Köp av Tuolluvaara med abrovinklar!

Under årens lopp som leverantör åt åkeriföretag och bilar och bussar över hela länet, kröp vi allt närmare de riktigt stora bjässarna på marknaden. De riktigt stora köparna eller om man så vill, de riktigt stora förbrukarna. En sådan som vi redan inlett samarbete med, var ju det samarbete vi fått med SCA.

En sådan förbrukare var ju onekligen LKAB som med sina jättemaskiner var en mycket stor sådan potential.

LKAB hade egna maskiner till en del, men det stora flertalet lastmaskiner och stora truckar ägdes av utomstående inlejda åkerier och företag. Trots detta var LKAB i sig själva stora enär de också förbrukade olja för sprängmedelstillverkning och till uppvärmning och till allt annat. Man köpte in produkter via offert upphandlingar under året. Att ta sig in i sådana här stora företag är ingen lek. De handlar alltid efter principen att man vet vad man har , men inte vad man får.

Man har tillsammans med en gammal leverantör upprättat en stor tillförsikt i hur hantering och alla saker ska löpa. De anställda har fått reda på hur saker ska löpa och lärt sig hanteringen med den gamla leverantören.

Så småningom, lär sig de som ska offerera en sådan kund att det inte gagnar särskilt mycket till att offerera den kunden. Man lägger inte ner särskilt stor möda på att hitta lösningar som kunden skulle kunna ha nytta av. Varför ge tips till den gamla leverantören om vad man tror skulle gagna kunden.

Så är läget nu, och så var läget då. Inga ändringar helst på rutinerna, det är enklast.

I sådana lägen vet man inte riktigt hur man ska tackla saken. Jag hade i några omgångar offererat LKAB tidigare. Som vanligt till ingen nytta.

Det gjorde att jag bestämde mig för att antingen verkligen helhjärtat satsa på att försöka sälja till bolaget.

Därför tog jag reda på så mycket som möjligt om bolaget och hur nuvarande leverantör hade sitt koncept upplagt.

Utifrån detta tänkte jag mig in i, hur jag om jag ägde bolaget själv skulle vilja ha det. Vilka funktioner jag skulle kunna förbättra osv.

LKAB hade fått en ny inköpsdirektör som hette Tarmo Salonen.

Jag hade talat med honom om min syn på upphandlingarna. Att det var i stort sett omöjligt att ge dem en offert eftersom det ställde till besvär att ändra på vem som levererade. Det innebär då, säger Tarmo, att vi får inte in bra och låga offerter.

Alldeles riktigt, svarade jag. Vi anstränger oss inte alls, eftersom vi vet hur Ni gör urvalet av leverantörer. Ni tar den gamla. Skulle vi ge Er en något bättre offert än den gamla leverantören så talar Ni om det för honom på ett eller annat sätt. Ex vis med att säga att det vore kanske möjligt att fortsätta samarbetet om de prutade med ett visst antal kronor.

Det är inte sant säger Tarmo.

Vi tar den som har lägsta offerten. Förutsatt att det gäller åtminstone någon krona på årsbasis.

Kan jag få Ditt hedersord på, att Du handlar på det viset, så ska jag försöka ge Dig ett bra pris. Om jag då gör det, kommer Du då åtminstone att lova mig att prata med mig om hur jag skulle kunna klara av mitt åtagande. Även om Du efter ett sådant resonemang finner att Du ska göra upp med den gamla leverantören.

Man kan ju inte på detta resonemangs stadium begära att Du ska ta lägsta pris. Du måste ju lägga in de bedömningar som Du vill innan Du fattar beslutet.

Detta lovade Tarmo och jag åkte hem för att begrunda vad som i mitt fall skulle kunna vara det optimala sättet för att sälja åt LKAB.

Jag lämnade in mitt anbud. Det innehöll en mängd nya sätt att se på en leverantör. Vi gav honom möjlighet till kontroll över vad såväl hans egna fordon tankade som vad de inlejda åkarna förbrukade. Det förutsagt att de handlade över ett speciellt konto som skapades enbart för LKAB.

Vi kunde efter förhandlingar ro hem affären. Vi var leverantörer åt Norrbottens största förbrukare.

Det fanns vissa kriterier för affären. Det första var att vi levererade en mer lågsvavlig produkt än våras konkurrenter. Det andra att den hade en väldigt låg stelningspunkt. I norra Sverige händer det att det blir köldknäppar ner till bårtåt 40 grader kallt. Å då gäller det att ha bränsle i fordonen som klarar detta.

Vi påbörjade leveranserna och det fungerade bra för oss. Jag träffade ganska ofta Tarmo i Kiruna och blev snart en väl sedd figur i deras matsal. Presenterades för direktionen i övrigt och hade förtroliga samtal med både den ena och den andra.

I ett av samtalen med dåvarande verkställande Direktören Viking Sjöstrand kom vi in på golf. Jag var ju redan förlorad till sporten genom introduktion som Lennart Enström vid SCA hade gett mig.

Viking var nybörjare. Han nötte mest Driving Ranchen i ivriga försök att bli bättre omtalade han.

Nåväl vi fortsatte vårt uppdrag. Allt eftersom tiden gick, kände jag att förtroendet för oss växte från vår kunds sida. Vi kunde samtala om många saker vid våra uppföljande möten. Det var inte bara volymer leveranser och pris. Vi hade också påbörjat leveranser till LKAB:s sprängmedelsfabrik. Tidigare köpte man sprängmedel i fast form men ny metod var att göra det med flytande sprängmedel.

Det gjorde att LKAB började producera detta i en egen fabrik. Till detta skulle vi också leverera varor. En av ingredienserna i denna tillverkning var eldningsolja. Jag har medvetet inte berättat om detta förrän efter katastrofen i Norge, juli 2011. Nu vet alla genom radio och Tv att man kan tillverka sprängmedel där eldningsolja ingår.

Fabriken var byggd på baksidan av Kirunavara för att eliminera möjligheter till katastrof om något tokigt skulle hända.

Allt flöt på lugnt och stilla.

Vid denna tidpunkt var nuvarande verkställande direktören för LKAB Lars Erik Aaro, chef på ett dagbrott vid sidan av stora Kirunagruvan ( Viskaria) . Träffade honom också under denna tid.

Så vid ett besök jag avlade till Tarmo, säger han. Tage, jag har blivit Vd för ett bolag som skall bort från vår verksamhet. Jag är vd för den gamla gruvan vi har i Tuolluvaara.

Jaha och vad säger det mig?

Jo, min uppgift är ingen annan än att bolaget och allt vad därtill hörer, ska bort. Säljas.

Ja ha, sa jag och vad har jag med det att göra.

Kan Di inte tänka Dig att köpa allt vad vi har i Tuolluvaara.

Allt skall bort. Det enda som är bortlovat är verkstäderna som finns inne på själva gruvområdet. Det ska kommunen ha. Vi har lovat kommunalrådet Pettersson att de ska i princip få det. Tror att de kan ha det som anläggningar för någon form av skolverksamhet.

Men själva samhället Tuolluvaara vill och ska vi sölja. Kommunen är inte intresserat av att ge något för det. Ej heller att äga det.

Ta min bil och åk och titta på det hela.

Ja, men invände jag, inte har jag någon ambition att äga det.

Åk nu och titta.

Jag tog hans bil och körde till Tuolluvaara och tittade. Ett helt samhälle. Med kyrka hyreshus vägar elektricitet medborgarhus Butik.  Av detta skulle LKAB sälja, tillhopa 17 hyreshus större och mindre.

Jag åkte tillbaka till Tarmo. Vid Lunchen frågar jag varför han vill göra mig intresserad.

Vi har pratat en del och jag hör ju att Du har en hel del idéer om många andra saker. Varför inte försöka få några idéer om detta?

Dessutom har vi fått in en offert på objekten av en som vi inte skulle vilja sälja till. Jag tror varken att kommunen eller LKAB:s styrelse godkänner honom som köpare.

Åk hem och fundera och ge mig gärna ett bud.

Jag åkte hem. I huvudet började det surra av idéer omkring objektet. Jag funderade i riktning mot någon form av hotell och upplevelse centrum.

Pratade med hustrun som kanske inte precis tände på alla sylindrar för ett köp.

Jag hade inga pengar att köpa för vilket var det största problemet. Dessutom ingen större kunskap om att driva hotell. Ingen kunskap är ännu rättare.

Jag drack emellertid alltid kaffe på Ekbergs när jag kom hemma.

Där träffade jag alla som var med i Estradgänget. Däribland även Clifford Söderberg. Jag började prata med honom om projektet och efter en stund så föreslog jag delägarskap. Ett delägarskap på 50-50. Han accepterade det hela och nu satte vi igång grubblerierna tillsammans.

Vi fastnade för att på något sätt använda hyreshusen som låg närmast skogen som hotell. Mellan husen skulle vi bygga tuber av glas i vilka man kunde gå mellan husen och till en Jättelik lappkåta. Det var receptionen. Man skulle gå mellan husen i dessa tuber en trappa upp. Det skulle vara luft och plats för bilar och skotrar att kunna köra under. Tänk Er att unna gå i dessa tuber när det stormar och snöar. När det är trettiofem grader minus. Bara det en upplevelse.

Eftersom jag varit runt i Kiruna och Kebnekaise fjällen med många grupper av turister visste jag att den ultima upplevelsen var att träffa samer och deras renar, så skulle vi göra upp med någon same eller sameby att hålla renarna, i vart fall en del renar samlade inte så långt från hotellet.

Clifford var ju en slipad hotellman vilket gjorde planeringen så långt enkel.

Jag skrev ihop en offert som Clifford var en aning skeptisk till. Saken var den, att eftersom jag visste att LKAB inte var särskilt roade att sälja åt någon bara för att riva eller kanske endast slutförvalta gamla hyreshus, så skulle vi skriva en offert utifrån att vi ville betala för Tuolluvaara stegvis och dessutom bygga upp någonting.  Det betydde att vi la upp betalningen på fem år. Då skulle objektet vara fullt betalt. Dessutom med en riskpremie för LKAB ifall projektet inte var lönsamt efter denna tid efterskänka sista, men också största delen av köpeskillingen.

Jag for upp med offerten till Tarmo och berättade vad vi tänkte göra med Tuolluvaara området. Vad som skulle byggas och hur.

Efter en dryg vecka fick vi svar på offerten där man accepterade våra villkor.

Vi skrev köpeavtal med LKAB och fick löftet att sätta igång med projektet.

Någon dag senare på Ekbergs konditori bestämde vi oss för att åka upp med en arkitekt för att se stället på plats och sätta igång med ritningsarbetet.

Clifford hade ett eget flygplan med pontoner så vi bestämde oss för att flyga upp och titta på området uppifrån. Innan vi åkte gjorde vi om tanken till att ta flygklubbens plan en Piper Cub som kunde starta och landa på marken. Detta för att kunna landa på fältet i Kiruna och stiga ur för att okulärbesiktiga området. Tog med Arkitekten Heiko Becker-Sassenhof från Piteå. Han var känd för inspirerande arbeten på många platser i Norra Sverige.

Vi flög runt och tittade. Landade och tittade. Becker ritade skisser och fotograferade under tiden. Vi berättade för honom såväl under flygturen som där vi gick runt våra tankar kring Hotellet.

Väl hemma igen så kom arkitekten tillbaka med översiktliga ritningar över område och byggnader. Mycket skulle göras om. Husen som skulle tas i anspråk för Hotellbygget hade ju ett antal hyresgäster som måste flyttas på. Reparationer och ombyggnader till ett flott hotell med många rum och stor äventyrsdel.

I ärendet träffade jag nu kommunen för att försäkra mig om att de inte skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten. Att de inte skulle vara emot projektet osv. Den jag träffade var kommunalrådet Pettersson som jag bjöd på lunch en dag på Ferrum hotells restaurang. Han var inte överdrivet positiv eftersom han satt i Folkets hus styrelse och folkets hus var i högsta grad intressenter i Ferrum Hotell på den tiden. Han kunde dock inte, för skams skull, tycka annat än att ur Kiruna synpunkt så skulle det nog vara positivt.

Han lovade att Kiruna kommun inte skulle lägga hinder i form av användande av den kommunala förköpsrätten. I första hand därför att han inte ville lägga pengar på Tuolluvaara. Vad som skulle hända om kommunen köpte in området var, att allt skulle rivas. Skälet till detta var att Kiruna hade ett stort överskott av lägenheter. Kommunen hade byggt massor med hus butiker och små affärscentra på myrmarken något närmare gruvan som man ville att Tuolluvaaraborna skulle flytta till. Det ville dock inte dessa, De ville bo kvar i sin stadsdel och definitivt inte flytta.  Byggde man nu Hotell på platsen så fick han ju gratishjälp med att få iväg Tuolluvaaraborna.

Men som sagt, inte var han överdrivet positiv.

Hotellet skulle heta Sameland.

Ett fantastiskt mjukt och fint namn. Bara namnet gav associationer om vad som kunde vänta någon som bokade in sig på detta hotell.

Husens värmesystem var anpassade till en ägare som hade bra med pengar. Alla hus hade egna ålderdomliga pannor. Vi satte igång jobbet med att sammanföra hela stadsdelens värmebehov till en gemensam panncentral. Begärde in offerter på material och jobb.

LKAB kasserade inte in hyrorna själva. Man hade i stället lagt ut detta på ett stockholmsföretag som om jag inte minns fel hette något med Statens järnvägars fastighetsförvaltning. Eller möjligen postens fastighetsförvaltning. Något statligt var det. LKAB trodde inte att det skulle möta något hinder att de skulle kunna fortsätta med detta under en tid.

Jag bokade tid med dem och skrev ett avtal om att de under en övergångsperiod skulle hjälpa oss med att ta in hyrorna.

Husen skulle även utvändigt få ett något annat stuk. Vi Clifford och jag hade spånat om att vi skulle förse alla fasaderna med samiska tecken eller bilder. För att möjliggöra detta och för att få bättre grepp om vad det skulle innebära i form och färg så åkte jag upp för att träffa en av den samiska kulturens bästa slöjdare Tore Sunna. Jag träffade honom i hans verkstad som var belägen på vägen upp till Nikkaluokta. Han var ingen som pratade mycket men efter ett tag så hade han lovat att komma med förslag på hur det skulle kunna se ut.

Jag bad honom även titta på hur man möjligen skulle kunna införa samiska tecken eller bilder på andra föremål än husfasaderna.

Ja, det kändes nu som att vi verkligen var igång med saken.

Nu gällde det att få någon att hålla i det samiska utanför hotellet. Visserligen hade vi våra Dubier om, att ta med Järva Per i denna delen. Men vi kunde väl i alla fall tala med honom. Järva Per är ju en stor berömd vildmarksman uppe i Kiruna. Han hade vid många tillfällen när jag for runt i dessa trakter varit med och både fiskat och jagat med mig och gäster jag haft med mig. Han var egentligen renskötare men hade under senare tid haft upplevelser på sidan om. Förmodligen understödd av den störste upplevelsemannen i Norra Sverige Ebbe Vikberg. Nåväl han svarade att han kunde medverka men att han inte hade resurser till att inköpa och hålla en renhjord. Även om den begränsades till ett hundratal djur. Men ville gärna vara med ifall vi skulle göra utflykter på de marker han var van att finnas i. För oss utmärkt. Vi kunde locka människor med att få vara tillsammans med denne man med ett sådant namn. Det var bra. Sedermera har väl kanske visat sig att alla turer som Järva Per gjorde inte var alldeles bra.

Marknadsföringen var det nu bäst att sätta igång med. Ett objekt som ska dra till sig hela väldens intresse måste givetvis ha en bra Pr maskin.

Vi tog fram material över hur saker skulle se ut och hur det skulle te sig när vi verkligen sparkade igång. Ett av de saker vi ville ta reda på var SAS intresse i saken. Jag bokade sammanträffande med SAS Brommesson som Då var direktör för inrikes flyg i Sverige. Han liksom övriga hade då sitt kontor på Bromma Flygplats. Väl ditkommen så visade jag hotell och begivenheter runt hotell och förklarade våra tankar för honom. Han bad om en minuts paus och försvann från min dragning. Efter en minut kom han tillbaka med Den store hövdingen Jan Carlsson. Jag tänkte, sade Brommesson att Janne vill lyssna på den föredragning Du håller på med.

Jag förklarade nu att vi satsade på att vi skulle bli en av de fem sex bästa äventyrsplatserna i Världen.

För att bli det så måste vi sprida ringarna över densamma. Vi behöver Er hjälp med det förklarade jag. De bägge representanterna för SAS tyckte att det hela var en idé helt i även deras företags anda och lovade på stående fot att på allt sätt stödja detsamma. Vid invigningen vill vi bjuda de allra viktigaste personer som finns som vi tror kan ge oss och därmed även Er Pr framgent.

Jag fick svaret att vart helst i världen vi ville bjuda in personer av detta skäl skulle SAS gratis flyga dem upp till oss.

För oss är givetvis ett nytt hotell och flygburna turister det som vi verkligen jobbar för förklarade de.

Hem till Clifford som mera var bekymrad för vem som skulle kunna driva detta projekt på plats.

Han hade emellertid ett namn som han trodde skulle vara det bästa.

Han hette Yngve Bergqvist. Han hade startat en verksamhet i Jukkasjärvi där han har byggt ett hotell på isen på vintern. Visserligen har han ett värdshus på land, men nog skulle väl detta kunna vara ett objekt som han skulle kunna håll i och som kan bli större än något hotell som flyter bort varje år.

Jag höll med.

Vi åkte upp och bestämde träff med honom på flugplatsen i Kiruna. Åt lunch tillsammans med honom och förklarade vad var ute efter. Vi vill att Du blir vår Chef för detta projekt.

Yngve lovade oss att tänka på saken. Det var ju än ingen stor brådska. Yngve berättade om vad han hade tänkt göra med Ishotellet framöver. Långt ifrån den stora verksamhet de i dag har, men ändå. Vi fascinerades över Yngves tro på sitt isprojekt och kände oss ganska nöjda över att ha träffat honom.

Tidningen hade nu fått tag på våra planer och skrev på stort uppslagen förstasidesplats om Hotellet och idéerna. Vi såg väl inget större fel i detta även om det nog hade gagnat oss att det ännu inte talades allt för mycket om saken. Men nu var det i alla fall ute.

Under veckan hade tv det på nyheterna.

Samtidigt hade de lokala restauratörerna och hotellägarna nu fått vatten på sin kvarn. Konkurrenter det var inte bra. Man samlade sig i största hemlighet till ett protestmöte i Kiruna för att försöka hindra en sådan etablering. Den skulle ju ta kol på dem alla var devisen. För att ytterligare utöva påtryckningar fick man, med att ge samerna en snedvriden uppfattning om objektet, dem att författa en protestskrivelse till LKAB.

Vi hade ju hunnit långt i våra förberedelser med LKAB:s välsignelse och vårt köpeavtal. Det fanns en passus i det köpeavtalet som sa Avtalet gäller förutsatt styrelsens godkännande.

Viking Sjöstrand eller Tarmo Salonen hade inte ens drömt om att styrelsen skulle ha några synpunkter på detta som skulle kunna vara negativa. Men skrivelsen hade sänts även till Landshövdingen och till andra i LKAB:s styrelse. Därav följde att det inte gick att negligera. För LKAB är samerna en part de absolut inte vill komma på kant med. Det skulle störa dem alldeles för mycket. På LKAB arbetar alltid någon som är Samernas företrädare. Han hade inte hittills haft något negativt, men fick det helt plötsligt.

