De svenska oljebaronerna.

De Svenska oljebaronerna.
Efter att dotterbolaget ARA Jet Piteå hade köpts lös från ARA Jet, kom vi egentligen att arbeta åt Shell. Shell hade med Joe Eriksson gjort stora ansträngningar för att lägga rabarber på så stor del som möjligt av mellan destillaten, (eldningsoljor – Diesel) i Sverige.
Min andel i bolaget Polar Olje AB som det kom att heta, var egentligen för liten för att allvarligen räknas. Shell var majoritetsägare och kunde naturligtvis göra som de ville. Dock var det ju så, att om man ville få dotterbolagen att arbeta bra, så fick man ju ge dem en portion frihet. Vi som VD ar var å andra sidan bortskämda med, att få göra som vi ville. Det var till att börja med små problem. Man lät oss hållas. Snart nog så började man dra åt frihetsbromsen lite försiktigt till att börja med.
Dotterbolagen levde under de förhållandena att man var van att klara sig själva. Det var dessutom av ägarna ett uttalat krav att vi skulle fortsätta på det viset. Jag tror dock att avund spelade en viss roll i det som sedan hände. Medarbetarna på stora Shell såg att vi hade många vanor som alls inte kunde tolereras på Shell. Vi hade stora omkostnader och frågade dessutom inte för att göra saker som både kostade pengar, var roligt och som oftast gav oss många kunder.
Man kände att man var i någon sorts stryklass gentemot oss. Å detta måste ju vara fel eftersom det ju egentligen var Shellägt och med det Shell tjänstemän som borde styra oss. Något måste göras åt saken. Frö för att ordna med styrmedel var sått.
I Shell gruppen dotterbolag som vi nu tillhörde, kom det ut order på, att vi borde lära av varandra. Det betydde möten. Som jag i annat avsnitt behandlat, så var det också att arbeta i varandras styrelser.
Detta förde oss dotterbolagschefer tillsammans på ett trevligt sätt. Vi började träffas.
På något av dessa möten bestämdes att ett antal av bolagscheferna skulle samlas för att ha ett eget möte. Utan medverkan av Shell. Sådant ordnades i Hunnebostrand där Lejf Patriksson stod som värd. Han hade en gammal villa i Hunnebostrand. Gissar att han tillhörde någon form av redare som fanns på västkusten. Hur som helst så ordnade Lejf och hans fru Lena så, att vi skulle äta middag hos dem på kvällen. Huset ligger på huvudgatan nere vid kajen som går genom samhället. Jag hade vid tillfället Margit med mig. Vi körde husbuss. Förenade nytta med nöje. Parkerat hade vi gjort invid närmaste sjöbod vi stranden. Detta genom vår värd Patrikssons försorg. Hunnebostrand är en typisk sommarbosättning. Byn är inte särskilt stor och är lokaliserad med anslutning till vattnet. Samhället är vackert sommartid med massor av båtar och trevlig brygga. Den skulle inte ha byggts som den ser ut nu, om det byggts idag. Då skulle man med all säkerhet byggt strandpromenaden så, att man hela tiden kunde gå på bryggorna. Liknande vad man kan göra i Smögen ex. vis. Här måste man gå en krök här och där därför att husen är hopbyggda med bryggan. Hunnebostrand känns ganska genuint på grund av detta. På sommaren är det knökfullt här som annorstädes på Västkusten. Givetvis alldeles fullast när semestermånaderna infaller. Ett antal bofast fanns och finns givetvis.
Vid middagen skojades det om att vi borde bilda en förening eller liknande för att känna att vi var tillsammans på något sätt. Känna styrkan av att vi tänkte och kunde uppträda någorlunda likformigt.
Något mer kom inte ut av detta. Dagen efter var det bestämt att margit och jag, skulle ifall vädret tillät åka ut med Magnus och Lena Bergek på en liten skärgårds kryssning. Saken var den att De hade seglat ner skeppet från Vänern under veckan. Detta för att använda detsamma i den bohuslänska arkipelagen under sommaren. Båten skulle för sommaren finnas tillgänglig på västkusten, ifall man ville ut på havet, oaktat att man hade börjat om med arbetet efter semestern. Vi stod på kajen och tittade på när Albatross storstilat anlände. Båten var byggd av prima ek på Hanssen och Arntzen varv i Norge Det byggdes sex likadana båtar. Detta var nr tre i ordningen. Dess vikt var 13,5 ton.
Lena var matrosen som revade segel och skötte om att lägga fast båten. Magnus i badbyxor som skeppare, men just för att lägga sig vid bryggan iklädd även en skepparmössa.
Lena också endast i badbyxa. De övre regionerna, ej kamouflerade. Såväl båt som dess besättning beundrades i det vackra vädret.
Nåväl, på förmiddagen åkte vi ut med Albatross. Såväl båtsmidet som inredning lyste vackert polerade.
Vår resa gick ut mot Öbergs tonge. En liten ö utanför Hunnebostrand. Ön med branta stenhällar som stupade ner i havet. Som gjort för en skuta av albatross storlek.
Båten las fast, solen sken, det var varmt.
Vi plockade musslor på hällarna.
Mat dukades fram och vi kunde avnjuta en formidabel lunch tillsammans. Vin serverades och uppsluppenheten efter mat och dryck gav oss många abrovinklar på vårt sätt att förhålla oss i branschen. För självfallet var det svårt att avhålla sig från sådant prat trots att detta var ledig tid.
Vi kom in på att vi för att vara starkare i branschen och starkare mot och kanske för våra ägare behövde vi något trevligt och fint att hålla oss till. Någon av oss kom på att vi borde bilda en klubb eller förening och namnet blev efter en del diskussion De Svenska Oljebaronerna.
Stadgar diskuterades, men skrevs senare när vi kommit hem.
En av de viktigaste punkterna var, att vi skulle ha trevligt på våra möten.
Medlemmar i föreningen kunde endast ledande män inom vår bransch i Sverige, komma ifråga.
Med vår bransch menades oljebolagschefer eller liknande.
Med oljebolagschefer gjordes dock ingen skillnad mellan stora eller små oljebolag. Det viktigaste med dem som skulle komma att föreslås var dock att de skulle vara trevliga och humoristiska. Så smånig om utökades kriteriet av de som kunde föreslås eller väljas in, med Svenska redare .
Till att börja med innehöll de inte mindre än fem st. dotterbolagschefer till Shell. Det var nu som en del av gallringen av medarbetare började.
Ryktet hade gått att det fanns en förening vid namn De svenska Oljebaronerna. Ryktet hade nått även medarbetarna på Shell. De försökte på många sätt att lista ut vilka som var med och dessutom komma med små hotelser om att det inte sågs med blida ögon av ledningen. Vid ett par av tillfällena när vi skulle träffas kom det krav till Magnus Bergek om att han var förbjuden att hålla på med detta. Nästa gång ett krav på att omedelbart avstå från att vara med i sällskapet. Magnus som är både vältalig och stolt, kunde naturligtvis inte alls gå med på att Shell tjänstemän skulle styra vilka vänner han umgicks med.
I ett möte anordnat på Grand Hotell i Stockholm behandlades detta hot. Jag hade bokat sammanträdesrum i det Bolinderska Palatset. Två av de föreslagna Baronerna, Johan Heden och Lejf Patriksson kände, att de inte ville utmana Shell människorna, utan valde att begära att få sitt medlemskap avslutat. Det var inte så svårt eftersom vi vid denna tid ännu hade hunnit dubba dessa till Baroner. I skenet av två stora kandelabrar i det överdådigt vackra palatset kunde vi nu Dubba de övriga initiala människorna till Baroner. En titel som de i detta sammanhang aldrig kan fråntas.
Vid detta tillfälle antogs stadgarna för ut för de Svenska oljebaronerna. Förlagan hade gjorts av undertecknad och Magnus Bergek.
Som förste Baron dubbades jag. Andre Baron dubbades Magnus Bergek och som Tredje Baron Dubbades Göran Edlund. Samtliga kvarstår fortfarande i denna roll. Detta oavsett att möten är synnerligen sällsynta.
De svenska Oljebaronerna leddes sålunda av mig. Magnus var en durkdriven protokoll skrivare som verkligen gjorde protokollen till en underhållande läsning. Eller för att citera Elektrolux chefen Hans Werthén, bättre än Grönköpings veckoblad. En tidning som Hans var ständig läsare av.
Göran Edlund var den som skulle se till att vi hade pengar. Göran var VD och ägare av Naftoil, ett företag som köpte och sålde båtlaster av olja. Företrädesvis från öststaterna.
Att införa någon sorts medlemsavgift verkade med tanke på organisationens namn alldeles för påvert. I detta läget kom jag och Göran överens om att han skulle donera en kassa av någorlunda storlek , så att vi med denna i ryggen kunde köpa in en del utensilier och material för verksamheten.
Så han gjorde. En summa av 50 tusen sattes in på ett konto som Baronerna kunde använda. Bevekelsegrunden för denna storstilade gåva var ingen annan än att vi inom sällskapet var stora kunder till honom och att en lagom gåva av honom, skulle stärka detta samarbete ytterligare.
Låt oss kalla det för någon sorts reklamåtgärd. Det finns säkert andra som skulle kunna hitta andra namn på det hela.
Således kunde sällskapet tillverka nålar och manschettknappar i guld för att passa till smoking och frack. Andra med vackra Baron figurer i emalj.
Baron Raune Jokola var Vd för Thörns Olje i Karlskrona. En trevlig kamrat och bland annat, en duktig inköpare av båtlaster. Han var Finne till födsel kunde man kanske höra vid diskussion med honom. Duktig som bara den på att kränga olja. Inte särskilt lätt att få att lyda propåer som Shell hittade på.
Annan uppskattad Baron var Ulf Ingelsson på ARA Jet. En man som sedermera kom att förutom att vara framstående i bolaget i Sverige, kom att vara den som var chef för Jet i Danmark och dessutom startade upp verksamheten för Conoco Jet i Tjeckoslovakien. Han hade godheten att alltid invitera oss till Conocos träffar i England och London i februari varje år. Blev vi inte inbjudna av dem, så gick vi dit i alla fall. Därav uppfattade vi det som ständig inbjudan. Dessa möten hölls alltid på Grosvenor House. I London tog vi alla år utom ett in på Ritz hotell. Ritz var väl inte det billigaste man kunde tänka sig. Men det var bra och det låg mitt i centrum. En annan gång inviterade han oss till Prag.
Prag.
Vid ett möte där invitationen behandlades gav vi Magnus Bergek i uppdrag att anordna resan. Detta var i tid strax efter den politiska Pragvåren. Magnus hade nämligen sagt oss att han hade en kompis som hade några flygplan som han skulle fråga om flygturen. Det var nog inte särskilt dyrare än en biljett med ordinarie flyg till Prag. Med detta lät vi oss nöja. Vi åkte hem och inväntade det protokoll som vi förväntade oss skulle komma. Å, visst kom det. Magnus skriver att jag har talat med min vän Jansson om flygningen. Han säger att det klokaste är att vi flyger med två plan. Det ena kan ta folk från Karlstad och Göteborg , och det andra Tage och Margit från Piteå och de från Stockholm och Blekinge. Jag ringde Magnus och frågade om det inte skulle bli en aning dyrt med två privatplan? Nej då försäkrade Magnus. Jansson är en hygglig prick. Han skinnar ingen. Med det lät jag mig nöjas. Man får inte vara för försiktig eller misstänksam.
Vi åkte till Prag med de två maskinerna. I Prag hade samtidigt Ulf Ingelsson agerat för att vi skulle få husrum och biljetter till Pragoperan. Jansson hade förutbeställt landning vilket föregicks av förklaringar av varför och vilka som var med osv. Jansson hade svarat att det var de svenska Oljebaronerna. Samtidigt hade det just färdigställts ett hotell mitt i staden vid Järnvägsstationen.
Ingen hade ännu bott på hotellet. Vi var de första gästerna. Sammantaget gissar vi att detta tillsammans gjorde att när vi landade med dessa två privata maskinerna så slussades vi till en VIP Lorunge på sidan om andra ställen på flygplatsen. Här var stor mottagning av oss. Vi hade vid detta tillfälle tagit våra fruar med oss. Här stod stadens borgmästare och någon politisk potentat tillsammans med något turistborgarråd och hälsade oss välkommen till Tjeckoslovakien och Prag. Snittar och allehanda drycker flödade fritt.
Vi upplystes nu om, att till vårt förfogande under besöket i Prag stod ett antal limousiner. De skulle under vår vistelse i landet endast betjäna oss. Vi installerade oss i det nya hotellet. Gick vi ut, så följde limousinerna oss diskret på sådant avstånd att vi snabbt kunde hoppa in i bilarna ifall vi fick skoskav eller kände oss trötta. Jag bävade för kostnaderna. Hur skulle detta kunna motiveras. En av kvällarna så hade fam. Ingesson ornat med Operabesök. Vi skulle se barberaren från Sevilla. En opera i två akter. Väl ditkommen så bänkade vi oss i de loger som var reserverade för oss. Snart skrek artisterna i högan sky från scenen det ena obegripligare än det andra. Operan uppfördes på Italienska. Jag försökte med att hålla för öronen och försiktigtvis trycka in en papperservett i vardera örat. Mera vana operaälskare såg jag redan under tidiga delen av föreställningen nickade till. Allt eftersom föll huvudena ner mot magen. De hade kanske bättre proppar än jag.
Jag mådde dåligt av de tjutande sångarna. Tänk om detta är en av de sist minuterna eller timmarna i ditt liv Tage. Om Du visste det, skulle du sitta kvar då?
Nej, absolut inte. Vad hindrar Dig då att gå härifrån?
Jag sa till Margit att jag går ut och sätter mig på ett pilsnerkaffe bakom operan och väntar på Er. Jag har mycket större behållning av det än att sitta här. Det gör Du inte, sa min fru, och höll fast mig i kavajen. I ett obevakat ögonblick reste jag mig och skulle smyga ut. Jag tog ett smygande steg. Golvet sa knarrrr. Ett andra steg, golvet sa ljudligt Knarrrrrrr. Tanter och farbröder som somnat började en efter en vakna av de knarrande stegen. Min sorti var allt annat än ljudlös. Margit skämdes över mitt tilltag. Det mildrades något eftersom jag efter första akten hade inhandlat champagne åt samtliga i sällskapet som jag bjöd på. Ingen gick in till andra akten. Antingen var det för att de tyckte det var synd att jag skulle behöva sitta ensam på ett pilsnerkaffe, eller också för att pilsnerkaffet var ett bra alternativ.
London igen.
Göran hade någon bekant i London som hade blivit medlem i Royal Automobil Club, varför han erbjöd sig att ordna med en arbetslunch på klubben.
Royal automobil Club är inte vilken club som helst. Här kommer bara medlemmar och deras gäster in. Medlemmen är alltid betalningsansvarig ifall något skulle hända här. Vid ett magnifikt stort runt bord, med sittplats för ett femtontal människor mitt i general Mountbatten Room, Stora matsalen, kunde lunchen intas. Rader av glas och bestick på sidan av porslinet vid varje kuvär sågs.
Här valde vi in en ny medlem Tommy Nordin VD på det Svenska petroleuminstitutet. Efter en lång och utdragen lunch som tenderade att dra ut mot middagstid avnjöts alla läckerheter. Göran var känd för att kunna välja ut, de mest utsökta av det utsökta. Notorna tog alltid Göran och fakturerade sedan ut sakerna på deltagarna.
Inte något man längtade efter att se. Allt redovisades vid alla tillfällen korrekt och riktigt. Sedan var det väl en annan sak att det inte var särskilt stor koll på hur dessa konton såg ut. Å förresten var det i så fall försent.
Vid ett av dessa tillfällen hade vi skickat en förfrågan till en av de högsta direktörerna på Shell Roland Williams om han kunde tänka sig att bjuda på lunch. Roland hade varit VD i Sverige för något år sedan. En mycket trevlig karl. Han var nu en av Shells tre högsta chefer med specialansvar för Shells hela gasverksamhet. Han svarade genast ja till detta. Det som för honom gryllade till det hela var att han befann sig just då i Paris på konferens med några hundra av sina direktörer och säljare av gas. Men som den gentleman han var, beordrade han fram bolagets flygplan som flög över honom till London och huvudkontoret där han gav denna lunch. Efter att han berättat om hur det gick till på Shells huvudkontor så visade han oss för övrigt också hur maktens boningar fungerade. Det fanns två huvudrum för maktens utövande. De låg utmed varandra. I det ena fanns det ett långt bord med höga ryggstöd på stolarna. Bordet var avlångt, kanske femton meter långt och med stolar runt om. Här satt aktieägarna, ett antal äldre damer och herrar. Här togs alla viktigare beslut. Alla investeringar som översteg etthundra miljoner föredrogs och beslutades här. Exempelvis byggande av nya raffinaderier eller borriggar eller andra dyra saker. Att ryggsöden voro höga, sas bero på att ifall någon lutade huvudet bakåt och råkade slumra till, så skulle ingen nackskada kunna uppstå.
Beslut av mindre viktig karaktär, under hundra miljoner kunde avgöras vid annat bord. Bordet i detta rum, var ett runt enkelt bord med stålrörs fåtöljer. Här satt sju av Shells viktigaste personer och utövade makt. De förberedde givetvis alla beslut även de som de trötta tanterna och farbröderna sedannickade ja till.
Efter lunchen tackades Roland med att jag överlämnade en Oljebaronsnål för vanliga kläder, som visade att han var associerad till Oljebaronerna men dock inte medlem. Andre Baronen Magnus Bergek hade då ett filmbolag som just spelat in en BBc versionen av en Dokumentär om Thor Heyerdahl. Till Rolands förtjusning fick han mottaga en kopia av denna film. Den enda dåvarande i världen.
Roland tog sedan planet tillbaka till Paris och vi gick tillbaka till vårt hotell Ritz. En liten tanke fanns med att ge en nål om oljebaronerna till Roland Williams. Han lovade att alltid när han kom till Sverige ha den på sig. Kanske skulle Shell folket i Sverige i övrigt inse, tänkte vi, att det inte var bra att bråka med dem som hade en sådan nål. Är Roland Williams med där är det inte bra att ifrågasätta. För att fråga honom var ju otänkbart. Det gör man bara inte. Kanske lite gisslan utan att veta om det. Ingen visste ju om han var med i sällskapet eller inte. Han kanske pratade med oss utan att de visste något om det hela. Vi hade försiktigtvis låtit sila ut en del information som skulle spridas vidare i Sverige bet Rolands vara eller inte vara i Oljebaronerna.
Det blev efter detta förhållandevis tyst om saken.
Förutom mötet på Bolinderska palatset hade vi inte haft något bättre möte i Stockholm. Vi funderade därför på hur ett sådant skulle kunna ordnas.
Egentligen borde vi kunna få ha en middag på Kungliga slottet föreslog någon. Problemet är väl att vår monark knappast lånar ut detta åt oss.
Nu var det emellertid så, att kungen hade anställt eller utsett en ny överståthållare. Det var min vän från LKAB i Kiruna, Viking Sjöstrand. Kungen hade anställt honom för att sköta hovstaterna.

