Sjanghajad?

Till fångatagen eller fri?

Jag skulle leda vår förenings Bilrally utan hets. Det skulle gå mot det mål som jag tidigare på bloggen redogjort för. Det normala är då att det är en fyra fem bilar med 3-4 st passagerare i varje bil. Nu hade det anmält sig 52 st. Jag började få kalla fötter över hur jag skulle kunna hålla ihop gruppen. Dessutom ge dem ett minnesvärt rally.

Jag åker vägen en gång till tänkte jag med motorcykel, får jag väl se om jag kan hitta nya saker. På söndag stack jag i väg vid 10 tiden på förmiddagen. Vackert väder varmt och skönt. Åkte runt med min nya Motorcykel gjord för mera kortbenta personer som jag.Kom så småningom till El Borge. Det är egentligen resans slutmål. Russinets huvudstad.

Kommer inkörande på torget och parkerar min MC tar av mig hjälmen och lägger den bara på gatan nedanför MC. Ser att jag känner igen gubbarna som sitter vid Cafét på samma ställe som dom satt för en vecka sedan när jag var här.

Går fram och hälsar. Glada miner och efter en stunds resonemang med armar och ben, eftersom jag inte kan deras språk och de inte mitt, förstår vi i alla fall varandra. De bjuder mig smaka på det som de dricker ur en butelj som saknar etikett. Det smakade Malaga vin tyckte jag och smuttande mycket försiktigt på det hela. Efter en stunds ytterligare resonemang så säger en gubbe till mig, hoppa in i bilen så skall vi ´åka hem till mig får Du se hur jag torkar russin och hur jag framställer vin och vinäger. Jag har en egen bodega.

Eftersom jag är ute efter att hitta saker som helst ingen annan har hittat före mig, hoppar jag glad i hågen in i en fyrhjuls driven gammal landrover typ, och vi skumpar iväg. Efter några hundra meter tänker jag på hjälmen och handskarna som ligger på gatan brevid motorcykeln. Det försvinner nog nu. Men fortfarande glad ser jag tiden an. Bilen börjar efter några kilometer att klättra upp mot de andalusiska höjderna. Ingen väg utan endast hjulspår som karln hade kört i tidigare. Fem hundra meter stup neråt på ena sidan och rätt upp på den andra sidan. Vi kryper uppåt så sakteliga Bilen skumpar och rycker. Vi stannar och backar för att stenblock är i vägen. I baksätet hade krupit in en gammal gubbe och bakom mig satt en shäfer hund och tittade ut genom samma fönster i bilen som jag. Efter 45 minuter kommer vi till målet. Kanske en mil utanför El Borge.

Vi kom till ett hus där tydligen denne man, möjligen med sin far bodde. Någon kvinna syntes inte till. Han låste upp fönsterluckor och dörrar och då kunde man se att huset som nog byggdes för ett tjugo tal år sedan knappast var städat sedan de flyttade in. Man låg på bäddar på golvet och det hela såg förfärligt enkelt ut. Nu visade han hur han byggt torkar för Russinen och ett kar som han trampade druvorna som skulle bli vin i. På bilden Ni kan se här har han just trampat vinet och nu får resterna ligga och dra ett tag innan han tar av sig skorna igen. Det som trampas nästa gång ur denna smeten blir vinäger.

Just nu när jag var där konkurerar bin broms getingar och flugor med varandra om godsakerna. det bekymrar honom inte. Han går och plockar ett par gröna peppar frukter och ska bjuda mig på lite tacos. Skar av den gröna frukten och stoppar in ett finger och gräver ut fröna som finns inuti Fingret kunde ha varit något renare om man hade fått ha någon synpunkt. Men är man gäst, så är man. Med en stor kniv av machetastyp hackade han pepparfrukten i småbitar.

Tog fram ett bröd av franska typ. Nu hade det gått en bra tid och jag visste inte riktigt om jag var gäst eller om jag var frivilligt bortförd. Jag började få onda aningar. Så när han skulle skära franskan i skivor och hans kniv såg slö ut, tog jag fram min fickkniv, mera för att visa att jag hade kniv än för att låna bort den. Erbjöd honom att jag kunde skära bullan. Han tackade nej. Drog av skiten från bladet på byxan och skar upp brödet. Han saltade pepparmassan och hällde på olja och rörde om med ett finger. Tog sedan en sked som på passligt låg på bordet och bredde ut massan på brödet. Sen bjöd han mig att äta. Jag tog en bit. Det var gott! Riktigt gott. Tog två bitar. Smuttade på ett malaga vin. Nu började jag få onda aningar. Gubben som följde med hade börjat sjunga. Hade ett eget glas han gärna fyllde på då och då. Han stämde upp med stor frenesi. Skulle jag komma hem över huvud taget. Ingen visste var jag befann mig. I detta ögonblick ringer Ralf Viksten på min telefon och frågar om några saker. Jag förklarar snabbt min situation och var jag tror att jag befinner mig. Ger Paco som mannen hette, telefonluren och Ralf får tala med honom Ralf är duktig på spanska och talar under en minut med honom. Nu vill jag tillbaka försökte jag säga. Han erbjuder mig då att köpa några buteljer av hans egenhändigt framtrampade vin. Se bild från bodegan Jag tordes inte tacka nej så jag försökte med att kanske köpa ett par butäljer. Han går och hämtar en låda av gamla flaskor och sköljer ut flaskorna med att ta vatten från en tunna. Sedan hjälps vi åt att från bodegan fylla flaskorna via hävert på de två buteljerna. Jag får själv korka igen flaskorna. Nu försöker ja bli mera bestämd på att jag vill hem. Ja döm om min förvåning så äntrar vi bilen och börjar nerfärden. Hunden har bänkat sig. Den sjungande gamle mannen i baksätet likaså. Stämmer upp en Frank Sinatra låt och drar ut på tonerna. Kanske så är jag på väg till friheten igen.

Är motorcykeln kvar? Kan jag hitta min hjälm och mina hanskar om jag kommer ner. Bestämde mig för att det var av underordnad betydelse. Huvudsaken att jag kom ner till El Borge igen.

Väl där så har barägaren där motorcykeln stod parkerad utanför tagit in hjälm och handskar.

Av glädje över att vara tillbaka till beboddatrakter helskinnad så tog jag upp min plånbok och gav Paco en slant.

Just nu skäms jag lite grann över mina känslor. Han ville ju bara visa hur fint han hade det.

Hemma hade Margit av Ralf fått reda på att jag var ute på äventyr, så hon började naturligt vis att jaga upp sig. Hon ringde, men jag svarade inte. Hon ringde igen. Utan svar. Ralf ringde och frågade om jag hadekommit hem. Nej, svarade Margit . Det blev kväll och mörkret sänkte sig över Fuengirola. Nu var man allvarligt oroad över mig.

Ovetande om detta satt jag nöjd över dagen och körde visserligen några timmar försenad mot hemmet. Fantiserade om hur fint det varit om Margit också hade kunnat vara med.

Dyker upp hemma. Barsk min. Varför ringer Du inte?
Jag inser det dumma i att jag inte hörde av mig. Förlåt säger jag till Margit och menar det verkligen. Visst var det dumt. Att jag inte svarade berodde på att jag körde MC och då hör man inte telefonen utan att göra specialarrangemang för detta.

Men tyvärr jag var så gripen av dagens händelser så jag glömde av det mesta.

Men näst gång så ska jag ringa.

Tisdag(om 10 timmar) ska jag och Margit åka med dessa 52 människor upp till samma trakter. Hoppas att de tycker det är sevärt och kul.