Köp av Tuolluvaara med abrovinklar!
Under årens lopp som leverantör åt åkeriföretag och bilar och bussar över hela länet, kröp vi allt närmare de riktigt stora bjässarna på marknaden. De riktigt stora köparna eller om man så vill, de riktigt stora förbrukarna. En sådan som vi redan inlett samarbete med, var ju det samarbete vi fått med SCA.
En sådan förbrukare var ju onekligen LKAB som med sina jättemaskiner var en mycket stor sådan potential.
LKAB hade egna maskiner till en del, men det stora flertalet lastmaskiner och stora truckar ägdes av utomstående inlejda åkerier och företag. Trots detta var LKAB i sig själva stora enär de också förbrukade olja för sprängmedelstillverkning och till uppvärmning och till allt annat. Man köpte in produkter via offert upphandlingar under året. Att ta sig in i sådana här stora företag är ingen lek. De handlar alltid efter principen att man vet vad man har , men inte vad man får.
Man har tillsammans med en gammal leverantör upprättat en stor tillförsikt i hur hantering och alla saker ska löpa. De anställda har fått reda på hur saker ska löpa och lärt sig hanteringen med den gamla leverantören.
Så småningom, lär sig de som ska offerera en sådan kund att det inte gagnar särskilt mycket till att offerera den kunden. Man lägger inte ner särskilt stor möda på att hitta lösningar som kunden skulle kunna ha nytta av. Varför ge tips till den gamla leverantören om vad man tror skulle gagna kunden.
Så är läget nu, och så var läget då. Inga ändringar helst på rutinerna, det är enklast.
I sådana lägen vet man inte riktigt hur man ska tackla saken. Jag hade i några omgångar offererat LKAB tidigare. Som vanligt till ingen nytta.
Det gjorde att jag bestämde mig för att antingen verkligen helhjärtat satsa på att försöka sälja till bolaget.
Därför tog jag reda på så mycket som möjligt om bolaget och hur nuvarande leverantör hade sitt koncept upplagt.
Utifrån detta tänkte jag mig in i, hur jag om jag ägde bolaget själv skulle vilja ha det. Vilka funktioner jag skulle kunna förbättra osv.
LKAB hade fått en ny inköpsdirektör som hette Tarmo Salonen.
Jag hade talat med honom om min syn på upphandlingarna. Att det var i stort sett omöjligt att ge dem en offert eftersom det ställde till besvär att ändra på vem som levererade. Det innebär då, säger Tarmo, att vi får inte in bra och låga offerter.
Alldeles riktigt, svarade jag. Vi anstränger oss inte alls, eftersom vi vet hur Ni gör urvalet av leverantörer. Ni tar den gamla. Skulle vi ge Er en något bättre offert än den gamla leverantören så talar Ni om det för honom på ett eller annat sätt. Ex vis med att säga att det vore kanske möjligt att fortsätta samarbetet om de prutade med ett visst antal kronor.
Det är inte sant säger Tarmo.
Vi tar den som har lägsta offerten. Förutsatt att det gäller åtminstone någon krona på årsbasis.
Kan jag få Ditt hedersord på, att Du handlar på det viset, så ska jag försöka ge Dig ett bra pris. Om jag då gör det, kommer Du då åtminstone att lova mig att prata med mig om hur jag skulle kunna klara av mitt åtagande. Även om Du efter ett sådant resonemang finner att Du ska göra upp med den gamla leverantören.
Man kan ju inte på detta resonemangs stadium begära att Du ska ta lägsta pris. Du måste ju lägga in de bedömningar som Du vill innan Du fattar beslutet.
Detta lovade Tarmo och jag åkte hem för att begrunda vad som i mitt fall skulle kunna vara det optimala sättet för att sälja åt LKAB.
Jag lämnade in mitt anbud. Det innehöll en mängd nya sätt att se på en leverantör. Vi gav honom möjlighet till kontroll över vad såväl hans egna fordon tankade som vad de inlejda åkarna förbrukade. Det förutsagt att de handlade över ett speciellt konto som skapades enbart för LKAB.
Vi kunde efter förhandlingar ro hem affären. Vi var leverantörer åt Norrbottens största förbrukare.
Det fanns vissa kriterier för affären. Det första var att vi levererade en mer lågsvavlig produkt än våras konkurrenter. Det andra att den hade en väldigt låg stelningspunkt. I norra Sverige händer det att det blir köldknäppar ner till bårtåt 40 grader kallt. Å då gäller det att ha bränsle i fordonen som klarar detta.
Vi påbörjade leveranserna och det fungerade bra för oss. Jag träffade ganska ofta Tarmo i Kiruna och blev snart en väl sedd figur i deras matsal. Presenterades för direktionen i övrigt och hade förtroliga samtal med både den ena och den andra.
I ett av samtalen med dåvarande verkställande Direktören Viking Sjöstrand kom vi in på golf. Jag var ju redan förlorad till sporten genom introduktion som Lennart Enström vid SCA hade gett mig.
Viking var nybörjare. Han nötte mest Driving Ranchen i ivriga försök att bli bättre omtalade han.
Nåväl vi fortsatte vårt uppdrag. Allt eftersom tiden gick, kände jag att förtroendet för oss växte från vår kunds sida. Vi kunde samtala om många saker vid våra uppföljande möten. Det var inte bara volymer leveranser och pris. Vi hade också påbörjat leveranser till LKAB:s sprängmedelsfabrik. Tidigare köpte man sprängmedel i fast form men ny metod var att göra det med flytande sprängmedel.
Det gjorde att LKAB började producera detta i en egen fabrik. Till detta skulle vi också leverera varor. En av ingredienserna i denna tillverkning var eldningsolja. Jag har medvetet inte berättat om detta förrän efter katastrofen i Norge, juli 2011. Nu vet alla genom radio och Tv att man kan tillverka sprängmedel där eldningsolja ingår.
Fabriken var byggd på baksidan av Kirunavara för att eliminera möjligheter till katastrof om något tokigt skulle hända.
Allt flöt på lugnt och stilla.
Vid denna tidpunkt var nuvarande verkställande direktören för LKAB Lars Erik Aaro, chef på ett dagbrott vid sidan av stora Kirunagruvan ( Viskaria) . Träffade honom också under denna tid.
Så vid ett besök jag avlade till Tarmo, säger han. Tage, jag har blivit Vd för ett bolag som skall bort från vår verksamhet. Jag är vd för den gamla gruvan vi har i Tuolluvaara.
Jaha och vad säger det mig?
Jo, min uppgift är ingen annan än att bolaget och allt vad därtill hörer, ska bort. Säljas.
Ja ha, sa jag och vad har jag med det att göra.
Kan Di inte tänka Dig att köpa allt vad vi har i Tuolluvaara.
Allt skall bort. Det enda som är bortlovat är verkstäderna som finns inne på själva gruvområdet. Det ska kommunen ha. Vi har lovat kommunalrådet Pettersson att de ska i princip få det. Tror att de kan ha det som anläggningar för någon form av skolverksamhet.
Men själva samhället Tuolluvaara vill och ska vi sölja. Kommunen är inte intresserat av att ge något för det. Ej heller att äga det.
Ta min bil och åk och titta på det hela.
Ja, men invände jag, inte har jag någon ambition att äga det.
Åk nu och titta.
Jag åkte tillbaka till Tarmo. Vid Lunchen frågar jag varför han vill göra mig intresserad.
Vi har pratat en del och jag hör ju att Du har en hel del idéer om många andra saker. Varför inte försöka få några idéer om detta?
Dessutom har vi fått in en offert på objekten av en som vi inte skulle vilja sälja till. Jag tror varken att kommunen eller LKAB:s styrelse godkänner honom som köpare.
Åk hem och fundera och ge mig gärna ett bud.
Jag åkte hem. I huvudet började det surra av idéer omkring objektet. Jag funderade i riktning mot någon form av hotell och upplevelse centrum.
Pratade med hustrun som kanske inte precis tände på alla sylindrar för ett köp.
Jag hade inga pengar att köpa för vilket var det största problemet. Dessutom ingen större kunskap om att driva hotell. Ingen kunskap är ännu rättare.
Jag drack emellertid alltid kaffe på Ekbergs när jag kom hemma.
Där träffade jag alla som var med i Estradgänget. Däribland även Clifford Söderberg. Jag började prata med honom om projektet och efter en stund så föreslog jag delägarskap. Ett delägarskap på 50-50. Han accepterade det hela och nu satte vi igång grubblerierna tillsammans.
Vi fastnade för att på något sätt använda hyreshusen som låg närmast skogen som hotell. Mellan husen skulle vi bygga tuber av glas i vilka man kunde gå mellan husen och till en Jättelik lappkåta. Det var receptionen. Man skulle gå mellan husen i dessa tuber en trappa upp. Det skulle vara luft och plats för bilar och skotrar att kunna köra under. Tänk Er att unna gå i dessa tuber när det stormar och snöar. När det är trettiofem grader minus. Bara det en upplevelse.
Eftersom jag varit runt i Kiruna och Kebnekaise fjällen med många grupper av turister visste jag att den ultima upplevelsen var att träffa samer och deras renar, så skulle vi göra upp med någon same eller sameby att hålla renarna, i vart fall en del renar samlade inte så långt från hotellet.
Clifford var ju en slipad hotellman vilket gjorde planeringen så långt enkel.
Jag skrev ihop en offert som Clifford var en aning skeptisk till. Saken var den, att eftersom jag visste att LKAB inte var särskilt roade att sälja åt någon bara för att riva eller kanske endast slutförvalta gamla hyreshus, så skulle vi skriva en offert utifrån att vi ville betala för Tuolluvaara stegvis och dessutom bygga upp någonting. Det betydde att vi la upp betalningen på fem år. Då skulle objektet vara fullt betalt. Dessutom med en riskpremie för LKAB ifall projektet inte var lönsamt efter denna tid efterskänka sista, men också största delen av köpeskillingen.
Jag for upp med offerten till Tarmo och berättade vad vi tänkte göra med Tuolluvaara området. Vad som skulle byggas och hur.
Efter en dryg vecka fick vi svar på offerten där man accepterade våra villkor.
Vi skrev köpeavtal med LKAB och fick löftet att sätta igång med projektet.
Någon dag senare på Ekbergs konditori bestämde vi oss för att åka upp med en arkitekt för att se stället på plats och sätta igång med ritningsarbetet.
Clifford hade ett eget flygplan med pontoner så vi bestämde oss för att flyga upp och titta på området uppifrån. Innan vi åkte gjorde vi om tanken till att ta flygklubbens plan en Piper Cub som kunde starta och landa på marken. Detta för att kunna landa på fältet i Kiruna och stiga ur för att okulärbesiktiga området. Tog med Arkitekten Heiko Becker-Sassenhof från Piteå. Han var känd för inspirerande arbeten på många platser i Norra Sverige.
Vi flög runt och tittade. Landade och tittade. Becker ritade skisser och fotograferade under tiden. Vi berättade för honom såväl under flygturen som där vi gick runt våra tankar kring Hotellet.
Väl hemma igen så kom arkitekten tillbaka med översiktliga ritningar över område och byggnader. Mycket skulle göras om. Husen som skulle tas i anspråk för Hotellbygget hade ju ett antal hyresgäster som måste flyttas på. Reparationer och ombyggnader till ett flott hotell med många rum och stor äventyrsdel.
I ärendet träffade jag nu kommunen för att försäkra mig om att de inte skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten. Att de inte skulle vara emot projektet osv. Den jag träffade var kommunalrådet Pettersson som jag bjöd på lunch en dag på Ferrum hotells restaurang. Han var inte överdrivet positiv eftersom han satt i Folkets hus styrelse och folkets hus var i högsta grad intressenter i Ferrum Hotell på den tiden. Han kunde dock inte, för skams skull, tycka annat än att ur Kiruna synpunkt så skulle det nog vara positivt.