Jag tänkte att det är väl i alla fall värt ett försök att fråga Viking om han ser någon möjlighet till ett sådant arrangemang.
Jag ringde honom och berättade mina önskningar och Viking lovade att snarast återkomma.
Efter ett tag ringde han mig och berättade att han skulle kunna tänka sig ett sådant arrangemang under vissa förutsättningar. Vi skulle kunna ha middagen i den kungliga livrustkammaren.
Dels att vi hade en för huset välkänd restauratör som stod för middagen. Dels att kungahuset ville ha en representant där som skulle ha arbetsuppgiften att visa samlingarna.
Eftersom min tredjebaron Göran Edlund var väl förtrogen med huvudstadens restauratörer var hans arbetsuppgift att ordna sådan. Det blev Operakällaren som skulle laga och servera maten åt oss. Göran hade personligen talat med Verner Vögeli om arrangemanget. Han lovade att personligen se till att det hela sköttes på ett bra sätt.
Därmed kunde Viking ge oss klartecken för middagen.
Vi samlades på Teatergrillen vid lunchtid för att diskutera kvällens möte på Slottet. Viking var inbjuden som extra gäst. Hans arbetsuppgift vid lunchen var att berätta om sitt jobb åt majestätet.
Viking berättade om husen slotten och vad förvaltningen gjorde. Det enda som han absolut inte tummade på var att berätta om säkerheten på förvaltningen och säkerheten kring medlemmarna i kungahuset. Å andra sidan var vi väl inte så där förskräckligt intresserade av just den saken.
Kvällen kom och vi kunde glädjas åt två nya medlemmar i De svenska oljebaronerna. Två redare. Dels Stig Sanne, rederi Brevik.
Dels Bruno Karlsson Rederi United Tankers. Två mycket trevliga och skojfriska människor. Vi behövde denna typ av kontakt för att känna oss uppdaterade på fraktsidan. Bägge dessa redare stod för en stor del av tankflottan i Sverige. Att ha en personlig kontakt gjorde många gånger att man i vart fall inte slussades bort i telefonväxeln, utan man hade varandras respektive direkttelefon.
En kvinna som ditsänds från huset för att informera oss om allt som fanns att se gjorde detta och sedan intogs middagen under högtidliga former.
Inget elektriskt ljus i den stora livrustsalen. Endast levande ljus vilket förhöjde effekten av att man hamnat i någon sorts meddeltid. Här satt vi elva bröder i sällskapet och dinerade med dåtidens allra bästa Kock Verner Vögeli. I det mest utsökta av byggnader och njöt av tassande uppassning.
Vem hade väl trott att det skulle vara möjligt?
Vid måltidens slut var vi alla överens om att det nog inte var möjligt att överträffa detta.
Bruno Karlsson var med vid några tillfällen i London. Bruno var en kanske något försiktigare man än de i presidiet. En dag när vi hade varit på lunch med Ricked Mc Aleese, styrelse ordförande I United Distillery så kom vi tillbaka till Ritz på eftermiddagen. Innan vi skulle gå för att ta oss en liten tupplur före middagen så satte vi oss ner i baren för att stilla oss. Eftersom United Destilleri är en tillverkare av alkoholhaltiga drycker, hade vi fått testa en del sådana. Det fanns således ingen anledning till att intaga mer av den varan. Magnus Bergek vinkade emellertid till sig vaktmästaren (den guldgalonerade servitören)och berättade att vi just kom från denna stora tillverkare av bland annat whiskey. Han berättar att vi därstädes fick smaka på en singel malt från 1923. Sådana årgångar har väl ändå inte Ritz. Vaktmästaren bugar och säger med ett leende, att stället med stor säkerhet mycket väl kan åstadkomma något likartat. Kan vi få titta på det genmäler Magnus. Vaktmästaren avlägsnar sig och kommer efter en stund tillbaka med en kristallkaraff med en dryck daterad 1917. Magnus ber honom att servera. Vaktmästaren säger lite diskret att han bara som en ren vänlighet vill berätta vad de tog per centiliter för drycken. Magnus nickar och ber vaktmästaren att ge oss varsitt glas. Vi var just då fyra stycken. Han ber vaktmästaren servera oss som ett smakprov två cl var.
Naturligtvis var detta tilltag både dumt och onödigt. Inte kunde vi efter en sådan eftermiddag njuta av något så gammalt och speciellt. Det var att kasta pärlor för svinen.

