Lennart Enström.

Golf och Affärer om vart annat!

Tidigare har jag berättat om hur jag i min ungdom jobbade på disponent trädgården i Munksund. Hur Disponent Norre med fru slutade och Lennart Enström med hustrun Inga kom som ung disponent till Munksund.

Skillnaden att jobba för Inga och Lennart visavi Norre var som mellan dag och natt. De var moderna och de hade trevliga bilar Jaguarer två st fanns i familjen. De kunde till och med hända att de pratade med oss som jobbade i trädgården. Det gjorde inte fam Norre. 

Tänkte berätta om några episoder vi hade tillsammans.

Ett ganska stort antal år efter att jag arbetat på trädgården och i stället nu hade byggt en cistern för lagring av olja, flyttat ner mitt kontor till Haraholmen som ansvarig för oljebolaget ARA, så kommer det en dag ner en ny snygg Volvo hyrbil på gårdsplanen. Ut stiger en man som jag känner igen som Lennart Enström.

Han kommer in och jag hälsar på honom och frågar vad som föranleder ett besök hos oss.

Han berättar då, att han har tagit steget ner till Sundsvall där han numera är inköpsdirektör för SCA koncernen. Han är bara uppe i Piteå för att se över inköpsverksamheten hos företagen i Piteå.

Han börjar med att säga att han nogsamt mindes tiden när jag var i trädgården hos honom. Han hade dessutom sett att jag numera också hade börjat spela golf, vilket gladde honom. Det var ju Lennart som byggde golfbanan i Piteå.

Nu ska vi göra affärer tillsammans Tage säger han. Tittar mig omkring. Driver han med mig? Eller vad är det för affärer han åsyftar?

Jag tror egentligen att jag just nu drömmer. Men tittar mig omkring en gång till och konstaterar att jag sitter på min plats och att Lennart sitter mitt emot mig.

På Munksund har hittills en man härskat oförbehållsamt och det är Max Lindvall som hållit i taktpinnen härstädes.

Jag har inte levererat några produkter annat än i undantagsfall till SCA. Lennart har förståelse för att det kan vara enkelt att fortsätta med en gammal leverantör i stället för att byta sådan. Men nu ska det inte fortsätta längre.

Han säger till mig, att Nu ska Du Tage offerera hela Koncernens behov av olja.

Ja ha säger jag, vad betyder det?

Du ska leverera till alla leveransställen vi har i Sverige.

Ja, ha, och var finns dessa då.

Ja, vi har bruk i Blekinge och Utanför Göteborg Sundsvall osv.

Nä, sa jag. Det kan jag inte. Jag har ingen olja på dessa platser. Bara här i Piteå. 

Nej, nej, säger Lennart.

Bilden till vänster är Tage Skoog.Bolaget har ju depåer lite överallt, dessutom så kan Du väl byta med andra bolag så att Du kan leverera över hela landet.

Nej säger jag. Tror inte att det är möjligt. Men det är klart att jag ska titta på saken.

Återkom till mig senast i slutet av veckan. Men gör nu ett ordentligt försök att klara saken, förtydligade Lennart.

Men Lennart, det är ju Lindvall som håller i sakerna för Munksund säger jag.

 Ja, det finns alltid en ansvarig på alla platser där vi har bruk, men när det gäller olja så är det en sådan stor post att det är ett så kallat koncern inköp som hanteras av mig.

Jag vet emellertid att det är synnerligen svårt att få de lokala inköparna att gå med på något byte där inte de är de som håller i inköpet. De kommer att göra alla möjliga motstånd för att ett inköp som Du gör, skulle lyckas.

Jag förstår även det. Men det hanterar jag, säger Lennart.

Räkna nu och kom igen med en offert över hela landet.

Jag räknade och kom igen med ett pris som efter ytterligare prutningar kunde antas.

Var nu leverantör över hela landet. Mycket jobb för att få igång det hela. Många samtal med chefer på alla bruk och en hel del arsenal avfyrades för att jag skulle dra mig tillbaka och strunta i leveranserna till just det bruket. Man gjorde klart för mig att jag skulle göras ansvarig för både det ena och det andra om inte bränsleleveranserna fungerade.

Man var inte glad över det koncernövergripande inköpet.

Lennart skrattade när jag berättade om sakernas tillstånd. De har ringt även mig och har alla möjliga klagomål. Men, sa han, vi förutsåg ju detta.

Du ska inte bry Dig om detta det går över. Jag förstår dem till viss del. De vill vara de som lokalt bestämmer och det är väl inget illa i det. Men nu är det så att detta är en koncernövergripande fråga, å därmed utan någon mer diskussion.

Så jag knogade på och levererade olja till SCA. Under många, många år.

Varje år träffade jag Lennart vid många tillfällen.

Ibland åt vi middag tillsammans. Ibland gjorde vi annat. Exvis spelade golf.