Genom Tv fick vi på kvällen när styrelsen hade styrelsemöte veta att man dragit tillbaka köpeavtalet och skulle låta Pettersson på kommunen lösa in saken som Kommunal förköpsrätt.

Så mycket var hans löfte värt.

Vi var ju av naturliga skäl tvungna att avsluta saken och lägga den till handlingarna.

I efterhand kunde sägas att vi naturligtvis hade kunnat begära ersättning för det brutna avtalet. Även fast det stod förutsatt styrelsens godkännande. Man kan inte släppa ett köp så långt som de hade gjort utan att ersätta oss för kostnader vi haft.

Vi gjorde inget åt saken, Jag hade ju leveranserna åt bolaget, vilket var kanske det tyngsta skälet till att inget göra. Hur skulle våra relationer blivit om vi stämt dem. Nej det var inget alternativ.

Någon dag senare säger Tarmo till mig. Tage, som plåster på såren så får Ni köpa ungkarlshotellet som vi har i Centrala Kiruna. Åk och titta.

Jag gjorde det. Blev erbjuden att köpa för en mycket rimlig summa.

Nu var emellertid mitt sinne inte inställt på något mera projekt i Kiruna varför jag vänligt tackade nej. Men det var faktiskt en fin schest  av bolaget.

Tarmo Hade nu sagt till mig att han sagt upp sig. Han skulle börja som VD på rymdbolaget i Kiruna. En ny inköpsdirektör skulle komma till Kiruna. Hans namn var Bengt Wester.

Viking som Nu börjat bli en golfvän och duktig golfare efter många hinkar på träningsfält och på golfrundor. Han var mycket intresserad av golf. Tillsammans med mina vänner Lennart Enström och min tidigare chef Folke Burstrand åkte vi ett antal år och gånger på olika platser och spelade golf.

Jag vet inte om slutet var gott och därmed var väl allt bra. Ibland tänker jag på, alla de idéer som gått till spillo under åren. Det hotell som vi hade skissat och påbörjat hade i dag med rätt ledning kunnat tillsammans med Ishotellet vara ett av Sveriges allra största publikdragare.

Men samma sak hade väl kunna sägas om många andra av idéerna som man haft under åren.

Ofta är politikerna inblandade i det som trögar till saker. Kanske på gott eller ont. Jag vet inte!

Under mellantiden fortsatte vi som leverantörer på bränsle i oförminskad takt. V levererade som tidigare sagts till Sprängmedelsfabriken en kvalité som vi tvingades importera från ryssarna. Den var inte lika ren från svavel som vår ordinarie diesel. Men eftersom de prompt vill ha denna produkt så levererade vi den. Så tänkte jag att det är ju faktiskt billigare och för den delen hälsosammare för gubbarna som ska arbeta i gruvan att vi levererar från vår ordinarie diesel. Vi gjord så. Efter några dar , en fredag, ringer Bengt Wester som nu hade börjat sitt jobb och säger. Tage, sätt dig omedelbart på flyget upp till Kiruna. Du har precis en timma på Dig för att hinna ta flyget hit. Gruvan står stilla på grund av att Du levererat ett bränsle till sprängmedelsfabriken som inte är tillräckligt utprovat. Det kostar miljoner per dag att gruvan står. Sitter Du inte på planet när vi hämtar Dig om två timmar på flygplatsen Kiruna gör vi bolaget ansvariga för stilleståndet. En lam protest undslapp mig att jag endast gjort det av välvilja och dessutom var det säkert att det fanns någon plats på flyget?

Som sagt, det får Du ordna. Du ska finnas med.

Jag slängde mig i bilen och åkte till flygplatsen.

Jag hämtades och skjutsades till LKAB:s kontoret där jag åkte upp till konferensavdelningen. Kom in i rummet och här sitter det åtminstone tjugo människor. Allt ifrån laboratoriet gruvfogdar fackliga företrädare en hel hop till företagsledning.

Man hade sprängt i gruva under natten som vanligt. När gubbarna skulle börja sitt arbete med att ta reda på malmen så luktade det inte som vanligt i gruvan.

Gubbarna insåg att något var galet. Normalt skulle det lukta diesel men nu luktade det ingenting. Man protesterade hej villt över tilltaget. Jag kunde bara förklara att jag hade gjort en lapsus som inte gått vägen över deras labb, som kunnat se kanske, om det var bättre att arbeta med denna produkt.

Jag fick dem att gå tillbaka till arbetet. Men en aning svettig kände jag mig. Det gjorde nog även Bengt Wester. Vi fick börja om med den sämre kvalitén. Så småningom kunde dock Bengt få dem på bättre tankar via sitt labb.

Ja så det kan bli.

Fiske!

Fiske och bosättningar södra skärgården.

Fisket i den södra skärgården Piteå var oftast förlagd till de platser och de grynnor man kände till och som var bra i första hand för skötfiske. Sköt använde man för att fiska strömming. Det var också den fisk som man hade det största ekonomiska utbytet av. Visserligen var laxfiske också en bra inkomstkälla. Men den var i första hand förlagd till älvmynningarna.

