Avgörande val.
Det är inte alltid som man själv fattar de beslut som innebär stora och drastiska förändringar i ens liv.
I många fall kan det dels vara att andra helt enkelt fattar besluten eller att man helt enkelt låter tiden löpa , eller ser den an.
Vid tidpunkten för att jag skulle lämna Polar Olje Ab, ett bolag som jag startade men som jag numera hade överlåtit hela äganderätten åt Shell, hade jag sett till att under en tid av två år sitta som bolagets ordförande, anställd av Shell.
Det kom att innebära att jag som numera ägde Petrinis kunde ägna mig åt, att se till att det bolaget levde i god sambios med Shell.
Jag hade av mina tidigare anförvanter fått löftet att köpa Petrinis. Trots att de inte precis hurrade över att jag köpte ett cisternbolag. Å andra sidan så kunde jag som ordförande och Shell som partner fara väl av att den lagring vi behövde för tillfället bäst skedde i Piteå.
Denna åtgärd med köp av Petrinis hade skett två år före det jag lämnade stolen som VD.
Ytterligare en tid före dessa två sista år som VD hade jag tagit in min son Roland som säljare i bolaget.
När jag lämnade Vd posten för att enligt avtal ägna mig åt styrelseordförande posten, hade jag att se till att jag hade någon spelare som tog över rodret i bolaget som Vd på Polar.
Min son var vid detta tillfället lite för ung, trots gott gry i kroppen.
Jag hade för något år sedan anställt Hans Ögren som ekonom på bolaget. Han var intresserad och hade varit hockeyspelare och hade en trevlig framtoning. Efter några år på denna plats insåg jag att vi behövde göra vissa omdisponeringar av våra styrkor.
Allt eftersom våra framgångar kom på marknaden så ökade också kraven på den ekonomiska redovisningen och på hela administrationen. Jag hade tyckt mig märka att Hans hade en del problem med de ökande kraven som såväl jag som Shell ställde på honom.
Han var emellertid ingen som jag ville skulle lämna skutan utan bad honom att fundera på att skifta arbetsuppgifter på bolaget. I stället för ekonomichef så ville jag att han skulle tillträda platsen som försäljningschef.
Det kan kanske synas som övermaga att ha en sådan i den förhållandevis lilla bolaget som vi var.
Men bolaget hade jag under denna tid organiserat så, att i stället för att de återförsäljare eller ombud som jag skaffat sen tidigare, så skulle de nu få en viss annan betydelse och arbetssätt.
Vi hade i bolaget nu tio ombud som vi gjorde till distriktschefer. Dessa behövde en allt närmare kontakt med oss på huvudkontoret i Piteå.
Jag hade under många år, dels skaffat alla dessa ombud, dessutom skött alla kommunikationer med dem. Allt eftersom Roland började fungera på hemmaplan som säljare, var det naturligt att lägga ett allt större och större ansvar på Hans för att sköta våra Distriktschefer som vi nu hade gjort dem till.
Det hade också den fördelen att jag fick mera tid att ägna åt strategisk verksamhet. Att utveckla bolaget till ett såväl större som skickligare sådant.
Inte utan kontroverser skedde det gradvisa bytet. Man hade från Distriktschefernas sida organiserat sig så, att vi skulle uppfatta dem som en starkare part. Man hade bildat ett bolag där alla Distriktscheferna var delägare.
Man hade utsett en Vd i bolaget vilken blev Lejf Selberg från Boden.
På deras bekostnad så utförde han sålunda tidvis förhandlingar för gruppen och uppträdde med den ackuratess om hans officersbana hade lärt honom. Han var lärare på helikopterskolan i Boden som sitt egentliga yrke.
Han var en av de två Distriktscheferna som inte hade egna transportbilar för distribution av bränsle åt oss. I övrigt hade alla en eller flera bilar.
Hans insats låter jag vara därhän. Han gjorde i vart fall inte jobbet annorlunda att sköta om dessa herrar. Däremot kunde man ju skönja vilka som voro drivande i förhandlingarna med oss om olika typer av förbättrade villkor för dem. Problemet dem emellan var, att det cirkulerade en rad olika villkor i förhållningssättet till oss. Ett kunde vara att vi i taxeberäkningen på ett område gått med på att betala något mer per kubikmeter levererad volym på grund av att det saknades volym inom området för att Distributören skulle kunna leva på saken. Å ville vi finnas till och försöka skaffa en vettig volym så kostade det. Andra kunde tycka att det var fel gentemot dem. Problemet fanns inte medan de var oss de pratade med enbart. Nu hade de med Vd hjälp börjat prata om dessa och många andra saker med varandra. Det innebar vissa slitningar i gruppen.
Alla förstår då att det tar lite tid att hålla i och reda ut och tala folk till rätta en hel del tid. Millimeterrättvisa i dessa fall omöjligt.
Dessutom hade varje distriktschef ett väl utpekat område man skulle sälja inom. Dessa gränser var en ständig fråga på dagordningen om, hur krockar inom gränszonerna skulle undvikas. Alla ville sälja och distribuera och därmed tjäna pengar. Man föll då lätt för frestelsen att även sälja någon skvätt här och där på grannens område.
En del Distriktschefer var hart när omöjliga på detta, medan åter andra skötte det bra. En del hade ett hetsigare humör än andra.
En del behövde vår centrala hjälp mer, medan åter andra klarade sig ganska bra själva.
Det var dessa frågor som Hans sattes att allt mer sköta om. Parat med offerter och besök hos större kunder hade han fullt upp. När jag nu insåg att tiden kommit för överlämnandet av rodret till någon annan så var valet enkelt. Det blev Hans.
Innan jag gav honom jobbet hade jag haft ett ingående samtal med honom om mitt fortsatta engagemang för bolaget skulle se ut. Jag skulle under två tidsbestämda år arbeta som styrelseordförande. Vid denna diskussion jag hade med honom tog jag givetvis upp mina cisterner ute på Haraholmen och hur jag tyckte att han borde hantera lagringen.
Vi hade tjänat pengar på att ha dessa cisterner disponibla för Polar. Vi hade kunnat köpa in försvarsvolymer och blanda saker i depån. Vi hade kunnat köpa någon volym då och då för goda priser och tjäna pengar på detta. Jag gjorde också klart att bolaget självklart inte hade något att frukta från min sida. Jag var nöjd med de arrangemang som vi hade då.
Jag var väl kanske en inte allt för Shell lydig Vd på ett antal punkter. Ett var att jag oavsett att Shell noggrant påpekat när vi började samarbeta med dem att jag aldrig skulle acceptera ett inköpspris som var högre från Shell än från någon av deras konkurrenter, då skulle jag ifall jag ville köpa av andra utifrån. Det gjorde jag naturligtvis också. Ständigt dock med en viss förvirring från huvudmännen.
Hans var inte den typen som på någon punkt tog strid med någon proselyt på Shell. Shell hade för vana att sätta till som chefer för dotterbolagen, någon som förtjänat det genom mångårig tjänst på olika ställen i organisationen.
En del bra sådana personer, en del mindre bra.
En mindre bra sådan Chef kan naturligtvis tycka att en dotterbolagschef alltid ska lyssna på vad han som tyckandes vara ägarens förlängda arm uttrycker. Varför stressa huvudmännen när man lever lugnare om man inte gör det. Hans stressade dem inte på det viset.. Han hade svårt att argumentera för annat än att köpa allt av Shell systemet.
Detta innebar att allt efter tiden gick, minskade inlagringen i mina Cisterner, medan uttagen så sakteliga flyttade till Luleå där Shell hade varor.
Med det flyttade också friheten. Friheten att kunna göra som man vill i inköpsfrågorna. Jag såg också att jag tillfrågades alltmindre om sådana beslut som Hans tog. Jag hade då ett samtal där jag yppade mina farhågor om vad jag kanske måste företa mig, om det inte blev bättre med lagring.
Jag hade i bolaget en bra insyn i den dagliga verksamheten trots att jag ej deltog i densamma. Detta på grund av att min son fanns kvar i bolaget.
Över landet strömmade det in rapporter från andra Shell Dotterbolag om de nya tiderna i Shell. Friheten var på väg att tas från de anställda på dessa bolag.
När jag hade ett år kvar av mitt kontrakt med Shell, hyrde jag mig ett litet kontor mitt inne i Piteå. Här satt jag nu och begrundade min sits.
Ute på Haraholmen (hamnen)hade jag depåkontor med två anställda. En depåchef och en Gunvor Westerberg som skötte bokföringen. Allt utan datorer.
Nu kallades min son in till Vd Hans Ögren där han utfrågades om att det gick rykten om att jag skulle starta upp nytt bolag inom oljebranschen med bas numera ägda Petrinis.
Inte nog med detta. Man ringer mig från Shell i Stockholm och vill ha ett sammanträffande med mig. Det var samme man som numera var chef över dotterbolagen Sverige.
Han bad mig komma ner till Stockholm så att vi kunde få resonera om diverse saker. Jag bad honom ifall han hade något att prata om komma upp till Piteå.
Han kom och vi gick igenom hans frågeställningar. Jag berättade att jag såg allvarligt på att de lagrade allt mindre hos mig. Men jag tyckte nog ändå, att vi bägge var rätt nöjda med det samtal vi haft.
Det går emellertid inte mer än ett par veckor så kommer min son till mig och berättar att Hans haft ett samtal om de fortsatta ryktena om en start av försäljning från min sida. Där av hade Shell tyckt att det var tveksamt att ha en ”orm vid sin barm” som man uttryckte det. De bad honom därför ta ledigt några dar och fundera över saken. Han skulle med denna oönskade ledighet komma tillbaka till Shell och förklara sin lojalitet till Shell eller Polar som bolag. Han fick inte sparken utan i stället ville man med ett sorts skrämskott avhålla mig, dessutom numera oss från några dumheter. Han skulle vara välkommen tillbaka kommande vecka. Jag hade just då, med min hustrus och barns välsignelse, köpt gamla hotell Christoffer ett hotell mitt i staden och visste inte riktigt hur och vad som skulle komma ut av den affären.
Vi diskuterade saken om den ej tänkta ledigheten som Roland fått ta. Kom överens om, att inte ge något svar alls. Något hade det förargat både Roland och oss andra.
Jag samlade mina barn och hade ett möte med dem på mitt kontor.
Christina jobbade vid denna tidpunkt på ett försäkringsmäkleri i staden.
Hon hade tidigare haft jobb inom resenäringen och på försäkringsbolag i Göteborg.
Vi bestämde nu att vi skulle jobba tillsammans under några år.
Efter en tid ringde Hans upp och frågade om Roland hade bestämt sig för hur han vill ha det i framtiden. Hanfick svaret att han tänkte fortfarande och ville inte ge något svar. Allt av oss uträknat för att de skulle få sväva i ovisshet om händelsernas fortsättning. Så småningom ställdes dock frågan på sin spets, och Roland svarade med att säga att han hade nya och andra planer än vad Hans eller Shell hade trott att han hade. Jag kommer inte tillbaka. Oavsett att de försäkrade att det kanske hade varit dumt med den tvingande ledigheten.
Vi snodde och vred på det gamla hotellet och hade så när hyrt ut det till skatteverket som kontor.
Christina kom nu i allra sista minuten med en relevant fråga. Har vi någonsin räknat på utfallet om vi bygger om det till ett modernt Cityhotell.
Kl 11 00 i morgon ska vi skriva kontrakt med Skatteverket!
Då får vi räkna på hotell alternativet i natt.
Det gjorde vi. Ställde upp tre olika alternativ. Viken uthyrningsgrad och vilka priser vi trodde på.
Lägsta, mitt emellan eller högsta alternativ. Dessutom kostnaden som var rejält högre för renoveringen som hotell, dessutom möbler och utensilier.
Dagen efter kl 11 00 kom vår hyresgäst och ville skriva avtal med oss. Vi tackade artigt nej och hoppades i stället att vi skulle bli en bra kund åt skatteverket med vårt hotell.
Roland var i full färd med att tillsammans med mig Gunvor och vår depåchef lägga ut rälsen för vårt nya bolag.
Skoogs Bränsle Ab
När vi blev ett lag.
Vi hade nu ett nytt möte. Ett möte om vårt förhållningssätt till varandra.
När jag tillsammans med Margit satt och pratade om våra beslut om dels restaureringen av huset till hotell och dessutom att starta upp försäljningen av olja i olika tappningar och variabler, så kom frågan naturligtvis ifall det skulle lyckas och om vi skulle kunna hålla sams under tiden som detta skulle pågå.
På kvällen säger Margit att jag tror att det vore bra om Ni hade ett djuplodande samtal om detta.
Nästa dag så förde jag detta samtal med mina barn. Ett viktigt samtal vill jag påstå. Tror att mycket av oenighet i företag skulle kunnat undvikas om ägarna talade i förväg om möjliga faror på vägen.
Roland hade haft ett bra avlönat jobb på polar och tjänade avsevärt mycket mer än vad Christina gjorde. Det var ett av de möjliga stötestenarna.
Roland representerade någon gång då och då på olika krogar och matställen. Han reste ständigt och var i behov av bra bil. Dessutom var hela omkostnadsläget högre i hans fall.
Hur gör vi med detta?
Vad ska vi ha för lön för de olika arbetsuppgifterna?
Jag satt tyst och väntade på deras reaktion. Roland tog ordet och sa, jag tycker att vi alla tre tar ut samma lön. Var och en av oss jobbar och sliter på sitt håll. Någon olika lön tycker jag inte vi ska ha.
Nu kände jag mig stolt. Det var den som hade högsta lönen av barnen som tyckte att de skulle dela lika på inkomsten. De andra sakerna resor och liknande avhandlades på samma sätt. Vi var rörande överens om att det inte var någon löneförmån att sitta på krogen eller att resa runt och inte få vara hemma.
Saken var ur världen och vi kunde sätta igång att jobba under dessa premisser.
Som förstebaron i sällskapet de svenska oljebaronerna hade jag träffat oljebaronen Tore Persson på Norsk Hydro. Första gången faktiskt i London på något party därstädes.
I en diskussion under den kvällen kom jag att fråga honom om de hade något intresse av att starta upp verksamhet i Norra Sverige.
Herr Persson tände faktiskt till och lät mig förstå att det skulle vara trevligt att om det passade sig fortsätta resonemanget vid snarast möjliga tillfälle.
I åminnelse om detta samtal kontaktade jag honom och bad honom komma upp för konsultationer.
Christina sade upp sig på mäkleriet och startade upp med planering offertupphandling av bygget och de olika entreprenörer vi behövde för att bygga. Roland var ju redan ledig.
Förutom byggeriet skulle alla möbler köpas in och färger och material till allt bestämmas. Vi åkte runt och tittade på andra hotell och försökte vid varje tillfälle göra oss en bild av hur det skulle passa i vårt hotell.
Utsidan av huset var trist, men där kunde vi genom en lycklig försorg komma på hur det skulle bli. Jag och Margit hade för något år sedan sett ett litet hotell nere vid Gardasjön som hade gula bågformade markiser.
Så skulle utsidan se ut. Kompletterat av bågar av plåt under och en entré som hade ungefär samma typ av layout.
Stadsarkitekten nästan grät när han hörde vårt val.
Jag kan försäkra att det är en grannlaga och stor arbetsuppgift att designa ett hotell. Dessutom i ett retrohus byggt efter den tidens standard. Ständigt dök det upp problem.
Inget av de förra ägarnas saker eller stil dugde. Hotellet var drivet i botten när vi tog över.
Allt revs och slängdes för att kunna bygga från grund utan att ta hänsyn till att något skulle vara kvar.
