Pissa på händerna är rena medisinen

Piss är rena medicinen
Det är vår.
Våren är 2009. I Maj.
Jag och hustrun går förbi och över Jävreån. Det forsar hårt. Vattnet kastar sig nerför å fåran.
Jag påminns om forna tiders fiske på våren. I min barndom så var det en farbror som hette August Nilsson som fiskade i ån. Som pojke var det utomordentligt intressant att vara med och se när han drog upp mjärdarna eller Mjela, som vi sa. En sådan tingest var gjord som en strut eller en mycket liten Ryssja. För att den skulle kunna ställas ner i den brusande forsen fordrades att man satte fast densamma i ett trästativ som hade fyra eller fler vidjor som var hopknutna längst fram. Ungefär 2 meter framför trästativet. Inuti detta så spändes den lilla ryssjan upp.
Sedan var man tvungen att bygga en ställning ut i forsen för att stänga av densamma ett par meter. Man la ut en stadig bräda. Oftast ett par bräder som spikades ihop och stagades med brädor som höll emot forsens tryck mot avbalkningen av forsen.
Man hade gjort ett hål i avbalkningen av forsen där man satte ner mjärdet. För att det skulle se mysigt ut för fisken, så högg man sig granruskor som man stoppade runt omkring mjärdet.
När nu fisken kom och gick upp fört forsen på vårarna så, så var det ju lugnare att simma där det inte forsade så mycket. Fisken kunde först vila i aggan (lugnvattnet)som blev vid avbalkningen, för att sedan försöka ta sig vidare. Det var nu som fisken lurades att gå genom hålet där mjärden hade satts ner.
August pratade med mig som om jag var en fullvuxen person. Han kunde ge mig fisk att ta hem till mamma.
Oftast tog han dock fångsten i en flätad korg som han spände fast på Cykeln.
När jag slutar sa August så får Du och Din pappa ta över fisket i forsen. Det gick några år och fisket skulle av Byamännen ut på fiskevattensauktion.
Det skedde alltid när byamännen hade sitt årsmöte.
Arrendet var alltid om inget annat sas på 5 år.
Pappa hade gått dit. August hade ringt till honom och omtalat att han inte skulle ha arrendet längre. Jag är alldeles för gammal för att hålla på och böka här i forsen.
Så när fiskevattnet nedanför åbron ropades ut, så gav pappa ett bud på 25 kronor. David Stenberg som var bya ålderman slog så småningom klubban i bordet för budet.
Vi hade nu att börja med att tillverka nya mjärdar. Vi hade sett ut fyra ställen att sätta mjärden på. August hade bara två ställen. Ett på vardera sidan av ån. Vi skulle fiska mer, så vi gjorde fyra avbalkningar av ån och satte dit fyra mjärdar.
Detta skulle göras så fort isen gick i ån. Isen ute på fjärden skulle inte helt ha försvunnit.
Nu gick först Gäddorna upp efter älven. Gäddorna var oftast i 2till tre hektos klass.
Men det var oftast många. Vi vittjade morgon och kväll. Det var något som skulle göras innan vi gick till skolan. Att jag säger vi, bror på att min Bror Arne hade vuxit upp så han var i den åldern att även han kunde hjälpa till.
Efter gäddtiden så kom abborrarna. Det var oftast abborrar i ett hektos klass. Men abborre är gott och vi åt många mål abborre på våren.
Sen kom det en och annan snorgärs. De var en dålig sort. De stacks så förtvivlat. Hade man några sådana i mjärden och skulle ta ut dem, så blödde man om fingrarna. Men romen från fisken gick bra att använda och grava ungefär som man gjorde med löjrom.
Sen kom det värsta av allt Norsen.
Vi vaktade noga tills vi såg första norsen i mjärdarna. Var man inte tillräckligt snabbt uppe med mjärdarna. Vid denna tid kunde man få mjärden alldeles överfulla med dessa illaluktande fiskar. I varenda maska kunde det hänga en sönder strömmad Nors.
Gäddan luktade lite annorlunda och hade dessutom ett dubbelben som försvårade ätandet av den fisken.
Vi tog reda på romen från den fisken. Den var inte särskilt eljest än sikrom. Tyckte man i alla fall då.
Fick vi för mycket fisk så blev det iväg för att sälja det hela.
En pastor som kom från Örebro sade när vi berättade om att just nu går det massor med nors upp genom forsen.
Äter Ni inte nors, var hans fråga?
Nej absolut inte svarade jag.
I Örebro är det en delikatess.
Kan vi fånga några norsar så får jag mig ett skrovmål?
Visst svarade jag.
Vi gick ner till forsen. Bad honom sticka ner handen i vattnet så att det kunde bildas ett bakvatten efter handen. Nu tar Du bara den andra handen och kniper ihop den så har Du en eller flera fiskar i handen.
Han gjorde så. Efter en stund hade vi en halv tiolitershink med Nors.
Han kokade sin fisk och åt. Han levde dagen efter, å omtalade att han verkligen tyckte att det var en delikatess.
Detta kalla vatten om vårarna förde med sig vissa bekymmer. Dels var det så att det var inte bara fisk i mjärdarna. Det var skit i olika former. Löv kvistar och vidjor. Allt detta skulle också plockas från grejorna för att de skulle bli rena. Dessutom gjorde den typen av saker att garnen ständigt måste repareras. Allt detta skulle ske i en temperatur som ibland var väldigt nära noll.
Tillsammans så blev händerna väldigt utsatta. Man fick ont i dem och dessutom utslag . Det kallades för kråk-hacka.
Utslag i form av sår som varades och läkte dåligt. Ibland så att händerna blev praktiskt taget odugliga till att arbeta med.
Det fanns huskurer för detta. Jag minns att Fabian Berglund sa, att det var inget problem alls. Man skulle endast se till att man pissade på händerna. Ville man inte göra det direkt när behov uppstod, fick man pissa i ett handfat för att därstädes nersänka händerna i detta botgörande liniment.
Faktiskt provade jag det vid ett tillfälle.
Ni kan själva tänka Er hur det känns, om man har händer fulla med sår och så pissar man på dem. Det svider så inne nordens.
Just att det gjorde det, var enligt samme ”shaman”, tecken på att den verksamma urinen gjorde verkan.
Ett aber var dock att man inte fick tvätta sig efteråt. Man skulle låta detta verksamma, botfärdiga piss torka och allt efter hand lägga på mera av samma vara. Efter några dar med denna kur, så skulle Du vara fri från otyget.
Det luktade inte gått efter en eller ett par dar. Inte kändes maten heller så god med denna doft under näsan.
”Men man måste lida pin, för att få vara fin.”
Fabian var säker på att det hela hjälpte. Han var själv en självlärd fiskare som sommartid hade forsen som sin allra närmaste granne. Tyckte dessutom att det var väl inte så farligt att det luktade lite piss under en kort tid.
Han levde bara några steg från sin egen fiskebrygga. Inte luktade det alltid så gott ifrån fisk som låg runt och under bryggan. Dessutom var det sommarhus han bodde i också hans sommarbostad. Hela familjen bodde i denna sjöbod. Hans fru Sigrid och flera barn. Rune och karl Ivar. Sven Erik och Ulla och Ingamaj. En del låg bland fiskegarnen på dit lagd madrass eller liknande.
Han var säkert renlig på sitt sätt. Men lite lukt får man kanske tåla.
På den här tiden var Fabians barn de kamrater jag mest umgicks med. Det var väl i första han Ingamaj och Rune som var i samma ålder .
Fiske har alltid fascinerat och lockat. Vid mognare ålder och i brist på pengar så fiskade jag senare i livet löja för att få löjrom. Det gjorde jag tillsammans med min hustru och Mamma och Pappa.
Ett år sålde vi 246 kilo löjrom. Det går åt mycket jobb och mycket fisk till det. Det gav vid denna tidpunkt i livet oss en rejäl liten summa pengar som vi kunde dryga ut vår smala inkomst med.
För att få ut ett så bra pris som möjligt för denna produkt, så förpackade vi löjrommen i specialburkar som rymde 3 hg och var av hårdplast. Gjorde en lagom töntig etikett som skulle visa var och av vem som romen kom ifrån. Gjorde ett utskick till 500 av de största företagens ledare i Sverige, där jag erbjöd att sända löjrommen till respektive mottagare ex vis som julpresent.
Detta nappade några företag på. Ett sådant företag var ex vis Philips i Sverige. Ett annat var ett företag som tillverkade vapen i Sverige.
De skickade mig sedan en lista på var löjromen skulle skickas.
Den listan skulle ha varit mumma för tidningarna om de hade fått tag på densamma. Den gick till de flesta ministrar i den Svenska regeringen. I synnerhet till de som hade med försvar att göra. Den gick också till en och annan militär höjdare. Med största säkerhet hade listan kunnat inbringa flerhövdat mer pengar än romen.
Men självklart så hamnade den listan efter utskickningen av romen på sådant ställe, att den inte skulle ställa till förtret.
Philips skickade alltid en Chaufför med limousin ut till flyget för att hämta mig när jag kom med godsakerna. Sen fick jag åka in till Philips Huvudkontor och gå upp och leverera varorna.
Ja fiske fascinerar.
Sådant fiske ägnade aldrig Fabian sig åt vad jag minns. Han fiskade strömming och Lax.
Å att fiska strömming det var han en riktig rackare på. Han var den absolut bäste till att räkna ut var strömmingen skulle leka och när. Han hade många gånger under strömmingens lektid, flera tusen kilo i sin båt när han kom hem.
Då var det till att rensa fisk hela dagen. Rensningsmaskinerna som fanns på denna tid hade inte en chans att hinna med jobbet.
Vi stod vid bryggan och sjöbodarna många människor och gjorde upp fisk. Rensade och sköljde.
Vid sådana tillfällen kunde man tala om en viss odör.
Då var lite piss på händerna under några dar rena parfymen.