Estradgänget. Skvaller på hög nivå.

Estradgänget.
Vid slutet av sextiotalet så hade jag ju börjat med jobb inne i stan. Dels på Pite Elektriska sedan på Nordsvenska Byggnadsvaror. Redan nu etablerade jag en kontakt med Kafé livet i Piteå.
På Ekbergs Konditori satt ständigt ett gäng gubbar på en upphöjd plats vid sidan av kassan och pokulerade varje dag. I vart fall alla dar när jag kom till Kaféet.
Vid ett tillfälle satt det väl någon där som jag kände vilket föranledde mig till att säga några ord till densamme.
Kom och sätt dig här så idag och prata med oss.
Där satt många av stadens prominenser.

Klicka för större bild.

Korv Sune Berggren, Nils Erik Margarin Bergström, Allan Johansson, Aron Johansson, Lill-Claes Johansson, Tore Karlsson, Lars Davidsson, Arne Lundgren, Ibland Torsten Blom, Henrik Lidman, Torsten Wirén, Clifford Söderberg, Hans Bergström Frisörmästare Jansson, Hans Granberg och alltid Tore Nyman.
(Sune Berggren hade ju korvkiosker. Margarin Bergström fick heta så därför att han hade ägt importbolaget Sandberg Seder och &. Sålde bland annat kolonivaror åt handlare engrå i norrbotten.
(Allan johansson var stridbar reporter på Norrländska socialdemokraten å en bror till Matt- Aron Johansson. Lill- Claes Johansson hade en elfirma i staden på Prästgårdsgatan bakom Fiskförsäljningen. Tore Karlsson hade glasfirma. Tidigare snickeri på hamngatan mitt emot konsum. Lars Davidsson var rektor i Piteå. Arne Lundgren hade målerifirma Lundgrens Måleri. Torsten Blom Bloms Möbler. Henrik Lidman hade Ekbergs konditori och var bagare. Torsten Wirén hade mudderverk och båtar. Clifford Söderberg Piteå Havsbad. Hans Bergström hade elaffär tillsammans med Tore Nyman. Jansson var frisör med Janssons Frisörsalong på storgatan utmed Lundströms Guldsmedsaffär. Hans Granberg hade Laitis Bil och Bult. Tore Nyman hade både affär och gjorde elinstallationer.) Rune Ericsson var lärare och kom att sitta på estraden under ett antal år. Det var komikern och entertainern Lasse Ericssons pappa. Gillade inte om man kallade honom för rektor primarius.
Alla satt där inte alla mornar, men oftast åtta till tio st.
Där utspelades varje morgon allvarliga samtal. Ibland riktiga gräl.
Många gånger citerades diskussionerna med ett visst småleende i den stora tidning som de flesta Pitebor läser. Ofta med tillägget sägs det från initierat håll från Ekbergs Konditori.
Under årens lopp passerade många människor som våra gäster Estraden. Allt ifrån stadsråd till ministrar till näringslivstoppar av alla de slag.
Alla vi som var där, tog våra gäster som besökte oss i arbetet med på morgonkaffe. Det var kutym. På det sättet kunde vi också bredda diskussionerna. Under de sista tio åren fanns också den från Amerika hemkomne herr Gunnar Andersson. Han var den som berikade oss med hur många historier som helst. Alla inte rumsrena, andra inte sanna, men många saker hade herr bilhandlare Andersson varit med om. Andersson var född vid grindarna på Furunäset eftersom hans far var portvakt där. Han berättade många glada historier om både sig själv och sin bror Harry. Hans bror syntes vara full av upptåg, vilket kanske beror på att han aldrig var på Estraden, medan Herr bilhandlare Gunnar Andersson själv tydligen alltid endast såg på.
De flesta chefer på ARA Bolagen liksom bankcheferna i de olika i Piteå finnandes bankerna från Jakob Palmstjärna från Se Banken till mera lokala bankmän, drack tillsammans med oss. Liksom politiker Östros och landshövdingar hit och dit. Boström förre kommunikationsministern och Anders Sundström ibland. På senare år ständigt hans far Martin Sundström. Sommartid befann han sig uppe åt Kalixhållet,( Siknäs) där barndomshemmet funnits. Det var nu sommarhus där Sundström tillbringade somrarna.
På sjuttiotalet någon gång, kom vi på att vi skulle bilda en speciell klubb. Den skulle heta precis som där vi satt Estraden.
Jag utsågs till att skaffa nödvändiga regalier. I första hand en klubbnål. Den skulle se ut som en bricka i vitt guld med tio hål borrade genom brickan. I ett av hålen skulle sättas en liten diamant för öppningen på ett av hålen. Var man estradör numro sex, så skulle sjätte hålet vara täckt med en diamant.
Vi insåg ganska snart att vi behövde en klubbkassa. Varför vi valde HerrGlasmästare Tore Karlsson till kassör.
Vi hade köpt lotter tidigare och spelade på tipset med någon rad. Nu bestämdes att vi skulle tjäna pengar på att låna pengar och satsa på aktiemarknaden. Precis så dumt som det låter. Låna och satsa på Aktier.
Jag och Tore Karlsson fick i uppdrag att tala med sparbanken om detta upplägg. Vi talade med banken som gärna ställde upp på detta under förutsättning, att vi som var med ställde upp med borgen. Detta diskuterades på Estraden och samtliga tio fick skriva på ett borgensåtagande för de belopp vi lånade. En för alla, alla för en.Med beaktande av vilka som skrivit under denna borgen torde det vara det absolut starkast borgensåtagande som Piteå sparbank haft i sin ägo. Så kraftigt att det borde, ifall det finns kvar i någon gömma på banken eller av annan, ramas in.
Med detta papper och de fullmakter att fritt handla med pengar vi behövde så påbörjade vi affärerna. Till rådgivare hade nu också tillkommit Clifford Söderberg.
Vi köpte aktier i lite olika bolag. Affärerna gick bra och vi kunde årligen gotta oss åt, att ha tjänat pengar. Vi låg vi denna tid ute med bortåt miljonen i köpta aktier. Affärerna gick så bra att vi började ha problem med vinsterna vid deklarationerna. Till att börja med var det ju inget att bråka om enär det rörde sig om någon tusenlapp per deltagare. Men vinsterna rasade in.
I en diskussion enades om att vi måste börja ha utgifter som drog ner våra inkomster. Ingen var ju egentligen intresserad av, att detta skulle vara någon sparklubb precis.
Stockholm.
Jag fick tillsammans med Tore i uppdrag att ordna med lite utgifter. Bestämdes att vi skulle åka till Stockholm några dar för att studera hur våra pengar förräntade sig, och på vilket sätt.
Tore hade talat med Sparbanken om att vi skulle få ett besök på banken i Stockholm. Dessutom skulle stockholmsbanken ordna med ett besök på börsen och på bankens arbitrage avdelning.
Biljetter köptes för alla. Jag skulle åka en dag i förväg för att se till att allt skulle klaffa när de stora bockarna Bruse skulle komma.
Jag hade hyrt in sällskapet i så kallade minisviter på ett alldeles nybyggt Royal Viking hotell.
Ringde sedan Frejs Hyrverk och beställde två svarta limousiner som skulle hämta sällskapet på Arlanda som då också var relativt nytt för inrikesflyget. Limousin chaufförerna stod ute på flygplatsen och väntade på herrarna hållande i var sin skylt med Estradörerna prydligt textat på skyltarna. Detta visste de inte om när de landade.
Ett präktigt smil drogs över deras läppar när de följde med ut till bilarna. Med på resan hade Sparbanken skickat en av sina Komming män vid denna tidpunkt.
Jag mötte dem i Stockholm iklädd min lappdräkt.
Redan ute på flyget hade de fått uppmärksamhet för de långa svarta limousinernas skull. Än värre var det nu, när de möttes av en same i hotellporten.
Frejs hade jag givit order att de skulle stå utanför hotellet hela tiden som vi var i Stockholm ifall vi ville nyttja dem. Detta gav också en del uppmärksamhet.
På väg uppför glastrappan upp till andra våningen möter jag Anna Greta Lejon på väg ner. När vi möts hälsar fru lejon; jag tror vi har storfrämmande i stan säger hon. På bruten försök till Arvidsjaursdialekt svarar jag ”Nå , jo” en måst ju se vars allt horn te potensmedel ta vägen.” Anna Greta skrattade och gick vidare.
Hans Granberg, en bror till min fru, tyckte att utklädningen till same var hemsk. Han gick en bra bit ifrån det övriga sällskapet för att slippa skämmas.
Hans Granberg hade ordnat med en träff med Electrolux chefen Hans Werthén. Han berättade om sin kommande resa över till ett dotterbolag till USA som han efter träffen med oss skulle åka till. Vad har Du med Dig på en sådan resa frågade vi. En skjorta och en Morakniv har jag i portföljen sa Werthén.
Han berättade sedan en del händelser och anekdoter från sitt liv som ledare. Han hade under många år varit flitig läsare av Grönköpings veckoblad och gillade den humor som där skrevs. Vem vet om han inte själv bidrog till delar av det redaktionella innehållet.
Detta var min första träff med denne man. Det kom att bli flera. Han blev så småningom invald i De Svenska Oljebaronerna som hedersmedlem utan nummer. Det ska jag berätta om sen.
På kvällen så hade jag bokat bord på en trevlig restaurang (Kokkarnas krog)på östermalm. Frejs körde oss dit. Vi passerade under valvbågarna på Kungsgatan utmed kungstornen. Jag var klädd i ståtlig Samedräkt. Nu utbrast jag, ”det ser nästan ut som när det är Norrsken hemma.”Man hade satt ljus under bågarna vi körde under. Chauffören tittar på mig. Han förstår nu att det är första gången jag är i Stockholm och börjar undervisa mig i de Stockholmska hemligheterna. Berättar att stockholmarna gärna går ut och äter på kvällarna. Jag finner då nöje i att säga ”nå, jo stockholmare är konstiga satar. Dom går ut och äter, och pissar inne. Vi gör precis motsatsen. Vi äter inne och pissar ute.”
Nu smilar även chauffören.
Nåväl vi kommer till Kockarnas Krog på Östermalm. Blir anvisade bord under visst sorl, på grund av min dräkt. Hans, sätter sig längst in vi fönstret. Där finns en gardin som han tänker använda som skydd ifall det kommer in någon han känner. Då kryper han bakom.
Glasen fylls på. Det är gott om folk i restaurangen. Jag dubbas till att ställa mig upp och berätta en historia. Jag ställer mig upp knackar i glaset. Först lite försynt, men när inte alla blir tysta lite hårdare. I glaset finns rödvin. Vid min andra knackning med en kniv i glasfoten, går glasfoten av. Med ett ljudligt kras faller glasbitar ner på golvet. Nu försvinner Hans Granberg bakom gardinen. Tyst blir det på krogen. Jag drar min historia från fjällvärlden om utombordsmotorn. Folket i salongen gillar det hela och skrattar av hjärtats lust. Upplivad av applåderna så tänker jag att det är väl bäst att jag drar en jojk också. Hans som dragit den tunna vita gardinen framför ansiktet börjar nu famla efter den tjockare mörkläggningsgardinen. Pojkarna skrattar Salongen skrattar och jag skålar med alla gästerna. Hans smyger fram en hand efter sitt vattenglas det är det starkaste han dricker, fortfarande skymd av bitar av gardintyget. Kanske beror hans skygghet i att välden inte är lika komisk för honom som endast förtärt ramlösa.
Vi åker hem. Vi lyckades ha en del utgifter. För att inte säga hyggliga utlägg. Dock inte i klass med vår intjänandeförmåga.
Tyskland Berlin.
