Spelberoende!

Handikapp.

Jag tänkte berätta om ett handikapp jag haft. Ibland har jag varit stolt över mitt handikapp. Ibland, eller mestadels , har jag insett att jag inte har ett handikapp av den digniteten.

Jag pratar om mitt golfhandikapp.

Redan på 1960 talet blev jag spelberoende.

Det heter inte så, utan det heter att jag blev intresserad av Golf.

En industriarbetar pojke från Jävre blev intresserad av denna på den tiden klassiska överklass sport.

Min chef Disponent Lennart Enström intresserade mig för att komma på klubben för att se om detta kanske var något för mig.

Som sin vapendragare hade han Piteå Mekaniskas chef som var banchef på denna tid i ett nybildat Piteå Golfklubb.

Jag hade jobbat till Disponent Enström för några år sedan i hans trädgård. Enström insåg att för att få lämpliga medarbetare till pappersindustrin till Piteå och Munksund fodrades att man hade bland annat en golfbana. Under min tid på hans trädgård kunde jag se att Enström lade nere stor tid på att få igång de första nio hålen för Piteå Golfklubb.

Jag blev tillfrågad 1967 om jag ville komma med i klubben.

Att komma med i golfklubben var på den tiden en gräddfil in i de sällskapen som hade makt i Piteå. Inte politisk makt, men ekonomisk.

Golfklubben blev en viktig del av min försäljning till företag och industrier. De var inte så, att man gick omkring och pratade jobb på golfbanan. Absolut inte.

Det var mera så, att om man var god vän med dessa befattningshavare inom industrin och handeln, så hade man en favör i, att man oftast fick en extra chans i offerter och i de affärer som erbjöds.

Sålunda så var man en hel del tid på golfbanan.

Golf blev en del av livet.

Margit hade vid denna tidpunkt inte börjat med golf och därför så behärskade jag mig till att inte spela om helger. Jag spelade sålunda inga tävlingar precis, utan endast med dessa vänner.

Åren gick och jag hade en hel del nöje med mitt spelande. Så småningom började också min fru att spela golf efter mycket övertalande.

Vi åkte ut över Europa med golfklubborna i vår husbil och spelade på många trevliga ställen tillsammans.

Så småningom, så blev vi pensionärer och skaffade oss en lägenhet i Spanien.

Det är om den tiden jag ska berätta.

En Golfdag!

Man flyttar ner till Spanien och inser att man inte har några vänner. Ett bra sätt är då att som vi gjord etablera oss på ett sådant ställe som hade många Svenskar som bodde där sedan tidigare

Fuengirola var perfekt.

Vi kom med i en golfförening som hette Los Suecos och kunde där få många vänner. Livslånga vänner. Trevliga vänner.

Vi spelade golf tillsammans två till tre gånger i veckan. Hade trevligt både på banan och utanför.

Los Suecos var en sorts hem eller organisation som vi hämtade inspiration och glädje ifrån. Vi spelade tillsammans alla veckor här nere. Förde noggrant upp vilka handikapp var och en hade.

I Sverige hade vi ett handikappkort som man förde. Man skrev in vilket resultat man hade för att kunna ändra sitt handikapp upp eller ner. Eftersom man inte ville gå upp i handikapp, så undvek man att skriva in höjningar, medan de alltid fanns de som såg till att om man hade spelat bra sänktes.

Att ha ett bra, helst lågt handikapp var ju en merit.

När man började spela här i Spanien så var det ju ingen större konst att befinna sig i vinnarcirkeln.

Man kom ner till pensionärer som alla hade ett för lågt handikapp. Beroende på att de alla var på tillbakagång i spelhänseende. Det var inga stora pengar som vanns. Mest ära. Men ändå, så var det lite genant att allt för många gånger vinna pengarna, som vi samlade till innan vi gick ut och spelade.

Detta gjorde att vi, i vilken jag var en av påskyndarna till systemet, bestämde att så fort man vann pengar, så skulle man sänkas med ett respektive två slag.  Vann man två slag, blev man två eller trea så sänktes man med ett slag. Detta för att vi ju inte var med i Los Suecos för att spela pengar av varandra. Detta gjorde att man bara efter att antal veckor kom ner till ett ganska lågt handikapp.

Vi spelade dessutom hela tiden med vinterregler, vilket betyder att vi kunde omplacera bollen i varje slag vi gjorde på den kortklippta delen av banan. Eftersom vi spelade på Mijas golfklubb, alla speldagar, och det inte fanns någon skillnad mellan Ruff och den kortklippta delen, så var det i princip bättring på hela banan. Dessutom så var det på den tiden många spelare på banan. Man hade då insett att man kan korta ner banan för att få ett snabbare spel. De flesta tog inte illa vid sig av detta eftersom de då framstod som bättre spelare.

Under många år spelade vi Herrar från i stort sett dam-tee, med vinterregler så att vi kunde ta upp bollen mellan slagen och rengöra den, samt lägga tillbaka densamma försiktigt på bra plats så att vi förenklade nästa slag. Vi kom in och någon vann på 28 poäng. Blev sänkt med två slag och spelade nästa gång på 26 poäng.

Ibland hände det att vi fick gäster i Los Suecos. Givetvis fick de vara med, med påföljd att de alltid tog hem priserna. Vi insåg att de hade ett Svenskt handikapp som mera harmoniserade med deras spelskicklighet, men harmoniserade inte alls med de handikapp vi hade inom Los Suecos.

Vi införde då en regel som innebar att alla som kom och uppvisade sitt Svenska handikapp blev man avdragen tre slag. Hade man exvis 26 i handikapp så fick man bara 23 när man spelade med oss. Det var i alla fall som att lura småbarn. Vi förlorade i alla fall. Oftast vann gästerna.

Meningen var att efter ett antal omgångar skulle man så sakteliga återfå sina slag om man förlorade, eller inte var i vinnarcirkeln.

Men eftersom alla som vann ständigt sänkte sig, så blev vinnar poängen allt sämre.

Det lät ju bra, när man vid första utslaget kunde säga att man hade exvis 15  handikapp. Man såg att man fick en viss uppskattning över detta. Man gick upp och slog lika bra eller dåligt som en rätt handikapp borde varit. Kanske 20 eller 22.

Eftersom vi alla var 30 och 40 talister hade de flesta ingen dator. När det blev så att man skulle föra sitt handikapp på datorn, så struntade de allra flesta i det. Vi var ju vana att Los Suecos förde vårt handikapp och att tvingas börja med något nytt, har inte varit denna åldersgrupps signum.

Man gick ut på banan i tron att man var denne gode golfspelare med detta goda handikapp. Slog ut banan. Förr med en uppställning som vittnade om att man tänkt ut på banan. Nu med en uppställning som ser ut som man tänkt slå rakt ut i skogen. Tidigare med en viss mjukhet i kroppen, men nu ersatt av en styvhet i densamma. Att kompensera för detta är varje åldrande golfares dilemma. Man siktar ut i skogen på sidan av banan eftersom man vet att man har en rejäl Gubbslajs, man lagt sig till med. I hopp om att slaget ska vrida in si lagom för att ligga mitt på banan. Ibland händer det dock att denna slajs inte infinner sig, vilket betyder att bollen gick dit man siktade.

Man har 140 meter kvar till green. Tar järn 7an eftersom under min storhetstid var det rätt klubba någon gång når det gick bra. Att flaggan står tjugo meter in på green har man inte lagt märke till.

Slaget går väldigt precis ner i bunkrarna före greenen. Hur många slag går för långt kära pensionärer? Handen på Hjärtat? Knappast något under en runda.

Los Suecos liksom andra har nu frångått det vansinniga system som vi hade. Jag var dessutom en av dem som tyckte på detta sätt. Det kändes rätt på den tiden med det sällskap vi var.

Nu spelar vi på de officiella handikapp vi har på vår hemmaklubb. Hur många som lärt sig datorn och för sina handikappkort på riktigt vis, vill jag dock inte sia om. Min uppfattning är dock den att inte är det, det stora flertalet. Det finn säkert flera som inte fört sitt kort på tiotalet år.

Man kör på det handikapp man har. Aldrig med något godkänt hyggligt resultat.

Att spela golf med dåligt resultat i förhållande till ett självförvållat felaktigthandikapp är inget roligt.

I mitt fall har jag under tre år, eftersom jag nästan aldrig spelar golf, bett att handikapp kommittén tittar på det hela. Jag har skickat in de resultat jag gjort vid de gånger jag spelat under året (tre till fyra ggr/år). De kan reglera det med två slag per år ifall de finner det motiverat.

Man skulle kunna säga, ”att allt går igen”.

Att bli äldre. Slagen kortare, synen och därmed avståndsbedömningen blir sämre är ingen höjdare.

Jag har under senare år försökt att komma från detta spelberoende. Det har haft två dimensioner.

Det ena har varit att kär hustru fortfarande är intresserad av golf. Vilket lett till att jag är med lite perifert.

Det andra att man när man slutar med golf, så är det nästan som att uppleva pensioneringen på nytt. Du behöver inte gå till jobbet (golfen) varje dag. Du får tid över. Tid som man på grund av golfen, tidigare aldrig behövt fundera över att man har.

Jag har råd att spela golf. Men det är ingen liten utgift att spela golf. För en familj om två, och ett pris av ca 1000 kr varje dag vi går ut och spelar golf, så förstår man att det kostar.

Tre till fyra gånger i veckan för många härnere blir tre fyra tusen i veckan. Detta enbart på golf. Att gå ut på en gräsmatta och slå på en boll. För många kan det tyckas idiotiskt.

12 till femtontusen i månaden av skattade pengar för detta?

Är det klokt?

Tja, många anser det.

Många spelar ännu oftare.

Dock inte vi. Under ett antal år spelade vi tre gånger i veckan. Då kostade det ännu mer. Det har faktiskt blivit marginellt billigare nu.

Nu ägnar jag mig åt andra saker. Allt från att köra runt med MC till att jobba med andra och deras datorer. Reser mer och finner nöje i att slippa gå på Golfjobbet.

Jag har kommit ur spelberoendet! 

Ulvar vilja sätta klorna i Dig!

Att samla på pengar är ju ett bekant fenomen. Ingen vill stås vid att man gör det, men likväl så strävar de flesta efter att få mera pengar i plånboken eller på banken.

Att samla dessa pengar kan vara både svårt och för vissa praktiskt taget omöjligt. Medan andra lätt med stora inkomster kan lägga av en slant trots ett relativt vidlyftigt liv.

En del har kanske upplevt bägge dessa saker under sitt liv.

Oftast när man börjar livet så är det ständiga överväganden om man har råd eller inte med att införskaffa det eller det.

Får man ett arbete underlättar detta problematiken. Får man ett bra arbete med goda utvecklingsmöjligheter, underlättar detta resan.

Att behålla pengarna som man sparar till dess man uppnått det mål man sparat för, kan vara tillräckligt svårt för många. Det kommer så många frestelser på vägen. Att spara i pension och dylika ting känns så avlägset så det vill man helst inte ens tänka på. Trots att en vacker dag behöver man pengarna.

I vårt fall så upplevde vi ständigt att vi hade för lite pengar. På något sätt så löste sig dock våra penningproblem på det sättet att vi fick avstå från vissa saker en längre tid än vi skulle ha velat.

Mellan avlöningarna kunde man av Pappa och Mamma låna någon hundring ibland.

Under en tid dubbelarbetade jag. Dels jobbade jag åt Clifford på Havsbadet. Dels hade jag kvar en liten bit arbete åt ARA Bolagen.

Skälet till arrangemanget på det sättet var, att Clifford frågade mig om hjälp med uppstart av det nya Pite Havsbadet, en morgon på Ekbergs konditori, där vi dagligen på morgonen drack kaffe.  När jag sedan begärde tjänstledigt för att hjälpa Clifford igång med Havsbadet, så blev jag nerkallad till Stockholm för konsultationer på huvudkontoret.

Jag satt då i ARA Bolagens styrelse och att byta folk i styrelsen är både känsligt och mindre roligt. Eftersom min tjänstledighet var exakt ett år, så gjordes ett arrangemang där jag till 13 % skulle arbeta för ARA. Resten till 100 % för Pite Havsbad.

Mina bägge uppdrag var bra, men innebar väldigt mycket arbete. Innebar också att jag under denna tid tjänade extra pengar. Jag vill påstå att det spännande nya i jobbet åt Havsbadet, gav mig ny energi för också jobbet åt ARA Bolaget.

Överenskommelsen var 365 dagar eller ett år.

Efter en tid hade jag uppnått ett av mina drömmar. Att kunna köpa en Jaguar Daimler.

Som pojke kunde man köpa tjugufemöres tuggummi som också innehöll en bild på en bil. Där fanns all typer av fantastiska bilar. Sedan gällde det att köpa så mycket tuggummi att man fick fina bilar och många fina dessutom. Ett annat sätt var ju att byta till sig den biltyp man ville åt.

Jag hade fastnat för Jaguar. Den var rund och spänstig i formerna och påminde verkligen om en Jaguar. När jag blir stor och har pengar till att köpa en sådan bil utan att behöva låna till den så skall jag köpa en sådan, slog jag fast.

Tiden var mogen för detta 1988. Jag beställde ute på Jaguars försäljningsställe en svart Jaguar Daimler. Därmed var en dröm uppfylld. Man kan nu förledas tro att förutom pengarna till denna bil fanns det avlagt andra pengar så att detta inte var riktigt sista öret. Här lägger jag dock in en brasklapp, det fanns inte mycket mer av den varan. För att förverkliga en dröm så kan man vara tvungen att späka sig på annat sätt.

Detta var dock ingen Ulv som hade lockat mig till detta steg. Det var hårt arbete oh en järnvilja att lyckas uppnå mina drömmar.  För mig var detta ett viktigt steg. Något sorts kvitto i mina egna ögon att jag hade nått ett delmål i livet.

Allt eftersom nu tiden går och företaget tjänade pengar så fick jag min beskärda del av detta. Det gjorde att jag kunde unna mig mycket som inte många andra kunde.

Nu började det uppträda en hel del människor som skulle hjälpa mig att ta till vara de pengar som eventuellt kunde finnas. Allt ifrån banker till andra lycksökare. Alla i slips. Gärna med en vacker portfölj och alla uppträdde gratis. Alla ville mig väl och skulle bara för vänskaps skull kunna delge mig tips om hur de om de fick nöjet att förvalta några pengar skulle snabbt göra mig ofantligt rik. Dess högre belopp dess snabbare omåttligt rik.

En del med fonder eller med aktier i system så att stora optimeringar uppnåddes. Jag får säga att jag följt med i detta spel men varit återhållsam i mitt sätt att vara med. Detta av framför allt ett skäl. Vårt eget företag har ständigt behövt pengar till investeringar och till att stärka bolagens förtroendekapital hos bankerna. Ju mer pengar ägarna har i sina egna företag, dess säkrare företag resonerar bankerna med full rätt. Dessutom är det ju så att man vet i vilket tillstånd det egna företaget befinner sig i. Men det vet man inte om de företag man har aktier i eller i bankerna själva. På senare tid har vi sett hur inte bara företag gått åt pipan. Utan även jättestora Banker och förvaltare gått över styr. I USA har till dags dato 12 nov 2010 har 143 banker gått omkull. Att man har tillgångar på bank är ingen säkerhet alls. Bäst vet man hur det egna företaget går. Alla bankerna samarbetar med alla upptänkliga typer av ex vis fonder. Å fonder går i konkurs beroende på oärliga förvaltare eller allt för riskvilliga förvaltare.

I Spanien som då är det land dit oftast de mera välbeställda flyttar och tar med sig pengar dit eller till något närbeläget skatteparadis, frodas givetvis alla upptänkliga förvaltare och kostymnissar som alla har det gemensamt att de vill leva på andras pengar.

Företagen opererar oftast från Luxemburg eller från Gibraltar. Tentakler i Spanien i form av rådgivare på alla nivåer som samlar folk för att berätta om hur duktiga de är.

De är utsända av dem som har gott om kulor och bjuder flott på alla möjliga saker. Gärna något att dricka. Det brukar lossa på tungbanden.

En typisk träff med dessa investeringsrådgivare är att de hyr in sig på något flott ställe exvis ett bra hotell. Man kommer ner från Luxemburg eller för all del med herrar från Sverige i ledande positioner som berättar var och en sin historia om hur de ser på framtiden och hur ett lämpligt upplägg skulle kunna se ut för att sköta Dina tillgångar.

Sedan får man tilltugg i form av snittar eller i enstaka fall hela middagar med gott vin och goda råd. Allt utan någon som helst kostnad.

Vilka är det som sysslar med detta då? Är det svenska företag?

Ja absolut är det svenskar. Oftast banker som vi har i Sverige. S-E Banken, Handelsbanken, Swedbank.

Givetvis från deras bolag i Luxemburg eller Gibraltar.

Givetvis är det också utländska banker som anställt svenska människor för ändamålet. Förutom dessa banker finns det dessutom en uppsjö av andra kreditinstitut eller likartat som tävlar om investerarnas gunst. Alla dock med samma medel eller redskap. Ett annat sätt är att vara sponsor för än det ena, än det andra. Boule eller golf eller tennis eller föreningsliv i övrigt.

Man köper ett antal flaskor vin att utdelas till duktiga människor. Eller lottar ut dem bland mindre duktiga. Allt för att få bli kända som generösa och goda vänner eller blivande goda vänner. Att man dessutom ger sina vänner den generösa möjligheten att få ta del av det system man uppfunnit, för att kunna tjäna väldiga pengar åt vännerna låter man försiktigtvis framkomma. En del dock mindre försiktigt.

En dag ringde en granne åt mig och frågade? Hade Du besök av den där mannen och hans fru som var här i höstas och sponsrade en tävling i Los Suecos?

Vilken man?

Han var ju från Umeå, jobbade åt eller tillsammans med SÄKRA. Han sålde möjligheten att köpa andelar i en fond och han sa att han skulle besöka Dig efter att han gick från mig. Jag har ju varit med i den där fonden säger min Finländske vän sedan tidigare. Har fått fantastiska utdelningar varje år. Har varit med i tre år. Aldrig mindre än 26 % årlig avkastning på kapitalet. För att testa att allt var riktigt, tog jag ett år ut kapitalet. Jo då, jag fick ut det utan krus. Men efter någon vecka ringde man mig och frågade, om det inte vore klokt att sätta in pengarna igen. Man trodde att detta året skulle bli ett kanonår. Jag satte tillbaka pengarna. Nu när han var hos mig igen, så fick han en miljon ytterligare att förvalta.

Varför berättar Du detta för mig, frågar jag.

 Ja sir Du , jag ville bara fråga om Du skickade med något till honom. Nej det gjorde jag inte, men det såg spännande och nästan för bra ut tyckte jag.

Du hade tur säger Finländaren, Han ringde nyss och sa att alla pengarna var borta.

Borta?

Ja man har ringt mig och sagt att fonden inte längre har några tillgångar. Att de som ägde och skötte om fonden har dränerat fondens tillgångar så, att det är tveksamt om det finns något kvar.

Så kan det gå till.

Å andra sidan finns det säkert de som är seriösa också.

Vill man lunka runt på än det ena föredraget eller träffen efter den andra, så kan man nog dra sig fram med snittar och vin rätt länge.

Så småningom blir man väl igenkänd som någon som man helst inte inbjuder om man skulle förfara så. Men nog kommer det att ta sin tid.

Igår så var jag på ett föredrag av ett par kostymnissar som hade ett företag som hette Myx. De hade hittat på ett system som handlade snabbare än blixten. Man behövde bara koppla upp sig mot deras server så handlade den blixtsnabbt den aktie eller valuta Du angett. Dessutom sålde han detsamma snabbare än Blixten med någon punkts förändring av priset. Du kunde således vara ägare av ett papper så kort tid att det knappt var möjligt att förstå det hela. Millisekunder rörde det sig om.

Det fanns två problem med det hela.

Det ena var att det inte var färdigutvecklat och anslutit till börsen eller till de handlare det skulle betjäna. Det andra var att med så korta stopptider för att köpa och sälja papper så översteg kortaget den vinst som uppstod. Man kan undra över att det är så brottom just när man bestämt sig att man måste tala om Millisekunder.

Nu ville man ha investerare för att göra färdigt systemet.

Maten var god, vinet likaså.

Jag förundras över att spelet kan fortsätta.

Å andra sidan är det många som inte har så mycket annat att fundera över än hur de ska placera sina tillgångar. För dem är detta som ett arbete de går till.

Med jämna intervaller så läggs kontor ner och folk förflyttas. Eftersom de oftast är anställda i Luxemburg så märks det endast på, ifall de kommer igen, så är det samma gubbar i nya företag.

Är det inte nya gubbar så jobbar ofta gubbarna åt andra företag, rundgången fungerar. Återanvändningen stor.

Å eftersom de hade kontakt med Dig i det förra företaget på visst sätt, så gäller det nu att starta karusellen för det nya företaget. Allt i hopp om att man kan få kunderna att följa med gubben. Många gör det. Man har lärt sig den gubbens sätt och tycker om det. Att jag skriver gubben eller gubbarna beror på att det nästan alltid är det manliga könet som håller på med detta. Givetvis med assistans av duktiga sekreterare. Sekreterare som håller tag om de praktiska sakerna.

Att Bli rik på att spekulera i papper är svårt.

Jag påstår att utan att ha insidesinformation om saker i ett företag så är det omöjligt. Numera finns det så många typer av papper att det är ett gytter att sätta sig in i. Alla till stor glädje för dem eller den som ställer ut dem. Tror Ni att det är för intet som Bankerna tjänar de pengar de gör. Vem tror Ni det är som betalar dem dessa pengar. Ja inte tror jag att det ä r någon god Fe som gör det. Det är Du och jag.

Det finns många fonder och typer av papper. Kom ihåg att av alla dessa tusentals papper finns det en god portion bedrägliga sådana. Förmodligen i mycket större omfattning än i någon annan typ av handel.

Dels är det omöjligt att kontrollera. Å skulle något hända så täcker banken knappast upp för det hål som uppstått. Möjligen om saker skett med bedrägeri av personal på banken så tystas det hela snabbt ner. Allt i akt och mening att vi inte ska tappa förtroendet för dem. Detta gäller dock endast om banken kan kopplas ihop till saken. Annars är alla rådgivare oskyldiga. Längst ner på det papper Du får underteckna så finns det en rad där det står att Du investerar på egen risk och att det alltid finns risker i affärer. Liten stil och liksom i förbigående.

Oskyddad?

Ja!

Ulvarna har fått ännu ett skrovmål.

Pengar.

Jag ska skriva ett stycke om pengar.

Just där jag beskriver vad pengar enligt mig betyder.Jag hade alldeles nyss gift mig. 1962, å vi bodde hos mina generösa föräldrar en trappa upp. Här hade min Farfar och farmor tidigare bott.

Min pappa hade tidigare byggt huset och just nu när vi ville gifta oss och hade absolut inga pengar så hade mina föräldrar erbjudigt oss att flytta in där under obestämd tid. Så vi gjorde. Fick en liten flicka Christina som charmade oss.

Det gick en tid, vi var lyckliga och allt var bra. Men kanske kände vi att det var dags att försöka hitta ett eget hus och ett eget boende.

Vi hörde att Andre Jonssons hus var till salu. Ett Per Albins hus med hårdstampat jordgolv i källarplanet.  Jag åkte in till Sparbanken för att prata lån med dem. Sparbanken hade varit min bank sedan småskolan. Jag hade månatligen satt in pengar i skolsparbössan som låstes upp en gång i månaden och sattes in de kronorna som fanns i mitt fack. Sparbanken var min bank. Nu behövde jag deras hjälp, och beställde därför tid till att få besöka banken för att få ett lån till köp av fastigheten. Karl Nyman var bankens chef. Det var alltid högst bossen som beviljade krediter.

Efter att ha väntat på att få audiens hos denne mäktige man, så fick jag komma in och tala med densamme.

Han frågade mig om det mesta. Varför jag ville köpa, vilka lån som fanns på fastigheten och vilka utsikter jag hade att kunna sköta dessa lån. Fastigheten kostade 28 tusen. Dessutom var åtta tusen av priset ett återbetalningslån där staten om man skötte sina åligganden avskrev lånebeloppet.

Det var två år kvar på den tiden.

Kalle Nyman förklarade för mig allvaret i att vara så mycket skyldig i deras bank, och att det var uteslutet att de kunde låna mig dessa pengar utan borgenärer.

Han frågade mig om det var möjligt att jag kund ordna borgenärer.  Samtidigt lät han mig förstå, att min far inte var en särskilt bra borgenär eftersom han inte hade några egendomar förutom huset de bodde i. Betydligt bättre var då, om jag kunde få min svärfars namn under en borgensförbindelse.

Lite ledsen åkte jag därifrån. Jag hade ju ett stadigt jobb på SCA, och tjänade visserligen inga stora pengar, men hade en stadig inkomst. Sant var att den i verkligheten knappt räckte till att se till att hålla oss i familjen flytande.

Inget problem fann jag i, att tala med min far om att skriva under borgenförbindelsen. Svårare hade jag för att gå till min svärfar.  Nöden har ingen lag. Jag pratade med svärfar Petrus Granberg från Pålberget om samma namnunderskrift.

