De svenska oljebaronerna.

De Svenska oljebaronerna.
Efter att dotterbolaget ARA Jet Piteå hade köpts lös från ARA Jet, kom vi egentligen att arbeta åt Shell. Shell hade med Joe Eriksson gjort stora ansträngningar för att lägga rabarber på så stor del som möjligt av mellan destillaten, (eldningsoljor – Diesel) i Sverige.
Min andel i bolaget Polar Olje AB som det kom att heta, var egentligen för liten för att allvarligen räknas. Shell var majoritetsägare och kunde naturligtvis göra som de ville. Dock var det ju så, att om man ville få dotterbolagen att arbeta bra, så fick man ju ge dem en portion frihet. Vi som VD ar var å andra sidan bortskämda med, att få göra som vi ville. Det var till att börja med små problem. Man lät oss hållas. Snart nog så började man dra åt frihetsbromsen lite försiktigt till att börja med.
Dotterbolagen levde under de förhållandena att man var van att klara sig själva. Det var dessutom av ägarna ett uttalat krav att vi skulle fortsätta på det viset. Jag tror dock att avund spelade en viss roll i det som sedan hände. Medarbetarna på stora Shell såg att vi hade många vanor som alls inte kunde tolereras på Shell. Vi hade stora omkostnader och frågade dessutom inte för att göra saker som både kostade pengar, var roligt och som oftast gav oss många kunder.
Man kände att man var i någon sorts stryklass gentemot oss. Å detta måste ju vara fel eftersom det ju egentligen var Shellägt och med det Shell tjänstemän som borde styra oss. Något måste göras åt saken. Frö för att ordna med styrmedel var sått.
I Shell gruppen dotterbolag som vi nu tillhörde, kom det ut order på, att vi borde lära av varandra. Det betydde möten. Som jag i annat avsnitt behandlat, så var det också att arbeta i varandras styrelser.
Detta förde oss dotterbolagschefer tillsammans på ett trevligt sätt. Vi började träffas.
På något av dessa möten bestämdes att ett antal av bolagscheferna skulle samlas för att ha ett eget möte. Utan medverkan av Shell. Sådant ordnades i Hunnebostrand där Lejf Patriksson stod som värd. Han hade en gammal villa i Hunnebostrand. Gissar att han tillhörde någon form av redare som fanns på västkusten. Hur som helst så ordnade Lejf och hans fru Lena så, att vi skulle äta middag hos dem på kvällen. Huset ligger på huvudgatan nere vid kajen som går genom samhället. Jag hade vid tillfället Margit med mig. Vi körde husbuss. Förenade nytta med nöje. Parkerat hade vi gjort invid närmaste sjöbod vi stranden. Detta genom vår värd Patrikssons försorg. Hunnebostrand är en typisk sommarbosättning. Byn är inte särskilt stor och är lokaliserad med anslutning till vattnet. Samhället är vackert sommartid med massor av båtar och trevlig brygga. Den skulle inte ha byggts som den ser ut nu, om det byggts idag. Då skulle man med all säkerhet byggt strandpromenaden så, att man hela tiden kunde gå på bryggorna. Liknande vad man kan göra i Smögen ex. vis. Här måste man gå en krök här och där därför att husen är hopbyggda med bryggan. Hunnebostrand känns ganska genuint på grund av detta. På sommaren är det knökfullt här som annorstädes på Västkusten. Givetvis alldeles fullast när semestermånaderna infaller. Ett antal bofast fanns och finns givetvis.
Vid middagen skojades det om att vi borde bilda en förening eller liknande för att känna att vi var tillsammans på något sätt. Känna styrkan av att vi tänkte och kunde uppträda någorlunda likformigt.
Något mer kom inte ut av detta. Dagen efter var det bestämt att margit och jag, skulle ifall vädret tillät åka ut med Magnus och Lena Bergek på en liten skärgårds kryssning. Saken var den att De hade seglat ner skeppet från Vänern under veckan. Detta för att använda detsamma i den bohuslänska arkipelagen under sommaren. Båten skulle för sommaren finnas tillgänglig på västkusten, ifall man ville ut på havet, oaktat att man hade börjat om med arbetet efter semestern. Vi stod på kajen och tittade på när Albatross storstilat anlände. Båten var byggd av prima ek på Hanssen och Arntzen varv i Norge Det byggdes sex likadana båtar. Detta var nr tre i ordningen. Dess vikt var 13,5 ton.
