Oljecisterner Bergrumsanläggningar och OK Piteå

Hur det kan bli.

Vid 1970 talets första hälft, så insåg jag att eftersom jag nu hade tillgång till en stor cistern för eldningsolja eller diesel så behövde vi för att kunna sälja till större konsumenter ytterligare utrymme.
vi skulle behöva utrymme för att kunna lägga in och lagra tjockolja. Många av våra kunder skulle ha en tjockolja att elda med av flera skäl. Ett skäl var givetvis det billigare priset, ett annat var att den tjockare oljetypen hade ett högre värmevärde och var därigenom ytterligare någon krona billigare i värme ekvivalenter räknat.

Vissa om detta frågade vi givetvis Petrinis som hade byggt flera cisterner om vi kunde få hyra in oss eller hyra in oss i deras utrymmen Petrinis hade vid detta tillfälle påbörjat leveranser till Piteå kommun. De levererade också till Ragnar Vikstén och ytterligare ett antal. De frågade mig varför vi skulle ha denna produkten. Det enda Ni kommer att göra i så fall är att slå ner priset för oss. Det blev således ingen affär av. Vi hade emellertid i bolaget insett att det låg en stor potential i att leverrera till kommuner i Sverige.Olle Berg som hade många goda kontakter bland annat kontakt med en herr Georg Karlsson och ytterligare en man jag inte kommer på namnet på som jobbade åt Kommunernas inköpscentral.Han kom till styrelsen och berättade att han hade haft en kontakt med deras boss på kommuninköpet och att han hade gett dem ett förslag till att bilda ett gemensamt bolag med kommunerna. Det skulle ägas av 51 % av ARA bolagen och 49 % av kommunernas inköpscentral. Företagets namn skulle vara Kommunsamköp AB.

Bolaget hade som affärsidé att köpa olja av oljebolagen och sälja till Kommunerna. Bolaget anställde en man som Olle Berg var mycket bekant med som hette Torsten någonting. Dessutom skulle sagda Karlsson också finnas på det Centrala kansliet.

De skulle först skriva ut till Kommunerna i kraft att det var ett kommunalt intressebolag och erbjuda sina tjänster. Tjänsterna skulle beskrivas på det sättet att man talade om vilken stor fördel det kunde vara om man la många order i en korg och använde detta som ett påtryckningsmedel för att få låga priser.

Sedan skulle man skicka in uppgifter om vilken leverantör man hade använt sig av och helst också, vilket priset för det förra året var. När upphandlingarna för Kommunen skulle ske. Skicka tillbaka detta papper vederbörligen underskrivet av kommunalrådet i kommunen. På pappret stod att kommunen överlär rätten till inköp på Kommunsamköp. Samtidigt hade man i Piteå börjat fundera på ett fantastiskt projekt. Understödda av kommunalråd så hade man bildat ett bolag i Piteå som hette Pite Bergrumslagring AB. Som drivande kraft i detta projekt var bland annat vår dåvarande Landshövding och socialdemokraten den förre flottaren Curt Boström . Boström hade innan bygget kom i gång åkt runt tillsammans med Piteås kommunalråd och talat med alla kommuner i Norrbotten. Han hade fått jakande svar från alla, på att förslaget om att bygga ett bergrum verkade vettigt. För att finansiera projektet måste det till flera ägare. Man hittade två. Den ena var Bilcitys ägare Johansson och den andra var Byggmästare Putte Åberg.

Den förstnämnde hade en rejäl näsa för affärer och tyckte nog att detta i sämsta fall var ett projekt som han förmodligen kunde använda för att nerbringa skatt i den andra lönande verksamheten, vilken var att sälja bilar. I bästa fall kunde det bli en riktigt bra affär om man lyckades med projektet. Detta är min egen tolkning av situationen.

Byggmästaren hade var ju intresserad av byggnationer och därmed sammanhängande verksamhet, vilket nog gjorde övervägandet lätt. Dessutom Byggde Putte Åberg på löpande band anläggningar åt försvarsindustrin i Norra Sverige, å hade mycket god vinst i sina företag. Så för honom var ju skattekonsekvensen ett bra argument.

För den tredje ägaren Kommunen var det hela bingo. Hamnen inne i stan hade blivit alldeles på tok för liten. Sundet slammade upp och nästan årliga muddringar till gagn för Wiréns mudderverk gjorde hål i den kommunala kassan. Dessutom kunde man ju tänka sig att det så småningom skulle byggas bro över Pitsundet. Någon sådan propå fanns ännu inte annat än i kommunalrådets huvud. Men är man Samhällsplanerare så är man.

Bingon var att man nu kunde få material till att bygga sin hamn. Rejält berg var bästa tänkbara att bygga hamn av.Bergrums bolaget satte igång att spränga och borra sig ner i berggrunden och till lika stor del byggdes hamnen av detta material.

För materialet betalade Piteå Kommun en spottstyver. Man insåg ju att man satt i guldsits för att kunna köpa till lågt pris. Allt annat än att leverera till kommunen hade varit dyrare för Bergrumsbyggarna. Man skulle börja med att bygga ett bergrum om 100 tusen kubikmeter. För att klara detta ur ekonomisk synpunkt, var man tvungen att ha ytterligare garanterade kunder. Här passade försvaret som hand i handske. Försvaret behövde skyddade bergrum på olika ställen i Sverige, och detta var utan tvekan perfekt.

Så försvaret bestämde sig för att samtidigt med bergrumsbolaget bygga två egna bergrum och hyrde dessutom dels visst utrymme av Bolaget.Skötsel och ansvar för anläggningarna skulle utföras av Bergrumsbolaget. Därmed kunde man anställa folk och hade stadiga ägare som kunde garantera lönerna och driften. Kommunsamköp hade aktiverat sig genom vårt folk som nu satt som inköpare. Under byggnadstiden hade vi genom kommunsamköp hyrt stora delar av bergrummet för tjockoljeinlagring. Petrinis som inte ville hyra ut åt oss tidigare, ville nu hyra ut. Kan det kanske berott på att vi nu hade möjligheter till egen inlagring i bergrum? För att få enklare hantering så hyrde vi även en cistern av Petrinis. Kommun- Torsten kom upp och gjorde besök hos de kommunala inköparna. I de flesta fall var kommunalråden med vid första träffen. Jag minns hur han uppträdde. Med stor ackuratess klev han in i kommunernas rum. Hälsade och tog av sig kavajen.

Berättade om hur han skulle tackla marknaden och på vilket sätt. De hade ju redan skrivit på en förbindelse att testa i vart fall med köp från honom. Sålunda så fick vi i stort sett alla kommuner i Norrbotten som våra kunder. Detta med ett undantag i att Luleå ville gynna sin egen hemmahamn vilket gjorde att de tackade nej till affären. Det gjorde också en kommun till. Gissa vilken?

Jo då, Piteå kommun. De hade nu fått oss att gå tillsammans i bräschen för att bygga. Samtidigt hade Bergrumslagringsbolaget gått igång med lite blygsam försäljning. Stuveribolaget som hade flyttats från södra hamnen i Piteå och ut till Haraholmen, hade nu byggt maskinhallar och kontor och flyttat sin verksamhet ut till Haraholmen. Jag hade gjort ett avtal med stuveribolaget om leveranser och byggt anläggningar för detsamma nere vid deras maskinhall. Piteå kommun tog sin olja genom det kommunala Bergrumslagringsbolaget. Detta var kanske inte så konstigt tycker väl de flesta. Men det blir lite konstigare om man betänker att Bergrumslagringsbolaget gjorde en uppgörelse med OK Norrbotten om leveranserna till sitt kommunala bolag. OK hade ingen olja i Piteå vilket betydde att all olja som förbrukades och köptes av kommunen kom från Luleå Oljehamn. Piteå hamn och stuveribolagets fordon och alla andra fordon och förbrukningsställen, har allt sedan dess och fortfarande, gått på olja som kommer från Luleå. Den har sålts av Bergrumsbolaget, hämtats i Luleå fraktats till Piteå och förbrukats ibland annat hamnen. Så duktiga att värna om den egna hamnen voro de kommunala beslutsfattarna i Piteå.

Eftersom vi också kunde få en stor del av LKAB s volymer så hade vi den allra största tjockoljemarknaden under en tid. Men allt efter att tjockoljan fasades ut på grund av begynnande miljötänk, så övergick kommuner och fastighetsägare till tunnare olja. Det råder inget tvivel om vem som låg bakom deras handlingssätt. Socialdemokraterna värnade om OK eller dåvarande IC Piteå. Rörelsen skulle gynnas. Att det gjorde att man under alla dessa år köpt för dyra produkter, det kunde man nog överse med. Men jag pratar om mycket pengar. Låt oss anta att det kostar 70 – 80 kr mer att frakta produkter från Luleå. Det betyder 7-8 öre mer per liter för Diesel och eldningsolja. Dessutom ingen hamnavgift och jobb skapade i Piteå för den produkt de köpte. Tillsammans betyder det att man betalat ca 10 öre per liter för dyr produkt. Tillkommer att bergrumslagringsbolaget aldrig blev utsatt för konkurrens, eftersom alla visste, att oavsett pris hade kommunen givit en order som var kristallklar. Oljan köper vi genom det kommunala bolaget.Nu pratar vi om många miljoner i pengar. Att man dessutom vill använda sig av det kommunala bolaget var, att man också startade en reningsanläggning för olja som var förorenad och inte gick att använda i obearbetat skick.

Det måste då finnas kunder för denna produkt. Det fanns det också under en tid. Efter denna tid kunde man använda ASSI som avnämare av dessa produkter. Däremot tunnoljan hade man inte några sådana motiv för.

Ekbergs konditori och OK Besin.

Varje morgon åkte jag som vanligt in till konditoriet för att dricka kaffe med mina vänner. En av dessa vänner var, dåvarande ägaren av norrbottens Elektriska Tore Nyman. Han var varje dag på konditoriet. Parkerade på baksidan och kom genom köket in i serveringsrummet. Vi hade ett reserverat bord som vi alltid satt vid. Det var längst in på konditoriet där man hade en liten upphöjning på golvet med några bord. Två av dessa användes vid denna tidpunkt av oss.