Han lovade att Kiruna kommun inte skulle lägga hinder i form av användande av den kommunala förköpsrätten. I första hand därför att han inte ville lägga pengar på Tuolluvaara. Vad som skulle hända om kommunen köpte in området var, att allt skulle rivas. Skälet till detta var att Kiruna hade ett stort överskott av lägenheter. Kommunen hade byggt massor med hus butiker och små affärscentra på myrmarken något närmare gruvan som man ville att Tuolluvaaraborna skulle flytta till. Det ville dock inte dessa, De ville bo kvar i sin stadsdel och definitivt inte flytta. Byggde man nu Hotell på platsen så fick han ju gratishjälp med att få iväg Tuolluvaaraborna.
Men som sagt, inte var han överdrivet positiv.
Hotellet skulle heta Sameland.
Ett fantastiskt mjukt och fint namn. Bara namnet gav associationer om vad som kunde vänta någon som bokade in sig på detta hotell.
Husens värmesystem var anpassade till en ägare som hade bra med pengar. Alla hus hade egna ålderdomliga pannor. Vi satte igång jobbet med att sammanföra hela stadsdelens värmebehov till en gemensam panncentral. Begärde in offerter på material och jobb.
LKAB kasserade inte in hyrorna själva. Man hade i stället lagt ut detta på ett stockholmsföretag som om jag inte minns fel hette något med Statens järnvägars fastighetsförvaltning. Eller möjligen postens fastighetsförvaltning. Något statligt var det. LKAB trodde inte att det skulle möta något hinder att de skulle kunna fortsätta med detta under en tid.
Jag bokade tid med dem och skrev ett avtal om att de under en övergångsperiod skulle hjälpa oss med att ta in hyrorna.
Husen skulle även utvändigt få ett något annat stuk. Vi Clifford och jag hade spånat om att vi skulle förse alla fasaderna med samiska tecken eller bilder. För att möjliggöra detta och för att få bättre grepp om vad det skulle innebära i form och färg så åkte jag upp för att träffa en av den samiska kulturens bästa slöjdare Tore Sunna. Jag träffade honom i hans verkstad som var belägen på vägen upp till Nikkaluokta. Han var ingen som pratade mycket men efter ett tag så hade han lovat att komma med förslag på hur det skulle kunna se ut.
Jag bad honom även titta på hur man möjligen skulle kunna införa samiska tecken eller bilder på andra föremål än husfasaderna.
Ja, det kändes nu som att vi verkligen var igång med saken.
Nu gällde det att få någon att hålla i det samiska utanför hotellet. Visserligen hade vi våra Dubier om, att ta med Järva Per i denna delen. Men vi kunde väl i alla fall tala med honom. Järva Per är ju en stor berömd vildmarksman uppe i Kiruna. Han hade vid många tillfällen när jag for runt i dessa trakter varit med och både fiskat och jagat med mig och gäster jag haft med mig. Han var egentligen renskötare men hade under senare tid haft upplevelser på sidan om. Förmodligen understödd av den störste upplevelsemannen i Norra Sverige Ebbe Vikberg. Nåväl han svarade att han kunde medverka men att han inte hade resurser till att inköpa och hålla en renhjord. Även om den begränsades till ett hundratal djur. Men ville gärna vara med ifall vi skulle göra utflykter på de marker han var van att finnas i. För oss utmärkt. Vi kunde locka människor med att få vara tillsammans med denne man med ett sådant namn. Det var bra. Sedermera har väl kanske visat sig att alla turer som Järva Per gjorde inte var alldeles bra.
Marknadsföringen var det nu bäst att sätta igång med. Ett objekt som ska dra till sig hela väldens intresse måste givetvis ha en bra Pr maskin.
Vi tog fram material över hur saker skulle se ut och hur det skulle te sig när vi verkligen sparkade igång. Ett av de saker vi ville ta reda på var SAS intresse i saken. Jag bokade sammanträffande med SAS Brommesson som Då var direktör för inrikes flyg i Sverige. Han liksom övriga hade då sitt kontor på Bromma Flygplats. Väl ditkommen så visade jag hotell och begivenheter runt hotell och förklarade våra tankar för honom. Han bad om en minuts paus och försvann från min dragning. Efter en minut kom han tillbaka med Den store hövdingen Jan Carlsson. Jag tänkte, sade Brommesson att Janne vill lyssna på den föredragning Du håller på med.