Lena var matrosen som revade segel och skötte om att lägga fast båten. Magnus i badbyxor som skeppare, men just för att lägga sig vid bryggan iklädd även en skepparmössa.
Lena också endast i badbyxa. De övre regionerna, ej kamouflerade. Såväl båt som dess besättning beundrades i det vackra vädret.
Nåväl, på förmiddagen åkte vi ut med Albatross. Såväl båtsmidet som inredning lyste vackert polerade.
Vår resa gick ut mot Öbergs tonge. En liten ö utanför Hunnebostrand. Ön med branta stenhällar som stupade ner i havet. Som gjort för en skuta av albatross storlek.
Båten las fast, solen sken, det var varmt.
Vi plockade musslor på hällarna.
Mat dukades fram och vi kunde avnjuta en formidabel lunch tillsammans. Vin serverades och uppsluppenheten efter mat och dryck gav oss många abrovinklar på vårt sätt att förhålla oss i branschen. För självfallet var det svårt att avhålla sig från sådant prat trots att detta var ledig tid.
Vi kom in på att vi för att vara starkare i branschen och starkare mot och kanske för våra ägare behövde vi något trevligt och fint att hålla oss till. Någon av oss kom på att vi borde bilda en klubb eller förening och namnet blev efter en del diskussion De Svenska Oljebaronerna.
Stadgar diskuterades, men skrevs senare när vi kommit hem.
En av de viktigaste punkterna var, att vi skulle ha trevligt på våra möten.
Medlemmar i föreningen kunde endast ledande män inom vår bransch i Sverige, komma ifråga.
Med vår bransch menades oljebolagschefer eller liknande.
Med oljebolagschefer gjordes dock ingen skillnad mellan stora eller små oljebolag. Det viktigaste med dem som skulle komma att föreslås var dock att de skulle vara trevliga och humoristiska. Så smånig om utökades kriteriet av de som kunde föreslås eller väljas in, med Svenska redare .
Till att börja med innehöll de inte mindre än fem st. dotterbolagschefer till Shell. Det var nu som en del av gallringen av medarbetare började.
Ryktet hade gått att det fanns en förening vid namn De svenska Oljebaronerna. Ryktet hade nått även medarbetarna på Shell. De försökte på många sätt att lista ut vilka som var med och dessutom komma med små hotelser om att det inte sågs med blida ögon av ledningen. Vid ett par av tillfällena när vi skulle träffas kom det krav till Magnus Bergek om att han var förbjuden att hålla på med detta. Nästa gång ett krav på att omedelbart avstå från att vara med i sällskapet. Magnus som är både vältalig och stolt, kunde naturligtvis inte alls gå med på att Shell tjänstemän skulle styra vilka vänner han umgicks med.
I ett möte anordnat på Grand Hotell i Stockholm behandlades detta hot. Jag hade bokat sammanträdesrum i det Bolinderska Palatset. Två av de föreslagna Baronerna, Johan Heden och Lejf Patriksson kände, att de inte ville utmana Shell människorna, utan valde att begära att få sitt medlemskap avslutat. Det var inte så svårt eftersom vi vid denna tid ännu hade hunnit dubba dessa till Baroner. I skenet av två stora kandelabrar i det överdådigt vackra palatset kunde vi nu Dubba de övriga initiala människorna till Baroner. En titel som de i detta sammanhang aldrig kan fråntas.
Vid detta tillfälle antogs stadgarna för ut för de Svenska oljebaronerna. Förlagan hade gjorts av undertecknad och Magnus Bergek.
Som förste Baron dubbades jag. Andre Baron dubbades Magnus Bergek och som Tredje Baron Dubbades Göran Edlund. Samtliga kvarstår fortfarande i denna roll. Detta oavsett att möten är synnerligen sällsynta.
De svenska Oljebaronerna leddes sålunda av mig. Magnus var en durkdriven protokoll skrivare som verkligen gjorde protokollen till en underhållande läsning. Eller för att citera Elektrolux chefen Hans Werthén, bättre än Grönköpings veckoblad. En tidning som Hans var ständig läsare av.
Göran Edlund var den som skulle se till att vi hade pengar. Göran var VD och ägare av Naftoil, ett företag som köpte och sålde båtlaster av olja. Företrädesvis från öststaterna.
