Som komunal PR man.

Under alla åren inom marknadsföreningen i Piteå och alla event och medverkan i många marknadsföringsåtgärder för Piteå och för de företag jag jobbade för, så fanns det en man som ständigt dök upp som gubben ur lådan, och det var Axel Bogren.
Axel var i början snickare från Lakafors, några kilometer utanför Norrfjärden. Han hade en liten snickerifabrik inrymd i uthuset i Lakafors. Han snickrade olika saker till ortens befolkning. Köksskåp fönster och dörrar var hans specialiteter. Men han var också mycket intresserad av politik. Så intresserad att han så småningom hade suttit av så många socialdemokratiska möten, att han blev vald till kommunalråd i Norrfjärden. Norrfjärden var på den tiden en egen kommun.
Ja, satt av och satt av!
Axel Bogren satt aldrig särskilt tyst på mötena. Han ville styra och förändra. I den nya förändrade storkommunen som han var med och smidde ihop, där fick han jobbet som ansvarig för bland annat fritiden i staden. Förutom detta i många år som ordförande i kommunfullmäktige. Han fungerade såväl som borgmästare som reklamman för Piteå kommun.
Han vigde de som önskade att gifta sig borgerligt och han tog hand om alla de delegationer som besökte Piteå. Dessutom en dansant herre.
Han var med sitt öppna sätt tacksam att intervjua. Var det för tyst omkring honom så ställde han så att han skickade ut något kontroversiellt eller annat till någon på Piteå tidningen.
Han var med och startade vänortsutbyte med den franska ön i Västindien, Sant Bart. Han fick fullmäktige att godkänna att han skulle kunna åka dit och representera Piteå.
Självklart som ett svar på folk som hade gästat Piteå på grund av det arbete som advokat Per Tingbrant lagt ner på att skapa förutsättningar för detta.
Tingbrant och Axel blev goda vänner. Vänner som gärna gjorde saker som gagnade samarbetet vänorter emellan. Jag antar att alla dignitärer från sant Bart har säkert fått Axels berömda flugsmälla. Bekant för säker död för såväl stora som små kryp. Gjorda av Garvaren från Bölebyn. Hann startade ett nakenbad i Piteå. Inte precis för att folk skulle bada näck. Nej, det var naturligtvis ett PR drag av honom. Det har skrivits spaltkilometrar om detta bad.
Kommunen avsatte nästan inga pengar för att göra PR . Desto svårare var det naturligtvis att med dessa begränsade medel få ut något större värde av de insatser som gjordes. Det gällde för Axel och för alla att trolla med knäna. Men man engagerade sig.
Han hade han bett mig att följa med till Finnland för att på ett antal ställen ha Work shops.
Tillsammans skulle vi visa upp hur fantastiskt Sverige och speciellt Piteå var.
Jag var vid detta tillfälle anställd av Piteå Havsbad.
Med på resan var också Tage Markström. Han var fritidschef och var den som tillsammans med Axel höll i marknadsföringen av Pite Kommun. En reporter från Piteås egen tidning skulle också vara med. Allt för att få det hela väl dokumenterat även hemmavid.
Han förberedde dessa träffar med finnar och framför allt det Finska tidningsfolket som var inbjudna.
Material kring havsbadet och möjligheterna till resor till och från Finland. Den tidning som Havsbadet hade utgivit i två nummer fanns med i stora buntar. Förföriska bilder från våra fina restauranger och från vår playa.
Natt klubben och showerna som kunde avnjutas nattetid förutom att sova.
Tage Markström kom med ett antal Vykort och några PR blad om staden. Axel med ett antal böcker flugsmällor och snickrade Pitepaltar.
Uppgjort var att kommunen skulle göra marknadsåtgärderna i form av att bjuda in kommunfolk näringsliv och tidningar.
Jag bad på vägen dit att få titta på vilka som fått inbjudan. Visst, allt i god ordning.
Vi skulle ha fyra stycken Workshopar i fyra olika städer. Vi började med Uleåborg den första dagen eftersom det var en bra lång väg dit. Den andra dagen frukost shop i Jakobstad och sedan eftermiddags shop i Karleby för att avsluta med att köra ner till Wasa. Inom parantes en häftig dag med många mil i bilen. I Wasa hade vi dagen efter Frukostträff.
Jag körde eftersom jag hade tjänstebil.
På vägen mot Uleåborg så ber Axel att få stanna för att ringa några samtal. Vi stannar på en bensinmack i Kemi. Axel blir borta nästan en hel timme. Jag frågar Markström vad som har hänt. Inget särskilt tror jag, svarar han. Men om jag känner Axel rätt, så har han missat att ringa de kontakter som vi ska möta. Å, de är det han gör just nu.
Axel kommer tillbaka strålande glad. Han säger att han har haft kontakt med de tidningar som finns i Uleåborg och samtliga har lovat att infinna sig. Dessutom har han naturligtvis ringt Borgmästarinnan och någon annan inom kommunen och de kommer. De skulle dessutom ordna så att en eller annan resebyrå också skulle finnas där.
Har Du gjort detta nu frågar jag?
Axel försöker att tona ner det hela med att han varit upptagen med så mycket annat att han inte hunnit förrän nu. Men det ordnar sig ju, tycker han.
Hur är det på de andra ställena då, frågar jag?
Men herre gud, utbrister Axel, jag har ju hela kvällen på mig. Så det blir inget problem.
Hans filosofi var att det alltid ordnade sig till sist. Å, visst gör det.
Den som skulle vara till hans hjälp i första hand var ju Markström. Han hade emellertid inte samma syn på saken. Men han var å andra sidan van vid att det strulade en del innan saker och ting löstes. Å andra sidan var han bra på att hålla en viss ordning på saker och ting runt Axel.
Vi ställde upp våra skyltar och la ut våra saker. Bjöd på en liten smörgås och till det pilsner eller läsk. Det var kommunen som satte normen för det som skulle bjudas på.
På denna tid hade vi båtförbindelse med Jakobstad varför vi rönte störst lycka i den staden med vårt budskap.
Tre hektiska dagar med samma procedur alla dagarna. Att sedan ta Wasabåten hem mot Sverige kändes riktigt skönt.
Tages vykort var slut. Mina tidningar hade gått åt. De sista hade jag lagt ut på färjan vid sådana ställen där jag trodde att de skulle ha någon läsare.
Under denna resa lärde jag mig att allt som sagts om Axel Bogren inte var sant. Många tyckte nog hemmavid att han uppträdde som en pajas ibland. Kanske gjorde han det. Kanske med flit. Men han var verkligen drivande i de frågor han tog sig an. Axels flugsmällor var slut. Men alls inte Axel. Han lät sig villigt intervjuas på alla platser när vi andra pustade ut. Man såg riktigt hur han trivdes i den situationen.
Jag kunde se att hans engagemang för Piteå var verkligen äkta. En hedersman. Ja så kunde det gå till när man gjorde PR för Piteå Och för våra företag vid denna tidpunkt.