Nåväl. Nu kommer Bruno som varit ute i något ärende in och sätter sig tillsammans med oss. Han frågar vad vi druckit och vi svarar en liten whiskey. Han kallar till sig vaktmästare och ber att få ett par centiliter han med. Vaktmästaren frågar om det ska vara samma sort. Det blir utmärkt bra säger Bruno. Efter en stund kallar vi också på vaktmästaren och ber att få notan. Då säger Bruno, att eftersom vi ofta bjuder så kan det vara hans tur att stå för denna lilla pärla.
Magnus och vi andra tackar för detta utan att på något sätt berätta om vad som förevarit. Vi går upp på våra rum. Bruno har just skrivit under notan och jämnat ut den, från varande sexhundra trettio till sexhundrafemtio pund. Tänker inte på att det inte är Svenska kronor. Efter att ha följt med mot hissen ropar Bruno på vaktmästaren och ber att få titta på notan igen. Bruno stammar lite grann när han blir hetsig. Nu stammar han fram att det är väl inte pund jag skrivit på. Vaktmästaren stirrar lite oförstående emot honom. Vi tar givetvis emot betalning i vilken valuta som helst säger han. Men, stammar Bruno det, det, det, kan väl inte.......Hissen har just anlänt. Vi kliver in i densamma med ett leende på läpparna. Hisspojken kör upp oss till respektive våningsplan. Lite eftermiddagsvila efter en sådan trevlig dag är fint.
Vid middagen på kvällen på Checconis Italienska restaurang i Burlington Garden får vi höra hur det så småningom slutade. Vaktmästaren hade förklarat för Bruno att gästerna hade smakat på ett av husets bättre karaffer. Vad vaktmästaren anbelangar hade han fått intrycket att gästerna hade gillat det. Lite purken var han på oss och tyckte då att han förtjänade att slippa betala på kvällen. Det blev min tur denna kväll.

Som komunal PR man.

Under alla åren inom marknadsföreningen i Piteå och alla event och medverkan i många marknadsföringsåtgärder för Piteå och för de företag jag jobbade för, så fanns det en man som ständigt dök upp som gubben ur lådan, och det var Axel Bogren.
Axel var i början snickare från Lakafors, några kilometer utanför Norrfjärden. Han hade en liten snickerifabrik inrymd i uthuset i Lakafors. Han snickrade olika saker till ortens befolkning. Köksskåp fönster och dörrar var hans specialiteter. Men han var också mycket intresserad av politik. Så intresserad att han så småningom hade suttit av så många socialdemokratiska möten, att han blev vald till kommunalråd i Norrfjärden. Norrfjärden var på den tiden en egen kommun.
Ja, satt av och satt av!
Axel Bogren satt aldrig särskilt tyst på mötena. Han ville styra och förändra. I den nya förändrade storkommunen som han var med och smidde ihop, där fick han jobbet som ansvarig för bland annat fritiden i staden. Förutom detta i många år som ordförande i kommunfullmäktige. Han fungerade såväl som borgmästare som reklamman för Piteå kommun.
Han vigde de som önskade att gifta sig borgerligt och han tog hand om alla de delegationer som besökte Piteå. Dessutom en dansant herre.
Han var med sitt öppna sätt tacksam att intervjua. Var det för tyst omkring honom så ställde han så att han skickade ut något kontroversiellt eller annat till någon på Piteå tidningen.
Han var med och startade vänortsutbyte med den franska ön i Västindien, Sant Bart. Han fick fullmäktige att godkänna att han skulle kunna åka dit och representera Piteå.
Självklart som ett svar på folk som hade gästat Piteå på grund av det arbete som advokat Per Tingbrant lagt ner på att skapa förutsättningar för detta.
Tingbrant och Axel blev goda vänner. Vänner som gärna gjorde saker som gagnade samarbetet vänorter emellan. Jag antar att alla dignitärer från sant Bart har säkert fått Axels berömda flugsmälla. Bekant för säker död för såväl stora som små kryp. Gjorda av Garvaren från Bölebyn. Hann startade ett nakenbad i Piteå. Inte precis för att folk skulle bada näck. Nej, det var naturligtvis ett PR drag av honom. Det har skrivits spaltkilometrar om detta bad.
Kommunen avsatte nästan inga pengar för att göra PR . Desto svårare var det naturligtvis att med dessa begränsade medel få ut något större värde av de insatser som gjordes. Det gällde för Axel och för alla att trolla med knäna. Men man engagerade sig.
Han hade han bett mig att följa med till Finnland för att på ett antal ställen ha Work shops.
Tillsammans skulle vi visa upp hur fantastiskt Sverige och speciellt Piteå var.
Jag var vid detta tillfälle anställd av Piteå Havsbad.
Med på resan var också Tage Markström. Han var fritidschef och var den som tillsammans med Axel höll i marknadsföringen av Pite Kommun. En reporter från Piteås egen tidning skulle också vara med. Allt för att få det hela väl dokumenterat även hemmavid.
Han förberedde dessa träffar med finnar och framför allt det Finska tidningsfolket som var inbjudna.
Material kring havsbadet och möjligheterna till resor till och från Finland. Den tidning som Havsbadet hade utgivit i två nummer fanns med i stora buntar. Förföriska bilder från våra fina restauranger och från vår playa.
Natt klubben och showerna som kunde avnjutas nattetid förutom att sova.
Tage Markström kom med ett antal Vykort och några PR blad om staden. Axel med ett antal böcker flugsmällor och snickrade Pitepaltar.
Uppgjort var att kommunen skulle göra marknadsåtgärderna i form av att bjuda in kommunfolk näringsliv och tidningar.
Jag bad på vägen dit att få titta på vilka som fått inbjudan. Visst, allt i god ordning.
Vi skulle ha fyra stycken Workshopar i fyra olika städer. Vi började med Uleåborg den första dagen eftersom det var en bra lång väg dit. Den andra dagen frukost shop i Jakobstad och sedan eftermiddags shop i Karleby för att avsluta med att köra ner till Wasa. Inom parantes en häftig dag med många mil i bilen. I Wasa hade vi dagen efter Frukostträff.
Jag körde eftersom jag hade tjänstebil.
På vägen mot Uleåborg så ber Axel att få stanna för att ringa några samtal. Vi stannar på en bensinmack i Kemi. Axel blir borta nästan en hel timme. Jag frågar Markström vad som har hänt. Inget särskilt tror jag, svarar han. Men om jag känner Axel rätt, så har han missat att ringa de kontakter som vi ska möta. Å, de är det han gör just nu.
Axel kommer tillbaka strålande glad. Han säger att han har haft kontakt med de tidningar som finns i Uleåborg och samtliga har lovat att infinna sig. Dessutom har han naturligtvis ringt Borgmästarinnan och någon annan inom kommunen och de kommer. De skulle dessutom ordna så att en eller annan resebyrå också skulle finnas där.
Har Du gjort detta nu frågar jag?
Axel försöker att tona ner det hela med att han varit upptagen med så mycket annat att han inte hunnit förrän nu. Men det ordnar sig ju, tycker han.
Hur är det på de andra ställena då, frågar jag?
Men herre gud, utbrister Axel, jag har ju hela kvällen på mig. Så det blir inget problem.
Hans filosofi var att det alltid ordnade sig till sist. Å, visst gör det.
Den som skulle vara till hans hjälp i första hand var ju Markström. Han hade emellertid inte samma syn på saken. Men han var å andra sidan van vid att det strulade en del innan saker och ting löstes. Å andra sidan var han bra på att hålla en viss ordning på saker och ting runt Axel.
Vi ställde upp våra skyltar och la ut våra saker. Bjöd på en liten smörgås och till det pilsner eller läsk. Det var kommunen som satte normen för det som skulle bjudas på.
På denna tid hade vi båtförbindelse med Jakobstad varför vi rönte störst lycka i den staden med vårt budskap.
Tre hektiska dagar med samma procedur alla dagarna. Att sedan ta Wasabåten hem mot Sverige kändes riktigt skönt.
Tages vykort var slut. Mina tidningar hade gått åt. De sista hade jag lagt ut på färjan vid sådana ställen där jag trodde att de skulle ha någon läsare.
Under denna resa lärde jag mig att allt som sagts om Axel Bogren inte var sant. Många tyckte nog hemmavid att han uppträdde som en pajas ibland. Kanske gjorde han det. Kanske med flit. Men han var verkligen drivande i de frågor han tog sig an. Axels flugsmällor var slut. Men alls inte Axel. Han lät sig villigt intervjuas på alla platser när vi andra pustade ut. Man såg riktigt hur han trivdes i den situationen.
Jag kunde se att hans engagemang för Piteå var verkligen äkta. En hedersman. Ja så kunde det gå till när man gjorde PR för Piteå Och för våra företag vid denna tidpunkt.

Oljebolaget Shell.
Opersonligt Penninghungrigt.
Jag satt i följande styrelse inom Shell.
Sannes – Billisten – Mittoljor – Oljecenter Umeå. – Törns oljor Karlskrona.
Att vara anställd inom ett bolag som Shell har både fördelar och nackdelar. Jag har alltid liknat Shell vid ett stort långt tåg. Rälsen är utlagd, tåget tuffar på. Att det kommit snö på rälsen eller ett och annat hinder, det plogas utan förbarmande bort. Man inte ens märker det. Resenärerna, de anställda märker det som små knappt hörbara knäppningar i stolen de sitter på. Livet går vidare. Det är tänkt att tåget ska stoppa vid stationen här och där. Det gör det också. Att det är kris, krig och farsoter runt omkring tåget bekymrar inte resenärerna. De är tillsagda att vara trevliga med varandra i möjligaste mån samt att sköta den syssla de har på tåget. Med jämna mellanrum kommer det ett telex från cheferna som skådar ut över de många tågen som ges direktiv för vidare färd. Återkoppling till dessa telexskickande gudar behövs inte. De behöver inte veta hur livet förhåller sig. Det blir i alla fall på det sätt som dessa gudar har bestämt. Blir det fel, så är det också rätt. Man är så stora i sin affär att det är löjligt att bry sig om småsaker.
Människorna som jobbar inom denna sfär, blir givetvis färgade därav. Man vet att om man sköter sig, så har man arbete till döddagar. Sköter man sig dessutom bra, har man chansen att stiga i graderna. Stiger man i graderna så får man pröva på många olika jobb inom bolaget. Jobb man duger till och jobb som man borde ha undvikit. Man får ett antal underställda som är inne i samma ekorrhjul och vill oftast vara chefen till lags. Kommer man riktigt högt i organisationen så får man bara behålla jobbet under två till tre år. Då ska man byta till nytt arbete inom koncernen. I de allra högsta befattningarna dessutom i utlandstjänst under något år.
Allt detta låter som om det vore det bästa av världar. Men det är det inte. Dels blir man ibland fast i ett arbete som man inta var bra på. Bedöms kanske efter detta och får en nedåtgående spiral i företaget. Dels får det ofta den tendensen att de allra flesta som tillträder en ny befattning vill efter en kort betänketid revolutionera och göra om det arbetsområde man satt att sköta till något annat och bättre. Det ger ryckighet och blir svårt att hantera för många medarbetare.

Gudarna styr.
För gudarna som styr dock inget problem. Lite gnabb kanske. Tåget rullar.
Är man duktig så kan man vid sextio år ha ett bra arbete.
Men där slutar det hela. Är man sextio så är det bryskt ut ur företaget. Om man vill eller inte.
Efter sextio får ingen chef i högre befattning ha kvar sitt arbete. Man får gå hem den sista dagen man är 59 år. När den än infaller. Kontoret städas ut och fönstren öppnas för luftning. Nya kvastar skall in med det snaraste. Avtackning, ja då. Sen då? Är man glömd. Ja då.
Jag minns en av de fina cheferna under den tid jag jobbade inom systemet som hette Albert Ubbens, Som hade varit i Shell toppen under några år. Ute i välden som chef i olika länder. Han slutade sin bana som försäljningsdirektör på Shell Sverige. Han satt som styrelseledamot i Polar Olje AB som var det bolag där jag basade i norra Sverige. Han satt i vår styrelse för att utöva kontroll på att vi skötte oss.
Denne man, som inom parantes sagt var en väldigt fin människa, slutade som alla andra på sextioårsdagen. Efter att det gått några månader tänkte jag, att det skulle vara trevligt att träffa Ubbens igen. Så jag ringde honom och frågade om han möjligen kunde ställa upp för att äta en lunch med mig en dag när jag likväl skulle till Stockholm. Jag beställde tid med honom till kl 13 00 på Stallmästargården. Hade bokat ett bord där vi ostört kunde prata med varandra.
På min fråga om hur livet utanför Shell gestaltade sig, berättar Albert följande.
Jag har ett hus på Gottland dit jag åker från och till. Men, Shell har jag inte hört ett ljud ifrån. Nu började det rinna några tårar efter Alberts kind. Du är den första kontakt jag haft sedan jag slutade. Ingen har ringt, ingen har hört av sig. Inte trodde jag att man kunde dö så snabbt från ett företag man varit trogen i ett helt liv.
Vi mindes konferens nere i Portugal med enorm skaldjursmiddag på kvällen. Vi mindes när vi tillsammans med våra fruar spelat golf tillsammans. Hur vi jobbat ihop och trivts därmed.
Albert hade stor erfarenhet från ett liv i systemet och hade under åren varit ett bra stöd för mig. Jag tackade för hans insats i vår styrelse och lyckönskade honom till en tid utan Shell men med golfklubba och hustru i handen.
Undrar om Shell än i dag haft någon kontakt med honom?
Kanske har gudarna, men också medarbetarna glömt honom.
I detta bolag hade vi nu frivilligt valt att finnas. Jag med 9,9 % ägande av bolaget. Shell med resten. Finurligt uträknat på det sättet att man nu kunde föra in det under koncernen utan problem.
Men också det var jag väl medveten om. Den tidens starke man var Bergman från Älvsbyn med VD Jan – Olof Eriksson. Han var den som hade kommit på den goda iden att fört att öka marknadsandelarna i Sverige för Shell, så skulle man köpa upp lokala bolag och lägga dem i en grupp av dotterbolag som Shell redan hade. Där skulle de få arbeta efter eget huvud och skapa vinster för Shell.
Så och vi.
Ingen skulle berätta för oss vad vi skulle göra eller inte. Vi skulle få fortsätta som förut. Med Inköp och försäljning. Men vi skulle naturligtvis få den stöttning vi behövde om vi bara bad om detsamma.
Å andra sidan fick vi klara ut pengar och annat utan annan hjälp än att Shell var huvudaktieägare.
Det gjorde att det så småningom blev en del bekymmer med att se till att vi hade tillräckligt med sådana.
Man var en sliping partner ägare.
I bolaget fanns ytterligare ett antal dotterbolag som man nu kopplades ihop med. Man kopplades ihop med för att lära och för att lära ut. Jag satt i andras bolags styrelser, medan jag hade någon från annat dotterbolag i min styrelse.
I min styrelse hade jag en man från Thörns Oljor i Karlskrona. Det var Raune Joukola. Han var finnländare född, men hade bott större delen av sitt liv här i Sverige. Han var en duktig man och gjorde goda affärer. Ett av skälen till att han satt i min styrelse var, att han var duktig på att köpa in varor. Att köpa in varor var viktigt på grund av att vi sålde en hel del tjockolja och ville ha den ryska kvalitén, som oftast kom genom små båtar från det inre av Sovjetunionen. Oftast låg det på båtar med tre till fyra tusen kubikmeter.
Det var en tjockolja som var i viskositet tunn och lättflytande. Oljan köptes ofta av Naftojl, som var en stor importör och broker av Ryska produkter. Det gick så till att man lyssnade av vilka laster, som låg ute på vattnet till försäljning. Ibland ringde man till ett eller flera företag och sa att man kunde tänka sig att vara intresserad av en last. Deras säljare ringde sedan upp och erbjöd sina tjänster i form av laster, som ännu inte hade mött sin nya ägare. Man gjorde upp om priset för lasten och sedan var det hela över. Inga papper, inga ord över hur det skulle betalas. Alla parter visste exakt hur marknaden fungerade. Båten kom till kaj, tömdes på innehåll och sedan skulle fakturan betalas inom tre dar. Ej korrekt betald vara inom stipulerad tid, innebar ingen mer last, av någon säljare. Man betalade för det man avtalat om, att man köpt. Därmed ej för det man fick. Det kunde skilja ganska väsentligt på dessa siffror. Skepparna kunde Ex.vis köra på produkten, vilket knappast var ovanligt. Eller också lät man temperaturen gå ner på lasten, vilket gjorde att skepparen sparade pengar på att inte värma lasten medan transporten skedde. Dessa egenheter lärde man sig och stipulerade regler för vilken temp som man tog emot. I vårt fall ville vi ha oljan minimum 38 till 42 grader C. Stelningspunkten var för övrigt, oftast omkring 32 grader.
Många var de fartyg som fick ligga ute på redden och köra värmepannorna för att värma produkten, innan vi godkände lossning.
Men det var en hård värld vi levde i. Standard var att det saknades åtminstone 100 kubikmeter på varje last. Saknades det mer än 125 kubikmeter fick man klaga till säljaren som klagade till rederiet som klagade till osv. det blev aldrig riktigt klart, varför man fick finna sig i saken. Å andra sidan blev vi med tiden ganska skickliga på att mäta in dessa båtar. Om vi fann att det var allt för mycket vatten som läkt in i oljan eller att vi såg att den volym som conossementet talade om för oss att den skulle rymma, inte stämde så togs detta upp innan vi påbörjade lossning.
Vi köpte många båtar tillsammans med Raune av skiftande kvalité.
Jag satt i Sannes styrelse Göteborg, I oljecenters styrelse Umeå, i Mittoljors styrelse Sundsvall, och i Billisten styrelse i Stockholm.
Många av dotterbolagen hade karismatiska ledare vilka ofta hade en annorlunda syn på Oljeaffärer gentemot Shell.
Shell ville egentligen att vi skulle göra avtal med dem om leveranser. De godkände så småningom inte att vi gjorde affärer med andra, annat om vi kunde visa att vi handlade billigare än av Shell. För att ytterligare locka oss i fällan att få in oss i sina leveransplaner, skapade man ett bonussystem som skulle utfalla i bestämd ordning om man köpte genom dem.
Vi var några olydiga som gärna köpte utifrån.
Sannes.

Nåväl, Sannes var ett stort bolag som hade många anställda och sålde det mesta till fartyg över hela välden. Färjor lastfartyg stora som små köpte bunkerolja genom sannes. De hade också en egen affär runt Göteborg på villaolja och liknande. Den hade man fått genom att inkorporera Shells volymer på Göteborgsområdet. Man var helt enkelt inte särskilt kunnig att hantera denna typ av besvärliga små infernaliska villakunder.
Det var lite av min uppgift att bistå med i vart fall råd om denna marknad. Deras VD hette Lejf Patriksson.
Sannes var det bolag som en gång Tedde och Anders vall hade styrt och ställt inom.
Patriksson blev VD i bolaget kanske mera av en slump än av annat. Han skulle nog bättre ha passat som direktör för Shell än för ett dotterbolag i Shell. Han var medlem i The Royal Bachelors' Club och bar huvudet högt. Kanske var det inte så uppskattat inom bolaget, eftersom Patriksson fick byta arbetsuppgifter så småningom. Även inom dotterbolagsgruppen hade man ett litet grått öga till honom. Man tyckte att han hade maner som inte passade i den gruppen.
Hans fru Lena, var en charmerande kvinna, som dessutom var en mycket duktig säljare. Hon gjorde affärer över hela välden. Sannes absolut duktigaste medarbetare.
I ett försök till att stärka Sannes på marknaden i Göteborg så underhandlade jag med en god vän från mitt tidigare liv inom ARA, Lennart Hansson numera direktör för ett Elbolag och en fru som har ett stort oljebolag Svea Energi AB. Han började hos Sannes och tog det mesta av kunderna i Kungsoljor Kungsbacka med sig när han flyttade över.
Han trivdes emellertid inte med att jobba för Patriksson viket ledde till en brytning som ledde till att han nu har en stor del av massmarknaden (villaoljemarknaden).

