Shell etablering med abrovinklar.I och med att kustlandsvägen drogs om och gick rakt genom byn i stället för den gamla slingrande vägen förbi konsum och Shell, kom dessa saker att hamna lite felaktigt om man vill att butikerna ska ha nytta av trafiken på vägen.
Shell som stod på Bröderna Brännströms tomt utanför verkstaden hade på denna tid en livlig verksamhet. Här jobbade Ex.vis min brors fru Carin under många år.
Här vid stationen hade man många gånger polisen razzia av alla som trafikerade vägen i jakt efter någon bov i en eller annan riktning. Här kunde man se kriminalkommisarie Hebba Holmlund kroma sig i full mundering med alla medaljer och utmärkelser på kavajen. Naturligtvis även andra poliser. Fjärdingsmannen från Hortlax var en ofta sedd man. Lisa Åman hade alltid lösningen på, varför poliserna var där. Dom jagar väl några Johannisbergare. (Det fanns en ungdomsvårdsskola för ungdomar som kommit lite på sned i livet som ofta rymde och stal bilar.)
Nu var det slut med detta. Stationen låg för långt från kustlandsvägen.
Bröderna Bränström började då se sig om efter mark för att få bygga en bensinanläggning någon annan stans i byn utmed vägen. Bästa platsen att bygga ansågs vara dåvarande gamla kajsidan av hamnområdet. ”Nede öhrn”. Det var precis nedanför vårt hus.
Sålunda tillfrågades Byamännen av Bränströms om att få förvärva denna mark. David Stenberg som var ålderman tyckte att det var väl okej. Men se då uppenbarade sig flera köpare. Kioskägare Friden Sandberg som hade köpt kiosken mitt i byn av Adil Lindquist kände också av att underlaget sviktade. Så även han frågade om att få köpa. Detta var ju utmärkt sett ur byamännens synpunkt att fler vill handla. Man fick då helt enkelt begära in anbud på marken. Detta gjordes. Men eftersom man var minst två kända anbudsgivare så uppsökte de varandra och kom överens om att samverka om ett anbud.
Detta för att priset inte skulle hissas för högt, gissar jag.
Men nu hände det sig att ytterligare ett anbud hade inkommit till David Stenberg när anbudstiden gick ut.
Fyrbyggaren Ivar Berglund hade lagt det förmånligaste anbudet. Strax över det bud som konsortiet Sandberg Bränström hade lagt in.
Jag frågade Ivar vad han skulle göra med området. Svaret var, att man kanske kunde sälja en del kaffe på området. Men egentligen sa han nog, att det knappast i nuläget var något som angick mig. Men vi hade ju huset närmast området, så för oss var det ju intressant att veta vad som väntade. Vi behövde dock inte vänta speciellt många dar, så fanns det traktorer som började arbeta på området.
Material kördes dit och schaktades ut. Bränströms hade förvärvat området av Ivar Berglund. En del kanske anade ugglor i mossen över arrangemanget. Men vad att göra åt det. Så här efteråt kan ju sägas att det absolut blev bra. Å andra sidan vet man inte vad som hänt om anbudsstriden slutat annorlunda.
Bröderna Bränströms var en mycket duktig verkstad. De gjorde allt som hade med motorer, svetsning och smide. De till och med köpte nya bilar och skar av dem mitt över taket och förlängde dem så att de skulle passa som taxi Ex.vis. Deras specialité var just smidesbiten. Där jobbade både Axel och Elof Brännström. Men också Sigurd. Han blev den som skulle hålla i byggnationer och allt annat som hade med etableringen att göra.
Det blev en intressant tid. Sigurd gjorde avtal med Svenska Shell. Dåtidens store ledare i oljebranschen kom just från våra trakter eller Älvsbyn. Han hette Bergman och var boss för Shell.
