Bland luffare, tattare och
zigenare.
Som pojke på 1940 talet bodde vi nere vid nuvarande ICA i
Jävrebyn. Då var det en spink-kaj nere mot vattnet. Där låg våra båtar ankrade i
aktern och fastknutna i spink-kajen vid fören.
Såväl våran båt som Flodströms, Artur Holmströms, Paul
Höglunds och Anton Lundmark kluckade vid stranden.
Att kajen bestod av ”spink och bakar” det som sågades bort
och blev till ved under normala omständigheter. Här använt för att bygga en kaj
för att kunna lasta båtar och pråmar med plankor som man hade sågat fram till
slutet av 1930 talet och början av 40 talet.
Som pojke minns jag hur vi lekte bland dessa brädstapplar som
gjordes för att virket skulle torka utan att vinda. Det blev ibland hål i dessa
staplar, viket tjänade som utmärkta kojor åt oss. Lovligt var det inte men det
var roligt.
När denna sågverks epok blev slut så blev det till just en
kaj för att meta abborre på och att ha båtar. Men just vid nerfarten till
hamnen efter den så kallade svartvägen, så användes platsen som uppehållsplats
för såväl tattare som luffare och zigenare. Svartvägen kallades den för att den
var gjord av slagg från bruket numera kvarn-museum.
Zigenarna och Tattarna kom oftast med hästar och vagnar och
var mycket spännande för oss barn att titta på. Hästarna de hade var ofta
sådana som hoppade och sprätte med benen och under ljudliga frustande utförde
diverse konster. På kvällarna eldade de och ibland under musikaliska övningar från
ibland såväl fioler som dragspel som gitarrer kunde man se de, i våra ögon
vackra svarthåriga flickorna, damerna i sina vida kjolar svänga om. Spännande
så det räckte. Vi smög oss omkring runt där de fanns så osynligt som det bara
gick för att se.
Det var absolut förbjudet från föräldrarna att komma dem för
nära. För de hette att de kunde röva det mesta och försvinna med det. Kjolarna
var så stora att de kunde rymma en pojkvasker utan hinder under dessa. De
pratade konstigt och nog var det lite konstigt med dem tyckte man då.
Luffarna bar sig något annorlunda åt än Zigenarna. De kom
inte i stora horder med hästar och vagnar. De kom oftast ensamma med ett bylte
på ryggen och någon typ av väska i handen. Ibland hade de en gammal cykel eller
vagn de drog.
De uppsökte oftast familjer i byn och ville göra ett hantverk
eller sälja någon typ av luffarslöjd. Någon visp av ståltråd eller någon
snickrad ”Tväro” som man använde när man kokade sylt oftast lingonsylt för att
sönderdela sylten. Man rullade tväron mellan handflatorna så att de utstående
kvistarna på ”tväron” piskade sönder bären. På det sättet fick man mera smak i
saften i ex vis lingonsylten. Mitt minne av sådan luffare är som bilden jag
lagt in av en luffare, som jag snickrat till.