Billisten.
I Billisten som var ett annat företag som Tedde hade skapat och som Shell nu ägde drevs en bensinstationskedja som hette billisten. Man hade många bensinstationer men en väldigt yvig organisation. Egentligen var det inte många av dessa stationer som Shell ville ha, men ett antal förstås. Däremot så var de ju ett gissel på marknaden därför att de höll ett lågt pris, och därmed saboterade man handelsmarginalen i första hand i Sydsverige. Ganska snart bestämdes att stationskedjan skulle bli ett Second Brand till Shell. Det skulle på orter där stationerna konkurerade med varandra samordna priserna så, att inte bolaget förlorade pengar.( Läs höja priserna)
Under samma varumärke har Shell numera samlat även andra inköpta mackar och butiker, vilka inte når upp till den standard man vill skall prägla en Shell station.
Jag minns första gången jag kom till detta kontor som hade varit Teddes kontor på Strandvägen i Stockholm. Det mäktiga styrelsebordet importerat från England av glas. Skivan var ca en halv meter tjock och nog en sju åtta meter lång. Man hade fått ta upp ett hål i väggen för att lyfta in åbäket med kran. Vägde säkert flera ton! På sidan av sammanträdesbordet simmade allehanda fiskar i ett akvarium som var kanske 15 meter långt. Det sköttes av skansen. Här hade fattats stora beslut. Nu satt jag här och kände de förra ägarnas tyngd på mina axlar.

Oljecenter i Ume AB.
Till Oljecenter i Umeå hade jag varit tidigare och försökt att få köpa detsamma. Oljecenter ville emellertid stå kvar som bolag ock finnas med i dotterbolagsgruppen. Därav kom det sig att Shell gjorde detta, men satte bolaget som dotterbolag till Polar Olje Ab. Det innebar att jag var med dem, i deras strävan att bli bra på Umeå marknaden.

Mittoljor.
Mittoljor hade ett mera brokigt förflutet. Det var beläget i Sundsvall och hade betydande svårigheter med att få ekonomin att gå ihop. En kvinna anställdes som VD för bolaget under min tid i styrelsen. Hon var duktig ekonom men hade lite svårare att bemästra försäljningen.
Nåväl tiden gick och vi kände väl rent allmänt att snaran runt våra Dotterbolagshuvuden drogs åt allt mer och mer. Friheten som var det som vi en gång lovades och på de villkoren gick med, blev allt mindre och mindre.
Jag hade en rad styrelserepresentanter från Shell i min styrelse förutom Albert Ubbens. En del bra, en rent ut sagt dålig.
Under en vinter hände det att man började bråka i Israel och omkring Suez kanalen. Oljan steg i pris. Jag insåg att det hela skulle sluta med kraftigt höjda priser. Köpte in en båtlast o 6000 kubikmeter och kunde se hur priset på inköpen under en tid steg till mer än dubbla priset jag hade köpt in för.
Vi tjänade stora pengar på detta och kunde delvis på grund av detta redovisa en mycket bra vinst.
På middagen vi åt efter detta bokslut var en av dessa Shell män med och höll ett tal. Han var glad att han tillhörde vår styrelse och glad över det strålande resultat vi hade åstadkommit. Bröstkorgen svällde på mig. Jag kände hur jag gottade mig i berömmet. Han fortsatte, men ett sådant resultat till, som beror på spekulation om att priset på bränsle förväntas stiga, så får Du se Dig om efter ett nytt arbete. Så var det med det.
Dotterbolagsgruppen skall inte spekulera i oljepriser. Det gör vi! Å, ingen annan.
Så det så!
Jag hade till middagen hyrt in Lasse Eriksson, som var en av våra duktiga komiker som Piteå har. Vi skrattade åt hans skämt om allvarliga ting. Efter att ha bjudit ditresta och andra på sedvanlig konjak till kaffet, var vi de bästa av vänner. Allt för allvarligt tog jag väl inte på saken, även om de hade satt ner foten.
Den styrelseman från Göteborg som sa dessa saker gillade jag faktiskt. Även hans efterträdare som var juristen Jan Johansson.
Han var modern i sitt tänk och hade alla getterna hemma. Ett tillfälle när jag drack kaffe tillsammans med Anders Sundström, frågade han mig om jag visste någon som kunde vara en påläggskalv för jobbet som chef för det statliga Vattenfall. Jo, svarade jag. Jan Johansson är en sådan lämplig person.
Anders bad mig tala med Jan och boka in en träff med honom. Jag bokade ett rum på Piteå Havsbad och Anders Jan och jag träffades för ett samtal.
Vid sittande bord erbjöd Anders honom jobbet som vise verkställande på Vattenfall. Anders var vid denna tidpunkt Industriminister. Jan gav honom svar en vecka senare. Jag tar jobbet.
Detta var i det skedet när vattenfall skulle ta upp kampen med andra Elbolag om kunderna. Det hade blivit fritt att köpa av vem man ville. Vattenfall var tvungen att låta andra använda sitt nät.
Jan axlade ansvaret för deras försäljning. Ett tungt jobb. Ingen på vattenfall hade vid denna tidpunkt behövt bry sig om att vara trevlig eller kundmainad.
Slipp om Du inte vill vara kund hos oss längre, var attityden. Ett hårt arbete att få dem att inse att nu gällde det att vara vänlig och klok.
Nåväl, bar det sig inte bättre än att Industriministertiden tog slut för Anders. Han hade emellertid knutit kontakter bland topparna i näringslivet på ett sådant sätt att han i vissa kretsar var accepterad. Eftersom Anders inte gillade att Stadsminister Persson tog ifrån honom Industriministerjobbet, tackade han nej till att sitta som arbetsmarknads minister(tror jag det var), iklädde han sig rollen som chef för Sparbanken i Piteå. Det passade hans kompis Benett, från Skåne väl. Han behövde pengar för att rädda gruvföretaget Boliden. Anders hade dem. Inte så att han behövde rädda detta företag, utan mera för att han såg en potential att tjäna pengar om det gick vägen. De behövde en riktigt bra VD. Han tänkte nu på Jan Johansson som han tidigare hade värvat till Vattenfall. Ett samtal senare så var Vd posten klar. Jan hade tagit jobbet.
Jan, Benett och Anders gjorde ett strålande arbete med Boliden. Man kan väl säga att de dessutom blev rikligt belönade. Detta för samtliga tre.
Numera är ju Jan Johansson VD för SCA. Fantastisk resa tycker jag. Nåväl, denne Jan Johansson hade jag under en tid i min styrelse. Vi hade under denna tid många roliga saker för oss.
En av de roligare sakerna på sidan om affärerna var, när Jan fyllde år så skulle vi uppvakta honom med en present. Raune Jokola hade fått i uppdrag att inhandla en skeppskanon som de göt nere i Karlskrona. En stor rackare. Den var förpackad i en stor trälåda och skulle överbringas till Jan vid ett möte med honom i Köpenhamn. Vi hade beställt middag på Tivoli. Vid middagen frågade jag vaktmästaren därstädes, om vi fick bränna av ett skott inne på området. Han bad att få titta på pjäsen. Aldrig i livet var hans kommentar. Skotten var tjugo cm långa och 5 cm tjocka. Fyllda med krut. Den tändes med en stubintråd.
Vi nöjde oss med svaret. Att inte skjuta just då.
När vi ätit färdigt, något runda under foten och gick därifrån så började en ide spira. Två handfasta män bar lådan med pjäsen. Utanför ingången till tivoli på stora torget monterade vi upp pjäsen. Höll folket på sidan om skottriktningen och tände på stubinen. Det hade samlats mycket folk. Alla var intresserade av att se vad som skulle hända. Skottet brann av, med en förskräcklig smäll. Det tog bara några sekunder så började polissirener tjuta. Ner med pjäsen i lådan och språng mars därifrån. Vi kom oss över torget mot det närliggande hotellet där vi snabbt kröp in. Jag tror att vi hörde åtminstone ett tiotal polisbilar.
Men detta var ju kul. Så efter ytterligare en pilsner och försvinnande polisbilar, så baxade vi ut lådan utanför hotelldörren. Förbi hotellet gick en bred gata. Vi laddade och tände stubinen för ett andra skott. Medan stubinen brann han det bli grönt ljus så att bilarna kom fräsande förbi på gatan Just när det smäller passerar en folkvagn framför mynningen. Pang!
En dam som körde bilen bromsade häftigt in och trodde att ett däck hade exploderat. Vi hade redan pjäsen i lådan och var på väg in på hotellet igen. Upp på våra rum för att sova. Vi hade roligt tyckte vi. Senare fick vi höra att Polisen varit på hotellet och frågat om de hade sett något. Men de hade de givetvis inte.
Jan var från Timrå. Jag frågade honom vid ett tillfälle om vad han ansåg vara det finaste jobbet i Sverige. Som Sundsvallsbo hedrade det honom att han svarade att leda SCA. Nu gör han det.
Vi hade också andra ledare inom Dotterbolagsgruppen. Johan Hedén var en av dem. Kanske den som enklast kunde införlivas i Shell andan. Han var inte av den hårt demonstrerande protesterande typen.
Snäll och präktig. Ingen som förargade någon. En bra kompis. Han hade sim hemvist i Lidköping där företaget var stationerat. Johans pappa som startade företaget hade även haft en depå i Skellefteå. Försäljning av produkter nedlagt. Endast Shell hyrde några cisterner. Den köpte vi för övrigt av honom för en dryg miljon. Vi köpte den mest för att hindra andra att ta sig in på Skellefteå marknaden där vi efter köpet av Skellefteoljor var den stora aktören. Vi köpte för övrigt också två ytterligare cisterner av Skellefteå Kraft. Egentligen ganska dumma inköp konstaterar jag så här efteråt. Kanske var det emellertid en bra brygga att spinna vidare på, när vi tog över försäljning och distribution av Pellets från dem. Det har varit en god affär. Men det visste vi inte vid det tillfället att det skulle bli. Vi hoppades och chansade in oss på marknaden. Pellets försäljningen var ett mycket klokt drag av framför allt Per Erik Jacobsson vår VD i Skellefteå.
Ahlmarks Olje AB.

En annan stor ledare i ett annat dotterbolag var Magnus Bergek från karlstad i Värmland. De var stora på marknaden och köptes av Shell. Han kunde aldrig inordna sig i Shellkostymen och fick efter ett antal år sparken av Shell. Mest på grund av ledare i Shell som inte förstod sig på den ledarstil som han hade. Den var lite för yvig och förstods aldrig av Shell folket.

