Affärsnätverk skapas.

Krigsplacering.
Redan i trettioårsåldern blev jag krigsplacerad till Drivmedelscentralen. Gjorde min värnplikt i Flyget på F 21 Luleå. Placerades på ett krigsförband i Boden (Degerbäcken).
Att jag omplacerades till Drivmedelscentralen var naturligtvis av skälet att jag var oljehandlare uppe i Norra Sverige.
Min roll var att vara drivmedelsledare i detta område.
Att vara drivmedelsledare betydde att man i händelse av mobilisering skulle snabbt sätta denna organisation i drift och se till att samtliga förband myndigheter och civila som skulle kunna erhålla olja, fick olja. Att var mobiliserad och stationerad på samma plats som Försvar och Civilförsvar. Det vill säga i något bergrum någonstans i Norra Sverige.
Upplägget för hela försvaret inklusive civilförsvar var bra. Däremot var upplägget för att få drivmedel utomordentligt gammalmodigt.
Övningar förekom flera gånger per år. Det var bara att infinna sig.
Under dessa övningar som då skedde lokaliserade på och i de lokaler som man kunde tänka sig i händelse av ofred, lärde man självklart känna väldigt många människor. Människor som ofta var myndighet eller myndighetens förlängda arm.
Dessutom var jag ju själv myndighet vid dessa tillställningar.
Detta var ett utmärkt sätt att komma på god fot med dessa människor. Allt från överordnade i organisationen ex vis ledningen från Stockholm inom Drivmedelscentralen, som landets ledning i Försvaret.
På lokal nivå blev man Du och bror med hela konkaronget.
Man kunde gå ut och in i Länsstyrelsens alla korridorer. Kom man till Boden och milostaben var det likadant. Man var en av dem.
Eftersom jag ansåg organisationen alldeles föråldrad så tillskrev jag landets försvarsledning och påtalade detta.
Jag nedkallades till Stockholm för konsultationer.
Förklarade mina ståndpunkter och fick det överraskande svaret att man tyckte att mitt förslag till ändring av hela organisationen hade sina poänger.
Åkte hem och blev efter någon månad kontaktad av försvaret som ville ha mig till föreläsare på ett försvarsseminarium om drivmedelshantering.
Jag förklarade att med det gamla systemets tänkande så kunde vi inte hoppas att bränsle skulle kunna finnas för förband eller till civilister eller civilförsvar i god ordning någonstans i rätt tid.
Om Ni ska ha det måste Ni vara med om att krigsplacera dem som normalt jobbar åt ett oljebolag på sin vanliga arbetsplats. De estimeringar Ni har för att få bränsle är föråldrat: ni måste använda moderna ordervägar och modern teknik för att uppnå detta. Därefter demonstrerade jag hur det skulle kunna gå till.
Det blev ett tryck i Sverige att förändra detta. Jag tar inte åt mig äran av att ha gjort något märkvärdigt i det fallet. Det behövdes människor sittande på centralare platser för att åstadkomma detta. Men jag var ordentligt involverad i arbetet.
Försvarsaffärer.
Eftersom jag nu hade kunskap och var delvis ansvarig för att bränsle fanns i depåer ute i buskar och bergrum så visste jag också att dessa bränslen fordrade viss omsättning. Allt eftersom man ändrade specifikationerna på vilket bränsle som fick förekomma i Sverige och dessutom till användarna, skulle ju depåerna tömmas och innehållet säljas ut. Detta för att få färskare produkter som höll dessa regler.
Jag insåg då att detta var ett utmärkt sätt att slå två flugor i en smäll. Dels gjorde jag ett försvarsviktigt jobb, dels kunde jag via att lägga in anbud på bränslet, förhoppningsvis köpa deras produkter.
Där av följde att jag under en tid köpte upp innehållet i vissa bergrum, blandade produkterna med sådana som låg långt bättre än specifikationer som gällde för försäljning i Sverige. Därmed hade jag en vara som dels var utomordentligt bra, dessutom var den för mig inne till rätt pris.
Våra bilar åkte runt i norra Sverige. Drog lassen ner till Haraholmen i en cistern. Blandades till för ändamålet riktiga värden.
Tjänade pengar.
Ett av de viktiga tingen var också att länsstyrelsen hade många trevliga människor, som man fick som vänner. Ett nätverk måste innehålla sådana för att man ska kunna ha framgång i arbetet.
Det man nu i dag ser är, att dessa förberedelser för ofred numera har en liten betydelse. Dock kan konstateras att ifall vi nu har någon arme eller försvarskraft, så kommer de att på samma sätt som de gjordes om, på den tiden, förses med produkter i dag.
En lustifikation var, att jag vid ett av dessa möten kom i kontakt med en annan gren av civilförsvaret. Nämligen dem som ska förse landet med mat.

Säd!
De frågade mig om jag visste av något sätt att importera eller ta in säd.
Säden kommer direkt från södra Sverige och lastas i båtar om 3 till fyratusen kubikmeter.
Visst svarade jag. Kom upp till Haraholmen i Piteå så skall jag se om vi inte kan klara ut detta.
Jag sa till min Depåchef att vi har ju en cistern på 20 tusen kubikmeter. Den har en diameter på ca 50 meter och vi använder den inte.
Den skulle vi kunna svetsa fast gångjärn på lämplig plats och sedan skära ut jättedörrar ur cisternsidan så att man kan köra in i cisternen med traktorer, kranbil och lastbilar. Asfaltera ett golv ovanpå cisternbotten så det håller bra att köra på.
Vi begär att få långa avtal med försvaret så kan vi finansiera detta.
Herrarna från försvaret kom upp och godkände våra planer. Skrev på ett avtal på 10 år och option på ytterligare år. De blev ytterligare år,
Båtarna kom och vi hade gjort ett avtal med stuveriet att ombesörja lossning och transport upp till vår cistern.
Allt gick enligt planerna. När säden (vetet)hade kommit till oss så skulle den vidare till lagerplatser ute i länen. Där skulle det ligga ca 5 år i väntan på användning. Om ingen ofred kom skulle det efter denna tid transporteras tillbaka till vår cistern och sedan lastas på båtar för vidare transport ner till kvarnar i uppland eller annorstädes.
Där maldes det till vetemjöl för att användas av de svenska hushållen. Nog funderade jag ibland över om inte den långa lagringstiden och hanteringen försämrade kvalitén?
På det var svaret, inte nämnvärt. Tro det den som vill!
Så länge detta pågick var det ju ett evighetsarbete.
Här kan man ju säga att detta var en produkt av nätverket.
Denna lagring har numera upphört. Vi har under en tid använt samma Cistern för lagring av alla möjliga andra stapelvaror. Numera är asfalten borta. Nytt golv lagt in och i cisternen finns återigen olja.
Men jag tror att man måste ständigt se till att man är öppen för nya tankesätt.
Sådana har kommit och gått. Vi har lagrat såväl Lut som Tallolja för export från våra nordliga pappersbruk till vanicell som användes som make upp medel inom samma bruk.
Pågrund av att vi hade cisterner på en sådan plats (Piteå) där det i närheten finns pappersbruk blev vi kontaktade av ett företag från Norge som hette Borregaard. De hade en produkt som de bara måste bli av med.

Vanicell!
Deras problem var att de vid tillverkning av Vanelin (Vanilj), så hade man alldeles för mycket rester av träfibrer och andra kemikalier kvar i avfallsvattnet som orenat gick ut i vattnet nedanför Borregaards fabrik i Sarpsborg. ( Sarpsborg ligger utanför Oslo).
En morron så var avloppstuben full med gröna människor med plakat som visade hur mycket man släppte ut genom tuben. TV var påpassligt där och det blev folkstorm mot utsläppen. De var tvungna att göra något och det kvickt. Att göra om processen var alldeles nödvändigt, men det skulle ta tid. Fick man inte bort avloppstubens innehåll så fick man stängas avdelningen i fabriken som producerade Vanelin.
Att göra det skulle dels kost oerhörda summor pengar. Dels ska man komma ihåg att nära hälften av Väldens Vanilj levereras av Borregaards.
