Oljeförsäljning i Norra Sverige.Att sälja olja och distribuera densamma i norra Sverige kan liknas vid, att sälja olja från Malmö i söder till Gävle i norr och distribuera detsamma från Göteborg.
I södra Sverige hade man många säljare och kontor på det området.
Det är i grunden ett allt för stort område att arbeta effektivt på.
Jag måste hitta ett sätt att kanalisera försäljningen på olika distrikt.
Ett sätt är, att sälja genom ombud, ett annat att sälja genom återförsäljare.
Jag fastnade för att använda mig av alla alternativ, men med att försöka samordna sakerna på ett naturligt sätt.
Den förste som kom att hjälpa mig i min strävan att hitta lämpliga trevliga människor som jobbade för oss var en man från Överkalix som snart skulle få pension från sitt bolag. Han sålde smörjolja för Castrol och var en väl sedd försäljare som man tyckte om när han hälsade på. En typisk problemlösare för sina kunder. Inte hade han betalt för alla saker han gjorde för dem. Men på sikt räknade han alltid att det skulle lösa sig. Dessutom hade han ett gott samvete när han la sig på kvällen Han hade inte bara sålt någonting som han själv tjänade på. Han hade dessutom varit till en bra nytta för sin kund. På detta sätt lärde han mig att kundnyttan och en absolut ärlighet, var det viktigaste argumentet för att man skulle lyckas i affärer.
Vi åkte runt i Norrbotten och försökte övertyga hans kunder att nu skulle de i stället kunna handla genom ett lokalare bolag än tidigare. Ett bolag som hade ett varulager på nära håll.
Någorlunda lyckades vi med denna sak. Det är långt mellan kunderna, viket gjorde att det så här i början inte blev så många kronor över på varje leverans.
Jag hade med detta dock påbörjat en procedur som skulle visa sig vara ganska lyckosam. En dag ringer mig en man från Masungsbyn. Otto Henriksson. Jag har lastbil och vill börja transportera och sälja för Er räkning.
Han var enträgen. Ringde några gånger. Saken var den att med vårt engagemang med kommunsamköp, så hade han hört talas om att vi skulle börja leverera till kommunerna.
Han fick jobbet och var snart inne i ruljansen. På andra distrikt i Norrbotten hade Sivert Burman en väl upparbetad kundkrets åt dåvarande Esso.
Han ringde inte, utan det var så att jag hade hört att han var en duktig man i Kalix.
Jag åkte upp och erbjöd honom mera transporter och därmed större intäkter än att endast
sälja produkter åt Esso.
Burman var en bra karl. Dessutom hade han en stabil och världsvan fru. Margit Burman. En kvinna som hade en egen mening om livet. Hon var egentligen lika viktig för att Burman skulle fungera, som Sivert själv. Hon lyssnade och ställd frågor och såg med genomträngande ögon på mig.
Här gällde det att leva upp till vad som förväntades.Burman börjae sälja. Han hade en del bra kunder. Andra tog vi in tillsammans. En av de stora kunderna var exempelvis Englunds bygg.
Innan jag kunde göra upp med Burman, så besökte han och jag Englunds och fick dem att acceptera oss som leverantörer. En bra referens var här Bengt Larsson (Byggmästare Piteå). Bägge satt med i Byggmästareföreningens styrelse. De kände varandra. Jag hade en bra kontakt med Bengt.
Men det är bra att känna till referensvägarna. Efter att ha inkorporerat Burman som ombud och distributör, så behövde jag även komma åt Älvsbyn. Burman hade jobbat tillsammans med en duktig distributör uppe i Älvsbyn, Karl Erik Lundquist hette han. Han hade under många år sålt produkter till Älvsbynborna och hade levererat olja till kommunen under ett antal år. Denne man behövdes nu i mitt lag.
Jag fick tala med honom och kunde intressera honom för en övergång till ARA. Denna övergång var inte så svår i och med att jag redan fått med några bra pojkar i mitt lag. Dessutom visste han också att det skulle bli svårt, att behålla kommunen, för att inte säga mycket svårt nu när vi erbjöd tankning genom vårt bolag kommunsamköp.
Detta koncept firade triumfer. Vi fick en allt större och större marknad. Våra konkurrenter var nu så arga på oss att det var svårt att föra samtal med dem. Esso hade nu tappat två av sina duktigaste återförsäljare.
På Arjeplog Arvidsjaursområdet hade jag ännu ingen bra täckning. Jag fick emellertid tips om en distributör och återförsäljare till Gulf som man kanske skulle kunna påverka till att komma med i laget.
Fick kontakt med denne man Sven Olov Utterström.
Han hade också en bra fru Carin som var duktig och skötte stora delar av företaget i Arvidsjaur. Nu återstod egentligen två områden som jag ännu inte hade bra täckning på. Luleå och Boden plus kanske också Gällivare –Kiruna –Haparanda.
Luleå klarade jag aldrig av riktigt.
Jag hade en man som ombud där under en tid. Han hade blivit en bra karl för oss i Luleå. Men han dog tyvärr och där stod jag utan någon god ersättare.
Boden annonserade jag efter.
Jag fick en man som jag anställde som ombud utan att vara distributör. Han var militär och jobbade som lärare på Armens helikopterskola. Lejf Selberg hette han.
I Haparanda hade Gulf ytterligare en Distributör som jobbade( Åke Lepiniemi) med olja.
Även i Haparanda hade jag talat med kommunen om leveranser av olja. Hade dessutom dem på kroken om jag fick en distributör som kommunen gillade.
Åke accepterade och gick in i teamet.
I Kiruna lät jag faktiskt Henriksson Jobba utan störande andra. Däremot så tog jag in Gotab A.B. ( Gällivare Oljetransporter Aktiebolag) som ombud i Gällivare. De hade varit säljare och distributörer för Nynäs fram till denna tid.
I Överkalix fanns dessutom en enveten man som sålde och distribuerade oljor. Övertalade honom att flytta från sitt bolag och börja åt oss. Han fann konceptet intressant och började också.
Nu hade jag täckning för hela Norrbotten. Det började märkas på flera plan. Det ena var att våra volymer av försålda produkter ökad nästa explosionsartat.
Det som också ökade var ständiga problem med alla dessa ombud- distributörer.
De sålde ju alla på sitt speciella sätt. Det fodrades daglig tillsyn och omvårdnad om dessa människor.
Dels var det ju så, att de alla var vana att sälja till kreti och pleti. Detta oavsett var Kreti eller pleti befann sig. Skedde det nu så fanns det onda ögon som registrerade dessa övertramp och rapporterade till den förfördelade. Detta med den effekten att jag blev inblandad som fredsdomare. Det var ju överenskommet att man hade ett visst distrikt med klara gränser att arbeta inom. Men det var nästan dagligen någon som försökte vara smartare än den andra för att göra en leverans på fel område. Å det är klart att har man en kund som är lite mobil så finns det problem.
Det kunde väl gått an. Men dessutom hade man ju en viss frihet i prissättningen. Å, det var inte bara en gång som den ena av ombuden försökte med att prisa sig in i kollegans område.
Under dessa år så hade jag ständiga konferenser och möten med ombuden. Allt för att få dem att förstå dessa grundläggande saker. Men också för att förstå dem i deras strävan att kunna ha en så god inkomst av det hela som möjligt.
Dessutom behövdes ett livligt utbyte av information för att hålla oss informerade om marknaden.
Kampanjer skulle ordnas. Reklammaterial tas fram.
Frakter skulle förhandlas och försäljningsvillkoren utsattes ständigt för attacker.
Man bildade ett speciellt bolag, som skulle vara deras sätt att gentemot bolaget skulle föra deras talan. Man satte militären Selberg som Vd för bolaget.
Allt detta för att det hade börjat ta stora proportioner med alla distributörer och ombud som vi hade.
Det fanns ingen illvilja i det hela.
Under dessa år gjordes många resor tillsammans. Bland annat så inbjöd jag alla dessa återförsäljare med fruar för att åka till Västindien under två veckor på hösten innan säsongen hunnit komma igång på allvar. En fantastisk resa som man skulle kunna skriva mycket om. Jag nöjer mig med att säga att vi blev som bolag svåra att tas med eftersom vi allt mer och mer svetsades samman. Det var absolut ingen onödig kostnad med denna resa. Det hade i dag varit fullständigt omöjlig för ett företag att göra på detta sätt. Likväl anser jag att det med rätt motiv för ansiktet och ett klart definierat mål, så är det både moraliskt och rätt sätt att få en bra sammanhållning och stor slagstyrka för ett team.
En annan resa som vi gjorde tillsammans var att jag bjöd ner dem med fruar till Stockholm. Där fick för övrigt också andra anställda i bolaget vara med.
Hade gjort upp med Gourmet Club om att vi skulle av dem köpa ett arrangemang som skulle löpa över helgen.
Vi bodde på ett av stans allra finaste hotell och skulle en av dagarna äta middag på Operakällaren. Werner Vögeli skulle personligen ta emot oss och guida oss runt.
Jag visste sedan tidigare att en av mina vänner på bolaget i Stockholm hade en nyckel kallad (guldnyckel) därför att den dels var av guld. Dels därför att med den nyckeln kunde man komma in i Operakällarens allra heligaste. Deras vinkällare(NOBIS).
Detta var det finaste av allt fint eller exklusivt man då för tiden kunde göra.