Mitt kontrakt.
Jag gjorde efter överlåtelsen det som jag avtalat att göra. Jobba tills jag var 53 år som VD. Därefter arbetande styrelseordförande under två år. Det var mitt kontrakt.
Här börjar det som jag trodde då, var slutet på min karriär. Vilket till en del berodde på köpet av Petrinis oljedepå.
Hans von Uthmann var en annan man som vi hade med i gruppen. Kom till Shell från ett reklamföretag i Göteborg som sålde bland annat Kina tillverkade T-shirt. Dock mera perifert. Jobbade centralt på Shell. Han skulle fixa jobbet på ett dotterbolag i Varberg som Shell hade köpt. Det slutade med att han åkte ner och la ner bolaget. Men han var någon sorts påläggskalv i Shell välden. Axlade så småningom manteln som chef för Shell. Jobbar nu som Chef på Vattenfall Ledare för deras affärs - center. Vice Vd för bolaget.
Sen kom det stora tabberaset i Katthult för att använda Astrid Lindgrens ord. Ny VD från utlandet. Han tittade på Dotterbolagen och kunde för sitt liv inte begripa att man hade en massa småbolag som visserligen tjänade bra med pengar, men ändå.
Shell hade nu drygt tio Dotterbolag av denna typ. Alla hade sin VD sin ekonomichef försäljningschef osv. Det måste vara mycket klokare att integrera dem till Shell. Ordern var, in med dem.
På bara ett par år var hela den goda uppbyggnaden som Jan Olof Eriksson initierat och varit med om borta. Jämnat med marken. Utan prut. Till sin hjälp hade han Von Uthmann som la ner rubbet.
Blev det bra då?
Ja det vet väl endast Shell. Men marknaden är praktiskt taget utraderad på småmarknadssidan för Shell. De har upphört med den försäljningen. Den har nu i stället samme man som jag hjälpte Sannes att anställa, Lennart Hansson tagit hand om. Han vet att vårda kunderna. Han har heller inte något rullande schema för cheferna. Så att de måste göra något storverk. Han har sin fru som driver bolaget. Vill hon skifta jobb så går hon över till ett annat skrivbord.
Gudarna har andra vyer!
Tåget rullar. Dunk, dunk, dunk!

Affärsnätverk skapas.

Krigsplacering.
Redan i trettioårsåldern blev jag krigsplacerad till Drivmedelscentralen. Gjorde min värnplikt i Flyget på F 21 Luleå. Placerades på ett krigsförband i Boden (Degerbäcken).
Att jag omplacerades till Drivmedelscentralen var naturligtvis av skälet att jag var oljehandlare uppe i Norra Sverige.
Min roll var att vara drivmedelsledare i detta område.
Att vara drivmedelsledare betydde att man i händelse av mobilisering skulle snabbt sätta denna organisation i drift och se till att samtliga förband myndigheter och civila som skulle kunna erhålla olja, fick olja. Att var mobiliserad och stationerad på samma plats som Försvar och Civilförsvar. Det vill säga i något bergrum någonstans i Norra Sverige.
Upplägget för hela försvaret inklusive civilförsvar var bra. Däremot var upplägget för att få drivmedel utomordentligt gammalmodigt.
Övningar förekom flera gånger per år. Det var bara att infinna sig.
Under dessa övningar som då skedde lokaliserade på och i de lokaler som man kunde tänka sig i händelse av ofred, lärde man självklart känna väldigt många människor. Människor som ofta var myndighet eller myndighetens förlängda arm.
Dessutom var jag ju själv myndighet vid dessa tillställningar.
Detta var ett utmärkt sätt att komma på god fot med dessa människor. Allt från överordnade i organisationen ex vis ledningen från Stockholm inom Drivmedelscentralen, som landets ledning i Försvaret.
På lokal nivå blev man Du och bror med hela konkaronget.
Man kunde gå ut och in i Länsstyrelsens alla korridorer. Kom man till Boden och milostaben var det likadant. Man var en av dem.
Eftersom jag ansåg organisationen alldeles föråldrad så tillskrev jag landets försvarsledning och påtalade detta.
Jag nedkallades till Stockholm för konsultationer.
Förklarade mina ståndpunkter och fick det överraskande svaret att man tyckte att mitt förslag till ändring av hela organisationen hade sina poänger.
Åkte hem och blev efter någon månad kontaktad av försvaret som ville ha mig till föreläsare på ett försvarsseminarium om drivmedelshantering.
Jag förklarade att med det gamla systemets tänkande så kunde vi inte hoppas att bränsle skulle kunna finnas för förband eller till civilister eller civilförsvar i god ordning någonstans i rätt tid.
Om Ni ska ha det måste Ni vara med om att krigsplacera dem som normalt jobbar åt ett oljebolag på sin vanliga arbetsplats. De estimeringar Ni har för att få bränsle är föråldrat: ni måste använda moderna ordervägar och modern teknik för att uppnå detta. Därefter demonstrerade jag hur det skulle kunna gå till.
Det blev ett tryck i Sverige att förändra detta. Jag tar inte åt mig äran av att ha gjort något märkvärdigt i det fallet. Det behövdes människor sittande på centralare platser för att åstadkomma detta. Men jag var ordentligt involverad i arbetet.
Försvarsaffärer.
Eftersom jag nu hade kunskap och var delvis ansvarig för att bränsle fanns i depåer ute i buskar och bergrum så visste jag också att dessa bränslen fordrade viss omsättning. Allt eftersom man ändrade specifikationerna på vilket bränsle som fick förekomma i Sverige och dessutom till användarna, skulle ju depåerna tömmas och innehållet säljas ut. Detta för att få färskare produkter som höll dessa regler.
Jag insåg då att detta var ett utmärkt sätt att slå två flugor i en smäll. Dels gjorde jag ett försvarsviktigt jobb, dels kunde jag via att lägga in anbud på bränslet, förhoppningsvis köpa deras produkter.
Där av följde att jag under en tid köpte upp innehållet i vissa bergrum, blandade produkterna med sådana som låg långt bättre än specifikationer som gällde för försäljning i Sverige. Därmed hade jag en vara som dels var utomordentligt bra, dessutom var den för mig inne till rätt pris.
Våra bilar åkte runt i norra Sverige. Drog lassen ner till Haraholmen i en cistern. Blandades till för ändamålet riktiga värden.
Tjänade pengar.
Ett av de viktiga tingen var också att länsstyrelsen hade många trevliga människor, som man fick som vänner. Ett nätverk måste innehålla sådana för att man ska kunna ha framgång i arbetet.
Det man nu i dag ser är, att dessa förberedelser för ofred numera har en liten betydelse. Dock kan konstateras att ifall vi nu har någon arme eller försvarskraft, så kommer de att på samma sätt som de gjordes om, på den tiden, förses med produkter i dag.
En lustifikation var, att jag vid ett av dessa möten kom i kontakt med en annan gren av civilförsvaret. Nämligen dem som ska förse landet med mat.

Säd!
De frågade mig om jag visste av något sätt att importera eller ta in säd.
Säden kommer direkt från södra Sverige och lastas i båtar om 3 till fyratusen kubikmeter.
Visst svarade jag. Kom upp till Haraholmen i Piteå så skall jag se om vi inte kan klara ut detta.
Jag sa till min Depåchef att vi har ju en cistern på 20 tusen kubikmeter. Den har en diameter på ca 50 meter och vi använder den inte.
Den skulle vi kunna svetsa fast gångjärn på lämplig plats och sedan skära ut jättedörrar ur cisternsidan så att man kan köra in i cisternen med traktorer, kranbil och lastbilar. Asfaltera ett golv ovanpå cisternbotten så det håller bra att köra på.
Vi begär att få långa avtal med försvaret så kan vi finansiera detta.
Herrarna från försvaret kom upp och godkände våra planer. Skrev på ett avtal på 10 år och option på ytterligare år. De blev ytterligare år,
Båtarna kom och vi hade gjort ett avtal med stuveriet att ombesörja lossning och transport upp till vår cistern.
Allt gick enligt planerna. När säden (vetet)hade kommit till oss så skulle den vidare till lagerplatser ute i länen. Där skulle det ligga ca 5 år i väntan på användning. Om ingen ofred kom skulle det efter denna tid transporteras tillbaka till vår cistern och sedan lastas på båtar för vidare transport ner till kvarnar i uppland eller annorstädes.
Där maldes det till vetemjöl för att användas av de svenska hushållen. Nog funderade jag ibland över om inte den långa lagringstiden och hanteringen försämrade kvalitén?
På det var svaret, inte nämnvärt. Tro det den som vill!
Så länge detta pågick var det ju ett evighetsarbete.
Här kan man ju säga att detta var en produkt av nätverket.
Denna lagring har numera upphört. Vi har under en tid använt samma Cistern för lagring av alla möjliga andra stapelvaror. Numera är asfalten borta. Nytt golv lagt in och i cisternen finns återigen olja.
Men jag tror att man måste ständigt se till att man är öppen för nya tankesätt.
Sådana har kommit och gått. Vi har lagrat såväl Lut som Tallolja för export från våra nordliga pappersbruk till vanicell som användes som make upp medel inom samma bruk.
Pågrund av att vi hade cisterner på en sådan plats (Piteå) där det i närheten finns pappersbruk blev vi kontaktade av ett företag från Norge som hette Borregaard. De hade en produkt som de bara måste bli av med.