En dag säger Tore att han var verkligt bekymrad. Saken var den, att föreningen som hade sin anläggning nedanför Hedmans Bilaffär just i korsningen började vara alldeles för trång för en ordinär anläggning. Man hade därför av kommunen anvisats en plats vid timmerleden framför ASSI där en anläggning stor och mäktig hade byggts. Problemet var att kunderna inte ville åka dit ut för att tanka. Därav uppstod problemet att man tvingades till att ha även den gamla anläggningen i gång. Inte blev det mer många kunder för flytten. Däremot uppstod merkostnader. Man hade nu kört anläggningen ett år och räkenskaperna gick inte ihop. Det blir konkurs om vi inte hittar på något säger Tore. Vi har pratat med OK förbundet och de ledare vi har inom rörelsen men vi får inte någon hjälp av dem. Ett skäl var bland annat att IC Piteå vägrade att gå med helt och fullt som ren OK förening. Man ville vara fristående. Detta var för de bestämmande i Stockholm som ljuv musik att höra att det gick dåligt i Piteå. Snart skulle de vara tvungna att krypa till korset och be att få lämna över nycklarna till OK Förbundet centralt .Jag lyssnade till honom varefter jag föreslog att vi kanske skulle kunna sälja till honom för ett betydligt bättre pris. Det förutsatte dock att jag skulle få hans hedersord på, att han inte skulle använda vårt erbjudande som ett påtryckningsmedel på OK. Dessutom om vi skulle ta på oss denna leverans så skulle vi ju vara tvingade till att hyra en Cistern för denna produkt av Petrinis. För att hyra en cistern på rätt sätt vill vi ha ett långsiktigt avtal. Krävde ett femårigt leveransavtal.
Tore var i den föga avundsvärda situationen att vara tvingad att välja. Antingen överlämna nycklarna, eller köpa av annan leverantör än från rörelsen. Tore valde att köpa av mig. Vi upprättade ett kontrakt och skrev på en preliminär överenskommelse om att ta över leveranserna. Det var ännu en förborgad hemlighet. Jag måste få tid att berätta detta för mitt företag. Det gällde ca 40 till 50 tusen kubikmeter på fem år. En affär som skulle höras i större delen av Sverige när den blev känd.
Jag åkte ner till Stockholm. Hade bokat möte med VD för att skonsamt berätta om det hela. Vi sålde ju ingen bensin i koncernen. Ingen sålde bensin. Inte en enda droppe. VD skrattade åt det hela först eftersom han trodde det var ett av mina skämt. När han insåg allvaret i det hela kallade han kvickt in sakkunskapen som i detta ärende var Ulf Ingesson som var ansvarig för alla produkter ute på depåerna. Kan Du få tag i produkterna, kan Du frakta dit dem och kan vi lagra dem. Jag åkte hem med en del frågetecken ringande i öronen. Skulle det gå? Kunde vi? Skulle Tore skriva på det slutliga dokumentet. Priset var vi överens om. Det fördubblade ungefär IC Piteås marginal vilket skulle göra att föreningen återigen var frisk. Men ändå. Skulle man kunna gå ifrån rörelsen. Efter några dagar fick jag klartecken från Stockholm att produkten kunde jag få hit upp Utrymmet skulle vi inom en tid kunna få loss på Petrinis, men tills vidare skulle det köras från Luleå. Jag bad Tore följa med mig ner till Stockholm, för att signera kontraktet och för att han skulle kunna få bekanta sig med vårt folk.

Kontraktet skrevs under och vi hade endast en kort tid på oss för att se till att vi kunde leverera.Tore åkte hem och tillsammans informerade vi såväl kunder som press om avtalet. Det var inte helt lätt. Eftersom IC Piteå hade börjat använda OK s kort, så var ju frågan viktig ifall det lät sig göras att fortsätta med det. Av två onda ting valde man att låta dem fortsätta med kortet eftersom det annars hade blivit ett hål i Sverige där inte OK kunde leverera varor. Piteå tidningen skrev en vinklad inlaga om avtalet och vådan av att beblanda sig med kapitalistbolag. Som om Ok skulle vara något annat. Numera ägs Ok av en rik Arab. Förut köpte de av denna rika Arab. Kapitalist som kapitalist om än i andra kläder.

Nåväl ARA Bolagen hade därmed kommit in på Bensin. Allt gick bra. Det var frid och fröjd. IC Piteå tjänade pengar. Ja frid och fröjd var kanske att överdriva. Jag hade ständigt känslan av att Bo Renberg som Då var föreståndare ogillade det hela. Han kunde dock inget säga, eftersom han höll på att driva bolaget i konkurs. Eller att det försvunnit från dess ägare Piteåborna. Han var tvungen att lite lätt motvilligt samarbeta. Samarbetet förbättrades dock allt eftersom tiden led.

Vi blev aldrig riktigt goda vänner, men vi kunde allt bättre och bättre samarbeta. Nu ringde mig VD Kjell Pettersen och frågade mig om jag kunde ta två kamrater med mig och åka till Tyskland för att titta på Bensinförsäljning.

Av två skäl var jag med. Det första var att jag satt i bolagets styrelse och hade varit med om diskussioner om hur vi skulle kunna starta upp med bensinhandel i landet. På vilket sätt och hur skulle det gå till. Den som skulle komma att bli ansvarig för den möjliga bensinetableringen var Karl Ljungren.

Han skulle dock inte vara med denna gång när vi reste till Tyskland. Det var jag och Börje Eriksson och Anders Hedenbäck. Vi hade fått order att ta reda på så mycket som möjligt om den bensinhandel som man bedrev därstädes. Börje blev sedermera etableringschef för kapp Ahl men just nu så var han endast påtänkt som utredare och möjligen en av dem som skulle bygga våra anläggningar ifall det nu blev några. Anders Hedenbäck av ungefär samma anledning. Bägge var duktiga marknadsmänniskor och Börje var dessutom strukturerad i sitt sätt att verka.
Vi reste ner till München och togs emot av den Tyska Conoco. Där hette bensinen Jet. Tyskar är som alla vet mycket organiserade och redan ute på flygfältet över en kaffetår informerade de oss om hele trippen. Vi hade fått en svart lång stor limousin med chaufför till vårt förfogande och en tysk Guide.

Han hade planerat vår vistelse på sekunden. Vi skulle besöka 32 st bensinhandlare på olika ställen i landet. Vi började således röra oss så småningom efter Rehn floden upp över landet. Besökte station efter station såg hur de gjorde och drog slutsatser.

Jag intervjuade en kvinna som kom in till Jet anläggningen ock frågade varför hon handlade just Jet. Hon svarade att det gjorde hon därför att jet var så billiga.

Vad kostar då bensinen när den är billigare frågade jag. Inte vet jag svarade kvinnan. Men Du sa nyss att Du handlade för att det var billigt just här. Ja, sa hon, de säger det i Tv Reklamen och på skyltar och i tidningarna. Å då är det väl rätt.

Med andra ord kunde man här dra den slutsatsen att mycket är psykologi. Bra marknadsföring på klurigt sätt. Efter jobbiga fem dar var vi glada åt att få åka hem. Vi ville närmast spy åt bensinstationer. Vi hade försökt att få sluta ut något besök på någon anläggning. Men se det gick inte. Vår guide förklarade att det skulle se illa ut eftersom de med största sannolikhet hade skurat och fejat för vart besök. Så det var bara att göra alla besöken.

Hur vi startade Jet i Sverige skall jag berätta en annan dag.

