Smygande Golfsjukdom.

En svår sjukdom smyger sig på!
Ett lidande som pågått i 40 år.

1968 på våren började jag med golf, ungefärligen i samma veva som jag jobbmässigt flyttade till ARA nordsvenska. Blev tillfrågad om detta av dåvarande ordförande Pite Mekaniskas chef och ägare Åke Boden.
På denna tid var det inte många som spelade golf. I Piteå endast ett fåtal. Pite golfklubb startade 1963 viket gjorde, att det inte var så många medlemmar.
Golfklubben hade i stort sett byggts av min gamla arbetsgivare Disponent Lennart Enström. Till sin hjälp för att bygga anläggningen hade han naturligtvis sitt företag SCA. På SCA hade anställts som entreprenör, en herre från Lillpite. Pite viklund. Bitvis jobbade han på Bolaget, där han hade ett antal potentater som jobbade på särskilda villkor.
Eftersom många av hans jobbare hörde till den skara närmast utslagna av alkohol, så ville det till, att kunna hålla i dessa människor. Det kunde Pite Viklund. De som jobbade åt honom var duktiga på att arbeta, men inte bra på att undvika sprit. Därför så fick Pite Viklund se till att de gjorde jobbet färdigt innan det blev dags för avlöning. Efter avlöning blev det ofta ett antal mindre jobbare som under en tid ägnade sig åt att förbruka lönen.
Men lika säkert som att det så småningom blev tomt i putäljen, så blev det tomt i börsen. Då var det att knalla tillbaka till Viklund igen. Han höll inga predikningar, för att de hade varit att tala för döva öron. Han satte dem omedelbart i arbete igen.
Många minns ju Ex.vis Hortberg som jobbade åt honom och slagskämpen Åke Marklund. Marklund närmast som en följetång i Pite Tidningen för olika slagsmål och episoder som hände när buteljerna tömdes. OBS att på gamla dar blev även han en bra människa.
Dessa gav Pite Viklund en fristad som jobbare åt honom.
Nåväl han fick av olika själ ta sina gubbar till Golfbanan för att anlägga denna. Var räkningarna för arbetet hamnade vet inte jag, men klart att jag skulle kunna försöka mig på en gissning. Men det besparar jag mig.
Det fanns säkert andra också som hjälpte till med bygget, men den stora insatsen kom onekligen från SCA.

När banan blev någorlunda klar skulle Pite Viklund prova banan. Detta tillsammans med Lennart Enström. Han var givetvis ingen golfspelare men rådiga medlemmar hade lånat honom en vagn klubbor och bollar.

En av hans anställda såg honom när han gick till första utslagsplatsen och gick fram till honom och frågade. Vad i all sin dar har Du tänkt göra? "Je å än lennart sko ut å slå oppa bolla."