Lättad kunde jag höra hur han utan större tvekan lovade att göra detta. Samtidigt poängterade han det viktiga i att sköta ett sådant åtagande som jag nu gick in i.

Tjugoåtta tusen varav staten skrev av åtta tusen efter två år.

För att förstå kostnadsnivån vi denna tidpunkt, vill jag berätta att jag året innan hade köpt en ny Wolkswagen med amerikanska stötfångare för tiotusen åttahundra kronor.

Med dessa saker gick jag tillbaka till Kalle Nyman på banken och fick mitt lån. Detta efter att ha åhört ytterligare en predikan från densamme om nödvändigheten att sköta sig gentemot banken.

Detta var mitt första möte med bankerna.

Tiden gick utan att jag egentligen behövde mycket från banken. Jag betalade av lånet och skötte mig som Kalle hade sagt till mig att göra.

I mitt arbete sedan jag slutat på SCA, och börjat med att sälja olja åt ARA Bolagen, kom jag i kontakt med många fastighetsägare. På denna tid, så hade många installerat oljeldning i sina fastigheter och till många var jag leverantör. En av mina kunder sa en dag att han skulle sälj sitt hus. Jag frågade om vad han begärde för huset.

525 tusen var hans svar. Det var ett hyreshus på storgatan 94 i Piteå. Jag köpte huset och gick till banken för att låna pengar.

Nu var det enklare trots att beloppet var avsevärt större.

Huset bestod av nio lägenheter och två ettor men tarvade en del omsorg.

Jag hade nu bytt bank till SE Banken.

Husaffären sköttes som en bank vill att ett lån och en affär ska skötas. Efter några år insåg jag att en fastighetsaffär med dessa lägenheter var så liten att det ständigt fodrade omsorg av mig på ett mycket nära sätt.

Jag kom överens med min hustru och mig själv om att lämna hyreshusbranchen.

Sålde huset och återgick till näringarna. Men, inte långt efter att jag genomfört denna affär så frågar mig Arne Carlsson på kommunen om jag ville förvärva det kommunala bussgaraget som vi då hade vårt Polar Olje kontot inrymt i.

Visst tyckt jag, om priset var det rätta.

Vi gjorde på tidig höst upp affären och tiden för övertagandet var årsskiftet.

Priset var 1.4miljoner. Ett rimligt pris om det inte varit för att hyresgästen som var busstrafiken skulle flytta därifrån. Men på något sätt borde det finnas möjlighet att ha hyresgäster i huset resonerade jag.

Pengar hade jag inga. Räknade kallt med att när nyåret väl timade så skulle denna saken vara ordnad.

I november samma år, fick jag möjligheten att köpa Petrinis Olje AB. Åkte ner till Stockholm och träffade representanter för ägaren i detta fallet AGA, och gjorde en överenskommelse med dem på stående fot att köpa depån i Piteå med alla Cisterner och deras hela verksamhet.

Detta var en väsentligt större affär än fastighetsaffären. Problemet var, att jag varken hade pengar till fastighetsaffären eller än värre denna nya affär.

Men kommer dag kommer råd kände jag. Åkte hem och började prata med Bankerna.

Väl hemma så fick jag efter någon dag besök av Ove Lundgren. Lundgrens Bilaffär AB. Han frågade mig om han alternativt kunde hyra eller ännu hellre om han fick köpa fastigheten av mig.

Detta var i november eller någon dag in i dec. Jag valde att sälja eller rättare sagt överföra mitt köpekontrakt på honom, med en liten slant emellan.

Nu var problemet något mera hanterbart. Nu skulle jag bara låna till köpet av Petrinis.

Efter att ha pantsatt alla mina och Margits ägodelar (Hus och Hem), så kunde jag få ett lån för att köpa Petrinis.

Spännande tider att se om intäkterna voro sådana att jag klarade att ge banken det banken skulle ha.

Det gjorde vi. Banken sköttes klanderfritt och jag – vi, började faktiskt tjäna lite pengar.

Jag hade nu startat ett eget oljebolag tillsammans med dem som tidigare jobbade för ARA bolagen. Nu kom ögonblicket när vårt företag Polar Olje behövde låna mycket pengar.

För att kunna sälja olja vintertid behövdes det vid denna tidpunkt ett varulager som innebar att kunderna kunde känna sig trygga när de handlade av oss till på våren när återigen sjöfarten kunde fortgå utan ishinder. För att köpa ett sådant varulager behövde jag låna uppemot 50 till sextio miljoner. Å andra sidan var jag villig att låta varulagret vara den verkliga säkerheten. Å andra sidan var ju detta självklart när man lämnade en företagsinteckning.

Jag förde en diskussion med ansvariga i SE Banken Piteå där jag för övrigt nu hade en plats i styrelsen.  Jag visste därav att denna min förfrågan inte kunde hanteras på kontorsnivå, utan skulle handläggas av regionansvariga. Inte ens det räckte, det var en affär för huvudkontoret i Stockholm.

Jag reste ner med högt buret huvud och träffade dåvarande Jakob Palmstjärna och deras ansvariga för utlåning på Huvudkontosnivå. De frågade mig om vilka säkerheter som jag kunde ställa upp med.

Mitt svar var att det inte fanns annat än en företagsinteckning som jag kunde lämna. På deras miner och på de bankmän som jag mötte under resans gång, såg jag hur de log lite stillsamt åt mitt sätt att låna pengar.

Sverige hade just varit med om Växsjö affären, där en anställd hade köpt olja för Växjö kommuns räkning och sedan sålt oljan och lagt rabarber själv på pengarna. Ett stort svart hål hade uppstått i Växjös bokslut.

Banken valde emellertid att tro på mig och lovade att hålla mig med pengar. Dock var deras krav, att jag månatligen hade ett möte med banken och talade om exakt hur affären gick.

Jag minns faktiskt med viss bävan Jakob Palmstjärnas genomträngande ögon, när han kom upp till Piteå satte sig mitt emot mig och bad mig redovisa hur det gick med oljeaffärerna. Problemet än större eftersom oljeaffärerna var inne i en dålig period. Det gick helt enkelt inte allt för bra. Vi närmade oss den tidpunkt när man skulle göra en kontrollbalansräkning på grund av att man hade förbrukat mer än halva bolagets aktiekapital.

Emellertid delgav jag honom det glada budskapet ett vi var övertygade om att vi befann oss vid vägs ände vad gällde nedåtgående trend och såg ljusare tider skymta.

Han åkte hem med löftet att se tiden an, innan han drog åt snaran.

Han behövde inte dra åt denna snara. Vi var på rätt väg om än försiktigt.

Så har det fortsatt. Vi har i våra företag behövt mycket pengar och har också haft dem när behov har uppstått.

Min tid i SE Banken styrelse var över. Jag hade insett att som sittande i bankens styrelse var jag bunden till händer och fötter. Ingen annan bank gav mig några goda offerter om jag behövde låna pengar. Av detta skäl avgick jag självmant ur SE Bankens styrelse. När jag hade gjort detta och ville köpa Hotellfastigheten, var alla banker på hugget och ville bli min bank.

Vi valde då, mina ungdomar och jag att alliera oss med Handelsbanken. I första hand för att de hade en bra offert, men också för, att vi kände ett stort förtroende för Bo Berglund som då var kontorschef i Piteå. Sedermera köptes också småstaden med delvis pengar från Handelsbanken.

Vårt förhållande till vår bank har varit gott under resans gång.

Pengar är ett måste i affärer. Allt är relaterat till pengar.

Man måste emellertid tänka efter en smula för att förstå den egentligen enkla filosofin som driver banken. Den går ut på att låna in pengar av dem som har sådana och låna ut detsamma med en marginal för eget gottfinnande, däremellan. Det är grunden. Nu kommer det in en massa saker som grumlar detta enkla raka. Kan den man lånar ut till betala tillbaka lånet och dessutom under mellantiden betala ränta för lånet? Om han nu inte kan, har vi några säkerheter att realisera om det går snett? Som en upplysning kan sägas att en bank inte lånar ut någonting utan godtagbara säkerheter. Då talar jag inte om små handlån som man numera kan få till skyhög ränta bara med att SMS in namn och hur mycket man behöver.

Det är för varje företag viktigt i affärerna att arbeta på ett förtroende ingivande sätt gentemot alla.

Ett av dessa alla är att ha en absolut ärlig näras kontakt med sin bank. Det betyder inte att man ska vara blödig, vad gäller att ställa krav på densamma. Dess bättre man sköter denna sida dess bättre villkor har Du som kund. En annan sak som livet också har lärt mig är, att allt gått att förhandla kring allt. Det finns egentligen inte många heliga ting i affärer med banken. Är Du en kund som för banken betyder intäkter, så är Du också en kund som kan förhandla om villkoren.

Jag har nu berört sättet att få tag i pengar. Skall nu försöka mig på, att beskriva sättet att behålla pengarna. Många är nämligen de som vill åt detsamma.

Det allra viktigaste i affärer är att ha en god likviditet. En god likviditet är att ständigt ha så mycket i plånboken att man aldrig hamnar i det läget att man inte kan betala i utsatt tid.

Madrass.

Det betyder att man måste ha sett till så, att man har en buffert för, om saker händer som är tillräckligt stor, för de händelser som skulle kunna komma att hända. Men inte nödvändigt vis händer.

När en leverantör ser att Du slirar på en betalning, är det första tecknet på att vara försiktig med att lämna ut varor till Företaget. Så regel numro ett är, Var likvid.

Det är inte alltid så enkelt att vara likvid. Anta att Du har en växande kundkrets och säljer allt mer och mer, då ökar kreditutrymmet med samma som tillväxten på de nya affärerna. Oavsett om marginalen på försäljningen ger vid handen att det är en bra affär, så kan det vara så, att Du får problem just för att det kräver större utestående kredit.

Leverantören kan i många fall hjälpa till med denna kredit men då alltid på bekostnad av marginalen. Därmed kanske i slutändan en dålig affär. Att tacka nej till goda affärer är ingen lätt sak för en säljinriktad person. Men ibland kan man tvingas till detsamma. Man ska komma ihåg, att när signalen till den man köper varor ifrån hör, att man har problem med att sälja på grund av pengar, i form av utestående krediter, så drar också leverantören en del växlar på att hjälpa till. I gamla tider hette det att man när pengarna tröt och man kunde hämta ut varor på kredit som arbetsgivaren stod för, så var det en form av livegenskap. Man var bunden till sin uppdragsgivare. För ett företag är det viktigt att inte hamna i denna sits.

Om Nu företaget har klarat av att undvika dessa fällor, är det viktigt att man använder pengarna rätt.

Ett företag har alltid möjlighet att välja hur man hanterar pengar. Dels inom bolaget men också tänka strategiskt på hur man ska kunna behålla pengarna kvar i bolaget.

Pengar man tjänar får man alltid betala skatt för. Man kan dock välja faktiskt att behålla pengarna kvar i företaget med olika saker. Obeskattade pengar i bolaget är bra pengar. I princip har man dessa pengar kvar i bolaget utan att behöva betala ränta på motsvarande lån. Det finns ett par sätt som är vedertagna: dels att fondera pengarna för kommande investeringar. OBS att då gäller det att man verkligen avser att investera i något för bolaget. Ett annat sätt är, att skaffa sig avskrivningsobjekt. Att skaffa sig avskrivnings objekt innehåller också stora faror. Ett avskrivningsobjekt måste i sig vara lönsamt innan det duger som avskrivningsobjekt. Ett exempel kan vara. Anta att en entreprenör finner att han tjänat så mycket på sina lastmaskiner att han kommer i den situationen att hans företag måste skatta in pengar till staten. Företagaren finner det mindre roligt varför han köper en maskin till. Han måste för att göra detta köp nu betala detsamma. Eller låna pengar till att göra det. Har nu inte maskinen så mycket arbete att den förtjänar sitt eget levebröd så är givetvis investeringen felaktig. Har den däremot en sådan förmåga (maskinen går ihop sig) så fungerar det då så att företagaren får göra avskrivningar på sitt bokslut med en femtedel av inköpspriset ungefär. ( avskrivningstider är olika för olika typer av investeringar).

Han får nu under förutsättning att han tjänar pengar i bolaget göra avskrivningar med en femtedel på objektet ifråga under fem år. Med avskrivningar menas att man får dra av på bolagets resultaträkning samma belopp som investeringen kostade med den femtedelen och därmed slippa skatt på denna del.

Men som Ni förstår så, så är det ett vanskligt sätt med stora risker. Man måste återigen se till att man är likvid. Som inte har ett dugg med hur bolaget går. I vart fall inte kortsiktigt.