Att införa någon sorts medlemsavgift verkade med tanke på organisationens namn alldeles för påvert. I detta läget kom jag och Göran överens om att han skulle donera en kassa av någorlunda storlek , så att vi med denna i ryggen kunde köpa in en del utensilier och material för verksamheten.
Så han gjorde. En summa av 50 tusen sattes in på ett konto som Baronerna kunde använda. Bevekelsegrunden för denna storstilade gåva var ingen annan än att vi inom sällskapet var stora kunder till honom och att en lagom gåva av honom, skulle stärka detta samarbete ytterligare.
Låt oss kalla det för någon sorts reklamåtgärd. Det finns säkert andra som skulle kunna hitta andra namn på det hela.
Således kunde sällskapet tillverka nålar och manschettknappar i guld för att passa till smoking och frack. Andra med vackra Baron figurer i emalj.
Baron Raune Jokola var Vd för Thörns Olje i Karlskrona. En trevlig kamrat och bland annat, en duktig inköpare av båtlaster. Han var Finne till födsel kunde man kanske höra vid diskussion med honom. Duktig som bara den på att kränga olja. Inte särskilt lätt att få att lyda propåer som Shell hittade på.
Annan uppskattad Baron var Ulf Ingelsson på ARA Jet. En man som sedermera kom att förutom att vara framstående i bolaget i Sverige, kom att vara den som var chef för Jet i Danmark och dessutom startade upp verksamheten för Conoco Jet i Tjeckoslovakien. Han hade godheten att alltid invitera oss till Conocos träffar i England och London i februari varje år. Blev vi inte inbjudna av dem, så gick vi dit i alla fall. Därav uppfattade vi det som ständig inbjudan. Dessa möten hölls alltid på Grosvenor House. I London tog vi alla år utom ett in på Ritz hotell. Ritz var väl inte det billigaste man kunde tänka sig. Men det var bra och det låg mitt i centrum. En annan gång inviterade han oss till Prag.
Prag.
Vid ett möte där invitationen behandlades gav vi Magnus Bergek i uppdrag att anordna resan. Detta var i tid strax efter den politiska Pragvåren. Magnus hade nämligen sagt oss att han hade en kompis som hade några flygplan som han skulle fråga om flygturen. Det var nog inte särskilt dyrare än en biljett med ordinarie flyg till Prag. Med detta lät vi oss nöja. Vi åkte hem och inväntade det protokoll som vi förväntade oss skulle komma. Å, visst kom det. Magnus skriver att jag har talat med min vän Jansson om flygningen. Han säger att det klokaste är att vi flyger med två plan. Det ena kan ta folk från Karlstad och Göteborg , och det andra Tage och Margit från Piteå och de från Stockholm och Blekinge. Jag ringde Magnus och frågade om det inte skulle bli en aning dyrt med två privatplan? Nej då försäkrade Magnus. Jansson är en hygglig prick. Han skinnar ingen. Med det lät jag mig nöjas. Man får inte vara för försiktig eller misstänksam.
Vi åkte till Prag med de två maskinerna. I Prag hade samtidigt Ulf Ingelsson agerat för att vi skulle få husrum och biljetter till Pragoperan. Jansson hade förutbeställt landning vilket föregicks av förklaringar av varför och vilka som var med osv. Jansson hade svarat att det var de svenska Oljebaronerna. Samtidigt hade det just färdigställts ett hotell mitt i staden vid Järnvägsstationen.
Ingen hade ännu bott på hotellet. Vi var de första gästerna. Sammantaget gissar vi att detta tillsammans gjorde att när vi landade med dessa två privata maskinerna så slussades vi till en VIP Lorunge på sidan om andra ställen på flygplatsen. Här var stor mottagning av oss. Vi hade vid detta tillfälle tagit våra fruar med oss. Här stod stadens borgmästare och någon politisk potentat tillsammans med något turistborgarråd och hälsade oss välkommen till Tjeckoslovakien och Prag. Snittar och allehanda drycker flödade fritt.