Bröd. Lindquist Lastbilscentralen och Fiskförsäljningsföreningen

Lastbilar och fisk!
Bröd. Lindquist Lastbilscentralen och Fiskförsäljningsföreningen.
I Jävre fanns sedan slutet på 30 talet början av 1940 talet ett åkeri. Det var Simon Lindqvist som hade köpt in till att börja med en lastbil. Sedermera flera av samma sort. Det var Scaniabilar och förblev så under hela hans tid.
Åkeriet var beläget utmed konsum där Simon och hans fru Lilly bodde. De hade två pojkar och tre flickor. Pojkarna förväntades ta över åkeriet när de kom till lämplig ålder. Så skedde också. Betonar dock att alla barnen var ägare till företaget vid denna tidpunkt.
Det blev Birger Lindqvist som axlade manteln som chef och VD för bolaget. Som sliping partner brodern Mats.
Man hade flera styckegods och grusbilar. De drev bolaget och fick igång fjärrtrafik mot Sundsvall under många år. Redan vid tidpunkten strax före årsskiftet 60talet var man igång med denna trafik.
Birger var en fin man. Han hade enkelt att komma till tals med såväl anställda som branschen och kunderna. Dessutom uppskattades han allt mer och mer över hela landet. Eftersom de fraktade åt Bilspeditionen så kom Birger att vara med på flera sådana träffar, som de hade. Eftersom han var lugn och sakkunnig fick han allt fler och fler uppdrag för organisationen.
Han blev så småningom även invald som ordförande i Lastbilscentralen i Piteå. Vi, Margit och jag kom att allt mer och mer börja vara tillsammans på fritiden. De blev nog våra allra bästa vänner under många år. Hans förtjusande hustru Maine en gång skönhetsdrottning i Pite bygden var en ytterst trevlig kvinna.
Givetvis kom det sig med stor enkelhet att bli så, att under alla de träffar och stunder vi hade tillsammans så diskuterade vi varandras jobb och möjligheter och problem som hänfgde samman med detta.
Birger hade nu lagt in anbud på papperstransporterna från ASSI pappersbruk i Piteå, ner till Haraholmen uthamn. Bröderna Lindquist fick anbudet och startade upp med transporterna.
Detta sågs givetvis med oblida ögon av ett antal andra åkare på LBC. Men konstigt nog så satt Birger kvar som ordförande. Vad som däremot hände var att Bröderna Lindquist drog bort papperstransportbilarna från att ligga under LBC.
Skälet var två. Dels så kunde det ju inte sägas vara Lindquist bilar inom LBC som hade lagt anbudet. Det var extra bilar eller andra bilar som därmed inte hörde under LBC flagga.
Det andra skälet till arrangemanget var att anbudet de facto var så tajt att det inte fanns utrymme för att ge bort något till någon organisation som provision. Ett tredje skäl var att ASSI önskade göra affärer med ett företag direkt. Därför att de också insåg att det endast skulle göra frakterna långsiktligt dyrare.
Vid detta första tillfälle var denna offert sådan, att det verkligen var ett vågspel. Bröderna Lindquist kämpade med detta avtal under en räcka av år, och kunde så småningom få det till en hygglig affär.
Bröderna hade många bilar inne i LBC ändå. Där av uppstod problemet med att om man vidtog åtgärder mot bröderna, så skulle intäkterna från deras övriga bilar tas ifrån organisationen.
Det var det ett glasklart brott mot reglerna för medlemskap i organisationen LBC.
Man valde att blunda för saken. Vid denna tidpunkt var Sven Hugo Stenberg Chef på LBC och under hans domäner fanns också Grus och Makadam som Kalle(Karl Gustav) Wuolikainen var chef för.
Under detta bolag fanns ytterligare ett bolag som hette Industrisådd AB.
Birger kom en dag till mig och frågade om jag kunde tänka mig att göra ett jobb åt honom. Han hade som Ordförande ett problem.
Problemet bestod i att den människan som betydde mest för företaget Industrisådd hade sagt upp sig och slutat. Det bekymmersamma var, Att nästan allt kunnande satt i den grabbens huvud. Det var nämligen så, att han hade varit med och utvecklat ett sätt att snabbt och effektivt så in vägrenar, fotbollsplaner och allt annat som skulle sås in med gräs. Man hade byggt en container, som man blandade gräsfrö och jord och gödsel till någonting som med jämn fuktighet, kunde sprutas ut med högtryck över stora avstånd och utan att det behövde krattas eller bultas efteråt.
Längst bak på containern byggde man en brygga som verktyget var fastsatt på. Containern lastades på en bil och laddades med material. En man stod och riktade och sprutade ut denna sats på. Liknade en kulsprutenäste längst bak på bilen. Ytor där det skulle växa gräs fick en dusch av detta och se, efter någon vecka så växte det gräs där. Man kunde på detta sätt så många kilometer vägrenar på en dag. Detta var en lysande affär.
Detta insåg Hans Danielsson också. Han hade under ett par år arbetat, i stort sett dygnet runt under den tid som det var möjligt att hålla på med att så gräs.
Insåg att enda sättet att få arbeta efter eget huvud, är att jag slutar och börjar eget. Detta var en del av Birgers problem till mig. Ett annat var att det inom kontor och organisation fanns människor som inte tyckte om varandra och drog därvid, inte jämt åt samma håll. Det var ett problem som var svårhanterligt, för såväl Sven Hugo som för Ordförande Birger.
För att ta jobbet så begärde jag att få fullständiga befogenheter till att skapa och genomföra förändringsarbetet i bolagen.
Hos Grus och Makadam fanns inget att ändra på, medan det såväl på kontorssidan som i Industrisådd blev ändringar. Ändringar fungerade väl på andra nivåer men det var inte möjligt för Industrisådd, att i längden konkurrera med Hans Danielsson som hade startat företaget Gräsetableringar.
Danielsson kunde egentligen ta alla jobb han ville ha. Stundtals var han överbelamrad med arbete och då föll en del jobb även på Industrisådd.
Efter några år, så lämnade Birger Ordförandeskapet och lämnade det till Reinhold Öhman.
I mellanting under denna tid hade Bröderna Lindquist och Bror berglunds och ytterligare ett par åkeri att gå ihop till ett samarbetsföretag . De byggde garage och flyttade sina rörelser till Piteå samtliga tre åkerier. Under ett antal år samarbetade man under samma tak, men kom så småningom att skilja på gracerna igen.
Att jag inte skriver något om brodern Mats beror på att jag aldrig hade med honom att göra. Han drog säkerligen en betydande del av lasset under brödernas aktiva tid.
Bröderna Lindquist fortsatte med bilarna långtradarna och pappersbilarna. Så småningom tog, Birgers pojkar över chefskapet för företaget och har ytterligare växlat upp företaget i omsättning bilpark och avkastning. Man kunde senast för något år sedan införliva Burmans Lastmaskiner AB till företaget.
Det finns bara en sak att tillägga.
Imponerande!
Under dessa år försökte jag på många olika sätt att leverera bränsle till koncernen. Problemet var, att inom LBC så hade man tre åkerier som körde olja åt olika oljebolag. Jag byggde upp ett eget åkeri med egna fordon vilket i detta sammanhang var störande. Där av följde att det var endast på vissa ställen som jag genom mina kontakter med Birger Sven Hugo kunde ha leveranserna till.
Detta var förståeligt och utgjorde inget hinder för en broderlig tillvaro.
Vi har under alla år i övrigt givetvis haft leveranserna till Bröderna Lindquist. Många miljoner har de köpt för. Jag lovar Er, också till för dem rätt pris.
Fiskförsäljningsföreningen.
Efter denna enligt sven Hugo och Birgers lyckade inhopp i att strukturera och ta fram de goda sidorna som onekligen fanns på LBC, så var steget inte långt till att även bli ett alternativ för fiskförsäljningsföreningen.
Skälet var enkelt.
I Fiskförsäljningsföreningen satt som ordförande Sven Hugo Stenbergs bror Karl Axel stenberg som ordförande. Han hade varit fiskare i hela sitt liv, men hade nu blivit till åren så kommen att han inte längre var lika aktiv. Han var inte pensionär utan hade endast växlat ner en aning. Under många år hade hans utkomst varit fiske som bedrevs som hemmahamn Kluntarna, vilket ligger i Lule skärgård. Här hade bägge bröderna funnits under sommarhalvåret från och till, i första hand Sven Hugo. Karl Axel som både bredrev fiske med fasta redskap och rörliga, alltid från tidig vår till sena hösten.
Han ringde mig och ville ha ett samtal.
Samtalet handlade om att föreningens dåliga ekonomi och bristfälliga organisation. Han berättade om hur man i Luleå, fått en lokal konkurrent som importerade fisk från Ryssland och de problem som därvid skapades för föreningen. Den som ägde företaget hette Per Arne Jakobsson och var både framgångsrik och duktig.
Men det var inte det enda problemet. Surströmmingstillverkningen gick dåligt. Den tillverkningen gick med ordentligt underskott.
I Kalix där föreningen hade såväl ett magasin som kontor så hade viss splittring bland fiskarna uppstått. En del hade brutit sig ut från föreningen och startat konkurerande verksamhet.
Jag åkte under en tid runt och träffade olika människor och satte mig in i verksamheten.
På kontoret i Luleå hade den som var bas för verksamheten slutat sedan en tid tillbaka och det var ekonomichefen som skötte den dagliga verksamheten.
Piteå avdelningen var också under luppen. Deras affär vid rådhustorget ifrågasattes. Dels höll lokalerna på att vara slitna. Inte mycket hade förändrats där sedan Sten Perssons tid som chef.
Men Folke som hade jobbat länge på försäljningen slet för att få bibehålla sitt och andras jobb i Piteå på företaget. Där väcktes av honom idén, att skaffa andra mindre och mer ändamålsenliga likaler. Eller att bygga nytt.
Många frågor skulle lösas. Företaget blödde.
Under mellanliggande tid hade Per Arne Jakobssons kompisar uppe i Ryssland fått nog av samarbetet och Jakobsson stod utan leverantörer för de avtal, han gentemot butiker hade träffat. Han tvingades att kasta in handskarna. Under denna tid hade han införskaffat maskiner och inventarier till sitt företag och hade dessutom fyra anställda.
Karl Axel kom till mig med detta besked och sa. Tage detta är väldens chans. Vi kan säkert för en ringa penning köpa företaget. De har fina maskiner samma som vi har i Luleå. De är nyare dessutom. Dessutom dödar vi ju möjligheterna för någon annan att ta över företaget och därmed slipper vi ju konkurrensen.
Två frågor Karl Axel?
Måste vi ta över de anställda?
Behöver vi maskinerna?
Vad kostar det?
Jag tror att vi kan köpa företaget för ca 1-1,5 miljoner av konkursförvaltaren.
Maskinerna behöver vi i och för sig inte annat än som i reserv.
De anställda måste tas över och garanteras arbete hos oss på samma villkor som våra övriga anställda.
Mitt svar blev följande.
Om vi skulle kunna låna pengar till förvärvet så har vi en kostnad för räntor och amortering på det. Säg att detta skulle ge oss en kostnad av ca 250 tusen per år under ett antal år.
De anställda kostar ca 200 tusen per styck vilket blir ca 800 tusen.
Skulle vi med detta köp klara av att öka den i dag obefintliga vinsten med en dryg miljon?
Detta går inte höll Karl Axel med om. Även om vi fick företaget gratis och kunde höja priserna något, så skulle det inte gå ihop.
Därmed så var det alternativet ur välden. Vi ska försöka oss på att få tillbaka Per Arne Jakobsson till företaget.
Jag tog en diskussion med Per Arne och gjorde en överenskommelse med honom om att komma tillbaka. Han blev tillsammans med vår ekonomichef under en tid företagets ledare och kunde så småningom axla ledarskapet på ett fullgott sätt.
Därmed hade vi räddat kompetensen till företaget.
I Piteå hade nu Folke tagit fram skisser och ritningar på hur det nya fiskförsäljningen i Piteå skulle se ut. Företagets läge vid torget var gott och det kunde säljas till bra pris. För dessa pengar hade Folke på bra sätt övertygat såväl mig som ännu viktigare Karl Axel om att detta var en god idée.
Surströmmingen uppe i Kallax var det svårare med trodde vi. Efter att ha lyssnat på dem som gjorde strömmingen så hade i var fall jag, fått en bättre bild av vad som kunde gå galet. Å det var en hel del. Inläggningen av strömming är en ansvarsfylld och ej riskfri sak. Många saker kan gå fel. Strömmingens kvalité insaltning och jäsning kan gå fel. Bakterier kan angripa inläggningen. Faten kan vara dåliga eller bli dåliga. Burkningen kan rackla. Priset inte alltid så bra.
Vid tillfällen när det gått åt pipan, förstod jag att de hade köpt strömmingen av kollegor i Örnsköldsvik men burkat dem i Kallax burkar. Det var ju ett sätt att minimera riskerna och öka möjligheterna till att alltid komma ut med vinst.
Beslutades sålunda att inläggningen i egen regi skulle upphöra.
Surströmmingen gjordes i Kallax.
Så gjordes också trodde vi. Men Kallax borna var av ett envist släkte och behöll delar av inläggningen ändå. De gjorde utan vår vetskap surströmming i alla fall.
Kanske har man i dag egen inläggning igen, inte vet jag.
I Kalix var det svårare att reda ut problemen.
Försäljningen hade infört en högre gräns på medlemskapet och vad man fick ut av sitt medlemskap. Omtvistat men på grund av att man var tvungen få in pengar hade medlems skaps priset höjts från 300 till 3000 kronor. Det hade vissa tagit illa vid sig för.
Med jämk och förhandling kunde Kalix kanske också komma till normala gängor.
Återstod att få struktur och en plan för försäljningen som skulle kunna ge Fiskförsäljningen bättre reveny.
Ett var att göra om företagsnamnet till BD Fisk. Ta fram en företags logga som var modern och gav ett bra intryck. Låta provkök testa att tillverka och förpacka nya produkter.
Så gjordes. Min gamle vän Ebbe vikberg berättade jag detta för. Slet själv med att försöka hitta en ny design på företaget. En dag säger Ebbe att han har ett förslag han vill visa mig.
Han visar då den logga, som efter detta blev företagets signum. Visserligen har en del små detaljer ändrats efter detta, men det får man alltid göra. Orginalet är Ebbe pappa till.
En produkt vi skickade till provköket var Löja. När man tar reda på löjrommen så kastar man ju den kramade löjan. Dessutom har man före detta sorterat bort hälften av löjorna eftersom de är hanlöjor.
Av hanlöjorna gick det mesta till foderindustrin.
Kunde denna produkt förädlas läggas in stekas eller kokas eller vad ever, så var det en fantastisk resurs att ösa ur.
Vi smakade på många olika sorter och tittade på många sorters förpackningar.
Karl Axel var sin ålder till trots, öppen för många nyheter. Dessvärre fans det andra som hade jobbat med fisk i så många år, att fiskfjällen hade förmörkat deras sätt att se på fisk och nya möjligheter för fisk.
Nåväl en del nya saker kreerades och började söljas. Någon större fart på Löjan blev det emellertid aldrig.
Fisk förvarades skickades och hanterades i lådor av trä. En omständlig och kostsam procedur. På marknaden hade andra förpackningstyper börjat uppträda.
Vi tog fram en låda gjord av vit kartong som genom sinrik vikning var styv och fyllde sin uppgift som fisklåda på ett billigare distributionssätt och var alltid kliniskt rena. Det var verkligen inte de gamla trälådorna. Det fanns en hel del att tillägga bet det hygieniska i det gamla sättet. Lådorna fanns i storlek tio och trettio kilo.
De gamla fiskarna tyckte att detta var pest och kolera jämfört med trälådor medan de yngre fiskarna insåg fördelen. Så småningom drabbade det dock alla fiskarna till stor nytta, för både dem och konsumenterna.
Organisationen var klar det mesta åtgärdat och både jag och Karl Axel andades ut. Operationen var över.