Jag förklarade nu att vi satsade på att vi skulle bli en av de fem sex bästa äventyrsplatserna i Världen.
För att bli det så måste vi sprida ringarna över densamma. Vi behöver Er hjälp med det förklarade jag. De bägge representanterna för SAS tyckte att det hela var en idé helt i även deras företags anda och lovade på stående fot att på allt sätt stödja detsamma. Vid invigningen vill vi bjuda de allra viktigaste personer som finns som vi tror kan ge oss och därmed även Er Pr framgent.
Jag fick svaret att vart helst i världen vi ville bjuda in personer av detta skäl skulle SAS gratis flyga dem upp till oss.
För oss är givetvis ett nytt hotell och flygburna turister det som vi verkligen jobbar för förklarade de.
Hem till Clifford som mera var bekymrad för vem som skulle kunna driva detta projekt på plats.
Han hade emellertid ett namn som han trodde skulle vara det bästa.
Han hette Yngve Bergqvist. Han hade startat en verksamhet i Jukkasjärvi där han har byggt ett hotell på isen på vintern. Visserligen har han ett värdshus på land, men nog skulle väl detta kunna vara ett objekt som han skulle kunna håll i och som kan bli större än något hotell som flyter bort varje år.
Jag höll med.
Vi åkte upp och bestämde träff med honom på flugplatsen i Kiruna. Åt lunch tillsammans med honom och förklarade vad var ute efter. Vi vill att Du blir vår Chef för detta projekt.
Yngve lovade oss att tänka på saken. Det var ju än ingen stor brådska. Yngve berättade om vad han hade tänkt göra med Ishotellet framöver. Långt ifrån den stora verksamhet de i dag har, men ändå. Vi fascinerades över Yngves tro på sitt isprojekt och kände oss ganska nöjda över att ha träffat honom.
Tidningen hade nu fått tag på våra planer och skrev på stort uppslagen förstasidesplats om Hotellet och idéerna. Vi såg väl inget större fel i detta även om det nog hade gagnat oss att det ännu inte talades allt för mycket om saken. Men nu var det i alla fall ute.
Under veckan hade tv det på nyheterna.
Samtidigt hade de lokala restauratörerna och hotellägarna nu fått vatten på sin kvarn. Konkurrenter det var inte bra. Man samlade sig i största hemlighet till ett protestmöte i Kiruna för att försöka hindra en sådan etablering. Den skulle ju ta kol på dem alla var devisen. För att ytterligare utöva påtryckningar fick man, med att ge samerna en snedvriden uppfattning om objektet, dem att författa en protestskrivelse till LKAB.
Vi hade ju hunnit långt i våra förberedelser med LKAB:s välsignelse och vårt köpeavtal. Det fanns en passus i det köpeavtalet som sa Avtalet gäller förutsatt styrelsens godkännande.
Viking Sjöstrand eller Tarmo Salonen hade inte ens drömt om att styrelsen skulle ha några synpunkter på detta som skulle kunna vara negativa. Men skrivelsen hade sänts även till Landshövdingen och till andra i LKAB:s styrelse. Därav följde att det inte gick att negligera. För LKAB är samerna en part de absolut inte vill komma på kant med. Det skulle störa dem alldeles för mycket. På LKAB arbetar alltid någon som är Samernas företrädare. Han hade inte hittills haft något negativt, men fick det helt plötsligt.
Genom Tv fick vi på kvällen när styrelsen hade styrelsemöte veta att man dragit tillbaka köpeavtalet och skulle låta Pettersson på kommunen lösa in saken som Kommunal förköpsrätt.
Så mycket var hans löfte värt.
Vi var ju av naturliga skäl tvungna att avsluta saken och lägga den till handlingarna.
I efterhand kunde sägas att vi naturligtvis hade kunnat begära ersättning för det brutna avtalet. Även fast det stod förutsatt styrelsens godkännande. Man kan inte släppa ett köp så långt som de hade gjort utan att ersätta oss för kostnader vi haft.
Vi gjorde inget åt saken, Jag hade ju leveranserna åt bolaget, vilket var kanske det tyngsta skälet till att inget göra. Hur skulle våra relationer blivit om vi stämt dem. Nej det var inget alternativ.
Någon dag senare säger Tarmo till mig. Tage, som plåster på såren så får Ni köpa ungkarlshotellet som vi har i Centrala Kiruna. Åk och titta.
Jag gjorde det. Blev erbjuden att köpa för en mycket rimlig summa.
Nu var emellertid mitt sinne inte inställt på något mera projekt i Kiruna varför jag vänligt tackade nej. Men det var faktiskt en fin schest av bolaget.
Tarmo Hade nu sagt till mig att han sagt upp sig. Han skulle börja som VD på rymdbolaget i Kiruna. En ny inköpsdirektör skulle komma till Kiruna. Hans namn var Bengt Wester.
Viking som Nu börjat bli en golfvän och duktig golfare efter många hinkar på träningsfält och på golfrundor. Han var mycket intresserad av golf. Tillsammans med mina vänner Lennart Enström och min tidigare chef Folke Burstrand åkte vi ett antal år och gånger på olika platser och spelade golf.
Jag vet inte om slutet var gott och därmed var väl allt bra. Ibland tänker jag på, alla de idéer som gått till spillo under åren. Det hotell som vi hade skissat och påbörjat hade i dag med rätt ledning kunnat tillsammans med Ishotellet vara ett av Sveriges allra största publikdragare.
Men samma sak hade väl kunna sägas om många andra av idéerna som man haft under åren.
Ofta är politikerna inblandade i det som trögar till saker. Kanske på gott eller ont. Jag vet inte!
Under mellantiden fortsatte vi som leverantörer på bränsle i oförminskad takt. V levererade som tidigare sagts till Sprängmedelsfabriken en kvalité som vi tvingades importera från ryssarna. Den var inte lika ren från svavel som vår ordinarie diesel. Men eftersom de prompt vill ha denna produkt så levererade vi den. Så tänkte jag att det är ju faktiskt billigare och för den delen hälsosammare för gubbarna som ska arbeta i gruvan att vi levererar från vår ordinarie diesel. Vi gjord så. Efter några dar , en fredag, ringer Bengt Wester som nu hade börjat sitt jobb och säger. Tage, sätt dig omedelbart på flyget upp till Kiruna. Du har precis en timma på Dig för att hinna ta flyget hit. Gruvan står stilla på grund av att Du levererat ett bränsle till sprängmedelsfabriken som inte är tillräckligt utprovat. Det kostar miljoner per dag att gruvan står. Sitter Du inte på planet när vi hämtar Dig om två timmar på flygplatsen Kiruna gör vi bolaget ansvariga för stilleståndet. En lam protest undslapp mig att jag endast gjort det av välvilja och dessutom var det säkert att det fanns någon plats på flyget?
Som sagt, det får Du ordna. Du ska finnas med.
Jag slängde mig i bilen och åkte till flygplatsen.
Jag hämtades och skjutsades till LKAB:s kontoret där jag åkte upp till konferensavdelningen. Kom in i rummet och här sitter det åtminstone tjugo människor. Allt ifrån laboratoriet gruvfogdar fackliga företrädare en hel hop till företagsledning.
Man hade sprängt i gruva under natten som vanligt. När gubbarna skulle börja sitt arbete med att ta reda på malmen så luktade det inte som vanligt i gruvan.
Gubbarna insåg att något var galet. Normalt skulle det lukta diesel men nu luktade det ingenting. Man protesterade hej villt över tilltaget. Jag kunde bara förklara att jag hade gjort en lapsus som inte gått vägen över deras labb, som kunnat se kanske, om det var bättre att arbeta med denna produkt.
Jag fick dem att gå tillbaka till arbetet. Men en aning svettig kände jag mig. Det gjorde nog även Bengt Wester. Vi fick börja om med den sämre kvalitén. Så småningom kunde dock Bengt få dem på bättre tankar via sitt labb.
Ja så det kan bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar