Johnnisbergare.

Bensintjuvar och födslovärkar.
Vi gifte oss den 26/8 1961. Vår bostad var på övervåningen i pappa Uno och Mamma Annys hus.
Sängen som Margit hade haft uppe i pålberget, när hon bodde hemma å som vi faktiskt köpte på Katalogföretaget Gunnars, följde med. Annars var det nog mest ett hopkok av möbler som skaffades på olika håll. En bokhylla och ett bord och en fåtölj och en soffa köptes på Bloms möbler.
(Det hus som Ni ser är vårt hus omkring år 1950.)Nu var vårt liv tillsammans igång. Vi hade det fint men givetvis litet på andravåningen. Anglian (bilen) byttes mot en gammal Austin. Ett garage spikades ihop så den kunde stå under tak. Tiden knallade på och 1963 så fick vi vårt första barn Christina.
Margit hade värkar vi skulle få barn. Värkarna kom snabbare och snabbare. Då fick vi se medan vi sitter i tidig morgonstund, att en bil stannar på E4an som gick strax nedanför föräldrarnas hus, två pojkar som kommer smygande med en jeep dunk emellan sig och en slang och börjar slanga bensin från fars bil. Pappa hade endast nattskjorta och nattmössa i form av en toppluva på sig när vi bägge rusade ut för att avstyra det hela. Pojkarna sprang ner mot kajen och vi efter. Vi fick så småningom fast en av de två pojkarna och ringde Polisen och bad dem komma för att hämta honom. I väntan på detta tog vi in honom i huset och bjöd på kaffe. Allt medan pappa i nattmössa och nattskjorta vaktade dörren. Margit hade emellertid börjat få allt närmare mellan värkarna. Så fort vi blev av med den finlandstalande pojken blev det att åka med en rasande hastighet till lasarettet. Allt gick bra och Christina kom till världen.
En docka, så vacker var hon. Vår Christina.

Så fort det hände något likartat, stöld eller biltjuveri eller liknande sa Lisa Åhman Johannisbergare. Det var en skola som skulle vårda och försöka omvända ungdomsförbrytare som fanns nånstans upp mot Kalixhållet. Det var alltid dessa gangster enligt henne som höll oss andra i hampan. Dom birde ha en järnklump fastlåst i fötterna, tyckte Lisa.
1964 så blev Andre Jonssons hus uppe nära centrum av byn till salu. Vi förhandlade med dem om att få köpa huset.
Det var ett Per Albin hus som byggdes på 40 talet och som fått starka subventioner när man byggde. Man fick låna åtta tusen av staten, som efter 25 år avskrevs helt och hållet. Husets pris var trettiotvå tusen varav åtta tusen fick vi igen efter något år.
Huset var i skick ”sådär”. Men vi hade ju en far som var snickare, å själv var jag inte heller tappad bakom en vagn. Så att reparera var närmast en liten utmaning. I husets källarvåning fanns bara ett jordstampat golv. I ett av källarrummen fans en värmepanna installerad. Vedeldad förståss. Jobbet skulle bli att gjuta golv och putsa upp väggarna.
Först skulle dock pengar ordnas. Åkte in till Piteå för en bokad träff med den mäktigast av alla de mäktiga, Direktör Nyman på Sparbanken. Han ställde frågor om det mesta. I all sin godhet så skulle han kunna låna ut pengarna vi behövde om vi skaffade bra borgen.
Det var att åka hem och fråga pappa om han skrev på. Dessutom tvingades jag att fråga också min svärfar Petrus Granberg om han också skrev under.
Köpet kunde göras.
Samma kväll som köpet var klart sattes reparationsarbetet igång. I källaren som tidigare omtalats hade man haft både höns och grisar. Så det var att ta bort en del av ytskiktet innan det hela gjuts igen och slipas. Huset låg väldigt nära E 4 an.
Jag lånade Arvid Granbergs häst för att flytta vårt bohag från nere vid fjärden där vi bodde, till upp till byn. Satte en fåtölj längst fram på lasset och manade på Brunte. Han var inte särskilt snabb. Tog inte många steg i minuten. Men så småningom så hade vi flyttat våra grejor. Arvid Granberg var bonde i Jävre. Han hade både kreatur och skog. Dessutom den omtalade mindre snabba men snälla hästen. Han var dessutom frisör på fritiden. En snäll karl som ofta stannat av när han körde förbi vårt hus när jag var bara en pojke. Jag trodde på fullt allvar på honom vid den tiden att hästen kunde jag få köpa för två kr. Det var vad han begärde. Numera tror Jag han stannade därför att jag ofta stod vid grindstolparna till vårt hus och frågade, vart han skulle och vad han skulle göra.
Till att börja med så hörde man alla bilar som körde förbi. Efter ett tag så hörde man inget av det hela. Man vande sig.

I huset fick vi 1967 vår son Roland.
Min fru hade på natten värkar varför vi på morronsidan bad Pappa och Mamma komma upp och ta hand om Christina. Innan jag lagt ner luren var de hos oss. Eftersom man knappast får någon mat på lasarettet så satte jag mig och åt en ”Bröto”. Trots att det enligt pappa var bråttom att komma iväg.
Då säger min far de bevingade orden.
”Etta först sa Bon då båstan brann” (Äta först sa bonden när ladugården brann.)”
Allt gick bra och Roland kom till världen. Han är mycket lik mej. Om det sen kan vara en belastning eller motsatsen vet jag inte. Det får han nog själv komma till klarhet om.
I nästa avsnitt ska jag berätta hur det gick när jag sålde tvättmaskiner, assistent, manglar och diskmaskiner.