axel. Han lät sig villigt intervjuas på alla platser när vi andra pustade ut. Man såg riktigt hur han trivdes i den situationen.
Jag kunde se att hans engagemang för Piteå var verkligen äkta. En hedersman. Ja så kunde det gå till när man gjorde PR för Piteå Och för våra företag vid denna tidpunkt.

fredag 14 augusti 2009


Oljebolaget Shell.
Opersonligt Penninghungrigt.
Jag satt i följande styrelse inom Shell.
Sannes – Billisten – Mittoljor – Oljecenter Umeå. – Törns oljor Karlskrona.
Att vara anställd inom ett bolag som Shell har både fördelar och nackdelar. Jag har alltid liknat Shell vid ett stort långt tåg. Rälsen är utlagd, tåget tuffar på. Att det kommit snö på rälsen eller ett och annat hinder, det plogas utan förbarmande bort. Man inte ens märker det. Resenärerna, de anställda märker det som små knappt hörbara knäppningar i stolen de sitter på. Livet går vidare. Det är tänkt att tåget ska stoppa vid stationen här och där. Det gör det också. Att det är kris, krig och farsoter runt omkring tåget bekymrar inte resenärerna. De är tillsagda att vara trevliga med varandra i möjligaste mån samt att sköta den syssla de har på tåget. Med jämna mellanrum kommer det ett telex från cheferna som skådar ut över de många tågen som ges direktiv för vidare färd. Återkoppling till dessa telexskickande gudar behövs inte. De behöver inte veta hur livet förhåller sig. Det blir i alla fall på det sätt som dessa gudar har bestämt. Blir det fel, så är det också rätt. Man är så stora i sin affär att det är löjligt att bry sig om småsaker.
Människorna som jobbar inom denna sfär, blir givetvis färgade därav. Man vet att om man sköter sig, så har man arbete till döddagar. Sköter man sig dessutom bra, har man chansen att stiga i graderna. Stiger man i graderna så får man pröva på många olika jobb inom bolaget. Jobb man duger till och jobb som man borde ha undvikit. Man får ett antal underställda som är inne i samma ekorrhjul och vill oftast vara chefen till lags. Kommer man riktigt högt i organisationen så får man bara behålla jobbet under två till tre år. Då ska man byta till nytt arbete inom koncernen. I de allra högsta befattningarna dessutom i utlandstjänst under något år.
Allt detta låter som om det vore det bästa av världar. Men det är det inte. Dels blir man ibland fast i ett arbete som man inta var bra på. Bedöms kanske efter detta och får en nedåtgående spiral i företaget. Dels får det ofta den tendensen att de allra flesta som tillträder en ny befattning vill efter en kort betänketid revolutionera och göra om det arbetsområde man satt att sköta till något annat och bättre. Det ger ryckighet och blir svårt att hantera för många medarbetare.
Gudarna styr.
För gudarna som styr dock inget problem. Lite gnabb kanske. Tåget rullar.
Är man duktig så kan man vid sextio år ha ett bra arbete.
Men där slutar det hela. Är man sextio så är det bryskt ut ur företaget. Om man vill eller inte.
Efter sextio får ingen chef i högre befattning ha kvar sitt arbete. Man får gå hem den sista dagen man är 59 år. När den än infaller. Kontoret städas ut och fönstren öppnas för luftning. Nya kvastar skall in med det snaraste. Avtackning, ja då. Sen då? Är man glömd. Ja då.
Jag minns en av de fina cheferna under den tid jag jobbade inom systemet som hette Albert Ubbens, Som hade varit i Shell toppen under några år. Ute i välden som chef i olika länder. Han slutade sin bana som försäljningsdirektör på Shell Sverige. Han satt som styrelseledamot i Polar Olje AB som var det bolag där jag basade i norra Sverige. Han satt i vår styrelse för att utöva kontroll på att vi skötte oss.
Denne man, som inom parantes sagt var en väldigt fin människa, slutade som alla andra på sextioårsdagen. Efter att det gått några månader tänkte jag, att det skulle vara trevligt att träffa Ubbens igen. Så jag ringde honom och frågade om han möjligen kunde ställa upp för att äta en lunch med mig en dag när jag likväl skulle till Stockholm. Jag beställde tid med honom till kl 13 00 på Stallmästargården. Hade bokat ett bord där vi ostört kunde prata med varandra.