I södra skärgården var fisket förlagt i första hand till Rönnskär. På ön finns ett kapell som byggdes 1771 för de fiskare som hade hus i fiskeläget. 1821 blev Pite - Rönnskär en lotsstation, och 1849 byggdes en lotsstuga på ön. Det finns ett 30-tal fritidshus på ön, vilka tidigare var bostäder för fiskare och deras familjer under fiskesäsongen.

Man kan anta att fisket hade funnits och bedrivits på denna plats långt tidigare. Det kan man sluta sig av, att på ön Näsgrundet finns ett par tomtningar som visar att fiskare gått i land och gjort sig viloplatser på läsidan av grundet. En tomtning är inget annat knepigt än att man röjt undan lite sten och lagt upp på sidorna för att få en jämn plats att lägga sig ner på. Gärna med en större sten vid huvudändan. Här la man ut sina oftast sälskinn eller för all del även skinnav älgar eller andra så kallade fällar man hade sytt. På stenen vid huvudsidan kunde man för att skydda sig vid otjänlig väderlek lägga ut ett par slanor som man la ris eller skinn över för att skudda sig mot exvis regn.

På så sätt kunde man ligga och titta på sina garn och vänta på att fisken skulle gå till. I kallare årstider kunde dessutom en liten brasa värma skönt.

När man tittade ut över sköt-gynnorna så fanns det saker som angav ifall man fick fisk eller inte. Ifall det flög trutar över garnen och gjorde utfall mot näten så visste man att de såg fisk. Då var endast att avvakta rätt tid fört att ta upp näten.

Det var långt att segla eller ro ut till fiskeplatserna så man seglade ut på eftermiddagarna medan det ännu blåste sjöbris. Sen väntade man på rätt tid för att lägga ut näten. Det skedde vanligtvis vi femtiden ungefär. Fick man dåligt med fisk, så kunde det hända att man struntade i att åka hem. Man tog i land näten och hängde upp dem i speciella gistvallar som man gjorde av en träd av mindre tjocklek och som man borrade in träpluggar i, för att där kroka fast och spänna ut skötarna för torkning. Sådana gistvallar fanns också vid tiden för när tomtningarna gjordes.

Utanför Rönnskär fanns de bästa skötgrynnorna i södra skärgården.

Här började man bygga upp fiskestugor av enkelt snitt. Till att börja med för att skydda sig för vädret. Rönnskär ligger längst ut i kustbandet och är givetvis därför väldigt väder utsatt. Man byggde emellertid dessa fiskestugor så, att man hade sängplatser för såväl fiskare som fiskedrängar.

Så småningom la man till ett utrymme för eldstad och la till utrymmen för längre vistelse ute på ön. Fisken seglades efter fångst in till Piteå där den var till avsalu. Mycket saltades på plats och på många ställen la man in surströmming. När fler fiskare började etablera sig på Pite Rönnskär, så blev det så småningom trångt på de bästa fiskeställens.

Man gjorde sig då en egen ordningsstadga som alla fick lov att rätta sig efter. Problemet var, att för att man skulle kunna hinna sätta på den bästa platsen på grynnorna så åkte fiskarna ut allt tidigare på dagen. Allt för att hinna lägga ut före de andra. Det innebar att alla tvingades till att ge sig iväg så fort den första stäven styrde ut från sin båtplats.

Det blev mer och mer irritation över detta. Man började tala illa om varandra och en viss osämja uppstod. Det var då man hade möte på ön och gjorde sig en egen ordningsstadga. Man ritade upp grunden och satte på kartan ut skötsättningar som fanns på de olika grunden. De var i första hand två grynnor man fiskade på. Fanns det fyra skötsättningar på ett grund, så märkte man på kartan ut dem med a-b-c-d. Man bestämde att ingen fick lägga ut sin båt från land för att ro ut till fiskeplatsen före kl 16:00. Hade man den ena dagen haft fiskeplats a, så hade man nästa dag en annan plats. Allt enligt en turordningsregel.

Allt detta hade till sin uppgift att göra livet drägligare på skäret. Nu kunde man utan att vara osäker på om man skulle hinna få en bra skötsättning under dagen ägna sig åt att i lugn och ro laga nät eller bo nya nät. Eller tala med varandra om allehanda saker.

Ordningsstadgan fungerade i många andra stycken också.

Men när allt ser bra ut så kommer problemen.

Mellan Näsgrundet och Rönnskär finns två små grund som heter Krabbgrunden. På stora Krabbgrundet finns det lämningar från två husgrunder. Kanske tre ifall det nu inte var ett uthus. De som har bott här hette Lundström och var egentligen fiskare på Stenskär. Men det visade sig att Rönnskärsfiskarna fick mera fisk, varför fam. Lundström helt enkelt monterade ner sitt hus på Stenskär för att med fiske hus och familj flytta till Rönnskär.