Man måste alltid skatta för de vinster man gör. Ibland kan det vara fördel att göra så. Man vet vad skatten är för ögonblicket, medan man aldrig kan sia om hur skatten ska komma att se ut i framtiden.

I vårt fall så hade vi en affärsmodell som byggde på långsiktigt ägande och försiktig strategi för expansion.  Det betyder att vi alltid kommer i skattesituation. ”Häftigt eller inte.”

Vad kunde då vara lämpligt objekt att investera i om man hade överskott eller vinster i kassan. Ja, i vårt fall fann vi att vi var intresserade av att äga fastigheter som ett komplement till vår energihandel.

Att det blev ett hotell dessutom var ju frukten av att vi köpte ett hus där tidigare bedrivits hotell. Valet mellan att fortsätta med det eller göra kontor eller lägenheter var egentligen att vi tyckte det skulle vara trevligt att äga och driva ett hotell. Speciellt tyckte Christina detta. Dessutom visade våra kalkyler att det var en bra hyresgäst. Vi kunde belasta hotellet med hyra som var skälig och driva det med vinst.

Ett vanligt sätt när man får vinst i ett bolag är ju att dela ut vinsterna till ägarna och behålla en liten del av vinsterna i bolaget. Det utlöser givetvis skatt. Dels bolagsskatt, enär alla utdelningar från ett bolag är beskattade pengar. Dels inkomstskatt och eller kapitalskatt. Hur Du väljer det saknar egentligen betydelse. Skatt tas ut till ungefär samma belopp som om man tog ut lön ur bolaget. Skillnaden är endast den att tar man ut det i lön, så får Kommunen skatten, medan om bolaget beskattas så tar staten densamma. Det är bland annat av det skälet som kommunala bolag alltid har så många anställda att all skatt hamnar i den kommunala kassan.  Dessutom bidrar det till lägre arbetslöshetssiffror.

Vi skickar årligen in ganska betydande belopp till stadskassan. Vårt sätt att välja har varit att låta eventuella vinster stanna kvar i bolagen. Det stärker krediterna och ger bolagen en gedigen ryggrad.

Givetvis har vi delat ut pengar till det måttet att vi har ett bra liv.

Vi har förvärvat många bolag under årens lopp. Såväl ganska stora som små, enligt vårt mått.

Alla bolagen hittills bra företag under utveckling.

Att ha en lojal och kunnig personal bidrar till detta.

Mitt nästa inlägg blir.

” Man måste akta sig för ulvar”

Början till slutet.

Min kära hustru Margit och jag.

Allt efter som barnen börjat  ta över företagen, å att jag ser att det verkligen fungerar, så avlägsnar jag mig mer och mer.

Till en början var det ordentligt annorlunda att se att saker ordnade sig på något sätt utan att jag stod vid rodret.

Visserligen var jag fortfarande med som styrelseordförande och koncernchef, men det är ju trots allt mest på pappret.

De beslut som ska tas, tas oftast helt mig förutan. Jag och Margit är fortfarande delägare, så därför är det en nödvändighet att vi är med ibland.

Allt eftersom man blir äldre, så inser man att arbete kan utföras på många sätt. Inte alltid är de klokaste besluten de som man hittat lösningen på själv.

Att låta andra ta över, är ingen alldeles lätt uppgift när man är pigg och vid gott mod. Man går där på företaget och ser något som borde göras och åtgärdar det hela. Då har man ibland gjort fel.

Att lära sig att det man i dessa fall borde göra, är att möjligen tala med de ansvariga så, att de kan ta itu med saken. Om det nu var så att det var något som borde göras. Men deras prioritetsordning kan vara en helt annan.

Nåväl detta lär man sig. Man kommer så småningom på att det är enklare att inte alls bry sig annat än i de fall man sitter i det forumet att det krävs att man gör det.

Jag tror att det samtidigt kan kännas tryggt att ha någon att prata med när någon sak känns osäker.

Jag minns själv under början av min karriär hur min far reagerade.

Han sa aldrig ja till någon av de idéer, som jag pratade med honom om.

Det var ständigt tummen ner. På alla saker utom vanligt hederligt arbete. Då var han för.

Detta lärde jag mig, så att jag genast såg det som något lurt om min far svalde det jag sa. Han tyckte alltid att man skulle med händerna göra något. Tillverka eller laga eller fixa till. Det var hans syn på hederligt arbete. Att sälja saker eller dra sig fram med något annan typ av arbete kändes för honom främmande.

Det fanns således möjligen skäl till att ompröva besluten om min far var för det hela. Konstigt nog, så fort han såg att det gick bra det som jag gjorde, så tyckte han det var bra och hade alls inget mot det hela.

Min far var på detta sätt en sorts värdemätare fast tvärs.

Jag uppskattade att tala med min far om olika saker. Ja givetvis också med min mor. Men oftast var det med pappa jag dryftade olika frågor. Många frågor visste jag ju att han vare sig begrep sig på, eller egentligen hade någon uppfattning om. Men ändå så kändes det bra att ha sin far i livet och kunna prata om olika saker. Jag antar att det kan vara på samma sätt med våra barn.

Mina barn-barn. Emma -Simon - Elin - Malin.

I skrivand stund vid några månader kvar till dess att jag fyller 70 år, så innehar jag denna ställning i bolagen. Det ska jag emellertid ändra på med det snaraste.

Men det finns just nu ingen exakt lösning framme för att göra om ledningsgruppen för Skoogs.

Men det kommer.

När man således inser att man skall plana ut verksamheten för att så småningom helt lägga av är det viktigt att man skapar nya förutsättningar för sin framtid.

Att bara lägga sig på soffan är ingen bra lösning. Inte för mig och knappast för någon.

Man måste därför i tid inse att man har saker att ta hänsyn till för framtiden.

Man vet ju att man har vänner. Eller vet man det?

Är det kanske mest företagsvänner! Sådana som i ett höj försvinner när man avlägsnar sig från ledningsposterna på företaget.

Ja, de flesta är naturligtvis sådana. Det är inget konstigt med det. Den som inte odlar vänskap till andra människor under sin aktiva del av livet, har heller inga vänner kvar när den aktiva delen av livet är över.

Jag hade det inte så ställt att jag saknade vänner. Men det gäller att se upp. Jag har haft företagsledare som suttit på höga poster i näringslivet som kommit och tiggt om papper sorteringsjobb på mina företag därför att de fått pension från sina företag och hade ingen planering för det nya livet. De höll på att ledas ihjäl av att inga vänner ha och inget dessutom att göra.

Vi hade i god tid sett till att vi hade en bra bostad att flytta till när vi började tycka att vår hus mitt i Jävre började att bli för stort. Det hus vi bodde i var ju det tidigare Åmanska huset. Det hade varit många olika saker under årens lopp. Dels poststation, dels skjutsstation och gästgiveri. Sedan slakteri och livsmedels affär.

Strandpromenaden

Det hade vi växt ut. Växt ut åt fel håll. Det var inte längre nödvändigt att glänsa med ett stort hus och massor av uthus. Vi hade ju förverkligat de drömmar vi hade som nygifta om, att få ett bra hus där vi hade trivts med att umgås med våra barn. De var nu utflugna. Då vill man ha mindre. Mindre gångjärn att byta mindre att underhålla och att praktiskt sköta. Lindrigare städning osv.

Vi hade byggt oss en ny bostad där vi tidigare hade haft vårt sommarställe. Modernt men mindre. Dessutom var det skapat efter vårt huvud.

Resor var vi intresserade av.

Marknad i stan.

Ett ganska stort antal gånger hade vi varit i Spanien. Såväl på fastlandet som på de spanska öarna.

Så småningom så insåg vi att vi gillade Spanien väldigt bra. Ett av de stora argumenten för detta var, att vi båda var intresserade av golf.

En av de gånger i mitten av nittiotalet när vi var i Torremolinos så kom vi i kontakt med Los Suecos. Det var en liten golfklubb startad av några svenskar och som spelade golf på Mijas golfklubb.

Det gick så till att vi hade träffat en man vid namn Karl Ove Axelsson golfspelare från Piteå. Vi ringde honom på skoj när vi var i Torremolinos i första hand för att kanske få spela golf med honom. Vi blev omedelbart inbjudna att hälsa på Karl Ove i Fuengirola och körde dit med den hyrbil vi för tillfället hade. Väl där så bjöd han oss på pankaka som någon han hade inneboende för tillfället hade satt in i ugnen. Den hade nog mått bra av att bli uttagen ur densamma några tiotal minuter tidigare. Men det var gott i alla fall. Vi blev Inviterade för att spela med dessa vänner i Los Suecos.

Detta var egentligen det som gjorde att vi bestämde oss för att börja söka boende i Fuengirola i stället för någon annan plats vi besökt i Spanien.

Golf på Mijas.

För att få komma med i denna förening så var man tvungen att stå på kö för att bli medlem. Efter ett år så var vi ordinarie ledarmöter av föreningen. Enbart Los Suecos var ju inte hela anledningen till att vi stannade i Fuengirola. Det fanns andra bra saker som passade oss där. Fuengirola är den Svensk-tätaste platsen utanför Sverige av Svenskar. Här fanns Svensk skola. Den Svenska kyrkan och ett antal Svenska föreningar av olika typer fanns också här. Man kunde gå till den Svenska affären för att köpa hemlandsmat om man så önskade.

När man åker till ett annat land och tänkt sig att vara där något längre, än när man besöker landet som turist, så är det en sak som är viktigare än allt annat. Det är att kunna skaffa sig vänner. Utan vänner kan man inte bo borta från Sverige någon längre tid. Lägenheter och hus kan man alltid införskaffa med pengar. Men vänner får man inte på det sättet.

Man måste bjuda på sig själv till den graden att andra finner det intressant att ömgås. Människorna i Los Suecos tog oss till sig, på sådant sätt att vi kunde börja umgås med många av dessa familjer. Vi kunde gå ut och äta tillsammans eller hälsa på hos varandra på ett ganska otvunget vis.

Under den första tiden här nere så hade vi ingen bostad som vi ägde. Men vi fick kontakt med en kvinna som hyrde ut lägenhet eller lägenheter. Vi gjorde upp med henne på våren om, att vi skulle komma tillbaka på hösten och ville hyra en av hennes lägenheter i en av Fuengirolas stadsdelar som heter los Boliches. Vi ringde henne ett par dar före det att vi skulle anlända, för att vara på den säkra sidan. Hon svarade att hon glömt av det hela ända fram till att jag ringde. Då kom hon ihåg det hela. Vi hade bestämt oss för att hyra i sex veckor varför vi blev ordentligt oroade över saken. Den svenska kvinna som hade lovat oss hyra av henne, var när vi åkte därifrån gift med en Spansk byggmästare. De hade en paradvåning nere vid stranden. Hela översta våningen på ett femvåningshus plus en inredd vind ytterligare en trappa upp med jättelika terrasser på olika sidor av taket. Hon hade emellertid fått behålla våningen i skilsmässan oh bodde nu ensam uppe i detta hus. Hon tog ett snabbt beslut om, att vi fick ta denna lägenhet under tiden vi var lovade hyra. Jag kan inte köra ut någon av våra hyresgäster för att jag har dåligt minne var hennes kommentar. Jag får göra följande hade hon kommit fram till. Jag åker till Sverige två veckor. Sedan åker jag till flickan som bor i Madrid en vecka. Tillbaka i Fuengirola så tar jag en veckokryssning på medelhavet. Resterande veckor Hyr jag in mig på hotell i Fuengirola.

Vi fick ta hennes lägenhet. Å vilken lyx. Trehundra kvadratmeter våning på bästa plats.

I samma veva som vi skulle åka ner hade Margit och jag inbjudit Estradgänget från Ekbergs att komma ner och gästa oss och ha det trevligt i Fuengirola. Vi kunde nu ta upp gästerna i en fantastisk lägenhet och ha det trevligt tillsammans. De bodde givetvis på hotell i staden men vi var deras värdar under vistelsen här nere. Detta var också en av de resor som Estradgänget spenderade pengar på för att genomföra.

Vi hade också fått andra goda kontakter med andra föreningar. Exvis gick jag med i en förning som hette Seniornet.

Denna förening hade som uppgift att lära äldre folk att använda datorer.

Collage över Senior-net tiden. 

Jag kom genast med i styrelsen för föreningen vars ordförande var Jan Westerlund boende här nere på Pueblo Lucia. Sekreterare var Anita (atta@glocalnet.net) Jag var den som höll i program och utbildning. Under första tiden så hade endast jag bärbar dator vilket gjorde att vi fick hyra in oss i Svenska skolan för att ha dataundervisning. De hade en sal med stationära datorer där eleverna fick lära sig datorer. Vid våra möten samlade vi stora skaror människor. Data var nytt och många av pensionärerna var intresserade av att se på detta nya. Vid mötena i övrigt hyrde jag in oss i Svenska kyrkans lokaler. Som betalning fungerade att vi köpte kaffe och en bulle av kyrkan. Dessutom så ville kyrkan att jag skulle hjälpa dem med installation och hjälp när det krånglade med kyrkans grejer.

