Man ljuger bättre med tårar. Å, hot av dårar.

Hyreshus.
Det hade gått några år. Ungefär omkring 1980-81 så kom det sig att jag fick reda på att ett hyreshus var till salu på storgatan 92-94.
Jag hade under denna tid och med de studier jag genomgått insett att man måste dels våga något för att vinna. Dels att man måste köpa sådana värden som lång eller kortsiktigt går upp. Inte stirra på den direkta avkastningen utan vara nöjd med om det gick ihop. Detta under tid som man skulle vänta på värdestegring och kunna sälja och kersa in.
Ett hyreshus, visserligen litet , men ändå. Har man inga pengar så får man börja med något litet. Gick till banken för att låna pengar till köpet. Upplystes om att det skulle kunna gå att ordna om jag och min hustru skrev en personlig borgen som innebar att Banken kunde ta av oss allt ifall vi inte klarade av det hela.
Dessutom gick alla sparade slantar åt.
Vi köpte huset. Det bestod av 12 lägenheter. Alla lägenheterna med hyresgäster.
Det hela flöt på bra. Någon flyttade och någon flyttade in.
Så en dag ville min dotter flytta in i lägenheten på bottenvåningen. En bra lägenhet på 125 kvadrat. De övriga omkring 130 kvadratmeter
I huset fanns tre ettor vilka bestod av ett rum med en kokvrå. Ca 20 kvadratmeter.
En dag ringde mig pappan till den som hyrde en av dessa lägenheter och sa upp sonens lägenhet. Sonen skulle flytta från stan. Men han hade en ny hyresgäst som han rekommenderade. En trevlig pojke som absolut inte skulle göra mycket väsen av sig.
Det är väl okej tyckte jag.
Bolenius hette pojken.
Den ena flyttade ut, den andra in. Det gick ett tag.
Helt plötsligt fick jag besök av Polisen som sökte vår hyresgäst. Min fråga var varför de sökte honom var, har han gjort någonting?
Det vet vi inte svarade polisen, men vi vill komma i kontakt med honom. Varför det, frågade jag?
Ja, han är ju försöksutsläppt narkoman från Sidsjöns sinnessjukhus i Sundsvall.
Har ingen talat med Dig frågade polisen?
Nej, det hade jag ingen aning om.
Vad har han gjort då, förutom knarkat?
Ja han har dödat några människor och har suttit på Hispa ett antal år, men är nu försöksutskriven.
Du borde ju ha fått en förfrågan från någon övervakare.
Vem är övervakare?
Ja det är Adam Bäckström.
Ringde upp Adam. Han var i stort sett oförstående till mina undringar. Inte behöver någon hyresgäst deklarera varifrån han eller hon kommer.
Det går ytterligare en vecka. Polisen hade hittat honom, men det enda som man vid detta tillfälle kunde beslå honom med var att han var narkotika påverkad.
Det gjorde man inget åt. Men nu hade det hänt ytterligare saker. En dam i Piteå hade blivit rånad av en kpist beväpnad man, och var en aning skärrad över detta. Bolenius söktes igen. Han var dock inte hemma.
En narkoman med kpist i huset, hur kul är det.
Nu kände vi som var i huset att det började lukta lite konstigt i trapphuset. Efter att ha försökt nosa i dörrspringorna, kunde man klart känna varifrån denna besvärande lukt kom.
Ytterligare några dagar gick och så småningom så öppnade jag med huvudnyckeln dörren.
Inne i lägenheten fanns en papegoja. En stor ARA goja. Den var lös och hade på bordet sin mat. Den hade skitit ner hela lägenheten. Överallt var det fågelskit.
Jag ringde herr Adam Bäckström (Ni känner honom ganska många, som den som jobbat på järnvägen och hoppade omkring på ett ben). Vad har Du släpat hit var min fråga?
En man som måste få sin chans.
Men Du har inte talat med mig om detta.
Nä, det behöver jag inte.
NU ska han ut ur huset. Det kan Du inte göra.
Då känner Du mig inte.
Han åker ut i dag.
Kom hit med en kärra och hämta tillhörigheterna omgående. Kommer Du inte omgående slänger jag allt i en container. Papegojan knyter jag i sopstället.
Adam kom och hämtade skräpet. Vi skurade upp. Målade om eftersom det var svårt att få bort lukten.
Det går ytterligare ett par veckor.
Vi har en konferens på Strömlida i Piteå.
Det ringer och jag blir avbruten mitt i ett föredrag av att polisen vill ha ett ögonblickligt samtal med mig.
Polisen förklarar att Bolenius rymt från Sidsjön. Å varför ringer Ni mig för det? Han har uttalat hott hot mot dig och Din familj säger polisen. Men varför måste Ni rapportera detta under dessa former?
Är det så konstigt säger de. Det är ju Du som satt Dit honom!
Å det har ni meddelat honom frågar jag.
Det kan man inte förtiga.
Nä - hä.
Vad kul, att få ett sådant budskap. Jag åker omedelbart och tar bort min flickas namn på dörren till hennes lägenhet.
Hemma så vidtar vi naturligt vis högsta försiktighet med vad vi gör och hur vi låser osv. Vid sängen ställer jag golfklubba på vardera sidan av sängen. Något vapen har jag ju inte varför det får duga med detta.
Varje gång som det på natten slamrar med något är jag på helspänn. Sopåkarna tömning av sina byttor kollar jag in. Läget är under en tid spänt.
Polisen ringer inte och säger att de spärrat in honom igen. Det tycker man faktiskt borde var en självklar sak. Men inte det.
Så småningom avklingar försiktigheten.
Jag befinner mig i Stockholm på huvudkontoret.
Jag får ett bud till mig om, att en man som heter Bolenius ringt till växeln och bett flickorna där meddela mig att han vet var jag är, å att jag ska ta mig i akt.
Jag ringer hem och omtalar att Bolenius är ute igen till Hustrun. Bokar om hembiljetterna för att åka hem samma dag. Reglar dörrar och klubborna på plats vid sängen.
Så småningom när inget händer så återgår livet till det normala. Men visst är det obehagligt.

Jag snickrar köksskåp för att sätta in köksfläktar i lägenheterna. De finns inte att köpa snedställda köksskåp av denna årgång.
Nyårsafton det tredje året jag har husen ringer man och meddelar att avloppsbrunnen är täta i källaren Avloppsvattnet står en decimeter högt i källarvåningen. Jag ringer rörfirmor och andra för att få någon som kan hjälpa dem. Ingen vill det är Nyårsafton.
Tar en bilen in till staden. Tar med mig ett rensband hemifrån. Kliver ner i skiten. Drar rensbandet genom avloppen och får så småningom i gång systemen igen.
Tänker på vägen hem. Inte ska jag ha det så här. En liten fastighet är alldeles för lite för att ha någon anställd eller någon som man avlönar lite grann för att sköta vaktmästeriet.
Vid ett besök uppe på Curt hällgrens åkeri, säger jag detta till honom.
Jag ska sälja en traktor nu säger Curt. Får lös lite kulor som jag skulle kunna köpa huset för.
Curt hade vuxit mycket som åkeri betraktat. Han hade sitt åkeri på backen där nu Camp 4y nu finns.
Vi gjorde upp affären. Den var sådan att allt utom hundra tusen skulle betalas direkt. Resterande inom ett halvår.
Detta skulle kunna innebära en hygglig slant över i förhållande till inköpet. Så långt var min kalkyl rätt.
Jag uppvaktade honom när ett halvår hade gått.
Jag betalar in summan i morron. Det gjorde han också. Det som dock var ett visst problem var, att det blev allt trögare att få in betalningarna för bränslet. Han hade nu så många bilar att det åtgick stora mängder bränsle. Han var ständigt skyldig oss några hundra tusen för bränslet. Det tenderade dock att öka, vilket föranledde mig att begära att han varje månad skulle rapportera till mig hur företaget gick. Dessutom så gjordes en avbetalningsplan på utestående fodringar.
Curt satt varje månad lydigt och berättade hur det gick. Problemet var bara att kontot växte. Mitt intryck var att han talade sanning när han talade med mig. Det var nu så, att inget bränsle kunde levereras utan att det minst hade betalts in motsvarande belopp till oss.
Bränslet steg i pris. Curt hade onekligen problem. Jag kallade in honom och bad honom skriva på en borgensförbindelse. Han hade ju trots allt ett hus, som han enligt uppgift själv ägde.
Så gjordes.
Det gick några månader. Vi brukade kunna lita på honom när han sa att han hade betalat och därför kunde ge honom ny leverans.
Nu ljög han.
Vi levererade. Krävde honom på det han ljög för oss om.
Eftersom vi inte tänkte på att han hade kort för att kunna tanka på andra platser i Sverige, så använde han nu utan att vi observerade det våra kortmaskiner. Det tar en tid innan vi upptäcker saken.
Curt är skyldig oss ganska stora pengar.
Känd bilhandlare har också bekymmer med att få betalt för sina bilar. Han drar i nödbromsen och försätter Curt Hällgrens Åkeri i konkurs.
Curt är skyldig oss en miljon sjuhundrafemtio tusen.
Jag inser att vi står inför en förlust. Men, jag har ju trots allt en borgen och vet att han äger huset.
Jag ber honom komma till kontoret en tid efter konkursen. Insåg omedelbart att någon utdelning i konkursen skulle jag givetvis inte få. Det som fanns att ta, tar alltid bankerna.
Nu satt han framför mig. Pappret som han skrivit på ligger upp och nervänt framför mig.
Så böjar karln att gråta. I strida strömmar rinner tårarna, så stammar han fram, att det är för jävligt. Pojken får han inte att gå till skolan, dessutom har han börjat pissa ner sig. Han är verkligen illa ute. Han har dessutom precis fått resultatet av proverna som hans fru gått igenom. Hon har fått cancer.
Jag sitter och tittar på det upp och nervända pappret med hans underskrift. I min hjärna funderar jag . Lägger jag fram detta papper, vad gör han då? Han är ju redan alldeles förstörd som han är.
Tar han bort sig?
Han är verkligen under isen just nu.
Kan jag bära det om karln går hem och tar bort sig? Eller är det något jag får dras med skuld resten av livet?
Jag låter papperet ligga upp och ner. Säger inget. Han lämnar kontoret. Jag känner mig pressad samtidigt som jag nog ändå kände att jag gjort rätt.
Det går några veckor ytterligare.
Kontaktar konkursförvaltaren. Berättar om vårt möte.
Hanlägger sin panna i djupa veck.
Curt har ingen villa. Den är såld till hans fru. Ja, men säger jag, hon har ju fått Cancer å är väl på behandling?
Nej säger han. Något sådant har jag inte hört.
Pappret med hans borgen var inget värt. Inte ett öre. Allt som var känt, hade redan tagits ifrån honom. Det som fanns hade han nog hunnit städa bort.
Borgenförbindelsen hamnade i den stora burken utmed högra benet.
Hällgren fortsatte efter en tid med nya krafter i ett nytt åkeri som hustrun ägde.
Så kan det gå.