verksamhet
med gräl.
De stora oljebolagen var ju redan igång med sin verksamhet till det skall läggas Petrinis som var stora på marknaden i Piteå på eldningsolja.
Det gjorde att ARA Bolagen som moderbolaget hette var ingen höjdare att få till området precis, resonerade oljebolagen. Med andra ord så betraktade man mig som representant för bolaget som att få mal i pälsen.
I Piteå kan man ju säga att Petrinis tyckte detsamma om mig. Där var ju Petrinis de som led av de volymer som jag möjligen kunde sno åt mig. Vi försökte nå en överenskommelse med Petrinis Disponent Torsten Berglund. Han var måttligt förtjust i att tänka sig detta. Visst, om vi under inga omständigheter trampade in på de kunder som de hade, så skulle det väl gå an.
Torsten Berglund hade av Pelle Petrini anställts som Disponent och ansvarig för anläggningarna i Piteå. Han hade tidigare drivit Matvaruboden, som var en livsmedelsbutik som låg snett emot Centralhotellet en bit från Sj. stationshus, för Er som minns detta på storgatan.
Kort tid efter att Petrini hade byggt anläggningar ute på Haraholmen, tog han emellertid sitt liv och Fru Petrini blev ensam kvar med rörelsen. Till sin hjälp hade hon förståss Torsten. Utifrån den aspekten var bolaget ganska tryggt för fortsättningen. Hon anställde emellertid en man från Gällivare Rektor Sven Lundberg, (propellermannen kallad), för att hålla i bolaget som ordförande och verkställande i frågor som hon som ägare borde hålla i. Denne Rektor eller propellerman (fick heta så, därför att han bar alltid fluga), Hade en sådan framtoning att jag kan förstå att de flesta log i mjugg när de såg honom.
Han trodde nog att han var en av de största män som trampat ett par skor på denna breddgrad. Jag kan förstå att om Torsten nämnde oss för honom som tänkbara hyresgäster, så fnyste han nog bara åt tanken. Nåväl, i arbetet med att ha lönsamhet och tima inköp och annat så var propellermannen duktig. Vet inte, kanske det var Torsten som var duktig. Men någon var det i alla fall. De byggde allt fler och fler cisterner och köpte och sålde allt mer. Dessutom hyrde de ut cisterner till andra. Nynäs var en av dessa inhyrare hos dem.
Jag körde till detta möte eftersom jag hade tjänstebil. Torsten fick hålla sig med bil själv, men fick kilometerersättning ifall han behövde bil. Eftersom möten av detta slag oftast avhölls på olika orter så var det lämpligt att jag körde.
Den gnidande snåla rektorn, kanske också tanten gav naturligtvis inte Torsten den möjligheten att ha tjänstebil. Åtminstone uppfattade jag Torsten så vid den tidpunkten.
Inte var det tal om frakttilläggen när mötet startade. Det var fråga om att inte offerera varandras kunder, eftersom detta kunde vara kostsamt för bolagen.
Jag begriper inte varför de hade tagit mig till detta och kommande möten. Alla kunder de talade om, hade jag inte som kunder och tog tacksamt emot alla upplysningar som jag kunde få, för att givetvis försöka få dem som kunder. Det var ju väldans tacksamt att få dessa uppgifter.
Den mesta tiden upptogs med gräl över någon dumskalle, som just nu satt på mötet och inte begripit varför vederbörande satt där.
En av de som oftast var denna dumskalle var undertecknad. Jag tog alla kunder jag någonsin fick en chans att få. Därmed också mycket ovett. En annan som fick en hel del ovett var killen på Gulf. Kjell Kamlind. Han kom och satt av ett möte och gick sedan hem och sopade hem en av de större kunderna i regionen. Fick ovett och gick hem och tog ännu fler. Fick ovett och sa till de församlade, att han sket fullständigt i den lekstuga som de hade.
De som var störst i regionen var givetvis de som var mest angelägna om att detta skulle fungera. Det var BP som var de största. Därefter Nynäs och Shell. Bp hade dubbla problem eftersom de var de som försåg oss med bränsle. Därav utkrävdes de på marknadens hämnd även över det som jag gjorde.