Vanicell!
Deras problem var att de vid tillverkning av Vanelin (Vanilj), så hade man alldeles för mycket rester av träfibrer och andra kemikalier kvar i avfallsvattnet som orenat gick ut i vattnet nedanför Borregaards fabrik i Sarpsborg. ( Sarpsborg ligger utanför Oslo).
En morron så var avloppstuben full med gröna människor med plakat som visade hur mycket man släppte ut genom tuben. TV var påpassligt där och det blev folkstorm mot utsläppen. De var tvungna att göra något och det kvickt. Att göra om processen var alldeles nödvändigt, men det skulle ta tid. Fick man inte bort avloppstubens innehåll så fick man stängas avdelningen i fabriken som producerade Vanelin.
Att göra det skulle dels kost oerhörda summor pengar. Dels ska man komma ihåg att nära hälften av Väldens Vanilj levereras av Borregaards.
Nu var goda råd dyra. De kemikalier som fanns i detta avloppsvatten innehöll saker som Pappersindustrin skulle kunna använda för att dels ta ner kostnaden för svavelsyra som man annars importerade till sina fabriker. Allt för att få ett bra Ph värde på sitt process vatten. Det innehöll dessutom en del träfibrer. För att omedelbart åtgärda saken så stoppade man sålunda in avloppsvattnet från denna fabriksdel till en Cistern i Sarpsborgs hamn. Den höll nu på att svämma över.
Den mannen som ringde mig frågade om jag hade någon Cistern jag kunde hyra ut till dem.
Svaret var glatt ja, med tillägget att de fick själva bekosta de ombyggnader av Cisternerna som arrangemanget krävde. Dessutom fanns en klausul som sade att cisternerna skulle återlämnas i minst det skick som när de lånades ut.
Vi kom direkt på telefonen överens om priser och villkor. De hyrde en cistern på 3500 kubikmeter av oss.
När kan vi komma med första lasset var nästa fråga? Den är klar. Men utlastningsanordningar och annat får vi väl ordna även om Ni kommer med första lasten.
En vecka senare var den hos oss. Man hade skickat upp en liten båt med 1500 kubikmeter. Problemet för dem var att där cisternen eller rättare sagt fabriken låg, kommer man inte upp med några stora båtar.
Det dröjde inte mer än ett par veckor kom nästa båt med lika mycket till.
Inget gick ut ur cisternerna.
Produkten skulle hållas varm till minst 55 grader C.
Man ringde igen och frågade om jag hade någon fler cistern att låna ut. Jo då svarade jag, vi har en som är på Ex.vis tolv tusen kubikmeter.
Vi hyr den hörde jag honom säga.
Det gick några månader medan denna cistern också fylldes. Inget gick ur de nu två Cisternerna.
De ringde igen och frågade om det fanns fler cisterner att hyra?
Vi har en cistern på drygt tjugo tusen som Ni kan få hyra.
Vi tar den.
Båtar kok och började fylla cisternerna. Vi insåg att vi skulle kunna vara fraktare och dels ta Vanicell som denna produkt kallades den ena vägen, medan vi kunde frakta råtallolja från Pappersbruken i retur.
Iden såldes till Borregaards och vi kontaktade Tomas Wiren som hade en lämplig båt (Artic) som kunde göra dessa frakter.
Detta höll på en tid. Allt medan depån allt mer höll formligen på att översvämmas av denna produkt. Men det gick inte alls ut lika mycket av Vanicell som de exporterade till oss. Snart var även denna sista cistern full.
Ny förfrågan om mer utrymme?
Vi hade endast en Cistern kvar att avstå till dem. Den var också på Över tjugo tusen kubik.
Nu började jag emellertid dra öronen åt mig. Vad är detta för ett företag och vad händer om dessa människor inte uppfyller sina åtaganden. Jag ringde dem och bad att på plats i Sarpsborg dels få se deras anläggningar och dels ville jag prata med deras högsta ledning.
Vi körde nu våra pannor på depån på högsta matning för att hålla dels våra egna cisterner varma. Dels Borregaards. Miljöförvaltningen i Piteå hade förmodligen fått de grönas hälsning från Norge och de började nu ställa frågor till oss. Vi berättade precis vad som produkten användes till och hur hanteringen gick till. De påpekade så att jag skulle veta det att om det gick snett så att man tvingades ta hand om avfallet genom kommunens försorg så skulle det kosta omkring tvåtusenfemhundra kronor per kubikmeter.
Det var denna sak jag hade i baktanke när jag åkte till Norge. Vi hade 60 000 kubikmeter i depån.
Går Borregaard åt skogen så får vi det svårt. Destruktionskostnad bortåt etthundrafemtio miljoner.
Jag blev väl mottagen av Borregaards i Norge. Man visade mig runt och ledningen satt en stund och pratade med mig om problemet. Någon garanti krävde jag inte. Hade fått klart för mig att det var ett av väldens stora företag som jag pratade med.
Under ett antal år, så jobbade vi med denna produkt. Industrierna i Pite området köpte så småningom allt som vi hade i cisternerna.
Frakterna med Wiren gick bra och vi kunde även med att ha last bägge vägarna ha en bra slant över.
För oss var Borregaards inlagring, en av våra allra bästa inlagringar vi haft.
Det som stör en aning var, att vi under denna tid etablerade samarbete med Wibax som ledde till att de efter en viss tid struntade i att de hade gjort en överenskommelse med oss beträffande lut och luttransporter. De skulle om vi villa ha vänligheten att tacka nej till att låta de svenska luttillverkarna lagra i våra cisterner så skulle Wibax i stället lagra i dessa. Eftersom det inte fanns några andra än vi som hade byggt med rör i rostfritt stål, så var det inte möjligt att lägga offert om man inte hade lagringen tryggad. Herr ägaren Bo Viklund var ner till depån och bedyrade, att om vi gjorde detta så skulle vi kunna räkna med att aldrig behöva tappa lagringen av lut.
Vi tog i hand och tyckte att det skulle vara trevligt med en lokal leverantör och ett lokalt företag vi kunde hjälpa på arenan. Dessutom hade Viklund börjat sälja Vanicell som dammbindningsmedel.
Samma produkt i princip som den som pappersindustrin använde. Den skulle för Västerbottens del lagras i Skelleftehamn. Därför fick han köpa de cisterner vi för ett antal år sedan köpt av, dels Hedens Olje AB och dels av Skellefteå Kraft. Vi behövde dem inte.
Två år senare upphörde lagringen av lut i Piteå. Viklund hade byggt om de Cisterner vi hade sålt till honom i Skelleftehamn för lagring av lut.
Så mycket var den handskakningen värd. Vi påpekade detta för honom. Han medgav att han sagt så. Men att han inte tänkte leva upp till det sagda. Han ansåg inte att han hade råd till detta. Kanske var det i det läget alldeles sannt.
Detta är historia nu. Wibax finns på kartan som ett stort företag i dag. Förr eller senare tror jag nog, att vi får tillbaka något av Wibax. Annat vore strunt.

Jag köpte Petrinis.

Nya Pengar!
Naturligtvis gick det inte att fixa pengar till att klara Polar Olje affärerna.
Det hade nog kunnat gå om jag inte under mellanliggande tidsperiod hade gjort andra affärer.
Styrkt av att det hittills ordnat sig med pengar, så hände det saker som jag blev inblandat i.
En dag kommer Arne Carlsson (kommunens byggnadschef och dessutom kommunalrådets närmaste man), frågar om jag är intresserad av att köpa huset som vi har vårt kontor i.
Polar Olje hade flyttat in till Piteå och till det hus där Kommunens bussgarage var inrymt.
Kommunen hade nämligen bestämt sig för att bygga ett nytt garage nere vid hamnen, På detta svarade jag ja.
Efter en tid kom Arne tillbaka och ville formulera ett kontrakt som band mig vid löftet. Priset var redan klart. Det hade vi kommit överens om under mellanliggande tid. Jag skulle ta över byggnaden den första januari. Vi var då i oktober. Jag hade en tid på mig att försöka låna pengar av någon förstående bank.
Hyresfastigheten som jag hade haft på storgatan var just nysåld, till åkaren Hellgren, och pengarna hade jag fått insatt på mitt konto om än det sista satt hårt inne.
Men mellanskillnaden mellan det jag köpt den fastigheten och det jag sålde den för, var inte så märkligt stor. Det kanske skulle räcka till en del i egen insats i det nya huset. Men det ordnar sig väl, tänkte jag.
En dag när jag träffar Torsten Berglund VD för Petrini Olje AB, frågar han mig om jag fortfarande hade något intresse av att köpa Petrinis. Det hade jag skojat om tidigare med honom På fullaste allvar hade jag aldrig trott att det var en möjlighet.
Men tiderna ändras.
PETRINIS EN ENORM DEPÅ.
Saker hade förändrats. Petrinis dotter hade hittat en karl i södra Sverige som hett e Mats Arnhög.
Han hade kommit sig samman med några investerare i den större klassen. På något möte hade man beslutat att för ett ögonblick slå sina påsar ihop för att få en ännu större påse. De andra var Anders Wall och Tedde Jansson och Fredrik Roos. Alla herrarna väl kända för tidigare affärer. Tedde Jansson hade hållit på med att köpa och sälja olja i större förpackningar. Fartygslaster. Medan Anders Wall redan var ett namn inom Bejers fären. Mats Arnhög kunde bidra med i första hand sin frus Petrini Olje som inom parantes var ett synnerligen välkonsoliderat företag.
De bildade nu ett bolag som fick namnet Tresor.
1981 gick Anders Wall in som ägare i Uddeholm via bolaget Tresor AB (andra delägare var Tedde Jeansson, Fredrik Roos och Mats Arnhög) och två år senare säljs innehavet till AGA. Under åren innan har Uddeholm och Billerud slaktats, dvs. i stort sett hela Värmland, fabriker lagts ner och sålts ut. Med stora kostnader för vanligt folk som följd. Uddeholm hade en stor kassa och det är för den som Wall börjar gå in i bolaget. Det är dessa pengar Anders Wall får loss via diverse affärer, inklusive försäljningen av Billerud till Stora och majoriteten i Tresor till AGA. Pengarna används sen för att köpa tillbaka kontrollen i Beijer. Från början var det tänkt att Uddeholmsbolaget skulle använda medlen för investeringar i Värmland, men Wall ville ha snabba pengar och makt över Beijer istället.
Att jag skriver Wall, betyder att jag tillmäter honom den största betydelsen i dessa affärer. Han var förslagen och hungrig på rikedom och makt.
När AGA nu hade varit med om denna sista av Walls transaktioner, (affär) så hade jag faktiskt börjat ana att Petrinis endast var en black om foten på AGA. De var ju inte något oljebolag och ville inte heller bli det.
Detta hade givetvis satt sina spår i Torsten Berglund. Kanske hade han fått order att sondera terrängen, för att bli av med bolaget, inte vet jag.
Hur som helst så fann jag uppslaget värt att undersöka.
Efter att jag haft en diskussion med Torsten på Petrinis om bland annat hans pensionering, så åkte jag ner till mitt kontor och sökte reda på AGA i katalogen och ringde upp Anders Rydin som var VD för bolaget.
Frågade honom om AGA verkligen skulle ha kvar bolaget i norra Sverige som ett litet sketet bolag bland AGA:s alla andra bolag.
Svaret var retoriskt. Han frågade om jag var intresserad av att köpa detsamma. När jag svarade ja, så bad han mig om ett pris. Jag svarade att det kunde jag inte prestera på direkten. När kan Du det då frågade han? Kan Du i morgon?
Ja, det skulle jag väl kunna.
Köp då en flygbiljett hit ner till i morgon och kom ner får vi prata om saken.
Så gjorde jag.
Under natten och på vägen ner funderade jag mycket på vad jag skulle kunna bjuda för bolaget. Känslan jag hade var ju att Anders Rydin var relativt angelägen att bli av med det hela.
En limousin hämtade mig på Arlanda och transporterade mig till deras huvudkontor.
Kl var strax före tolv när jag anlände. Fortfarande osäker om vilket pris jag skulle bjuda. Dessutom ville jag ha löst ett antal frågor om personal och vad som ingick i eventuellt köp. Få en uppfattning om belastningar på fastigheten.
Rydins sekreterare tog emot mig. Hon frågade om jag hade hunnit äta lunch? Nej, svarade jag. Då ska vi åka upp till översta våningen där vår matsal ligger. Rydin och en advokat som jag inte minns namnet på kommer att närvara på lunchen. Dessutom jag.
Vi åkte upp och satte oss i foajén en stund till dess att Rydin kom.
Han hade bokat ett kabinett där arbetslunch kunde intas.
Väl vid bordet så kommer första frågan om vad jag var villig att ge för bolaget.
Efter att ha svarat undvikande och fokuserat diskussionen på Torstens Pensionering och vad Bolaget innehöll så kom frågan igen. Jag gav ett bud.
Rydin nickade åt advokaten att skriva in summan vilket han gjorde. Räckte sedan över några handlingar till Rydin som skrev under. Handlingarna gick sedan över till mig och jag skrev under viss hjärtklappning under densamma.
Hade jag bjudit för mycket?
Det gick nästan för lätt.
Vart skulle jag ta pengarna ifrån var nästa fråga som dök upp i skallen?
Kl hade nu blivit ett och vi bröt lunch sammankomsten. Jag stoppade ner handlingarna i min portfölj under viss bävan.
Chauffören skjutsade tillbaka mig till Arlanda och jag kunde åka hem.
Ja nu hade jag ett antal problem. Inga pengar och hade aktieägartillskott att göra till Polar Olje AB.
Skrivit avtal om köp av fastigheten som kommunen hade som bussgarage.
Köpt Petrinis Olje AB.
Alla pengarna skulle ut inom två månader.
I detta läge insåg jag att jag måste komma från någon av affärerna.
Valet blev något enklare därför att Saab genom Ove Lundgren (Lundgrens Bilaffär) ville etablera sig i fastigheten så fort bussarna kom därifrån.
Eftersom jag redan skrivit avtal på huset skickade Arne Carlsson honom på mig för att fråga om dels hyra dels möjligen om det kunde vara till salu. Var det till salu ville han absolut köpa detsamma. Jag skrev då ett Köp av avtalet om köp efter att ha förvissat mig om att detta var en möjlighet som jag hade.
Eftersom jag inte hade haft huset de facto i min ägo utan endast ett avtal om köp, så behövde jag inte betala någon skatt på fet tänkta förvärvet. Däremot fick givetvis Lundgrens betala detta.
Ett problem mindre och en liten men naggande god intäkt.
De 9,9 procent av aktierna som jag ägde i Polar Olje AB, kändes just i detta ögonblick värdelösa.
Jag skulle behöva lägga in åttahundra tusen för att fortsättningsvis behålla min andel i bolaget.
I detta ögonblick kontaktade jag Mats Ringesten (sedermera chef för Pripps Bryggerier) han var vid denna tidpunkt Shells Dotterbolagschef och satt som styrelseordförande i samtliga av Shells dotterbolag, för att fråga honom om jag fick tillåtelse att köpa Petrinis. Lockbetet var två. Dels skulle jag överföra alla Petrinis kunder på Polar Olje AB, dels så skulle jag avstå från min andel i Polar.
Det enda kravet var att få köpa bolaget Petrinis och att Polar i mån av att man behövde cisternutrymme skulle hyra detta av mig.
Mats Ringesten godkände arrangemanget och därmed släppte jag ägandet i Polar Olje AB.
Jag skulle däremot jobba kvar i bolaget till dess att jag var 55 år.
Det var år 1986 som jag signerade kontraktet med Shell och detta var 1987 ett år senare. Jag var 47 år. Enligt kontraktet skulle jag vara kvar som VD till dess jag fyllde 53 år. Därefter skulle jag sitta kvar i bolaget i ytterligare två år som Ordförande i detsamma.
Någon kan ju tycka att jag gav bort bolaget allt för enkelt. Det som emellertid inte framkommit var att jag som chef för bolaget visste, att vi skulle komma att behöva hyra ett antal cisterner under tid som kommer. Jag räknade helt krasst med att jag skulle kunna tjäna säkra pengar på denna investering.
Problemet med pengar var emellertid inte löst för att kunna betala AGA för köpet.
Efter att ha kontaktat bankerna i Piteå för att få loss lån till köpet konstaterade jag att det inte var särskilt lätt.
På grund av de handlingar jag kunde visa om förhyrningar och annat så löste sig dock det hela med att SE Banken lånade mig pengarna. En affär som jag tror att såväl Arne Carlsson som Reinhold Öhman sittande i styrelsen på nämnda bank, hade ett finger med i.
Jag betalade Petrinis och hade nu skaffat mig en bas för fortsatt verksamhet.
Självklart hade jag gjort annorlunda i dag. Men jag hade då inga pengar och utan sådana är det svårt att göra allt för vidlyftiga affärer.
Polar Olje AB.
Att starta ett nytt oljebolag är ingen sinnekur för svaga hjärtan eller dålig nattsömn.
Dels hade jag kommit sams med Shell om att bolagets kontor skulle flyttas från dåvarande Haraholmen till centrala Piteå.
Ett skäl var att jag var less att sitta ute på en uthamn. Dels att jag trodde att en centralare placering skulle gynna närheten till kunderna.
Vi hade hittat och hyrt och inrett vårt kontor där Pite Turistbyrå hade huserat. Huset där Norrbottens Elektriska funnits sedan dess.
Min ambition var att ta hand om våra gamla kunder som tankat av oss som ARA.
Dessutom tillväxt i den mån det gick.
Jag hade begärt att vi skulle ha ett eget kapital om fem miljoner. Detta för att jag var övertygad om, att så fort denna affären blev känd, så skulle korparna börja att hacka på oss. Med korpar så menar jag de övriga oljebolagen. De såg nu sin chans att sprida dimridåer och rena falsarierna om oss.
Det ena med det tredje ryktet om vår död fick vi lyssna till.
Otaliga möten med vårt folk för att hitta administrativa system och upplägg för vår bokföring. Hitta sätt att ta betalt och att försöka hålla priserna på sådan nivå att det fanns någon marginal kvar.
Namnfrågan och hur skulle vår logga se ut?
Ett annat problem var att vi behövde ju ofantligt mycket mera pengar än det egna kapitalet för att lägga upp lager för vintern med. Dessutom för kundfodringar och annat.
Jag gick till vår bank och förklarade att jag behövde mellan 50 och sexti miljoner på hösten för att kunna dra runt rörelsen.
Det var ju skyhögt över vad en bankdirektör i Piteå kunde sitta och lova eller avslå. Han rekvirerade hjälp från regionchef i Sundsvall som kom upp och försökte luska ut om det var möjligt att dra ner beloppet till någonting anständigt. Eftersom jag visste att det kommer att behövas dessa pengar så kan jag inte gå med på att ha ett varulager som är så tajt att en riktig isvinter har jag ingen soppa till mina kunder när våren kommer.
Vi kan inte lova några sådana krediter som Du önskar var regionchefens svar.
Du får nog åka ner till vårt huvudkontor i Stockholm och lägga fram Din sak. Han flinade när han sa det. Säkerligen övertygad om att jag skulle få åka hem med oförrättat ärende.
Så gjorde jag. Jag åkte ner.
SE Bankens kreditchef lyssnade på mig. Tror att jag på något sätt lyckades komma under huden på honom. Han frågade varför inte Shell som ägde huvuddelen av aktierna kunde ställa upp och garanter krediterna eftersom de ägde så stor del.
Shell hade emellertid gjort klart för mig att det inte var ett alternativ. De ställde aldrig ut några sådana garantier.
Våra dotterbolag står på egna ben och de som inte gör det mister sin frihet. Vi lägger in dem i vår egen verksamhet i så fall. Det var jag ju rädd som döden att de skulle göra.
Åt lunch i SE Bankens direktionsmatsal där jag presenterades för bland annat Jakob Palmstjärna som var dåvarande Marknads Direktör i banken.
Han satt med vid bordet och lyssnade och sa sedan att han ville titta på konceptet och lyssna lite mera på saken. Han följde med ner och lyssnade.
Efter någon timme kunde jag gå därifrån med ett löfte på att de trodde på mig. Jag fick löfte om pengar. Dock under de premisserna att de ville ha månatlig dragning om hur mina planer för bolaget fortskred. Att de fick månatlig rapport över ekonomin och att de ifall de såg att det gick åt skogen omedelbart kunde säga upp krediterna.
Ett tomt löfte tyckte jag eftersom pengarna i så fall ligger som olja i mina lager. Bolaget pantförskrevs på rubbet av tillgångar inkluderande varulager.
Det gick.
Två gånger var Jakob Palmstjärna upp och satt på mitt kontor och avkrävde mig räkenskaper.
Han var otrolig rak i sina frågor och hade genomträngande ögon. Jag lärde mig uppskatta honom.
Inget kul den dagen som jag gav honom beskedet att vi hade förbrukat mer än hälften av vårt aktiekapital. Han såg dock i de möjligheter jag skisserade att vi var på god väg att etablera oss på marknaden.
Vi växte organiskt och anställde också mer folk. Säljare depåfolk och kontorsanställda.
Maskinparken förnyades vad gällde kontor. På bilsidan så hade vi ju våra distributörer som numera också var Distriktschefer. De köpte bilar allt eftersom det behövdes. Ibland även om det inte behövdes. Ett problem var ju att hålla nere kostnaden för bland annat frakter. Vi predikade i bolaget att man inte behövde allt möjligt krimskrams på bilarna för att distribuera olja. Allt lull lull kostade pengar som bolaget så småningom tvingades att betala.
Vi körde bitvis ut olja med Rolls Rojs.
Men vi lärde oss och vi blev starka.
Jag satt en dag tillsammans med dåvarande landshövding Curt Boström. Han kom att beklaga den utveckling som var rådande inom bensinhandeln. Man lägger ner bensinstationer på löpande band för att de inte är lönsamma. Tage, vi måste hitta ett sätt att göra något åt detta.
Jag funderade och ringde honom inom några dagar och bad att få en träff med honom. Det beviljades omgående och vi gick igenom det dystra läget.
Under mellanliggande tid hade jag tillsammans med mina medarbetare gått igenom vad vi skulle kunna göra. Vi hade tagit fram en modul som skulle passa för små volymer. En modul som skulle kunna vara lönsam från kanske bara ett par trehundra kubikmeter och uppåt. Men vi hade även en lösning för ännu mindre anläggningar ute i byar i Norr och Västerbotten. Konceptet förutsatte att det utgick bidrag från en del mystiska fonder som länsstyrelsen förfogade över. Dessutom skulle varje etablering av bränsle ske där det också antingen fanns eller kunde öppnas livsmedelsbutik eller annan rörelse.
Curt svarade mig. Detta är bra. Men för att Ni ska lyckas så måste jag nog göra Er till myndighet inom Länsstyrelsen. Du får en man som jobbar åt mig som kontaktman inom huset (Landstedt från Renholmen). Detta ifall Du behöver hjälp inifrån.
Det får inte förekomma att Ni som oljebolag får några bidrag. Samtliga sådana ska gå direkt till de som ingår avtal om att bygga enligt de uppgifter vi kommit sams om.
Sätt i gång.
Så vi gjorde.
Jag hade ju varit med om att starta bensinförsäljning inom Jet. Detta var något helt annat. Jet fordrade 3000 kubikmeters planerad omsättning. Vi var nere på en tiondel.
Men vi knatade på och hade så småningom byggt upp mellan 55 och sextio anläggningar i Norr och Västerbotten. Att Västerbotten kom med berodde på Curt Boström. Han var god vän med Landshövdingen i Västerbotten som gärna ville vara med om samma sak. Vi fick således klartecken för samma upplägg I Västerbotten.
Vad vi hade räknat med när vi gjorde detta upplägg var att landsbygdens folk skulle gilla oss. Där fick vi verkligen god hjälp i vår övriga försäljning. Vi kunde nu få både åkerier och villakunder och kommuner att handla hos oss. Givetvis inte vår hemkommun Piteå, de köpte av Ok som tar in sina produkter via Luleå Hamn, men de övriga.
Under denna tid som Polar växte och blev starka, så kom givetvis det ekonomiska resultatet att bli bra. Det bolag som jag gav bort min del i hade säkert varit värt en del när jag lämnade bolaget enligt ingånget avtal.
Under denna min tid hos Shell kände jag mig verkligen uppskattad av dem och fick dessutom en massa kompisar att vara tillsammans med i de övriga dotterbolagen.
Shell hade ett tiotal Dotterbolag som gjorde ungefär samma saker som vårt bolag.
Jag ska fortsätta sedan med det och hur jag arbetade inom Shell.