Shell Jävre med abrovinklar. Sågen- Hyvleriet- Skogen.

Shell etablering med abrovinklar.I och med att kustlandsvägen drogs om och gick rakt genom byn i stället för den gamla slingrande vägen förbi konsum och Shell, kom dessa saker att hamna lite felaktigt om man vill att butikerna ska ha nytta av trafiken på vägen.
Shell som stod på Bröderna Brännströms tomt utanför verkstaden hade på denna tid en livlig verksamhet. Här jobbade Ex.vis min brors fru Carin under många år.
Här vid stationen hade man många gånger polisen razzia av alla som trafikerade vägen i jakt efter någon bov i en eller annan riktning. Här kunde man se kriminalkommisarie Hebba Holmlund kroma sig i full mundering med alla medaljer och utmärkelser på kavajen. Naturligtvis även andra poliser. Fjärdingsmannen från Hortlax var en ofta sedd man. Lisa Åman hade alltid lösningen på, varför poliserna var där. Dom jagar väl några Johannisbergare. (Det fanns en ungdomsvårdsskola för ungdomar som kommit lite på sned i livet som ofta rymde och stal bilar.)
Nu var det slut med detta. Stationen låg för långt från kustlandsvägen.
Bröderna Bränström började då se sig om efter mark för att få bygga en bensinanläggning någon annan stans i byn utmed vägen. Bästa platsen att bygga ansågs vara dåvarande gamla kajsidan av hamnområdet. ”Nede öhrn”. Det var precis nedanför vårt hus.
Sålunda tillfrågades Byamännen av Bränströms om att få förvärva denna mark. David Stenberg som var ålderman tyckte att det var väl okej. Men se då uppenbarade sig flera köpare. Kioskägare Friden Sandberg som hade köpt kiosken mitt i byn av Adil Lindquist kände också av att underlaget sviktade. Så även han frågade om att få köpa. Detta var ju utmärkt sett ur byamännens synpunkt att fler vill handla. Man fick då helt enkelt begära in anbud på marken. Detta gjordes. Men eftersom man var minst två kända anbudsgivare så uppsökte de varandra och kom överens om att samverka om ett anbud.
Detta för att priset inte skulle hissas för högt, gissar jag.
Men nu hände det sig att ytterligare ett anbud hade inkommit till David Stenberg när anbudstiden gick ut.
Fyrbyggaren Ivar Berglund hade lagt det förmånligaste anbudet. Strax över det bud som konsortiet Sandberg Bränström hade lagt in.
Jag frågade Ivar vad han skulle göra med området. Svaret var, att man kanske kunde sälja en del kaffe på området. Men egentligen sa han nog, att det knappast i nuläget var något som angick mig. Men vi hade ju huset närmast området, så för oss var det ju intressant att veta vad som väntade. Vi behövde dock inte vänta speciellt många dar, så fanns det traktorer som började arbeta på området.
Material kördes dit och schaktades ut. Bränströms hade förvärvat området av Ivar Berglund. En del kanske anade ugglor i mossen över arrangemanget. Men vad att göra åt det. Så här efteråt kan ju sägas att det absolut blev bra. Å andra sidan vet man inte vad som hänt om anbudsstriden slutat annorlunda.
Bröderna Bränströms var en mycket duktig verkstad. De gjorde allt som hade med motorer, svetsning och smide. De till och med köpte nya bilar och skar av dem mitt över taket och förlängde dem så att de skulle passa som taxi Ex.vis. Deras specialité var just smidesbiten. Där jobbade både Axel och Elof Brännström. Men också Sigurd. Han blev den som skulle hålla i byggnationer och allt annat som hade med etableringen att göra.
Det blev en intressant tid. Sigurd gjorde avtal med Svenska Shell. Dåtidens store ledare i oljebranschen kom just från våra trakter eller Älvsbyn. Han hette Bergman och var boss för Shell.
En dag ser vi sedan huskroppen börjat skönjas, att ett gäng kostymnissar kommer till byggarbetsplatsen. Där är också Sigurd. Han är arg, ja mycket arg över att han anser att Shell använder för dåligt material i byggnationen. Man ser hur han dämmer bräder i backen så det ryker flisor. Gubbarna finner för gott att snarast hoppa in i bilarna och avlägsna sig. Shell gör inget extra för att Sigurd bråkat med dem. De bygger färdigt i sin egen stil efter deras standard. Sigurd hade förutsett vad de skulle kunna göra när han gjorde kontraktet med dem. Han hade föreskrivet att huset skulle muras upp med fasadtegel. Att materialet skulle vara förstklassigt därför att avtalet gällde under lång tid. När avtalstiden gick ut efter 20 eller 25 år, så skulle anläggningarna återgå till Bröderna Brännström. Då var det ju bra om det vid denna tidpunkt hade något värde.
Sigurd klagade i tal som i skrift till Shell om deras avtalsbrott. De skrattade och tyckte att han skulle vara nöjd med vad de hade gjort. Dessutom upplystes han om, att han just hade att göra med ett av väldens största bolag, ifall han fick för sig att protestera rättsligen. De skulle i så fall koppla in de jurister som de förfogade över och mangla eller köra över honom.
Detta störde Sigurd till den grad att han tog kontakt med dåtidens i särklass bästa advokat i denna typ av tvister Henning Sjöström.
Sjöström och Sigurd tvistade med dem om skadestånd för bristerna i byggnaden och fick i alla punkter rätt. En dag kunde han stolt åka ner till Shells huvudkontor, för att hämta ut skadeståndet. Sigurd berättar själv att när han skulle göra detta, så fick han hela beloppet utbetalt i småsedlar. Förmodligen som en sista liten spark i Röven. Sigurd tog emot pengarna, lastade sedlarna i plastpåsar och tog en taxi in till stan. Där skulle han köpa sig bättre sak att ha pengarna i, än plastpåsar till brädden fyllda med sedlar. Sigurd gick in på PUB i Stockholm och tog rulltrappan upp till avdelningen för reseutensilier. Vid ingången till PUB stod en vakt och tittade när Sigurd gick in. Han trodde knappast sina ögon. En man som kommer och bär på plastkassar fulla med pengar. Han springer till närmaste telefon och ringer polisen och ber dem omedelbart rycka ut, eftersom han just sett en förmodad bankrånare komma in i butiken. Han följer efter Sigurd upp till fjärde våningen där väskor såldes. Sigurd köper en väska, tömmer innehållet i densamma och tar ur innehållet några passande sedlar för att betala väskorna med. I samma ögonblick går larmet och rulltrapporna stannar. Utgångarna stängs. Flera väktare uppenbarar sig på lämpliga ställen i varuhuset. I högtalarna ber man de som befinner sig i varuhuset att undvika fjärde våningsplanet på grund av rån. Två väktare stoppar Sigurd när han skall till att gå ut. Samtidigt stormar polisen med dragna vapen upp till avdelningen. Han ombeds att släppa väskorna (hade köpt två väskor) och sträcka händerna uppåt.
Efter en stund har dock polisen lugnat sig och Sigurd fått berätta, den föga troliga historien om varför han har dessa pengar i plastpåsarna. Polisen försöker nå Shell, eller någon på Sjöströms advokatkontor för att få den osannolika historien bekräftad. Shell har ingen brådska med att bekräfta någonting. Han tas till polisstationen där han får vänta några timmar. Det konstiga är ju att ingen bank eller butik har ringt och anmält något brott. Till slut hittar polisen Henning på advokatkontoret som bekräftar händelsen och Sigurd kan gå därifrån. De frågar honom vart han ska. Han berättar att han skulle ha suttit på flyget redan, hem mot Jävre, men att det nu var för sent. Polisen ombesörjer att Sigurd får en ny biljett och eskorterar honom ut till Bromma.

Under mellantiden hade emellertid Sandberg känt sig trampad på tårna, så han satte på eget initiativ upp en kiosk på gamla vägen, som numera var ingen mans land mellan vårt hus och Paul Höglunds garage. Han satte där igång med kiosk och kaffeservering. Sigurd brydde sig väl inte mycket om detta medan han byggde. Men sedan det hela var färdigt så fann han inget nöje i att se på detta.
Visserligen så såldes inget kaffe eller liknande på den nya macken, men karameller hade de.
Sålunda så köpte han in området där kiosken stod på och bad Sandberg ta sitt pick och pack därifrån.
Sandberg gjorde detta, men hade därför inte gett med sig helt. Han förhandlade med ett annat bensinbolag, om möjligheten att öppna en mack uppe vid långsjön där avtagsvägen in till byn var belägen. Där hade fyllts upp med jordmassor under byggnadstiden av vägen i Jävre.
Efter en tid så stod BP färdigt och Sandberg kunde nu sälja både karameller och Bensin vid norra infarten till Jävre. Problemet för Sandberg var, att han fortfarande drev också gamla kiosken fyrahundra meter därifrån.
Jävre var således rikt begåvat på både kiosker och bensinstationer. Dessutom så fanns det ju, dels konsum mitt i byn och dessutom Viklunds diversehandel, som också sålde livsmedel. Efter några år började det kärva till sig för BP anläggningen. Den fick aldrig någon större omsättning. Den las ner. Såldes till en kåd-salva tillverkare som började koka kådsalva i byggnaden.
Sandbergs kiosk mitt i byn, fortsatte däremot några år till och byggde ut kiosken så att man dessutom hade livsmedel där. Före ombyggnaden så såldes mjölken med att man hade sin mjölkhämtare med sig och fyllde denna, från stora 50 liters mjölkflaskor. Senare började mjölk finnas på en liters flaskor. När mjölken började finnas på flaskor, så hade både Viklunds och Konsum mjölk också. Det inverkade menligt på Sandbergs affärer, eftersom han hade haft monopol på mejeriprodukter. När så de rackarna började med mjölk, så byggde Sandberg ut sin mjölkbutik, till att också sälja andra matvaror. Konkurens kallas det. Efter några år ytterligare så befann sig Sandberg i pensionsålder och sålde butiken.
De som fraktade mjölken i Jävre var bröderna Helmer och Sigfrid Sandberg. Dock ej samma släkte som kioskägaren.(tror jag)

Under denna tid så hade det också växlat ägare av (höglunds såg) sågverket. Bröderna John, Allan och Sven Berggren hade köpt sågverket.
Dessa tre hade under större delen av sitt liv varit skogsarbetare anställda av skogsbolag. John hade emellertid på senare tid börjat köpa skiften och stämplingar i egen regi som han drev ner och sålde.
Han tyckte väl att Bröderna tillsammans kunde göra ännu bättre affärer, om bröderna var med. Det kom sig sålunda att John köpte skiften och hemman och avverkningar och bröderna hjälpte till att hugga och få ner virket till sågverket. OBS att jag inte vet ägarförhållandena bröderna emellan.OBS. Där förädlades virket genom sågning och hyvling.
Finessen med denna typ av affärer var, att man vid denna tidpunkt kunde förvärva hela hemman eller arealer, som man efter att avverkat skogen fortfarande var ägare till. Dels betalat köpet med det avverkade virket. Dels betalat marken, dels förädlingen och dessutom kunnat tjäna pengar på affären.
Detta blev sedermera stoppat. Man skulle ifall man ville köpa mark eller hemman, antingen bosätta sig på hemmanet eller kunna införliva det i befintligt hemman. Men på denna tid var det helt i sin ordning. Dessa jordbitar eller hemman som köptes av Berggrenarna var ju utspridda över stora arealer i Norrbotten. Värdet på jordbitarna utan skog var väl då, egentligen nästan ingenting. De var ingen skördbar skog kvar på bitarna utan endast ungskog och plantor. I en god affär kunde Berggrenarna i nästa generation byta bort dessa spridda bitar, mot en helhet ute i kustlandet. De bytte med SCA och fick för sina markbitar Sandön. Berggrenarna var och är intresserade jägare. De kunde på detta sätt skaffa sig en sammanhängande areal och därmed fint jaktställe. Dessutom finns här skog. Skog som för SCA var nästan omöjlig att skörda eller sköta om. SCA kunde lägga deras markbitar till sitt övriga innehav i Norrbotten och fick därvid, enligt deras sätt att se, en bättre möjlighet till sitt skogsbruk. Bägge tjänade på affären. Så ska affärer bedrivas.Sågen sjöng av arbetslust. Staplarna av timmerstockar var ibland stora. Sågen, hyvleriet och affärerna gick på högvarv. Brädstaplarna växte. Men gubbarna blev äldre. Så småningom så minskade deras arbetsbehov och sågen stod i några år overksam. Såldes så småningom till bröderna Söderberg. De hade gjort en plan för att bebygga ett stort skogsområde de ägde med fritidshus. Först skulle den hundraåriga skogen skördas. Sedan skulle vägar och ledningar för el och liknande dras fram Sågen använde De under några år medan de tog ner skogen de hade ute på området(Jävrehatten). Sågen såldes några år senare till Sven Erik Berg ifrån Pitsund. Han har i viss mån rustat upp delar av husen, men inte gjort ett skapandes vitten i övrigt på området. Det är ju kanske det sämst möjliga. Ett sågverk skall gå, annars är det inget sågverk.
Mera jävreföretag i nästa avsnitt.

Makten och Härligheten.

Facket, makten och Härligheten.
När jag började i ARA bolagen hade vi inget fackligt liv i bolaget. De flesta som jobbade där var emellertid anslutna till något fack. Så även jag. Innan jag började på bolaget var jag organiserad i Pappers medan jag nu flyttades till HTF.
Tiden var sådan att med den utveckling som bolaget haft bet många anställda, så behövdes någon sorts lokal kontakt på vår arbetsplats. Om inte för annat, så för att hålla i de lokala förhandlingar som skedde i bolaget.
Jag blev kontaktad av handels som frågade om jag ville ta på mig denna del. Svarade efter en viss betänketid, ja. Trots allt hade jag en viss utbildning i fackligt arbete från min tid på SCA. Hade dessutom gått skola eller kurs på Bommersvik.
Det var väl inte så ansträngande till att börja med. Löner förhandlades och fördelades ut på befattningshavarna på bolaget. Ibland dök det upp mera brydsamma saker. Ex vis så fick jag en tvist på halsen rörande en kvinna som ansåg att hon alltid blev förbisprungen vad gällde nya befattningar på jobbet. Det såg nästan ut som om ingen ville ha henne på avdelningen. Hon kände sig av detta sjuk och började stanna hemma längre och kortare perioder.
Jag försökte ta reda på varför, det var på detta viset. Ingen ville direkt framträda och komma med exakta saker som talade mot eller för denna kvinna. Så småningom så kunde jag få fram, att hon aldrig kunde tänka sig att hjälpa andra på avdelningen. Hon var helt enkelt så egensinnig, att hon inte var omtyckt av andra.
En tvångsmässig överflyttning till ett annat kontor var det enda som möjligen kunde komma ifråga. Men hur få kvinnan att gå med på det. Det gick helt enkelt inte. Efter en tid sa bolaget upp kvinnan på grund av samarbetssvårigheter. Mitt jobb var att hon skulle få ett så stort avgångs vederlag som möjligt. Eftersom jag tyckte att vi i facket hade gjort det mesta för henne och bolaget likaså, var detta en tung uppgift. Det är faktiskt den enda gång jag känt att jag kunnat göra mer i ersättningsfrågan, men gjorde det inte.
Samarbetet med bolagets ledning och de tjänstemanna mässiga sakerna utvecklades fint. Efter en tid blev det lag på, att de anställda skulle kunna få tillsätta egna styrelserepresentanter i bolagens styrelser.
Redan medan det ännu pågick sådana diskussioner, kontaktades jag av ARA bolagens VD, som då var Olle Berg. Han kom från en befattning som chef för den största lokala enheten av bolaget i Norrköping. Han visste givetvis om den diskussion som förekom i samhället och undrade om jag fick denna förfrågan, om att vara med i styrelsen, kunde tänka mig att ställa upp. Enligt egen utsago var han ängslig över, att det skulle komma någon från det Centrala styret inom HTF. Detta var ett sätt gissar jag ”att mota Olle i grind” som ordspråket säger.
Styrelsearbetet tog en del tid. Det var många saker som jag inte tidigare konfronterats med som här avhandlades.
Vår styrelseordförande var i första läget Olle Berg. Han tog på sig en roll som koncernchef och innehade såväl VD stolen som Koncernchefsrollen. Efter en tid blev det emellertid Sten Gustavsson, tillika ordförande för Saab. En trevlig man. Styrelsearbetet var oftast förlagt till Stockholm och till lokaler utanför bolagets kontor. Jag kände aldrig att det förekom någon sorts mannamån för att jag rent principiellt hade ett fackligt mandat. Å andra sidan kände jag inte heller, att mitt fackliga mandat hindrade mig i att se till företagets allra bästa.
Vi blev i styrelsen goda vänner. I utflykter eller annat som gjordes, så var det alltid så, att jag och Olle berg kamperade ihop. Inte i samma rum, men gärna om det fanns två sovrum och ett vardagsrum i en svit, så var det han och jag. Olle hade varit en ganska försiktig man, vad gällde utgifter. Men allt eftersom bolaget under hans ledning tjänade allt mer och mer pengar, så kunde även Olle vara generös. Vi åkte runt på bolaget och tittade på de olika avdelningarna av detta. Väl komna till Norrköping där numera chefen hette Lars Appelquist. Därstädes blev Olle som var en välkänd figur och hade många vänner inbjuden till middag hos den store fastighetsägaren och industrimannen Lars Erik Lundberg ( Fredrik Lundbergs pappa). Han hade sagt att jag var med honom, varför även jag hade tillfälle att i dennes bostad äta middag med herrarna. Efter några år med denna ordning såldes bolaget till Conoco. Ett Amerikanskt bolag. Nu följde en tid av omställning. Conoco stöpte om styrelsearbetet och satte till egna tjänstemän och specialister i bolaget. Bland annat ville man ha en egen skolad VD. Man tillsatte en herre vid namn Kjell Petersen. Gift med en kvinna vid namn Ohni.
Olle var kvar som koncernchef, men med en försvagad maktposition. I princip bestämde VD allt. Olle kunde då tillsammans med Elsa Nestren som var personalchef offra mer tid på att se till anställda och mjuka upp förhållandet till de strävare amerikanska bolagssättet. Elsa Nestren hade sin överordnade en liten torr advokat vid namn Lars uddgren. Jag minns speciellt när jag hade studerat för universitetet en tid och dessutom fått igång bolaget uppe hos oss på ett bra sätt, skrev jag ett brev och ville på grund av de i mitt brev framdragna positiva sakerna, ha en lönehöjning. Postade brevet och väntade på svar. Tänkte väl att det skulle tas upp och diskuteras eller att det i alla fall skulle ge en rejäl knuff framåt uppåt, på löneskalan. Brevet kom tillbaka efter några dagar. Med skälvande händer öppnade jag detsamma. Det var samma brev som jag hade skrivit som kom tillbaka. En skillnad fanns det. Längst ner stod det ett enda ord.

