Jävrebyn den 30 april 2017

Hur kan det bli så här?

Kåseri!

Förmäle till sammanfattning av våren sommaren 2017.

Eftersom våren och sommaren syns vara över för denna gång dristar jag mig till en sammanfattning av densamma.

Den inföll i år mellan den 25e och 29e April.  Bra väder präglade dessa dagar och med stor frenesi började vi ägna oss åt det man vanligen gör , antar jag, på våren och sommaren. Hustrun började med byte till sommargardiner och en rejäl vårstädning. Vinterkläderna tvättades och gjordes fina och lades och hängdes in i därtill avsedda skåp och lådor. Sommarkläderna hängdes ut och luftades. Shortsen inventerades och hängdes längre fram i garderoben. Långkalsongerna tvättades och lades undan. Fönster och uteplatser skrubbades och en del trädgårdsmöbler hann luftas. Jag registrerade in husbilen som varit garagerad under vintern och körde hem den för genomgång. Motorcykeln samma åtgärder med tillägget att den också skulle besiktigas. Skatter och försäkringar betalades och livet lekte. Det var vår.

Sommarvattnet till utomhuskranen vid garaget skruvades på, för att kunna tvätta bilen och för att kunna vattna blommorna under den förväntade sommaren.

Båten som också den varit på vinterförvaring fick besök, och dagen för dess sjösättning spikades.  Snöskyfflar och sparkstöttingar rengjordes och ställdes undan. Skidor och stavar likaså. Ett par mjuka sittunderlägg togs fram för att under denna vår värma våra stjärtar.

En av dagarna satt vi ute i en skyddad vrå av tomten och gonade oss i värmen. Det hade blivit en tre fyra grader varmt. Solen gassade och vi kände hur vi styrktes i vår uppfattning att den fantastiska sommaren är på gång. På kvällarna lästes reseskildringar över alla fina ställen man kunde besöka med husbilen. Aningen fiske i någon av våra ännu igenfrusna åar bäckar eller älvar. Alternativt besöka fjällen för härliga vandringar bland jokkar och fjällbjörk.

Kanske ett längre besök mot våra grannar Norrmännen. Eftersom de kommer hit så är det mången ledig plats i Norge för oss. Lofoten till exempel är ju väldigt vacker de dagarna det inte blåser eller regnar där. Har man turen att vara där någon av de dagarna så blir man lyrisk.

Husvagnsklubben och Caravan Klubbens Medlemskort har distribuerats till oss och medskickade medlemsförmåner inlästa. Allt syntes klart för årets äventyr. Bro bizz och Bizz för tunnlar och betalvägar fastklistrade på vindrutan väl synliga för automatiska registreringar av vår färdväg.  Gps maskinerna so guidar oss fram i såväl städer som landsbygd uppdaterade och konstaterat att rösten på densamma är också densamma som tidigare år. Däremot så finns för året förutom de två tidigare GPS arna nu också en app som jag laddat hem i telefonen. Den är så fiffig att den speglar den väg den tycker jag ska ta på vindrutan. Det gör att jag slipper ta ögonen från vindrutan. Dessutom ger den mig uppgifter om fart och fartbegränsningar. Den säger så fort jag inte följer lagen till åt mig att sakta farten. Så i sommar hade jag tänkt att köra med Två GPS och en app för att komma rätt fram. Med ljudet påskruvat på samtliga, lär man inte behöva någon radio. Dessutom har jag ju en kartläsande hustru, som tidvis är i konflikt med alla dessa slughuvuden i apparaterna.

Förberedelserna har varit rigorösa. Men vad händer? Allt slås förmodligen i spillror av att vintern har kommit tillbaka. Frågan är nu om jag ska återställa alla de förberedelser jag gjort för att invänta våren och sommaren 2018? Eller ska jag sätta mig och vegetera i väntan på vad som skall eller kan hända med vädret.

Gick i snömodden en vända. Kom på mig med att titta efter julgran. Snön låg dock tungt på kvistarna så jag får väl invänta någon form av blidväder innan jag hugger densamma.

Jag är på gränsen till deprimerad. Har Ni något råd att ge mig?

Tage Skoog.

Bland luffare, tattare och zigenare.

Som pojke på 1940 talet bodde vi nere vid nuvarande ICA i Jävrebyn. Då var det en spink-kaj nere mot vattnet. Där låg våra båtar ankrade i aktern och fastknutna i spink-kajen vid fören.

Såväl våran båt som Flodströms, Artur Holmströms, Paul Höglunds och Anton Lundmark kluckade vid stranden.

Att kajen bestod av ”spink och bakar” det som sågades bort och blev till ved under normala omständigheter. Här använt för att bygga en kaj för att kunna lasta båtar och pråmar med plankor som man hade sågat fram till slutet av 1930 talet och början av 40 talet.

Som pojke minns jag hur vi lekte bland dessa brädstapplar som gjordes för att virket skulle torka utan att vinda. Det blev ibland hål i dessa staplar, viket tjänade som utmärkta kojor åt oss. Lovligt var det inte men det var roligt.

När denna sågverks epok blev slut så blev det till just en kaj för att meta abborre på och att ha båtar. Men just vid nerfarten till hamnen efter den så kallade svartvägen, så användes platsen som uppehållsplats för såväl tattare som luffare och zigenare. Svartvägen kallades den för att den var gjord av slagg från bruket numera kvarn-museum.  

Zigenarna och Tattarna kom oftast med hästar och vagnar och var mycket spännande för oss barn att titta på. Hästarna de hade var ofta sådana som hoppade och sprätte med benen och under ljudliga frustande utförde diverse konster. På kvällarna eldade de och ibland under musikaliska övningar från ibland såväl fioler som dragspel som gitarrer kunde man se de, i våra ögon vackra svarthåriga flickorna, damerna i sina vida kjolar svänga om. Spännande så det räckte. Vi smög oss omkring runt där de fanns så osynligt som det bara gick för att se.

Det var absolut förbjudet från föräldrarna att komma dem för nära. För de hette att de kunde röva det mesta och försvinna med det. Kjolarna var så stora att de kunde rymma en pojkvasker utan hinder under dessa. De pratade konstigt och nog var det lite konstigt med dem tyckte man då.

Luffarna bar sig något annorlunda åt än Zigenarna. De kom inte i stora horder med hästar och vagnar. De kom oftast ensamma med ett bylte på ryggen och någon typ av väska i handen. Ibland hade de en gammal cykel eller vagn de drog.

De uppsökte oftast familjer i byn och ville göra ett hantverk eller sälja någon typ av luffarslöjd. Någon visp av ståltråd eller någon snickrad ”Tväro” som man använde när man kokade sylt oftast lingonsylt för att sönderdela sylten. Man rullade tväron mellan handflatorna så att de utstående kvistarna på ”tväron” piskade sönder bären. På det sättet fick man mera smak i saften i ex vis lingonsylten. Mitt minne av sådan luffare är som bilden jag lagt in av en luffare, som jag snickrat till.