Jävre Hamn

Nede" Urn."
Översättning. (Nere vid hamnen).

(Bilderna är Göran Skoog som hänger upp Skötar till tork på Grynnan sidan. Sedan ser man Margit och jag som skakar lös löja på hösten vid löjromsfiske. 
Eftersom vi bodde bara hundratalet meter från där Jävreån mynnade ut i havet, så har just denna hamn en ganska stor plats i ungdomsåren.
Nedanför oss hade man byggt en bro över ån. Liknande den som det finns bild på. Den som fanns utmed oss var dock med ett spann som hjälpte till att hålla uppe bron. Men det var en kavelbro klädd med plankor

På andra sidan bron fanns Artur Holmströms. Ytterligare 75 meter bort Fabian Berglunds. Fabian Berglunds hade många barn och där var det alltid lite liv. De bodde sommartid nere vid hamnen . Fabian och Sigrid låg i en soffa i den varmbonade delen av sjöboden, medan övriga låg bland ryssjor och skötar och nät i den luftigare delen av bodan. De hade en järnspis så att mat kunde kokas på plats. Deras sjöbod var om Ni tittar på Hans Lundbergs tavla ungefär där han stod vid målningstillfället. Liggplatserna för de olika barnen var lite över allt mellan stackar av garn. Det luktade ibland ganska ordentligt från garnet. Gistvallen där skötarna hängde på tork efter fisket var strax utanför. En hel del strömmingsskallar kunde hittas även inne i bodan. Efter några timmar kunde man också känna lukten. Fabian var en duktig fiskare. Orädd på havet. De övriga bodarna Ni kan se på tavlan är John Boströms timrade, sedan Ivar Lundbergs Julius Svenssons sedermera John Strandbergs Boda. Den röda lilla bräd bodan vet jag inte. Kanske var det Rudolf strandbergs?

På andra sidan på grynnan som Helmer berglunds gärde kallades hade vi båt brygga och sjöbod. Här fanns också gistvallar som Helmer och pappa satt upp. På bild längst upp på sidan kan ses när Göran pappas bror var på besök, hänger upp skötar för torkning. Av bilden kan man se att garnet i skötarna var av bomull. Detta garn var vitt när det köptes men alla fiskare tålade garnet så att det skulle färgas brunt och dessutom stoppa längre. Tålning (färgning av garnet) gick till så att man samlade en lagom mängd
granbark som lades i en stor tunna. Vatten fylldes på och sedan eldade man under tunnan till dess att vattnet kokade. Sedan fick det svalna en stund innan man stoppade ner näten i detsamma.
Vid sjöbodarna längs ut som ägdes av Josef Åhman och Johan Boström var egentligen badet för de som lärt sig simma. De som ville ha en mera långgrund plats kunde hålla till på grynnan. Här hade man vid En kiosk mitt mellan Grannäs slätten och Helmer Berglunds. Kiosken drevs av Elma Westerlund. Där kunde man köpa karameller och ville man fika så gick det också bra. Långa bryggor ut i det grunda vattnet. I undervåningen på Badhuskiosken hade man omklädningsrum. Sigge berggren var simlärare och lärde oss ungdomar detta. Här tog jag bland annat simmagistern.
Då fick jag ett diplom och ett märke som såg ut som det var av guld. Diplomet hängde ovanför min säng varför jag såg detta diplom varje dag. Läste dess budskap tusentals gånger. Ska se om jag kan återge vad där stod.
” Svenska simförbundet gör härmedels bekant
Att det för skicklighet i simning tilldelat Tage Skoog den större belöningen Eklövskransen
Och förbundet förväntar att detta tillmäle av aktning skall tas till intäkt för att utveckla och utbreda den särdeles välgörande simkonsten.
Å Svenska simförbundets räkning.
Namn som jag dock inte minns”.
En dag så hade vi roligt utanför Berglunds vinterbostad. Jag hade en lans som bestod av en hässjestör längd ca tre meter. Den var vass längst fram enär tanken med en sådan stör är att den ska slås ner i marken. Nu jagade jag runt. Han var till skillnad från jag snabb som en vessla. Helt plötsligt så viker han av och springer in i huset. Jag med höjd lands efter. Rune hinner slå igen dörren, men jag hinner inte stanna. Hässjestolpen går rakt genom masonit dörren och kommer ut på insidan.
Jag drog snabbt ut stolpen och gav mig sedan med det snaraste i väg hem. Farbror Fabian gjorde faktiskt inget väsen alls över det inträffade. När jag berättade det för pappa hemma var det bara att följa med honom över och pappa lovade att så småningom fixa till det hela. Jag vet att det tog sin tid. Därför stoppade man en hopknycklad tidning i hålet. Men jag skämdes hela tiden som detta hål fanns kvar. Vid spinkkajen låg det ibland stora båtar. Där utloppet för bäcken som gick förbi butiken var, hade Anton Lundmark alltid sin båt. Det hade Paul Höglund också så länge som han hade stugan kvar på Grundet.
1954 sålde pappa stugan på grundet. Eller egentligen så bytte han bort den med Bröderna Granström som hade bilaffär inne i Piteå. En Peugeot 203 Grå blå. Vilken fin bil. Den hade han kvar till 1958 när han bytte bort den till en röd och svart färgad Opel Rekord. Grann så det förslog. Med den bilen åkte jag sedan jag fått körkort till Piteå för att ragga. En av dem som hamnade i bilen tror jag redan på första turen var Margit. Själv bytte jag nu bort min Moped med Marino Berggren. Han hade en Ford Anglia som han begärde 625 kr för. Jag fick 300 kr för mopeden och fick därför betala emellan 325 kr. Men nu var jag ju bilägare. Kanske var det tur att jag hade Opeln när jag träffade Margit. Anglian imponerade kanske inte lika mycket. Men för all del. Jag kom mig både upp och ner till Pålberget vid mina friarturer.