Nej!
Undertecknat Lars Uddgren.
Ridån ner.

Vår nya VD installerades. Först tyckte vi att de kunde nöja sig med en lägenhet vi hyrde åt honom som kostade på den tiden 67 tusen i månaden på Sibyllegatan på östermalm.
Inte då.

Han ville eller om det var hon, ha ett hus på Lidingö. Så det var bara för bolaget ut på jakt efter ett hus som passade herrskapet. Det hittades. Olle Berg hade sitt hus här, och nu kunde ett hus hyras endast en liten bit från hans hus. Utsikt över vattnet och allt. Kostnad (vet ej). Kjell och fru Ohni hade varit stationerade tidigare i Asien. Där som representant för oljeindustrin som Conoco var involverad i på denna plats.
Kjell omgav sig med ett gäng unga duktiga människor. Som försäljningsdirektör så satte han in Karl Ljunggren. En ytterst kunnig slug och omtyckt man. Till sin personlige assistent anställde han nuvarande högsta chefen för Sveriges största oljebolag.
Michael Löw
Koncernchef och VD Preem Sverige.
Han var en kille med alla getterna hemma. Jag är inte alls förundrad över att han har den position som han har i dag. Han kunde till och med kosta på sig att skämta med ledningen i bolaget. Jag minns en gång när han på en konferens skulle föreställa Kjell Pettersen. Han stegade fram till sitt skrivbord uppställt på scenen. Öppnade sin portfölj och den var tom, så när som på en flaska whiskey. Han hällde upp ett glas och svepte detsamma. I samma ögonblick så tryckte han på en knapp och sa” kan Du komma in ett tag Michael. Det var känt att vår Vd hade ett gott öga till den sortens dryck. Men att våga inför alla göra parodi på det hela var modigt. Dessutom när han var där. Högst närvarande.
I övrigt på samma tillställning spelades upp ett ljudband som Kalle Sändare hade fixat. Man hade lejt honom för att ringa upp mig i Piteå. Han ringde därför till kontoret och skulle ha tag i mig på morronen. Alla visste ju att jag vid denna tid på året fiskade löjrom, vilket innebar att jag inte var på jobbet förrän omkring kl 10 00. Kalle frågade Ann- Marie Lundström, min allt i allo på jobbet, som försökte värja sig på bästa sätt. Han undrade om han kunde få köpa löjrom och om det var rätt ställe han ringde till.

Hon visste nästan inte vad hon skulle svara men så småningom så kom ett jakande svar. Hon ville ju inte heller att en så enträgen man, skulle bli utan löjrom. Sändare frågade om det tog mycket tid och om jag kom på jobbet någon gång under veckan, så att han kunde få tag i mig. Detta ljudband spelads upp till allas förtjusning på knferansen. Han var pappa till att leja Kalle Sändare för att intervjua ytterligare några kontroversiella inom bolaget. Michael Löw har nu också gått in i verksamheten som just nu byggs på Haraholmen vad anbelangar att tillverka en sorts Diesel från träolja från industrin. Han är fortfarande en trevlig god vän. Som ekonomichef anställdes en ung civilare vid namn Stefan Walnersson. Det skulle Kjell Petersen undvikit. Denne man förskingrade sedermera en hel del pengar för bolaget.
Nåväl denne Vd var en annan man vad gällde pengar än Olle. Det skall nu sägas att oljebolagen tjänade mycket pengar på denna tid. Marginalerna var bra och oljan steg hela tiden i pris. Vinster gjordes på såväl försäljning som på att lagret blev mer och mer värt.
Under denna Vd s tid gjordes många spektakulära utflykter i såväl mina regioner som på andra ställen. Om detta skall jag berätta nästa gång. Med helikoptrar över norrbotten.

Härlig Våååår.

Vårens tid!

Måste få delge Er något om denna fantastiska vår. De senaste dagarna har bjudit på verkligen fint vårväder. I förgår tog jag min motorcykel och åkte i riktning in i landet.
Körde efter gammal kärrväg mellan Ojen och mot Istan. Innan jag kom till Istan vek jag av mot en ort som heter Tolox. Från Fuengirola är det ungefär tio mil enkel väg. 10 mil dit och 5 hem. Detta beror på vägvalet. Naturen är nu så vacker så jag undrar om det någonstans kan vara vackrare i välden. Det påståendet gäller ungefär en månad. En månad när alla kullar och dalgångar lyser solgula av ginstbuskar som blommar.

Vägarna är ibland tunnellika av blommor som hänger ner mot körbanan. Lukten är enastående. Tänkte på Hellström som är på väg hit ner. Han kommer att få se något alldeles enastående.
Till råga på, eller som grädde på moset så slår även mimosan också ut nu. Den också med en väldigt kraftig doft.
Efter den väg jag körde kunde man dels se en dalgång med flera hundra meters stup ner från kärrvägen. På andra sidan uppåt något hundratal meter. På bortre sidan av dalgången ett vacker fjäll med snö på toppen. Temperaturen ungefär 25 grader i solen. Jag kör några hundra meter och stannar. Kör några meter och stannar. Fotograferar och fotograferar. Tror att jag sett det hela. Kör igen till nästa krök på vägen där nya enastående vyer breder ut sig. Kaffepaus blir det flera av.

Mellan buskarna av Ginst och de större mimosabuskarna eller träden, växer dessutom Hovört, som blommar rikligt också med gula blommor.

Fjället jag närmar mig är 1924 meter högt. Kommer allt närmare och närmare toppen. Dock inte upp. Kanske ca 300 meter i höjdskillnad från där jag kommer som högst. Träden som omger den vackra naturen .  Detta dock en korkek. En sorts barrträd liknande vår tall.
Så småningom ser jag långt nere en dal med ett samhälle (Tolox).
Kurvar mig neråt. Passerar ett värdshus på imponerande höjd med en vidunderlig utsikt. Det medhavda kaffet smakar fantastiskt bra. Hade köpt ett kexpaket som tilltugg eller fika.
Dagen efter detta tar jag MC igen och åker mot Almunêcar. Tänkte titta på Grottorna i Nerja. Gjorde så. Enastående i sitt slag. Men naturen utanför är väl så vacker. Besöker Rune och Ulla i Almunêcar.

De är ute på vift. Lämnar ett kort så de ser vem de slapp se. Blev ett tjugotal mil.
I dag föreslog min hustru att vi skulle åka ut en sväng. Det var ett gott förslag och vi stack i väg på småvägar ovanför Mijas golfklubb. Efter en av vägarna stannade vi för kaffe och vila. Bifogar bild. Fortfarande blommande, luktande, vackert!

Körde ner mot

Marbella och hälsade på en herr Tandläkare Claes och hans moatjé Ingrid Nylén.En liten stund vid hans dator för att se om vi kunde hitta bortsprungna dokument. Sedan kaffe med gott bröd till.
Ja visst är det vår!
Tage/S

Marknadsförening och Politik.

Start av Marknadsförening.
I en annons i början av sjuttiotalet, skriver Sveriges Marknadsförbund, genom sin redan etablerade förening i Luleå, att man undersöker möjligheten av att starta en liknande förening i Piteå.
Man kallar till ett möte för att se om intresse kan finnas för en sådan åtgärd i Piteå.
Vi var några hungriga intresserade människor som samlades vid detta tillfälle. Genom att Sture Lagerberg som var VD för Piteåtidningen kom med kunde mötena ofta hållas i tidningens konferensrum. Den som var föredragande i ärendet från Luleå var Ebbe Vikberg. Han var skollärare eller studierektor kanske det heter, på Bergnäs skolan.
En förening bildades med undertecknad, Sture Lagerberg, Elsa Johansson (kommunalanställd)och Sporthandlaren Bengt johansson i styrelsen. Bengt hade då ingen sportaffär utan var anställd på någon affär i Piteå,
Vi tyckte att detta var trevligt. Att kunna med hjälp av kollegor få fart på ungdomar i Piteå, som skulle kunna brinna för marknadsföring.
Gick bland annat ut med en tävling om vad vi skulle ha för en samlande symbol för Piteå. Dessutom efterlyste vi en Piteå souvenir.
Den segrande symbolen blev för de minnesstarka ett P med en sol inuti P, et. Solen hade använts förr av Piteå. Det som var nytt var placeringen inuti bokstaven. Jag minns att vi tryckte upp massor av dekaler i alla storlekar av denna symbol. P- et, spreds via handkraft och som tillägg i annonsering och på broschyr material.
En av de entusiastiska som spred detta budskap var Tandläkare Brage Nilsson. Han satte en ära i att sätta upp dekalen på alla ställen han besökte i välden.
Fortfarande kan man hitta denna kampanjs budskap här och där i välden. För några år sedan var jag i Västindien på St. Bart. Hade Brage Nilsson varit där eller var det någon annan tänkte jag. Här bredvid Systembolaget (finns en affär, eller kombinerad affär och bar som heter så, kunde jag se märket).
Var också på Madeira och kunde se märket. Det har sålunda levt kvar ganska länge.
Värre var det med souveniren. Det som kom in var smörknivar (?) och paltar i trä. Gjorda för salt och peppar.
På den tiden tyckte vi inte att palt var något för en stad att yvas över. Det blev tummen ner.
Sedan vi långt senare fick en Paltakademi och palt serverats som officiell mat. Dessutom så fick vi för några år sedan en Paltceria där man kan äta Palt i olika former. Pitebon och Pr geniet Tomas Riklund är Paltakademiens ständige ordförande.
Men på den tiden tyckte inte vi, att det dugde med palt. Det fanns dock inget val för oss. Vi var tvungna att se palten som den souvenir som skulle vara officiell. Jag tror vi skämdes över det hela. Dumt kanske.
Denne Ebbe Vikberg intresserade oss för att vara med i en utbildning. Problemet var, Att kostnaden för densamma var på den tiden blodiga sex tusen ungefär.
Jag åkte hem från detta möte, kände att mina kunskaper borde vässas i precis de ämnen som Ebbe hade fördragit. På många sätt var mina kunskaper otillräckliga för att sköta om det allt större företaget jag satts för att sköta. Att läsa skulle vara ett bra alternativ för mig.
Studierna skedde genom ett samarbete med Umeå universitet och Marknadsförbundet i Stockholm. Universitetet höll i kvalitetssäkringen, lärare och utbildningstakt. Marknadsförbundet gav sin syn på vilka ämnen som skulle ingå i målet, Sveriges första kulle av Marknadsekonomer.
Sålunda vid besök i huvudstaden knallade jag in till högsta bossen i bolaget Svalander och frågade om de möjligen kunde sponsra mig i detta ärende.
Han sa omedelbart ja. Han ville endast ha en rapport någon gång då och då över hur det hela pågick.
Från Piteå blev vi tre som gick med i studierna.
Bengt Johansson Elsa Johansson och jag.
Studierna bedrevs på så sätt att vi skulle läsa i Luleå två dar i veckan under tre år. Studieledare var Ebbe Vikberg. Till sin hjälp hade han lärare som åkte upp till Luleå och höll seminarier i olika ämnen som de normalt annars gjorde på universitetet. Dessutom så läste vi ett, respektive två Hermods brev i veckan med de studier som för det erfordrades.
Vi åkte kl 17 00 från Piteå under denna tid tisdag och torsdag. Kom tillbaka till Piteå kl 23 00 ungefär.
Utan att ta i, var dessa tre år en tuff tid. Jobbet skulle skötas av oss alla tre samtidigt som studier hemma (Hermods breven) och två kvällar i veckan i Luleå.
Vi läste under denna tid också en massa läroböcker som universitetet förordade. Ämnena var
Företagsekonomi, Nationalekonomi, Sociologi samt marknads sociologi, Publik relation, Saales Promotion, (Reklam och Marknadsföring). Studierna syftade till att kunna skriva en, till trebetygs uppsatser om de olika ämnena. Slutmålet var att göra en marknadsplan med alla dessa ingredienser involverade.
Faktum var, att man började känna sig säkrare och säkrare i sina företagsmässiga överväganden.
”En liten episod bara som hände.
På tredje årets sista termin, var vi alla ibland studietrötta. Jag och Bengt beslöt att skolka en gång. I slutet av maj, en tisdag . Stannade hemma åkte ut på golfklubben och spelade 18 hål golf. Satt på klubben och försökte fördriva kvällen för oss själva med att vänta på att klockan skulle bli omkring 23 00 så att vi kunde åka hem utan att säga något om skolket.
Så gjorde vi. Jag lämnade av Bengt i Storfors där han bodde. Saida hans dåvarande hustru kom ut och mötte. Hon frågade hur vi hade haft det i skolan. Bengt svarade att det var väl ungefär som vanligt. Var alla där? Bengt svarade att det var som vanligt de flesta var där.
Inget mer blev sagt.
Jag åkte hem. Margit frågade när jag kom hem var jag hade varit? Varit, sa jag, nog vet väl Du att vi har skola i dag. Jo, nog vet jag det, men Elsa har ringt och sagt att eftersom läraren från Umeå var sjuk så skulle det inte bli något i dag å därför ville hon veta vad vi trodde skulle läsas och föredras på Torsdagen. Hur hänger det ihop, var min hustrus berättigade fråga?
Det var bara att snabbt erkänna skolket. ”
Det skulle nog blivit fler sådana skolktillfällen om jag inte haft en så klok fru. Hon fick mig med lock och pock att slutföra de sista två månaderna.
Vi tog vår examen samtliga Pitebor och blev av Marknadsförbundet högtidligen diplomerade för detta.
Svalander fick såväl rapporter samt kopior på de betyg jag åstadkommit. Givetvis också fakturorna.
Under denna period som studierna gjordes så hände många andra saker.
Mina föräldrar som kämpat för sitt uppehälle och för mitt var starka socialdemokrater. Min uppväxt präglades av dels detta, men också av att de tillhörde frikyrka Baptisterna i Jävre.
Som socialdemokrat och ung och frispråkig togs jag emot på ett välvilligt sätt av de äldre som ännu besatt makten.
Med mina nyvunna kunskaper om de ekonomiska företeelserna, såväl inom som utom familjen tyckte jag att det var lämpligt att lägga ett förslag till den socialdemokratiska regeringen, som just hade partiet samlat för att lägga fast den kommande politiken. Jag tyckte att det skulle vara klokt, om alla människor hade rätt till att ta ut ett sabbatsår vart tionde år. Detta som ett sätt att kunna umgås med barnen fast man ändå gjorde sin karriär.
Man skulle helt enkelt anmäla att man ville ta ut detta sabbatsår och då fick arbetsgivaren ta in annan arbetskraft under denna tid. När året var färdigt så hade man rätt att återfå sitt arbete där det slutade.
Inte helt utan problem, men ändå ett sätt för de som befann sig i ekorrhjulet att komma loss och vara tillsammans med familjen. Betalningen för systemet var noggrant redovisat.
Från Jävre hade vi en representant till detta socialdemokraternas partikonvent fyrbyggnadsverkmästare Ivar Berglund. Han tog med sig förslaget eller motionen som det hette och skulle muntligen föredra detta på mötet.
Dagen före mötet blev Ivar kontaktad av en från verkställande utskottet, Om jag minns rätt (ordförandeOlof Palmé)som bad att den muntliga föredragningen skulle vara kort. Därför att den socialdemokratiske finansministern Gunnar Emanuel Sträng hade sagt att detta vare ju ett rent borgerligt förslag.
Därmed så var förslaget dött.
Dock inte i tidningarna. Expressen hade ett helt mittuppslag, där jag fick utbreda mig om förslaget. I Aftonbladet en stor artikel. Bägge tidningarna hade dessutom efterföljande reportage och följde upp gången av detsamma.
Givetvis blev det inget av detsamma.
Inte förrän det varit en borgerlig regering emellan som tyckte det var för socialistiskt, inte heller införde det. När sedan socialdemokraterna återigen kom till makten friserade man upp förslaget och gjorde det salongsfähigt och införde möjlighet för föräldrarna att stanna hemma med barnen medan de var nyfödda.
Ja så kan det gå.
Detta gav mig en lärdom. Undvik att slå Dig på den politiska banan. Där gäller inga normala regler. Först och främst gäller att ha den ståndpunkten, som de politiska ledarna har. Har Du inte den, kan Du inte räkna med framgång. Sen gäller att sitta av en rasande mängd politiska möten, för att så småningom bli invald i någon beslutande församling. Det passade inte mig heller. Därmed vill jag säga en annan sak. Det är tur att det finns sådana som mäktar med denna procedur.
Dessutom var det på den tiden ett sittande på möten utan någon som helst ersättning för detsamma. Nu är det ju nästan tvärs om. Blir Du vald till någon församling, får Du ersättning om Du är där eller inte. Därför är det ju också många som praktiskt taget aldrig är där. Det får samma lön ändå.
Nej, jag ville vara kvar hos mina kunder. Trevliga fina fria kunder.
Fackföreningstiden blir nästa kapitel. Hur kan man gå med i sådant? Bli aktiv. Makt, ansvar?
Tage/S

Nazisternas Gömställe.

Nazisternas dal!

Barranco Blanco var Nazisternas gömställe på solkusten.
Allt sedan journalisten på Svenska Magasinet skrev om denna dal, har jag bestämt mig för att hitta den och åka dit med motorcykel.
I går var jag och försökte hitta stället. Vägen mellan Alhaurin de Grande och Coin var avstängd på grund av vägarbete vilket gjorde att jag inte kunde komma den väg som jag trodde var den riktiga vägen till dalen.
Men, tänkte jag, det måste finnas flera vägar dit eller därifrån. Om kråkor och skator har flera utgångar ur sitt bo, borde även nazister ha det.
Därför körde jag på grusvägar och på stenstigar frän östra sidan av Alhaurin för att komma åt dalen. Jag ser den hur tydligt som helst, men jag ser inga vägar.
Åker hem och biter i det sura äpplet. Kört flera mil, men jag hittade inte dit i dag.
Dagen efter tankar jag min MC, ger mig iväg tidigare på dagen för att hitta nerfarten till dalen.
Får köra en fasligt stor runda för att komma runt vägbygget(ca 3 mil) för att så småningom hitta den avfart som jag tror ska leda till dalen. Det börjar bra.
Hittar en textad skylt där namnet Barranco Blanko finns textat.
Kör efter denna väg. Stenig ogrusad dålig. Mera gjort för terrängfordon. Efter ett par kilometer efter denna dåliga väg blir den asfalterad. 8 meter bred?
Jag blir konfunderad över det hela. Så är vägen i en kilometer sedan kommer man till en vaktkur just när dalen skymtar fram. Här slutar den fina vägen. Nu blir det återigen sämst möjliga väg.
Efter ytterligare en kilometer asfalt igen några hundra meter..
Sedan värre skitvägar än tidigare.
Får en känsla av det hela är ett arrangemang för att ingen ska hitta dit. Eller att har man hittat vägen en bit så är intrycket att det hela ändå måste vara fel. För att de som kommer ska vända.
Dalen är vacker!

Det växer frukter av olika slag vilt på olika håll.
Uppifrån ser man en dalgång där det finns ett tiotal hus. Ett av tomterna, vilket består av många hus , har en sjö mitt på tomten. Observera att tomten är en hektar åtminstone, där är anlagt en sjö.
En sjö med fisk båtar och konstfärdiga balustrader att finnas till på.
Överallt i dalen porlar det bäckar. Många vackra vattenfall och fina strömmar. Vattenrännor dragna där det friska vattnet strömmar fram. Jag tar handen och dricker. Härligt fint vatten.
Precis som hemma i fjällen lägger man bara ut en plastledning i jokken, här vattenrännan, så har man hur mycket vatten som helst.

Allt är betagande vackert. Ginsten färgar landskapet gult. Dessutom luktar det alldeles fantastisk av denna blomning. En allergiker skulle få snurren. Det är som att befinna sig i en parfymflaska.
För att se om det ändå inte finns någon annan väg mot eller ur dalen tittar jag på de ställen jag i går tittade ner i dalen. Kör en grusstig eller gammal väg mot det jag tror var där jag i går var. Ser när jag kommer upp, att visst var jag rätt. Hade jag kört fram ytterligare en bit under gårdagen på den elendiga vägen hade jag kommit rätt. Nu är jag ganska stolt över att veta att det finns flera vägar eller stigar till dalen.
Förr eller senare kommer jag att ta några av Er som läser detta med mig till dalen igen. Slogs av en tanke vid besöket. Det blåste hårt när jag åkte dit. Blåste hårt när jag kom därifrån. Men i dalen var det alldeles lugnt. Varmt och skönt.
Vill Ni vara med?

Smygande Golfsjukdom.

En svår sjukdom smyger sig på!
Ett lidande som pågått i 40 år.