En dag ser vi sedan huskroppen börjat skönjas, att ett gäng kostymnissar kommer till byggarbetsplatsen. Där är också Sigurd. Han är arg, ja mycket arg över att han anser att Shell använder för dåligt material i byggnationen. Man ser hur han dämmer bräder i backen så det ryker flisor. Gubbarna finner för gott att snarast hoppa in i bilarna och avlägsna sig. Shell gör inget extra för att Sigurd bråkat med dem. De bygger färdigt i sin egen stil efter deras standard. Sigurd hade förutsett vad de skulle kunna göra när han gjorde kontraktet med dem. Han hade föreskrivet att huset skulle muras upp med fasadtegel. Att materialet skulle vara förstklassigt därför att avtalet gällde under lång tid. När avtalstiden gick ut efter 20 eller 25 år, så skulle anläggningarna återgå till Bröderna Brännström. Då var det ju bra om det vid denna tidpunkt hade något värde.
Sigurd klagade i tal som i skrift till Shell om deras avtalsbrott. De skrattade och tyckte att han skulle vara nöjd med vad de hade gjort. Dessutom upplystes han om, att han just hade att göra med ett av väldens största bolag, ifall han fick för sig att protestera rättsligen. De skulle i så fall koppla in de jurister som de förfogade över och mangla eller köra över honom.
Detta störde Sigurd till den grad att han tog kontakt med dåtidens i särklass bästa advokat i denna typ av tvister Henning Sjöström.
Sjöström och Sigurd tvistade med dem om skadestånd för bristerna i byggnaden och fick i alla punkter rätt. En dag kunde han stolt åka ner till Shells huvudkontor, för att hämta ut skadeståndet. Sigurd berättar själv att när han skulle göra detta, så fick han hela beloppet utbetalt i småsedlar. Förmodligen som en sista liten spark i Röven. Sigurd tog emot pengarna, lastade sedlarna i plastpåsar och tog en taxi in till stan. Där skulle han köpa sig bättre sak att ha pengarna i, än plastpåsar till brädden fyllda med sedlar. Sigurd gick in på PUB i Stockholm och tog rulltrappan upp till avdelningen för reseutensilier. Vid ingången till PUB stod en vakt och tittade när Sigurd gick in. Han trodde knappast sina ögon. En man som kommer och bär på plastkassar fulla med pengar. Han springer till närmaste telefon och ringer polisen och ber dem omedelbart rycka ut, eftersom han just sett en förmodad bankrånare komma in i butiken. Han följer efter Sigurd upp till fjärde våningen där väskor såldes. Sigurd köper en väska, tömmer innehållet i densamma och tar ur innehållet några passande sedlar för att betala väskorna med. I samma ögonblick går larmet och rulltrapporna stannar. Utgångarna stängs. Flera väktare uppenbarar sig på lämpliga ställen i varuhuset. I högtalarna ber man de som befinner sig i varuhuset att undvika fjärde våningsplanet på grund av rån. Två väktare stoppar Sigurd när han skall till att gå ut. Samtidigt stormar polisen med dragna vapen upp till avdelningen. Han ombeds att släppa väskorna (hade köpt två väskor) och sträcka händerna uppåt.
Efter en stund har dock polisen lugnat sig och Sigurd fått berätta, den föga troliga historien om varför han har dessa pengar i plastpåsarna. Polisen försöker nå Shell, eller någon på Sjöströms advokatkontor för att få den osannolika historien bekräftad. Shell har ingen brådska med att bekräfta någonting. Han tas till polisstationen där han får vänta några timmar. Det konstiga är ju att ingen bank eller butik har ringt och anmält något brott. Till slut hittar polisen Henning på advokatkontoret som bekräftar händelsen och Sigurd kan gå därifrån. De frågar honom vart han ska. Han berättar att han skulle ha suttit på flyget redan, hem mot Jävre, men att det nu var för sent. Polisen ombesörjer att Sigurd får en ny biljett och eskorterar honom ut till Bromma.
Under mellantiden hade emellertid Sandberg känt sig trampad på tårna, så han satte på eget initiativ upp en kiosk på gamla vägen, som numera var ingen mans land mellan vårt hus och Paul Höglunds garage. Han satte där igång med kiosk och kaffeservering. Sigurd brydde sig väl inte mycket om detta medan han byggde. Men sedan det hela var färdigt så fann han inget nöje i att se på detta.
Visserligen så såldes inget kaffe eller liknande på den nya macken, men karameller hade de.
Sålunda så köpte han in området där kiosken stod på och bad Sandberg ta sitt pick och pack därifrån.
Sandberg gjorde detta, men hade därför inte gett med sig helt. Han förhandlade med ett annat bensinbolag, om möjligheten att öppna en mack uppe vid långsjön där avtagsvägen in till byn var belägen. Där hade fyllts upp med jordmassor under byggnadstiden av vägen i Jävre.
Efter en tid så stod BP färdigt och Sandberg kunde nu sälja både karameller och Bensin vid norra infarten till Jävre. Problemet för Sandberg var, att han fortfarande drev också gamla kiosken fyrahundra meter därifrån.
Jävre var således rikt begåvat på både kiosker och bensinstationer. Dessutom så fanns det ju, dels konsum mitt i byn och dessutom Viklunds diversehandel, som också sålde livsmedel. Efter några år började det kärva till sig för BP anläggningen. Den fick aldrig någon större omsättning. Den las ner. Såldes till en kåd-salva tillverkare som började koka kådsalva i byggnaden.
Sandbergs kiosk mitt i byn, fortsatte däremot några år till och byggde ut kiosken så att man dessutom hade livsmedel där. Före ombyggnaden så såldes mjölken med att man hade sin mjölkhämtare med sig och fyllde denna, från stora 50 liters mjölkflaskor. Senare började mjölk finnas på en liters flaskor. När mjölken började finnas på flaskor, så hade både Viklunds och Konsum mjölk också. Det inverkade menligt på Sandbergs affärer, eftersom han hade haft monopol på mejeriprodukter. När så de rackarna började med mjölk, så byggde Sandberg ut sin mjölkbutik, till att också sälja andra matvaror. Konkurens kallas det. Efter några år ytterligare så befann sig Sandberg i pensionsålder och sålde butiken.
De som fraktade mjölken i Jävre var bröderna Helmer och Sigfrid Sandberg. Dock ej samma släkte som kioskägaren.(tror jag)
Under denna tid så hade det också växlat ägare av (höglunds såg) sågverket. Bröderna John, Allan och Sven Berggren hade köpt sågverket.
Dessa tre hade under större delen av sitt liv varit skogsarbetare anställda av skogsbolag. John hade emellertid på senare tid börjat köpa skiften och stämplingar i egen regi som han drev ner och sålde.
Han tyckte väl att Bröderna tillsammans kunde göra ännu bättre affärer, om bröderna var med. Det kom sig sålunda att John köpte skiften och hemman och avverkningar och bröderna hjälpte till att hugga och få ner virket till sågverket. OBS att jag inte vet ägarförhållandena bröderna emellan.OBS. Där förädlades virket genom sågning och hyvling.
Finessen med denna typ av affärer var, att man vid denna tidpunkt kunde förvärva hela hemman eller arealer, som man efter att avverkat skogen fortfarande var ägare till. Dels betalat köpet med det avverkade virket. Dels betalat marken, dels förädlingen och dessutom kunnat tjäna pengar på affären.
Detta blev sedermera stoppat. Man skulle ifall man ville köpa mark eller hemman, antingen bosätta sig på hemmanet eller kunna införliva det i befintligt hemman. Men på denna tid var det helt i sin ordning. Dessa jordbitar eller hemman som köptes av Berggrenarna var ju utspridda över stora arealer i Norrbotten. Värdet på jordbitarna utan skog var väl då, egentligen nästan ingenting. De var ingen skördbar skog kvar på bitarna utan endast ungskog och plantor. I en god affär kunde Berggrenarna i nästa generation byta bort dessa spridda bitar, mot en helhet ute i kustlandet. De bytte med SCA och fick för sina markbitar Sandön. Berggrenarna var och är intresserade jägare. De kunde på detta sätt skaffa sig en sammanhängande areal och därmed fint jaktställe. Dessutom finns här skog. Skog som för SCA var nästan omöjlig att skörda eller sköta om. SCA kunde lägga deras markbitar till sitt övriga innehav i Norrbotten och fick därvid, enligt deras sätt att se, en bättre möjlighet till sitt skogsbruk. Bägge tjänade på affären. Så ska affärer bedrivas.Sågen sjöng av arbetslust. Staplarna av timmerstockar var ibland stora. Sågen, hyvleriet och affärerna gick på högvarv. Brädstaplarna växte. Men gubbarna blev äldre. Så småningom så minskade deras arbetsbehov och sågen stod i några år overksam. Såldes så småningom till bröderna Söderberg. De hade gjort en plan för att bebygga ett stort skogsområde de ägde med fritidshus. Först skulle den hundraåriga skogen skördas. Sedan skulle vägar och ledningar för el och liknande dras fram Sågen använde De under några år medan de tog ner skogen de hade ute på området(Jävrehatten). Sågen såldes några år senare till Sven Erik Berg ifrån Pitsund. Han har i viss mån rustat upp delar av husen, men inte gjort ett skapandes vitten i övrigt på området. Det är ju kanske det sämst möjliga. Ett sågverk skall gå, annars är det inget sågverk.
Mera jävreföretag i nästa avsnitt.
Shell som stod på Bröderna Brännströms tomt utanför verkstaden hade på denna tid en livlig verksamhet. Här jobbade Ex.vis min brors fru Carin under många år.
Här vid stationen hade man många gånger polisen razzia av alla som trafikerade vägen i jakt efter någon bov i en eller annan riktning. Här kunde man se kriminalkommisarie Hebba Holmlund kroma sig i full mundering med alla medaljer och utmärkelser på kavajen. Naturligtvis även andra poliser. Fjärdingsmannen från Hortlax var en ofta sedd man. Lisa Åman hade alltid lösningen på, varför poliserna var där. Dom jagar väl några Johannisbergare. (Det fanns en ungdomsvårdsskola för ungdomar som kommit lite på sned i livet som ofta rymde och stal bilar.)
Nu var det slut med detta. Stationen låg för långt från kustlandsvägen.
Bröderna Bränström började då se sig om efter mark för att få bygga en bensinanläggning någon annan stans i byn utmed vägen. Bästa platsen att bygga ansågs vara dåvarande gamla kajsidan av hamnområdet. ”Nede öhrn”. Det var precis nedanför vårt hus.
Sålunda tillfrågades Byamännen av Bränströms om att få förvärva denna mark. David Stenberg som var ålderman tyckte att det var väl okej. Men se då uppenbarade sig flera köpare. Kioskägare Friden Sandberg som hade köpt kiosken mitt i byn av Adil Lindquist kände också av att underlaget sviktade. Så även han frågade om att få köpa. Detta var ju utmärkt sett ur byamännens synpunkt att fler vill handla. Man fick då helt enkelt begära in anbud på marken. Detta gjordes. Men eftersom man var minst två kända anbudsgivare så uppsökte de varandra och kom överens om att samverka om ett anbud.
Detta för att priset inte skulle hissas för högt, gissar jag.
Men nu hände det sig att ytterligare ett anbud hade inkommit till David Stenberg när anbudstiden gick ut.
Fyrbyggaren Ivar Berglund hade lagt det förmånligaste anbudet. Strax över det bud som konsortiet Sandberg Bränström hade lagt in.
Jag frågade Ivar vad han skulle göra med området. Svaret var, att man kanske kunde sälja en del kaffe på området. Men egentligen sa han nog, att det knappast i nuläget var något som angick mig. Men vi hade ju huset närmast området, så för oss var det ju intressant att veta vad som väntade. Vi behövde dock inte vänta speciellt många dar, så fanns det traktorer som började arbeta på området.
Material kördes dit och schaktades ut. Bränströms hade förvärvat området av Ivar Berglund. En del kanske anade ugglor i mossen över arrangemanget. Men vad att göra åt det. Så här efteråt kan ju sägas att det absolut blev bra. Å andra sidan vet man inte vad som hänt om anbudsstriden slutat annorlunda.
Bröderna Bränströms var en mycket duktig verkstad. De gjorde allt som hade med motorer, svetsning och smide. De till och med köpte nya bilar och skar av dem mitt över taket och förlängde dem så att de skulle passa som taxi Ex.vis. Deras specialité var just smidesbiten. Där jobbade både Axel och Elof Brännström. Men också Sigurd. Han blev den som skulle hålla i byggnationer och allt annat som hade med etableringen att göra.
Det blev en intressant tid. Sigurd gjorde avtal med Svenska Shell. Dåtidens store ledare i oljebranschen kom just från våra trakter eller Älvsbyn. Han hette Bergman och var boss för Shell.
En dag ser vi sedan huskroppen börjat skönjas, att ett gäng kostymnissar kommer till byggarbetsplatsen. Där är också Sigurd. Han är arg, ja mycket arg över att han anser att Shell använder för dåligt material i byggnationen. Man ser hur han dämmer bräder i backen så det ryker flisor. Gubbarna finner för gott att snarast hoppa in i bilarna och avlägsna sig. Shell gör inget extra för att Sigurd bråkat med dem. De bygger färdigt i sin egen stil efter deras standard. Sigurd hade förutsett vad de skulle kunna göra när han gjorde kontraktet med dem. Han hade föreskrivet att huset skulle muras upp med fasadtegel. Att materialet skulle vara förstklassigt därför att avtalet gällde under lång tid. När avtalstiden gick ut efter 20 eller 25 år, så skulle anläggningarna återgå till Bröderna Brännström. Då var det ju bra om det vid denna tidpunkt hade något värde.
Sigurd klagade i tal som i skrift till Shell om deras avtalsbrott. De skrattade och tyckte att han skulle vara nöjd med vad de hade gjort. Dessutom upplystes han om, att han just hade att göra med ett av väldens största bolag, ifall han fick för sig att protestera rättsligen. De skulle i så fall koppla in de jurister som de förfogade över och mangla eller köra över honom.
Detta störde Sigurd till den grad att han tog kontakt med dåtidens i särklass bästa advokat i denna typ av tvister Henning Sjöström.
Sjöström och Sigurd tvistade med dem om skadestånd för bristerna i byggnaden och fick i alla punkter rätt. En dag kunde han stolt åka ner till Shells huvudkontor, för att hämta ut skadeståndet. Sigurd berättar själv att när han skulle göra detta, så fick han hela beloppet utbetalt i småsedlar. Förmodligen som en sista liten spark i Röven. Sigurd tog emot pengarna, lastade sedlarna i plastpåsar och tog en taxi in till stan. Där skulle han köpa sig bättre sak att ha pengarna i, än plastpåsar till brädden fyllda med sedlar. Sigurd gick in på PUB i Stockholm och tog rulltrappan upp till avdelningen för reseutensilier. Vid ingången till PUB stod en vakt och tittade när Sigurd gick in. Han trodde knappast sina ögon. En man som kommer och bär på plastkassar fulla med pengar. Han springer till närmaste telefon och ringer polisen och ber dem omedelbart rycka ut, eftersom han just sett en förmodad bankrånare komma in i butiken. Han följer efter Sigurd upp till fjärde våningen där väskor såldes. Sigurd köper en väska, tömmer innehållet i densamma och tar ur innehållet några passande sedlar för att betala väskorna med. I samma ögonblick går larmet och rulltrapporna stannar. Utgångarna stängs. Flera väktare uppenbarar sig på lämpliga ställen i varuhuset. I högtalarna ber man de som befinner sig i varuhuset att undvika fjärde våningsplanet på grund av rån. Två väktare stoppar Sigurd när han skall till att gå ut. Samtidigt stormar polisen med dragna vapen upp till avdelningen. Han ombeds att släppa väskorna (hade köpt två väskor) och sträcka händerna uppåt.
Efter en stund har dock polisen lugnat sig och Sigurd fått berätta, den föga troliga historien om varför han har dessa pengar i plastpåsarna. Polisen försöker nå Shell, eller någon på Sjöströms advokatkontor för att få den osannolika historien bekräftad. Shell har ingen brådska med att bekräfta någonting. Han tas till polisstationen där han får vänta några timmar. Det konstiga är ju att ingen bank eller butik har ringt och anmält något brott. Till slut hittar polisen Henning på advokatkontoret som bekräftar händelsen och Sigurd kan gå därifrån. De frågar honom vart han ska. Han berättar att han skulle ha suttit på flyget redan, hem mot Jävre, men att det nu var för sent. Polisen ombesörjer att Sigurd får en ny biljett och eskorterar honom ut till Bromma.
Under mellantiden hade emellertid Sandberg känt sig trampad på tårna, så han satte på eget initiativ upp en kiosk på gamla vägen, som numera var ingen mans land mellan vårt hus och Paul Höglunds garage. Han satte där igång med kiosk och kaffeservering. Sigurd brydde sig väl inte mycket om detta medan han byggde. Men sedan det hela var färdigt så fann han inget nöje i att se på detta.
Visserligen så såldes inget kaffe eller liknande på den nya macken, men karameller hade de.
Sålunda så köpte han in området där kiosken stod på och bad Sandberg ta sitt pick och pack därifrån.
Sandberg gjorde detta, men hade därför inte gett med sig helt. Han förhandlade med ett annat bensinbolag, om möjligheten att öppna en mack uppe vid långsjön där avtagsvägen in till byn var belägen. Där hade fyllts upp med jordmassor under byggnadstiden av vägen i Jävre.
Efter en tid så stod BP färdigt och Sandberg kunde nu sälja både karameller och Bensin vid norra infarten till Jävre. Problemet för Sandberg var, att han fortfarande drev också gamla kiosken fyrahundra meter därifrån.
Jävre var således rikt begåvat på både kiosker och bensinstationer. Dessutom så fanns det ju, dels konsum mitt i byn och dessutom Viklunds diversehandel, som också sålde livsmedel. Efter några år började det kärva till sig för BP anläggningen. Den fick aldrig någon större omsättning. Den las ner. Såldes till en kåd-salva tillverkare som började koka kådsalva i byggnaden.
Sandbergs kiosk mitt i byn, fortsatte däremot några år till och byggde ut kiosken så att man dessutom hade livsmedel där. Före ombyggnaden så såldes mjölken med att man hade sin mjölkhämtare med sig och fyllde denna, från stora 50 liters mjölkflaskor. Senare började mjölk finnas på en liters flaskor. När mjölken började finnas på flaskor, så hade både Viklunds och Konsum mjölk också. Det inverkade menligt på Sandbergs affärer, eftersom han hade haft monopol på mejeriprodukter. När så de rackarna började med mjölk, så byggde Sandberg ut sin mjölkbutik, till att också sälja andra matvaror. Konkurens kallas det. Efter några år ytterligare så befann sig Sandberg i pensionsålder och sålde butiken.
De som fraktade mjölken i Jävre var bröderna Helmer och Sigfrid Sandberg. Dock ej samma släkte som kioskägaren.(tror jag)
Under denna tid så hade det också växlat ägare av (höglunds såg) sågverket. Bröderna John, Allan och Sven Berggren hade köpt sågverket.
Dessa tre hade under större delen av sitt liv varit skogsarbetare anställda av skogsbolag. John hade emellertid på senare tid börjat köpa skiften och stämplingar i egen regi som han drev ner och sålde.
Han tyckte väl att Bröderna tillsammans kunde göra ännu bättre affärer, om bröderna var med. Det kom sig sålunda att John köpte skiften och hemman och avverkningar och bröderna hjälpte till att hugga och få ner virket till sågverket. OBS att jag inte vet ägarförhållandena bröderna emellan.OBS. Där förädlades virket genom sågning och hyvling.
Finessen med denna typ av affärer var, att man vid denna tidpunkt kunde förvärva hela hemman eller arealer, som man efter att avverkat skogen fortfarande var ägare till. Dels betalat köpet med det avverkade virket. Dels betalat marken, dels förädlingen och dessutom kunnat tjäna pengar på affären.
Detta blev sedermera stoppat. Man skulle ifall man ville köpa mark eller hemman, antingen bosätta sig på hemmanet eller kunna införliva det i befintligt hemman. Men på denna tid var det helt i sin ordning. Dessa jordbitar eller hemman som köptes av Berggrenarna var ju utspridda över stora arealer i Norrbotten. Värdet på jordbitarna utan skog var väl då, egentligen nästan ingenting. De var ingen skördbar skog kvar på bitarna utan endast ungskog och plantor. I en god affär kunde Berggrenarna i nästa generation byta bort dessa spridda bitar, mot en helhet ute i kustlandet. De bytte med SCA och fick för sina markbitar Sandön. Berggrenarna var och är intresserade jägare. De kunde på detta sätt skaffa sig en sammanhängande areal och därmed fint jaktställe. Dessutom finns här skog. Skog som för SCA var nästan omöjlig att skörda eller sköta om. SCA kunde lägga deras markbitar till sitt övriga innehav i Norrbotten och fick därvid, enligt deras sätt att se, en bättre möjlighet till sitt skogsbruk. Bägge tjänade på affären. Så ska affärer bedrivas.Sågen sjöng av arbetslust. Staplarna av timmerstockar var ibland stora. Sågen, hyvleriet och affärerna gick på högvarv. Brädstaplarna växte. Men gubbarna blev äldre. Så småningom så minskade deras arbetsbehov och sågen stod i några år overksam. Såldes så småningom till bröderna Söderberg. De hade gjort en plan för att bebygga ett stort skogsområde de ägde med fritidshus. Först skulle den hundraåriga skogen skördas. Sedan skulle vägar och ledningar för el och liknande dras fram Sågen använde De under några år medan de tog ner skogen de hade ute på området(Jävrehatten). Sågen såldes några år senare till Sven Erik Berg ifrån Pitsund. Han har i viss mån rustat upp delar av husen, men inte gjort ett skapandes vitten i övrigt på området. Det är ju kanske det sämst möjliga. Ett sågverk skall gå, annars är det inget sågverk.
Mera jävreföretag i nästa avsnitt.
Synnerligen intressant att följa din blogg, särskilt när den handlar om den tid jag själv någorlunda känner till. Jag kom ju till Hortlax och Jävre 1962 och bodde en tid i den s.k. lärarbostaden mitt emot Fridens kiosk. Sigurd Brännström har jag ju också haft en del att göra med, både som sommarstugeägare och som politiker. En intressant tid. God fortsättning med bloggandet!
SvaraRaderaTorsten H.
Skriv gärna fler berättelser om hur livet var i Jävre. Roligt och intressant / "En som minns en del av det du skrivit ned"
SvaraRadera