Affärsnätverk skapas.

Krigsplacering.
Redan i trettioårsåldern blev jag krigsplacerad till Drivmedelscentralen. Gjorde min värnplikt i Flyget på F 21 Luleå. Placerades på ett krigsförband i Boden (Degerbäcken).
Att jag omplacerades till Drivmedelscentralen var naturligtvis av skälet att jag var oljehandlare uppe i Norra Sverige.
Min roll var att vara drivmedelsledare i detta område.
Att vara drivmedelsledare betydde att man i händelse av mobilisering skulle snabbt sätta denna organisation i drift och se till att samtliga förband myndigheter och civila som skulle kunna erhålla olja, fick olja. Att var mobiliserad och stationerad på samma plats som Försvar och Civilförsvar. Det vill säga i något bergrum någonstans i Norra Sverige.
Upplägget för hela försvaret inklusive civilförsvar var bra. Däremot var upplägget för att få drivmedel utomordentligt gammalmodigt.
Övningar förekom flera gånger per år. Det var bara att infinna sig.
Under dessa övningar som då skedde lokaliserade på och i de lokaler som man kunde tänka sig i händelse av ofred, lärde man självklart känna väldigt många människor. Människor som ofta var myndighet eller myndighetens förlängda arm.
Dessutom var jag ju själv myndighet vid dessa tillställningar.
Detta var ett utmärkt sätt att komma på god fot med dessa människor. Allt från överordnade i organisationen ex vis ledningen från Stockholm inom Drivmedelscentralen, som landets ledning i Försvaret.
På lokal nivå blev man Du och bror med hela konkaronget.
Man kunde gå ut och in i Länsstyrelsens alla korridorer. Kom man till Boden och milostaben var det likadant. Man var en av dem.
Eftersom jag ansåg organisationen alldeles föråldrad så tillskrev jag landets försvarsledning och påtalade detta.
Jag nedkallades till Stockholm för konsultationer.
Förklarade mina ståndpunkter och fick det överraskande svaret att man tyckte att mitt förslag till ändring av hela organisationen hade sina poänger.
Åkte hem och blev efter någon månad kontaktad av försvaret som ville ha mig till föreläsare på ett försvarsseminarium om drivmedelshantering.
Jag förklarade att med det gamla systemets tänkande så kunde vi inte hoppas att bränsle skulle kunna finnas för förband eller till civilister eller civilförsvar i god ordning någonstans i rätt tid.
Om Ni ska ha det måste Ni vara med om att krigsplacera dem som normalt jobbar åt ett oljebolag på sin vanliga arbetsplats. De estimeringar Ni har för att få bränsle är föråldrat: ni måste använda moderna ordervägar och modern teknik för att uppnå detta. Därefter demonstrerade jag hur det skulle kunna gå till.
Det blev ett tryck i Sverige att förändra detta. Jag tar inte åt mig äran av att ha gjort något märkvärdigt i det fallet. Det behövdes människor sittande på centralare platser för att åstadkomma detta. Men jag var ordentligt involverad i arbetet.
Försvarsaffärer.
Eftersom jag nu hade kunskap och var delvis ansvarig för att bränsle fanns i depåer ute i buskar och bergrum så visste jag också att dessa bränslen fordrade viss omsättning. Allt eftersom man ändrade specifikationerna på vilket bränsle som fick förekomma i Sverige och dessutom till användarna, skulle ju depåerna tömmas och innehållet säljas ut. Detta för att få färskare produkter som höll dessa regler.
Jag insåg då att detta var ett utmärkt sätt att slå två flugor i en smäll. Dels gjorde jag ett försvarsviktigt jobb, dels kunde jag via att lägga in anbud på bränslet, förhoppningsvis köpa deras produkter.
Där av följde att jag under en tid köpte upp innehållet i vissa bergrum, blandade produkterna med sådana som låg långt bättre än specifikationer som gällde för försäljning i Sverige. Därmed hade jag en vara som dels var utomordentligt bra, dessutom var den för mig inne till rätt pris.
Våra bilar åkte runt i norra Sverige. Drog lassen ner till Haraholmen i en cistern. Blandades till för ändamålet riktiga värden.
Tjänade pengar.
Ett av de viktiga tingen var också att länsstyrelsen hade många trevliga människor, som man fick som vänner. Ett nätverk måste innehålla sådana för att man ska kunna ha framgång i arbetet.
Det man nu i dag ser är, att dessa förberedelser för ofred numera har en liten betydelse. Dock kan konstateras att ifall vi nu har någon arme eller försvarskraft, så kommer de att på samma sätt som de gjordes om, på den tiden, förses med produkter i dag.
En lustifikation var, att jag vid ett av dessa möten kom i kontakt med en annan gren av civilförsvaret. Nämligen dem som ska förse landet med mat.

Säd!
De frågade mig om jag visste av något sätt att importera eller ta in säd.
Säden kommer direkt från södra Sverige och lastas i båtar om 3 till fyratusen kubikmeter.
Visst svarade jag. Kom upp till Haraholmen i Piteå så skall jag se om vi inte kan klara ut detta.
Jag sa till min Depåchef att vi har ju en cistern på 20 tusen kubikmeter. Den har en diameter på ca 50 meter och vi använder den inte.
Den skulle vi kunna svetsa fast gångjärn på lämplig plats och sedan skära ut jättedörrar ur cisternsidan så att man kan köra in i cisternen med traktorer, kranbil och lastbilar. Asfaltera ett golv ovanpå cisternbotten så det håller bra att köra på.
Vi begär att få långa avtal med försvaret så kan vi finansiera detta.
Herrarna från försvaret kom upp och godkände våra planer. Skrev på ett avtal på 10 år och option på ytterligare år. De blev ytterligare år,
Båtarna kom och vi hade gjort ett avtal med stuveriet att ombesörja lossning och transport upp till vår cistern.
Allt gick enligt planerna. När säden (vetet)hade kommit till oss så skulle den vidare till lagerplatser ute i länen. Där skulle det ligga ca 5 år i väntan på användning. Om ingen ofred kom skulle det efter denna tid transporteras tillbaka till vår cistern och sedan lastas på båtar för vidare transport ner till kvarnar i uppland eller annorstädes.
Där maldes det till vetemjöl för att användas av de svenska hushållen. Nog funderade jag ibland över om inte den långa lagringstiden och hanteringen försämrade kvalitén?
På det var svaret, inte nämnvärt. Tro det den som vill!
Så länge detta pågick var det ju ett evighetsarbete.
Här kan man ju säga att detta var en produkt av nätverket.
Denna lagring har numera upphört. Vi har under en tid använt samma Cistern för lagring av alla möjliga andra stapelvaror. Numera är asfalten borta. Nytt golv lagt in och i cisternen finns återigen olja.
Men jag tror att man måste ständigt se till att man är öppen för nya tankesätt.
Sådana har kommit och gått. Vi har lagrat såväl Lut som Tallolja för export från våra nordliga pappersbruk till vanicell som användes som make upp medel inom samma bruk.
Pågrund av att vi hade cisterner på en sådan plats (Piteå) där det i närheten finns pappersbruk blev vi kontaktade av ett företag från Norge som hette Borregaard. De hade en produkt som de bara måste bli av med.

Vanicell!
Deras problem var att de vid tillverkning av Vanelin (Vanilj), så hade man alldeles för mycket rester av träfibrer och andra kemikalier kvar i avfallsvattnet som orenat gick ut i vattnet nedanför Borregaards fabrik i Sarpsborg. ( Sarpsborg ligger utanför Oslo).
En morron så var avloppstuben full med gröna människor med plakat som visade hur mycket man släppte ut genom tuben. TV var påpassligt där och det blev folkstorm mot utsläppen. De var tvungna att göra något och det kvickt. Att göra om processen var alldeles nödvändigt, men det skulle ta tid. Fick man inte bort avloppstubens innehåll så fick man stängas avdelningen i fabriken som producerade Vanelin.
Att göra det skulle dels kost oerhörda summor pengar. Dels ska man komma ihåg att nära hälften av Väldens Vanilj levereras av Borregaards.
Nu var goda råd dyra. De kemikalier som fanns i detta avloppsvatten innehöll saker som Pappersindustrin skulle kunna använda för att dels ta ner kostnaden för svavelsyra som man annars importerade till sina fabriker. Allt för att få ett bra Ph värde på sitt process vatten. Det innehöll dessutom en del träfibrer. För att omedelbart åtgärda saken så stoppade man sålunda in avloppsvattnet från denna fabriksdel till en Cistern i Sarpsborgs hamn. Den höll nu på att svämma över.
Den mannen som ringde mig frågade om jag hade någon Cistern jag kunde hyra ut till dem.
Svaret var glatt ja, med tillägget att de fick själva bekosta de ombyggnader av Cisternerna som arrangemanget krävde. Dessutom fanns en klausul som sade att cisternerna skulle återlämnas i minst det skick som när de lånades ut.
Vi kom direkt på telefonen överens om priser och villkor. De hyrde en cistern på 3500 kubikmeter av oss.
När kan vi komma med första lasset var nästa fråga? Den är klar. Men utlastningsanordningar och annat får vi väl ordna även om Ni kommer med första lasten.
En vecka senare var den hos oss. Man hade skickat upp en liten båt med 1500 kubikmeter. Problemet för dem var att där cisternen eller rättare sagt fabriken låg, kommer man inte upp med några stora båtar.
