Om mig

Mitt foto
Jävrebyn, Norrbotten, Sweden

tisdag 26 oktober 2010

Början till slutet.
Min kära hustru Margit och jag.
Allt efter som barnen börjat  ta över företagen, å att jag ser att det verkligen fungerar, så avlägsnar jag mig mer och mer.
Till en början var det ordentligt annorlunda att se att saker ordnade sig på något sätt utan att jag stod vid rodret.
Visserligen var jag fortfarande med som styrelseordförande och koncernchef, men det är ju trots allt mest på pappret.
De beslut som ska tas, tas oftast helt mig förutan. Jag och Margit är fortfarande delägare, så därför är det en nödvändighet att vi är med ibland.
Allt eftersom man blir äldre, så inser man att arbete kan utföras på många sätt. Inte alltid är de klokaste besluten de som man hittat lösningen på själv.
Att låta andra ta över, är ingen alldeles lätt uppgift när man är pigg och vid gott mod. Man går där på företaget och ser något som borde göras och åtgärdar det hela. Då har man ibland gjort fel.
Att lära sig att det man i dessa fall borde göra, är att möjligen tala med de ansvariga så, att de kan ta itu med saken. Om det nu var så att det var något som borde göras. Men deras prioritetsordning kan vara en helt annan.
Nåväl detta lär man sig. Man kommer så småningom på att det är enklare att inte alls bry sig annat än i de fall man sitter i det forumet att det krävs att man gör det.
Jag tror att det samtidigt kan kännas tryggt att ha någon att prata med när någon sak känns osäker.
Jag minns själv under början av min karriär hur min far reagerade.
Han sa aldrig ja till någon av de idéer, som jag pratade med honom om.
Det var ständigt tummen ner. På alla saker utom vanligt hederligt arbete. Då var han för.
Detta lärde jag mig, så att jag genast såg det som något lurt om min far svalde det jag sa. Han tyckte alltid att man skulle med händerna göra något. Tillverka eller laga eller fixa till. Det var hans syn på hederligt arbete. Att sälja saker eller dra sig fram med något annan typ av arbete kändes för honom främmande.
Det fanns således möjligen skäl till att ompröva besluten om min far var för det hela. Konstigt nog, så fort han såg att det gick bra det som jag gjorde, så tyckte han det var bra och hade alls inget mot det hela.
Min far var på detta sätt en sorts värdemätare fast tvärs.
Jag uppskattade att tala med min far om olika saker. Ja givetvis också med min mor. Men oftast var det med pappa jag dryftade olika frågor. Många frågor visste jag ju att han vare sig begrep sig på, eller egentligen hade någon uppfattning om. Men ändå så kändes det bra att ha sin far i livet och kunna prata om olika saker. Jag antar att det kan vara på samma sätt med våra barn.
Mina barn-barn. Emma -Simon - Elin - Malin.
I skrivand stund vid några månader kvar till dess att jag fyller 70 år, så innehar jag denna ställning i bolagen. Det ska jag emellertid ändra på med det snaraste.
Men det finns just nu ingen exakt lösning framme för att göra om ledningsgruppen för Skoogs.
Men det kommer.
När man således inser att man skall plana ut verksamheten för att så småningom helt lägga av är det viktigt att man skapar nya förutsättningar för sin framtid.
Att bara lägga sig på soffan är ingen bra lösning. Inte för mig och knappast för någon.
Man måste därför i tid inse att man har saker att ta hänsyn till för framtiden.
Man vet ju att man har vänner. Eller vet man det?
Är det kanske mest företagsvänner! Sådana som i ett höj försvinner när man avlägsnar sig från ledningsposterna på företaget.
Ja, de flesta är naturligtvis sådana. Det är inget konstigt med det. Den som inte odlar vänskap till andra människor under sin aktiva del av livet, har heller inga vänner kvar när den aktiva delen av livet är över.
Jag hade det inte så ställt att jag saknade vänner. Men det gäller att se upp. Jag har haft företagsledare som suttit på höga poster i näringslivet som kommit och tiggt om papper sorteringsjobb på mina företag därför att de fått pension från sina företag och hade ingen planering för det nya livet. De höll på att ledas ihjäl av att inga vänner ha och inget dessutom att göra.
Vi hade i god tid sett till att vi hade en bra bostad att flytta till när vi började tycka att vår hus mitt i Jävre började att bli för stort. Det hus vi bodde i var ju det tidigare Åmanska huset. Det hade varit många olika saker under årens lopp. Dels poststation, dels skjutsstation och gästgiveri. Sedan slakteri och livsmedels affär.
Strandpromenaden
Det hade vi växt ut. Växt ut åt fel håll. Det var inte längre nödvändigt att glänsa med ett stort hus och massor av uthus. Vi hade ju förverkligat de drömmar vi hade som nygifta om, att få ett bra hus där vi hade trivts med att umgås med våra barn. De var nu utflugna. Då vill man ha mindre. Mindre gångjärn att byta mindre att underhålla och att praktiskt sköta. Lindrigare städning osv.
Vi hade byggt oss en ny bostad där vi tidigare hade haft vårt sommarställe. Modernt men mindre. Dessutom var det skapat efter vårt huvud.
Resor var vi intresserade av.
Marknad i stan.
Ett ganska stort antal gånger hade vi varit i Spanien. Såväl på fastlandet som på de spanska öarna.
Så småningom så insåg vi att vi gillade Spanien väldigt bra. Ett av de stora argumenten för detta var, att vi båda var intresserade av golf.
En av de gånger i mitten av nittiotalet när vi var i Torremolinos så kom vi i kontakt med Los Suecos. Det var en liten golfklubb startad av några svenskar och som spelade golf på Mijas golfklubb.
Det gick så till att vi hade träffat en man vid namn Karl Ove Axelsson golfspelare från Piteå. Vi ringde honom på skoj när vi var i Torremolinos i första hand för att kanske få spela golf med honom. Vi blev omedelbart inbjudna att hälsa på Karl Ove i Fuengirola och körde dit med den hyrbil vi för tillfället hade. Väl där så bjöd han oss på pankaka som någon han hade inneboende för tillfället hade satt in i ugnen. Den hade nog mått bra av att bli uttagen ur densamma några tiotal minuter tidigare. Men det var gott i alla fall. Vi blev Inviterade för att spela med dessa vänner i Los Suecos.
Detta var egentligen det som gjorde att vi bestämde oss för att börja söka boende i Fuengirola i stället för någon annan plats vi besökt i Spanien.
Golf på Mijas.
För att få komma med i denna förening så var man tvungen att stå på kö för att bli medlem. Efter ett år så var vi ordinarie ledarmöter av föreningen. Enbart Los Suecos var ju inte hela anledningen till att vi stannade i Fuengirola. Det fanns andra bra saker som passade oss där. Fuengirola är den Svensk-tätaste platsen utanför Sverige av Svenskar. Här fanns Svensk skola. Den Svenska kyrkan och ett antal Svenska föreningar av olika typer fanns också här. Man kunde gå till den Svenska affären för att köpa hemlandsmat om man så önskade.
När man åker till ett annat land och tänkt sig att vara där något längre, än när man besöker landet som turist, så är det en sak som är viktigare än allt annat. Det är att kunna skaffa sig vänner. Utan vänner kan man inte bo borta från Sverige någon längre tid. Lägenheter och hus kan man alltid införskaffa med pengar. Men vänner får man inte på det sättet.
Man måste bjuda på sig själv till den graden att andra finner det intressant att ömgås. Människorna i Los Suecos tog oss till sig, på sådant sätt att vi kunde börja umgås med många av dessa familjer. Vi kunde gå ut och äta tillsammans eller hälsa på hos varandra på ett ganska otvunget vis.
Under den första tiden här nere så hade vi ingen bostad som vi ägde. Men vi fick kontakt med en kvinna som hyrde ut lägenhet eller lägenheter. Vi gjorde upp med henne på våren om, att vi skulle komma tillbaka på hösten och ville hyra en av hennes lägenheter i en av Fuengirolas stadsdelar som heter los Boliches. Vi ringde henne ett par dar före det att vi skulle anlända, för att vara på den säkra sidan. Hon svarade att hon glömt av det hela ända fram till att jag ringde. Då kom hon ihåg det hela. Vi hade bestämt oss för att hyra i sex veckor varför vi blev ordentligt oroade över saken. Den svenska kvinna som hade lovat oss hyra av henne, var när vi åkte därifrån gift med en Spansk byggmästare. De hade en paradvåning nere vid stranden. Hela översta våningen på ett femvåningshus plus en inredd vind ytterligare en trappa upp med jättelika terrasser på olika sidor av taket. Hon hade emellertid fått behålla våningen i skilsmässan oh bodde nu ensam uppe i detta hus. Hon tog ett snabbt beslut om, att vi fick ta denna lägenhet under tiden vi var lovade hyra. Jag kan inte köra ut någon av våra hyresgäster för att jag har dåligt minne var hennes kommentar. Jag får göra följande hade hon kommit fram till. Jag åker till Sverige två veckor. Sedan åker jag till flickan som bor i Madrid en vecka. Tillbaka i Fuengirola så tar jag en veckokryssning på medelhavet. Resterande veckor Hyr jag in mig på hotell i Fuengirola.
Vi fick ta hennes lägenhet. Å vilken lyx. Trehundra kvadratmeter våning på bästa plats.
I samma veva som vi skulle åka ner hade Margit och jag inbjudit Estradgänget från Ekbergs att komma ner och gästa oss och ha det trevligt i Fuengirola. Vi kunde nu ta upp gästerna i en fantastisk lägenhet och ha det trevligt tillsammans. De bodde givetvis på hotell i staden men vi var deras värdar under vistelsen här nere. Detta var också en av de resor som Estradgänget spenderade pengar på för att genomföra.
Vi hade också fått andra goda kontakter med andra föreningar. Exvis gick jag med i en förning som hette Seniornet.
Denna förening hade som uppgift att lära äldre folk att använda datorer.
Collage över Senior-net tiden. 
Jag kom genast med i styrelsen för föreningen vars ordförande var Jan Westerlund boende här nere på Pueblo Lucia. Sekreterare var Anita (atta@glocalnet.net) Jag var den som höll i program och utbildning. Under första tiden så hade endast jag bärbar dator vilket gjorde att vi fick hyra in oss i Svenska skolan för att ha dataundervisning. De hade en sal med stationära datorer där eleverna fick lära sig datorer. Vid våra möten samlade vi stora skaror människor. Data var nytt och många av pensionärerna var intresserade av att se på detta nya. Vid mötena i övrigt hyrde jag in oss i Svenska kyrkans lokaler. Som betalning fungerade att vi köpte kaffe och en bulle av kyrkan. Dessutom så ville kyrkan att jag skulle hjälpa dem med installation och hjälp när det krånglade med kyrkans grejer.
Detta gjorde jag och satte så småning om in bredband i kyrkan. Detta var bra eftersom jag nu kunde demonstrera hur saker och ting fungerade i hela kyrkan oavsett vilken av kyrkans lokaler vi satt i. Vi skickade sedermera ut via webbkamera exvis ett bröllop med vigsel i kyrkan. Kunde då ses av anhöriga i Sverige. Jag hade inköpt storbildskanon och kunde nu visa saker i jätteformat. Här nere fanns det då ingen svensk förening eller organisation som hade dylika grejer.
Svårigheten blev med tiden att hitta eldsjälar som ville delta och lägga tid på styrelsearbete. Så småningom fusionerade vi verksamheten till AHN som hade den livskraftigaste Svenska föreningen. Då såväl som nu.
Därmed är vi inne i nästa förening som vi därmed var medlemmar i. Rätteligen hade vi varit medlemmar där under något år före denna händelse.
Dåvarande ordföranden Kjell Klasson var ordförande vid denna tidpunkt. Han värvade mig till styrelsen och efter ett par år så övertog jag ordförandeskapet.
En hektisk tid hade börjat. Att leda AHN va som att leda ett relativt stort företag med den skillnaden att här fanns bara frivillig arbetskraft. Sådant är ju bra för ekonomin men ett litet aber när det gäller planering. Någon åker bort på resor, andra åker hem, tredje har glömt av osv.
Man är trots många medlemmar ganska ensam. Den som inte varit ordförande i en förening med mellan fyra och femhundra medlemmar kan inte riktigt förstå saken.
AHN har så många saker i görningen samtidigt. Allt från ett antal språkkurser i Spanska till Trivselkvällar målningskurser, Diskussions träffar, Datakunskap och kurser, golf och Boule spel Resor och bussbokningar Bibliotek och en egen Casita med servering av kaffe smörgåsar och drycker. Styrelsemöten och medlemsmöten. Möten med centrala organisationer och lokala Spanska företag och myndigheter. Upphandlingar av diverse förnödenheter, såväl för att intaga som föda, som för att bygga ut verksamheten. Hålla i medlemsfrågor och skriva brev till diverse andra föreningar och organisationer. Skriva reportage i tidningar och prata i Radio.
Bygga en egen hemsida till föreningen och ständigt uppdatera densamma. Alla dessa uppgifter var man tvungen att se till att de fungerade och om man delegerade, vilket givetvis var viktigt, så var man tvungen att i alla fall hålla ett visst öga över det hela så att det verkligen fungerade.
Det var trots allt en fin tid. Inom föreningen fanns det många verkligen fina människor som man fick lära känna. Människor som vi har mycket roligt tillsammans med. Har haft och har.
Surströmming har blivit en populär fest på hösten. Den gjorde vi för första gången här nere tillsammans med vännerna från Piteå Inger Holmgren och Ralf Viksten. Då är festlokalerna fulla. Det ryms ca 60 – 70 personer i dessa. Sista anmälningarna får aldrig plats utan måste nekas.
Pris utdelas.
Det som blivit föreningens stora framgång är golfen. Det var vid tidpunkten för när jag började i styrelsen under Klassons tid som vi gjorde slag i saken att få i gång en mera livskraftig golfavdelning. Detta arbete påbörjades och fick en verklig skjuts när tidigare ordföranden Klasson och nuvarande ordförande Monica Richer, tog över ansvaret för denna verksamhet. I dag spelar vi golf minimum fyra dagar i veckan med fullbokade 60 starter varje gång. Priserna har pressats till hälften av vad ordinarie grenfé priser betingar. Vi är numera mellan fyra och femhundra golfare i föreningen.
Hit går vi ner varje dag nästan för att läsa dagstidning och för att prata med vänner. Dricka en kopp kaffe eller gå på kurs eller annan verksamhet.
Hur fungerar samhället Spanien för Svenskarna?
Det skall jag berätta senare.