Det gällde dessutom att redan nu börja tänka på hur vi skulle se ut gentemot kund. Sälja oss redan under byggtid. Till vem och hur?
I källaren hade man till stängningen eller konkursen kört med en nattklubb. Det ville vi inte ha. Ej heller skulle vi ha en fullödig restaurang utan endast en vacker frukostmatsal som kunde betjäna våra boende. Dessutom skulle hotellet göras fint för att ha konferenser. Hotellet låg ju mitt i staden och man kunde därför förvänta sig att det skulle vara relativt lätt att fylla med konferensgäster.
På den andra sidan jobbade vi med hur tänket skulle vara på oljesidan. Hur ska vi sälja. Vad ska vi sälja och till vem.
Några kunder hade vi ju inte än. Vi var dock tillsammans stadens i särklass duktigaste team vill jag påstå. Alla hade vi bakgrund som säljare och nu hade vi även fått ett visst mått av besatthet. Vi skulle lyckas!
Nu skulle ett varumärke åter igen skapas. Hur skulle vårt namn se ut? För ett antal år sedan skapade jag ett varumärke i Polar Olje AB. Hur skulle vårt nya se ut?
Vad ska vi heta?
Hur parar vi ihop detta med vårt hotell?
Vad ska det heta?
Vi ritade trianglar och ovaler och ringar. Förkortningar och travesterade i alla möjliga namn som hade med Norrland, Piteå, eller Sverige att göra.
Så småningom fastnade vi för att skriva Skoog i en oval och lägga företagstyp under. För Hotellet blev det Skoogs oval och under City Hotell.
För oljan Skoogs i ovalen och under Bränsle AB.
En byggsten klar.
Så kunde vi börja at trycka upp trycksaker i form av visitkort, broschyrer och säljstödsmaterial för såväl hotell som Bränsle.
En annan brännande fråga var om vi skulle göra som tidigare arbeta mot återförsäljare som vi hade gjort under Polar tiden.
Vi visste vilket stort arbete det låg i att underhålla en säljkår som ryckte och slet tidvis åt olika håll. Det hade vi fått nog av. Bestämde oss därför att vara kedjans sista länk själva. Vi skulle helt enkelt börja konkurera med de tidigare ombuden på vissa ställen.
För oss var emellertid Piteåmarknaden för närvarande tillräckligt stor för att börja ta i fler problem än vi behövde.
Många av de gamla kunderna som vi hade haft på Polartiden var oss som säljare trogna. De fick ett besök av oss eller en telefonsignal om att vi nu skulle börja sälja i eget nytt varumärke.
Ja, det gick inte bara bra, det gick mycket bra.
Tillsammans pressade vi byggarna för att likt fågeln Fenix resa sig ur askan och få sätta igång hotellet.
Norsk Hydro fanns inte på våra breddgrader vid denna tidpunkt. Deras engagemang fanns upp till Gävle. Men som alla vet så är det en bra bit ner till Gävle. Bolaget ville gärna bli landsomfattande i Sverige och hade därför ett stort intresse av samarbete.
Jag hade enligt det kontrakt jag upprättade med Shell, vid överlåtelsen kvar en tid av nästan ett år innan jag kunde företa mig något.
Vi gjorde ett träffade ett avtal med dem om att samarbeta.
Vi hade visserligen nästan ett år innan vi med vårt bolag kunde sätta igång och trumma på stora trumman för vårt nya bolag. Det förhindrade oss inte att göra ett avtal av den typen att vi skulle börja sälja åt dem vid en viss fastställd tidpunkt. Därav gjordes det upp två avtal. Det ena avtalet gällande lagring och distribution, det andra gällande försäljning. Vårt försäljningsavtal hade en klausul om att vi skulle för Norsk Hydro sälja varor just på Pite bygden. Alla vet ju hur stor den är. Egentligen hela Sverige. Åtminstone i våra ögon.
Jag gav då broder Tore en idé. Kanske om de samlade de återförsäljare eller ombud vi haft inom Polar, så kunde dessa måhända förmås att börja försäljning åt Hydro i stället för som nu Shell.
Tore tyckte det var en god idé. Du får uppdraget att ombesörja ett sådant möte.
Jag kallad dem till ett möte i Finnland. Det var av rädsla för konkurrensverket, som nyss hade givit stora böter för att bolag talat med varandra. Hydro kom med två representanter till mötet.
Dels Baronen Tore Persson, dels en som var deras försäljningschef i Stockholm. Denne man hade ett väloljat munläder och lovade guld och gröna skogar. Ibland tog Tore fast honom när han gick för långt i sin iver att fånga grabbarna.
På detta möte var jag och Roland närvarande från vårt företag. Vår strategi var, att det skulle gagna oss ordentligt, i form av at vi kunde genom de lagringsavtal vi gjort, tjäna pengar på deras försäljning.
Lika klart gjorde vi att vi inte skulle vara någon sammanhållande länk för att få dem att fungera tillsammans med Hydro och varandra.
De skrev ett avtal som signerades några dagar senare och sa därför upp sitt partnerskap med Polar Olje och därmed Shell.
Med viss tillfredställelse noterade såväl Roland som jag att det hade varit förståndigt av Polar att se till att vi hade varit nöjda med att ha dem som inlagrare. Det vill säga, att de inte hade flyttat volymer till Luleå Ex.vis. Att timeout man beordrat för Roland inte hade varit en god ide.
Ombuden drog igång med sin försäljning och vi lagrade i våra cisterner upp olja för Norsk Hydro.
Att ombuden från Polar kom in i bilden gjorde dock oss en aning beskurna i vårt sätt att sälja.
Vi gjorde ett avtal med Hydro om att vi skulle fungera som prisövervakare och säljledare i så måtto att vi skötte om deras följsedlar och prissatte och behandlade leveranssedlarna klart för fakturering.
All olja levererades genom vår depå. Vi fick ett hyggligt genomslag av varor på vår depå.
Eftersom vi numera inte hade ansvaret för dessa återförsäljare, så lät vi dem prata med Hydro direkt. Vi brydde oss om vår del. Det var för oss nog.
Så småningom så dog dessa mindre återförsäljare ut. Volymerna blev inte större men kostnaderna ökade. Sålunda tog en efter en sin Mats ur skolan och ägnade sig åt annat.
Vi som var kvar på marknaden fick å andra sidan en allt större volym.
Vi kom bra överens med Tore Persson. Han var Norsk Hydros starke man. Han var egentligen den som skulle vara ansvarig för distribution och lagring. Men Tore hade grepp om hela bolaget. Han bestämde och donade. Aldrig blev byggnationer riktigt så billiga som han hade önskat. Men när det väl var klart med objektet ifråga så var oljebaronen Tores hand något att lita på.
Visserligen så hade man i Hydro en staffagefigur vid namn Markeborn, som skulle fungera som Vd. Han hade samma status som Jesus. Alla antog att han fanns men ingen hade sett honom. Han brydde sig inte om att träffa oss Ex.vis. Han hade helt enkelt aldrig tid får man anta. Trots att vi blev deras allra största säljare. Vi hade å andra sidan mest att göra med deras andra Persson med förnamnet Jan, som jobbade för Hydro och Tore. Han byggde om Cisterner och utlastningar för vår räkning.
Hotellet var nu klart och våra första gäster frotterade sig i våra nya fräscha möbler. Sängar som kunde hissas i olika nivåer och internet på varje rum.
Vi hade nu också insett fördelen med att ha ett hotell. Ett hotell är alltid positivt som tankeobjekt. Medan olja knappast kan sägas vara det. Vi kom på detta sätt att knyta ihop vår marknadsföring för de bägge produkterna så, att vi gjorde och gör, i princip mest reklam för hotellet och sprider därvid Skoog namn i en positiv anda.
Så gör vi än idag. Hotellet får dra kostnaden för en marknadsföring som borde ligga på andra bolag i koncernen.
Vi hade nu hittat bra arbetssätt för vårt företag.
Under denna första tid, kom Christina att sköta större delen av jobbet som administratör förutom att också få igång hotellet. Inget jobb som hon hade precis längtat efter att få axla. Men hon gjorde det.
Allt eftersom vi växte började hemmaplan Piteå känns trång.
Vi visste att i Skellefteå fanns ett mycket duktigt företag som praktiskt taget behärskade denna del av västerbotten. Under årens lopp hade Polar och andra bolag gjort tappra försök till inbrytning på denna byggd. Alla utan goda resultat. Jag minns inte skälet till varför vi fick reda på att bolaget möjligen kunde vara till salu. Jag tror dock att jag gjorde ett besök hos dem och hamnade i den situationen att jag frågade om de möjligen kunde tänka sig att sälja till oss.
Jag fick ett jakande svar om vi bara kunde komma överens om priset.
Saken var den att de hade jobbat upp en stor volym i Skellefteå på såväl tunna oljor som Diesel och smörjoljor. Dessutom hade de en annan värdefull detalj som vi fann mycket intressant nämligen att de hade hand om all Gasförsäljning åt dåvarande Esso.
Alla som skulle handla med eller sälja eller gasol från Örnsköldsvik och norrut, hanterades av Skelleftebränslen. De var grossister på hela detta gigantiska område. Numera heter denna gasförsäljning Air Liquide, och på Piteåområdet sköts denna affären av Piteå Transport. Dom är dessutom duktiga på sitt arbete som säljare och distributörer av alla dessa produkter.
Företaget drevs av tre st delägare. Dels av Hans- Olov Petterson som var den borne säljaren. Han kunde få vilken kund som helst med på vagnen. Han berättade historier i en flödande takt och hade en säljenergi utan dess like. Vilken man.
På kontoret hade man Sture Sehlstedt som var deras ordningsman. Han var den förste på mornarna och kokade morron kaffe och såg till att chaufförerna stack iväg med bränsle på rätt ställe. Han skötte deras ekonomi och var deras goda fé.
Den tredje var, den då unge mannen Per Erik jakobsson. Hans arbete var telefoner säljarbet och Gas.
De hade kommit till en punkt där de med den olika ålder de hade ville börja tänka på at avveckla sig själva.
Det kan vara ett problem i vilket företag som helst. De hade bestämt att de skulle sälja och kersa in pengar för en bra ålderdom. Men man hade ett kriterium som vägde mycket tungt. Man vill ju fortsätta och jobba kvar på bolaget precis som förr. Där kom deras önskan om frihet att jobba och göra som man vill, att vara den främsta orsaken till att det blev vi som kom att köpa dem.
Oss passade deras frihetsönskan som hansken. Vi hade ju alldeles nog med det som vi sedan tidigare ägnade oss åt.
Hans Olov var då deras VD.
Många roliga stunder hade vi med den mannen.
Att få honom till att sätta sig ner och göra en budget var inte ens att tänka på. Men sälja kunde han. Dess like fanns inte. Redan nu kunde man spåra att den framtida självklara ledaren var Per Erik. Han hade alla getterna inne. Tänkte mycket strategiskt och kunde se framåt på ett förtjänstfullt sätt.
Vi tog upp inköpet av Skelleftebränslen med Norsk Hydro som ville att vi ögonblickligen skulle bryta kontraktet med Esso som det då hette. Vi har aldrig brutit några kontrakt och kommer inte att göra det nu heller var vårt svar. Däremot ska vi om vi får ett tillägg till nuvarande avtal med Er gärna skriva på också för Skellefteoljor med Er. Men med början först när avtalet ger oss den rätten.
Skelleftebränslen hade vid denna tidpunkt mer än dubbelt så hög volym som vad vi sålde i Piteå.
Man var fler anställda eftersom man drev distributionen i egen regi. I Piteå lejde vi ut transporterna till åkare på plats.
Avtal och försäljning löpte på bra. En annan plats som vi inte heller var så bra på, var Luleå. Där fanns emellertid ett mindre bolag som vi förvärvade. Norroljor hette det. Vi gjorde avtal om att den gamle ägaren skulle vara kvar under en tid för att se till att allt fungerade och för att vi trodde att han var en relativt duktig man. Det var han inte. Kanske hade han varit det. Nu hade han blivit till en stor hämsko för företaget. Skälen låter jag vara därhän.
Vi tvingades avlägsna honom från jobbet. Detta under viss vånda. Ett skadestånd tvingades vi lägga ut, enär han inte fick jobba kontraktstiden ut.
Allt eftersom tiden gick så tog Roland över ruljansen på oljesidan mer och mer. Ja för att inte säga , helt.
På styrelsesammanträde i Skellefteå lägger Per Erik fram ett förslag om samarbete med Skelleftekraft på ett nytt energiområde.
Pellets.
Skelleftekraft skall bygga en fjärrvärmeanläggning för att förse hela staden med värme. Den ska drivas med spill från skogsbruket i bygden. I samband med bygget av denna anläggning kommer man att komplettera den med en anläggning för träpellets.
Tidigare hade man eldat spån och flis, men nu skulle man bygga en fabrik som framställde Pellets. Pellets är en träprodukt som kokats och separerats och torkats från vatten. Sedan trycker man det genom en press som gör runda korvar med en diameter på mellan 0,5 och en cm grovlek. Torrhalten är ca 95 % och innebär att en väldigt liten näve av detta material motsvarar en rejäl vedklabb.
Jag har fått reda på detta säger Per – Erik och har pratat med kraftbolaget om att få vara deras säljkanal. För att lyckas med detta jobb måste jag köpa ett par lastbilar ytterligare.
Kommer vi att tjäna några pengar på detta frågar jag. Det går inte räkna hem idag, men kanske om något år.
Vill Du börja med detta och ta ansvar för att vi gör det på ett bra sätt.
Ja, jag tror på projektet.
Då kör vi var vårt beslut. Per Erik köpte bilar och började sälja pellets. Det var naturligtvis svårt till en början eftersom egentligen ingen hade panna för att direkt börja elda med detta medium.
Fabriken producerade och vi fattade beslut om att anställa någon som bara sålde pellets pannor och pellets kaminer.
Staten hade gett oss hjälp i starten med att inte beskatta detta bränsle någonting. Det blev bara ungefär halva kostnaden att elda med detta i förhållande med att elda med olja.
Vi sålde allt mer och mer av produkten. Detta allt eftersom installatörerna han med att montera aggregat åt kunderna för att kunna elda med pellets.
Snart nog så blev detta en stor del av hela vår verksamhet. Bilar köptes in i en strid ström för att kunna efterfrågan stången.
Per Erik hade haft helt rätt att på sikt kan det bli en hygglig affär.
Vår affärside var att vi skulle vara kundnära och kunna ge kunderna service i önskad mängd. Vi köpte anläggningar för lagring av diesel i nyckelräkneverk och kortverk. Vi ställde upp på storindustrins propåer om service och underhåll även inne på industriområden som var deras privata.
Vi startade obemannade bensinstationer och liknande på Dieselsidan.
Expansionen fortsatte med att vi köpte in dels ett oljeföretag i Umeå, och dels anställde branschkunniga medarbetare från andra bolag i Umeå.
Allt längre som jag kommer fram i tiden så är det inte längre jag som driver dessa frågor och gör åtgärder. Det är min pojk Roland med hjälp av vår duktige vän från Skellefteå.
Under samma tid som ovan beskrivits kom vi fram till att vi för att driva verksamheten på ett kostnadseffektivt sätt måste bygga oss ett huvudkontor där vi rymmer alla verksamheterna. Samtidigt hade vi börjat utbyggnaderna av kontor och lager i Piteå.
En dag kommer Tore till oss och säger att han ska upp och se på hur de ska bära sig åt för att lägga ner den depå de har i Holmögadd.
Vi följer med Dig och tittar säger jag och Roland.