På min fråga om hur livet utanför Shell gestaltade sig, berättar Albert följande.
Jag har ett hus på Gottland dit jag åker från och till. Men, Shell har jag inte hört ett ljud ifrån. Nu började det rinna några tårar efter Alberts kind. Du är den första kontakt jag haft sedan jag slutade. Ingen har ringt, ingen har hört av sig. Inte trodde jag att man kunde dö så snabbt från ett företag man varit trogen i ett helt liv.
Vi mindes konferens nere i Portugal med enorm skaldjursmiddag på kvällen. Vi mindes när vi tillsammans med våra fruar spelat golf tillsammans. Hur vi jobbat ihop och trivts därmed.
Albert hade stor erfarenhet från ett liv i systemet och hade under åren varit ett bra stöd för mig. Jag tackade för hans insats i vår styrelse och lyckönskade honom till en tid utan Shell men med golfklubba och hustru i handen.
Undrar om Shell än i dag haft någon kontakt med honom?
Kanske har gudarna, men också medarbetarna glömt honom.
I detta bolag hade vi nu frivilligt valt att finnas. Jag med 9,9 % ägande av bolaget. Shell med resten. Finurligt uträknat på det sättet att man nu kunde föra in det under koncernen utan problem.
Men också det var jag väl medveten om. Den tidens starke man var Bergman från Älvsbyn med VD Jan – Olof Eriksson. Han var den som hade kommit på den goda iden att fört att öka marknadsandelarna i Sverige för Shell, så skulle man köpa upp lokala bolag och lägga dem i en grupp av dotterbolag som Shell redan hade. Där skulle de få arbeta efter eget huvud och skapa vinster för Shell.
Så och vi.
Ingen skulle berätta för oss vad vi skulle göra eller inte. Vi skulle få fortsätta som förut. Med Inköp och försäljning. Men vi skulle naturligtvis få den stöttning vi behövde om vi bara bad om detsamma.
Å andra sidan fick vi klara ut pengar och annat utan annan hjälp än att Shell var huvudaktieägare.
Det gjorde att det så småningom blev en del bekymmer med att se till att vi hade tillräckligt med sådana.
Man var en sliping partner ägare.
I bolaget fanns ytterligare ett antal dotterbolag som man nu kopplades ihop med. Man kopplades ihop med för att lära och för att lära ut. Jag satt i andras bolags styrelser, medan jag hade någon från annat dotterbolag i min styrelse.
I min styrelse hade jag en man från Thörns Oljor i Karlskrona. Det var Raune Joukola. Han var finnländare född, men hade bott större delen av sitt liv här i Sverige. Han var en duktig man och gjorde goda affärer. Ett av skälen till att han satt i min styrelse var, att han var duktig på att köpa in varor. Att köpa in varor var viktigt på grund av att vi sålde en hel del tjockolja och ville ha den ryska kvalitén, som oftast kom genom små båtar från det inre av Sovjetunionen. Oftast låg det på båtar med tre till fyra tusen kubikmeter.
Det var en tjockolja som var i viskositet tunn och lättflytande. Oljan köptes ofta av Naftojl, som var en stor importör och broker av Ryska produkter. Det gick så till att man lyssnade av vilka laster, som låg ute på vattnet till försäljning. Ibland ringde man till ett eller flera företag och sa att man kunde tänka sig att vara intresserad av en last. Deras säljare ringde sedan upp och erbjöd sina tjänster i form av laster, som ännu inte hade mött sin nya ägare. Man gjorde upp om priset för lasten och sedan var det hela över. Inga papper, inga ord över hur det skulle betalas. Alla parter visste exakt hur marknaden fungerade. Båten kom till kaj, tömdes på innehåll och sedan skulle fakturan betalas inom tre dar. Ej korrekt betald vara inom stipulerad tid, innebar ingen mer last, av någon säljare. Man betalade för det man avtalat om, att man köpt. Därmed ej för det man fick. Det kunde skilja ganska väsentligt på dessa siffror. Skepparna kunde Ex.vis köra på produkten, vilket knappast var ovanligt. Eller också lät man temperaturen gå ner på lasten, vilket gjorde att skepparen sparade pengar på att inte värma lasten medan transporten skedde. Dessa egenheter lärde man sig och stipulerade regler för vilken temp som man tog emot. I vårt fall ville vi ha oljan minimum 38 till 42 grader C. Stelningspunkten var för övrigt, oftast omkring 32 grader.