Varpå han får svaret "tag e ett ilt hä!(tar det inte ont det).
Motivet för Lennart var, att det behövdes en golfbana för att locka goda medarbetare till fabriken. Dessutom var han förståss golfare sedan tidigare själv.
Åke frågade mig på vintern 1967 – 1968 om golf. Han var mycket entusiastisk. Kom hem till mig på lördag så ska jag ge Dig en lektion. Så skedde. Jag kom till hans sommarstuga ute på Nötön. Där stod jag och vevade och lyssnade på honom. Efter ett tag så sa han att nu ska vi slå på riktiga bollar. Vi gick ut och ställde oss i snön på specialmatta av sisal och peggade upp bollar som han hade målat röda.
Flera hinkar röda bollar slogs ut. Mina strax nedanför mattkanten, medan Åke var en riktig baddare på att få iväg bollarna.
När det hela var över så säger Åke, om jag går in och sätter igång med kaffet så kan Du väl plocka bollar. Visst! Det var en rimlig deal.
Så kom jag igång med denna fluga. Den har hållit i sig för mig. Däremot för Åke så var det några år han offrade på golfen sedan raskt vidare i livet med något annat intresse. Han hade samlat Sameslöjd och Orientaliska mattor. Dessutom också börjat med mynt. Sune Berggren kallade honom dock för skrothandlaren vad gällde mynt. I Sunes ögon var kvalitén alldeles för låg i Åkes samling. Däremot bra i sin egen.
Dessutom hade han också börjat måla med oljefärg.
Han målade och målade för att någon gång kring mitten av 1970 talet ha en utställning. Den hängdes på Centrum konditoriet vid torget i Piteå.
Jag var dit och tittade tillsammans med Sune Berggren. Tavlorna undertecknades med pseudonym och inte med hans namn.
Piteå tidnigens konstkritiker som skrev ungefär så här om utställningen, ”motivvalet var spännande och fräckt, men konstnären borde skaffa sig en burk lacknafta för att kunna tvätta penslarna mellan de olika färgvalen.”
Det hade Sune Roligt åt.
Ofrånkomligt var att Åke var driftig och ville pröva på det mesta. När han inte blev absolut bäst på måleri ägnade han sig förutom åt företaget också för fiske. Han åkte runt under många år och fiskade med flugfiskespö. Höll kurser och var i främsta ledet inom denna sport.
Nu hade bolaget (ARA Olje och ARA Bygg)i början på 70 talet skilt på sig så att vi inte hade något med byggföretaget att göra. I det skedet var det ju ett antal människor som på huvudkontoret flyttades från det ena företaget till det andra. Det var oundvikligt. En av de verkligt goda pojkarna där nere var Sven Enar Engberg. Vi hade väl hoppats att han skulle behållas på oljesidan, men så blev det inte. Han var helt enkelt för involverad i byggnads varuverksamhet. I stället så anställdes en herre som kom från BP som försäljningschef. Han lanserade som ett av de första åtgärderna att vi också skulle bygga pannor och ta över oljeleveranserna till dessa efter att vi byggt. Det gällde stora pannor som skulle betjäna centrala stadsdelar och liknande. Fjärrvärmebegreppet ännu inte uppfunnet. Fick nys om att man i Boden och bland annat Haparanda skulle bygga sådana anläggningar.
Tog kontakt med kommunerna där det var aktuellt och sedan gick jag till min vän Åke Bodén och bad honom räkna på vad han ville ha för att svetsa ihop dessa pannor. Två skulle levereras till Boden kommun och en till Haparanda. Fick ett pris och offererade kommunerna. I Haparanda var det extra spännande eftersom jag hade fått klara direktiv om, att pannorna och skorstenen skulle byggas in i det gamla brandtornet. Det torn där man hängde slangar förr i tiden. Det var högt och passande att använda. Det var bara en sak som förbryllade mig och det var hur jag skulle få in pannan i tornet utan att riva hål i väggen. Pratade med min vän från Bygg Paul tiden i Piteå som hade stora kranar. Han berättade att i Luleå var det numera Hans Ruth som hade dessa. Ringde honom och frågade om han kunde följa mig till Haparanda och titta på jobbet. Jo då, jag kommer. Vi åkte upp tittade på tornen och Ruth sa att visst, om taket togs av, så kunde han lyfta in det hela. Träffade kommunalrådet och lanserade teorin om att först kapa av taket sedan lyfter vi ner det och gör hål för skorstenen. Medan andra gör hålet lyfter vi in pannan med de agrimaljer som behöver in.
Kommunen tände på idén. Att vi var något dyrare kunde ursäktas med att vi hade en briljant idé.
Gick tillbaka till Åke Boden och Pite Mekaniska verkstad och beställde pannorna.
Att bygga pannorna var ett granlaga arbete, varför jag hade sagt till honom att försöka att få med allt i den arbetsskiss, som låg som underlag för offertarbetet.
Pite Mekaniska jobbade och slet med konstruktionen. Efter en del förvecklingar var pannorna klara och de kunde montera dem på plats.
Haparanda som var den tredje pannan gick som en dans. Den första pannan till Boden dock trögt. Mycket oväntat konstruktionsarbete dök upp under tillverkningen.
Nåväl det hela gick igång och pannorna klarade bra uppställda kriterier.
Helt plötsligt hamnade på mitt bord extraräkningar på ett par miljoner på mitt bord. Det var arbeten som Åke ville ha betalt för, där hans första konstruktion, hade varit tvunget att göras om.
Avtalet om byggeriet var glasklart. Trots detta så var det genant att vi inte skulle göra upp som gentlemän. Därav följde att min försäljningschef skickade mig brev från Stockholm där han framhärdade i, att några ytterligare pengar inte skulle utbetalas.
Jag låtsades som om jag aldrig fått brevet. Träffade Åke och gjorde upp som vänner. Han ansåg att vi tog för liten del i saken. Jag tyckte att vi varit frikostliga. Kanske ett betyg på att vi låg rätt till i kompromissen.
Försäljningschefen kom upp för att klargöra det dumma i att ge bort pengar. Medan jag framhöll, att vi dels hade tjänat pengar på affären, dels hade skaffat oss bra kunder, i att de brände mycket olja. Dessutom så skulle vi finnas på marknaden i många år.
Innan han åkte hem var vi goda vänner. Denna besserwisser till försäljningschef måste för frun varit odräglig. Detta också för sonen. Han ringde hem några gånger per dag för att ge dessa båda potentater order. Ett samtal lät ofta så här. Gör nu som pappa säger, Nej säger jag gör nu som pappa säger . Du vet mycket väl att pappa vet bäst. Jag ringer om ett tag och kollar att Du gör som jag sagt. Hej då pojken min! Pojken var 18 år och gick på högskola i Stockholm. När han pratade med frun var rösten mera förförisk men bestämd. Hon måste ha varit alldeles underkuvad.
Han bjöd ner mig och Margit att komma hem till honom på middag. De bodde ute i Orminge.
Han hämtade oss vid hotellet och vi åkte ut för att inmundiga denna middag. Allt var bra.
Några månader senare får vi höra att han är förd till sjukhus. Även frun och pojken. De har blivit förgiftade av något. Men av vad och av vem?
Man konstaterar att förgiftningsorsaken är den klassiska Arsenik eller möjligen stryknin. Men vem har i såsen till fisken kunnat få dit detta, eftersom alla som var hemma hade ätit av den samma.
Han dog efter fyra timmar med svåra plågor. Hon dog efter ett dygn eller liknande. Pojken var på tredje dagen på fötter igen.
Vid polisförhör medgav sonen, att han hade gjort detta. Han var så less att ständigt hunsas av sin far och han såg hur också modern led på samma sätt, så han bestämde sig för att förgifta pappa.
Vad han aldrig hade tänkt var att hans mor som normalt var rädd om sin figur, inte brukade äta mycket av såser, varför han hade trott att hon skulle klara sig bra. Själv var han tvungen att ta något så att han också själv fick en slev av giftet.
Vi åt också fisk (gös) när vi var där. Det fick en att tänka. Att var snäll mot familjen och de sina är kanske en bra dygd.
Nästa avsnitt startas Pite Marknadsförening och vissa självstudier påbörjas.