När de båda tyska (öst och väst) återförenades så tog vi beslutet att åka dit. Vi flög emellertid denna gång med ordinarie trafikflyg till Flughafen Tegel i Berlin. Vid denna tidpunkt var fortfarande stora delar av murarna kvar. Östsidan såg väldigt fattigt ut. Byggnaderna var dåligt underhållna men fanns kvar. På västsidan var mycket rivet. Vad som var bättre vet jag inte. Men det såg roligare ut att leva på västsidan.
Investeringarna fortsatte. Vi lånade mer och satsade. En ny gubbe hade börjat bli Svenskarnas gunstling. Reefat El Said hette han. Det verkade som att det mesta han tog i blev guld. Vi var tidigt med och köpte. Vi köpte på oss mer och mer. Som mest låg vi på aktier med ett värde på en halv miljon på denne fantastiske man. På Estraden hade man emellertid börjat varna för att detta kunde ju inte fortgå hur länge som helst. En morron tog vi det drastiska beslutet att sälja hela innehavet.
Kommande vecka steg aktierna ytterligare. Vi ondgjorde eller grämde oss över att vi sålt. Den sjunde dagen efter försäljningen kom doktorshattskandalen. Aktierna sjönk som en sten. Vi var räddade av gånggången.
Vår vinst på denna försäljning blev stor. Beslutades att vi skulle göra en resa till Island för att se om där kunde finnas anledning till investeringar.
Island Reykjavik.

Tore och jag ordnade en resa till Island. Denna gång med damer, Under en vecka besökte vi nationaltillgångar gejsrar och vattenfall och hade en fin tid.
Men tillgångarna naggades bara i kanten.
Spanien Fuengirola.Jag inbjöd deltagarna ner till Fuengirola på en veckas vistelse och hade därstädes riktigt trevligt. Detta före den tid när vi hade en egen lägenhet i Spanien. Arne Lundgren som inte precis var något språkgeni, försökte lära Spanjorerna svenska. Eller kanske hellre Pitemål borde jag säga, för Svenska kunde inte han heller. På de flesta ställen fungerade det Han fick alltid något på tallriken när han beställde. Kanske beroende på att det fanns de som hjälpte till med översättningar.
Finnland Jyväskylä.
För att bränna av ytterligare en bit av vinsterna så fick vi nu i uppdrag att ordna en resa över en weekend till Finnland. Jag ringde då till ett flygbolag och frågade om vi kunde chartra ett par jetmaskiner för att flyga till Jyväskylä i mellersta Finnland. Visst inga problem.
Hyrde en buss och tog ner deltagarna till Umeå varifrån vi sedan flög i två maskiner. Att flyga med två maskiner var ett av säkerhetsskäl. Det andra var att annars hade vi fått hyra ett så stort plan att detta var ett ekonomiskt alternativ. Varje jet maskin tog sju passagerare. Vi var fjorton med damerna, så det passade oss bra. Vi tog in på ett spa hotell som verkligen gjorde allt för att roa och sköta om oss.
Blommor till Sjuka.
Väl hemma igen konstaterade vi att vi faktiskt lyckats ganska väl med att ha utgifter för inkomsts förvärvande. Men än fanns det en del kvar. Det lackade mot midsommar. Vi bestämde att göra en social insats. Det är ju synd om alla de som måste ligga på sjukhus när det är midsommar. Så vi beställde en konstgjord begonia åt alla som fanns på sjukhus i Piteå. Beställde 550 st begonior. Det kom en fullastad skåpbil med Begonior. Konditoriägare Henrik Lidman bakade tårta så att alla skulle få en tårtbit. Våra fruar kokade kaffe och sedan åkte vi upp på lasarett och sjukställen i Piteå och presenterade alla med blomma och tårta och kaffe.
Pite Tidningen hade fått nys om tilltaget och skrev ett helt uppslag om uppslaget.
Nu var våra pengar i stort sett slut. Aktiemarknaden hade ramlat ihop. Resterande aktier vi hade gav oss nu en viss förlust. Vi sålde därför vårt sista innehav och kunde notera att varje delägare nu fick punga ut med sex tusen kr. Men det var det värt. Mycket roligt hade vi under en räcka av år.