Vid en av de första middagarna vi åt tillsammans var vi på Stadshotellet i Piteå. Som god värd så vinkade jag på serveringen, såg till att vi fick komma igång med att beställa. Lennart har fått en meny i sina händer och tar nu upp en monokel ur sin västficka. Den är försedd med en tunn guldkedja som sitter fast i en knapp på västen.  Klämmer fast densamma över ena ögat.

Jag börjar skratta.

Vad skrattar Du åt säger Lennart?

Det ser onekligen komiskt ut med Din monokel.

Varför har Du en sådan?

Ja, jag ser ju illa!

Ja, men normala människor har ju glasögon när man läser om man ser illa.

Ingen kommentar från Lennart.

Bestämmer mig för att försöka låta bli att skratta mer. Men svårt är det.

Vi äter och jag betalar.

När jag vinkat åt betjäningen att komma till bordet säger Lennart till mig. Ursäkta att jag säger det, men Du skulle ju kunna bete Dig något annorlunda och ändå få den uppmärksamhet Du behöver på vaktmästare och annat.

Jag börjar förstå att jag inte har hans fina maner på restaurang. Det är länge sedan Lennart såg det.

Då fattar jag mod och frågar: Du som blivit uppfostrad i att umgås med folk, kan inte Du ta mig under dina vingars beskydd och lära mig?

Varje gång jag gör fel så kan Du väl tillrätta visa mig vänligt så att jag begriper finessen. Du skulle väl kunna bli min gudfar?

Absolut säger Lennart. Vi tog i hand på saken.

Sedan började en livslång undervisning. Jag är verkligen ett stort tack skyldig till honom. Inte för att jag blivit väldigt duktig i att uppföra mig. Men hur skulle det sett ut utan undervisning.

Eftersom vi båda var mycket intresserade av golf, var det ingen konst att hitta sätt att mötas.

En dag säger Lennart åt mig att borde vi inte sammankalla ett gäng, så att vi blir åtminstone fyra golfare så att vi kunde mötas och tala lite affärer samtidigt som vi kunde koppla av med någon golfrunda.

Ett utmärkt förslag tyckte jag. Men vem ska vi bjuda in i gemenskapen?

Folke Burstrand var självskriven enär vi kände honom bägge parter. Han hade jobbat inom bruksledningen tillsammans med Folke, och jag hade jobbat på pappersbruket åt och under honom.

Jag dristade mig till att fråga om han tyckte att LKABs direktör Viking Sjöstrand kunde vara en som platsade i gänget. Honom känner jag lite grand och han håller som bäst på att lära sig spela golf. Dessutom är han just nu väldigt intresserad av golf. Jag frågade och han var givetvis intresserad.

Nu var vi ju fyra, och diskuterade vad vår första åtgärd för spel kunde bli.

Jag ringer ner till Barsebäck och talar med ägaren av banorna säger Lennart så får vi se om han kan ordna plats åt oss. Dels för spelet och dels för att han just nya fina hus att bo i.

Det gick alldeles utmärkt. Då skriver Du ett brev och kallar till ett möte med anledning av att oljan har haft ganska kraftiga rörelser under senare tid, och att Du vill höra Dig för om möjligheterna att fortsätta leveranserna åt oss.  Dessutom till la han i trevlig ton, så kan väl vi göra upp om priserna för nästa år.

Vi spelade golf och jag och Lennart bodde i samma hus men med skilda sovrum. Hade bestämt mig för, att jag inte skulle ta upp frågan om priserna.

Vi var så i färd, med att packa ihop våra prylar för att åka hem. Jag var alldeles övertygad om, att Lennart inte heller hade tänkt ta upp frågan. Men konstigt var det. Då säger Lennart i samma veva som det knäpper till i resväskan när han stänger densamma. Vi kör väl som förut!

Absolut svarar jag.

Förhandlingen var avslutad.

En annan gång spelade vi i Kristianstad på grund av att våren kommer tidigare till Skåne än till Piteå.

Vid annat tillfälle säger Lennart att vi borde åka till Finland för att spela golf.

Absolut tyckte vi andra.

Jag ska tala med Jaakko Pöyry.

Å vem är det frågade jag. Han är konsult, eller har en skogskonsult firma som jobbar mycket åt SCA. Jag känner honom bra. Ska ta och ringa honom för att höra när han kan ordna så att vi kan komma dit.

Lennart Ringde och vi blev givetvis omedelbart inviterade att spela på en bana som det inte var lika högt tryck i som Helsingfors golfklubb. Den låg ut mot Esbo och han var en av ägarna till banan.

Det bestämdes att vi skulle åka båt dit från Stockholm för att kunna ha ett meeting om allvarliga ekonomiska ting på ditresan.  Jag hyrde ett konferensrum på båten och vi åkte.

När vi anlände stod Jaakko på kajen med två bilar. Den ena för golfklubbor och packningar medan vi åkte med någon företagsbil tillsammans till hotell interkontinental.

Vi började dagen med att Jaakko hade insett att vi var fem, så han hade bett dir för Nokia att också var med. Nu var vi två tre bollar. Gick utmärkt.

När vi spelat färdigt för dagen säger Jaakko att han skulle vilja att vi kommer hem till honom för att äta middag. Dessutom har jag tagit reda på, att Ni är förtjusta i kräftor så jag har talat med en god vän om att han skulle fiska upp lite kräftor åt oss.

Men snälla Ni klä inte om. Jag har en liten överraskning som kräver att Ni är i samma kläder som Ni nu har. Chauffören kör förbi hotellet så att Ni kan ta något Ni kan byta om till middagen. Klubbor levererar vi till rummet så småningom.

Så vi gjorde. En bit utanför Esbo bodde Jaakko utmed en liten sjö. En fantastisk villa. Men det ovanliga med villa var, att runt huset hade han anlagt en egen 9 håls golfbana men med 18 utslagsplatser. Fullstor bana med såväl par 5 som par 4 hål. En riktig golfbana.

Jag tänkte att Ni kanske skulle vilja gå nio hål med mig före bastun och middagen.

Så vi gjorde. Efteråt blev det bastu nere vid sjön. Jag ringde hem och förklarade för min kära hustru att jag mådde bra, vilket jag knappast hade behövt säga, det hörde hon nog ändå.

Väl inne kom nästa överraskning.

Jaakko hade hittat en ny fru. Jaakko var själv 62 år och hade hittat en fru som bara var tjugo när de sågs. Nu 22 om jag inte minns fel. Hon blev omedelbart på smällen och hade när vi kom dit en pojke som just börjat förflytta sig på golvet.

Vi åt en utsökt middag. Viking som inte åt kräftor fick en kronärtskocka stackaren. Men han påstod att en varm sådan med mycket smör är häftiga saker.

Jag skulle åka med ett relativt tidigt plan på morgonen efter. Jaakko kom med egen bil och hämtade mig och skjutsade mig till flyg platsen. Han berättade då på min fråga om den unga frun, att han hade skilt sig. Träffat denna unga dam som träffade honom som en pil. Hon blev med barn och så var det bara att ta skeden i vacker hand. Jag har barn i mitt förra äktenskap sa han. Dottern är 38 år. Då kan Du kanske förstå att det finns en del problem. Det är svårt att träffa min unga fru som min dotter kunde vara mor till.

Det går inte. Men vi får väl se.

Ett år senare var vi där i samma ärende. Jag frågade då om saken hade ändrats. Svaret kom lugnt och lakoniskt.

 Inte nämnvärt.

Detta är några fragment ur trevliga saker som hände tillsammans med mina vänner kunder och golfspelare.

Pissmyra.

I dag på morgonen så steg jag upp och tänkte på att få en bra dag som vanligt. Väl uppstigen insåg jag att Margit redan hade gått ut före att motionera på morgonen. Det sägs ju att fläsket bättre försvinner om man tar motionen före frukosten.

Det gjorde att jag fick någon sorts magkänsla av att jag borde göra något liknande. Eftersom jag oftast måste göra allt något lite bättre än min hustru, så tänkte jag att jag går upp till Mijas. En by som ligger ca 6-7 km från Fuengirola men väldigt mycket uppåt.

Jag stack iväg och tänkte att jag i dag ska ta det lite hårdare än tidigare. Efter redan en kilometer så åkte skjortan av och knytes runt den ännu befintliga magen.

Efter en och en halv timma var jag däruppe efter att ett par gånger ha fått dra ner takten något eftersom hjärtat gav små signaler om viss protest.

Väl uppkommen till Mijas så missar jag bussen tillbaka ner till Fuengirola med sådär en 30 sekunder. Det betyder att jag får vänta en halv timme minus trettio sekunder på nästa buss.

Jag sätter mig ner på den cementerade bänken som finns på busshållplatsen och mediterar lite grand.

Ser en myra som i all vänskaplighet närmar sig den bänk jag sitter på. Jag tar min bambustav som jag alltid har med mig när jag går ut, och stampar bredvid myran för att se om den blir rädd.

Bambustaven har jag med mig av några själ, när jag går ut. Det första skälet är att ifall någon (Perro Spanska för  Hund) skulle komma för att angripa mig, så ska den rackaren få det en aning svettigt innan den äter upp mig.

Det andra är att jag i uppförsbackar i första hand får lite hjälp med händerna. Dessutom är det en gammal god vän ( staven) som följt med mig på många turer. Exempelvis så flög vi tillsammans upp till Rioja distriktet  för att gå till Santiago de Compostella för att sona alla våra synder med att åtminstone gå de sista 12 milen.

Nåväl, här sitter jag nu och försöker se om myran förstår att jag försöker skrämma han/ henne.

Det gjorde den inte. Den förstod inte detta

 Eller också brydde den sig inte om saken. Kanske tillhörde de någon sorts fatalistiskt sällskap. Den har inte gjort mig något den bara finns där. Att jag försöker skrämma den är endast därför att bussen inte kommit och jag har några minuter jag ska slå ihjäl innan bussen kommer.

Nu gör jag ett fatalt misstag som till och med sätter djupt spår i min hjärna, hjärta. Jag missar att skrämma myran. Jag missar att skrämma den så till den milda grad att jag i stället slår min bambustav direkt på myran.

Hon dör.

Jag upplever en viss förstämning. Varför dödar jag denna flitiga myra? Därför att hennes liv var så litet värd att jag lekte med dens liv. Vad har jag för rätt till det? Den har väl rätt till liv lika gärna som jag.

Nu kommer emellertid en kompis till myran jag dödat och ser vilken katastrof som hänt med dens kompis.

Hon eller han går runt den dödade myran. Lyfter och försöker hitta ett sätt att bära sin kompis. Efter ett antal försök så hittar den också ett sätt att bära sin kompis. Hon/han drar iväg med sin döda kompis. Jag sitter och ser på hur myran sliter med kompisen. Tar sig ut mot kanten av körbanan och sida av vägen.

Fundersam sitter jag och funderar över vad ska hända mer?

Har myrorna en kyrkogård där de begraver sina omkomna kompisar släktingar och vänner? Vad gör de med den döda myran?

Har de någon i stacken som ger dem tröst i sorgen? Eller är det bara vi människor som sörjer varandra?

Ifall det var så, att de inte sörjer, så varför bar hon hen sin döde vän?

Jag kände mig ledsen för det jag gjort. Hade skapat förstämning gissar jag i stacken. Av ren dumhet. Inte har jag någon rätt att döda någon annan. Tvärt om. Jag borde ha gett myran fritt svängrum för det värv den var ute för.

Nu tycker Ni att detta är ju en sådan bagatell att det är väl inget att bry sig om. Kanske inte. Men har jag verkligen någon rätt att bara så där föregripa mig på en varelse som inte gjort mig något och dessutom är fullkomligt skuldlös till något som skulle kunnat irritera mig. Tvärt om den underhöll mig. Jag hade bara roligt. Roligt med något som hade ett liv. Jag liksom de som byggde arenor för att låta människor ställas mot vilda djur på sin tid. De hade roligt gissar jag åt skådespelet. Föreställningar som bara hade en utgång. Död.

Jag är ledsen över vad jag gjorde.
Jag ska inte göra det igen.

Ta i Trä!

Fuengirola den 2013 – 10 - 16

Så har en hel sommar gått.

Just nu den 16 oktober 2013, sitter jag i Spanien med öppen dörr kl. 23 på kvällen. Det är ca 25 grader varmt ute. Det svalkar lite grand när jag går ut på terrassen.

Men sommaren har varit fin i Sverige också. Ni som nu läser bloggen med någon ond avsikt, kan jag säga att ifall Ni får för Er att hälsa på hos oss medan vi finns i Spanien så går det säkert bra. Dock inte utan att vi vet om det. Allt som händer inne och ute noterar vi med internet kameror.

Ni med goda avsikter hälsar vi alltid välkomna till oss. Alla är dock noterade och registrerade med kamerorna.

Medan vi var hemma under sommaren, hann vi med en hel del. Det som trots allt känns viktigast är att satsningen på att göra Jävre och hamnen intressantare är prioriterat. Jag hoppas att det håller i sig.

Vi åkte runt i Sverige med husbil under ett par veckor vilket var utomordentligt intressant. Dessutom en dryg vecka i Norge Lofoten. Fantastiskt när man också har tur med vädret.

Under sommaren har jag använt en hel del av min tid till att åka ut till ön där jag timrat en stuga. Har röjt så, jag ser ut mot där horisont och himmel möter varandra.

Dessutom har det blivit en del gubbar som jag mejslat fram i verkstaden.

Gubbar av varierande storlek och form. Fick för mig att jag skulle göra några större exemplar av dem, så jag åkte till Jävrebodarna på skiftet och högg en rejäl asp som jag sågat i lagom stora bitar för att hugga in mejslarna i.

En del andra krumelurer har också kommit ur händerna. En del mer eller mindre märkliga. Oftast har dock naturen själv varit huvudskulptör.

Några kan Ni se här.

                                                                                                                                                                       

Dataintrång!

Ja, alla Ni som på något sätt har haft med mig att göra, har under dagen idag den 25 April, Antingen fått mail med min logga och mitt namn under mailet.

Mailet lyder;

”Jag hoppas att detta når dig i tid, jag gjorde en resa till Edinburgh, Storbritannien och min handväska blev stulen med mitt internationella pass och mina kreditkort inuti. Ambassaden är villiga att hjälpa mig att ta ett flyg utan mitt pass, jag behöver bara betala för biljetten och hotellräkningarna. Till min förfäran kan jag inte få tillgång till mina fonder utan mitt kreditkort och kontakt med min bank, men de behöver mer tid för att kunna ge mig ett nytt kort. I den här olyckliga situationen tänkte jag fråga om ett avlöningsdagslån som jag kan betala tillbaka så fort som du kommer tillbaka. Jag behöver verkligen vara med på nästa flyg. Jag kan skicka detaljerna för hur fonderna kan skickas till mig. Jag ser fram emot ditt svar”.