Nu var goda råd dyra. De kemikalier som fanns i detta avloppsvatten innehöll saker som Pappersindustrin skulle kunna använda för att dels ta ner kostnaden för svavelsyra som man annars importerade till sina fabriker. Allt för att få ett bra Ph värde på sitt process vatten. Det innehöll dessutom en del träfibrer. För att omedelbart åtgärda saken så stoppade man sålunda in avloppsvattnet från denna fabriksdel till en Cistern i Sarpsborgs hamn. Den höll nu på att svämma över.
Den mannen som ringde mig frågade om jag hade någon Cistern jag kunde hyra ut till dem.
Svaret var glatt ja, med tillägget att de fick själva bekosta de ombyggnader av Cisternerna som arrangemanget krävde. Dessutom fanns en klausul som sade att cisternerna skulle återlämnas i minst det skick som när de lånades ut.
Vi kom direkt på telefonen överens om priser och villkor. De hyrde en cistern på 3500 kubikmeter av oss.
När kan vi komma med första lasset var nästa fråga? Den är klar. Men utlastningsanordningar och annat får vi väl ordna även om Ni kommer med första lasten.
En vecka senare var den hos oss. Man hade skickat upp en liten båt med 1500 kubikmeter. Problemet för dem var att där cisternen eller rättare sagt fabriken låg, kommer man inte upp med några stora båtar.
Det dröjde inte mer än ett par veckor kom nästa båt med lika mycket till.
Inget gick ut ur cisternerna.
Produkten skulle hållas varm till minst 55 grader C.
Man ringde igen och frågade om jag hade någon fler cistern att låna ut. Jo då svarade jag, vi har en som är på Ex.vis tolv tusen kubikmeter.
Vi hyr den hörde jag honom säga.
Det gick några månader medan denna cistern också fylldes. Inget gick ur de nu två Cisternerna.
De ringde igen och frågade om det fanns fler cisterner att hyra?
Vi har en cistern på drygt tjugo tusen som Ni kan få hyra.
Vi tar den.
Båtar kok och började fylla cisternerna. Vi insåg att vi skulle kunna vara fraktare och dels ta Vanicell som denna produkt kallades den ena vägen, medan vi kunde frakta råtallolja från Pappersbruken i retur.
Iden såldes till Borregaards och vi kontaktade Tomas Wiren som hade en lämplig båt (Artic) som kunde göra dessa frakter.
Detta höll på en tid. Allt medan depån allt mer höll formligen på att översvämmas av denna produkt. Men det gick inte alls ut lika mycket av Vanicell som de exporterade till oss. Snart var även denna sista cistern full.
Ny förfrågan om mer utrymme?
Vi hade endast en Cistern kvar att avstå till dem. Den var också på Över tjugo tusen kubik.
Nu började jag emellertid dra öronen åt mig. Vad är detta för ett företag och vad händer om dessa människor inte uppfyller sina åtaganden. Jag ringde dem och bad att på plats i Sarpsborg dels få se deras anläggningar och dels ville jag prata med deras högsta ledning.
Vi körde nu våra pannor på depån på högsta matning för att hålla dels våra egna cisterner varma. Dels Borregaards. Miljöförvaltningen i Piteå hade förmodligen fått de grönas hälsning från Norge och de började nu ställa frågor till oss. Vi berättade precis vad som produkten användes till och hur hanteringen gick till. De påpekade så att jag skulle veta det att om det gick snett så att man tvingades ta hand om avfallet genom kommunens försorg så skulle det kosta omkring tvåtusenfemhundra kronor per kubikmeter.
Det var denna sak jag hade i baktanke när jag åkte till Norge. Vi hade 60 000 kubikmeter i depån.
Går Borregaard åt skogen så får vi det svårt. Destruktionskostnad bortåt etthundrafemtio miljoner.
Jag blev väl mottagen av Borregaards i Norge. Man visade mig runt och ledningen satt en stund och pratade med mig om problemet. Någon garanti krävde jag inte. Hade fått klart för mig att det var ett av väldens stora företag som jag pratade med.