1968 på våren började jag med golf, ungefärligen i samma veva som jag jobbmässigt flyttade till ARA nordsvenska. Blev tillfrågad om detta av dåvarande ordförande Pite Mekaniskas chef och ägare Åke Boden.
På denna tid var det inte många som spelade golf. I Piteå endast ett fåtal. Pite golfklubb startade 1963 viket gjorde, att det inte var så många medlemmar.
Golfklubben hade i stort sett byggts av min gamla arbetsgivare Disponent Lennart Enström. Till sin hjälp för att bygga anläggningen hade han naturligtvis sitt företag SCA. På SCA hade anställts som entreprenör, en herre från Lillpite. Pite viklund. Bitvis jobbade han på Bolaget, där han hade ett antal potentater som jobbade på särskilda villkor.
Eftersom många av hans jobbare hörde till den skara närmast utslagna av alkohol, så ville det till, att kunna hålla i dessa människor. Det kunde Pite Viklund. De som jobbade åt honom var duktiga på att arbeta, men inte bra på att undvika sprit. Därför så fick Pite Viklund se till att de gjorde jobbet färdigt innan det blev dags för avlöning. Efter avlöning blev det ofta ett antal mindre jobbare som under en tid ägnade sig åt att förbruka lönen.
Men lika säkert som att det så småningom blev tomt i putäljen, så blev det tomt i börsen. Då var det att knalla tillbaka till Viklund igen. Han höll inga predikningar, för att de hade varit att tala för döva öron. Han satte dem omedelbart i arbete igen.
Många minns ju Ex.vis Hortberg som jobbade åt honom och slagskämpen Åke Marklund. Marklund närmast som en följetång i Pite Tidningen för olika slagsmål och episoder som hände när buteljerna tömdes. OBS att på gamla dar blev även han en bra människa.
Dessa gav Pite Viklund en fristad som jobbare åt honom.
Nåväl han fick av olika själ ta sina gubbar till Golfbanan för att anlägga denna. Var räkningarna för arbetet hamnade vet inte jag, men klart att jag skulle kunna försöka mig på en gissning. Men det besparar jag mig.
Det fanns säkert andra också som hjälpte till med bygget, men den stora insatsen kom onekligen från SCA.

När banan blev någorlunda klar skulle Pite Viklund prova banan. Detta tillsammans med Lennart Enström. Han var givetvis ingen golfspelare men rådiga medlemmar hade lånat honom en vagn klubbor och bollar.

En av hans anställda såg honom när han gick till första utslagsplatsen och gick fram till honom och frågade. Vad i all sin dar har Du tänkt göra? "Je å än lennart sko ut å slå oppa bolla."

Varpå han får svaret "tag e ett ilt hä!(tar det inte ont det).
Motivet för Lennart var, att det behövdes en golfbana för att locka goda medarbetare till fabriken. Dessutom var han förståss golfare sedan tidigare själv.
Åke frågade mig på vintern 1967 – 1968 om golf. Han var mycket entusiastisk. Kom hem till mig på lördag så ska jag ge Dig en lektion. Så skedde. Jag kom till hans sommarstuga ute på Nötön. Där stod jag och vevade och lyssnade på honom. Efter ett tag så sa han att nu ska vi slå på riktiga bollar. Vi gick ut och ställde oss i snön på specialmatta av sisal och peggade upp bollar som han hade målat röda.
Flera hinkar röda bollar slogs ut. Mina strax nedanför mattkanten, medan Åke var en riktig baddare på att få iväg bollarna.
När det hela var över så säger Åke, om jag går in och sätter igång med kaffet så kan Du väl plocka bollar. Visst! Det var en rimlig deal.
Så kom jag igång med denna fluga. Den har hållit i sig för mig. Däremot för Åke så var det några år han offrade på golfen sedan raskt vidare i livet med något annat intresse. Han hade samlat Sameslöjd och Orientaliska mattor. Dessutom också börjat med mynt. Sune Berggren kallade honom dock för skrothandlaren vad gällde mynt. I Sunes ögon var kvalitén alldeles för låg i Åkes samling. Däremot bra i sin egen.
Dessutom hade han också börjat måla med oljefärg.
Han målade och målade för att någon gång kring mitten av 1970 talet ha en utställning. Den hängdes på Centrum konditoriet vid torget i Piteå.
Jag var dit och tittade tillsammans med Sune Berggren. Tavlorna undertecknades med pseudonym och inte med hans namn.
Piteå tidnigens konstkritiker som skrev ungefär så här om utställningen, ”motivvalet var spännande och fräckt, men konstnären borde skaffa sig en burk lacknafta för att kunna tvätta penslarna mellan de olika färgvalen.”
Det hade Sune Roligt åt.
Ofrånkomligt var att Åke var driftig och ville pröva på det mesta. När han inte blev absolut bäst på måleri ägnade han sig förutom åt företaget också för fiske. Han åkte runt under många år och fiskade med flugfiskespö. Höll kurser och var i främsta ledet inom denna sport.
Nu hade bolaget (ARA Olje och ARA Bygg)i början på 70 talet skilt på sig så att vi inte hade något med byggföretaget att göra. I det skedet var det ju ett antal människor som på huvudkontoret flyttades från det ena företaget till det andra. Det var oundvikligt. En av de verkligt goda pojkarna där nere var Sven Enar Engberg. Vi hade väl hoppats att han skulle behållas på oljesidan, men så blev det inte. Han var helt enkelt för involverad i byggnads varuverksamhet. I stället så anställdes en herre som kom från BP som försäljningschef. Han lanserade som ett av de första åtgärderna att vi också skulle bygga pannor och ta över oljeleveranserna till dessa efter att vi byggt. Det gällde stora pannor som skulle betjäna centrala stadsdelar och liknande. Fjärrvärmebegreppet ännu inte uppfunnet. Fick nys om att man i Boden och bland annat Haparanda skulle bygga sådana anläggningar.
Tog kontakt med kommunerna där det var aktuellt och sedan gick jag till min vän Åke Bodén och bad honom räkna på vad han ville ha för att svetsa ihop dessa pannor. Två skulle levereras till Boden kommun och en till Haparanda. Fick ett pris och offererade kommunerna. I Haparanda var det extra spännande eftersom jag hade fått klara direktiv om, att pannorna och skorstenen skulle byggas in i det gamla brandtornet. Det torn där man hängde slangar förr i tiden. Det var högt och passande att använda. Det var bara en sak som förbryllade mig och det var hur jag skulle få in pannan i tornet utan att riva hål i väggen. Pratade med min vän från Bygg Paul tiden i Piteå som hade stora kranar. Han berättade att i Luleå var det numera Hans Ruth som hade dessa. Ringde honom och frågade om han kunde följa mig till Haparanda och titta på jobbet. Jo då, jag kommer. Vi åkte upp tittade på tornen och Ruth sa att visst, om taket togs av, så kunde han lyfta in det hela. Träffade kommunalrådet och lanserade teorin om att först kapa av taket sedan lyfter vi ner det och gör hål för skorstenen. Medan andra gör hålet lyfter vi in pannan med de agrimaljer som behöver in.
Kommunen tände på idén. Att vi var något dyrare kunde ursäktas med att vi hade en briljant idé.
Gick tillbaka till Åke Boden och Pite Mekaniska verkstad och beställde pannorna.
Att bygga pannorna var ett granlaga arbete, varför jag hade sagt till honom att försöka att få med allt i den arbetsskiss, som låg som underlag för offertarbetet.
Pite Mekaniska jobbade och slet med konstruktionen. Efter en del förvecklingar var pannorna klara och de kunde montera dem på plats.
Haparanda som var den tredje pannan gick som en dans. Den första pannan till Boden dock trögt. Mycket oväntat konstruktionsarbete dök upp under tillverkningen.
Nåväl det hela gick igång och pannorna klarade bra uppställda kriterier.
Helt plötsligt hamnade på mitt bord extraräkningar på ett par miljoner på mitt bord. Det var arbeten som Åke ville ha betalt för, där hans första konstruktion, hade varit tvunget att göras om.
Avtalet om byggeriet var glasklart. Trots detta så var det genant att vi inte skulle göra upp som gentlemän. Därav följde att min försäljningschef skickade mig brev från Stockholm där han framhärdade i, att några ytterligare pengar inte skulle utbetalas.
Jag låtsades som om jag aldrig fått brevet. Träffade Åke och gjorde upp som vänner. Han ansåg att vi tog för liten del i saken. Jag tyckte att vi varit frikostliga. Kanske ett betyg på att vi låg rätt till i kompromissen.
Försäljningschefen kom upp för att klargöra det dumma i att ge bort pengar. Medan jag framhöll, att vi dels hade tjänat pengar på affären, dels hade skaffat oss bra kunder, i att de brände mycket olja. Dessutom så skulle vi finnas på marknaden i många år.
Innan han åkte hem var vi goda vänner. Denna besserwisser till försäljningschef måste för frun varit odräglig. Detta också för sonen. Han ringde hem några gånger per dag för att ge dessa båda potentater order. Ett samtal lät ofta så här. Gör nu som pappa säger, Nej säger jag gör nu som pappa säger . Du vet mycket väl att pappa vet bäst. Jag ringer om ett tag och kollar att Du gör som jag sagt. Hej då pojken min! Pojken var 18 år och gick på högskola i Stockholm. När han pratade med frun var rösten mera förförisk men bestämd. Hon måste ha varit alldeles underkuvad.
Han bjöd ner mig och Margit att komma hem till honom på middag. De bodde ute i Orminge.
Han hämtade oss vid hotellet och vi åkte ut för att inmundiga denna middag. Allt var bra.
Några månader senare får vi höra att han är förd till sjukhus. Även frun och pojken. De har blivit förgiftade av något. Men av vad och av vem?
Man konstaterar att förgiftningsorsaken är den klassiska Arsenik eller möjligen stryknin. Men vem har i såsen till fisken kunnat få dit detta, eftersom alla som var hemma hade ätit av den samma.
Han dog efter fyra timmar med svåra plågor. Hon dog efter ett dygn eller liknande. Pojken var på tredje dagen på fötter igen.
Vid polisförhör medgav sonen, att han hade gjort detta. Han var så less att ständigt hunsas av sin far och han såg hur också modern led på samma sätt, så han bestämde sig för att förgifta pappa.
Vad han aldrig hade tänkt var att hans mor som normalt var rädd om sin figur, inte brukade äta mycket av såser, varför han hade trott att hon skulle klara sig bra. Själv var han tvungen att ta något så att han också själv fick en slev av giftet.
Vi åt också fisk (gös) när vi var där. Det fick en att tänka. Att var snäll mot familjen och de sina är kanske en bra dygd.
Nästa avsnitt startas Pite Marknadsförening och vissa självstudier påbörjas.