Detta gjorde jag och satte så småning om in bredband i kyrkan. Detta var bra eftersom jag nu kunde demonstrera hur saker och ting fungerade i hela kyrkan oavsett vilken av kyrkans lokaler vi satt i. Vi skickade sedermera ut via webbkamera exvis ett bröllop med vigsel i kyrkan. Kunde då ses av anhöriga i Sverige. Jag hade inköpt storbildskanon och kunde nu visa saker i jätteformat. Här nere fanns det då ingen svensk förening eller organisation som hade dylika grejer.

Svårigheten blev med tiden att hitta eldsjälar som ville delta och lägga tid på styrelsearbete. Så småningom fusionerade vi verksamheten till AHN som hade den livskraftigaste Svenska föreningen. Då såväl som nu.

Därmed är vi inne i nästa förening som vi därmed var medlemmar i. Rätteligen hade vi varit medlemmar där under något år före denna händelse.

Dåvarande ordföranden Kjell Klasson var ordförande vid denna tidpunkt. Han värvade mig till styrelsen och efter ett par år så övertog jag ordförandeskapet.

En hektisk tid hade börjat. Att leda AHN va som att leda ett relativt stort företag med den skillnaden att här fanns bara frivillig arbetskraft. Sådant är ju bra för ekonomin men ett litet aber när det gäller planering. Någon åker bort på resor, andra åker hem, tredje har glömt av osv.

Man är trots många medlemmar ganska ensam. Den som inte varit ordförande i en förening med mellan fyra och femhundra medlemmar kan inte riktigt förstå saken.

AHN har så många saker i görningen samtidigt. Allt från ett antal språkkurser i Spanska till Trivselkvällar målningskurser, Diskussions träffar, Datakunskap och kurser, golf och Boule spel Resor och bussbokningar Bibliotek och en egen Casita med servering av kaffe smörgåsar och drycker. Styrelsemöten och medlemsmöten. Möten med centrala organisationer och lokala Spanska företag och myndigheter. Upphandlingar av diverse förnödenheter, såväl för att intaga som föda, som för att bygga ut verksamheten. Hålla i medlemsfrågor och skriva brev till diverse andra föreningar och organisationer. Skriva reportage i tidningar och prata i Radio.

Bygga en egen hemsida till föreningen och ständigt uppdatera densamma. Alla dessa uppgifter var man tvungen att se till att de fungerade och om man delegerade, vilket givetvis var viktigt, så var man tvungen att i alla fall hålla ett visst öga över det hela så att det verkligen fungerade.

Det var trots allt en fin tid. Inom föreningen fanns det många verkligen fina människor som man fick lära känna. Människor som vi har mycket roligt tillsammans med. Har haft och har.

Surströmming har blivit en populär fest på hösten. Den gjorde vi för första gången här nere tillsammans med vännerna från Piteå Inger Holmgren och Ralf Viksten. Då är festlokalerna fulla. Det ryms ca 60 – 70 personer i dessa. Sista anmälningarna får aldrig plats utan måste nekas.

Pris utdelas.

Det som blivit föreningens stora framgång är golfen. Det var vid tidpunkten för när jag började i styrelsen under Klassons tid som vi gjorde slag i saken att få i gång en mera livskraftig golfavdelning. Detta arbete påbörjades och fick en verklig skjuts när tidigare ordföranden Klasson och nuvarande ordförande Monica Richer, tog över ansvaret för denna verksamhet. I dag spelar vi golf minimum fyra dagar i veckan med fullbokade 60 starter varje gång. Priserna har pressats till hälften av vad ordinarie grenfé priser betingar. Vi är numera mellan fyra och femhundra golfare i föreningen.

Hit går vi ner varje dag nästan för att läsa dagstidning och för att prata med vänner. Dricka en kopp kaffe eller gå på kurs eller annan verksamhet.

Hur fungerar samhället Spanien för Svenskarna?

Det skall jag berätta senare.

Träskalle!

Träfigurer.

Eftersom jag en  gång i min ungdom började med att hjälpa min far på byggen, så har mitt intresse för att arbeta i trä alltid funnits.

Jag fick tidigt lära mig hur en hammare och en spik fungerade. Men också hur man med händernas och huvudets hjälp kunde forma diverse saker med andra verktyg.

Därav följde att jag byggt några hus åt oss själva. Detta i form av reparation och ombyggnad av Andre Jonssons hus. Det var det första objektet.

Kanske inte det allra lättaste. Huset var ganska illa medfaret utav att man haft många barn och dessutom saknat pengar för att renovera eller hålla efter detsamma. Eller kanske så enkelt att man inte dugde till att göra något åt detsamma, eller kanske helt enkelt inte såg att det behövdes. Det är många som har det så. (Figurerna framför en original målning av Lars Pirak) Våryster Pärlälv.

Det andra huset påbörjades med vårt sommarhus, där vi nu bor på samma tomt som det ursprungliga huset sattes upp. Under tiden som huset hos Andre Jonsson renoverades och sommarhuset byggdes startade jag också upp med att måla och att göra en del möbler.

Så dök tillfället upp när vår familj kunde köpa Åmans fastighet i Jävre. Det var ett gammalt handelshus där många saker hade förekommit. Allt från starten jordbruk sedan poststation och gästgiveri och skjutsstation till att så småningom bli Slakteri och sedermera också livsmedelshandel.

Att man gick från varande endast slakteri till att ha andra livsmedel, ja till och med mjölk, berodde på att Friden Sandberg som hade köpt bredvid varande kiosk hade begynt att ta hem även kött produkter. Då tyckt Åmans att Friden kunde få smaka på konkurens, varpå man byggde om sin butik för att passa även för Livsmedel. Detta sagt som en parantes.

Vi köpte huset och började reparera detta. Det fanns mycket att ta i. Byggnader (uthus)runt hela tomten förutom mangårdsbyggnaden.

Mangårdsbyggnaden gjordes om helt och hållet invändigt. Livsmedelsbutiken togs bort och rumsindelningen och väggar gjordes om. Gamla fina saker fick bevaras exempelvis det gamla taket i det som blev vårt finrum. Kallar det så, därför att ingen var där. Butiken blev till ett stort allrum där vi trivdes förfärligt bra, varför det endast var besvärligt att gå till finrummet.

Övervåning inreddes och uthusen reparerades. Jag byggde här av ”Fuset” Ladugården en bra verkstad för att kunna snickra. Skaffade mig virke som las upp så att jag kunde få fram torrt snickarvirke när jag så önskade. Gran, tall, Björk. Det var bara att sätta igång att göra något.

Först blev det ett antal möbler varav den som tog mest tid är en ”cheffonje” den tog mig ett par år av ledig tid att göra. Sedan blev det ett antal fioler och en nyckelharpa. Många björk vrilar har fixats till enligt mitt huvud. Det svarvades och det påtades på fritiden. Måleriet hade fått stryka på foten för snickeriet.

Min far blev pensionär och kom att börja använda min verkstad på gamla dar. Pappa var egentligen mera för lite större saker. Att spanta upp hus eller göra en garderob på plats var och hade varit hans huvudnummer. Nu fick han börja jobba med mindre saker. Egentligen hade han inget riktigt bra tålamod när saker skulle göras. Han ville se resultat snabbt. Helst ville han gå till snickeriet och när han gick därifrån, ha det gjorda alstret med sig hem för att visa mamma.
Sedan byggde jag nytt hus där jag bor idag. Visserligen denna gången med Bygghjälp. Några timringar och mindre hus har blivit till under åren.

Mina händer har alltid varit bra. Om jag ber dem att göra något , så gör händerna det. Det är ju ganska bra. Jag är händig som det heter.

Nu fick jag för mig att jag skulle snickra några träfigurer. Då gör dom, händerna det. Tyvärr är det med händerna som med datorn, att man måste ge dem någorlunda vettiga order.

Vet man inte hjärnan hur en kropp ser ut, så är det svårt för händerna att fixa detta. Det man tror man vet, kan skilja sig mot verkligheten. Dessutom är det nog så, att man måste överdriva ansiktsuttryck och kropp, lite grann för att det ska bli bra. Göra det mer åt karikatyrhållet för att det ska se mera likt ut.

Har gjort några figurer och målat dem i lämpliga färger. Fler lär det bli. Käppar som ser lite olika ut, har jag snidat ett fyrtiotal av. Får väl se hur länge detta håller i sig. Det är i alla fall kul att pröva på nya saker. Bilder kan man se på Webben på min blogg. www.idetage.se  och klicka på Blogg.

Bilderna visar figurerna uppställda framför tavlor som jag tidigare målat.

(Teneriffa och Myren.)

Hur Bolagen Byggdes!

Avgörande val.

Det är inte alltid som man själv fattar de beslut som innebär stora och drastiska förändringar i ens liv.

I många fall kan det dels vara att andra helt enkelt fattar besluten eller att man helt enkelt låter tiden löpa , eller ser den an.

Vid tidpunkten för att jag skulle lämna Polar Olje Ab, ett bolag som jag startade men som jag numera hade överlåtit hela äganderätten åt Shell, hade jag sett till att under en tid av två år sitta som bolagets ordförande, anställd av Shell.

Det kom att innebära att jag som numera ägde Petrinis kunde ägna mig åt, att se till att det bolaget levde i god sambios med Shell.

Jag hade av mina tidigare anförvanter fått löftet att köpa Petrinis. Trots att de inte precis hurrade över att jag köpte ett cisternbolag. Å andra sidan så kunde jag som ordförande och Shell som partner fara väl av att den lagring vi behövde för tillfället bäst skedde i Piteå.

Denna åtgärd med köp av Petrinis hade skett två år före det jag lämnade stolen som VD.

Ytterligare en tid före dessa två sista år som VD hade jag tagit in min son Roland som säljare i bolaget.

När jag lämnade Vd posten för att enligt avtal ägna mig åt styrelseordförande posten, hade jag att se till att jag hade någon spelare som tog över rodret i bolaget som Vd på Polar.

Min son var vid detta tillfället lite för ung, trots gott gry i kroppen.

Jag hade för något år sedan anställt Hans Ögren som ekonom på bolaget. Han var intresserad och hade varit hockeyspelare och hade en trevlig framtoning. Efter några år på denna plats insåg jag att vi behövde göra vissa omdisponeringar av våra styrkor.

Allt eftersom våra framgångar kom på marknaden så ökade också kraven på den ekonomiska redovisningen och på hela administrationen. Jag hade tyckt mig märka att Hans hade en del problem med de ökande kraven som såväl jag som Shell ställde på honom.

Han var emellertid ingen som jag ville skulle lämna skutan utan bad honom att fundera på att skifta arbetsuppgifter på bolaget. I stället för ekonomichef så ville jag att han skulle tillträda platsen som försäljningschef.

Det kan kanske synas som övermaga att ha en sådan i den förhållandevis lilla bolaget som vi var.

Men bolaget hade jag under denna tid organiserat så, att i stället för att de återförsäljare eller ombud som jag skaffat sen tidigare, så skulle de nu få en viss annan betydelse och arbetssätt.

Vi hade i bolaget nu tio ombud som vi gjorde till distriktschefer. Dessa behövde en allt närmare kontakt med oss på huvudkontoret i Piteå.

Jag hade under många år, dels skaffat alla dessa ombud, dessutom skött alla kommunikationer med dem. Allt eftersom Roland började fungera på hemmaplan som säljare, var det naturligt att lägga ett allt större och större ansvar på Hans för att sköta våra Distriktschefer som vi nu hade gjort dem till.

Det hade också den fördelen att jag fick mera tid att ägna åt strategisk verksamhet. Att utveckla bolaget till ett såväl större som skickligare sådant.

Inte utan kontroverser skedde det gradvisa bytet. Man hade från Distriktschefernas sida organiserat sig så, att vi skulle uppfatta dem som en starkare part. Man hade bildat ett bolag där alla Distriktscheferna var delägare.

Man hade utsett en Vd i bolaget vilken blev Lejf Selberg från Boden.

På deras bekostnad så utförde han sålunda tidvis förhandlingar för gruppen och uppträdde med den ackuratess om hans officersbana hade lärt honom. Han var lärare på helikopterskolan i Boden som sitt egentliga yrke.

Han var en av de två Distriktscheferna som inte hade egna transportbilar för distribution av bränsle åt oss. I övrigt hade alla en eller flera bilar.

Hans insats låter jag vara därhän. Han gjorde i vart fall inte jobbet annorlunda att sköta om dessa herrar. Däremot kunde man ju skönja vilka som voro drivande i förhandlingarna med oss om olika typer av förbättrade villkor för dem. Problemet dem emellan var, att det cirkulerade en rad olika villkor i förhållningssättet till oss. Ett kunde vara att vi i taxeberäkningen på ett område gått med på att betala något mer per kubikmeter levererad volym på grund av att det saknades volym inom området för att Distributören skulle kunna leva på saken. Å ville vi finnas till och försöka skaffa en vettig volym så kostade det. Andra kunde tycka att det var fel gentemot dem. Problemet fanns inte medan de var oss de pratade med enbart. Nu hade de med Vd hjälp börjat prata om dessa och många andra saker med varandra. Det innebar vissa slitningar i gruppen.

Alla förstår då att det tar lite tid att hålla i och reda ut och tala folk till rätta en hel del tid. Millimeterrättvisa i dessa fall omöjligt.

Dessutom hade varje distriktschef ett väl utpekat område man skulle sälja inom. Dessa gränser var en ständig fråga på dagordningen om, hur krockar inom gränszonerna skulle undvikas. Alla ville sälja och distribuera och därmed tjäna pengar. Man föll då lätt för frestelsen att även sälja någon skvätt här och där på grannens område.

En del Distriktschefer var hart när omöjliga på detta, medan åter andra skötte det bra. En del hade ett hetsigare humör än andra.

En del behövde vår centrala hjälp mer, medan åter andra klarade sig ganska bra själva.

Det var dessa frågor som Hans sattes att allt mer sköta om. Parat med offerter och besök hos större kunder hade han fullt upp. När jag nu insåg att tiden kommit för överlämnandet av rodret till någon annan så var valet enkelt. Det blev Hans.

Innan jag gav honom jobbet hade jag haft ett ingående samtal med honom om mitt fortsatta engagemang för bolaget skulle se ut. Jag skulle under två tidsbestämda år arbeta som styrelseordförande. Vid denna diskussion jag hade med honom tog jag givetvis upp mina cisterner ute på Haraholmen och hur jag tyckte att han borde hantera lagringen.

Vi hade tjänat pengar på att ha dessa cisterner disponibla för Polar. Vi hade kunnat köpa in försvarsvolymer och blanda saker i depån. Vi hade kunnat köpa någon volym då och då för goda priser och tjäna pengar på detta. Jag gjorde också klart att bolaget självklart inte hade något att frukta från min sida. Jag var nöjd med de arrangemang som vi hade då.

Jag var väl kanske en inte allt för Shell lydig Vd på ett antal punkter. Ett var att jag oavsett att Shell noggrant påpekat när vi började samarbeta med dem att jag aldrig skulle acceptera ett inköpspris som var högre från Shell än från någon av deras konkurrenter, då skulle jag ifall jag ville köpa av andra utifrån. Det gjorde jag naturligtvis också. Ständigt dock med en viss förvirring från huvudmännen.

Hans var inte den typen som på någon punkt tog strid med någon proselyt på Shell. Shell hade för vana att sätta till som chefer för dotterbolagen, någon som förtjänat det genom mångårig tjänst på olika ställen i organisationen.

En del bra sådana personer, en del mindre bra.

En mindre bra sådan Chef kan naturligtvis tycka att en dotterbolagschef alltid ska lyssna på vad han som tyckandes vara ägarens förlängda arm uttrycker. Varför stressa huvudmännen när man lever lugnare om man inte gör det. Hans stressade dem inte på det viset.. Han hade svårt att argumentera för annat än att köpa allt av Shell systemet.

Detta innebar att allt efter tiden gick, minskade inlagringen i mina Cisterner, medan uttagen så sakteliga flyttade till Luleå där Shell hade varor.

Med det flyttade också friheten. Friheten att kunna göra som man vill i inköpsfrågorna. Jag såg också att jag tillfrågades alltmindre om sådana beslut som Hans tog. Jag hade då ett samtal där jag yppade mina farhågor om vad jag kanske måste företa mig, om det inte blev bättre med lagring.

Jag hade i bolaget en bra insyn i den dagliga verksamheten trots att jag ej deltog i densamma. Detta på grund av att min son fanns kvar i bolaget.

Över landet strömmade det in rapporter från andra Shell Dotterbolag om de nya tiderna i Shell. Friheten var på väg att tas från de anställda på dessa bolag.

När jag hade ett år kvar av mitt kontrakt med Shell, hyrde jag mig ett litet kontor mitt inne i Piteå. Här satt jag nu och begrundade min sits.

Ute på Haraholmen (hamnen)hade jag depåkontor med två anställda. En depåchef och en Gunvor Westerberg som skötte bokföringen. Allt utan datorer.

Nu kallades min son in till Vd Hans Ögren där han utfrågades om att det gick rykten om att jag skulle starta upp nytt bolag inom oljebranschen med bas numera ägda Petrinis.

Inte nog med detta. Man ringer mig från Shell i Stockholm och vill ha ett sammanträffande med mig. Det var samme man som numera var chef över dotterbolagen Sverige.

Han bad mig komma ner till Stockholm så att vi kunde få resonera om diverse saker. Jag bad honom ifall han hade något att prata om komma upp till Piteå.

Han kom och vi gick igenom hans frågeställningar. Jag berättade att jag såg allvarligt på att de lagrade allt mindre hos mig. Men jag tyckte nog ändå, att vi bägge var rätt nöjda med det samtal vi haft.

Det går emellertid inte mer än ett par veckor så kommer min son till mig och berättar att Hans haft ett samtal om de fortsatta ryktena om en start av försäljning från min sida. Där av hade Shell tyckt att det var tveksamt att ha en ”orm vid sin barm” som man uttryckte det. De bad honom därför ta ledigt några dar och fundera över saken. Han skulle med denna oönskade ledighet komma tillbaka till Shell och förklara sin lojalitet till Shell eller Polar som bolag. Han fick inte sparken utan i stället ville man med ett sorts skrämskott avhålla mig, dessutom numera oss från några dumheter. Han skulle vara välkommen tillbaka kommande vecka. Jag hade just då, med min hustrus och barns välsignelse, köpt gamla hotell Christoffer ett hotell mitt i staden och visste inte riktigt hur och vad som skulle komma ut av den affären.

Vi diskuterade saken om den ej tänkta ledigheten som Roland fått ta. Kom överens om, att inte ge något svar alls. Något hade det förargat både Roland och oss andra.

Jag samlade mina barn och hade ett möte med dem på mitt kontor.

Christina jobbade vid denna tidpunkt på ett försäkringsmäkleri i staden.

Hon hade tidigare haft jobb inom resenäringen och på försäkringsbolag i Göteborg.

Vi bestämde nu att vi skulle jobba tillsammans under några år.

Efter en tid ringde Hans upp och frågade om Roland hade bestämt sig för hur han vill ha det i framtiden. Hanfick svaret att han tänkte fortfarande och ville inte ge något svar. Allt av oss uträknat för att de skulle få sväva i ovisshet om händelsernas fortsättning. Så småningom ställdes dock frågan på sin spets, och Roland svarade med att säga att han hade nya och andra planer än vad Hans eller Shell hade trott att han hade. Jag kommer inte tillbaka. Oavsett att de försäkrade att det kanske hade varit dumt med den tvingande ledigheten.

Vi snodde och vred på det gamla hotellet och hade så när hyrt ut det till skatteverket som kontor.

Christina kom nu i allra sista minuten med en relevant fråga. Har vi någonsin räknat på utfallet om vi bygger om det till ett modernt Cityhotell.

Kl 11 00 i morgon ska vi skriva kontrakt med Skatteverket!

Då får vi räkna på hotell alternativet i natt.

Det gjorde vi. Ställde upp tre olika alternativ. Viken uthyrningsgrad och vilka priser vi trodde på.

Lägsta, mitt emellan eller högsta alternativ. Dessutom kostnaden som var rejält högre för renoveringen som hotell, dessutom möbler och utensilier.

Dagen efter kl 11 00 kom vår hyresgäst och ville skriva avtal med oss. Vi tackade artigt nej och hoppades i stället att vi skulle bli en bra kund åt skatteverket med vårt hotell.

Roland var i full färd med att tillsammans med mig Gunvor och vår depåchef lägga ut rälsen för vårt nya bolag.

Skoogs Bränsle Ab

När vi blev ett lag.

Vi hade nu ett nytt möte. Ett möte om vårt förhållningssätt till varandra.

När jag tillsammans med Margit satt och pratade om våra beslut om dels restaureringen av huset till hotell och dessutom att starta upp försäljningen av olja i olika tappningar och variabler, så kom frågan naturligtvis ifall det skulle lyckas och om vi skulle kunna hålla sams under tiden som detta skulle pågå.

På kvällen säger Margit att jag tror att det vore bra om Ni hade ett djuplodande samtal om detta.

Nästa dag så förde jag detta samtal med mina barn. Ett viktigt samtal vill jag påstå. Tror att mycket av oenighet i företag skulle kunnat undvikas om ägarna talade i förväg om möjliga faror på vägen.

Roland hade haft ett bra avlönat jobb på polar och tjänade avsevärt mycket mer än vad Christina gjorde. Det var ett av de möjliga stötestenarna.

Roland representerade någon gång då och då på olika krogar och matställen. Han reste ständigt och var i behov av bra bil. Dessutom var hela omkostnadsläget högre i hans fall.

Hur gör vi med detta?

Vad ska vi ha för lön för de olika arbetsuppgifterna?

Jag satt tyst och väntade på deras reaktion. Roland tog ordet och sa, jag tycker att vi alla tre tar ut samma lön. Var och en av oss jobbar och sliter på sitt håll. Någon olika lön tycker jag inte vi ska ha.

Nu kände jag mig stolt. Det var den som hade högsta lönen av barnen som tyckte att de skulle dela lika på inkomsten. De andra sakerna resor och liknande avhandlades på samma sätt. Vi var rörande överens om att det inte var någon löneförmån att sitta på krogen eller att resa runt och inte få vara hemma.

Saken var ur världen och vi kunde sätta igång att jobba under dessa premisser.

Som förstebaron i sällskapet de svenska oljebaronerna hade jag träffat oljebaronen Tore Persson på Norsk Hydro. Första gången faktiskt i London på något party därstädes.

I en diskussion under den kvällen kom jag att fråga honom om de hade något intresse av att starta upp verksamhet i Norra Sverige.

Herr Persson tände faktiskt till och lät mig förstå att det skulle vara trevligt att om det passade sig fortsätta resonemanget vid snarast möjliga tillfälle.

I åminnelse om detta samtal kontaktade jag honom och bad honom komma upp för konsultationer.

Christina sade upp sig på mäkleriet och startade upp med planering offertupphandling av bygget och de olika entreprenörer vi behövde för att bygga. Roland var ju redan ledig.

Förutom byggeriet skulle alla möbler köpas in och färger och material till allt bestämmas. Vi åkte runt och tittade på andra hotell och försökte vid varje tillfälle göra oss en bild av hur det skulle passa i vårt hotell.

Utsidan av huset var trist, men där kunde vi genom en lycklig försorg komma på hur det skulle bli. Jag och Margit hade för något år sedan sett ett litet hotell nere vid Gardasjön som hade gula bågformade markiser.

Så skulle utsidan se ut. Kompletterat av bågar av plåt under och en entré som hade ungefär samma typ av layout.

Stadsarkitekten nästan grät när han hörde vårt val.

Jag kan försäkra att det är en grannlaga och stor arbetsuppgift att designa ett hotell. Dessutom i ett retrohus byggt efter den tidens standard. Ständigt dök det upp problem.

Inget av de förra ägarnas saker eller stil dugde. Hotellet var drivet i botten när vi tog över.

Allt revs och slängdes för att kunna bygga från grund utan att ta hänsyn till att något skulle vara kvar.

Det gällde dessutom att redan nu börja tänka på hur vi skulle se ut gentemot kund. Sälja oss redan under byggtid. Till vem och hur?

I källaren hade man till stängningen eller konkursen kört med en nattklubb. Det ville vi inte ha. Ej heller skulle vi ha en fullödig restaurang utan endast en vacker frukostmatsal som kunde betjäna våra boende. Dessutom skulle hotellet göras fint för att ha konferenser. Hotellet låg ju mitt i staden och man kunde därför förvänta sig att det skulle vara relativt lätt att fylla med konferensgäster.

På den andra sidan jobbade vi med hur tänket skulle vara på oljesidan. Hur ska vi sälja. Vad ska vi sälja och till vem.

Några kunder hade vi ju inte än. Vi var dock tillsammans stadens i särklass duktigaste team vill jag påstå. Alla hade vi bakgrund som säljare och nu hade vi även fått ett visst mått av besatthet. Vi skulle lyckas!

Nu skulle ett varumärke åter igen skapas. Hur skulle vårt namn se ut? För ett antal år sedan skapade jag ett varumärke i Polar Olje AB. Hur skulle vårt nya se ut?

Vad ska vi heta?

Hur parar vi ihop detta med vårt hotell?

Vad ska det heta?

Vi ritade trianglar och ovaler och ringar. Förkortningar och travesterade i alla möjliga namn som hade med Norrland, Piteå, eller Sverige att göra.

Så småningom fastnade vi för att skriva Skoog i en oval och lägga företagstyp under. För Hotellet blev det Skoogs oval och under City Hotell.

För oljan Skoogs i ovalen och under Bränsle AB.

En byggsten klar.

Så kunde vi börja at trycka upp trycksaker i form av visitkort, broschyrer och säljstödsmaterial för såväl hotell som Bränsle.

En annan brännande fråga var om vi skulle göra som tidigare arbeta mot återförsäljare som vi hade gjort under Polar tiden.

Vi visste vilket stort arbete det låg i att underhålla en säljkår som ryckte och slet tidvis åt olika håll. Det hade vi fått nog av. Bestämde oss därför att vara kedjans sista länk själva. Vi skulle helt enkelt börja konkurera med de tidigare ombuden på vissa ställen.

För oss var emellertid Piteåmarknaden för närvarande tillräckligt stor för att börja ta i fler problem än vi behövde.

Många av de gamla kunderna som vi hade haft på Polartiden var oss som säljare trogna. De fick ett besök av oss eller en telefonsignal om att vi nu skulle börja sälja i eget nytt varumärke.

Ja, det gick inte bara bra, det gick mycket bra.

Tillsammans pressade vi byggarna för att likt fågeln Fenix resa sig ur askan och få sätta igång hotellet.

Norsk Hydro fanns inte på våra breddgrader vid denna tidpunkt. Deras engagemang fanns upp till Gävle. Men som alla vet så är det en bra bit ner till Gävle. Bolaget ville gärna bli landsomfattande i Sverige och hade därför ett stort intresse av samarbete.

Jag hade enligt det kontrakt jag upprättade med Shell, vid överlåtelsen kvar en tid av nästan ett år innan jag kunde företa mig något.

Vi gjorde ett träffade ett avtal med dem om att samarbeta.

Vi hade visserligen nästan ett år innan vi med vårt bolag kunde sätta igång och trumma på stora trumman för vårt nya bolag. Det förhindrade oss inte att göra ett avtal av den typen att vi skulle börja sälja åt dem vid en viss fastställd tidpunkt. Därav gjordes det upp två avtal. Det ena avtalet gällande lagring och distribution, det andra gällande försäljning. Vårt försäljningsavtal hade en klausul om att vi skulle för Norsk Hydro sälja varor just på Pite bygden. Alla vet ju hur stor den är. Egentligen hela Sverige. Åtminstone i våra ögon.

Jag gav då broder Tore en idé. Kanske om de samlade de återförsäljare eller ombud vi haft inom Polar, så kunde dessa måhända förmås att börja försäljning åt Hydro i stället för som nu Shell.

Tore tyckte det var en god idé. Du får uppdraget att ombesörja ett sådant möte.

Jag kallad dem till ett möte i Finnland. Det var av rädsla för konkurrensverket, som nyss hade givit stora böter för att bolag talat med varandra. Hydro kom med två representanter till mötet.

Dels Baronen Tore Persson, dels en som var deras försäljningschef i Stockholm. Denne man hade ett väloljat munläder och lovade guld och gröna skogar. Ibland tog Tore fast honom när han gick för långt i sin iver att fånga grabbarna.

På detta möte var jag och Roland närvarande från vårt företag. Vår strategi var, att det skulle gagna oss ordentligt, i form av at vi kunde genom de lagringsavtal vi gjort, tjäna pengar på deras försäljning.

Lika klart gjorde vi att vi inte skulle vara någon sammanhållande länk för att få dem att fungera tillsammans med Hydro och varandra.

De skrev ett avtal som signerades några dagar senare och sa därför upp sitt partnerskap med Polar Olje och därmed Shell.

Med viss tillfredställelse noterade såväl Roland som jag att det hade varit förståndigt av Polar att se till att vi hade varit nöjda med att ha dem som inlagrare. Det vill säga, att de inte hade flyttat volymer till Luleå Ex.vis. Att timeout man beordrat för Roland inte hade varit en god ide.

Ombuden drog igång med sin försäljning och vi lagrade i våra cisterner upp olja för Norsk Hydro.

Att ombuden från Polar kom in i bilden gjorde dock oss en aning beskurna i vårt sätt att sälja.

Vi gjorde ett avtal med Hydro om att vi skulle fungera som prisövervakare och säljledare i så måtto att vi skötte om deras följsedlar och prissatte och behandlade leveranssedlarna klart för fakturering.

All olja levererades genom vår depå. Vi fick ett hyggligt genomslag av varor på vår depå.

Eftersom vi numera inte hade ansvaret för dessa återförsäljare, så lät vi dem prata med Hydro direkt. Vi brydde oss om vår del. Det var för oss nog.

Så småningom så dog dessa mindre återförsäljare ut. Volymerna blev inte större men kostnaderna ökade. Sålunda tog en efter en sin Mats ur skolan och ägnade sig åt annat.

Vi som var kvar på marknaden fick å andra sidan en allt större volym.

Vi kom bra överens med Tore Persson. Han var Norsk Hydros starke man. Han var egentligen den som skulle vara ansvarig för distribution och lagring. Men Tore hade grepp om hela bolaget. Han bestämde och donade. Aldrig blev byggnationer riktigt så billiga som han hade önskat. Men när det väl var klart med objektet ifråga så var oljebaronen Tores hand något att lita på.

Visserligen så hade man i Hydro en staffagefigur vid namn Markeborn, som skulle fungera som Vd. Han hade samma status som Jesus. Alla antog att han fanns men ingen hade sett honom. Han brydde sig inte om att träffa oss Ex.vis. Han hade helt enkelt aldrig tid får man anta. Trots att vi blev deras allra största säljare. Vi hade å andra sidan mest att göra med deras andra Persson med förnamnet Jan, som jobbade för Hydro och Tore. Han byggde om Cisterner och utlastningar för vår räkning.

Hotellet var nu klart och våra första gäster frotterade sig i våra nya fräscha möbler. Sängar som kunde hissas i olika nivåer och internet på varje rum.

Vi hade nu också insett fördelen med att ha ett hotell. Ett hotell är alltid positivt som tankeobjekt. Medan olja knappast kan sägas vara det. Vi kom på detta sätt att knyta ihop vår marknadsföring för de bägge produkterna så, att vi gjorde och gör, i princip mest reklam för hotellet och sprider därvid Skoog namn i en positiv anda.

Så gör vi än idag. Hotellet får dra kostnaden för en marknadsföring som borde ligga på andra bolag i koncernen.

Vi hade nu hittat bra arbetssätt för vårt företag.

Under denna första tid, kom Christina att sköta större delen av jobbet som administratör förutom att också få igång hotellet. Inget jobb som hon hade precis längtat efter att få axla. Men hon gjorde det.

Allt eftersom vi växte började hemmaplan Piteå känns trång.

Vi visste att i Skellefteå fanns ett mycket duktigt företag som praktiskt taget behärskade denna del av västerbotten. Under årens lopp hade Polar och andra bolag gjort tappra försök till inbrytning på denna byggd. Alla utan goda resultat. Jag minns inte skälet till varför vi fick reda på att bolaget möjligen kunde vara till salu. Jag tror dock att jag gjorde ett besök hos dem och hamnade i den situationen att jag frågade om de möjligen kunde tänka sig att sälja till oss.

Jag fick ett jakande svar om vi bara kunde komma överens om priset.

Saken var den att de hade jobbat upp en stor volym i Skellefteå på såväl tunna oljor som Diesel och smörjoljor. Dessutom hade de en annan värdefull detalj som vi fann mycket intressant nämligen att de hade hand om all Gasförsäljning åt dåvarande Esso.

Alla som skulle handla med eller sälja eller gasol från Örnsköldsvik och norrut, hanterades av Skelleftebränslen. De var grossister på hela detta gigantiska område. Numera heter denna gasförsäljning Air Liquide, och på Piteåområdet sköts denna affären av Piteå Transport. Dom är dessutom duktiga på sitt arbete som säljare och distributörer av alla dessa produkter.

Företaget drevs av tre st delägare. Dels av Hans- Olov Petterson som var den borne säljaren. Han kunde få vilken kund som helst med på vagnen. Han berättade historier i en flödande takt och hade en säljenergi utan dess like. Vilken man.

På kontoret hade man Sture Sehlstedt som var deras ordningsman. Han var den förste på mornarna och kokade morron kaffe och såg till att chaufförerna stack iväg med bränsle på rätt ställe. Han skötte deras ekonomi och var deras goda fé.

Den tredje var, den då unge mannen Per Erik jakobsson. Hans arbete var telefoner säljarbet och Gas.

De hade kommit till en punkt där de med den olika ålder de hade ville börja tänka på at avveckla sig själva.

Det kan vara ett problem i vilket företag som helst. De hade bestämt att de skulle sälja och kersa in pengar för en bra ålderdom. Men man hade ett kriterium som vägde mycket tungt. Man vill ju fortsätta och jobba kvar på bolaget precis som förr. Där kom deras önskan om frihet att jobba och göra som man vill, att vara den främsta orsaken till att det blev vi som kom att köpa dem.

Oss passade deras frihetsönskan som hansken. Vi hade ju alldeles nog med det som vi sedan tidigare ägnade oss åt.

Hans Olov var då deras VD.

Många roliga stunder hade vi med den mannen.

Att få honom till att sätta sig ner och göra en budget var inte ens att tänka på. Men sälja kunde han. Dess like fanns inte. Redan nu kunde man spåra att den framtida självklara ledaren var Per Erik. Han hade alla getterna inne. Tänkte mycket strategiskt och kunde se framåt på ett förtjänstfullt sätt.

Vi tog upp inköpet av Skelleftebränslen med Norsk Hydro som ville att vi ögonblickligen skulle bryta kontraktet med Esso som det då hette. Vi har aldrig brutit några kontrakt och kommer inte att göra det nu heller var vårt svar. Däremot ska vi om vi får ett tillägg till nuvarande avtal med Er gärna skriva på också för Skellefteoljor med Er. Men med början först när avtalet ger oss den rätten.

Skelleftebränslen hade vid denna tidpunkt mer än dubbelt så hög volym som vad vi sålde i Piteå.

Man var fler anställda eftersom man drev distributionen i egen regi. I Piteå lejde vi ut transporterna till åkare på plats.

Avtal och försäljning löpte på bra. En annan plats som vi inte heller var så bra på, var Luleå. Där fanns emellertid ett mindre bolag som vi förvärvade. Norroljor hette det. Vi gjorde avtal om att den gamle ägaren skulle vara kvar under en tid för att se till att allt fungerade och för att vi trodde att han var en relativt duktig man. Det var han inte. Kanske hade han varit det. Nu hade han blivit till en stor hämsko för företaget. Skälen låter jag vara därhän.

Vi tvingades avlägsna honom från jobbet. Detta under viss vånda. Ett skadestånd tvingades vi lägga ut, enär han inte fick jobba kontraktstiden ut.

Allt eftersom tiden gick så tog Roland över ruljansen på oljesidan mer och mer. Ja för att inte säga , helt.

På styrelsesammanträde i Skellefteå lägger Per Erik fram ett förslag om samarbete med Skelleftekraft på ett nytt energiområde.

Pellets.

Skelleftekraft skall bygga en fjärrvärmeanläggning för att förse hela staden med värme. Den ska drivas med spill från skogsbruket i bygden. I samband med bygget av denna anläggning kommer man att komplettera den med en anläggning för träpellets.

Tidigare hade man eldat spån och flis, men nu skulle man bygga en fabrik som framställde Pellets. Pellets är en träprodukt som kokats och separerats och torkats från vatten. Sedan trycker man det genom en press som gör runda korvar med en diameter på mellan 0,5 och en cm grovlek. Torrhalten är ca 95 % och innebär att en väldigt liten näve av detta material motsvarar en rejäl vedklabb.

Jag har fått reda på detta säger Per – Erik och har pratat med kraftbolaget om att få vara deras säljkanal. För att lyckas med detta jobb måste jag köpa ett par lastbilar ytterligare.

Kommer vi att tjäna några pengar på detta frågar jag. Det går inte räkna hem idag, men kanske om något år.