Från Skellefteå uppreste Disp. Ågren var en man som var lugn som en filbunke i alla väder och som nog alla lyssnade lite extra på. Han efterträdades av mer spetsiga människor som inte hade Ågrens förmåga. Han lade sårsalva över en hel del saker som jag var fader till. En man att tycka bra om.
Petrinis genom Torsten var aldrig i några större blåsväder. De hade ju i Nynäs Petroleum, som hade ett visst samarbete med dem, hjälp med att hålla låda. På denna tid var de framför allt en säljare vid namn Sundström, som var mer enveten än de flesta andra. Han gjorde aldrig några övertramp, eller medgav aldrig något sådant, medan alla andra i stort set var bovar och banditer. Många grova ord och många bedrövliga uttalanden om mig sas av denne man. Kanske med Tegelbruksaffären i starkt minne.
Vi, jag och Torsten , var konkurrenter men trivdes ganska bra i varandras sällskap. Det var inte så lätt att klå Torsten på någon kund eftersom han höll i dem med korta tömmar.
Nu hände det sig emellertid att ARA Bolagen sålde sin byggverksamhet åt Incentiv som var ett Handelsbanks bolag och skulle enbart behålla oljeverksamheten.
Gunnar Lundholm kom ner till mig och berättade detta. Dagen efter fick jag bud från Stockholm att infinna mig på deras kontor. De hade då kontoret på östermalm, ett stenkast från saluhallen.
Här träffade jag förutom ARA Bolagens ägare Swihler och Svalander alla de chefer de hade på olika ställen ilandet. Ett femtontal människor förutom de som var med från Stockholmskontoret.
På slutet av sextiotalet och på 70 talet trafikerades Luleå med Metropolitan plan. Det tog tre till fyra timmar att flyga ner till Stockholm beroende på väderleken. Man flög då till Bromma. Arlanda fanns inte då som flygplats. Men det hade börjat glunkas om att bygga en stoflygplats där.
Min uppgift var nu att organisera min tillvaro utan Gunnar Lundholm.
Han hade emellertid sagt åt mig att det hindrade dem inget, att jag åtminstone tills vidare var kvar på kontoret med verksamheten. Att jag fick hyra in mig i deras personalutrymme och dessutom hyra ett par kontor eftersom jag troligen skulle behöva en administrativ kraft och ett kontor för mig själv.
Så blev det. Det är jag dessutom tacksam för. Var det också då. Det hade blivit ensamt annars. Dessutom var ju, såväl den manliga som den kvinnliga personalen på kontoret mycket trevliga.
Tack Gunnar!
Jag Åkte ner till Stockholm igen och förklarade hur jag såg på framtiden. Övertygade ägarna om att jag behövde en egen tankbil och lobbade dessutom för att kanske få sätta igång med att bygga en egen tank och ett eget kontor på Haraholmen. En bil flyttades från stockholmsområdet där den hade transporterat bränsle för ARA Laven som det lokala bolaget hette där. Ett ekipage som kunde lasta 13 kubikm. Östen Askenfalk anställdes som Chaufför.
Ritningar togs fram på att bygga kontor och Cistern. Jag skaffade nödvändiga tillstånd från komunen.
Så blev det. Ledningen trodde på mig och vi gjorde en kalkyl över vad saken skulle kosta.
Den som gjorde jobbet var Åke Stockman. Han var stockholmare och med i kungliga tennisklubben. Mycket intresserad av Tennis.
Han uppfann ett träningsredskap för tennis som bestod av en ”plastmadrass” som man ställde upp mot garageväggen och sen kunde man med vanliga tennisbollar stå och slå mot denna madrass.
Ett ypperligt träningsredskap på den tiden.
Han fick faktiskt mig att Hyra en plats på Nolia Mässan alldeles vid ingången från domsaga hållet räknat. Där stod jag och slog med en boll mot denna madrass i 10 dar. Avlöst ofta av intresserade ungdomar och äldre som tyckte att det såg fint ut.