Det dröjde inte mer än ett par veckor kom nästa båt med lika mycket till.
Inget gick ut ur cisternerna.
Produkten skulle hållas varm till minst 55 grader C.
Man ringde igen och frågade om jag hade någon fler cistern att låna ut. Jo då svarade jag, vi har en som är på Ex.vis tolv tusen kubikmeter.
Vi hyr den hörde jag honom säga.
Det gick några månader medan denna cistern också fylldes. Inget gick ur de nu två Cisternerna.
De ringde igen och frågade om det fanns fler cisterner att hyra?
Vi har en cistern på drygt tjugo tusen som Ni kan få hyra.
Vi tar den.
Båtar kok och började fylla cisternerna. Vi insåg att vi skulle kunna vara fraktare och dels ta Vanicell som denna produkt kallades den ena vägen, medan vi kunde frakta råtallolja från Pappersbruken i retur.
Iden såldes till Borregaards och vi kontaktade Tomas Wiren som hade en lämplig båt (Artic) som kunde göra dessa frakter.
Detta höll på en tid. Allt medan depån allt mer höll formligen på att översvämmas av denna produkt. Men det gick inte alls ut lika mycket av Vanicell som de exporterade till oss. Snart var även denna sista cistern full.
Ny förfrågan om mer utrymme?
Vi hade endast en Cistern kvar att avstå till dem. Den var också på Över tjugo tusen kubik.
Nu började jag emellertid dra öronen åt mig. Vad är detta för ett företag och vad händer om dessa människor inte uppfyller sina åtaganden. Jag ringde dem och bad att på plats i Sarpsborg dels få se deras anläggningar och dels ville jag prata med deras högsta ledning.
Vi körde nu våra pannor på depån på högsta matning för att hålla dels våra egna cisterner varma. Dels Borregaards. Miljöförvaltningen i Piteå hade förmodligen fått de grönas hälsning från Norge och de började nu ställa frågor till oss. Vi berättade precis vad som produkten användes till och hur hanteringen gick till. De påpekade så att jag skulle veta det att om det gick snett så att man tvingades ta hand om avfallet genom kommunens försorg så skulle det kosta omkring tvåtusenfemhundra kronor per kubikmeter.
Det var denna sak jag hade i baktanke när jag åkte till Norge. Vi hade 60 000 kubikmeter i depån.
Går Borregaard åt skogen så får vi det svårt. Destruktionskostnad bortåt etthundrafemtio miljoner.
Jag blev väl mottagen av Borregaards i Norge. Man visade mig runt och ledningen satt en stund och pratade med mig om problemet. Någon garanti krävde jag inte. Hade fått klart för mig att det var ett av väldens stora företag som jag pratade med.
Under ett antal år, så jobbade vi med denna produkt. Industrierna i Pite området köpte så småningom allt som vi hade i cisternerna.
Frakterna med Wiren gick bra och vi kunde även med att ha last bägge vägarna ha en bra slant över.
För oss var Borregaards inlagring, en av våra allra bästa inlagringar vi haft.
Det som stör en aning var, att vi under denna tid etablerade samarbete med Wibax som ledde till att de efter en viss tid struntade i att de hade gjort en överenskommelse med oss beträffande lut och luttransporter. De skulle om vi villa ha vänligheten att tacka nej till att låta de svenska luttillverkarna lagra i våra cisterner så skulle Wibax i stället lagra i dessa. Eftersom det inte fanns några andra än vi som hade byggt med rör i rostfritt stål, så var det inte möjligt att lägga offert om man inte hade lagringen tryggad. Herr ägaren Bo Viklund var ner till depån och bedyrade, att om vi gjorde detta så skulle vi kunna räkna med att aldrig behöva tappa lagringen av lut.
Vi tog i hand och tyckte att det skulle vara trevligt med en lokal leverantör och ett lokalt företag vi kunde hjälpa på arenan. Dessutom hade Viklund börjat sälja Vanicell som dammbindningsmedel.
Samma produkt i princip som den som pappersindustrin använde. Den skulle för Västerbottens del lagras i Skelleftehamn. Därför fick han köpa de cisterner vi för ett antal år sedan köpt av, dels Hedens Olje AB och dels av Skellefteå Kraft. Vi behövde dem inte.
Två år senare upphörde lagringen av lut i Piteå. Viklund hade byggt om de Cisterner vi hade sålt till honom i Skelleftehamn för lagring av lut.
Så mycket var den handskakningen värd. Vi påpekade detta för honom. Han medgav att han sagt så. Men att han inte tänkte leva upp till det sagda. Han ansåg inte att han hade råd till detta. Kanske var det i det läget alldeles sannt.
Detta är historia nu. Wibax finns på kartan som ett stort företag i dag. Förr eller senare tror jag nog, att vi får tillbaka något av Wibax. Annat vore strunt.