Många var de fartyg som fick ligga ute på redden och köra värmepannorna för att värma produkten, innan vi godkände lossning.
Men det var en hård värld vi levde i. Standard var att det saknades åtminstone 100 kubikmeter på varje last. Saknades det mer än 125 kubikmeter fick man klaga till säljaren som klagade till rederiet som klagade till osv. det blev aldrig riktigt klart, varför man fick finna sig i saken. Å andra sidan blev vi med tiden ganska skickliga på att mäta in dessa båtar. Om vi fann att det var allt för mycket vatten som läkt in i oljan eller att vi såg att den volym som conossementet talade om för oss att den skulle rymma, inte stämde så togs detta upp innan vi påbörjade lossning.
Vi köpte många båtar tillsammans med Raune av skiftande kvalité.
Jag satt i Sannes styrelse Göteborg, I oljecenters styrelse Umeå, i Mittoljors styrelse Sundsvall, och i Billisten styrelse i Stockholm.
Många av dotterbolagen hade karismatiska ledare vilka ofta hade en annorlunda syn på Oljeaffärer gentemot Shell.
Shell ville egentligen att vi skulle göra avtal med dem om leveranser. De godkände så småningom inte att vi gjorde affärer med andra, annat om vi kunde visa att vi handlade billigare än av Shell. För att ytterligare locka oss i fällan att få in oss i sina leveransplaner, skapade man ett bonussystem som skulle utfalla i bestämd ordning om man köpte genom dem.
Vi var några olydiga som gärna köpte utifrån.
Sannes.
Nåväl, Sannes var ett stort bolag som hade många anställda och sålde det mesta till fartyg över hela välden. Färjor lastfartyg stora som små köpte bunkerolja genom sannes. De hade också en egen affär runt Göteborg på villaolja och liknande. Den hade man fått genom att inkorporera Shells volymer på Göteborgsområdet. Man var helt enkelt inte särskilt kunnig att hantera denna typ av besvärliga små infernaliska villakunder.
Det var lite av min uppgift att bistå med i vart fall råd om denna marknad. Deras VD hette Lejf Patriksson.
Sannes var det bolag som en gång Tedde och Anders vall hade styrt och ställt inom.
Patriksson blev VD i bolaget kanske mera av en slump än av annat. Han skulle nog bättre ha passat som direktör för Shell än för ett dotterbolag i Shell. Han var medlem i The Royal Bachelors' Club och bar huvudet högt. Kanske var det inte så uppskattat inom bolaget, eftersom Patriksson fick byta arbetsuppgifter så småningom. Även inom dotterbolagsgruppen hade man ett litet grått öga till honom. Man tyckte att han hade maner som inte passade i den gruppen.
Hans fru Lena, var en charmerande kvinna, som dessutom var en mycket duktig säljare. Hon gjorde affärer över hela välden. Sannes absolut duktigaste medarbetare.
I ett försök till att stärka Sannes på marknaden i Göteborg så underhandlade jag med en god vän från mitt tidigare liv inom ARA, Lennart Hansson numera direktör för ett Elbolag och en fru som har ett stort oljebolag Svea Energi AB. Han började hos Sannes och tog det mesta av kunderna i Kungsoljor Kungsbacka med sig när han flyttade över.
Han trivdes emellertid inte med att jobba för Patriksson viket ledde till en brytning som ledde till att han nu har en stor del av massmarknaden (villaoljemarknaden).
Billisten.
I Billisten som var ett annat företag som Tedde hade skapat och som Shell nu ägde drevs en bensinstationskedja som hette billisten. Man hade många bensinstationer men en väldigt yvig organisation. Egentligen var det inte många av dessa stationer som Shell ville ha, men ett antal förstås. Däremot så var de ju ett gissel på marknaden därför att de höll ett lågt pris, och därmed saboterade man handelsmarginalen i första hand i Sydsverige. Ganska snart bestämdes att stationskedjan skulle bli ett Second Brand till Shell. Det skulle på orter där stationerna konkurerade med varandra samordna priserna så, att inte bolaget förlorade pengar.( Läs höja priserna)
Under samma varumärke har Shell numera samlat även andra inköpta mackar och butiker, vilka inte når upp till den standard man vill skall prägla en Shell station.
Jag minns första gången jag kom till detta kontor som hade varit Teddes kontor på Strandvägen i Stockholm. Det mäktiga styrelsebordet importerat från England av glas. Skivan var ca en halv meter tjock och nog en sju åtta meter lång. Man hade fått ta upp ett hål i väggen för att lyfta in åbäket med kran. Vägde säkert flera ton! På sidan av sammanträdesbordet simmade allehanda fiskar i ett akvarium som var kanske 15 meter långt. Det sköttes av skansen. Här hade fattats stora beslut. Nu satt jag här och kände de förra ägarnas tyngd på mina axlar.
Oljecenter i Ume AB.
Till Oljecenter i Umeå hade jag varit tidigare och försökt att få köpa detsamma. Oljecenter ville emellertid stå kvar som bolag ock finnas med i dotterbolagsgruppen. Därav kom det sig att Shell gjorde detta, men satte bolaget som dotterbolag till Polar Olje Ab. Det innebar att jag var med dem, i deras strävan att bli bra på Umeå marknaden.
Mittoljor.
Mittoljor hade ett mera brokigt förflutet. Det var beläget i Sundsvall och hade betydande svårigheter med att få ekonomin att gå ihop. En kvinna anställdes som VD för bolaget under min tid i styrelsen. Hon var duktig ekonom men hade lite svårare att bemästra försäljningen.
Nåväl tiden gick och vi kände väl rent allmänt att snaran runt våra Dotterbolagshuvuden drogs åt allt mer och mer. Friheten som var det som vi en gång lovades och på de villkoren gick med, blev allt mindre och mindre.
Jag hade en rad styrelserepresentanter från Shell i min styrelse förutom Albert Ubbens. En del bra, en rent ut sagt dålig.
Under en vinter hände det att man började bråka i Israel och omkring Suez kanalen. Oljan steg i pris. Jag insåg att det hela skulle sluta med kraftigt höjda priser. Köpte in en båtlast o 6000 kubikmeter och kunde se hur priset på inköpen under en tid steg till mer än dubbla priset jag hade köpt in för.
Vi tjänade stora pengar på detta och kunde delvis på grund av detta redovisa en mycket bra vinst.
På middagen vi åt efter detta bokslut var en av dessa Shell män med och höll ett tal. Han var glad att han tillhörde vår styrelse och glad över det strålande resultat vi hade åstadkommit. Bröstkorgen svällde på mig. Jag kände hur jag gottade mig i berömmet. Han fortsatte, men ett sådant resultat till, som beror på spekulation om att priset på bränsle förväntas stiga, så får Du se Dig om efter ett nytt arbete. Så var det med det.
Dotterbolagsgruppen skall inte spekulera i oljepriser. Det gör vi! Å, ingen annan.
Så det så!
Jag hade till middagen hyrt in Lasse Eriksson, som var en av våra duktiga komiker som Piteå har. Vi skrattade åt hans skämt om allvarliga ting. Efter att ha bjudit ditresta och andra på sedvanlig konjak till kaffet, var vi de bästa av vänner. Allt för allvarligt tog jag väl inte på saken, även om de hade satt ner foten.
Den styrelseman från Göteborg som sa dessa saker gillade jag faktiskt. Även hans efterträdare som var juristen Jan Johansson.
Han var modern i sitt tänk och hade alla getterna hemma. Ett tillfälle när jag drack kaffe tillsammans med Anders Sundström, frågade han mig om jag visste någon som kunde vara en påläggskalv för jobbet som chef för det statliga Vattenfall. Jo, svarade jag. Jan Johansson är en sådan lämplig person.
Anders bad mig tala med Jan och boka in en träff med honom. Jag bokade ett rum på Piteå Havsbad och Anders Jan och jag träffades för ett samtal.
Vid sittande bord erbjöd Anders honom jobbet som vise verkställande på Vattenfall. Anders var vid denna tidpunkt Industriminister. Jan gav honom svar en vecka senare. Jag tar jobbet.
Detta var i det skedet när vattenfall skulle ta upp kampen med andra Elbolag om kunderna. Det hade blivit fritt att köpa av vem man ville. Vattenfall var tvungen att låta andra använda sitt nät.
Jan axlade ansvaret för deras försäljning. Ett tungt jobb. Ingen på vattenfall hade vid denna tidpunkt behövt bry sig om att vara trevlig eller kundmainad.
Slipp om Du inte vill vara kund hos oss längre, var attityden. Ett hårt arbete att få dem att inse att nu gällde det att vara vänlig och klok.
Nåväl, bar det sig inte bättre än att Industriministertiden tog slut för Anders. Han hade emellertid knutit kontakter bland topparna i näringslivet på ett sådant sätt att han i vissa kretsar var accepterad. Eftersom Anders inte gillade att Stadsminister Persson tog ifrån honom Industriministerjobbet, tackade han nej till att sitta som arbetsmarknads minister(tror jag det var), iklädde han sig rollen som chef för Sparbanken i Piteå. Det passade hans kompis Benett, från Skåne väl. Han behövde pengar för att rädda gruvföretaget Boliden. Anders hade dem. Inte så att han behövde rädda detta företag, utan mera för att han såg en potential att tjäna pengar om det gick vägen. De behövde en riktigt bra VD. Han tänkte nu på Jan Johansson som han tidigare hade värvat till Vattenfall. Ett samtal senare så var Vd posten klar. Jan hade tagit jobbet.
Jan, Benett och Anders gjorde ett strålande arbete med Boliden. Man kan väl säga att de dessutom blev rikligt belönade. Detta för samtliga tre.
Numera är ju Jan Johansson VD för SCA. Fantastisk resa tycker jag. Nåväl, denne Jan Johansson hade jag under en tid i min styrelse. Vi hade under denna tid många roliga saker för oss.
En av de roligare sakerna på sidan om affärerna var, när Jan fyllde år så skulle vi uppvakta honom med en present. Raune Jokola hade fått i uppdrag att inhandla en skeppskanon som de göt nere i Karlskrona. En stor rackare. Den var förpackad i en stor trälåda och skulle överbringas till Jan vid ett möte med honom i Köpenhamn. Vi hade beställt middag på Tivoli. Vid middagen frågade jag vaktmästaren därstädes, om vi fick bränna av ett skott inne på området. Han bad att få titta på pjäsen. Aldrig i livet var hans kommentar. Skotten var tjugo cm långa och 5 cm tjocka. Fyllda med krut. Den tändes med en stubintråd.
Vi nöjde oss med svaret. Att inte skjuta just då.
När vi ätit färdigt, något runda under foten och gick därifrån så började en ide spira. Två handfasta män bar lådan med pjäsen. Utanför ingången till tivoli på stora torget monterade vi upp pjäsen. Höll folket på sidan om skottriktningen och tände på stubinen. Det hade samlats mycket folk. Alla var intresserade av att se vad som skulle hända. Skottet brann av, med en förskräcklig smäll. Det tog bara några sekunder så började polissirener tjuta. Ner med pjäsen i lådan och språng mars därifrån. Vi kom oss över torget mot det närliggande hotellet där vi snabbt kröp in. Jag tror att vi hörde åtminstone ett tiotal polisbilar.
Men detta var ju kul. Så efter ytterligare en pilsner och försvinnande polisbilar, så baxade vi ut lådan utanför hotelldörren. Förbi hotellet gick en bred gata. Vi laddade och tände stubinen för ett andra skott. Medan stubinen brann han det bli grönt ljus så att bilarna kom fräsande förbi på gatan Just när det smäller passerar en folkvagn framför mynningen. Pang!
En dam som körde bilen bromsade häftigt in och trodde att ett däck hade exploderat. Vi hade redan pjäsen i lådan och var på väg in på hotellet igen. Upp på våra rum för att sova. Vi hade roligt tyckte vi. Senare fick vi höra att Polisen varit på hotellet och frågat om de hade sett något. Men de hade de givetvis inte.
Jan var från Timrå. Jag frågade honom vid ett tillfälle om vad han ansåg vara det finaste jobbet i Sverige. Som Sundsvallsbo hedrade det honom att han svarade att leda SCA. Nu gör han det.
Vi hade också andra ledare inom Dotterbolagsgruppen. Johan Hedén var en av dem. Kanske den som enklast kunde införlivas i Shell andan. Han var inte av den hårt demonstrerande protesterande typen.
Snäll och präktig. Ingen som förargade någon. En bra kompis. Han hade sim hemvist i Lidköping där företaget var stationerat. Johans pappa som startade företaget hade även haft en depå i Skellefteå. Försäljning av produkter nedlagt. Endast Shell hyrde några cisterner. Den köpte vi för övrigt av honom för en dryg miljon. Vi köpte den mest för att hindra andra att ta sig in på Skellefteå marknaden där vi efter köpet av Skellefteoljor var den stora aktören. Vi köpte för övrigt också två ytterligare cisterner av Skellefteå Kraft. Egentligen ganska dumma inköp konstaterar jag så här efteråt. Kanske var det emellertid en bra brygga att spinna vidare på, när vi tog över försäljning och distribution av Pellets från dem. Det har varit en god affär. Men det visste vi inte vid det tillfället att det skulle bli. Vi hoppades och chansade in oss på marknaden. Pellets försäljningen var ett mycket klokt drag av framför allt Per Erik Jacobsson vår VD i Skellefteå.
Ahlmarks Olje AB.
En annan stor ledare i ett annat dotterbolag var Magnus Bergek från karlstad i Värmland. De var stora på marknaden och köptes av Shell. Han kunde aldrig inordna sig i Shellkostymen och fick efter ett antal år sparken av Shell. Mest på grund av ledare i Shell som inte förstod sig på den ledarstil som han hade. Den var lite för yvig och förstods aldrig av Shell folket.
Mitt kontrakt.
Jag gjorde efter överlåtelsen det som jag avtalat att göra. Jobba tills jag var 53 år som VD. Därefter arbetande styrelseordförande under två år. Det var mitt kontrakt.
Här börjar det som jag trodde då, var slutet på min karriär. Vilket till en del berodde på köpet av Petrinis oljedepå.
Hans von Uthmann var en annan man som vi hade med i gruppen. Kom till Shell från ett reklamföretag i Göteborg som sålde bland annat Kina tillverkade T-shirt. Dock mera perifert. Jobbade centralt på Shell. Han skulle fixa jobbet på ett dotterbolag i Varberg som Shell hade köpt. Det slutade med att han åkte ner och la ner bolaget. Men han var någon sorts påläggskalv i Shell välden. Axlade så småningom manteln som chef för Shell. Jobbar nu som Chef på Vattenfall Ledare för deras affärs - center. Vice Vd för bolaget.
Sen kom det stora tabberaset i Katthult för att använda Astrid Lindgrens ord. Ny VD från utlandet. Han tittade på Dotterbolagen och kunde för sitt liv inte begripa att man hade en massa småbolag som visserligen tjänade bra med pengar, men ändå.
Shell hade nu drygt tio Dotterbolag av denna typ. Alla hade sin VD sin ekonomichef försäljningschef osv. Det måste vara mycket klokare att integrera dem till Shell. Ordern var, in med dem.
På bara ett par år var hela den goda uppbyggnaden som Jan Olof Eriksson initierat och varit med om borta. Jämnat med marken. Utan prut. Till sin hjälp hade han Von Uthmann som la ner rubbet.
Blev det bra då?
Ja det vet väl endast Shell. Men marknaden är praktiskt taget utraderad på småmarknadssidan för Shell. De har upphört med den försäljningen. Den har nu i stället samme man som jag hjälpte Sannes att anställa, Lennart Hansson tagit hand om. Han vet att vårda kunderna. Han har heller inte något rullande schema för cheferna. Så att de måste göra något storverk. Han har sin fru som driver bolaget. Vill hon skifta jobb så går hon över till ett annat skrivbord.
Gudarna har andra vyer!
Tåget rullar. Dunk, dunk, dunk!