Kunder.Eftersom företaget ARA Nordsvenska AB, som bolaget numera hette, inte hade sålt bränsle på våra breddgrader tidigare, eller rättare sagt olja tidigare, så var uppgiften en stor utmaning.
Det var inte många som hade konverterat till detta bränsle. På denna tid var den förhärskande typen av brännare av typen pott- brännare som installerades. En pott- brännare bestod egentligen av en oljeledning som slutade i en grop kallad potta där oljan rann ner i. Med en kran reglerade man den olja som skulle rinna ner. En fläkt blåste sedan på elden (oljan) som brann och på det sättet hettades den gamla vedpannan upp. Någon ny panna var inte nödvändigt.
För att snabbare få snurr på affärerna så var det nödvändigt att hitta några större kunder.
Inte heller de möjliga stora förbrukarna hade i någon större grad ännu börjat använda olja. De första som använde mera av denna produkt var ju dels fordonen , lastbilar och bussar. Dels också byggare som insåg att detta var det absolut bästa sättet att elda sina hus. De hade ofta tidigare eldat med stenkol, briketter och vanlig ved. Med stor frenesi ägnade de sig nu åt att bygga om befintliga anläggningar till nya oljeeldade sådana. Hade man tillräckligt stora hus så satte man in stora pannor som skulle eldas med tjockolja.
Även kommuner och landsting började så sakteliga röra på sig i samma riktning.Eftersom ARA Nordsvenska sålde mycket byggmaterial till byggarna, så hade jag möjlighet att utnyttja denna inkörsport.
Även om man inte sa det till mig är jag övertygad om att man på firman talade gott om oljedelen till dessa kunder.
August Larsson och söner var en av den tidens stora byggare och fastighetsägare tillsammans med Ragnar Wikstén.
Wikstén köpte från tt lokalt företag som hette Petrinis. De hade redan cisterner i Piteå på den plats där nuvarande hamn är. På den tiden närmast en kärrväg ut till hamnen.Petrinis kommer jag att komma tillbaka till. Jag började med att besöka August Larsson och söner. Hade bestämt träff med en av de tre bröderna som jobbade på firman. Karl Gustav var den som var verkmästare och gav de direkta orderna till folk på byggena. Holger var arbetschef och Bengt var bossen.
Efter ett ganska långt samtal där jag utförligt fick redogöra för företagets avsikter och klargöra hur bolaget på svenska marknaden var väletablerat i övriga landet, lovade han mig att så välvilligt som möjligt, titta på en offert.
Jag åkte tillbaka till kontoret och skrev ihop en sådan.
Priset var på 137 kr per kubikmeter.
Han skulle återkomma.Det gick en vecka. Bengt Larsson kom upp på kontoret i andra ärenden. Kanske för att träffa Gunnar Lundholm som var där. I förbifarten så sa han till mig att komma upp på kontoret på eftermiddagen kl 14 00. Jag var där.
Bengt förklarade att offerten var alldeles för dyr, men om jag tog bort någon krona så kunde han kanske tänka sig att handla.
Jag prutade tre kr till 134 kr per kub. m.
Tog i hand på att affären var klar. Minns att när jag kom hem till kontoret så gladde sig alla. Men kanske framför allt Henning Sjölund. Trots att det egentligen var Kurt som hade varit ansvarig tidigare så var det Henning som gjort det som var gjort på företaget för oljeförsäljningen.
Gissar ju dessutom att Gunnar Lundholm ARA bolagets Chef här uppe, hade sått några bra ord till Bengt Larsson under samtalen han haft med Bengt. Därom sas inget av någon. Jag fick hela äran av affären, viket säkert var bra för kommande tider. Jag besökte Larssons kontor ofta. Det var en härlig stämning vid kaffeborden där. Oftast hade jag en bullpåse med mig.
I snabb takt byggdes pannrum om i deras fastigheter för att klara den nya tiden.
Larsson och söner hade nu också en sådan expansions takt på sin verksamhet att man hade anställt en inköpare. Ingvar Sundström också han en pojke från Jävrebodarna. Han var en bra karl. Men jag gissar att han hade ganska roligt åt omgångarna med offertupphandlingarna.
När man kom till honom och han satt och tittade i en låda i skrivbordet på inkomna offerter och min offert var alltid en aning dyrare än den näst bästa, så visste man ju inte riktigt var man hade honom. Drev han med mig för att pressa priset, eller ville han ge mig en chans till?
Ofta slutade det med att jag fick ge med mig med någon krona innan avtalet var i hamn. Egentligen tror jag dock att de var ganska nöjda med vårt samarbete och ville nog ogärna avbryta detta. Det är ofta en rejäl omställning, innan alla vaktmästare och personal på såväl köpande som säljande bolag vant sig med varandra. Efter en tid visste vi exakt när de olika fastigheterna behövde olja. Men också kvalitén spelade en viss roll. Den tjockolja vi importerade Ex.vis, kom ifrån ryska raffinaderier av dålig kvalité, vilket gav oss en bra produkt som var tunnflytande och hade en lägre stelningspunkt och kunde ibland liknas med en vanlig villaolja. Denna olja ville Larssons alltid ha, så länge den nu fanns.
Vet inte om vi fortfarande 40 år efter första leveransen fortfarande levererar till dem. Men det tror jag. Det är köptrohet!
Ibland kom Gubben Strand (Algot)upp på kontoret och ville ha tankarna till glassfabriken uppfyllda. Gubben var Martin och Gustav Strands pappa. Han var som en allt i allo på fabriken som för övrigt fanns bredvid gamla bryggeriet på sundsgatan i källaren. Han hade dåligt med överfyllnadsskydd och ville alltid vara med vid tanktillfället, för att stå med örat intill avluftningsröret och lyssna på när tanken blev full.Strands Glassfabrik var för övrigt våra kunder även när de hade byggt den nya fabriken i Öjebyn. De problem som man kunde ha med Strands var, att de sålde bra med glass om sommaren och fick under denna tid ett bra penningflöde. Men det var ju inte då som de behövde olja. Det var ju företrädesvis på vintern. Det gjorde att det var ständiga samtal om krediten.
Jag litade på att jag skulle få betalt, men ibland var jag tvungen att sätta ner klacken och begära in pengar innan jag levererade. Det var när deras utestående skuld enligt min mening var för hög. Men jag vill poängtera att jag alltid fick betald av Strands, Dock inte i rätt tid alltid. Men jag blev sedermera god vän med såväl Martin som Gustav.Martin kom alltid till Ekbergs konditori när han var hemma i Piteå på besök. Gustav var jag logebroder med. Om Ekbergs Konditori och Estradgänget kommer det fler avsnitt senare.
Under denna tid sålde vi stora partier av kol till kunder i Norrbotten.
Bolaget ARA, var en förkortning av grundaren A. R. Appelqvist. Bolaget var väl utvecklat över Sverige på kol sidan och hade kolgårdar vid hamnar över hela landet. Den största enskilda kunden i Sverige fanns dock på vårt område vilket var Norrbottens Järnverk i Luleå. Man hade flera båtar som gick i skytteltrafik till våra hamnar och upp till Luleå. Båtarnas namn var ex vis Araton, Aralist, Arabert, och ytterligare ett antal, men alla med ara i början av namnet. Båtarna gick företrädesvis med last från tyskland Tjeckien eller ungern. Under denna tid blev jag, av den som gjorde alla inköp och ansvarade för denna avdelning Helge Jakobsson upplyst om att de kaptener som körde dessa båtar, alla voro intresserade av att gärna ha något partaj, när de låg och lossade. Dessa båtar hade det gemensamt att det var stor möda nerlagd i att bygga utrymmena för personalen så fina som möjligt. Åtminstone för befälen. Dessutom var alla båtarna försedda med en redarhytt. Ädelträboaserade hytter med flera rum. Här kunde det ordnas rejäla fester om man ville anförtrodde Helge mig.Redarhytterna var till för ifall ägaren eller någon som ägaren ville skulle åka med fick disponera. Då gav redaren bara order till befälhavaren hur gästen skulle trakteras. Det kunde vara en kund eller någon hamnkapten eller liknande, som ville ut och gratisåka. Numera kallas det nog ville bli mutade eller en aning smörjda.
Här ordnade jag vid några tillfällen såväl trevliga luncher som någon trevlig middag. Då givetvis med kunder som kändes viktiga. Exempelvis LKAB, Järnverket och Sabels gjuteri. Det var alltid väl uppklädda tillställningar. Kaptenen vilkens ord var lag, såg till att gästerna blev rikligt trakterade. Han visste att Helge så småningom skulle få rapport om hur Befälhavaren skött sig.
Eftersom det inte var tekniskt möjligt att ha kontakten på annat vis med befälhavaren än via telex skedde det på så sätt. Man skickade ett meddelande och fick efter en tid ett svar som kom i form av en vit pappersremsa . Den kunde vara upp till flera meter lång. Allt beroende på vad befälhavaren skrev till mig.
Sabels gjuteri fanns i Öjebyn. De ville alltid ha en koks harpad över 60. Det betydde att deras ugn där man smälte järnet gick bäst med något större koksbitar. Harpad över 60 betydde att det var 60 mm hål på harpan man siktade kolet igenom. Det som stannade kvar på harpan när man hade tömt vagnarna över harpan var de bitar av koksen som de ville ha. Jag var god vän också med Erik Sabel.
Han hade på kontoret en trevlig man som hette Sven Erik. Sabel höll aldrig i några beställningar eller tror jag ens brydde sig mycket om produktionen. Han var den som startat det hela och lejde för att se till verksamheten. Erik var påhittig och duktig. Han hade många patent och stor del av hans inkomst kom ifrån de som använde hans patent. Han hade bland annat kommit på ett material som enligt honom var hårdare än stål. Nihard kallade han det.(Risk för felstavning) Hade fabrik även i Lidköping dit vi även levererade. Den som skötte leveranserna där nere var ARA genom en man som hette Knut Borg och var distriktschef där nere. Sedermera Försäljningschef Sverige. Efter att han blivit detta och hade de flesta kundkontakterna väl inarbetade, slutade han och bildade eget om jag minns rätt i Köping. Han hade stor framgång i detta arbete och ARA motsvarande problem.Nästa avsnitt handlar om Framnäs Tegelbruk. Med bröderna Harry och Gunnar Granberg.
Missa inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar