Bröd. Lindquist Lastbilscentralen och Fiskförsäljningsföreningen

Lastbilar och fisk!
Bröd. Lindquist Lastbilscentralen och Fiskförsäljningsföreningen.
I Jävre fanns sedan slutet på 30 talet början av 1940 talet ett åkeri. Det var Simon Lindqvist som hade köpt in till att börja med en lastbil. Sedermera flera av samma sort. Det var Scaniabilar och förblev så under hela hans tid.
Åkeriet var beläget utmed konsum där Simon och hans fru Lilly bodde. De hade två pojkar och tre flickor. Pojkarna förväntades ta över åkeriet när de kom till lämplig ålder. Så skedde också. Betonar dock att alla barnen var ägare till företaget vid denna tidpunkt.
Det blev Birger Lindqvist som axlade manteln som chef och VD för bolaget. Som sliping partner brodern Mats.
Man hade flera styckegods och grusbilar. De drev bolaget och fick igång fjärrtrafik mot Sundsvall under många år. Redan vid tidpunkten strax före årsskiftet 60talet var man igång med denna trafik.
Birger var en fin man. Han hade enkelt att komma till tals med såväl anställda som branschen och kunderna. Dessutom uppskattades han allt mer och mer över hela landet. Eftersom de fraktade åt Bilspeditionen så kom Birger att vara med på flera sådana träffar, som de hade. Eftersom han var lugn och sakkunnig fick han allt fler och fler uppdrag för organisationen.
Han blev så småningom även invald som ordförande i Lastbilscentralen i Piteå. Vi, Margit och jag kom att allt mer och mer börja vara tillsammans på fritiden. De blev nog våra allra bästa vänner under många år. Hans förtjusande hustru Maine en gång skönhetsdrottning i Pite bygden var en ytterst trevlig kvinna.
Givetvis kom det sig med stor enkelhet att bli så, att under alla de träffar och stunder vi hade tillsammans så diskuterade vi varandras jobb och möjligheter och problem som hänfgde samman med detta.
Birger hade nu lagt in anbud på papperstransporterna från ASSI pappersbruk i Piteå, ner till Haraholmen uthamn. Bröderna Lindquist fick anbudet och startade upp med transporterna.
Detta sågs givetvis med oblida ögon av ett antal andra åkare på LBC. Men konstigt nog så satt Birger kvar som ordförande. Vad som däremot hände var att Bröderna Lindquist drog bort papperstransportbilarna från att ligga under LBC.
Skälet var två. Dels så kunde det ju inte sägas vara Lindquist bilar inom LBC som hade lagt anbudet. Det var extra bilar eller andra bilar som därmed inte hörde under LBC flagga.
Det andra skälet till arrangemanget var att anbudet de facto var så tajt att det inte fanns utrymme för att ge bort något till någon organisation som provision. Ett tredje skäl var att ASSI önskade göra affärer med ett företag direkt. Därför att de också insåg att det endast skulle göra frakterna långsiktligt dyrare.
Vid detta första tillfälle var denna offert sådan, att det verkligen var ett vågspel. Bröderna Lindquist kämpade med detta avtal under en räcka av år, och kunde så småningom få det till en hygglig affär.
Bröderna hade många bilar inne i LBC ändå. Där av uppstod problemet med att om man vidtog åtgärder mot bröderna, så skulle intäkterna från deras övriga bilar tas ifrån organisationen.
Det var det ett glasklart brott mot reglerna för medlemskap i organisationen LBC.
Man valde att blunda för saken. Vid denna tidpunkt var Sven Hugo Stenberg Chef på LBC och under hans domäner fanns också Grus och Makadam som Kalle(Karl Gustav) Wuolikainen var chef för.
Under detta bolag fanns ytterligare ett bolag som hette Industrisådd AB.
Birger kom en dag till mig och frågade om jag kunde tänka mig att göra ett jobb åt honom. Han hade som Ordförande ett problem.
Problemet bestod i att den människan som betydde mest för företaget Industrisådd hade sagt upp sig och slutat. Det bekymmersamma var, Att nästan allt kunnande satt i den grabbens huvud. Det var nämligen så, att han hade varit med och utvecklat ett sätt att snabbt och effektivt så in vägrenar, fotbollsplaner och allt annat som skulle sås in med gräs. Man hade byggt en container, som man blandade gräsfrö och jord och gödsel till någonting som med jämn fuktighet, kunde sprutas ut med högtryck över stora avstånd och utan att det behövde krattas eller bultas efteråt.
Längst bak på containern byggde man en brygga som verktyget var fastsatt på. Containern lastades på en bil och laddades med material. En man stod och riktade och sprutade ut denna sats på. Liknade en kulsprutenäste längst bak på bilen. Ytor där det skulle växa gräs fick en dusch av detta och se, efter någon vecka så växte det gräs där. Man kunde på detta sätt så många kilometer vägrenar på en dag. Detta var en lysande affär.
Detta insåg Hans Danielsson också. Han hade under ett par år arbetat, i stort sett dygnet runt under den tid som det var möjligt att hålla på med att så gräs.
Insåg att enda sättet att få arbeta efter eget huvud, är att jag slutar och börjar eget. Detta var en del av Birgers problem till mig. Ett annat var att det inom kontor och organisation fanns människor som inte tyckte om varandra och drog därvid, inte jämt åt samma håll. Det var ett problem som var svårhanterligt, för såväl Sven Hugo som för Ordförande Birger.
För att ta jobbet så begärde jag att få fullständiga befogenheter till att skapa och genomföra förändringsarbetet i bolagen.
Hos Grus och Makadam fanns inget att ändra på, medan det såväl på kontorssidan som i Industrisådd blev ändringar. Ändringar fungerade väl på andra nivåer men det var inte möjligt för Industrisådd, att i längden konkurrera med Hans Danielsson som hade startat företaget Gräsetableringar.
Danielsson kunde egentligen ta alla jobb han ville ha. Stundtals var han överbelamrad med arbete och då föll en del jobb även på Industrisådd.
Efter några år, så lämnade Birger Ordförandeskapet och lämnade det till Reinhold Öhman.
I mellanting under denna tid hade Bröderna Lindquist och Bror berglunds och ytterligare ett par åkeri att gå ihop till ett samarbetsföretag . De byggde garage och flyttade sina rörelser till Piteå samtliga tre åkerier. Under ett antal år samarbetade man under samma tak, men kom så småningom att skilja på gracerna igen.
Att jag inte skriver något om brodern Mats beror på att jag aldrig hade med honom att göra. Han drog säkerligen en betydande del av lasset under brödernas aktiva tid.
Bröderna Lindquist fortsatte med bilarna långtradarna och pappersbilarna. Så småningom tog, Birgers pojkar över chefskapet för företaget och har ytterligare växlat upp företaget i omsättning bilpark och avkastning. Man kunde senast för något år sedan införliva Burmans Lastmaskiner AB till företaget.
Det finns bara en sak att tillägga.
Imponerande!
Under dessa år försökte jag på många olika sätt att leverera bränsle till koncernen. Problemet var, att inom LBC så hade man tre åkerier som körde olja åt olika oljebolag. Jag byggde upp ett eget åkeri med egna fordon vilket i detta sammanhang var störande. Där av följde att det var endast på vissa ställen som jag genom mina kontakter med Birger Sven Hugo kunde ha leveranserna till.
Detta var förståeligt och utgjorde inget hinder för en broderlig tillvaro.
Vi har under alla år i övrigt givetvis haft leveranserna till Bröderna Lindquist. Många miljoner har de köpt för. Jag lovar Er, också till för dem rätt pris.
Fiskförsäljningsföreningen.
Efter denna enligt sven Hugo och Birgers lyckade inhopp i att strukturera och ta fram de goda sidorna som onekligen fanns på LBC, så var steget inte långt till att även bli ett alternativ för fiskförsäljningsföreningen.
Skälet var enkelt.
I Fiskförsäljningsföreningen satt som ordförande Sven Hugo Stenbergs bror Karl Axel stenberg som ordförande. Han hade varit fiskare i hela sitt liv, men hade nu blivit till åren så kommen att han inte längre var lika aktiv. Han var inte pensionär utan hade endast växlat ner en aning. Under många år hade hans utkomst varit fiske som bedrevs som hemmahamn Kluntarna, vilket ligger i Lule skärgård. Här hade bägge bröderna funnits under sommarhalvåret från och till, i första hand Sven Hugo. Karl Axel som både bredrev fiske med fasta redskap och rörliga, alltid från tidig vår till sena hösten.
Han ringde mig och ville ha ett samtal.
Samtalet handlade om att föreningens dåliga ekonomi och bristfälliga organisation. Han berättade om hur man i Luleå, fått en lokal konkurrent som importerade fisk från Ryssland och de problem som därvid skapades för föreningen. Den som ägde företaget hette Per Arne Jakobsson och var både framgångsrik och duktig.
Men det var inte det enda problemet. Surströmmingstillverkningen gick dåligt. Den tillverkningen gick med ordentligt underskott.
I Kalix där föreningen hade såväl ett magasin som kontor så hade viss splittring bland fiskarna uppstått. En del hade brutit sig ut från föreningen och startat konkurerande verksamhet.
Jag åkte under en tid runt och träffade olika människor och satte mig in i verksamheten.
På kontoret i Luleå hade den som var bas för verksamheten slutat sedan en tid tillbaka och det var ekonomichefen som skötte den dagliga verksamheten.
Piteå avdelningen var också under luppen. Deras affär vid rådhustorget ifrågasattes. Dels höll lokalerna på att vara slitna. Inte mycket hade förändrats där sedan Sten Perssons tid som chef.
Men Folke som hade jobbat länge på försäljningen slet för att få bibehålla sitt och andras jobb i Piteå på företaget. Där väcktes av honom idén, att skaffa andra mindre och mer ändamålsenliga likaler. Eller att bygga nytt.
Många frågor skulle lösas. Företaget blödde.
Under mellanliggande tid hade Per Arne Jakobssons kompisar uppe i Ryssland fått nog av samarbetet och Jakobsson stod utan leverantörer för de avtal, han gentemot butiker hade träffat. Han tvingades att kasta in handskarna. Under denna tid hade han införskaffat maskiner och inventarier till sitt företag och hade dessutom fyra anställda.
Karl Axel kom till mig med detta besked och sa. Tage detta är väldens chans. Vi kan säkert för en ringa penning köpa företaget. De har fina maskiner samma som vi har i Luleå. De är nyare dessutom. Dessutom dödar vi ju möjligheterna för någon annan att ta över företaget och därmed slipper vi ju konkurrensen.
Två frågor Karl Axel?
Måste vi ta över de anställda?
Behöver vi maskinerna?
Vad kostar det?
Jag tror att vi kan köpa företaget för ca 1-1,5 miljoner av konkursförvaltaren.
Maskinerna behöver vi i och för sig inte annat än som i reserv.
De anställda måste tas över och garanteras arbete hos oss på samma villkor som våra övriga anställda.
Mitt svar blev följande.
Om vi skulle kunna låna pengar till förvärvet så har vi en kostnad för räntor och amortering på det. Säg att detta skulle ge oss en kostnad av ca 250 tusen per år under ett antal år.
De anställda kostar ca 200 tusen per styck vilket blir ca 800 tusen.
Skulle vi med detta köp klara av att öka den i dag obefintliga vinsten med en dryg miljon?
Detta går inte höll Karl Axel med om. Även om vi fick företaget gratis och kunde höja priserna något, så skulle det inte gå ihop.
Därmed så var det alternativet ur välden. Vi ska försöka oss på att få tillbaka Per Arne Jakobsson till företaget.
Jag tog en diskussion med Per Arne och gjorde en överenskommelse med honom om att komma tillbaka. Han blev tillsammans med vår ekonomichef under en tid företagets ledare och kunde så småningom axla ledarskapet på ett fullgott sätt.
Därmed hade vi räddat kompetensen till företaget.
I Piteå hade nu Folke tagit fram skisser och ritningar på hur det nya fiskförsäljningen i Piteå skulle se ut. Företagets läge vid torget var gott och det kunde säljas till bra pris. För dessa pengar hade Folke på bra sätt övertygat såväl mig som ännu viktigare Karl Axel om att detta var en god idée.
Surströmmingen uppe i Kallax var det svårare med trodde vi. Efter att ha lyssnat på dem som gjorde strömmingen så hade i var fall jag, fått en bättre bild av vad som kunde gå galet. Å det var en hel del. Inläggningen av strömming är en ansvarsfylld och ej riskfri sak. Många saker kan gå fel. Strömmingens kvalité insaltning och jäsning kan gå fel. Bakterier kan angripa inläggningen. Faten kan vara dåliga eller bli dåliga. Burkningen kan rackla. Priset inte alltid så bra.
Vid tillfällen när det gått åt pipan, förstod jag att de hade köpt strömmingen av kollegor i Örnsköldsvik men burkat dem i Kallax burkar. Det var ju ett sätt att minimera riskerna och öka möjligheterna till att alltid komma ut med vinst.
Beslutades sålunda att inläggningen i egen regi skulle upphöra.
Surströmmingen gjordes i Kallax.
Så gjordes också trodde vi. Men Kallax borna var av ett envist släkte och behöll delar av inläggningen ändå. De gjorde utan vår vetskap surströmming i alla fall.
Kanske har man i dag egen inläggning igen, inte vet jag.
I Kalix var det svårare att reda ut problemen.
Försäljningen hade infört en högre gräns på medlemskapet och vad man fick ut av sitt medlemskap. Omtvistat men på grund av att man var tvungen få in pengar hade medlems skaps priset höjts från 300 till 3000 kronor. Det hade vissa tagit illa vid sig för.
Med jämk och förhandling kunde Kalix kanske också komma till normala gängor.
Återstod att få struktur och en plan för försäljningen som skulle kunna ge Fiskförsäljningen bättre reveny.
Ett var att göra om företagsnamnet till BD Fisk. Ta fram en företags logga som var modern och gav ett bra intryck. Låta provkök testa att tillverka och förpacka nya produkter.
Så gjordes. Min gamle vän Ebbe vikberg berättade jag detta för. Slet själv med att försöka hitta en ny design på företaget. En dag säger Ebbe att han har ett förslag han vill visa mig.
Han visar då den logga, som efter detta blev företagets signum. Visserligen har en del små detaljer ändrats efter detta, men det får man alltid göra. Orginalet är Ebbe pappa till.
En produkt vi skickade till provköket var Löja. När man tar reda på löjrommen så kastar man ju den kramade löjan. Dessutom har man före detta sorterat bort hälften av löjorna eftersom de är hanlöjor.
Av hanlöjorna gick det mesta till foderindustrin.
Kunde denna produkt förädlas läggas in stekas eller kokas eller vad ever, så var det en fantastisk resurs att ösa ur.
Vi smakade på många olika sorter och tittade på många sorters förpackningar.
Karl Axel var sin ålder till trots, öppen för många nyheter. Dessvärre fans det andra som hade jobbat med fisk i så många år, att fiskfjällen hade förmörkat deras sätt att se på fisk och nya möjligheter för fisk.
Nåväl en del nya saker kreerades och började söljas. Någon större fart på Löjan blev det emellertid aldrig.
Fisk förvarades skickades och hanterades i lådor av trä. En omständlig och kostsam procedur. På marknaden hade andra förpackningstyper börjat uppträda.
Vi tog fram en låda gjord av vit kartong som genom sinrik vikning var styv och fyllde sin uppgift som fisklåda på ett billigare distributionssätt och var alltid kliniskt rena. Det var verkligen inte de gamla trälådorna. Det fanns en hel del att tillägga bet det hygieniska i det gamla sättet. Lådorna fanns i storlek tio och trettio kilo.
De gamla fiskarna tyckte att detta var pest och kolera jämfört med trälådor medan de yngre fiskarna insåg fördelen. Så småningom drabbade det dock alla fiskarna till stor nytta, för både dem och konsumenterna.
Organisationen var klar det mesta åtgärdat och både jag och Karl Axel andades ut. Operationen var över.