Svarade man sen och frågade efter telefon eller annat, så var givetvis också telefonen tappad. Svaret innehöll sedan ett kontonummer på Western Union Bank.
Min dator var helt utslagen vad gäller Mail, som var Gmail.com, Google, där jag endast kunde se en del Arabiska tecken.
Efter att ha polisanmält saken till Svensk polis ringde jag bankerna Handelsbanken och Western Union Bank. Sedan till en god vän som är internet polis och som kunde återställa sidan och avblåsa lurendrejeriet. Med att återställa menar jag inte återställa annat än att jag fick tillbaka brevprogrammet. Allt i det var raderat. Alla kontakter och adresser och brev osv.
Det har tagit mig hela dagen att hitta sätt att få tillbaka informationen. Det går, men det står inte precis på skrivbordet hur man gör. Dessutom är det nu svårare i vart fall att hacka mina mail eftersom man givetvis lär. Har man Google mail Gmail ska man koppla in dubbelverifiering. Kan tyckas onödigt men är faktiskt inget stort jobb alls. Nu vet jag att det är nödvändigt.
Problem som jag vet kvarstår är att det finns folk som trots, den enligt min mening usla svenskan har betalat in pengarna. De har hört av sig och funderar! Hur gör man då?
Visserligen är det ju inte mitt fel att de har lurats av smart bedragare, men man känner sig i alla fall träffad. Det var alltså de som vill hjälpa som blev drabbade. Det finns inget annat sätt än att polisanmäla. Men eftersom det knappast går att spåra Nigerianska databrott, så är väl det svårt att stämma någon.
Jag hoppas att det inte ställt till med för mycket besvär för Er mina vänner!
Detta visar emellertid att man aldrig ska tro på sådana här brev eller för den del andra brev som manar till hjälp via dator.
Oftast är det STJÄLP!

HJÄLP- HJÄLP!

Jag var tillsammans med hustrun hemma i Sverige och Bunnäsudden över jul och nyår.

Under tiden vi var hemma så snöade det oupphörligt från det vi kom hem i början av dec,  till strax före jul. Det blev ett par dars uppehålls väder just över Julafton, juldag, för att annandag jul börja igen. Inte snöa mycket utan i stället snöa så där lite-grann  Dock så mycket att jag, eftersom min traktor står där, tar väl och kör bort några skopor. Det hade blivit lite kallare men snöade ändå.

Går upp till traktorn som står bakom ett garage en bit från huset för att starta upp densamma. Det är en relativt stor traktor. En Volvo BM L50. Då känner många igen sig. På grund av kylan så skulle naturligtvis el- värmaren vara inkopplad. Idag hade den som satte in el kontakten misslyckats med sitt uppdrag. Kontakten var inte tillräckligt ordentligt fastsatt. Den hade inte fått någon ström. Jag prövad ta på starten men det gick alldeles för tungt att dra runt motorn i kylan. Utan värme är det svårt. Klev de fyra trappstegen ner från förarhytten och gick för att hämta startgas. Tänkte att om jag sprutar startgas i luftintaget till motorn så kanske den startar.

Testar starta, å motorn brummade till men borde få sig en riktig ytterligare insprutning av gas. Öppnade hytt dörren och kliver ut på hjulhuset på traktorn för att kvickt kunna spruta in gasen. På grund av snö på detsamma och brådskan så halkar jag med foten så, att den högra foten kilar fast mellan fotsteg och traktor och jag ramlar baklänges bakåt slår i hjulskärmen vrids ett halvt varv och blir hängande i ett ben. Slår mig illa på höger arm och landar med axlarna på och huvudet i snön och ett ben vridet ett halvt varv galen väg.

Klarar av att vrida mig ett halvarv tillbaka för att benet som sitter fast ska åtminstone vara i någorlunda rätt läge. Med axlar och huvud i snön hängande i ett ben, glasögon och mössa ar landat en bit ifrån, hänger jag där. Att hålla huvudet kallt, var vid denna temperatur med huvudet i snön, inte särskilt svårt. Jag behövde ej anstränga mig för detta. Jag hade ont och insåg att jag måste göra något åt situationen.

Det kan heller inte vara precis den allra bästa ställningen för en som nyss (i somras) blivit opererad för hjärtinfarkt.

Nu gör jag något som jag inte hade trott att jag någonsin i mitt liv skulle göra. Jag skriker så högt jag kan!

Hjälp – Hjälp.

Två gånger.

Jag satt fast och insåg att min situation var besvärlig. Att någon skulle höra mig där jag hängde var helt uteslutet.

Det var ett svårt att behöva tänka sig, men dessvärre alldeles mest sannolikt. Att någon skulle uppenbara sig i närheten existerade nästan inte ens i tankevälden.

Jag insåg att en man som hänger upp och ner i denna kyla med skallen i snön och 23 grader kallt har inte allt för lång tid att fundera på adekvata åtgärder.

Jag visste att hustrun körde damsugaren för full maskin när jag gick ut. Hon skulle knappast ha något ärende ut. Speciellt inte i den kylan. Arne min närmaste granne hade jag ingen vetskap om var han fanns. Hade hört att han hade något extra jobb på stuveriet flimrade förbi.

En tanke kom att jag hade sett en film om en man som fastnade med en fot så ordentligt, att det var uteslutet att han skulle bli hjälpt. Han hade en kniv på sig som han skar av benet vid knät med.

Räddade på det sättet sitt liv. Jag hade min fällkniv med en fem cm lång smal kniv på mig. Insåg att det var ett sätt, men ett vanskligt sätt. Dels för att det kan vara ganska svårt att få av ett ben med en sådan tingest, men också till en fruktansvärd smärta. Går det smala bladet av blir ju smärtan än värre.

Ett annat problem var, att det är svårt att nå knäleden när man hänger i benet. Fördelen möjligen att kroppstyngden drar ordentligt isär det hela.

Jag hade inte särskilt lång tid på mig för att fatta beslut.

Kniven får vänta. Då är det klokare att jag tar spjärn med den andra foten och drar till dess foten släpper eller att något går sönder. Skon borde ju först gå att pepparn tänkte jag. Sen så försvinner nog en del av hälen.

Men jag har inget annat val.

Jag spände och bände och så småningom till en viss smärta så släpper foten ur skon. River av lite hud men jag är lös.

Prövar att ställa mig på benen och det funkar. Tar loss skon och tar på mig densamma.

Förbaskad haltar jag ner till huset och hämtar bilnyckeln för att åka upp till min son Roland som jag lovat hämta traktorn åt. Dels för plogningen som jag initialt skulle börja med dessutom för att hjälpa honom. Jag var nu på väg för att tala om att traktor eländet inte startade.

Kommer upp till honom och berättar det som hänt. Dessutom känner jag att benet, foten, hälen, knät, armen, inte riktigt fungerar. Dessutom har det blivit blött i skon. Tittar efter och ser att det blöta är blod. Hade röda långkalsonger på mig. Nedanför knät hade de blivit än rödare.

Satte mig i bilen och körde hem. Tog av mig kläderna och bandagerade benet knät och foten.

Eftersom jag äter blodförtunnade efter min hjärtoperation, kan jag berätta att jag hade ganska blå extremiteter.

Jag blev inte till någon hjälp åt Roland under vistelsen hemma över jul och nyårs hemvistelsen. Hade svårt för gå och armen kraftlös.

Det blir bättre. Jag motionerar nu några kilometer då och då.

Detta var nog en av mina mera svåra stunder. Att känna sig hjälplös var en ny företeelse för Tage Skoog. Men egentligen så var jag ju inte helt hjälplös inser jag efteråt.

 Men det kändes eländigt att hänga där.

Idéer!

Min bok har nu kommit ut.

Inte utan en viss stolthet kan jag nu luta mig bakåt och se att jag har skrivit en bok. En bok om mitt liv. En bok med 388 sidor. Hur jag under delar av mitt liv haft tillgång av pengar när jag jobbade åt rika bolag.  Hur jag på olika sätt under åren envist öppnat nya affärsmöjligheter trots en ständig brist på pengar som egen företagare.

Roliga upplevelser under åren. En del synnerligen märkliga. En del fullkomligt osannolika, ändå sanna.  Hur försäljningen gått från nästan ingenting till en bra bit över två miljarder. Hur vi startat bolag efter bolag nu tillsammans med mina barn. Köpt bolag och integrerat bolag som passar in i vår struktur. En historia som kanske kan sporra någon till att göra insatser som blir lönsamma och andra också kan ha nytta av.  En sak som slår mig, Jag har aldrig tänkt tanken med något jag gjort, att det inte skulle bli framgång.

Stadsplanering!

Utveckling av företag och Ansvar.

Under alla år som gått sedan jag valde att starta upp eget företag har tankarna varit att göra det på ett sådant sätt att jag kunde vara stolt och stå för att jag var företagare.

Tankarna har alltid varit dels att tjäna pengar, dels att göra det på sådant sätt att ingen far illa av det. Helst så att andra människor också kan finna utkomst av mitt företagande.

Det finns i varje affärsögonblick alltid vägskäl man står inför när man väljer väg. Det kan dels handla om, ska man verkligen bry sig om att göra denna affär. Man har det ju så tryggt och bra redan. Varför riskera saker ytterligare när man i stället skulle kunna slå sig till ro och njuta av tillvaron.  Vara ledigare slippa bry sig så mycket.

Å andra sidan verkar det kanhända vara en god affär. Visserligen kommer det att kräva mer av mig och mer av familjen oftast hustrun. Mera bortavaro från familjen oftast därför att arbetsbelastningen kommer att öka. Kanske dessutom en annan typ av arbetsbelastning.

Jag kan vara ärlig och säga att jag alltid strävat efter att vara duktig. Duktig i mina egna ögon men självklart också hoppats att det skulle upplevas så av andra. Alla som känner mig har ju sett att jag aldrig haft något emot att publicera saker i pressen om mina tankar eller vad jag skulle vilja göra eller vad jag bestämt mig för att göra. Gärna reportage som speglar en viss framgång.

Därvidlag är jag vare sig ensam eller på något sätt unik. Alla egna företagare vill givetvis att företagen ska bli framgångsrika och därmed också helst omnämnas i positiva ordalag.

Om man dessutom ska kämpa emot, att det man tänker göra alltid är alldeles för dyrt och för orimligt att just Du ska göra det, så gör det svårigheterna inte lindrigare.

Allt ifrån min alldeles första affär, någon gång i början på 1960 talet, som var att sälja en liten reklamapparat, som renderade mig en rejäl förlust, till dagens överväganden om utbyggnad av kvarteret Örnen i Piteå.

Det kändes vid denna första affär illa att ha gjort ett dåligt övervägande som renderade i penningmässig förlust. Det sporrade å andra sidan mig att ta nya tag. Visserligen ett antal år senare, men ändå.

Att sluta ett välbetalt arbete vi SCA för att gå omkring med en koffert innehållande en demonstrations- damsugare var nästa svåra val. Många hade knappast gjort samma val.

Sedan har valen bet arbete inte varit lika knöliga. De har varit helt och hållet i min egen anda. Pröva och se. Varför skulle inte jag kunna? Andra kan ju.

Vid det tillfälle när jag åkte ner till ARA för att berätta att jag antingen sa upp mig och skulle öppna egen konkurrerande verksamhet eller köpa verksamheten som jag var satt som chef för i Norrbotten upplevde jag att det pirrade i magen en aning. Skälet till mitt ståndpunktstagande var att jag inte fick öppna Jet station i norra Sverige, (alldeles för olönsamt enligt företaget), trots att jag hade ett rejält finger med i spelet om att starta jet i Sverige.

Sedan har det ena gett det andra.

Fastigheterna vi köpt i Piteå har varit bra för våra företag på det sättet att det gjorde att vi kunde av våra vinster på oljehandeln göra avskrivningar på reparationer och underhåll av fastigheterna. Därmed fick vi en mindre statlig skatt, eftersom de pengarna var investerade i fastigheterna. Vi tyckte och tycker att det är förnuftigt att behålla pengarna och satsa dem på den marknad vi hade tjänat dem.

Under åren har vi köpt in många företag. Ungefär ett tiotal. Allt från lokala oljehandlare i grannkommuner eller orter i norr och Västerbotten. Till att ge oss in i en annan verksamhet data  branschen i form av delägare i Exait.

Affärsiden har varit och är glasklar. Vi vill vara ledande i den bransch vi verkar.

Att ha ett hotell och numera ett antal fastigheter såväl i Piteå som i andra städer och orter har på något sätt smugit sig på oss.

Det har under flera år varit vår ständiga årliga fråga, om vi kan förvärva systemfastigheten i Staden. Det har nu lyckats oss att köpa denna fastighet. Med det började nya tankar ta form i såväl mina barns som mitt eget huvud.

Förut hade vi utan att tänka på konsekvenserna kunnat spåna om vad vi då kunde göra. Utan att göra det. Nu hade verkligheten kommit ifatt oss. Vi ägde fastigheten. Ja vi ägde kvarteret.

Vi började räkna på vad det skulle kosta att göra någonting riktigt bra mitt i staden. Ett handelshus som verkligen skulle synas. En vidareförädling av vårt småstaden varuhus/galleria.

Samtidigt så expanderade vi på andra håll kraftigt. Vi hade köpt in en del lokala industrier i form av en kemikaliefabrik i Öjebyn. Ett handelsföretag i Gällivare och Kiruna som var lokalt stora på smörjolja till industrin.  Hamnhuset i Piteå och en expansion av Skellefteoljor i Skellefteå. Där hade vi köpt in ytterligare en grannfastighet till den som vi idag har vårt kontor och våra lager för såväl gas som pellet och smörjmedel. Dessutom hade vi startat ett serviceföretag därstädes i den inköpta fastigheten där vi numera tillverkar bensinstationer och mobila anläggningar för försäljning av ex vis Diesel till större och mindre åkerier.

Vår brutto omsättning har klivit en bit över två miljarder noga räknat i vårt senaste bokslut till 2,250 miljarder inklusive skatter. Detta kräver en ordentlig likviditet. En likviditet som i alla lägen är det adelsmärke ett sunt företag ska ha.

I detta läget är det naturligtvis ett litet konststycke att belasta våra affärer med en byggnation som kommer att kosta sannolikt ca trehundra miljoner.

Konststycket skulle vara mindre om vi räknade på vad som skulle vara vår optimala investering för att få projektet att vara lönsamt. Att göra ett konventionellt hus med bostäder är utan tvekan det optimala. Det gör dessutom att man inte behöver oroa sig för outhyrda lokaler. Man får en jämn ström av intäkter för att bestrida kostnaden och kan sova gott om natten för att något går särskilt snett.

 Ja, får man det?

Bygger vi ut kvarteret till ett handelshus får vi ett annat läge.

Vi har redan ett handelshus och skulle med att förstärka handelshuset som marknadsplats sannolikt öka genomströmningen av kunder i vårt hus. Ett nytt hotell skulle ge staden nya människor som använder sig av detta nya handelshus och givetvis även stadens övriga butiker. Motsatsen skulle innebära en nedmontering av Piteå som handelsstad med många negativa dithörande saker. En sovstad, visserligen vid kusten till vår grannstad Luleå. Arbetstillfällen som försvann och en mindre rolig stad. Vill vi medverka till detta?

Ja, vi skulle ju kunna reparera och hålla våra fastigheter i gott skick, låta andra göra jobbet. Om det nu finns någon aktör som vill ta på sig det jobbet. Just nu ser det endast ut som om Wallsten kan ha ett sådant intresse. Men han orkar inte ensam med det. Andra, exvis kommunens egna fastigheter och bolag har inget intresse för annat än bostäder. Det kan man nog säga gäller även för övriga fastighetsägare.

Vi står då vid beslutet om vi ska bygga ett nytt hotell och bygga ut gallerian för att befästa stadens handelsprofil.

Att bygga ut och om, betyder å andra sidan att centrum lägena för affärer stiger i pris och därmed skulle kunna gynna oss och andra aktörer och självklart våra kunder, med andra ord indirekt oss själva.

Det är emellertid ingen lätt uppgift att sätta ett pris på detta.

Det finns dock en betydande punkt i det hela som jag inte berört. Vad roligt är alternativen?

Redan i en tidningskrönika från 1989 skriver jag att en av de hörnstenar jag hade i min företags filosofi var, att så långt det var möjligt ville jag återföra företagens vinst till den byggd de var komna ifrån, i form av bland annat investeringar, i för bygden bra och nyttiga saker. Det står jag än mera för idag. Det roliga är, att även mina barn har denna filosofi.

Förmodligen kommer de penningmässiga sakerna att lösa sig. Våra företag går bra. Att ett nybyggt Centrum skulle under ett antal första år ge ett negativt resultat kan man både räkna med och ta. På sikt måste dock alla investeringar föda sig själva. Jag tror emellertid att vi kan gå en bra framtid till mötes. Energi branschen som vi är verksamma i, förutom en del andra projekt, har många år ännu kvar att ge oss utkomst ifrån. Därmed ser jag framtiden ann.

Företagare måste också vara stadsplanerare när de finns i sådana lägen att de rimligen också borde se sakerna från en allmän synpunkt.

Trädkronan som projektet heter, är nog ett sådant projekt.

 Infogar ett reportage om projektet som mina ungdomar nu håller i.

http://www.trakronan.se/

Trädkronan som projektet heter, är nog ett sådant projekt.

 Nytt landmärke med hotell, skybar och handelsplats blir Norrlands häftigaste byggnad

Projekt Träkronan omfattar hela kvarteret Stora Örnen och inkluderar gallerian Småstaden, Skoogs City Hotell och omkringliggande lägenheter och kontor. Med välkomnande träfasader, modern arkitektur och väl beprövade byggmetoder och material, utvecklas en helt ny stadsdel där boende, handel, hotell och mötesplatser integreras, mitt i city.

–Skoogs hjärta klappar för Piteå. Nu investerar vi för framtiden och gläds åt att tillsammans med Piteå Kommun utveckla staden till en ännu mer attraktiv plats att mötas, bo och leva på, säger Christina Skoog, VD, Skoogs Fastigheter AB.

Landmärket inrymmer ett helt nytt hotell, med skybar, konferensavdelning och hotellboende utöver det vanliga. Småstadens galleria blir än mer attraktiv, med uppgraderad gestaltning av hela fastigheten. Den nya handelsplatsen kommer erbjuda ytterligare möjligheter till etablering och handel, med plats för ett bredare och större utbud som sätter Piteå på kartan som en handelsstad.

– Framtidens kunder ställer nya krav på handeln. I nya Småstaden förstärker vi variationen av butiker för att möta en förändrad efterfrågan och stärker samtidigt Piteå som handelsstad, säger Stefan Ruda, projektledare, RUDA Solutions.

Nytt och annorlunda boende ingår också i kvarteret. Det handlar både om lägenheter och bostäder med exklusiv känsla. 

– I de nya bostäderna, med lägenheter och stadsradhus, loftgångar och innergårdar, vill vi förstärka den gemytliga känslan mitt i stadskärnan. Det kommer att bli ett levande kvarter och en ny puls i Piteå, säger Roland Skoog, VD, Skoogs Bränsle AB.

För Piteå som stad innebär satsningen en välkommen språngbräda för tillväxt.

– Målet är att Piteå ska växa. Ett konkurrenskraftigt och trivsamt centrum är en förutsättning för en bra framtid i vår stad, inte enbart för våra kommuninvånare och besökare, utan även för personer som vill etablera nya företag här eller människor som vill flytta hit, säger utvecklingschef Helene Röckner, Piteå Kommun.