Vi upplystes nu om, att till vårt förfogande under besöket i Prag stod ett antal limousiner. De skulle under vår vistelse i landet endast betjäna oss. Vi installerade oss i det nya hotellet. Gick vi ut, så följde limousinerna oss diskret på sådant avstånd att vi snabbt kunde hoppa in i bilarna ifall vi fick skoskav eller kände oss trötta. Jag bävade för kostnaderna. Hur skulle detta kunna motiveras. En av kvällarna så hade fam. Ingesson ornat med Operabesök. Vi skulle se barberaren från Sevilla. En opera i två akter. Väl ditkommen så bänkade vi oss i de loger som var reserverade för oss. Snart skrek artisterna i högan sky från scenen det ena obegripligare än det andra. Operan uppfördes på Italienska. Jag försökte med att hålla för öronen och försiktigtvis trycka in en papperservett i vardera örat. Mera vana operaälskare såg jag redan under tidiga delen av föreställningen nickade till. Allt eftersom föll huvudena ner mot magen. De hade kanske bättre proppar än jag.
Jag mådde dåligt av de tjutande sångarna. Tänk om detta är en av de sist minuterna eller timmarna i ditt liv Tage. Om Du visste det, skulle du sitta kvar då?
Nej, absolut inte. Vad hindrar Dig då att gå härifrån?
Jag sa till Margit att jag går ut och sätter mig på ett pilsnerkaffe bakom operan och väntar på Er. Jag har mycket större behållning av det än att sitta här. Det gör Du inte, sa min fru, och höll fast mig i kavajen. I ett obevakat ögonblick reste jag mig och skulle smyga ut. Jag tog ett smygande steg. Golvet sa knarrrr. Ett andra steg, golvet sa ljudligt Knarrrrrrr. Tanter och farbröder som somnat började en efter en vakna av de knarrande stegen. Min sorti var allt annat än ljudlös. Margit skämdes över mitt tilltag. Det mildrades något eftersom jag efter första akten hade inhandlat champagne åt samtliga i sällskapet som jag bjöd på. Ingen gick in till andra akten. Antingen var det för att de tyckte det var synd att jag skulle behöva sitta ensam på ett pilsnerkaffe, eller också för att pilsnerkaffet var ett bra alternativ.
London igen.
Göran hade någon bekant i London som hade blivit medlem i Royal Automobil Club, varför han erbjöd sig att ordna med en arbetslunch på klubben.
Royal automobil Club är inte vilken club som helst. Här kommer bara medlemmar och deras gäster in. Medlemmen är alltid betalningsansvarig ifall något skulle hända här. Vid ett magnifikt stort runt bord, med sittplats för ett femtontal människor mitt i general Mountbatten Room, Stora matsalen, kunde lunchen intas. Rader av glas och bestick på sidan av porslinet vid varje kuvär sågs.
Här valde vi in en ny medlem Tommy Nordin VD på det Svenska petroleuminstitutet. Efter en lång och utdragen lunch som tenderade att dra ut mot middagstid avnjöts alla läckerheter. Göran var känd för att kunna välja ut, de mest utsökta av det utsökta. Notorna tog alltid Göran och fakturerade sedan ut sakerna på deltagarna.
Inte något man längtade efter att se. Allt redovisades vid alla tillfällen korrekt och riktigt. Sedan var det väl en annan sak att det inte var särskilt stor koll på hur dessa konton såg ut. Å förresten var det i så fall försent.
Vid ett av dessa tillfällen hade vi skickat en förfrågan till en av de högsta direktörerna på Shell Roland Williams om han kunde tänka sig att bjuda på lunch. Roland hade varit VD i Sverige för något år sedan. En mycket trevlig karl. Han var nu en av Shells tre högsta chefer med specialansvar för Shells hela gasverksamhet. Han svarade genast ja till detta. Det som för honom gryllade till det hela var att han befann sig just då i Paris på konferens med några hundra av sina direktörer och säljare av gas. Men som den gentleman han var, beordrade han fram bolagets flygplan som flög över honom till London och huvudkontoret där han gav denna lunch. Efter att han berättat om hur det gick till på Shells huvudkontor så visade han oss för övrigt också hur maktens boningar fungerade. Det fanns två huvudrum för maktens utövande. De låg utmed varandra. I det ena fanns det ett långt bord med höga ryggstöd på stolarna. Bordet var avlångt, kanske femton meter långt och med stolar runt om. Här satt aktieägarna, ett antal äldre damer och herrar. Här togs alla viktigare beslut. Alla investeringar som översteg etthundra miljoner föredrogs och beslutades här. Exempelvis byggande av nya raffinaderier eller borriggar eller andra dyra saker. Att ryggsöden voro höga, sas bero på att ifall någon lutade huvudet bakåt och råkade slumra till, så skulle ingen nackskada kunna uppstå.