Under ett antal år, så jobbade vi med denna produkt. Industrierna i Pite området köpte så småningom allt som vi hade i cisternerna.
Frakterna med Wiren gick bra och vi kunde även med att ha last bägge vägarna ha en bra slant över.
För oss var Borregaards inlagring, en av våra allra bästa inlagringar vi haft.
Det som stör en aning var, att vi under denna tid etablerade samarbete med Wibax som ledde till att de efter en viss tid struntade i att de hade gjort en överenskommelse med oss beträffande lut och luttransporter. De skulle om vi villa ha vänligheten att tacka nej till att låta de svenska luttillverkarna lagra i våra cisterner så skulle Wibax i stället lagra i dessa. Eftersom det inte fanns några andra än vi som hade byggt med rör i rostfritt stål, så var det inte möjligt att lägga offert om man inte hade lagringen tryggad. Herr ägaren Bo Viklund var ner till depån och bedyrade, att om vi gjorde detta så skulle vi kunna räkna med att aldrig behöva tappa lagringen av lut.
Vi tog i hand och tyckte att det skulle vara trevligt med en lokal leverantör och ett lokalt företag vi kunde hjälpa på arenan. Dessutom hade Viklund börjat sälja Vanicell som dammbindningsmedel.
Samma produkt i princip som den som pappersindustrin använde. Den skulle för Västerbottens del lagras i Skelleftehamn. Därför fick han köpa de cisterner vi för ett antal år sedan köpt av, dels Hedens Olje AB och dels av Skellefteå Kraft. Vi behövde dem inte.
Två år senare upphörde lagringen av lut i Piteå. Viklund hade byggt om de Cisterner vi hade sålt till honom i Skelleftehamn för lagring av lut.
Så mycket var den handskakningen värd. Vi påpekade detta för honom. Han medgav att han sagt så. Men att han inte tänkte leva upp till det sagda. Han ansåg inte att han hade råd till detta. Kanske var det i det läget alldeles sannt.
Detta är historia nu. Wibax finns på kartan som ett stort företag i dag. Förr eller senare tror jag nog, att vi får tillbaka något av Wibax. Annat vore strunt.

Jag köpte Petrinis.

Nya Pengar!
Naturligtvis gick det inte att fixa pengar till att klara Polar Olje affärerna.
Det hade nog kunnat gå om jag inte under mellanliggande tidsperiod hade gjort andra affärer.
Styrkt av att det hittills ordnat sig med pengar, så hände det saker som jag blev inblandat i.
En dag kommer Arne Carlsson (kommunens byggnadschef och dessutom kommunalrådets närmaste man), frågar om jag är intresserad av att köpa huset som vi har vårt kontor i.
Polar Olje hade flyttat in till Piteå och till det hus där Kommunens bussgarage var inrymt.
Kommunen hade nämligen bestämt sig för att bygga ett nytt garage nere vid hamnen, På detta svarade jag ja.
Efter en tid kom Arne tillbaka och ville formulera ett kontrakt som band mig vid löftet. Priset var redan klart. Det hade vi kommit överens om under mellanliggande tid. Jag skulle ta över byggnaden den första januari. Vi var då i oktober. Jag hade en tid på mig att försöka låna pengar av någon förstående bank.
Hyresfastigheten som jag hade haft på storgatan var just nysåld, till åkaren Hellgren, och pengarna hade jag fått insatt på mitt konto om än det sista satt hårt inne.
Men mellanskillnaden mellan det jag köpt den fastigheten och det jag sålde den för, var inte så märkligt stor. Det kanske skulle räcka till en del i egen insats i det nya huset. Men det ordnar sig väl, tänkte jag.
En dag när jag träffar Torsten Berglund VD för Petrini Olje AB, frågar han mig om jag fortfarande hade något intresse av att köpa Petrinis. Det hade jag skojat om tidigare med honom På fullaste allvar hade jag aldrig trott att det var en möjlighet.
Men tiderna ändras.
PETRINIS EN ENORM DEPÅ.
Saker hade förändrats. Petrinis dotter hade hittat en karl i södra Sverige som hett e Mats Arnhög.
Han hade kommit sig samman med några investerare i den större klassen. På något möte hade man beslutat att för ett ögonblick slå sina påsar ihop för att få en ännu större påse. De andra var Anders Wall och Tedde Jansson och Fredrik Roos. Alla herrarna väl kända för tidigare affärer. Tedde Jansson hade hållit på med att köpa och sälja olja i större förpackningar. Fartygslaster. Medan Anders Wall redan var ett namn inom Bejers fären. Mats Arnhög kunde bidra med i första hand sin frus Petrini Olje som inom parantes var ett synnerligen välkonsoliderat företag.
De bildade nu ett bolag som fick namnet Tresor.
1981 gick Anders Wall in som ägare i Uddeholm via bolaget Tresor AB (andra delägare var Tedde Jeansson, Fredrik Roos och Mats Arnhög) och två år senare säljs innehavet till AGA. Under åren innan har Uddeholm och Billerud slaktats, dvs. i stort sett hela Värmland, fabriker lagts ner och sålts ut. Med stora kostnader för vanligt folk som följd. Uddeholm hade en stor kassa och det är för den som Wall börjar gå in i bolaget. Det är dessa pengar Anders Wall får loss via diverse affärer, inklusive försäljningen av Billerud till Stora och majoriteten i Tresor till AGA. Pengarna används sen för att köpa tillbaka kontrollen i Beijer. Från början var det tänkt att Uddeholmsbolaget skulle använda medlen för investeringar i Värmland, men Wall ville ha snabba pengar och makt över Beijer istället.
Att jag skriver Wall, betyder att jag tillmäter honom den största betydelsen i dessa affärer. Han var förslagen och hungrig på rikedom och makt.
När AGA nu hade varit med om denna sista av Walls transaktioner, (affär) så hade jag faktiskt börjat ana att Petrinis endast var en black om foten på AGA. De var ju inte något oljebolag och ville inte heller bli det.
Detta hade givetvis satt sina spår i Torsten Berglund. Kanske hade han fått order att sondera terrängen, för att bli av med bolaget, inte vet jag.
Hur som helst så fann jag uppslaget värt att undersöka.
Efter att jag haft en diskussion med Torsten på Petrinis om bland annat hans pensionering, så åkte jag ner till mitt kontor och sökte reda på AGA i katalogen och ringde upp Anders Rydin som var VD för bolaget.
Frågade honom om AGA verkligen skulle ha kvar bolaget i norra Sverige som ett litet sketet bolag bland AGA:s alla andra bolag.
Svaret var retoriskt. Han frågade om jag var intresserad av att köpa detsamma. När jag svarade ja, så bad han mig om ett pris. Jag svarade att det kunde jag inte prestera på direkten. När kan Du det då frågade han? Kan Du i morgon?
Ja, det skulle jag väl kunna.
Köp då en flygbiljett hit ner till i morgon och kom ner får vi prata om saken.
Så gjorde jag.
Under natten och på vägen ner funderade jag mycket på vad jag skulle kunna bjuda för bolaget. Känslan jag hade var ju att Anders Rydin var relativt angelägen att bli av med det hela.
En limousin hämtade mig på Arlanda och transporterade mig till deras huvudkontor.
Kl var strax före tolv när jag anlände. Fortfarande osäker om vilket pris jag skulle bjuda. Dessutom ville jag ha löst ett antal frågor om personal och vad som ingick i eventuellt köp. Få en uppfattning om belastningar på fastigheten.
Rydins sekreterare tog emot mig. Hon frågade om jag hade hunnit äta lunch? Nej, svarade jag. Då ska vi åka upp till översta våningen där vår matsal ligger. Rydin och en advokat som jag inte minns namnet på kommer att närvara på lunchen. Dessutom jag.
Vi åkte upp och satte oss i foajén en stund till dess att Rydin kom.
Han hade bokat ett kabinett där arbetslunch kunde intas.
Väl vid bordet så kommer första frågan om vad jag var villig att ge för bolaget.
Efter att ha svarat undvikande och fokuserat diskussionen på Torstens Pensionering och vad Bolaget innehöll så kom frågan igen. Jag gav ett bud.
Rydin nickade åt advokaten att skriva in summan vilket han gjorde. Räckte sedan över några handlingar till Rydin som skrev under. Handlingarna gick sedan över till mig och jag skrev under viss hjärtklappning under densamma.
Hade jag bjudit för mycket?
Det gick nästan för lätt.
Vart skulle jag ta pengarna ifrån var nästa fråga som dök upp i skallen?
Kl hade nu blivit ett och vi bröt lunch sammankomsten. Jag stoppade ner handlingarna i min portfölj under viss bävan.
Chauffören skjutsade tillbaka mig till Arlanda och jag kunde åka hem.
Ja nu hade jag ett antal problem. Inga pengar och hade aktieägartillskott att göra till Polar Olje AB.
Skrivit avtal om köp av fastigheten som kommunen hade som bussgarage.
Köpt Petrinis Olje AB.
Alla pengarna skulle ut inom två månader.
I detta läge insåg jag att jag måste komma från någon av affärerna.
Valet blev något enklare därför att Saab genom Ove Lundgren (Lundgrens Bilaffär) ville etablera sig i fastigheten så fort bussarna kom därifrån.
Eftersom jag redan skrivit avtal på huset skickade Arne Carlsson honom på mig för att fråga om dels hyra dels möjligen om det kunde vara till salu. Var det till salu ville han absolut köpa detsamma. Jag skrev då ett Köp av avtalet om köp efter att ha förvissat mig om att detta var en möjlighet som jag hade.
Eftersom jag inte hade haft huset de facto i min ägo utan endast ett avtal om köp, så behövde jag inte betala någon skatt på fet tänkta förvärvet. Däremot fick givetvis Lundgrens betala detta.
Ett problem mindre och en liten men naggande god intäkt.
De 9,9 procent av aktierna som jag ägde i Polar Olje AB, kändes just i detta ögonblick värdelösa.
Jag skulle behöva lägga in åttahundra tusen för att fortsättningsvis behålla min andel i bolaget.
I detta ögonblick kontaktade jag Mats Ringesten (sedermera chef för Pripps Bryggerier) han var vid denna tidpunkt Shells Dotterbolagschef och satt som styrelseordförande i samtliga av Shells dotterbolag, för att fråga honom om jag fick tillåtelse att köpa Petrinis. Lockbetet var två. Dels skulle jag överföra alla Petrinis kunder på Polar Olje AB, dels så skulle jag avstå från min andel i Polar.
Det enda kravet var att få köpa bolaget Petrinis och att Polar i mån av att man behövde cisternutrymme skulle hyra detta av mig.
Mats Ringesten godkände arrangemanget och därmed släppte jag ägandet i Polar Olje AB.
Jag skulle däremot jobba kvar i bolaget till dess att jag var 55 år.
Det var år 1986 som jag signerade kontraktet med Shell och detta var 1987 ett år senare. Jag var 47 år. Enligt kontraktet skulle jag vara kvar som VD till dess jag fyllde 53 år. Därefter skulle jag sitta kvar i bolaget i ytterligare två år som Ordförande i detsamma.
Någon kan ju tycka att jag gav bort bolaget allt för enkelt. Det som emellertid inte framkommit var att jag som chef för bolaget visste, att vi skulle komma att behöva hyra ett antal cisterner under tid som kommer. Jag räknade helt krasst med att jag skulle kunna tjäna säkra pengar på denna investering.
Problemet med pengar var emellertid inte löst för att kunna betala AGA för köpet.
Efter att ha kontaktat bankerna i Piteå för att få loss lån till köpet konstaterade jag att det inte var särskilt lätt.
På grund av de handlingar jag kunde visa om förhyrningar och annat så löste sig dock det hela med att SE Banken lånade mig pengarna. En affär som jag tror att såväl Arne Carlsson som Reinhold Öhman sittande i styrelsen på nämnda bank, hade ett finger med i.
Jag betalade Petrinis och hade nu skaffat mig en bas för fortsatt verksamhet.
Självklart hade jag gjort annorlunda i dag. Men jag hade då inga pengar och utan sådana är det svårt att göra allt för vidlyftiga affärer.
Polar Olje AB.
Att starta ett nytt oljebolag är ingen sinnekur för svaga hjärtan eller dålig nattsömn.
Dels hade jag kommit sams med Shell om att bolagets kontor skulle flyttas från dåvarande Haraholmen till centrala Piteå.
Ett skäl var att jag var less att sitta ute på en uthamn. Dels att jag trodde att en centralare placering skulle gynna närheten till kunderna.
Vi hade hittat och hyrt och inrett vårt kontor där Pite Turistbyrå hade huserat. Huset där Norrbottens Elektriska funnits sedan dess.
Min ambition var att ta hand om våra gamla kunder som tankat av oss som ARA.
Dessutom tillväxt i den mån det gick.
Jag hade begärt att vi skulle ha ett eget kapital om fem miljoner. Detta för att jag var övertygad om, att så fort denna affären blev känd, så skulle korparna börja att hacka på oss. Med korpar så menar jag de övriga oljebolagen. De såg nu sin chans att sprida dimridåer och rena falsarierna om oss.
Det ena med det tredje ryktet om vår död fick vi lyssna till.
Otaliga möten med vårt folk för att hitta administrativa system och upplägg för vår bokföring. Hitta sätt att ta betalt och att försöka hålla priserna på sådan nivå att det fanns någon marginal kvar.
Namnfrågan och hur skulle vår logga se ut?
Ett annat problem var att vi behövde ju ofantligt mycket mera pengar än det egna kapitalet för att lägga upp lager för vintern med. Dessutom för kundfodringar och annat.
Jag gick till vår bank och förklarade att jag behövde mellan 50 och sexti miljoner på hösten för att kunna dra runt rörelsen.
Det var ju skyhögt över vad en bankdirektör i Piteå kunde sitta och lova eller avslå. Han rekvirerade hjälp från regionchef i Sundsvall som kom upp och försökte luska ut om det var möjligt att dra ner beloppet till någonting anständigt. Eftersom jag visste att det kommer att behövas dessa pengar så kan jag inte gå med på att ha ett varulager som är så tajt att en riktig isvinter har jag ingen soppa till mina kunder när våren kommer.
Vi kan inte lova några sådana krediter som Du önskar var regionchefens svar.
Du får nog åka ner till vårt huvudkontor i Stockholm och lägga fram Din sak. Han flinade när han sa det. Säkerligen övertygad om att jag skulle få åka hem med oförrättat ärende.
Så gjorde jag. Jag åkte ner.
SE Bankens kreditchef lyssnade på mig. Tror att jag på något sätt lyckades komma under huden på honom. Han frågade varför inte Shell som ägde huvuddelen av aktierna kunde ställa upp och garanter krediterna eftersom de ägde så stor del.
Shell hade emellertid gjort klart för mig att det inte var ett alternativ. De ställde aldrig ut några sådana garantier.
Våra dotterbolag står på egna ben och de som inte gör det mister sin frihet. Vi lägger in dem i vår egen verksamhet i så fall. Det var jag ju rädd som döden att de skulle göra.
Åt lunch i SE Bankens direktionsmatsal där jag presenterades för bland annat Jakob Palmstjärna som var dåvarande Marknads Direktör i banken.
Han satt med vid bordet och lyssnade och sa sedan att han ville titta på konceptet och lyssna lite mera på saken. Han följde med ner och lyssnade.
Efter någon timme kunde jag gå därifrån med ett löfte på att de trodde på mig. Jag fick löfte om pengar. Dock under de premisserna att de ville ha månatlig dragning om hur mina planer för bolaget fortskred. Att de fick månatlig rapport över ekonomin och att de ifall de såg att det gick åt skogen omedelbart kunde säga upp krediterna.
Ett tomt löfte tyckte jag eftersom pengarna i så fall ligger som olja i mina lager. Bolaget pantförskrevs på rubbet av tillgångar inkluderande varulager.
Det gick.
Två gånger var Jakob Palmstjärna upp och satt på mitt kontor och avkrävde mig räkenskaper.
Han var otrolig rak i sina frågor och hade genomträngande ögon. Jag lärde mig uppskatta honom.
Inget kul den dagen som jag gav honom beskedet att vi hade förbrukat mer än hälften av vårt aktiekapital. Han såg dock i de möjligheter jag skisserade att vi var på god väg att etablera oss på marknaden.
Vi växte organiskt och anställde också mer folk. Säljare depåfolk och kontorsanställda.
Maskinparken förnyades vad gällde kontor. På bilsidan så hade vi ju våra distributörer som numera också var Distriktschefer. De köpte bilar allt eftersom det behövdes. Ibland även om det inte behövdes. Ett problem var ju att hålla nere kostnaden för bland annat frakter. Vi predikade i bolaget att man inte behövde allt möjligt krimskrams på bilarna för att distribuera olja. Allt lull lull kostade pengar som bolaget så småningom tvingades att betala.
Vi körde bitvis ut olja med Rolls Rojs.
Men vi lärde oss och vi blev starka.
Jag satt en dag tillsammans med dåvarande landshövding Curt Boström. Han kom att beklaga den utveckling som var rådande inom bensinhandeln. Man lägger ner bensinstationer på löpande band för att de inte är lönsamma. Tage, vi måste hitta ett sätt att göra något åt detta.
Jag funderade och ringde honom inom några dagar och bad att få en träff med honom. Det beviljades omgående och vi gick igenom det dystra läget.
Under mellanliggande tid hade jag tillsammans med mina medarbetare gått igenom vad vi skulle kunna göra. Vi hade tagit fram en modul som skulle passa för små volymer. En modul som skulle kunna vara lönsam från kanske bara ett par trehundra kubikmeter och uppåt. Men vi hade även en lösning för ännu mindre anläggningar ute i byar i Norr och Västerbotten. Konceptet förutsatte att det utgick bidrag från en del mystiska fonder som länsstyrelsen förfogade över. Dessutom skulle varje etablering av bränsle ske där det också antingen fanns eller kunde öppnas livsmedelsbutik eller annan rörelse.
Curt svarade mig. Detta är bra. Men för att Ni ska lyckas så måste jag nog göra Er till myndighet inom Länsstyrelsen. Du får en man som jobbar åt mig som kontaktman inom huset (Landstedt från Renholmen). Detta ifall Du behöver hjälp inifrån.
Det får inte förekomma att Ni som oljebolag får några bidrag. Samtliga sådana ska gå direkt till de som ingår avtal om att bygga enligt de uppgifter vi kommit sams om.
Sätt i gång.
Så vi gjorde.
Jag hade ju varit med om att starta bensinförsäljning inom Jet. Detta var något helt annat. Jet fordrade 3000 kubikmeters planerad omsättning. Vi var nere på en tiondel.
Men vi knatade på och hade så småningom byggt upp mellan 55 och sextio anläggningar i Norr och Västerbotten. Att Västerbotten kom med berodde på Curt Boström. Han var god vän med Landshövdingen i Västerbotten som gärna ville vara med om samma sak. Vi fick således klartecken för samma upplägg I Västerbotten.
Vad vi hade räknat med när vi gjorde detta upplägg var att landsbygdens folk skulle gilla oss. Där fick vi verkligen god hjälp i vår övriga försäljning. Vi kunde nu få både åkerier och villakunder och kommuner att handla hos oss. Givetvis inte vår hemkommun Piteå, de köpte av Ok som tar in sina produkter via Luleå Hamn, men de övriga.
Under denna tid som Polar växte och blev starka, så kom givetvis det ekonomiska resultatet att bli bra. Det bolag som jag gav bort min del i hade säkert varit värt en del när jag lämnade bolaget enligt ingånget avtal.
Under denna min tid hos Shell kände jag mig verkligen uppskattad av dem och fick dessutom en massa kompisar att vara tillsammans med i de övriga dotterbolagen.
Shell hade ett tiotal Dotterbolag som gjorde ungefär samma saker som vårt bolag.
Jag ska fortsätta sedan med det och hur jag arbetade inom Shell.