Vill Du börja med detta och ta ansvar för att vi gör det på ett bra sätt.

Ja, jag tror på projektet.

Då kör vi var vårt beslut. Per Erik köpte bilar och började sälja pellets. Det var naturligtvis svårt till en början eftersom egentligen ingen hade panna för att direkt börja elda med detta medium.

Fabriken producerade och vi fattade beslut om att anställa någon som bara sålde pellets pannor och pellets kaminer.

Staten hade gett oss hjälp i starten med att inte beskatta detta bränsle någonting. Det blev bara ungefär halva kostnaden att elda med detta i förhållande med att elda med olja.

Vi sålde allt mer och mer av produkten. Detta allt eftersom installatörerna han med att montera aggregat åt kunderna för att kunna elda med pellets.

Snart nog så blev detta en stor del av hela vår verksamhet. Bilar köptes in i en strid ström för att kunna efterfrågan stången.

Per Erik hade haft helt rätt att på sikt kan det bli en hygglig affär.

Vår affärside var att vi skulle vara kundnära och kunna ge kunderna service i önskad mängd. Vi köpte anläggningar för lagring av diesel i nyckelräkneverk och kortverk. Vi ställde upp på storindustrins propåer om service och underhåll även inne på industriområden som var deras privata.

Vi startade obemannade bensinstationer och liknande på Dieselsidan.

Expansionen fortsatte med att vi köpte in dels ett oljeföretag i Umeå, och dels anställde branschkunniga medarbetare från andra bolag i Umeå.

Allt längre som jag kommer fram i tiden så är det inte längre jag som driver dessa frågor och gör åtgärder. Det är min pojk Roland med hjälp av vår duktige vän från Skellefteå.

Under samma tid som ovan beskrivits kom vi fram till att vi för att driva verksamheten på ett kostnadseffektivt sätt måste bygga oss ett huvudkontor där vi rymmer alla verksamheterna. Samtidigt hade vi börjat utbyggnaderna av kontor och lager i Piteå.

En dag kommer Tore till oss och säger att han ska upp och se på hur de ska bära sig åt för att lägga ner den depå de har i Holmögadd.

Vi följer med Dig och tittar säger jag och Roland.

Vi åker ner och konstaterar att cisternerna är i hyggligt skick men på fel plats. Om vi hade haft dem i Piteå, så skulle vi gärna ha tackat ja till dem. Tore räknar på vad det skulle kosta att skrota cisternerna och börjar fundera på, om man kunde lyfta upp dem på en pråm, så skulle det vara möjligt att flytta dem till Piteå. Vill Ni köpa dem?

Visst svarade vi.

Att skrota dem skulle för Tore bli dyrare än att ge bort dem åt oss, förstod vi.

Wiren kom med pråmar till Holmögadd och vi kontaktade en specialfirma med jättekranar som skulle lyfta ombord cisternerna och sedan lyfta av dem i Piteå.

Det blev ett spännande företag. Vi hade låtit gjuta fundament (grund) som cisternerna skulle ställas på. Tyvärr så var vi tvungna att lyfta cisternerna över ledningsgator av rör som gick på ungefär tio meters höjd över vägen. Med några cm till godo så gick allt väl och vi kunde sätta ner dem på rätt plats. Priset vi bjöd för arrangemanget var en krona för bägge. Då vill vi ha dem levererade på anvisad plats.

Cisternerna används allt sedan dess i vår normala verksamhet.

Under denna tid som jag beskrivit så hade Småstadens affärsgalleria, Stadens skrytbygge gått i konkurs.

Konkursförvaltare var advokaten Gunnar Granström.

Under nära tre år hade gallerian förvaltats av honom. Skälet att det tog en del tid var att det tvistades en del mellan tidigare ägarna av gallerian. Dessutom var Granström hårt ansatt av många konkurser. Han arbetade hårt, men fick ändå se att arbetsbördan bara ökade. Han var populär i detta yrke. Sen kanske han knappast behövde skynda på ärendet, eftersom han till skillnad från tidigare ägare inte hade någon skuld. Bolaget var ju i konkurs. Inga räntepengar eller avbetalningar. Endast löpande kostnader och underhåll. På intäktssidan lika mycket som när man var tvungen att räkna alla kostnader.

En dag när jag träffar honom på stan efter en lunch frågar han mig om vi inte borde lägga in ett pris på objektet.

Jag går hem till mina ungdomar och frågar om de tycker att vi ska göra det. Svaret blev jakande och vi la in ett pris som vi tyckte var relevant.

I Piteåtidningen hade stått om vad ett tänkbart pris kunde röra sig om. Vi lade oss omkring detta pris.

Efter några dar kontaktade Gunnar oss och sa att de hade tittat på anbuden och funnit vårt anbud vara det som de som konkursförvaltare förordade. De skulle endast höra med fordringsägarna om de var av samma uppfattning. Han betonade att det låg inom konkursförvaltarens domän, att försöka se vem som kunde ha störst möjlighet att säkerställa att småstaden förblev ett roligt och spännande centrumhus (galleria), som medborgarna gillade. Där såg han oss som en bra ny förvaltare.

Vi tackade för omdömet.

Efter ytterligare någon dag skrev vi kontrakt och tog över fastigheten.

Christina hade nu bytt ekonomichefsjobbet mot ett jobb med våra fastigheter och hotell. I hennes ställe anställde vi en man som vi hade stort förtroende för av flera skäl. Dels var han mycket Datakunnig. Dels var han någon sorts ekonom. Det var Dennis Sundquist. Han skruvade nu upp hastigheten på övergången till vår datorisering.

Vi skulle nu bygga ihop fastigheterna i centrala staden och ta tillvara på de synergieffekter som låg i att äga två fastigheter i samma kvarter som dessutom på vissa punkter redan var hopbyggda.

Vi kunde nu genom de stora kylanläggningar vi hade på småstaden nyttja också dessa för hotellet. Värmeanläggningarna byggdes ihop så att vi kunde nyttja överskottsvärme från Kylanläggningarna i småstaden för att producera värme för hotellet.

De stora el centralerna kunde bindas samman och anslutningspunkter minimeras till att endast gå genom ett eget ställverk. Vatten kunde kopplas ihop och förbilligas.

Vi kunde ha samma vaktmästare som skötte bägge objekten. Christina bar ansvaret för dessa saker. I den mån som det behövdes råd och dåd så satt vi numera tillsammans på samma kontor vilket gjorde diskussionerna oss emellan enkla.

Anders Skoog, en brorson jobbade numera åt oss. Han var duktig och noggrann. En riktig pärla. Han hade god tumme med våra kunder och var vår Depåchef. Han byggde om och han ritade objekt åt såväl oss som åt Norsk Hydro. Han var ansvarig för Skoog Tank AB, med hela vår depåavdelning, våra tankar såväl att de var uthyrda eller att vi behövde dem själva som till att vår verksamhet gav en rimlig avkastning.

Att driva hotell fordrar sin man. I detta fallet kvinna. Det är mycket planering och många trådar som ska dras i. Reklam Pr marknadsföring. Att hålla ihop handlarna i Gallerian och att göra saker till nytta för dem alla. Dessutom ett antal anställda som ska hålla hotellet i drift.

När Dennis Sundquist slutade efter tre år, så anställdes en ekonomichef som heter Kent Hansson. Efter att han tillträdde insåg vi att de system som Dennis byggt åt oss till mycket stor del var byggda i Linus eller Linus liknande system. De var något vi fick svårighet med. Vi bestämde oss därför för att byta ut detta mot Microsoft baserade system.

Vi satte oss nu ner och funderade på om vi skulle göra slag i saken och anställa en datakunnig konsult på heltid. Eller om vi rent av skulle starta en liten dataavdelning där vi hyrde ut de konsulter vi hade för avsikt att ha.

I samma veva hade Roland vid någon lunch träffat Christer Berglund som berättade att ett antal konsulter som jobbade på ett Dataföretag i Piteå (Martinssons), hade för avsikt att sluta och sätta igång en egen verksamhet.

För att få en något bättre ryggrad i en start skulle vår medverkan kunna vara det incitamentet att projektet blev en verklighet.

De ville ha en sittning med oss innan vi själva gjorde någon egen insats för att skapa ett eget bolag.

Vi tog denna sittning och kom överens med dem om start av ett bolag.

De hade alla som var påtänkta en ganska lång uppsägningstid, varför det kom på vår lott att se till att företaget blev verklighet.

Roland åtog sig detta jobbet.

Jag la själv ut på webben kl 9.15 en fredag, på egen hemsida en annons om att vi skulle starta ett Dataföretag. Innan jag gick hem på kvällen såg vi att vi hade 32 sökande.

Vi tänkte då först att det kanske kunde bli ett tiotal konsulter högst som kunde komma ifråga för anställning.

Nu tog vi oss en ytterligare tanke på om vi inte borde vässa våra krav ordentligt.

På måndag skrev vi in dessa ökade krav. Det var följande. Alla som söker anställning ska kunna ha med sig så mycket arbete att vi ska kunna debitera konsulttjänster så att det skall täcka den egna lönen.

Nu tänkte vi att en del skulle försvinna.

Inte då. Innan veckan var slut hade vi 132 sökande. De bedyrade alla att de mer än väl hade konsultjobb så att de betalade sin egen lön.

Vi tog nu hjälp av Berglund och de som skulle kunna bli stommen till det nya företaget för att välja ut medarbetare.

Bolaget skulle heta Exait.

Vi anställde ett trettiotal konsulter.

Roland var stressad under denna tid. Kontor skulle byggas eller hyras Möbler införskaffas. På två platser Luleå och Piteå bestämdes.

Telefoner installeras Mobiltelefoner inköpas Datorer till alla. Ekonomisystem och administration byggas upp. Tjänstebilar leasas eller köpas in. Vilket arbete. Jag förstår inte hur han klarade det. Samtidigt skulle hans normala arbete skötas.

Men nu var det hele igång. Efter några månader anlände konsulterna i en strid ström allt efter att deras uppsägningstid var överstökad.

Vi hade sagt att vi behöver ha ett kapital av minst 5 miljoner kr för att sjösätta projektet. Vi startade i oktober och skulle enligt budget förbruka ungefär hela kapitalet fram till februari. Detta på grund av att man kan inte debitera kunderna förrän man gjort arbetet.

Efter februari så gick kapitalbindningen ner och vi var igång. Vi klarade det hela på avsett sätt. Vi hade också budgeterat att vårt första år endast skulle rulla runt med nollresultat. Med fölängt bokslutsår till Årsskiftet, så lyckades vi med den bedriften. Sedan dess har bolaget produserat vinst och under senare år dessutom bra utdelningar. Bolaget är i dag så mycket större och finns på många platser i Sverige. De har ett 80 -90 tal anställda.

Det går nu ytterligare en tid. En tid för konsolidering av alla nya affärer.

Ungdomarna hade verkligen med bravur klarat av att axla familjemanteln.

Så kommer nästa propå.

Roland hade hört talas om att den som ägde Kemek fabriken i Öjebyn funderade på att lägga av. Hans dröm var att hitta någon som kunde fortsätta att förvalta fabriken på ett sådant sätt att verksamheten blev kvar och allra helst ökade.

Vi köpte fabriken av honom och har sedan dess byggt större lager och moderniserat verksamheten. Vi behövde dessutom större utrymme för vår smörjoljehantering. Så det passade oss bra.

Verksamheten fortsätter att växa.

Vi lyssnar ständigt av möjligheter att växa genom egna insatser eller genom förvärv. På fastighetssidan köpte vi relativt nyligen in Beliva fasigheten som ligger mitt emellan de två dagligvarudrakarna ICA och Coop Forum.

Vi har startat upp energiförsäljning också i örnsköldsvik och Sundsvall.

Omsättningsmässigt så har vi gjort en fantastisk resa. Vi börjar närma oss de större bolagen på marknaden, (2010 passerar vi en och en halv miljard i årsomsättning) vilket innebär stort ansvar för att ha en riktig hantering av penningflödena.

I vårt fall var det ett utmärkt bra sätt att i ett tidigt skede etablera närhet till Handelsbanken. I alla lägen har de stöttat och hjälpt till för att vi ska känna oss lugna och harmoniska med vår bank.

Å andra sidan har vi väl inte precis stressat dem med oskäliga frågor. Vår ekonomi har under hela denna expansionsfas varit god.

Den andra sidan som naturligtvis ständigt gör sig påmind är att vi har många anställda. Många är beroende av att vi gör kloka överväganden inom företagen. Att vi tar sådana beslut som stärker koncernens gemensamma strävanden efter att ha sunda företag som går med vinst.

Utan vinst så fungerar inga företag.

Kommer att bli intressant att se hur bolaget ser ut om tio år.