Vi gick dit. En del av oss hade kanske börjat lite tidigt med att kalasera på goda stockholmska drycker.
Innan vi gick dit hade jag noggrant poängterat för samtliga att när vi nu kommer ner i källaren så rör för hundra gubbar ingenting. Behärska alla små som stora infall att röra i någonting.
De flaskor som finns där nere i källaren är just nu till för att endast på avstånd se på.
Vi kom ner till källaren och blev bjudna på tre sorters Champagne. Sedan fick vi ströva runt och titta på dyrgripar så väl som något mindre dyrgripar.
Då hör jag hur Burman just talar med en annan av vårt folk om varför den flaska som han just tagit ut ur ställningen den låg i blivit så alldeles överfull av damm och spindelväv.
Jag smyger mig fram och sätter händerna under hans händer och ber honom att låta mig lägga tillbaka flaskan där den legat.
Jag hade för en stund sedan passerat flaskan tillsammans med en Guide som hade berättat att den buteljen betingade ett pris av 120 tusen kr. Utan att vi hade sönder eller skadade något kom vi därifrån och kunde därefter två trappor upp inta vår middag.
Allting slutade bra och företaget kunde fortsätta sin frammarsch.
Vid denna konferens så hade jag dessutom en nyhet. Jag hade bestämt mig för att ge dem alla en annan titulatur. Samtliga ombud blev som genom ett trollslag Distriktschefer.
Detta namn på ombuden var faktiskt väl uträknat att det kunde tjäna vår sak. Dels gentemot våra kunder i form av en bra status, dels mot oss själva var det bra att stärka deras känsla av att vara en i laget.
Det var ett hårt men slitsamt arbete att förutom allt annat även sköta dessa herrar ensam.
Det fanns en sak som oroade mer än någon annan. Det var att vi inte fick sätta igång att bygga bensinstationer som bolaget hade gjort nu i några år.
Det va än mer bekymmersamt att dels sitta i bolagets styrelse och besluta om alla våra etableringar. Dessutom i några fall dessutom handgripligen hållit i dem.
Vid en konferens uppe på Björnfällan med alla våra anställda med damer eller herrar, så väckte jag tanken att vi skulle gå vår egen väg i norra Sverige.
Under ett par dagar diskuterade vi denna möjlighet.
Man kunde tänka sig två alternativ som man kunde komma till skott med.
Om jag åkte ner och sa upp mig så kunde följande möjligen hända. Man struntade i det och anställde en ny i mitt ställe.
Struntade i, att jag skulle ta alla människor med mig ifall jag slutade. Struntade i att man förmodligen skulle tappa mycket av sina kunder.
Det andra alternativet, vilket vi ville skulle vara det första var att vi fick köpa bolaget för en liten summa pengar.
Vi tyckte helt enkelt att bolaget trots alla våra framgångar inte alls lyssnade på oss.
Jag åkte från denna konferens med stora frågor rullande innanför västen.
En fråga var, om jag regelrätt bara skulle bli utsparkad.
En annan om Bolaget ens skulle sätta sig i förhandlingar med mig.
En annan var vilken summa kunde tänkas begära för bolaget.
Skulle vi ha några pengar att köpa olja för och hur skulle det gå till?
Var det rimligt att tro att man så lättvindligt skulle släppa bolaget?
Vem skulle hosta upp kulorna för att bekosta hela detta spektakel?
Det går ju ann att vara stor karl på en konferens uppe i Gällivare. En annan sak att befinna sig i de byxorna att man skall utföra tricket.
Jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Shell hade börjat med att köpa upp småbolag i Sverige och hade ett färdigt koncept för denna typ av verksamhet.
Jag visste inte särskilt mycket om detta men ringde dåvarande marknadschefen Joe Eriksson för att ställa några frågor om detta. Han bad mig komma ner till Stockholm och sätta mig och lyssna på vad Shells koncept gick ut på.
Detta gjorde jag före lunch. Efter lunch hade jag bokat ett möte med ARA Jets VD Kjell Pettersen.
Mötet med Joe Eriksson utföll till viss del väl. Men jag insåg att det var en hård och lång väg att vandra för att få ett större mått av frihet.
Vandrade med ganska tunga steg upp till mötet med Kjell.
Samtidigt tänkte jag på, att mitt liv hade haft ett antal uppbrott. Ändringar över vilket jag inte hade kontroll.
Frågan var egentligen varför en klok människa som har det väl förspänt inbegriper sig i ett sådant här vågstycke.
Men så var det.
Jag gick emellertid till mötet med VD och hade bett även att hans marknadschef Karl Ljunggren skulle medverka.
Jag la fram mitt ärende inför en alldeles överraskad och inte förstående Kjell Petersen.
Han bad mig lämna bolaget på stående fot och skickade i väg mig ut ur hans arbetsrum.