Väl på Rönnskär blev de mottagna redan nere vid hamnen och bortmotade från ön. Här vill vi inte ha någon fler fiskare var Rönnskärsbornas ståndpunkt. Försvinn härifrån utan att nudda marken på ön var deras budskap.

Nu voro goda råd dyra. Familjen Lundström eller rättare sagt familjerna Lundström vände blickarna mot närmaste möjliga land vilket var Krabbgrundet och där gick man iland och byggde upp hus och därmed slapp inte Rönnskärsfiskarna dem. De fiskade och försökte salta och hålla igång så mycket som möjligt. Fisket var emellertid inte särskilt bra. Man fiskade i två säsonger eller år. Ett annat problem förutom att fisket inte gick bra var, att man var ju alldeles för ensam på Krabbgrundet. Livet blev fruktansvärt enahanda för i första hand familjen men också för fiskarna. Annat var det på Stenskär det visste man. Så vad gör man?

De rev sina hus och for tillbaka på stenskär.

Nu ville emellertid inte Stenskärsfiskarna ha tillbaka dem. De stod liksom de gjorde på Rönnskär och motade bort dem när de försökte ta land.

Nu for Lundströms in till Piteå och skaffade hjälp för att få komma tillbaka. Med sig ut hade Lundströms nu såväl landsfiskal som Lantmätare. De gick i land och stakade ut den tomt som ättlingarna i rakt nedstigande led fortfarande än i dag har. Förmodligen de enda på Stenskär som har en ut styckad tomt.

 Men nya problem dyker upp.

Det hade kommit en ny fiskarfamilj till ön. Han brydde sig inte om ordningsstadgan. Han hävdade att havet var fritt och vägrade böja sig för de larviga regler som hade skapats av fiskarna på ön. Han åkte ut långt före de andra och la sina nät var helst han behagade. Höll sig inte ens till de skötsättningar som man hade skissat på kartan. Han kunde lägga sina nät så, att nästan ingen annan fick plats på grynnan.

En skötsättning är under året olika. Vid tiden för strömmingens lek och på sommaren, så lägger man en krona. En krona är ett sköt som stängnät, och där detta nät slutar, gör man en öppning på ca ett par meter och lägger nästa nät i en rund ring som slutar på andra sidan ungefär två meter. På så sätt går fisken efter stängnätet och när den sen tror att den kan vika eller att nätet är slut fångas den i den runda kronan. Den hittar inte ut.

På hösten och på våren är fisken i djupare vatten och då lägger man ut näten med en krok längst ut.

Fiskarna sa ifrån till den nye fiskaren att han inte fick göra på detta sätt. Han fortsatte emellertid som tidigare. Det blev mer och mer infekterat på ön. Man började hota och sätta åt honom och hans familj allt mer och mer. Det hjälpte dock inte varför man fick gå till handgemäng och köra bort såväl barn som hustru och fiskare från ön.

Fiskaren var emellertid en envis man. Han for från ön med sin båt och sitt pick och pack. Rodde eller seglade in till näsgrundet som låg en bra bit innanför men ändå så, att han skulle kunna fiska på de gamla vattnen. Dock inte utan väsentligt större ansträngning. Det var åtskillig tid mer som åtgick för att ta sig såväl dit som hem. Han gick iland på Näsgrundets landsida där fiskarna tidigare haft sina tomtningar och hade lagat till så att det gick att komma iland.  Gick över den lilla ön och bestämde sig för att bygga en fiskesuga på ön. För att ha utsikt över vad man företog sig ut mot fiskeplatserna vid Rönnskär, så byggde han på utsidan av ön. Han kunde nu använda de gistvallar som sedan tidigare fanns på ön och som var placerade så, att han med båten kom rätt nära dessa och slapp bära skötarna så lång väg.

Huset uppfördes och grannarna på Rönnskär svor ve och förbannelse över hans tilltag. Man försökte med såväl hugg som slag att få honom att ta reson.

Han skrattade åt dem. En dag så for hela Rönnskärs fiskargäng till honom och gav honom ett ultimatum att han skulle rätta sig efter deras ordningsstadga. Han hade emellertid förstått att något sådant skulle komma så han barrikaderade sig i stugan. Med påkar och annat så gick man lös på hans hus utan att för den skull göra dem personligt illa. Talade om att skulle det inte upphöra så skulle de komma att bränna hans hus. Gärna med kärring barn och allt.

Han utgick från att de knappast ändå skulle göra detta. Så han fortsatte att fiska på sitt sätt.  

Det hade emellertid hunnit bli senhöst och isarna började lägga. Människorna på Rönnskär hade dragit därifrån. Fjärdarna frös till och problemet var att han hade ingenstans att ta vägen med sin familj. Han fick lov att bo kvar. Fjärdarna öppnade sig av att det blev högt vatten. Isen som nu hade legat rätt långt utanför Rönnskär öppnades av sjögång och hårt väder. Ismassorna tryckte på utanför hans stuga på Näsgrundet. Isstycken sköts upp på land Nästa isstycke ovanpå det förra. Närmade sig stugan. Började trycka på ytterväggarna och snart nog trycktes stugan bort och smulades sönder under ismassorna.

Han och hans familj räddade sig i sista stund till nordvästra sidan av grundet. Det var kallt och förskräckligt när han dock i lä av ön kunde få sin båt i skön med familjen med sig och lämnade ön.

De klarade livhanken men kom aldrig mer tillbaka för att fiska.

Fiskarna på Rönnskär hade utan att de behövde göra något mer blivit av med honom. På skäret återgick livet till att skvallra om varandra och många andra saker fans det nu att träta om.

Näsgrundet tappade sina enda invånare. Krabbgrundet likaså.

Näsgrundet hade tidigare varit med om fartygsförlisningar när skepp destinerade till Piteå seglade galet och hamnade på det långa rev som går ut från grundet i sydöstlig riktning.

Här hade fartyg som man vet redan på femtonhundratalet gått i kvav. Räddat sig på Näsgrundet för att sedan av fiskare räddats i land. Ett sådant skepp var för övrigt den omskrivna Tyska skutan Virginia Wolf. Sedermera bärgad och uppdragen på slip nere vid Buberget. Förkortat men restaurerat och omdöpt till Stormvind.

På ön finns spår efter säljägare som dragit sina båtar antingen upp på ön utifrån eller från insidan.

Den gamla stugsättningen som fiskaren hade håller nu på att rekonstrueras och allt efter tid och annat , kommer den så småningom tillbaka. Landhöjningen har gjort att platsen där stugan stod förhoppningsvis kommer att klara sig. Men, för några år sedan stod jag och Konstnären Sture Berglund och Åklagare Lars Widman här ute på de mäktiga isvallarna. De var åtminstone fem meter höga vallar vid detta tillfälle. Nu finns det ett antal träd som vuxit upp och därmed ger ett visst merskydd. Mot hav och is finns dock inget som kan skyddas. Så osvuret är bäst. Sture skissade på plats vädret, med de svarta åskmolnen som kontrasterade Rönnskärs fyr, sett från vallarna. På morgonen efter vi varit där, kom Sture med en akvarell utifrån denna skiss som han gav mig. Jag for ut på holmen och från en murken björk, gjorde jag en ram.

Tavlan hänger nu i den lilla stugan vid Burdegersjön som ett minne från detta besök. Den ska givetvis återbördas ifall vi någonsin får ett tak på stället.

I min vision av planen över den mark som Jag och mina barn har över Jävrebodarna fanns rekonstruktionen av denna stuga med. Den skulle tjäna sådana konstnärer som ville åka dit någon dag för att känna den kustnära inspirationen trycka på.

Kanske blir den så småningom klar och att Sture må bli den förste att använda den.

Rönnskär var en plats först uppbyggd för fiske. Sedan kom epoken med fyren och dessutom att det var lotsstation. Rönnskärsborna kunde leva ett bra liv där ute. Folk som kom till Rönnskär var inte på denna tid särskilt väl sedda. De såg helst att de fick vara i fred. Lotsar och sjöfolk försåg dem med cigaretter och sprit. Fisk hade de och man åkte in med fisk till Piteå och Kåge och kunde då inhandla eller byta till sig andra varor. När den Lotserliga eran var över, insåg Rönnskärsborna att det var bra med att det kom dit folk. Lite hjälp kunde man på det sättet få till att hålla fyren i skick så att den inte rostar bort. I dag kan man säga att det är alldeles tvärs emot tidigare. Rönnskärs obefintliga fiskeinvånare är så väldigt trevliga och bjuder verkligen till för att visa sin ö från allra bästa sida. Hedervärt Rönnskärsbor!

Jag arbetade själv som pojke på Rönnskär. Då var jag bara fjorton år. Det var 1954 som Såg ägare och byggare Paul Höglund hade åtagit sig att renovera och bygga ut Barnmorskan Maja Hellgrens hus på skäret. Paul Byggde ju inte själv, utan han tog jobben på entreprenad och sedan lejde han in folk för att göra jobbet. Min Pappa jobbade också åt Paul. Han hade inte tid och jobbet brådskade. Paul lejde nu in Skomakare Lindberg för att göra jobbet. Han hade tid att gå ifrån sitt Skomakeri för att göra detta jobb. Han behövde emellertid någon som kunde hjälpa honom att hålla i ex vis masonitskivor som skulle upp på väggarna. Det dugde jag som pojk åtminstone till. Vi for ut och väl där, så blev det blåsigt värre. Masonitskivorna som vi hade tagit i land nere vid hamnen var omöjliga att bära upp. De första gick av i flera bitar. Vinden tog dem. Vi fick nu dra dem på två man så nära marken det gick att komma. Det var ändå ett elände. Stugan blev så småningom klar och vi kunde åka därifrån med väl förrättat ärende. Jag minns att vi hade det bra där. Fick god mat och även en del godis som barnmorskan hade köpt åt mig kanske i första hand.