Efter mässan så beställde jag upp sålda madrasser tror det var ett sextiotal som levererades på olika platser i kommunen. En av mina kunder var Stig Lilja. Eller rättare sagt Stigs fru som köpte den. Hon tyckte det såg så fint ut när Stig prövade det hela. Den kostade 600 kr, viket var en hygglig summa pengar på den tiden. Stig var en intresserad tennis amatör.
Jag tjänade inget på den Stockmanska affären. Men jag hade fått en vän. En vän som nu hjälpte mig med att bygga och få igång den delen av verksamheten på Haraholmen.
Han tyckte att jag omedelbart skulle flytta ut till kontoret, viket jag också gjorde direkt efter att vi hade byggt färdigt.
Året var 1972 och vi hade fyllt upp cisternen för första gången.
Olle Berg som tidigare varit chef i Norrköping hade nu blivit VD för ARA Bolagen.
Han sa till mig, Tage, vi måste ju ha en invigning där Du bjuder in lite potentiella och nuvarande kunder. Dessutom kommunalmän och de dignitärer Du känner däruppe.
Får försöka att göra mitt bästa, svarade jag.
Så jag bjöd in ett hundratal människor till invigningen. Gjorde nya skyltar ut till Haraholmen där jag hade strukit H:et i början och namnet blev därigenom Araholmen. Ordnade med bussar ut till Haraholmen för tillresta. I bussen uppskattades tilltaget med skyltarna och belönades med applåder. Tror dock inte att tilltaget var lika uppskattat på Petrinis.
Det hölls tal av Olle berg och kommunen och jag minns att Olle Berg betonade att han hade stora förhoppningar på att ARA bolagens distriktschef, skulle med cisternen som dessutom var den största på 25 000 kubikm, ha stor framgång i bygderna. Därefter skålades det i Champagne. Varpå alla åkte in till Statt.
Hade gjort beställning på Stadshotellet med Sverker Norén som var källarmästare där och förklarat inget skulle se njuggt eller påvert ut vid denna tillställning.
Vi skulle sitta avskilda i en del av stora matsalen men med öppen dörr när vi ville mot musiken ifall någon fick för sig att dansa.
Jag hade inköpt Bordsfyrverkeri som stod framför all kuvär och på slaget 23 00 så beordrade jag från scenen att alla skulle vid givet tecken dra i snöret för att fyrverkeriet skulle sprängas. Musiken tystnade och därmed small det vid alla kuvär och en förfärlig massa skräp, flög ut över människor bord och golv. Firman var invigd på ett högljutt och trevligt sätt.
Alla var glada och mat och dryck tycktes vara till stor belåtenhet.
På nattkröken omkring kl 01 00 kom det in löjrom och Champagne. Olle och vi andra mådde gott över vad vi trodde var entreprenörerna som på något sätt ville tacka på detta sätt.
Vad vi inte uppmärksammat var att i sällskapet hade smugit sig in några som inte var bjudna. Där satt Felan (öknamn på känd person i Piteå)och vid sin sida hade han Rolf Benzlin (också välkänd)och ytterligare en person. De trivdes alldeles utmärkt i sällskapet eftersom här var allting gratis för deltagarna. Det skålades och dracks av de som voro där till fram på småtimmarna. VD olle Berg var mycket nöjd med tillställningen.
Piteå Tidningen och Norrbottenskuriren hade varit där och både han och jag hade fått uttala oss i varma ordalag om Norrbottningar och i synnerhet Pitebor var trevliga människor och att denna investering skulle gynna dessa.
På morgonen åkte jag tidigt till Statt för att ta reda på vad notan skulle sluta på. Där kom överraskningen. Ungefär tre gånger större än den ursprungliga beställningen. Hoppsan!!
Tog notan med mig och presenterade den för Olle Berg. Efter att ha tittat på den en stund så insåg jag att jag inte längre var samma trevliga man som på kvällen.
Drog mig tillbaka och skickade hem dignitärerna.
Olle Berg blev så småningom en av mina goda vänner. Vi var oftast tillsammans på många äventyr som jag senare skall berätta om.
Nu var vi emellertid igång. Affärerna gick bra. På sidan av affärerna hände en massa saker. Det kommer i nästa avsnitt. Nya saker!
Kul med lite historia..!
SvaraRaderaBertil Svalander var min morfars syster man.
Han dog 1993.