Vi åker ner och konstaterar att cisternerna är i hyggligt skick men på fel plats. Om vi hade haft dem i Piteå, så skulle vi gärna ha tackat ja till dem. Tore räknar på vad det skulle kosta att skrota cisternerna och börjar fundera på, om man kunde lyfta upp dem på en pråm, så skulle det vara möjligt att flytta dem till Piteå. Vill Ni köpa dem?
Visst svarade vi.
Att skrota dem skulle för Tore bli dyrare än att ge bort dem åt oss, förstod vi.
Wiren kom med pråmar till Holmögadd och vi kontaktade en specialfirma med jättekranar som skulle lyfta ombord cisternerna och sedan lyfta av dem i Piteå.
Det blev ett spännande företag. Vi hade låtit gjuta fundament (grund) som cisternerna skulle ställas på. Tyvärr så var vi tvungna att lyfta cisternerna över ledningsgator av rör som gick på ungefär tio meters höjd över vägen. Med några cm till godo så gick allt väl och vi kunde sätta ner dem på rätt plats. Priset vi bjöd för arrangemanget var en krona för bägge. Då vill vi ha dem levererade på anvisad plats.
Cisternerna används allt sedan dess i vår normala verksamhet.
Under denna tid som jag beskrivit så hade Småstadens affärsgalleria, Stadens skrytbygge gått i konkurs.
Konkursförvaltare var advokaten Gunnar Granström.
Under nära tre år hade gallerian förvaltats av honom. Skälet att det tog en del tid var att det tvistades en del mellan tidigare ägarna av gallerian. Dessutom var Granström hårt ansatt av många konkurser. Han arbetade hårt, men fick ändå se att arbetsbördan bara ökade. Han var populär i detta yrke. Sen kanske han knappast behövde skynda på ärendet, eftersom han till skillnad från tidigare ägare inte hade någon skuld. Bolaget var ju i konkurs. Inga räntepengar eller avbetalningar. Endast löpande kostnader och underhåll. På intäktssidan lika mycket som när man var tvungen att räkna alla kostnader. En dag när jag träffar honom på stan efter en lunch frågar han mig om vi inte borde lägga in ett pris på objektet.
Jag går hem till mina ungdomar och frågar om de tycker att vi ska göra det. Svaret blev jakande och vi la in ett pris som vi tyckte var relevant.
I Piteåtidningen hade stått om vad ett tänkbart pris kunde röra sig om. Vi lade oss omkring detta pris.
Efter några dar kontaktade Gunnar oss och sa att de hade tittat på anbuden och funnit vårt anbud vara det som de som konkursförvaltare förordade. De skulle endast höra med fordringsägarna om de var av samma uppfattning. Han betonade att det låg inom konkursförvaltarens domän, att försöka se vem som kunde ha störst möjlighet att säkerställa att småstaden förblev ett roligt och spännande centrumhus (galleria), som medborgarna gillade. Där såg han oss som en bra ny förvaltare.
Vi tackade för omdömet.
Efter ytterligare någon dag skrev vi kontrakt och tog över fastigheten.
Christina hade nu bytt ekonomichefsjobbet mot ett jobb med våra fastigheter och hotell. I hennes ställe anställde vi en man som vi hade stort förtroende för av flera skäl. Dels var han mycket Datakunnig. Dels var han någon sorts ekonom. Det var Dennis Sundquist. Han skruvade nu upp hastigheten på övergången till vår datorisering.
Vi skulle nu bygga ihop fastigheterna i centrala staden och ta tillvara på de synergieffekter som låg i att äga två fastigheter i samma kvarter som dessutom på vissa punkter redan var hopbyggda.
Vi kunde nu genom de stora kylanläggningar vi hade på småstaden nyttja också dessa för hotellet. Värmeanläggningarna byggdes ihop så att vi kunde nyttja överskottsvärme från Kylanläggningarna i småstaden för att producera värme för hotellet.
De stora el centralerna kunde bindas samman och anslutningspunkter minimeras till att endast gå genom ett eget ställverk. Vatten kunde kopplas ihop och förbilligas.
Vi kunde ha samma vaktmästare som skötte bägge objekten. Christina bar ansvaret för dessa saker. I den mån som det behövdes råd och dåd så satt vi numera tillsammans på samma kontor vilket gjorde diskussionerna oss emellan enkla.
Anders Skoog, en brorson jobbade numera åt oss. Han var duktig och noggrann. En riktig pärla. Han hade god tumme med våra kunder och var vår Depåchef. Han byggde om och han ritade objekt åt såväl oss som åt Norsk Hydro. Han var ansvarig för Skoog Tank AB, med hela vår depåavdelning, våra tankar såväl att de var uthyrda eller att vi behövde dem själva som till att vår verksamhet gav en rimlig avkastning.
Att driva hotell fordrar sin man. I detta fallet kvinna. Det är mycket planering och många trådar som ska dras i. Reklam Pr marknadsföring. Att hålla ihop handlarna i Gallerian och att göra saker till nytta för dem alla. Dessutom ett antal anställda som ska hålla hotellet i drift.
När Dennis Sundquist slutade efter tre år, så anställdes en ekonomichef som heter Kent Hansson. Efter att han tillträdde insåg vi att de system som Dennis byggt åt oss till mycket stor del var byggda i Linus eller Linus liknande system. De var något vi fick svårighet med. Vi bestämde oss därför för att byta ut detta mot Microsoft baserade system.
Vi satte oss nu ner och funderade på om vi skulle göra slag i saken och anställa en datakunnig konsult på heltid. Eller om vi rent av skulle starta en liten dataavdelning där vi hyrde ut de konsulter vi hade för avsikt att ha.
I samma veva hade Roland vid någon lunch träffat Christer Berglund som berättade att ett antal konsulter som jobbade på ett Dataföretag i Piteå (Martinssons), hade för avsikt att sluta och sätta igång en egen verksamhet.
För att få en något bättre ryggrad i en start skulle vår medverkan kunna vara det incitamentet att projektet blev en verklighet.
De ville ha en sittning med oss innan vi själva gjorde någon egen insats för att skapa ett eget bolag.
Vi tog denna sittning och kom överens med dem om start av ett bolag.
De hade alla som var påtänkta en ganska lång uppsägningstid, varför det kom på vår lott att se till att företaget blev verklighet.
Roland åtog sig detta jobbet.
Jag la själv ut på webben kl 9.15 en fredag, på egen hemsida en annons om att vi skulle starta ett Dataföretag. Innan jag gick hem på kvällen såg vi att vi hade 32 sökande.
Vi tänkte då först att det kanske kunde bli ett tiotal konsulter högst som kunde komma ifråga för anställning.
Nu tog vi oss en ytterligare tanke på om vi inte borde vässa våra krav ordentligt.
På måndag skrev vi in dessa ökade krav. Det var följande. Alla som söker anställning ska kunna ha med sig så mycket arbete att vi ska kunna debitera konsulttjänster så att det skall täcka den egna lönen.
Nu tänkte vi att en del skulle försvinna.
Inte då. Innan veckan var slut hade vi 132 sökande. De bedyrade alla att de mer än väl hade konsultjobb så att de betalade sin egen lön.
Vi tog nu hjälp av Berglund och de som skulle kunna bli stommen till det nya företaget för att välja ut medarbetare.
Bolaget skulle heta Exait.
Vi anställde ett trettiotal konsulter.
Roland var stressad under denna tid. Kontor skulle byggas eller hyras Möbler införskaffas. På två platser Luleå och Piteå bestämdes.
Telefoner installeras Mobiltelefoner inköpas Datorer till alla. Ekonomisystem och administration byggas upp. Tjänstebilar leasas eller köpas in. Vilket arbete. Jag förstår inte hur han klarade det. Samtidigt skulle hans normala arbete skötas.
Men nu var det hele igång. Efter några månader anlände konsulterna i en strid ström allt efter att deras uppsägningstid var överstökad.
Vi hade sagt att vi behöver ha ett kapital av minst 5 miljoner kr för att sjösätta projektet. Vi startade i oktober och skulle enligt budget förbruka ungefär hela kapitalet fram till februari. Detta på grund av att man kan inte debitera kunderna förrän man gjort arbetet.
Efter februari så gick kapitalbindningen ner och vi var igång. Vi klarade det hela på avsett sätt. Vi hade också budgeterat att vårt första år endast skulle rulla runt med nollresultat. Med fölängt bokslutsår till Årsskiftet, så lyckades vi med den bedriften. Sedan dess har bolaget produserat vinst och under senare år dessutom bra utdelningar. Bolaget är i dag så mycket större och finns på många platser i Sverige. De har ett 80 -90 tal anställda.
Det går nu ytterligare en tid. En tid för konsolidering av alla nya affärer.
Ungdomarna hade verkligen med bravur klarat av att axla familjemanteln.
Så kommer nästa propå.
Roland hade hört talas om att den som ägde Kemek fabriken i Öjebyn funderade på att lägga av. Hans dröm var att hitta någon som kunde fortsätta att förvalta fabriken på ett sådant sätt att verksamheten blev kvar och allra helst ökade.
Vi köpte fabriken av honom och har sedan dess byggt större lager och moderniserat verksamheten. Vi behövde dessutom större utrymme för vår smörjoljehantering. Så det passade oss bra.
Verksamheten fortsätter att växa.
Vi lyssnar ständigt av möjligheter att växa genom egna insatser eller genom förvärv. På fastighetssidan köpte vi relativt nyligen in Beliva fasigheten som ligger mitt emellan de två dagligvarudrakarna ICA och Coop Forum.
Vi har startat upp energiförsäljning också i örnsköldsvik och Sundsvall.
Omsättningsmässigt så har vi gjort en fantastisk resa. Vi börjar närma oss de större bolagen på marknaden, (2010 passerar vi en och en halv miljard i årsomsättning) vilket innebär stort ansvar för att ha en riktig hantering av penningflödena.
I vårt fall var det ett utmärkt bra sätt att i ett tidigt skede etablera närhet till Handelsbanken. I alla lägen har de stöttat och hjälpt till för att vi ska känna oss lugna och harmoniska med vår bank.
Å andra sidan har vi väl inte precis stressat dem med oskäliga frågor. Vår ekonomi har under hela denna expansionsfas varit god.
Den andra sidan som naturligtvis ständigt gör sig påmind är att vi har många anställda. Många är beroende av att vi gör kloka överväganden inom företagen. Att vi tar sådana beslut som stärker koncernens gemensamma strävanden efter att ha sunda företag som går med vinst.
Utan vinst så fungerar inga företag.
Kommer att bli intressant att se hur bolaget ser ut om tio år.
