Om mig

Mitt foto
Jävrebyn, Norrbotten, Sweden

tisdag 12 november 2013

Pissmyra.

I dag på morgonen så steg jag upp och tänkte på att få en bra dag som vanligt. Väl uppstigen insåg jag att Margit redan hade gått ut före att motionera på morgonen. Det sägs ju att fläsket bättre försvinner om man tar motionen före frukosten.
Det gjorde att jag fick någon sorts magkänsla av att jag borde göra något liknande. Eftersom jag oftast måste göra allt något lite bättre än min hustru, så tänkte jag att jag går upp till Mijas. En by som ligger ca 6-7 km från Fuengirola men väldigt mycket uppåt.
Jag stack iväg och tänkte att jag i dag ska ta det lite hårdare än tidigare. Efter redan en kilometer så åkte skjortan av och knytes runt den ännu befintliga magen.
Efter en och en halv timma var jag däruppe efter att ett par gånger ha fått dra ner takten något eftersom hjärtat gav små signaler om viss protest.
Väl uppkommen till Mijas så missar jag bussen tillbaka ner till Fuengirola med sådär en 30 sekunder. Det betyder att jag får vänta en halv timme minus trettio sekunder på nästa buss.
Jag sätter mig ner på den cementerade bänken som finns på busshållplatsen och mediterar lite grand.
Ser en myra som i all vänskaplighet närmar sig den bänk jag sitter på. Jag tar min bambustav som jag alltid har med mig när jag går ut, och stampar bredvid myran för att se om den blir rädd.
Bambustaven har jag med mig av några själ, när jag går ut. Det första skälet är att ifall någon (Perro Spanska för  Hund) skulle komma för att angripa mig, så ska den rackaren få det en aning svettigt innan den äter upp mig.
Det andra är att jag i uppförsbackar i första hand får lite hjälp med händerna. Dessutom är det en gammal god vän ( staven) som följt med mig på många turer. Exempelvis så flög vi tillsammans upp till Rioja distriktet  för att gå till Santiago de Compostella för att sona alla våra synder med att åtminstone gå de sista 12 milen.
Nåväl, här sitter jag nu och försöker se om myran förstår att jag försöker skrämma han/ henne.
Det gjorde den inte. Den förstod inte detta
 Eller också brydde den sig inte om saken. Kanske tillhörde de någon sorts fatalistiskt sällskap. Den har inte gjort mig något den bara finns där. Att jag försöker skrämma den är endast därför att bussen inte kommit och jag har några minuter jag ska slå ihjäl innan bussen kommer.
Nu gör jag ett fatalt misstag som till och med sätter djupt spår i min hjärna, hjärta. Jag missar att skrämma myran. Jag missar att skrämma den så till den milda grad att jag i stället slår min bambustav direkt på myran.
Hon dör.
Jag upplever en viss förstämning. Varför dödar jag denna flitiga myra? Därför att hennes liv var så litet värd att jag lekte med dens liv. Vad har jag för rätt till det? Den har väl rätt till liv lika gärna som jag.
Nu kommer emellertid en kompis till myran jag dödat och ser vilken katastrof som hänt med dens kompis.
Hon eller han går runt den dödade myran. Lyfter och försöker hitta ett sätt att bära sin kompis. Efter ett antal försök så hittar den också ett sätt att bära sin kompis. Hon/han drar iväg med sin döda kompis. Jag sitter och ser på hur myran sliter med kompisen. Tar sig ut mot kanten av körbanan och sida av vägen.
Fundersam sitter jag och funderar över vad ska hända mer?
Har myrorna en kyrkogård där de begraver sina omkomna kompisar släktingar och vänner? Vad gör de med den döda myran?
Har de någon i stacken som ger dem tröst i sorgen? Eller är det bara vi människor som sörjer varandra?
Ifall det var så, att de inte sörjer, så varför bar hon hen sin döde vän?
Jag kände mig ledsen för det jag gjort. Hade skapat förstämning gissar jag i stacken. Av ren dumhet. Inte har jag någon rätt att döda någon annan. Tvärt om. Jag borde ha gett myran fritt svängrum för det värv den var ute för.
Nu tycker Ni att detta är ju en sådan bagatell att det är väl inget att bry sig om. Kanske inte. Men har jag verkligen någon rätt att bara så där föregripa mig på en varelse som inte gjort mig något och dessutom är fullkomligt skuldlös till något som skulle kunnat irritera mig. Tvärt om den underhöll mig. Jag hade bara roligt. Roligt med något som hade ett liv. Jag liksom de som byggde arenor för att låta människor ställas mot vilda djur på sin tid. De hade roligt gissar jag åt skådespelet. Föreställningar som bara hade en utgång. Död.
Jag är ledsen över vad jag gjorde.
Jag ska inte göra det igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar