Bantning! Svält!

Bantning!

Svält!

När Huvudet inte är med får benen lida!

Ett ordspråk som väl i många fall får gälla för mig.

Under årens lopp så har min figur varit sådan att jag i stort sett annan var månad befinner mig i någon sorts bantning. All bantning som jag håller på med har dock ett gemensamt att jag inte duger till det. Att äta mindre har aldrig gått hem hos mig. Att äta samma föda som korna har heller aldrig smakat mig. Alla grönsaker som inte är kokta är i princip inte goda. Gäller dock inte frukt av typ Apelsiner bananer äpplen jordgubbar och den typen. Men alla dessa gröna blad. Usch.
Vid ett tillfälle befann jag mig i Göteborg för ett styrelsemöte med Sannes (oljebolag). Jag bodde på Blå Aveny som var nästan näst gårds med Sannes huvudkontor. Eftersom jag ofta var i Göteborg och ofta åt på Blå, så hade jag lärt känna Erik Lallerstedt som var krögare där. Han är ju som bekant lite rund om kroppen. Åtminstone då. Jag pratade med honom om, att äta men samtidigt sa jag att jag bantade. Ingen fara sa Erik. Jag är en av Sveriges bästa på bantning. Det har jag hållit på med ett helt liv. Ja, sa jag, men nog har Du ett och annat misslyckande också. Ständigt misslyckas jag sa han. Men det gläder mig att jag ständigt kan börja om igen.
Behöver jag påpeka att måltiden blev ett misslyckande ur bantningssynpunkt.

I detta mitt ständiga problem så hittar jag så småningom en lösning. Inte en bra lösning, men en lösning. Jag har en hyggligt bra karaktär (tror jag) eftersom det jag bestämmer mig för, gör jag. Sen får det ta ont eller gott eller vara bra eller dåligt. Men har jag bestämt mig, så är det så.

Jag svälter några dar. Det är min lösning.

Jag kan berätta att alla som konfronteras med mig under denna tid, förklarar samstämmigt hur korkad metoden är. Inte en, utan alla. Så är det. Å andra sidan så kan man med denna metod frossa ordentligt under mellanliggande tid.

Motionerar gör jag regelbundet. Men, när jag bantar så motionerar jag ännu mer. Jag går längre eller gör allt mer krävande och allt svårare saker.

Denna ambition att se ut som en anorektiker har dock hittills helt misslyckats. Att vara utan mat en vecka är inget problem sedan man väl bestämt sig. Jag kan dessutom säga, att jag inte blir på sämre humör eller liknande. Absolut inte. Det är till och med så, att när det gått tre dar, så känner jag mig starkare och mår bättre än någonsin.

Äter jag ingenting då?

Nej, inte nödvändigtvis. Däremot dricker jag mycket kaffe och vatten. Under senare år, eftersom jag vid ett av dessa bantniungstillfälle fick bältros och läkaren förklarade att sjukdomar givetvis slår till när kroppen har fullt bestyr bara med att uppehålla livsfunktionerna. Av det skälet har jag faktiskt under de senaste perioderna ätit en och annan apelsin.

Jag har gått fastemarser under flera dar, tillsammans med min gode vän Ralf Vikstén och promenerat en vecka mot Santiago de Campostilla. Fick sedan för mig för något år sedan att jag skulle cykla mig till en bra figur, Alla vet ju hur cyklister ser ut. Som vajande rö smala och spänstiga. Köpte först en cykel på marknaden i Fuengirola med bockstyre och mycket smala däck. En riktig racer. Växlar och finesser krånglade på densamma och den var i mitt tycke obekväm, så jag köpte en ny på en cykelaffär här nere. Sjuväxlad trodde jag att det skulle räcka för de behov jag trodde jag hade. Men mina damer och herrar, har Ni sett backarna här nere? Dom är ibland både branta och alldeles för långa. Borde ha haft 25 växlar.

Jag började cykla upp mot bergen, mot Coin och Alhaurin de Grande. Den första gången tänkte jag att jag inte ska stiga av och skjuta cykeln någonsin. Kämpade meter för meter. Lägsta växeln, benen och musklerna på desamma kvirrade. Men med envishet och annat så klarade jag det. Andra gången var det än värre att komma mig uppför dessa backar. Tredje gången var det omöjligt. Jag haltade nu betänkligt. Musklerna var överansträngda. Jag kunde nästan inte gå. Nu var det vila som gällde. Ischiasen som jag tidigare dragits med som nästan hade varit borta slog nu till igen.

Efter ett drygt halvår så var jag någorlunda återställd. Absolut inte helt. Två år senare fortfarande små sviter av saken.

Nu började jag att springa lite lätt. Givetvis så tittade jag på klockan när jag sprang. Det gör alla. Just innan jag skulle åka hem till Sverige i April för något år sedan så bestämde jag mig för att springa upp till radiomasterna som finns på ett berg nära Mijas – Fuengirola.

När jag sprungit upp i ganska svår stigning som är slingrande tre kilometer, så tänkte jag att det väl var så mycket enklare att springa neråt. Jag gjorde det. Jag höll inte på att ta mig till flyget för att åka hem. Vansinnigt huvudlöst dumt. Nu trodde jag att dumheterna i alla fall inte skulle behöva upprepas.

Efter att tvingats till långt motions uppehåll, så efter ett halvår så var det bättre. Dock inte bra. Ischiasen var fortfarande besvärande.

Efter ytterligare en tid, två år efter språngmarschen uppför och nerför berget så befann jag mig på resa i Marocko.  Vi reste runt under elva dar med buss. Det fanns små möjligheter till motion. Jag beslöt mig då för att i stället för att äta lunch som vi hade stannat för, att ta en motionstur i form av att springa samma väg som bussen sedan skulle köra efter lunchen. Jag tog på mig mina motionsskor och gav mig iväg. Det var trivsamt. Jag sprang förbi hus och samhällen. Folk som satt och fördrev tiden vid vägen. Varje gång någon tittade på mig så ökade jag intensiteten något. Helt plötsligt så börjar jag få förskräckligt ont i knäna. Så ont att jag med grimaser tvingade mig att fortsätta. Idioti. Jag bord ha satt mig ner och väntat på bussen. Alldeles stilla.

Det gjorde jag inte i först taget. Jag tyckte bussen borde ha hunnit upp mig för länge sedan. Men tiden gick. Likaså jag med allvarliga smärtor.

Så kom bussen och jag fick sätta mig ner i den.

Efter en timme drygt så skulle vi stanna vid ett intressant ställe. Där hade många filmer spelats in i en stad som såg ut som vore den bakad av pepparkaksdeg.  Jag hade sett fram mot att just se detta ställe. När jag skulle resa mig, så hade jag inga ben att stå på. Så småningom återfående en del kraft, så tog jag mig ut ur bussen och fram till en försäljare som turligt stod utmed bussen och som hade käppar att sälja. Jag köpte två käppar. Två käppar som jag stapplade mig fram med. När andra hade gått trehundra meter hade jag gått trettio. Det var ont så inne norden,

Vi fortsatte resan och kom till Marrakech. Alla gick ut ur bussen och vi hade ett par timmar att utforska stadens fantastiska torg. Även jag klev ur bussen. Detta under stor smärta. Jag tog ett tjugutal meter i stöten och kom så småningom in på torget. Satte mig i en toftig servering som hade grillat kyckling. Väldigt god visade det sig. Här satt jag ensam och hade det faktiskt bra medan andra stressade runt för att hinna se så mycket som möjligt.

Detta blev sedan vad jag fick göra under resten av resan. Att vara sist i stället för först. Bara det en upplevelse. Det började gå bättre och bättre med käpparna. Hemma i Fuengirola så fick jag använda dessa käppar en tid Bättre blev det men ont hade jag. Fick ta en spruta cortison innan jag åkte hem till Sverige.

En till när jag kom hem. Bättre men inte bra.

Nu April 2011, så har jag fortfarande ont. Kan inte gå så mycket som jag skulle vilja. Men daglig motion går bra.

Nu borde jag ta en bantningsperiod till. Blir det så, så ska jag inte ha några besynnerliga övningar för mig. Jag har nog inte insett tidigare att jag lagt ett antal år till år. Tillsammans så många att särskilt svåra övningar borde kunna undvikas. Ifall jag nu inte får något tuppjukk.  Men det är svårt att tänka att man inte riktigt är som förr.

Men nästan!