HJÄLP- HJÄLP!

Jag var tillsammans med hustrun hemma i Sverige och Bunnäsudden över jul och nyår.

Under tiden vi var hemma så snöade det oupphörligt från det vi kom hem i början av dec,  till strax före jul. Det blev ett par dars uppehålls väder just över Julafton, juldag, för att annandag jul börja igen. Inte snöa mycket utan i stället snöa så där lite-grann  Dock så mycket att jag, eftersom min traktor står där, tar väl och kör bort några skopor. Det hade blivit lite kallare men snöade ändå.

Går upp till traktorn som står bakom ett garage en bit från huset för att starta upp densamma. Det är en relativt stor traktor. En Volvo BM L50. Då känner många igen sig. På grund av kylan så skulle naturligtvis el- värmaren vara inkopplad. Idag hade den som satte in el kontakten misslyckats med sitt uppdrag. Kontakten var inte tillräckligt ordentligt fastsatt. Den hade inte fått någon ström. Jag prövad ta på starten men det gick alldeles för tungt att dra runt motorn i kylan. Utan värme är det svårt. Klev de fyra trappstegen ner från förarhytten och gick för att hämta startgas. Tänkte att om jag sprutar startgas i luftintaget till motorn så kanske den startar.

Testar starta, å motorn brummade till men borde få sig en riktig ytterligare insprutning av gas. Öppnade hytt dörren och kliver ut på hjulhuset på traktorn för att kvickt kunna spruta in gasen. På grund av snö på detsamma och brådskan så halkar jag med foten så, att den högra foten kilar fast mellan fotsteg och traktor och jag ramlar baklänges bakåt slår i hjulskärmen vrids ett halvt varv och blir hängande i ett ben. Slår mig illa på höger arm och landar med axlarna på och huvudet i snön och ett ben vridet ett halvt varv galen väg.

Klarar av att vrida mig ett halvarv tillbaka för att benet som sitter fast ska åtminstone vara i någorlunda rätt läge. Med axlar och huvud i snön hängande i ett ben, glasögon och mössa ar landat en bit ifrån, hänger jag där. Att hålla huvudet kallt, var vid denna temperatur med huvudet i snön, inte särskilt svårt. Jag behövde ej anstränga mig för detta. Jag hade ont och insåg att jag måste göra något åt situationen.

Det kan heller inte vara precis den allra bästa ställningen för en som nyss (i somras) blivit opererad för hjärtinfarkt.

Nu gör jag något som jag inte hade trott att jag någonsin i mitt liv skulle göra. Jag skriker så högt jag kan!

Hjälp – Hjälp.

Två gånger.

Jag satt fast och insåg att min situation var besvärlig. Att någon skulle höra mig där jag hängde var helt uteslutet.

Det var ett svårt att behöva tänka sig, men dessvärre alldeles mest sannolikt. Att någon skulle uppenbara sig i närheten existerade nästan inte ens i tankevälden.

Jag insåg att en man som hänger upp och ner i denna kyla med skallen i snön och 23 grader kallt har inte allt för lång tid att fundera på adekvata åtgärder.

Jag visste att hustrun körde damsugaren för full maskin när jag gick ut. Hon skulle knappast ha något ärende ut. Speciellt inte i den kylan. Arne min närmaste granne hade jag ingen vetskap om var han fanns. Hade hört att han hade något extra jobb på stuveriet flimrade förbi.

En tanke kom att jag hade sett en film om en man som fastnade med en fot så ordentligt, att det var uteslutet att han skulle bli hjälpt. Han hade en kniv på sig som han skar av benet vid knät med.

Räddade på det sättet sitt liv. Jag hade min fällkniv med en fem cm lång smal kniv på mig. Insåg att det var ett sätt, men ett vanskligt sätt. Dels för att det kan vara ganska svårt att få av ett ben med en sådan tingest, men också till en fruktansvärd smärta. Går det smala bladet av blir ju smärtan än värre.

Ett annat problem var, att det är svårt att nå knäleden när man hänger i benet. Fördelen möjligen att kroppstyngden drar ordentligt isär det hela.

Jag hade inte särskilt lång tid på mig för att fatta beslut.

Kniven får vänta. Då är det klokare att jag tar spjärn med den andra foten och drar till dess foten släpper eller att något går sönder. Skon borde ju först gå att pepparn tänkte jag. Sen så försvinner nog en del av hälen.

Men jag har inget annat val.

Jag spände och bände och så småningom till en viss smärta så släpper foten ur skon. River av lite hud men jag är lös.

Prövar att ställa mig på benen och det funkar. Tar loss skon och tar på mig densamma.

Förbaskad haltar jag ner till huset och hämtar bilnyckeln för att åka upp till min son Roland som jag lovat hämta traktorn åt. Dels för plogningen som jag initialt skulle börja med dessutom för att hjälpa honom. Jag var nu på väg för att tala om att traktor eländet inte startade.

Kommer upp till honom och berättar det som hänt. Dessutom känner jag att benet, foten, hälen, knät, armen, inte riktigt fungerar. Dessutom har det blivit blött i skon. Tittar efter och ser att det blöta är blod. Hade röda långkalsonger på mig. Nedanför knät hade de blivit än rödare.

Satte mig i bilen och körde hem. Tog av mig kläderna och bandagerade benet knät och foten.

Eftersom jag äter blodförtunnade efter min hjärtoperation, kan jag berätta att jag hade ganska blå extremiteter.

Jag blev inte till någon hjälp åt Roland under vistelsen hemma över jul och nyårs hemvistelsen. Hade svårt för gå och armen kraftlös.

Det blir bättre. Jag motionerar nu några kilometer då och då.

Detta var nog en av mina mera svåra stunder. Att känna sig hjälplös var en ny företeelse för Tage Skoog. Men egentligen så var jag ju inte helt hjälplös inser jag efteråt.

 Men det kändes eländigt att hänga där.