Beslut av mindre viktig karaktär, under hundra miljoner kunde avgöras vid annat bord. Bordet i detta rum, var ett runt enkelt bord med stålrörs fåtöljer. Här satt sju av Shells viktigaste personer och utövade makt. De förberedde givetvis alla beslut även de som de trötta tanterna och farbröderna sedannickade ja till.
Efter lunchen tackades Roland med att jag överlämnade en Oljebaronsnål för vanliga kläder, som visade att han var associerad till Oljebaronerna men dock inte medlem. Andre Baronen Magnus Bergek hade då ett filmbolag som just spelat in en BBc versionen av en Dokumentär om Thor Heyerdahl. Till Rolands förtjusning fick han mottaga en kopia av denna film. Den enda dåvarande i världen.
Roland tog sedan planet tillbaka till Paris och vi gick tillbaka till vårt hotell Ritz. En liten tanke fanns med att ge en nål om oljebaronerna till Roland Williams. Han lovade att alltid när han kom till Sverige ha den på sig. Kanske skulle Shell folket i Sverige i övrigt inse, tänkte vi, att det inte var bra att bråka med dem som hade en sådan nål. Är Roland Williams med där är det inte bra att ifrågasätta. För att fråga honom var ju otänkbart. Det gör man bara inte. Kanske lite gisslan utan att veta om det. Ingen visste ju om han var med i sällskapet eller inte. Han kanske pratade med oss utan att de visste något om det hela. Vi hade försiktigtvis låtit sila ut en del information som skulle spridas vidare i Sverige bet Rolands vara eller inte vara i Oljebaronerna.
Det blev efter detta förhållandevis tyst om saken.
Förutom mötet på Bolinderska palatset hade vi inte haft något bättre möte i Stockholm. Vi funderade därför på hur ett sådant skulle kunna ordnas.
Egentligen borde vi kunna få ha en middag på Kungliga slottet föreslog någon. Problemet är väl att vår monark knappast lånar ut detta åt oss.
Nu var det emellertid så, att kungen hade anställt eller utsett en ny överståthållare. Det var min vän från LKAB i Kiruna, Viking Sjöstrand. Kungen hade anställt honom för att sköta hovstaterna.

Jag tänkte att det är väl i alla fall värt ett försök att fråga Viking om han ser någon möjlighet till ett sådant arrangemang.
Jag ringde honom och berättade mina önskningar och Viking lovade att snarast återkomma.
Efter ett tag ringde han mig och berättade att han skulle kunna tänka sig ett sådant arrangemang under vissa förutsättningar. Vi skulle kunna ha middagen i den kungliga livrustkammaren.
Dels att vi hade en för huset välkänd restauratör som stod för middagen. Dels att kungahuset ville ha en representant där som skulle ha arbetsuppgiften att visa samlingarna.
Eftersom min tredjebaron Göran Edlund var väl förtrogen med huvudstadens restauratörer var hans arbetsuppgift att ordna sådan. Det blev Operakällaren som skulle laga och servera maten åt oss. Göran hade personligen talat med Verner Vögeli om arrangemanget. Han lovade att personligen se till att det hela sköttes på ett bra sätt.
Därmed kunde Viking ge oss klartecken för middagen.
Vi samlades på Teatergrillen vid lunchtid för att diskutera kvällens möte på Slottet. Viking var inbjuden som extra gäst. Hans arbetsuppgift vid lunchen var att berätta om sitt jobb åt majestätet.
Viking berättade om husen slotten och vad förvaltningen gjorde. Det enda som han absolut inte tummade på var att berätta om säkerheten på förvaltningen och säkerheten kring medlemmarna i kungahuset. Å andra sidan var vi väl inte så där förskräckligt intresserade av just den saken.
Kvällen kom och vi kunde glädjas åt två nya medlemmar i De svenska oljebaronerna. Två redare. Dels Stig Sanne, rederi Brevik.
Dels Bruno Karlsson Rederi United Tankers. Två mycket trevliga och skojfriska människor. Vi behövde denna typ av kontakt för att känna oss uppdaterade på fraktsidan. Bägge dessa redare stod för en stor del av tankflottan i Sverige. Att ha en personlig kontakt gjorde många gånger att man i vart fall inte slussades bort i telefonväxeln, utan man hade varandras respektive direkttelefon.
En kvinna som ditsänds från huset för att informera oss om allt som fanns att se gjorde detta och sedan intogs middagen under högtidliga former.
Inget elektriskt ljus i den stora livrustsalen. Endast levande ljus vilket förhöjde effekten av att man hamnat i någon sorts meddeltid. Här satt vi elva bröder i sällskapet och dinerade med dåtidens allra bästa Kock Verner Vögeli. I det mest utsökta av byggnader och njöt av tassande uppassning.
Vem hade väl trott att det skulle vara möjligt?
Vid måltidens slut var vi alla överens om att det nog inte var möjligt att överträffa detta.
Bruno Karlsson var med vid några tillfällen i London. Bruno var en kanske något försiktigare man än de i presidiet. En dag när vi hade varit på lunch med Ricked Mc Aleese, styrelse ordförande I United Distillery så kom vi tillbaka till Ritz på eftermiddagen. Innan vi skulle gå för att ta oss en liten tupplur före middagen så satte vi oss ner i baren för att stilla oss. Eftersom United Destilleri är en tillverkare av alkoholhaltiga drycker, hade vi fått testa en del sådana. Det fanns således ingen anledning till att intaga mer av den varan. Magnus Bergek vinkade emellertid till sig vaktmästaren (den guldgalonerade servitören)och berättade att vi just kom från denna stora tillverkare av bland annat whiskey. Han berättar att vi därstädes fick smaka på en singel malt från 1923. Sådana årgångar har väl ändå inte Ritz. Vaktmästaren bugar och säger med ett leende, att stället med stor säkerhet mycket väl kan åstadkomma något likartat. Kan vi få titta på det genmäler Magnus. Vaktmästaren avlägsnar sig och kommer efter en stund tillbaka med en kristallkaraff med en dryck daterad 1917. Magnus ber honom att servera. Vaktmästaren säger lite diskret att han bara som en ren vänlighet vill berätta vad de tog per centiliter för drycken. Magnus nickar och ber vaktmästaren att ge oss varsitt glas. Vi var just då fyra stycken. Han ber vaktmästaren servera oss som ett smakprov två cl var.
Naturligtvis var detta tilltag både dumt och onödigt. Inte kunde vi efter en sådan eftermiddag njuta av något så gammalt och speciellt. Det var att kasta pärlor för svinen.

Nåväl. Nu kommer Bruno som varit ute i något ärende in och sätter sig tillsammans med oss. Han frågar vad vi druckit och vi svarar en liten whiskey. Han kallar till sig vaktmästare och ber att få ett par centiliter han med. Vaktmästaren frågar om det ska vara samma sort. Det blir utmärkt bra säger Bruno. Efter en stund kallar vi också på vaktmästaren och ber att få notan. Då säger Bruno, att eftersom vi ofta bjuder så kan det vara hans tur att stå för denna lilla pärla.
Magnus och vi andra tackar för detta utan att på något sätt berätta om vad som förevarit. Vi går upp på våra rum. Bruno har just skrivit under notan och jämnat ut den, från varande sexhundra trettio till sexhundrafemtio pund. Tänker inte på att det inte är Svenska kronor. Efter att ha följt med mot hissen ropar Bruno på vaktmästaren och ber att få titta på notan igen. Bruno stammar lite grann när han blir hetsig. Nu stammar han fram att det är väl inte pund jag skrivit på. Vaktmästaren stirrar lite oförstående emot honom. Vi tar givetvis emot betalning i vilken valuta som helst säger han. Men, stammar Bruno det, det, det, kan väl inte.......Hissen har just anlänt. Vi kliver in i densamma med ett leende på läpparna. Hisspojken kör upp oss till respektive våningsplan. Lite eftermiddagsvila efter en sådan trevlig dag är fint.
Vid middagen på kvällen på Checconis Italienska restaurang i Burlington Garden får vi höra hur det så småningom slutade. Vaktmästaren hade förklarat för Bruno att gästerna hade smakat på ett av husets bättre karaffer. Vad vaktmästaren anbelangar hade han fått intrycket att gästerna hade gillat det. Lite purken var han på oss och tyckte då att han förtjänade att slippa betala på kvällen. Det blev min tur denna kväll.