Att skruva ihop en pappersmaskin.

SCA.
Kraftpapperstid.
Jag hade nu jobbat tillsammans med mina kamrater för att skruva ihop pappersmaskinen på SCA Munksund. Det var dags att starta upp produktionen.
Pappersmästare Waern som hade haft oss omhand ändå från det att vi startade utbildningen i Ortviken hade bråda dagar. Nervositeten hos de flesta syntes utanpå.
Vår finske pappersbrukschef ( Weckström) en liten för all del trevlig sprätt gick omkring och tuggade på naglarna.
Fabriken kom igång.
Mitt jobb var att se till det parti som kallades torkpartiet. Jag var passare under första uppstarts tiden men fick sedan jobbet som Torkare.
Papperstillverkning går till så i slutfasen att sedan veden kokats i stora behållare så pumpas massan ner till pappersbruket som skickar ut denna massa på ett ändlöst band som ser ut som ett myggnät.

(bilden övers föreställer en pappersmaskin. I bild under kan man se de två kraftpappers skickten med en veckad historia mellan. tredje bild pappersark och fjärde virkeshög.)Det sker fortlöpande medan Viran som bandet heter hela tiden rullar på. Under viran finns det suglådor som suger ut vattnet från massan som därmed börjar att hålla ihop. Träfibrerna hakar i varandra. Sen lyfts pappersbanan av från viraduken och går in i olika pressar som ytterligare pressar och suger ut vatten från papperet. Sedan går pappersbanan in i torken, som består av hundratalet cylindrar som är upphettade med ånga. Runt dessa cylindrar passerar nu pappersbanan upp och ner till dess den kommer fram till det ställe där man ser till att pappret får den yta som man vill att den ska ha. Den maskin som finns i Munksund gör papper avsett för tillverkning av emballage. Kraftpapper. Sådant papper vill man ju kunna trycka text och kanske någon krumelur på. För att få till en sådan yta kan man dels lägga på ett ytskikt av vitt material ex vis björkfiber. Man kan också lägga på ett limskikt eller liknande i slutet av torkprocessen och sedan köra in det i en kalander och där med tryck av stålcylinder mot stålcylinder pressa fram en glatt fin yta. Sedan rullas pappret upp på stora rullar som väger 20 30 ton per st. Därifrån till rullmaskin för att få rullarna i den stolek som kunden vill ha dem.
Ja där var jag. Under ca fem år gjorde jag detta. Så småningom flyttade jag ner och körde maskinen. Det var fabrikens bäst betalda arbete. 127 % jobb kallades det. Därför att det var ett tillägg på detta kvalificerade arbete med 27 %. Nu heter det operatörer de som arbetar med detta. Vi satt vid ett bord framför maskinen medan droppar från taket då och då ramlade på våra huvuden.
Någon datautrustning fanns knappast alls. Däremot regler och styrteknik på annat sätt. På mitt skift hade vi en Maskinförare som hette Martin Persson. Han var mycket pedantisk och nitisk i sitt sätt att sköta pappersmaskinen. Ibland trodde man att han ägde den. Under många år arbetade vi tillsammans. Det var han som lärde mig att så småningom köra maskinen.
När man satt i detta på natten ganska enformiga arbete hann man ju med att ha många tankar. Vi hade på fabriken en förslagskommitté som man skulle skicka in förslag till förbättringar på arbete miljö eller över huvud taget allt som kunde göra att man ekonomiskt kunde räkna hem investeringen.
Av denna kommitté belönades jag otaliga gånger. Ett av de mera enkla men bra förslagen som jag kom fram med var, ett verktyg för att hålla ihop torkfiltar med medan man sydde ihop det samma.
Det var ett arbete där man skulle in mellan torkcylindrar i en miljö hetare än i bastun för att sy ihop filtändarna. Före verktygets tid åtgick hur många människor som helst för att hålla ihop filtarna. Efter verktygets tillkomst kunde ett par man med lätthet göra jobbet.
Många var våra chefer . Den som vi alla tyckte var en bra chef var Folke Burstrand. Han var rakryggad och förståndig. Då var det väl inte alltid man tyckte så. Ibland hade vi våra bataljer. Det gällde i första hand sådant som kunde göras på fler än ett sätt.
Men väl nere på verkstads golvet så gick det alltid att komma till en lösning med honom. Kanske borde han ha skickats till Israel och medla mellan Judar och Araber. Folke var då Överingenjör.
En morron strax efter kl 8 på morronen kommer han förbi bordet där jag sitter och frågar i förbifarten vilken produktionshastighet vi har. Jag hade inte kollat det precis utan haft nog med andra saker. Jag tar upp räknestickan som var dåtidens data, ställer in hastighet och gramvikt och säger att det går 19 ton i timmen. Han går därifrån. Efter 25 meter stannar han vrider på klacken och kommer tillbaka till mig och säger.
Tage det ser illa ut att inte veta produktionen. Eftersom jag inte alltid registrerar så noggrant alla svar jag får, är det bättre om Du drar till med någonting som ligger nära det riktiga även om det inte är exakt.
Efter detta fick han alltid rappa och snabba svar på sina frågor. Jag tror han var nöjd med detta.
Här satt jag nu och körde pappersmaskin och filosoferade om olika saker. Vad ska jag säga till mina barn när de frågar mig, vad har Du gjort i Ditt liv. Papper!
Då tyckte jag att det lät illa och enahanda. Dessutom vilka var framtidsutsikterna? Nu kan jag nog tycka att det för all del skulle varit acceptabelt.
1966 fick jag bud av Väckström som var Chef över p- bruket att komma upp till hans kontor. Väl där så frågar han om jag kan vara intresserad av att påbörja förmansutbildning. Lovande att komma tillbaka och ge honom ett svar, gick jag därifrån. Tror nog han tyckte att det var konstigt att jag inte gav honom ett jakande svar direkt.
Problemet var detta.
I en annons i Piteåtidningen annonserade ett företag som hette OGEA om att de behövde fritidssäljare som skulle sälja deras produkter. Det var framför allt dammsugare. Jag hade svarat på annonsen och träffat Östen Lundberg som distriktschefen från Luleå hette. Det ledde till att jag med ganska omedelbar verkan fick en väska innehållande en damsugare av märket Hower.
Eftersom jag var mycket ledig när jag gick skiftgång ibland ändå upp till 17 dagar i sträck, så hade jag ju gott om tid. Tog lådan och åkte ut och demonstrerade denna fin sak.
Jag sålde bra. Tror aldrig jag kom hem utan att ha krängt en eller flera damsugare. Hur länge skulle det hålla i sig. Men tiden gick å jag sålde mer och mer av denna produkt. Helt plötsligt insåg jag att min lön på SCA väsentligt understeg vad jag fick från försäljningsjobbet. Dessutom tyckte jag att det var roligt. Jag fick träffa massor med olika människor. Föra dialog med dem.
Medan jag fortfarande jobbade på SCA hade jag bytt bil. Hade av Burström på WW köpt en wolkswagen med Amerikanska kofångare.
Jag talade med min far och Mor om att jag kanske skulle säga upp mig på SCA och försöka leva på något jag själv styrde över. Min Far sa: Det var det absolut dummaste han hade hört i sitt liv. Min mor höll nog med honom även om hon inte precis sa så mycket.
Margit var ju viktigare att ha på sin sida.
Jag ser att det där är vad Du vill göra. Dessutom har jag sett att Du är less på det Du gör nu. Gör som Du själv tycker. Jag stöttar det beslut Du tar.
Men det kan ju hända sa jag att vi under en del månade inte har samma pengar att röra oss med som vad vi har med SCA. Vi får hjälpas åt var svaret. Inte svårt att tycka om en sådan människa!
Det finns en sak med skiftgång som många tycker illa om. Det är att jobba på kvällar och nätter. Dessutom annan var helg. Jul och nyår. Det känns påfrestande.

Nu travade jag upp till Väckström och berättade att jag ville säga upp mig. Så blev det och jag från och med nu min egen lyckas smed. Under alla år efter mitt jobb på SCA har jag bevarat både kontakterna med de som jobbade kvar vid bruket och som var mina goda vänner. Under många år kunde det bli sällan mellan besöken nere på bruket. Men då och då gick jag runt där nere. Jag hade dessutom ynnesten att endast behöva säga till åt portvakt eller på kontoret ifall jag ville in på fabriken. Folke hade gett ett generellt tillstånd tror jag. Han visste väl att det inte spelar så stor roll vad jag säger. Han tar sig in i alla fall. Å då känns det väl bättre som det är.
Ingen hindrade mig någonsin. Ofta hade jag med mig karameller eller liknande och bjöd på.
Jag gjorde ju heller inget där annat än vänbesök.