Fiske!

Fiske och bosättningar södra skärgården.

Fisket i den södra skärgården Piteå var oftast förlagd till de platser och de grynnor man kände till och som var bra i första hand för skötfiske. Sköt använde man för att fiska strömming. Det var också den fisk som man hade det största ekonomiska utbytet av. Visserligen var laxfiske också en bra inkomstkälla. Men den var i första hand förlagd till älvmynningarna.

I södra skärgården var fisket förlagt i första hand till Rönnskär. På ön finns ett kapell som byggdes 1771 för de fiskare som hade hus i fiskeläget. 1821 blev Pite - Rönnskär en lotsstation, och 1849 byggdes en lotsstuga på ön. Det finns ett 30-tal fritidshus på ön, vilka tidigare var bostäder för fiskare och deras familjer under fiskesäsongen.

Man kan anta att fisket hade funnits och bedrivits på denna plats långt tidigare. Det kan man sluta sig av, att på ön Näsgrundet finns ett par tomtningar som visar att fiskare gått i land och gjort sig viloplatser på läsidan av grundet. En tomtning är inget annat knepigt än att man röjt undan lite sten och lagt upp på sidorna för att få en jämn plats att lägga sig ner på. Gärna med en större sten vid huvudändan. Här la man ut sina oftast sälskinn eller för all del även skinnav älgar eller andra så kallade fällar man hade sytt. På stenen vid huvudsidan kunde man för att skydda sig vid otjänlig väderlek lägga ut ett par slanor som man la ris eller skinn över för att skudda sig mot exvis regn.

På så sätt kunde man ligga och titta på sina garn och vänta på att fisken skulle gå till. I kallare årstider kunde dessutom en liten brasa värma skönt.

När man tittade ut över sköt-gynnorna så fanns det saker som angav ifall man fick fisk eller inte. Ifall det flög trutar över garnen och gjorde utfall mot näten så visste man att de såg fisk. Då var endast att avvakta rätt tid fört att ta upp näten.

Det var långt att segla eller ro ut till fiskeplatserna så man seglade ut på eftermiddagarna medan det ännu blåste sjöbris. Sen väntade man på rätt tid för att lägga ut näten. Det skedde vanligtvis vi femtiden ungefär. Fick man dåligt med fisk, så kunde det hända att man struntade i att åka hem. Man tog i land näten och hängde upp dem i speciella gistvallar som man gjorde av en träd av mindre tjocklek och som man borrade in träpluggar i, för att där kroka fast och spänna ut skötarna för torkning. Sådana gistvallar fanns också vid tiden för när tomtningarna gjordes.

Utanför Rönnskär fanns de bästa skötgrynnorna i södra skärgården.

Här började man bygga upp fiskestugor av enkelt snitt. Till att börja med för att skydda sig för vädret. Rönnskär ligger längst ut i kustbandet och är givetvis därför väldigt väder utsatt. Man byggde emellertid dessa fiskestugor så, att man hade sängplatser för såväl fiskare som fiskedrängar.

Så småningom la man till ett utrymme för eldstad och la till utrymmen för längre vistelse ute på ön. Fisken seglades efter fångst in till Piteå där den var till avsalu. Mycket saltades på plats och på många ställen la man in surströmming. När fler fiskare började etablera sig på Pite Rönnskär, så blev det så småningom trångt på de bästa fiskeställens.

Man gjorde sig då en egen ordningsstadga som alla fick lov att rätta sig efter. Problemet var, att för att man skulle kunna hinna sätta på den bästa platsen på grynnorna så åkte fiskarna ut allt tidigare på dagen. Allt för att hinna lägga ut före de andra. Det innebar att alla tvingades till att ge sig iväg så fort den första stäven styrde ut från sin båtplats.

Det blev mer och mer irritation över detta. Man började tala illa om varandra och en viss osämja uppstod. Det var då man hade möte på ön och gjorde sig en egen ordningsstadga. Man ritade upp grunden och satte på kartan ut skötsättningar som fanns på de olika grunden. De var i första hand två grynnor man fiskade på. Fanns det fyra skötsättningar på ett grund, så märkte man på kartan ut dem med a-b-c-d. Man bestämde att ingen fick lägga ut sin båt från land för att ro ut till fiskeplatsen före kl 16:00. Hade man den ena dagen haft fiskeplats a, så hade man nästa dag en annan plats. Allt enligt en turordningsregel.

Allt detta hade till sin uppgift att göra livet drägligare på skäret. Nu kunde man utan att vara osäker på om man skulle hinna få en bra skötsättning under dagen ägna sig åt att i lugn och ro laga nät eller bo nya nät. Eller tala med varandra om allehanda saker.

Ordningsstadgan fungerade i många andra stycken också.

Men när allt ser bra ut så kommer problemen.

Mellan Näsgrundet och Rönnskär finns två små grund som heter Krabbgrunden. På stora Krabbgrundet finns det lämningar från två husgrunder. Kanske tre ifall det nu inte var ett uthus. De som har bott här hette Lundström och var egentligen fiskare på Stenskär. Men det visade sig att Rönnskärsfiskarna fick mera fisk, varför fam. Lundström helt enkelt monterade ner sitt hus på Stenskär för att med fiske hus och familj flytta till Rönnskär.

Väl på Rönnskär blev de mottagna redan nere vid hamnen och bortmotade från ön. Här vill vi inte ha någon fler fiskare var Rönnskärsbornas ståndpunkt. Försvinn härifrån utan att nudda marken på ön var deras budskap.

Nu voro goda råd dyra. Familjen Lundström eller rättare sagt familjerna Lundström vände blickarna mot närmaste möjliga land vilket var Krabbgrundet och där gick man iland och byggde upp hus och därmed slapp inte Rönnskärsfiskarna dem. De fiskade och försökte salta och hålla igång så mycket som möjligt. Fisket var emellertid inte särskilt bra. Man fiskade i två säsonger eller år. Ett annat problem förutom att fisket inte gick bra var, att man var ju alldeles för ensam på Krabbgrundet. Livet blev fruktansvärt enahanda för i första hand familjen men också för fiskarna. Annat var det på Stenskär det visste man. Så vad gör man?

De rev sina hus och for tillbaka på stenskär.

Nu ville emellertid inte Stenskärsfiskarna ha tillbaka dem. De stod liksom de gjorde på Rönnskär och motade bort dem när de försökte ta land.

Nu for Lundströms in till Piteå och skaffade hjälp för att få komma tillbaka. Med sig ut hade Lundströms nu såväl landsfiskal som Lantmätare. De gick i land och stakade ut den tomt som ättlingarna i rakt nedstigande led fortfarande än i dag har. Förmodligen de enda på Stenskär som har en ut styckad tomt.

 Men nya problem dyker upp.

Det hade kommit en ny fiskarfamilj till ön. Han brydde sig inte om ordningsstadgan. Han hävdade att havet var fritt och vägrade böja sig för de larviga regler som hade skapats av fiskarna på ön. Han åkte ut långt före de andra och la sina nät var helst han behagade. Höll sig inte ens till de skötsättningar som man hade skissat på kartan. Han kunde lägga sina nät så, att nästan ingen annan fick plats på grynnan.

En skötsättning är under året olika. Vid tiden för strömmingens lek och på sommaren, så lägger man en krona. En krona är ett sköt som stängnät, och där detta nät slutar, gör man en öppning på ca ett par meter och lägger nästa nät i en rund ring som slutar på andra sidan ungefär två meter. På så sätt går fisken efter stängnätet och när den sen tror att den kan vika eller att nätet är slut fångas den i den runda kronan. Den hittar inte ut.

På hösten och på våren är fisken i djupare vatten och då lägger man ut näten med en krok längst ut.

Fiskarna sa ifrån till den nye fiskaren att han inte fick göra på detta sätt. Han fortsatte emellertid som tidigare. Det blev mer och mer infekterat på ön. Man började hota och sätta åt honom och hans familj allt mer och mer. Det hjälpte dock inte varför man fick gå till handgemäng och köra bort såväl barn som hustru och fiskare från ön.

Fiskaren var emellertid en envis man. Han for från ön med sin båt och sitt pick och pack. Rodde eller seglade in till näsgrundet som låg en bra bit innanför men ändå så, att han skulle kunna fiska på de gamla vattnen. Dock inte utan väsentligt större ansträngning. Det var åtskillig tid mer som åtgick för att ta sig såväl dit som hem. Han gick iland på Näsgrundets landsida där fiskarna tidigare haft sina tomtningar och hade lagat till så att det gick att komma iland.  Gick över den lilla ön och bestämde sig för att bygga en fiskesuga på ön. För att ha utsikt över vad man företog sig ut mot fiskeplatserna vid Rönnskär, så byggde han på utsidan av ön. Han kunde nu använda de gistvallar som sedan tidigare fanns på ön och som var placerade så, att han med båten kom rätt nära dessa och slapp bära skötarna så lång väg.

Huset uppfördes och grannarna på Rönnskär svor ve och förbannelse över hans tilltag. Man försökte med såväl hugg som slag att få honom att ta reson.

Han skrattade åt dem. En dag så for hela Rönnskärs fiskargäng till honom och gav honom ett ultimatum att han skulle rätta sig efter deras ordningsstadga. Han hade emellertid förstått att något sådant skulle komma så han barrikaderade sig i stugan. Med påkar och annat så gick man lös på hans hus utan att för den skull göra dem personligt illa. Talade om att skulle det inte upphöra så skulle de komma att bränna hans hus. Gärna med kärring barn och allt.

Han utgick från att de knappast ändå skulle göra detta. Så han fortsatte att fiska på sitt sätt.  

Det hade emellertid hunnit bli senhöst och isarna började lägga. Människorna på Rönnskär hade dragit därifrån. Fjärdarna frös till och problemet var att han hade ingenstans att ta vägen med sin familj. Han fick lov att bo kvar. Fjärdarna öppnade sig av att det blev högt vatten. Isen som nu hade legat rätt långt utanför Rönnskär öppnades av sjögång och hårt väder. Ismassorna tryckte på utanför hans stuga på Näsgrundet. Isstycken sköts upp på land Nästa isstycke ovanpå det förra. Närmade sig stugan. Började trycka på ytterväggarna och snart nog trycktes stugan bort och smulades sönder under ismassorna.

Han och hans familj räddade sig i sista stund till nordvästra sidan av grundet. Det var kallt och förskräckligt när han dock i lä av ön kunde få sin båt i skön med familjen med sig och lämnade ön.

De klarade livhanken men kom aldrig mer tillbaka för att fiska.

Fiskarna på Rönnskär hade utan att de behövde göra något mer blivit av med honom. På skäret återgick livet till att skvallra om varandra och många andra saker fans det nu att träta om.

Näsgrundet tappade sina enda invånare. Krabbgrundet likaså.

Näsgrundet hade tidigare varit med om fartygsförlisningar när skepp destinerade till Piteå seglade galet och hamnade på det långa rev som går ut från grundet i sydöstlig riktning.

Här hade fartyg som man vet redan på femtonhundratalet gått i kvav. Räddat sig på Näsgrundet för att sedan av fiskare räddats i land. Ett sådant skepp var för övrigt den omskrivna Tyska skutan Virginia Wolf. Sedermera bärgad och uppdragen på slip nere vid Buberget. Förkortat men restaurerat och omdöpt till Stormvind.

På ön finns spår efter säljägare som dragit sina båtar antingen upp på ön utifrån eller från insidan.

Den gamla stugsättningen som fiskaren hade håller nu på att rekonstrueras och allt efter tid och annat , kommer den så småningom tillbaka. Landhöjningen har gjort att platsen där stugan stod förhoppningsvis kommer att klara sig. Men, för några år sedan stod jag och Konstnären Sture Berglund och Åklagare Lars Widman här ute på de mäktiga isvallarna. De var åtminstone fem meter höga vallar vid detta tillfälle. Nu finns det ett antal träd som vuxit upp och därmed ger ett visst merskydd. Mot hav och is finns dock inget som kan skyddas. Så osvuret är bäst. Sture skissade på plats vädret, med de svarta åskmolnen som kontrasterade Rönnskärs fyr, sett från vallarna. På morgonen efter vi varit där, kom Sture med en akvarell utifrån denna skiss som han gav mig. Jag for ut på holmen och från en murken björk, gjorde jag en ram.

Tavlan hänger nu i den lilla stugan vid Burdegersjön som ett minne från detta besök. Den ska givetvis återbördas ifall vi någonsin får ett tak på stället.

I min vision av planen över den mark som Jag och mina barn har över Jävrebodarna fanns rekonstruktionen av denna stuga med. Den skulle tjäna sådana konstnärer som ville åka dit någon dag för att känna den kustnära inspirationen trycka på.

Kanske blir den så småningom klar och att Sture må bli den förste att använda den.

Rönnskär var en plats först uppbyggd för fiske. Sedan kom epoken med fyren och dessutom att det var lotsstation. Rönnskärsborna kunde leva ett bra liv där ute. Folk som kom till Rönnskär var inte på denna tid särskilt väl sedda. De såg helst att de fick vara i fred. Lotsar och sjöfolk försåg dem med cigaretter och sprit. Fisk hade de och man åkte in med fisk till Piteå och Kåge och kunde då inhandla eller byta till sig andra varor. När den Lotserliga eran var över, insåg Rönnskärsborna att det var bra med att det kom dit folk. Lite hjälp kunde man på det sättet få till att hålla fyren i skick så att den inte rostar bort. I dag kan man säga att det är alldeles tvärs emot tidigare. Rönnskärs obefintliga fiskeinvånare är så väldigt trevliga och bjuder verkligen till för att visa sin ö från allra bästa sida. Hedervärt Rönnskärsbor!

Jag arbetade själv som pojke på Rönnskär. Då var jag bara fjorton år. Det var 1954 som Såg ägare och byggare Paul Höglund hade åtagit sig att renovera och bygga ut Barnmorskan Maja Hellgrens hus på skäret. Paul Byggde ju inte själv, utan han tog jobben på entreprenad och sedan lejde han in folk för att göra jobbet. Min Pappa jobbade också åt Paul. Han hade inte tid och jobbet brådskade. Paul lejde nu in Skomakare Lindberg för att göra jobbet. Han hade tid att gå ifrån sitt Skomakeri för att göra detta jobb. Han behövde emellertid någon som kunde hjälpa honom att hålla i ex vis masonitskivor som skulle upp på väggarna. Det dugde jag som pojk åtminstone till. Vi for ut och väl där, så blev det blåsigt värre. Masonitskivorna som vi hade tagit i land nere vid hamnen var omöjliga att bära upp. De första gick av i flera bitar. Vinden tog dem. Vi fick nu dra dem på två man så nära marken det gick att komma. Det var ändå ett elände. Stugan blev så småningom klar och vi kunde åka därifrån med väl förrättat ärende. Jag minns att vi hade det bra där. Fick god mat och även en del godis som barnmorskan hade köpt åt mig kanske i första hand.