Helikopter mot Tjuonajokk.

Kostnadskrävande Tarfala is!
Under tiden som jobbet fortskred åt ARA bolaget, så började bolaget med alla åtgärder som gjorts att gå allt bättre och bättre.
Snålheten som varit ett signum för många befattningshavare, kunde allt mer övergå till småskaligt överdåd.
Vi hade nu fått med oss Kommunerna. Den ryska högkvalitativa oljan vi importerade, gav oss många fina slantar.
Förfrågan kom om jag kunde ordna någon trevlig utflykt uppe i norra Sverige.
Visst kan jag det.
Vad vill Ni se eller vara med om?
Vi vill se snö och renar samer och sådant.
Jaha, sa jag, började fundera över vad jag skulle hitta på.
Eftersom jag hade gått skola för att läsa till marknadsekonom tillsammans med läraren Ebbe Vikberg så skall jag samarbeta med honom. Han hade precis slutat sin rektorstjänst för att ägna sig åt turistisk verksamhet i större eller mindre skala.
Jag g åker upp och talar med honom.
Han befann sig som i ett rus av idéer och uppslag. Saken var den att han hade börjat att tillsammans med Expressen fotografen Bert Persson, att skissa på ett stort timmerhus som skulle bli det finaste av denna sort i Sverige. Nordkalottcenter skulle det heta.
Med på båten hade han fått länsstyrelse och landshövding. Det var vid denna tidpunkt Ragnar Lassinanti.
Den fina byggnaden som skulle innehålla det mesta som hade med Nordkalotten att göra. Stockarna skulle vara Rysk eller finsk Torrfura.
Eftersom Finnarna behövde sina torrfuror själva så fick det bli Ryskt. Dessutom så avtalade de att få folk därifrån som byggde huset.
Huset byggdes. De stora spisarna gjordes av prima norrländsk sten. Inredning kakel allt gjordes så att det påminde om färgerna som de nordkalottiska länderna hade.
Möbler snickrades med reliefer av Nordkalott loggan inhuggen i varje stol eller möbel. En rejäl Bastu och en swimmingpool anlades. Restaurang och bar togs i drift.
Bert som var tidningsman skrev så pennan glödde. De släppte ut en egen tidning som distribuerades över de Nordkalottiska länderna.
Palle Abbing som var anställd som journalist på Expressen gjorde många inlägg om denna byggnad och det som där timade.
Denne Ebbe talade jag med för att få hjälp med ett arrangemang i fjällvärlden.
Ebbe sade, Du tar reda på vilka det är som ska åka, så ska jag ge Dig nödvändig input om arrangemangen.
Jag vill att Du följer med och tar hand om allt ihop.
Så gjordes. Ebbe fick namnen på de som skulle vara med, vilka var två Ryska handelsattachéer och dessutom en politruk som skulle vara med för att se att allt gick rätt till. Eller kanske att vakta handelsattachéerna så de inte försvann. Dessutom den som köpte in olja hos oss som var den kanske intelligentaste av dem som jobbade på bolaget, Ulf Ingesson. Dessutom Olle Berg ( chef för bolaget)och jag. Olle meddelade mig dessutom att det kanske vore på sin plats att vi hade en kund också med, med tanke på att vi i bolaget förmodligen ville ha kostnaden på avdragssidan. Sålunda talade jag med en kompis på Estraden, Aron Johansson som hade ett antal hyreshus . Frågade om han vill följa med upp och se på Nordkalotten.
Aron kom med och därmed hade vi alibi för att åka.
Ebbe skickade då till dessa en inbjudan från Nordkalotten som en extra bekräftelse på den inbjudan som bolaget hade gjort. Det var ett kuvär där det fanns en bit av nordkalotten i varje kuvär. Lite renlav och en bit av en tallkvist.
I inbjudan stod det att man skulle börja med att dofta i kuväret, så skulle man bli extra intresserad av att komma upp. Det luktade nämligen starkt tallbarr från kuväret.
Ebbe invigde mig i hur det kom sig att det luktade så starkt. Man köper sådana här små luktflaskor, å skvätter på renlaven så tror folk att det luktar så härligt norrländskt.
Ett litet knep så bra som något. Man blev glad när man fick det.
Vad får kalaset kosta frågade Ebbe.
Det har ingen bett att få någon uppfattning om svarade jag.
Då kör vi så det ryker.
Visst.
Ebbe åkte före till Kiruna dit vi skulle.
Jag och Aron klev på i Luleå.
Jag hade klätt mig som någon sorts luffare, eller vildmarksman. Iklädd svart hatt, rejäl slidkniv i bältet och en ryggsäck, äntrades SAS planet mot Kiruna.
Ingen brydde sig om man hade kniv eller inte på den tiden. i vrt fall hade jag det.
I ryggsäcken hade jag tagit med mig bröd och en torkad och en rökt renbog.
I planet mötte jag dessa från Stockholm uppresta gentlemän som var fulla av förväntan.
När planet hade lyft från Kallax, så steg jag upp och öppnade min ryggsäck. Tog de två bogarna och gick runt i planet och skar kött från dessa. Från ryggsäcken en bit bröd.
Alla i planet trakterades. Framme vid dörren till cockpit, stod flygvärdinnan hindrande för att jag inte skulle gå in även till piloterna.
Men med en rejäl Lappkniv i handen, hindras man inte av sådana småttigheter. Jag beordrade öppning av dörren. Detta skedde och de mycket förvånade piloterna hade inte mycket annat att göra än, att direkt från kniven motta renköttet. Flygvärdinnan som stod bredvid mig, såg olycklig ut för det som hände.
Inte ska Du vara ängslig för detta kära Du, nu ska vi hjälpas åt och sjunga. Därvid tog jag ner mikrofonen från väggen och knäppte på densamma.
Lo,lo, lo, lo , lo,lo lo lo, lo, jojkade jag. Så småningom instämde de övriga passagerarna i sången. Orden är ju tämligen enkla, å melodin går ju också att så småningom falla in i.
Inte såg flygvärdinnan mindre ängslig ut efter detta. Planet närmade sig Kiruna. Renbogarna var illa åtgångna. De som flög tillsammans med oss gillade renköttet.
Flygvärdinnan hade börjat tina upp en aning. Dörren till piloterna var fortfarande öppen, viket jag tog som att de där framme hade en aning roligt de med.
Vi sjöng en sista sång, lo lo lo lo lo, lo lo lo, lo lo lo lo lo.

Ebbe mötte oss ute på plattan med ett eget bagagetåg som vi alla fick äntra upp på.
Han körde oss på sidan om flygplatsbyggnaden mot ett hangar . Stannade vid en stor snödriva.
Han tog fram en rentaska ur snöhögen. Rentaskan var fylld av hembryggt vatten från nordkalotten.
Man gapade och Ebbe klämde på taskan. Då sprutade den värmande drycken med stor kraft in i munnen på respektive.
Efter någon minut kom det en stor helikopter från Gällivare. Knutte som hade ett helikopterföretag därstädes skulle skjutsa oss dit vi nu skulle.
Vi äntrade maskinen.
Naturen är verkligen vacker så här på vårvintern.
Ebbe hade tagit kontakt med ett par lappar som var verksamma uppe vid Tjuonajokk.
Först flög vi förbi Sarris uppe i Nikkaluokta. Där vankades det mat. I Henrik Sarris restaurang i den då nybyggda fina anläggningen skulle man dels äta, dels klä om för tur ute på fjället.
Vid resan från Henrik Sarri omtalade denna att det just var renskiljning uppe på fjället, strax ovanför byn.
Vi talade med Helikopterchauffören att han skulle flyga över detsamma.
Så gjorde vi, men landade aldrig. Vi fortsatte ner mot Tjuonajokk och landade en bit från stugorna.
Vi lastade ut våra grejor. De stod vid helikoptern en tid medan vi bekantade oss med anläggningen.
Begav oss tillbaka för att bära in alla de grejor som fordras för ett ”vildmarksliv.”
Märkte helt enkelt inte att en del starkvaror hade försvunnit.
Vi badade bastu och pratade och läskade oss med någon pilsner.
Efter att ha badat i det kalla vattnet nedanför bastun så blev det dags för middagen.
Före middagen serverades det en drink. Jag började då berätta om att om vi nu hade varit så kloka att vi hade kört förbi Tarfalaglaciären och huggit lös något isstycke, så kunde vi till drinken fått is som gav ifrån sig ljudliga pruttar när isen smalt i glaset.
Är det sant?
Ja absolut svarade Ebbe.
Vad hindrar oss då från att göra en resa tillbaka och hämta lite is?
Inget vad jag förstår.
Vi talar med Föraren och frågar om han kan skjutsa dit oss.
Visst säger han.
Jag Aron Johansson och Olle Berg sticker iväg tillsammans med chauffören.
Det är långt till Tarfala. Eftersom det är ljust hela dygnet vid denna tid, så är mörkret inget problem.
Landar på glaciären. Har en svart plastsäck som vi hugger löst några isstycken i. Återvänder. Men på vägen hem fick vi den underbara iden att gå ner för att titta på renskiljningen. Landade en bra bit från hjorden för att inte skrämma djuren.
Gav oss in i flocken tillsammans med vår chaufför som begrep sig på detta. Jag hade försett dem med en skinnmössa från ÖB som Olle ex vis hade på sig. Han ser inte riktigt så klok ut i denna mundering. Men han tror väl att vi har sådana här uppe.
Så reser vi iväg mot Tjuonajokk igen. Där har de kvarlämnade kommit i god form under väntetiden. Vi var borta i tre timmar. Man hade inte haft tid att vänta på Tarfala is. Det som fanns på Campen gick tydligen att dricka utan is.
Vid läggdags knöt jag ihop säcken och lät den stå utanför vårt lilla hus.
Stugvärden som gjorde en koll att allt stod rätt till på Campen och vid varje hus upptäckte att det stod igenknyten säck utanför vår dörr.
Bäst att ja försiktigt ställer in säcken så att ingen drar iväg med densamma under natten tänker han.
Han har ju ingen som helst vetskap om att just i den säcken ligger is som kostat stora, ja mycket stora pengar.
Han smyger in säcken innanför dörren och vrider igen dörren.
Lapparna la ut nät för att vi skulle vittja dessa på morgonen.
Morgonen kom.
Tar ett kliv ner på golvet. Det är fullt av vatten på golvet. Den svarta is säcken som vi under stor möda och oförsvarligt hög kostnad hämtat ner från Tarfala har nu blivit till vatten. Utan något hörbart pruttande.
Stugvärden blir givetvis olycklig över det hela. Men gjort är gjort. Olle hade i alla fall fått se på en riktig renskiljning. Så också jag och Aron.
Steg upp åt frukost.
Skulle ge oss iväg för att dra upp näten.
Kommer ner till båtuppdraget. Där håller en av lapparna som Ebbe hade lejt för att lägga ut nät på kvällen, att ösa en av båtarna fri från vatten. Den andra lappen står femtio meter bort och tittar. Den som öser har nyttjat kvällens stöld på ett oförsiktigt sätt. Han är fullkomligt plakat. Helt plötsligt drattar han över relingen med överkroppen. Huvudet hänger under vattenytan. Olle Berg skriker åt de som står vid båten Skynda Er och rädda mannen. Dra upp huvudet från vattnet. Han drunknar ju.
Då hör man den andra lappen skrika. Trampa på kanten av relingen. Då blir vi av me han.
Det är kärlek det.
Vi plockade naturligtvis upp honom och han fick vila ut.
Kostnaden för denna resa vill jag inte ens tänka på. Men det är nog ett av de dyrare vatten som någon städ mopp torkat upp.
Pengar vid denna tidpunkt var å andra sidan knappast ett problem för vårt bolag. De medföljande Ryssarna gillade det de fick vara med om. Så också kunden. Han lovade på stående fot att fortsätta med att beställa hos oss. Men det hade han nog gjort även utan resa. Troligen men man vet inte?
I näten hade det fastnat hur många ädelfiskar som helst. En del av dessa gjordes upp och halstrades över öppen eld. Allt under att vi kunde höra att det på solsidan av huset där vi eldade droppade det friskt från taket. Dropp, Dropp, Dropp.
Vintern höll på att släppa sitt grepp även över Tjuonajokk.
Många fler turer gjordes.
Dem återkommer jag till.