Jag runt på marknadsavdelningen och sa adjö åt mina gamla kamrater. Tog kanske tio minuter. Då kommer Karl Ljunggren och ber mig komma in på nytt till VD.
Innan jag blev utkastad hade jag just berättat att jag hade de som skulle kunna tänkas backa upp projektet. Hann dock inte färdigt förr än jag var ute ur rummet. Nu frågade man mig om vem jag hade tänkt alliera mig med.
Saken var den att Karl hade snabbt förklarat att det fans inte mycket till chans att bolaget på ett bra sätt skulle klara sig ur knipan, om jag tog alla med mig.
Han hade då bett att få lyssna ytterligare på vilka förslag jag ville diskutera kring.
Det fanns dessutom ett annat problem. Det var att det var bättre att kanske komma ur rävsaxen med hedern i behåll, om man kunde få ett anständigt pris för det hela.
Han ville ha ett pris som vida översteg det som jag hade rygg eller löften för att kunna acceptera. Priset skulle efter förhandling vara 11,5 miljoner.
Om jag eller den konstellation jag företrädde kunde hosta upp dessa pengar så kunde vi ta bolaget uppe i Piteå. Det skulle kunna ge VD anledning att kunna säga att han inte tappat bort företaget utan hade på grund av avstånd och annat sett att det ur bolagets synpunkt var bäst att koncentrera sin verksamhet.
Jag lovade att återkomma inom ett par dar med mitt beslut.
Man skulle nu kunna säga att min framtid nu var relativt körd. Det fanns således inte mycket annat att göra än att förhandla med Shell om att ingå i ett koncept som man visat mig.
Att försöka att få mina grabbar uppe i Norra Sverige att gräva fram eller ställa ut borgen för ett belopp i denna storlek tvivlade jag starkt på. Dessutom när köpet väl var över, ett aktiekapital av ingen ringa stolek. Min bedömning var att aktiekapitalet borde vara minimum 5 miljoner. Det finns alltid en sak man måste tänka på vid liknande händelser som denna och det är att andra företag i branschen fungerar som korpar och skulle säkerligen försöka hacka ögonen ur oss. Detta med att prissätta varorna så, att vi inte finge någon lönsamhet i verksamheten.
Det tredje var, att vi ju också skulle vara tvungna att köpa varor för ett antal miljoner, eller bli ombud åt något företag.
Jag reste hem.
Började förstå att jag hade tjorvat till mitt liv. Från varande fridlyst till att vara ett villebråd för alla.
Inte minst för alla hemma. Distriktscheferna, anställda på bolaget, kunderna.
Hur var det nu med löftena om att gå med mig. Att starta ett bolag som vi alla kände att vi hade ett större moraliskt släktskap till.
Taktiskt måste detta skötas så, att jag skulle vara tvungen att under denna helg som jag hade på mig för att formulera svaret, så skulle jag också vara tvungen att sälja förslaget tll mina distriktschefer.
Ringde Burman och fick träffa honom för att redogöra för förslaget. Hans fru Margit var också närvarande. Jag hade också min Margit med mig vid detta tillfälle.
Något svar fick jag inte. Inte av någon annan heller av de tillfrågade. Jag ringde nu på måndag morron till Margit Burman och bad henne lägga ett gott ord för att jag skulle få ett jakande svar av honom. Jag fick det på kvällen.
Därmed var det enklare att få också de andra med sig på affären.
Nu kunde jag bättre förklara vilka de stora fördelarna var med att jobba på detta sätt. Därmed fick jag samtliga med på kärran.
Åkte ner och färdigförhandlade med Eriksson på Shell om saken.
För min del i denna affär skulle jag om jag jobbade kvar i bolaget minst två år få 9,9 % av aktiekapitalet. Detta förutsatt att affären gick i lås.
Jg skulle således äga 9.9 i bolaget, viket i praktiken innebär att inga pengar om det inte går bra.
Vi alla i gruppen stångades med alla möjliga problem ett nytt företag har. Någon hjälp från Shell fanns inte att få. Inte annat än de fem miljoner som Shell stoppat in som aktiekapital.
De 1,5 miljoner som jag skulle få, betalade Shell som avskrivningslån till mig.
Därmed hade vi 5 miljoner att använda för att bli ett riktigt oljebolag.
Efter ett år hade vi förbrukat mer än femtio % av vårt aktiekapital och jag tvingades till att göra en kontrollbalansräkning för bolaget.
Vid efterföljande styrelsemöte beslutades att nytt kapital skulle sättas in i bolaget för att stötta upp verksamheten. Detta med pengar som inte jag hade. Shell hade inget problem. Men det kan man ju säga att jag hade.
Tror Ni att det Gick?
Ja det skall jag berätta mer om sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar