Idebloggen

Jävrebladet.

2011-10-21T22:53:00.004+01:00

Rör inte Allemansrätten!

2011-09-01T22:20:00.000+01:00

Allemansrätten!

När jag var pojke, så där en 50-60 år sedan, så brukade vi alltid plocka bär på höstarna. Först hjortron sedan hallon och blåbär sist på hösten lingon. De två förstnämnda i fall det fanns, endast för att förbruka själva. De två senare av två skäl. Dels för oss själva, dels för att kunna sälja. Det var utomordentligt viktiga skäl för såväl ungdomar som äldre. Både blåbären och lingonen fick man förhållandevis bra betalt för, om man jämför med vad man fick för pengarna. Jag jobbade på SCA i slutet på 5o talet och min inkomst var mellan 35 till 40 kr om dagen. Bärpriserna mellan 1 kr och 3 kr per kilo. När det var gott om bär så kunde man lätt tjäna mycket bättre i skogen än vad man hade för ett dagsverke. För vår familj där min Pappa var den som drog in pengarna som träarbetare, var det både roligt och till stor hjälp att Mamma kunde gå ut i skogen och plocka bär. Under en höst kunde det bli många lådor av bär. Därmed också många extra pengar till familjen.

Allemansrätten gav oss som inte hade någon mark den rätten att plocka bär var vi ville. De allra flesta var säkert av uppfattningen att den fungerade väl. Jag minns själv hur man planerade helgerna för att åka ut till bland annat Hattheden som var en säker bärplats på den tiden. Andra platser var givetvis för oss som hade båt ställen som Jävreholmen, sandön med flera. Man plockade så ivrigt att man nästan inte hade tid med mat eller kaffe. Jag minns hur man under säsongen satt och drömde på samma sätt som när man sålde jultidningar om vad man skulle kunna köpa för dessa extra pengar.

På samma sätt var det med fisket. Under hela året var fisket något som väldigt många sysslade med. Mest för husbehov, men ibland kunde man få för mycket, vilket då kunde säljas till hugade andra som inte hade fiskat. Strömmingen gick till på vårarna maj juni början av juli. Löjan med löjrommen kom sedan för att avslutas med sik- högtiden på senhösten. Allt enligt regeln om att man kunde fiska relativt fritt. Även på fiskesidan mumlades det från folk som inte behövde fiske för att dryga ut sin magra hushållskassa, om begränsningar i rätten till fiske. Namnet som åberopades var utfiskning och rädslan för fiskebeståndet. Verkligheten enligt mig var att trålare och riktiga storfiskare skulle kunna få fiska ut beståndet utan att ha fritidsfiskare som störde dem. Men den allra största orsaken var säkerligen alla fiskare med spö, som inte alls fiskade för sitt husbehov, utan endast för sitt nöjes skull, skulle få fiska i fred.

De lyckades få till stånd regleringar så, att det nu är snart sagt omöjligt att sätta ut ett nät för att få färsk fisk för en enskild.

Jag hade ingen familj som jag kunde få ärva någon jord eller vatten av och som därigenom kunde ge mig dessa rättigheter, utan var hängiven till att både plocka bär på annans mark och att fiska på andras fiskevatten. Då tyckte jag att det var fullkomligt riktigt att jag så fick göra. Jag har ingen annan uppfattning i dag. I dag äger jag mark och fiskevatten. Mark som man plockar bär på. Vatten där man fiskar. Jakträtt om jag skulle vilja jaga. Jag gör också dessa saker på min mark. Jagar gör jag inte, men har låtit Kinnbäcks jägare jaga på marken. Vem som plockar bär på marken eller hugger julgran eller svamp bryr jag mig inte om. Gör gärna det den som vill.

Att återställa ordningen i skogen eller i markerna beror inte på Tailändare som kommer hit och plockar. Det beror enbart på dem som köper upp bären. Eftersom de betalar så lite för bären så finns det ingen Svensk som ids plocka bären. Även om man är utan annat arbete. Fick man hundra kronor kilot för bären behövdes inga Tailändare för att tillfredställa behovet av bär. Då skulle vi Svenskar göra jobbet. Det i sin tur innebär att bären skulle försvinna från skogen utan att markägaren fick betalt för detsamma. Skulle det förändra saken frågar jag mig?

Jag gissar väl att det som stör mest är, att man satt igång kommersiella krafter på annans mark utan att fråga. Just med åberopande av allemansrätten.

Lösningen är nog inte införande av mera begränsningsåtgärder på marken. Lösningen är snarare att införa mera begränsningar på uppköparna. De som håller nere priserna och idkar modern slavhandel.

Jag har talat med många Jävrebor om allemansrätten. Ingen av dessa vill ha bort allemansrätten. Ingen. Däremot håller många med om, att man borde begränsa bäruppköparnas handel. Att komma hit med horder av plockare som likt trålarna tar allt i deras väg, därför att uppköparna ska sko sig, är en dålig metod.

Det är olyckligt ur byns synpunkt om sakerna som skrivs ger en skev bild av medborgarna i Jävre. Att man är ogin och egoistisk, när motsatsen är det som jag tycker speglar verkligheten.

Låt oss kämpa mot det verkliga problemet. Uppköparna. Inte allemansrätten.

2011-07-31T17:09:00.003+01:00

Köp av Tuolluvaara med abrovinklar!

Under årens lopp som leverantör åt åkeriföretag och bilar och bussar över hela länet, kröp vi allt närmare de riktigt stora bjässarna på marknaden. De riktigt stora köparna eller om man så vill, de riktigt stora förbrukarna. En sådan som vi redan inlett samarbete med, var ju det samarbete vi fått med SCA.

En sådan förbrukare var ju onekligen LKAB som med sina jättemaskiner var en mycket stor sådan potential.

LKAB hade egna maskiner till en del, men det stora flertalet lastmaskiner och stora truckar ägdes av utomstående inlejda åkerier och företag. Trots detta var LKAB i sig själva stora enär de också förbrukade olja för sprängmedelstillverkning och till uppvärmning och till allt annat. Man köpte in produkter via offert upphandlingar under året. Att ta sig in i sådana här stora företag är ingen lek. De handlar alltid efter principen att man vet vad man har , men inte vad man får.

Man har tillsammans med en gammal leverantör upprättat en stor tillförsikt i hur hantering och alla saker ska löpa. De anställda har fått reda på hur saker ska löpa och lärt sig hanteringen med den gamla leverantören.

Så småningom, lär sig de som ska offerera en sådan kund att det inte gagnar särskilt mycket till att offerera den kunden. Man lägger inte ner särskilt stor möda på att hitta lösningar som kunden skulle kunna ha nytta av. Varför ge tips till den gamla leverantören om vad man tror skulle gagna kunden.

Så är läget nu, och så var läget då. Inga ändringar helst på rutinerna, det är enklast.

I sådana lägen vet man inte riktigt hur man ska tackla saken. Jag hade i några omgångar offererat LKAB tidigare. Som vanligt till ingen nytta.

Det gjorde att jag bestämde mig för att antingen verkligen helhjärtat satsa på att försöka sälja till bolaget.

Därför tog jag reda på så mycket som möjligt om bolaget och hur nuvarande leverantör hade sitt koncept upplagt.

Utifrån detta tänkte jag mig in i, hur jag om jag ägde bolaget själv skulle vilja ha det. Vilka funktioner jag skulle kunna förbättra osv.

LKAB hade fått en ny inköpsdirektör som hette Tarmo Salonen.

Jag hade talat med honom om min syn på upphandlingarna. Att det var i stort sett omöjligt att ge dem en offert eftersom det ställde till besvär att ändra på vem som levererade. Det innebär då, säger Tarmo, att vi får inte in bra och låga offerter.

Alldeles riktigt, svarade jag. Vi anstränger oss inte alls, eftersom vi vet hur Ni gör urvalet av leverantörer. Ni tar den gamla. Skulle vi ge Er en något bättre offert än den gamla leverantören så talar Ni om det för honom på ett eller annat sätt. Ex vis med att säga att det vore kanske möjligt att fortsätta samarbetet om de prutade med ett visst antal kronor.

Det är inte sant säger Tarmo.

Vi tar den som har lägsta offerten. Förutsatt att det gäller åtminstone någon krona på årsbasis.

Kan jag få Ditt hedersord på, att Du handlar på det viset, så ska jag försöka ge Dig ett bra pris. Om jag då gör det, kommer Du då åtminstone att lova mig att prata med mig om hur jag skulle kunna klara av mitt åtagande. Även om Du efter ett sådant resonemang finner att Du ska göra upp med den gamla leverantören.

Man kan ju inte på detta resonemangs stadium begära att Du ska ta lägsta pris. Du måste ju lägga in de bedömningar som Du vill innan Du fattar beslutet.

Detta lovade Tarmo och jag åkte hem för att begrunda vad som i mitt fall skulle kunna vara det optimala sättet för att sälja åt LKAB.

Jag lämnade in mitt anbud. Det innehöll en mängd nya sätt att se på en leverantör. Vi gav honom möjlighet till kontroll över vad såväl hans egna fordon tankade som vad de inlejda åkarna förbrukade. Det förutsagt att de handlade över ett speciellt konto som skapades enbart för LKAB.

Vi kunde efter förhandlingar ro hem affären. Vi var leverantörer åt Norrbottens största förbrukare.

Det fanns vissa kriterier för affären. Det första var att vi levererade en mer lågsvavlig produkt än våras konkurrenter. Det andra att den hade en väldigt låg stelningspunkt. I norra Sverige händer det att det blir köldknäppar ner till bårtåt 40 grader kallt. Å då gäller det att ha bränsle i fordonen som klarar detta.

Vi påbörjade leveranserna och det fungerade bra för oss. Jag träffade ganska ofta Tarmo i Kiruna och blev snart en väl sedd figur i deras matsal. Presenterades för direktionen i övrigt och hade förtroliga samtal med både den ena och den andra.

I ett av samtalen med dåvarande verkställande Direktören Viking Sjöstrand kom vi in på golf. Jag var ju redan förlorad till sporten genom introduktion som Lennart Enström vid SCA hade gett mig.

Viking var nybörjare. Han nötte mest Driving Ranchen i ivriga försök att bli bättre omtalade han.

Nåväl vi fortsatte vårt uppdrag. Allt eftersom tiden gick, kände jag att förtroendet för oss växte från vår kunds sida. Vi kunde samtala om många saker vid våra uppföljande möten. Det var inte bara volymer leveranser och pris. Vi hade också påbörjat leveranser till LKAB:s sprängmedelsfabrik. Tidigare köpte man sprängmedel i fast form men ny metod var att göra det med flytande sprängmedel.

Det gjorde att LKAB började producera detta i en egen fabrik. Till detta skulle vi också leverera varor. En av ingredienserna i denna tillverkning var eldningsolja. Jag har medvetet inte berättat om detta förrän efter katastrofen i Norge, juli 2011. Nu vet alla genom radio och Tv att man kan tillverka sprängmedel där eldningsolja ingår.

Fabriken var byggd på baksidan av Kirunavara för att eliminera möjligheter till katastrof om något tokigt skulle hända.

Allt flöt på lugnt och stilla.

Vid denna tidpunkt var nuvarande verkställande direktören för LKAB Lars Erik Aaro, chef på ett dagbrott vid sidan av stora Kirunagruvan ( Viskaria) . Träffade honom också under denna tid.

Så vid ett besök jag avlade till Tarmo, säger han. Tage, jag har blivit Vd för ett bolag som skall bort från vår verksamhet. Jag är vd för den gamla gruvan vi har i Tuolluvaara.

Jaha och vad säger det mig?

Jo, min uppgift är ingen annan än att bolaget och allt vad därtill hörer, ska bort. Säljas.

Ja ha, sa jag och vad har jag med det att göra.

Kan Di inte tänka Dig att köpa allt vad vi har i Tuolluvaara.

Allt skall bort. Det enda som är bortlovat är verkstäderna som finns inne på själva gruvområdet. Det ska kommunen ha. Vi har lovat kommunalrådet Pettersson att de ska i princip få det. Tror att de kan ha det som anläggningar för någon form av skolverksamhet.

Men själva samhället Tuolluvaara vill och ska vi sölja. Kommunen är inte intresserat av att ge något för det. Ej heller att äga det.

Ta min bil och åk och titta på det hela.

Ja, men invände jag, inte har jag någon ambition att äga det.

Åk nu och titta.

Jag tog hans bil och körde till Tuolluvaara och tittade. Ett helt samhälle. Med kyrka hyreshus vägar elektricitet medborgarhus Butik. Av detta skulle LKAB sälja, tillhopa 17 hyreshus större och mindre.

Jag åkte tillbaka till Tarmo. Vid Lunchen frågar jag varför han vill göra mig intresserad.

Vi har pratat en del och jag hör ju att Du har en hel del idéer om många andra saker. Varför inte försöka få några idéer om detta?

Dessutom har vi fått in en offert på objekten av en som vi inte skulle vilja sälja till. Jag tror varken att kommunen eller LKAB:s styrelse godkänner honom som köpare.

Åk hem och fundera och ge mig gärna ett bud.

Jag åkte hem. I huvudet började det surra av idéer omkring objektet. Jag funderade i riktning mot någon form av hotell och upplevelse centrum.

Pratade med hustrun som kanske inte precis tände på alla sylindrar för ett köp.

Jag hade inga pengar att köpa för vilket var det största problemet. Dessutom ingen större kunskap om att driva hotell. Ingen kunskap är ännu rättare.

Jag drack emellertid alltid kaffe på Ekbergs när jag kom hemma.

Där träffade jag alla som var med i Estradgänget. Däribland även Clifford Söderberg. Jag började prata med honom om projektet och efter en stund så föreslog jag delägarskap. Ett delägarskap på 50-50. Han accepterade det hela och nu satte vi igång grubblerierna tillsammans.

Vi fastnade för att på något sätt använda hyreshusen som låg närmast skogen som hotell. Mellan husen skulle vi bygga tuber av glas i vilka man kunde gå mellan husen och till en Jättelik lappkåta. Det var receptionen. Man skulle gå mellan husen i dessa tuber en trappa upp. Det skulle vara luft och plats för bilar och skotrar att kunna köra under. Tänk Er att unna gå i dessa tuber när det stormar och snöar. När det är trettiofem grader minus. Bara det en upplevelse.

Eftersom jag varit runt i Kiruna och Kebnekaise fjällen med många grupper av turister visste jag att den ultima upplevelsen var att träffa samer och deras renar, så skulle vi göra upp med någon same eller sameby att hålla renarna, i vart fall en del renar samlade inte så långt från hotellet.

Clifford var ju en slipad hotellman vilket gjorde planeringen så långt enkel.

Jag skrev ihop en offert som Clifford var en aning skeptisk till. Saken var den, att eftersom jag visste att LKAB inte var särskilt roade att sälja åt någon bara för att riva eller kanske endast slutförvalta gamla hyreshus, så skulle vi skriva en offert utifrån att vi ville betala för Tuolluvaara stegvis och dessutom bygga upp någonting. Det betydde att vi la upp betalningen på fem år. Då skulle objektet vara fullt betalt. Dessutom med en riskpremie för LKAB ifall projektet inte var lönsamt efter denna tid efterskänka sista, men också största delen av köpeskillingen.

Jag for upp med offerten till Tarmo och berättade vad vi tänkte göra med Tuolluvaara området. Vad som skulle byggas och hur.

Efter en dryg vecka fick vi svar på offerten där man accepterade våra villkor.

Vi skrev köpeavtal med LKAB och fick löftet att sätta igång med projektet.

Någon dag senare på Ekbergs konditori bestämde vi oss för att åka upp med en arkitekt för att se stället på plats och sätta igång med ritningsarbetet.

Clifford hade ett eget flygplan med pontoner så vi bestämde oss för att flyga upp och titta på området uppifrån. Innan vi åkte gjorde vi om tanken till att ta flygklubbens plan en Piper Cub som kunde starta och landa på marken. Detta för att kunna landa på fältet i Kiruna och stiga ur för att okulärbesiktiga området. Tog med Arkitekten Heiko Becker-Sassenhof från Piteå. Han var känd för inspirerande arbeten på många platser i Norra Sverige.

Vi flög runt och tittade. Landade och tittade. Becker ritade skisser och fotograferade under tiden. Vi berättade för honom såväl under flygturen som där vi gick runt våra tankar kring Hotellet.

Väl hemma igen så kom arkitekten tillbaka med översiktliga ritningar över område och byggnader. Mycket skulle göras om. Husen som skulle tas i anspråk för Hotellbygget hade ju ett antal hyresgäster som måste flyttas på. Reparationer och ombyggnader till ett flott hotell med många rum och stor äventyrsdel.

I ärendet träffade jag nu kommunen för att försäkra mig om att de inte skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten. Att de inte skulle vara emot projektet osv. Den jag träffade var kommunalrådet Pettersson som jag bjöd på lunch en dag på Ferrum hotells restaurang. Han var inte överdrivet positiv eftersom han satt i Folkets hus styrelse och folkets hus var i högsta grad intressenter i Ferrum Hotell på den tiden. Han kunde dock inte, för skams skull, tycka annat än att ur Kiruna synpunkt så skulle det nog vara positivt.

Han lovade att Kiruna kommun inte skulle lägga hinder i form av användande av den kommunala förköpsrätten. I första hand därför att han inte ville lägga pengar på Tuolluvaara. Vad som skulle hända om kommunen köpte in området var, att allt skulle rivas. Skälet till detta var att Kiruna hade ett stort överskott av lägenheter. Kommunen hade byggt massor med hus butiker och små affärscentra på myrmarken något närmare gruvan som man ville att Tuolluvaaraborna skulle flytta till. Det ville dock inte dessa, De ville bo kvar i sin stadsdel och definitivt inte flytta. Byggde man nu Hotell på platsen så fick han ju gratishjälp med att få iväg Tuolluvaaraborna.

Men som sagt, inte var han överdrivet positiv.

Hotellet skulle heta Sameland.

Ett fantastiskt mjukt och fint namn. Bara namnet gav associationer om vad som kunde vänta någon som bokade in sig på detta hotell.

Husens värmesystem var anpassade till en ägare som hade bra med pengar. Alla hus hade egna ålderdomliga pannor. Vi satte igång jobbet med att sammanföra hela stadsdelens värmebehov till en gemensam panncentral. Begärde in offerter på material och jobb.

LKAB kasserade inte in hyrorna själva. Man hade i stället lagt ut detta på ett stockholmsföretag som om jag inte minns fel hette något med Statens järnvägars fastighetsförvaltning. Eller möjligen postens fastighetsförvaltning. Något statligt var det. LKAB trodde inte att det skulle möta något hinder att de skulle kunna fortsätta med detta under en tid.

Jag bokade tid med dem och skrev ett avtal om att de under en övergångsperiod skulle hjälpa oss med att ta in hyrorna.

Husen skulle även utvändigt få ett något annat stuk. Vi Clifford och jag hade spånat om att vi skulle förse alla fasaderna med samiska tecken eller bilder. För att möjliggöra detta och för att få bättre grepp om vad det skulle innebära i form och färg så åkte jag upp för att träffa en av den samiska kulturens bästa slöjdare Tore Sunna. Jag träffade honom i hans verkstad som var belägen på vägen upp till Nikkaluokta. Han var ingen som pratade mycket men efter ett tag så hade han lovat att komma med förslag på hur det skulle kunna se ut.

Jag bad honom även titta på hur man möjligen skulle kunna införa samiska tecken eller bilder på andra föremål än husfasaderna.

Ja, det kändes nu som att vi verkligen var igång med saken.

Nu gällde det att få någon att hålla i det samiska utanför hotellet. Visserligen hade vi våra Dubier om, att ta med Järva Per i denna delen. Men vi kunde väl i alla fall tala med honom. Järva Per är ju en stor berömd vildmarksman uppe i Kiruna. Han hade vid många tillfällen när jag for runt i dessa trakter varit med och både fiskat och jagat med mig och gäster jag haft med mig. Han var egentligen renskötare men hade under senare tid haft upplevelser på sidan om. Förmodligen understödd av den störste upplevelsemannen i Norra Sverige Ebbe Vikberg. Nåväl han svarade att han kunde medverka men att han inte hade resurser till att inköpa och hålla en renhjord. Även om den begränsades till ett hundratal djur. Men ville gärna vara med ifall vi skulle göra utflykter på de marker han var van att finnas i. För oss utmärkt. Vi kunde locka människor med att få vara tillsammans med denne man med ett sådant namn. Det var bra. Sedermera har väl kanske visat sig att alla turer som Järva Per gjorde inte var alldeles bra.

Marknadsföringen var det nu bäst att sätta igång med. Ett objekt som ska dra till sig hela väldens intresse måste givetvis ha en bra Pr maskin.

Vi tog fram material över hur saker skulle se ut och hur det skulle te sig när vi verkligen sparkade igång. Ett av de saker vi ville ta reda på var SAS intresse i saken. Jag bokade sammanträffande med SAS Brommesson som Då var direktör för inrikes flyg i Sverige. Han liksom övriga hade då sitt kontor på Bromma Flygplats. Väl ditkommen så visade jag hotell och begivenheter runt hotell och förklarade våra tankar för honom. Han bad om en minuts paus och försvann från min dragning. Efter en minut kom han tillbaka med Den store hövdingen Jan Carlsson. Jag tänkte, sade Brommesson att Janne vill lyssna på den föredragning Du håller på med.

Jag förklarade nu att vi satsade på att vi skulle bli en av de fem sex bästa äventyrsplatserna i Världen.

För att bli det så måste vi sprida ringarna över densamma. Vi behöver Er hjälp med det förklarade jag. De bägge representanterna för SAS tyckte att det hela var en idé helt i även deras företags anda och lovade på stående fot att på allt sätt stödja detsamma. Vid invigningen vill vi bjuda de allra viktigaste personer som finns som vi tror kan ge oss och därmed även Er Pr framgent.

Jag fick svaret att vart helst i världen vi ville bjuda in personer av detta skäl skulle SAS gratis flyga dem upp till oss.

För oss är givetvis ett nytt hotell och flygburna turister det som vi verkligen jobbar för förklarade de.

Hem till Clifford som mera var bekymrad för vem som skulle kunna driva detta projekt på plats.

Han hade emellertid ett namn som han trodde skulle vara det bästa.

Han hette Yngve Bergqvist. Han hade startat en verksamhet i Jukkasjärvi där han har byggt ett hotell på isen på vintern. Visserligen har han ett värdshus på land, men nog skulle väl detta kunna vara ett objekt som han skulle kunna håll i och som kan bli större än något hotell som flyter bort varje år.

Jag höll med.

Vi åkte upp och bestämde träff med honom på flugplatsen i Kiruna. Åt lunch tillsammans med honom och förklarade vad var ute efter. Vi vill att Du blir vår Chef för detta projekt.

Yngve lovade oss att tänka på saken. Det var ju än ingen stor brådska. Yngve berättade om vad han hade tänkt göra med Ishotellet framöver. Långt ifrån den stora verksamhet de i dag har, men ändå. Vi fascinerades över Yngves tro på sitt isprojekt och kände oss ganska nöjda över att ha träffat honom.

Tidningen hade nu fått tag på våra planer och skrev på stort uppslagen förstasidesplats om Hotellet och idéerna. Vi såg väl inget större fel i detta även om det nog hade gagnat oss att det ännu inte talades allt för mycket om saken. Men nu var det i alla fall ute.

Under veckan hade tv det på nyheterna.

Samtidigt hade de lokala restauratörerna och hotellägarna nu fått vatten på sin kvarn. Konkurrenter det var inte bra. Man samlade sig i största hemlighet till ett protestmöte i Kiruna för att försöka hindra en sådan etablering. Den skulle ju ta kol på dem alla var devisen. För att ytterligare utöva påtryckningar fick man, med att ge samerna en snedvriden uppfattning om objektet, dem att författa en protestskrivelse till LKAB.

Vi hade ju hunnit långt i våra förberedelser med LKAB:s välsignelse och vårt köpeavtal. Det fanns en passus i det köpeavtalet som sa Avtalet gäller förutsatt styrelsens godkännande.

Viking Sjöstrand eller Tarmo Salonen hade inte ens drömt om att styrelsen skulle ha några synpunkter på detta som skulle kunna vara negativa. Men skrivelsen hade sänts även till Landshövdingen och till andra i LKAB:s styrelse. Därav följde att det inte gick att negligera. För LKAB är samerna en part de absolut inte vill komma på kant med. Det skulle störa dem alldeles för mycket. På LKAB arbetar alltid någon som är Samernas företrädare. Han hade inte hittills haft något negativt, men fick det helt plötsligt.

Genom Tv fick vi på kvällen när styrelsen hade styrelsemöte veta att man dragit tillbaka köpeavtalet och skulle låta Pettersson på kommunen lösa in saken som Kommunal förköpsrätt.

Så mycket var hans löfte värt.

Vi var ju av naturliga skäl tvungna att avsluta saken och lägga den till handlingarna.

I efterhand kunde sägas att vi naturligtvis hade kunnat begära ersättning för det brutna avtalet. Även fast det stod förutsatt styrelsens godkännande. Man kan inte släppa ett köp så långt som de hade gjort utan att ersätta oss för kostnader vi haft.

Vi gjorde inget åt saken, Jag hade ju leveranserna åt bolaget, vilket var kanske det tyngsta skälet till att inget göra. Hur skulle våra relationer blivit om vi stämt dem. Nej det var inget alternativ.

Någon dag senare säger Tarmo till mig. Tage, som plåster på såren så får Ni köpa ungkarlshotellet som vi har i Centrala Kiruna. Åk och titta.

Jag gjorde det. Blev erbjuden att köpa för en mycket rimlig summa.

Nu var emellertid mitt sinne inte inställt på något mera projekt i Kiruna varför jag vänligt tackade nej. Men det var faktiskt en fin schest av bolaget.

Tarmo Hade nu sagt till mig att han sagt upp sig. Han skulle börja som VD på rymdbolaget i Kiruna. En ny inköpsdirektör skulle komma till Kiruna. Hans namn var Bengt Wester.

Viking som Nu börjat bli en golfvän och duktig golfare efter många hinkar på träningsfält och på golfrundor. Han var mycket intresserad av golf. Tillsammans med mina vänner Lennart Enström och min tidigare chef Folke Burstrand åkte vi ett antal år och gånger på olika platser och spelade golf.

Jag vet inte om slutet var gott och därmed var väl allt bra. Ibland tänker jag på, alla de idéer som gått till spillo under åren. Det hotell som vi hade skissat och påbörjat hade i dag med rätt ledning kunnat tillsammans med Ishotellet vara ett av Sveriges allra största publikdragare.

Men samma sak hade väl kunna sägas om många andra av idéerna som man haft under åren.

Ofta är politikerna inblandade i det som trögar till saker. Kanske på gott eller ont. Jag vet inte!

Under mellantiden fortsatte vi som leverantörer på bränsle i oförminskad takt. V levererade som tidigare sagts till Sprängmedelsfabriken en kvalité som vi tvingades importera från ryssarna. Den var inte lika ren från svavel som vår ordinarie diesel. Men eftersom de prompt vill ha denna produkt så levererade vi den. Så tänkte jag att det är ju faktiskt billigare och för den delen hälsosammare för gubbarna som ska arbeta i gruvan att vi levererar från vår ordinarie diesel. Vi gjord så. Efter några dar , en fredag, ringer Bengt Wester som nu hade börjat sitt jobb och säger. Tage, sätt dig omedelbart på flyget upp till Kiruna. Du har precis en timma på Dig för att hinna ta flyget hit. Gruvan står stilla på grund av att Du levererat ett bränsle till sprängmedelsfabriken som inte är tillräckligt utprovat. Det kostar miljoner per dag att gruvan står. Sitter Du inte på planet när vi hämtar Dig om två timmar på flygplatsen Kiruna gör vi bolaget ansvariga för stilleståndet. En lam protest undslapp mig att jag endast gjort det av välvilja och dessutom var det säkert att det fanns någon plats på flyget?

Som sagt, det får Du ordna. Du ska finnas med.

Jag slängde mig i bilen och åkte till flygplatsen.

Jag hämtades och skjutsades till LKAB:s kontoret där jag åkte upp till konferensavdelningen. Kom in i rummet och här sitter det åtminstone tjugo människor. Allt ifrån laboratoriet gruvfogdar fackliga företrädare en hel hop till företagsledning.

Man hade sprängt i gruva under natten som vanligt. När gubbarna skulle börja sitt arbete med att ta reda på malmen så luktade det inte som vanligt i gruvan.

Gubbarna insåg att något var galet. Normalt skulle det lukta diesel men nu luktade det ingenting. Man protesterade hej villt över tilltaget. Jag kunde bara förklara att jag hade gjort en lapsus som inte gått vägen över deras labb, som kunnat se kanske, om det var bättre att arbeta med denna produkt.

Jag fick dem att gå tillbaka till arbetet. Men en aning svettig kände jag mig. Det gjorde nog även Bengt Wester. Vi fick börja om med den sämre kvalitén. Så småningom kunde dock Bengt få dem på bättre tankar via sitt labb.

Ja så det kan bli.

2011-07-19T20:41:00.001+01:00

Fiske!

Fiske och bosättningar södra skärgården.

Fisket i den södra skärgården Piteå var oftast förlagd till de platser och de grynnor man kände till och som var bra i första hand för skötfiske. Sköt använde man för att fiska strömming. Det var också den fisk som man hade det största ekonomiska utbytet av. Visserligen var laxfiske också en bra inkomstkälla. Men den var i första hand förlagd till älvmynningarna.

I södra skärgården var fisket förlagt i första hand till Rönnskär. På ön finns ett kapell som byggdes 1771 för de fiskare som hade hus i fiskeläget. 1821 blev Pite - Rönnskär en lotsstation, och 1849 byggdes en lotsstuga på ön. Det finns ett 30-tal fritidshus på ön, vilka tidigare var bostäder för fiskare och deras familjer under fiskesäsongen.

Man kan anta att fisket hade funnits och bedrivits på denna plats långt tidigare. Det kan man sluta sig av, att på ön Näsgrundet finns ett par tomtningar som visar att fiskare gått i land och gjort sig viloplatser på läsidan av grundet. En tomtning är inget annat knepigt än att man röjt undan lite sten och lagt upp på sidorna för att få en jämn plats att lägga sig ner på. Gärna med en större sten vid huvudändan. Här la man ut sina oftast sälskinn eller för all del även skinnav älgar eller andra så kallade fällar man hade sytt. På stenen vid huvudsidan kunde man för att skydda sig vid otjänlig väderlek lägga ut ett par slanor som man la ris eller skinn över för att skudda sig mot exvis regn.

På så sätt kunde man ligga och titta på sina garn och vänta på att fisken skulle gå till. I kallare årstider kunde dessutom en liten brasa värma skönt.

När man tittade ut över sköt-gynnorna så fanns det saker som angav ifall man fick fisk eller inte. Ifall det flög trutar över garnen och gjorde utfall mot näten så visste man att de såg fisk. Då var endast att avvakta rätt tid fört att ta upp näten.

Det var långt att segla eller ro ut till fiskeplatserna så man seglade ut på eftermiddagarna medan det ännu blåste sjöbris. Sen väntade man på rätt tid för att lägga ut näten. Det skedde vanligtvis vi femtiden ungefär. Fick man dåligt med fisk, så kunde det hända att man struntade i att åka hem. Man tog i land näten och hängde upp dem i speciella gistvallar som man gjorde av en träd av mindre tjocklek och som man borrade in träpluggar i, för att där kroka fast och spänna ut skötarna för torkning. Sådana gistvallar fanns också vid tiden för när tomtningarna gjordes.

Utanför Rönnskär fanns de bästa skötgrynnorna i södra skärgården.

Här började man bygga upp fiskestugor av enkelt snitt. Till att börja med för att skydda sig för vädret. Rönnskär ligger längst ut i kustbandet och är givetvis därför väldigt väder utsatt. Man byggde emellertid dessa fiskestugor så, att man hade sängplatser för såväl fiskare som fiskedrängar.

Så småningom la man till ett utrymme för eldstad och la till utrymmen för längre vistelse ute på ön. Fisken seglades efter fångst in till Piteå där den var till avsalu. Mycket saltades på plats och på många ställen la man in surströmming. När fler fiskare började etablera sig på Pite Rönnskär, så blev det så småningom trångt på de bästa fiskeställens.

Man gjorde sig då en egen ordningsstadga som alla fick lov att rätta sig efter. Problemet var, att för att man skulle kunna hinna sätta på den bästa platsen på grynnorna så åkte fiskarna ut allt tidigare på dagen. Allt för att hinna lägga ut före de andra. Det innebar att alla tvingades till att ge sig iväg så fort den första stäven styrde ut från sin båtplats.

Det blev mer och mer irritation över detta. Man började tala illa om varandra och en viss osämja uppstod. Det var då man hade möte på ön och gjorde sig en egen ordningsstadga. Man ritade upp grunden och satte på kartan ut skötsättningar som fanns på de olika grunden. De var i första hand två grynnor man fiskade på. Fanns det fyra skötsättningar på ett grund, så märkte man på kartan ut dem med a-b-c-d. Man bestämde att ingen fick lägga ut sin båt från land för att ro ut till fiskeplatsen före kl 16:00. Hade man den ena dagen haft fiskeplats a, så hade man nästa dag en annan plats. Allt enligt en turordningsregel.

Allt detta hade till sin uppgift att göra livet drägligare på skäret. Nu kunde man utan att vara osäker på om man skulle hinna få en bra skötsättning under dagen ägna sig åt att i lugn och ro laga nät eller bo nya nät. Eller tala med varandra om allehanda saker.

Ordningsstadgan fungerade i många andra stycken också.

Men när allt ser bra ut så kommer problemen.

Mellan Näsgrundet och Rönnskär finns två små grund som heter Krabbgrunden. På stora Krabbgrundet finns det lämningar från två husgrunder. Kanske tre ifall det nu inte var ett uthus. De som har bott här hette Lundström och var egentligen fiskare på Stenskär. Men det visade sig att Rönnskärsfiskarna fick mera fisk, varför fam. Lundström helt enkelt monterade ner sitt hus på Stenskär för att med fiske hus och familj flytta till Rönnskär.

Väl på Rönnskär blev de mottagna redan nere vid hamnen och bortmotade från ön. Här vill vi inte ha någon fler fiskare var Rönnskärsbornas ståndpunkt. Försvinn härifrån utan att nudda marken på ön var deras budskap.

Nu voro goda råd dyra. Familjen Lundström eller rättare sagt familjerna Lundström vände blickarna mot närmaste möjliga land vilket var Krabbgrundet och där gick man iland och byggde upp hus och därmed slapp inte Rönnskärsfiskarna dem. De fiskade och försökte salta och hålla igång så mycket som möjligt. Fisket var emellertid inte särskilt bra. Man fiskade i två säsonger eller år. Ett annat problem förutom att fisket inte gick bra var, att man var ju alldeles för ensam på Krabbgrundet. Livet blev fruktansvärt enahanda för i första hand familjen men också för fiskarna. Annat var det på Stenskär det visste man. Så vad gör man?

De rev sina hus och for tillbaka på stenskär.

Nu ville emellertid inte Stenskärsfiskarna ha tillbaka dem. De stod liksom de gjorde på Rönnskär och motade bort dem när de försökte ta land.

Nu for Lundströms in till Piteå och skaffade hjälp för att få komma tillbaka. Med sig ut hade Lundströms nu såväl landsfiskal som Lantmätare. De gick i land och stakade ut den tomt som ättlingarna i rakt nedstigande led fortfarande än i dag har. Förmodligen de enda på Stenskär som har en ut styckad tomt.

Men nya problem dyker upp.

Det hade kommit en ny fiskarfamilj till ön. Han brydde sig inte om ordningsstadgan. Han hävdade att havet var fritt och vägrade böja sig för de larviga regler som hade skapats av fiskarna på ön. Han åkte ut långt före de andra och la sina nät var helst han behagade. Höll sig inte ens till de skötsättningar som man hade skissat på kartan. Han kunde lägga sina nät så, att nästan ingen annan fick plats på grynnan.

En skötsättning är under året olika. Vid tiden för strömmingens lek och på sommaren, så lägger man en krona. En krona är ett sköt som stängnät, och där detta nät slutar, gör man en öppning på ca ett par meter och lägger nästa nät i en rund ring som slutar på andra sidan ungefär två meter. På så sätt går fisken efter stängnätet och när den sen tror att den kan vika eller att nätet är slut fångas den i den runda kronan. Den hittar inte ut.

På hösten och på våren är fisken i djupare vatten och då lägger man ut näten med en krok längst ut.

Fiskarna sa ifrån till den nye fiskaren att han inte fick göra på detta sätt. Han fortsatte emellertid som tidigare. Det blev mer och mer infekterat på ön. Man började hota och sätta åt honom och hans familj allt mer och mer. Det hjälpte dock inte varför man fick gå till handgemäng och köra bort såväl barn som hustru och fiskare från ön.

Fiskaren var emellertid en envis man. Han for från ön med sin båt och sitt pick och pack. Rodde eller seglade in till näsgrundet som låg en bra bit innanför men ändå så, att han skulle kunna fiska på de gamla vattnen. Dock inte utan väsentligt större ansträngning. Det var åtskillig tid mer som åtgick för att ta sig såväl dit som hem. Han gick iland på Näsgrundets landsida där fiskarna tidigare haft sina tomtningar och hade lagat till så att det gick att komma iland. Gick över den lilla ön och bestämde sig för att bygga en fiskesuga på ön. För att ha utsikt över vad man företog sig ut mot fiskeplatserna vid Rönnskär, så byggde han på utsidan av ön. Han kunde nu använda de gistvallar som sedan tidigare fanns på ön och som var placerade så, att han med båten kom rätt nära dessa och slapp bära skötarna så lång väg.

Huset uppfördes och grannarna på Rönnskär svor ve och förbannelse över hans tilltag. Man försökte med såväl hugg som slag att få honom att ta reson.

Han skrattade åt dem. En dag så for hela Rönnskärs fiskargäng till honom och gav honom ett ultimatum att han skulle rätta sig efter deras ordningsstadga. Han hade emellertid förstått att något sådant skulle komma så han barrikaderade sig i stugan. Med påkar och annat så gick man lös på hans hus utan att för den skull göra dem personligt illa. Talade om att skulle det inte upphöra så skulle de komma att bränna hans hus. Gärna med kärring barn och allt.

Han utgick från att de knappast ändå skulle göra detta. Så han fortsatte att fiska på sitt sätt.

Det hade emellertid hunnit bli senhöst och isarna började lägga. Människorna på Rönnskär hade dragit därifrån. Fjärdarna frös till och problemet var att han hade ingenstans att ta vägen med sin familj. Han fick lov att bo kvar. Fjärdarna öppnade sig av att det blev högt vatten. Isen som nu hade legat rätt långt utanför Rönnskär öppnades av sjögång och hårt väder. Ismassorna tryckte på utanför hans stuga på Näsgrundet. Isstycken sköts upp på land Nästa isstycke ovanpå det förra. Närmade sig stugan. Började trycka på ytterväggarna och snart nog trycktes stugan bort och smulades sönder under ismassorna.

Han och hans familj räddade sig i sista stund till nordvästra sidan av grundet. Det var kallt och förskräckligt när han dock i lä av ön kunde få sin båt i skön med familjen med sig och lämnade ön.

De klarade livhanken men kom aldrig mer tillbaka för att fiska.

Fiskarna på Rönnskär hade utan att de behövde göra något mer blivit av med honom. På skäret återgick livet till att skvallra om varandra och många andra saker fans det nu att träta om.

Näsgrundet tappade sina enda invånare. Krabbgrundet likaså.

Näsgrundet hade tidigare varit med om fartygsförlisningar när skepp destinerade till Piteå seglade galet och hamnade på det långa rev som går ut från grundet i sydöstlig riktning.

Här hade fartyg som man vet redan på femtonhundratalet gått i kvav. Räddat sig på Näsgrundet för att sedan av fiskare räddats i land. Ett sådant skepp var för övrigt den omskrivna Tyska skutan Virginia Wolf. Sedermera bärgad och uppdragen på slip nere vid Buberget. Förkortat men restaurerat och omdöpt till Stormvind.

På ön finns spår efter säljägare som dragit sina båtar antingen upp på ön utifrån eller från insidan.

Den gamla stugsättningen som fiskaren hade håller nu på att rekonstrueras och allt efter tid och annat , kommer den så småningom tillbaka. Landhöjningen har gjort att platsen där stugan stod förhoppningsvis kommer att klara sig. Men, för några år sedan stod jag och Konstnären Sture Berglund och Åklagare Lars Widman här ute på de mäktiga isvallarna. De var åtminstone fem meter höga vallar vid detta tillfälle. Nu finns det ett antal träd som vuxit upp och därmed ger ett visst merskydd. Mot hav och is finns dock inget som kan skyddas. Så osvuret är bäst. Sture skissade på plats vädret, med de svarta åskmolnen som kontrasterade Rönnskärs fyr, sett från vallarna. På morgonen efter vi varit där, kom Sture med en akvarell utifrån denna skiss som han gav mig. Jag for ut på holmen och från en murken björk, gjorde jag en ram.

Tavlan hänger nu i den lilla stugan vid Burdegersjön som ett minne från detta besök. Den ska givetvis återbördas ifall vi någonsin får ett tak på stället.

I min vision av planen över den mark som Jag och mina barn har över Jävrebodarna fanns rekonstruktionen av denna stuga med. Den skulle tjäna sådana konstnärer som ville åka dit någon dag för att känna den kustnära inspirationen trycka på.

Kanske blir den så småningom klar och att Sture må bli den förste att använda den.

Rönnskär var en plats först uppbyggd för fiske. Sedan kom epoken med fyren och dessutom att det var lotsstation. Rönnskärsborna kunde leva ett bra liv där ute. Folk som kom till Rönnskär var inte på denna tid särskilt väl sedda. De såg helst att de fick vara i fred. Lotsar och sjöfolk försåg dem med cigaretter och sprit. Fisk hade de och man åkte in med fisk till Piteå och Kåge och kunde då inhandla eller byta till sig andra varor. När den Lotserliga eran var över, insåg Rönnskärsborna att det var bra med att det kom dit folk. Lite hjälp kunde man på det sättet få till att hålla fyren i skick så att den inte rostar bort. I dag kan man säga att det är alldeles tvärs emot tidigare. Rönnskärs obefintliga fiskeinvånare är så väldigt trevliga och bjuder verkligen till för att visa sin ö från allra bästa sida. Hedervärt Rönnskärsbor!

Jag arbetade själv som pojke på Rönnskär. Då var jag bara fjorton år. Det var 1954 som Såg ägare och byggare Paul Höglund hade åtagit sig att renovera och bygga ut Barnmorskan Maja Hellgrens hus på skäret. Paul Byggde ju inte själv, utan han tog jobben på entreprenad och sedan lejde han in folk för att göra jobbet. Min Pappa jobbade också åt Paul. Han hade inte tid och jobbet brådskade. Paul lejde nu in Skomakare Lindberg för att göra jobbet. Han hade tid att gå ifrån sitt Skomakeri för att göra detta jobb. Han behövde emellertid någon som kunde hjälpa honom att hålla i ex vis masonitskivor som skulle upp på väggarna. Det dugde jag som pojk åtminstone till. Vi for ut och väl där, så blev det blåsigt värre. Masonitskivorna som vi hade tagit i land nere vid hamnen var omöjliga att bära upp. De första gick av i flera bitar. Vinden tog dem. Vi fick nu dra dem på två man så nära marken det gick att komma. Det var ändå ett elände. Stugan blev så småningom klar och vi kunde åka därifrån med väl förrättat ärende. Jag minns att vi hade det bra där. Fick god mat och även en del godis som barnmorskan hade köpt åt mig kanske i första hand.

Vitbok!

2011-05-05T21:01:00.003+01:00

Vitbok.

Härmed publicerar jag en vitbok om hur Svenska kyrkan lägger ner verksamheten i Fuengirola i Spanien.

Den 25e April.

Hösten 2010 så får vi som bor på kusten reda på att svenska kyrkan funderar på att lägga ner verksamheten i Fuengirola. Man har skickat ut en spanare som har fått sig tilldelat en arbetsuppgift att komma med förslag på, hur Skut (Svenska Kyrkan i Utlandet) ska kunna spara en massa miljoner.

Utredaren gör det lätt för sig. Han åker till en av de större utgifterna först. Det är Fuengirola. Där har man både prästfamilj och kantor och en del kökspersonal och någon diakon som från och till avlönas. Dessutom har man en präst som har nybörjat sin bana som präst. En stilig man som tillsammans med ett kyrkoråd styr och ställer. Han (utredaren) föreslår att eftersom besökarna blir färre och färre, så är det klokast att spara i Fuengirola. Där finns inte heller något civilt motstånd i trilskande präst eller kyrkoråd. Problemet kan ju möjligen bli, att nu ska ju kyrkan läggas ner och lojaliteter sätts på prov. Eftersom Kyrkoherden är stark så blir det som han säger. Han säger ”min chef är Stefan Bergmark på Skut” Han är anställd av skut, och tänker minsann inte lägga några hinder i vägen för nerläggningen. Han är ju samtidigt ledsen över att just ha fått jobbet och flyttat hit ner och så kommer beskedet om nerläggningen. Det kan vi alla förstå. Rent prästerligt så gör familjen ett bras jobb, men.

Han hade naturligtvis kunnat stå upp för att försvara sin församling och därmed framstått som kraftfull i församlingens ögon. Å andra sidan kan han ha tänkt att det är viktigt för min fortsatta karriär att jag håller mig väl med min chef och administrerar nerläggningen tyst och fint. I tidningar skrivs det inlagor från tidigare präster och andra som tycker att det är fruktansvärt illa.

Själv sitter jag och Margit på vår balkong ett par trappor ovanför den vackert blomstersmyckande verandan som är utanför kyrkan. Kommer växterna nu att försvinna? Ingen som vattnar? Ingen som vill ha kvar dem?

Många människor ser vi som går in genom kyrkportarna. En del i fina kostymer. Oftast Norrmän i så fall. De klär verkligen upp sig på helgerna när de går till kyrkan. En del andra smyger in där för att kanske få lite hjälp med sitt liv. Eller kanske för att få prata med någon över huvud taget. En del som gått ner sig i dåliga vanor. Vi har sett en hel del från vår balkong. Människor som fått ett bad, eller där personalen hjälpt dem med tvätt av skitiga, ja ibland väldigt skitiga kläder. Kyrkan behövs!

Nu ska den läggas ner.

Finns då inget motstånd mot dessa planer. På AHN har det samlats in namn som protesterar mot nerläggningen och det sätt som det hela sköts på. Rolf Johansson en företagare från Sverige driver frågorna där. Han får uppdraget av AHNs styrelse att för deras räkning bevaka vad som händer i lokalfrågan. Jag hör talas om detta och dessutom kommer jag i samspråk med en pensionerad präst här nere Olle Montelius som också tycker att det är illa.

Vi bildar nu en grupp för civilt motstånd mot övergreppet.

Efter någon dag skriver en man Alex Westin till mig och frågar om han får vara med i gruppen som nu har fått namnet Kyrkvärnet han är välkommen.

Nu börjar en massa möten hållas av gruppen där vi försöker hitta former för hur församlingen skulle kunna fortsätta med sin verksamhet.

Vi skriver brev till folk i Skut i Sverige. Montelius som har prästerliga kontakter tar dessa i anspråk. Alex har sina kontaktytor. Och brev tillställs all möjliga potentater om varför och om det inte går att ändra på.

Svaret är nej.

Lokalen skall säljas och församlingen läggas ner.

En herre vid namn Stefan Bergmark har fått ärendet i sin hand. Det är han som ska vara exekutor.

Den 16 April hålls en ordinarie kyrkstämma där församlingen är kallad. För att utesluta att så många nya ska komma in i kyrkan och kanske oroa på mötet har man bestämt i kyrkoråd att man inte tar in nya medlemmar. Givetvis var inte detta det krystade skälet för denna åtgärd. Den var att eftersom man ändå skulle lägga ner verksamheten vid årsskiftet till 2012 så var det ju en onödig utgift. Trot den som vill.

De motioner som lämnats in som ville ha en fortsättning på verksamheten på något sätt, avslogs en vecka före detta möte av Kyrkorådet. På kyrkostämman togs dessa motioner upp igen, och röstades enhälligt igenom. Genant så det förslår. Nu hade emellertid inte kyrkorådets ordförande tid längre, utan gick från mötet.

Prästen gick ut och in på mötet som var det någon sorts fars som utspelades. Ni vet sådana där, det öppnas och stängs dörrar och nya överraskningar ständigt dyker upp.

Mötet sa allvarligt ifrån att alla som ville bli medlemmar givetvis får bli det.

Dessutom valdes en kommitté som vid alla tillfällen som kyrkorådet samlas, ska gruppen också vara med. Allt i akt och mening att inga beslut ska tas som försvårar församlingen i ett övertagande av lokalerna. Dessutom bidra med en del kunnande just på affärssidan. De mjuka värdena kan kyrkorådet bra och behöver inte några pekpinnar för den verksamheten. För att vara säker på att jag inte missbedömt besittningsskyddet som jag berättade om på Kyrkostämman, så kontaktade jag advokat Norling . Han är verksam här nere i Fuengirola och hjälper just de svenska föreningarna med dessa frågor. Detta utan tanke på vad han ska få för pengar för detta. Det är en ganska smart ide, för ingen skulle kunna tänka tanken om advokat här nere utan att tänka Norling.

Nåväl han gav svaret att flyttar vi inte godvilligt tar det några år innan man får ut oss ur lokalen.

Det är ju trots allt så, att skut endast köpt rålokalen en gång i tiden. Sen har medlemmarna offrat stora resurser ibland annat utensilier, inredning och arbete. Det må vi kanske prata om, så vi vet vad det kan värderas till. Vad vårt krav till Skut bör vara. Skiljer det sig särskilt mycket från det pris Skut en gång betalade för lokalen?

Ska vi utan protester skicka vår kassa på drygt hundratjugo tusen € till Sverige och Skut?

Ska vi sälja prästbostad och skicka pengarna till samma Skut?

Observera att det,inklusive värdet av prästgården som församlingen äger, rör sig om pengar i storleksordningen ca 5 miljoner som vi tappar, om vi inte får kyrkorådet att förstå vem de arbetar för.

Att man i det sällskapet kan känna sig förvirrade kan ju förklaras i, att man inte vill lyssna på annat än Skutsidan. Man har nog någon sorts uppfattning att skut är deras arbetsgivare, Så är det inte. Observera det. Läs församlingsstadgarna!

Vem som valt kyrkoråd och vem som kan avsätta kyrkoråd.

I går kväll skrev jag ut till kyrkorådets medlemmar och till kommittén att vi ville träffa dem så att vi kunde se om vi möjligen kunde ha någon form av samsyn i förvärvsfrågan och vårt uppträdande mot skut. Det r i nu skrivande stund två timmar till detta möte. Redan har tre av kyrkorådet meddelat förhinder.

Jag har emellertid träffat exekutorn, Stefan Bergmark på kyrkverandan i dag på förmiddagen. Vi växlade ord med varandra under en tid, och kunde konstatera att vi nog hade setts. Han hade varit präst uppe i Älvsbyn under 1970 talet. Vi hade en hel del gemensamma vänner. En del livet andra borta. Vi talade om nerläggningen och han repeterade bara det han sagt tidigare att lokalerna ska säljas och att kyrkan försvinner. Jag fick då möjlighet att replikera att vi vill ha församlingen kvar och att vi inte tänkt flytta ut ur lokalen. Inte förrän vi har kommit varandra så nära att vi kanske hittar ett sätt att förvärva lokalen. Just där befinner vi oss nu. Spännande se vad som händer. Vem kommer i kväll? Finns det någon vilja för kyrkorådet att vara representanter för sin församling?

Å i morgon ska kyrkoråd och Kyrkväktare möta Stefan officiellt för att prata om saken. Hur går det?

April 26 på kvällen.

Såhär efter mötet där vi skulle prata ihop oss, konstaterarjag att endast en från kyrkorådet kom. Det var Carin Simon. Hedervärt Carin. Tre av kyrkorådet meddelat förhinder.

Övriga besvarade ej inbjudan eller hade annat att göra. Någon kan säkert ha missat utskicket eftersom det kom sent. Blir dock intressant se i morgon, om det mot kyrkomötets enhälliga beslut kör ut oss? Eller vad händer?

Då tror jag att vi får ta till pressen. Informera om att samma sak håller på att hända i Fuengirola som det som hände med Jesus. Han förråddes av Judas. Kyrkorådets medlemmar håller på att förneka vem de arbetar för ”församlingen”. Hanen har åtminstone galit två gånger. Låt det inte bli tre! De håller på att förråda sin egen församling. Det borde kännas hemskt att varje dag i sitt liv, liksom Judas, får leva med att veta att de förrådde sin församling. De spelar med i samma spel som makthavarna på Jesu tid som korsfäste Jesus, i detta fallet ”de som ödelade kyrkan Skut”. De spelar med i spelet att lägga ner sin egen församling. En församling som de själva borde behöva, kanske mer än andra. Hoppas att Jesu vädjan gäller även här, "Fader, förlåt dem, ty de veta inte vad de göra," (Luk. 23:34),

Judas fick sina 30 silverpengar. Jesus hängdes upp på korset. Judas liv blev aldrig bra efter detta.

(Matt. 27:3-5,)

April den 27e.

Jag skrev nu ett brev till församling, präst, kyrkoråd och kyrkväktare, där jag bad om ursäkt för att jag hade yttrat mig i detta ärende, eftersom ingen ville lyssna på mig. Att jag inte längre skulle bry mig om saken. Jag kände mig som Johannes Döparen En Röst i Öknen.

Citerar Filippa.

En röst i öknen
Den är knappt hörbar. En enda röst i sandhavet, där ingen mänsklig varelse finns. Sanden äter upp ljudet, vinden blåser bort det, solen bränner ner det. Så fåfängt att stå och ropa i öknen. Ingen hör ju.

Uttrycket är ur Bibeln Som en röst i öknen kanske, som en törstandes röst i öknen möjligtvis. Och nog kan man ropa. En röst i öknen.

Det är lika förgäves att stå och ropa i ett folkhav som i en öken. En enda röst i ett folkhav hörs inte heller. Inte om den ropar något annat än de andra. Det måste till talkörer för att det ska höras något alls av det där ynkliga pipet.

Och den som har varit en röst i öknen eller ett pip i ett folkhav, en nål i en höstack eller något annat med lika omöjliga odds, måste förstås bli väldigt trött. Det är inte underligt att en del röster tystnar.

Läs profeten Malaki, den siste av Gamla förbundets profeter. Eller Jesaja.

Jag kommer att sitta på min balkong och titta ner på de vackra blommorna som finns nedanför på kyrkans terrass. Detta så länge de finns kvar.

Tage Skoog.

Bantning! Svält!

2011-04-24T21:21:00.001+01:00

Bantning!

Svält!

När Huvudet inte är med får benen lida!

Ett ordspråk som väl i många fall får gälla för mig.

Under årens lopp så har min figur varit sådan att jag i stort sett annan var månad befinner mig i någon sorts bantning. All bantning som jag håller på med har dock ett gemensamt att jag inte duger till det. Att äta mindre har aldrig gått hem hos mig. Att äta samma föda som korna har heller aldrig smakat mig. Alla grönsaker som inte är kokta är i princip inte goda. Gäller dock inte frukt av typ Apelsiner bananer äpplen jordgubbar och den typen. Men alla dessa gröna blad. Usch.
Vid ett tillfälle befann jag mig i Göteborg för ett styrelsemöte med Sannes (oljebolag). Jag bodde på Blå Aveny som var nästan näst gårds med Sannes huvudkontor. Eftersom jag ofta var i Göteborg och ofta åt på Blå, så hade jag lärt känna Erik Lallerstedt som var krögare där. Han är ju som bekant lite rund om kroppen. Åtminstone då. Jag pratade med honom om, att äta men samtidigt sa jag att jag bantade. Ingen fara sa Erik. Jag är en av Sveriges bästa på bantning. Det har jag hållit på med ett helt liv. Ja, sa jag, men nog har Du ett och annat misslyckande också. Ständigt misslyckas jag sa han. Men det gläder mig att jag ständigt kan börja om igen.
Behöver jag påpeka att måltiden blev ett misslyckande ur bantningssynpunkt.

I detta mitt ständiga problem så hittar jag så småningom en lösning. Inte en bra lösning, men en lösning. Jag har en hyggligt bra karaktär (tror jag) eftersom det jag bestämmer mig för, gör jag. Sen får det ta ont eller gott eller vara bra eller dåligt. Men har jag bestämt mig, så är det så.

Jag svälter några dar. Det är min lösning.

Jag kan berätta att alla som konfronteras med mig under denna tid, förklarar samstämmigt hur korkad metoden är. Inte en, utan alla. Så är det. Å andra sidan så kan man med denna metod frossa ordentligt under mellanliggande tid.

Motionerar gör jag regelbundet. Men, när jag bantar så motionerar jag ännu mer. Jag går längre eller gör allt mer krävande och allt svårare saker.

Denna ambition att se ut som en anorektiker har dock hittills helt misslyckats. Att vara utan mat en vecka är inget problem sedan man väl bestämt sig. Jag kan dessutom säga, att jag inte blir på sämre humör eller liknande. Absolut inte. Det är till och med så, att när det gått tre dar, så känner jag mig starkare och mår bättre än någonsin.

Äter jag ingenting då?

Nej, inte nödvändigtvis. Däremot dricker jag mycket kaffe och vatten. Under senare år, eftersom jag vid ett av dessa bantniungstillfälle fick bältros och läkaren förklarade att sjukdomar givetvis slår till när kroppen har fullt bestyr bara med att uppehålla livsfunktionerna. Av det skälet har jag faktiskt under de senaste perioderna ätit en och annan apelsin.

Jag har gått fastemarser under flera dar, tillsammans med min gode vän Ralf Vikstén och promenerat en vecka mot Santiago de Campostilla. Fick sedan för mig för något år sedan att jag skulle cykla mig till en bra figur, Alla vet ju hur cyklister ser ut. Som vajande rö smala och spänstiga. Köpte först en cykel på marknaden i Fuengirola med bockstyre och mycket smala däck. En riktig racer. Växlar och finesser krånglade på densamma och den var i mitt tycke obekväm, så jag köpte en ny på en cykelaffär här nere. Sjuväxlad trodde jag att det skulle räcka för de behov jag trodde jag hade. Men mina damer och herrar, har Ni sett backarna här nere? Dom är ibland både branta och alldeles för långa. Borde ha haft 25 växlar.

Jag började cykla upp mot bergen, mot Coin och Alhaurin de Grande. Den första gången tänkte jag att jag inte ska stiga av och skjuta cykeln någonsin. Kämpade meter för meter. Lägsta växeln, benen och musklerna på desamma kvirrade. Men med envishet och annat så klarade jag det. Andra gången var det än värre att komma mig uppför dessa backar. Tredje gången var det omöjligt. Jag haltade nu betänkligt. Musklerna var överansträngda. Jag kunde nästan inte gå. Nu var det vila som gällde. Ischiasen som jag tidigare dragits med som nästan hade varit borta slog nu till igen.

Efter ett drygt halvår så var jag någorlunda återställd. Absolut inte helt. Två år senare fortfarande små sviter av saken.

Nu började jag att springa lite lätt. Givetvis så tittade jag på klockan när jag sprang. Det gör alla. Just innan jag skulle åka hem till Sverige i April för något år sedan så bestämde jag mig för att springa upp till radiomasterna som finns på ett berg nära Mijas – Fuengirola.

När jag sprungit upp i ganska svår stigning som är slingrande tre kilometer, så tänkte jag att det väl var så mycket enklare att springa neråt. Jag gjorde det. Jag höll inte på att ta mig till flyget för att åka hem. Vansinnigt huvudlöst dumt. Nu trodde jag att dumheterna i alla fall inte skulle behöva upprepas.

Efter att tvingats till långt motions uppehåll, så efter ett halvår så var det bättre. Dock inte bra. Ischiasen var fortfarande besvärande.

Efter ytterligare en tid, två år efter språngmarschen uppför och nerför berget så befann jag mig på resa i Marocko. Vi reste runt under elva dar med buss. Det fanns små möjligheter till motion. Jag beslöt mig då för att i stället för att äta lunch som vi hade stannat för, att ta en motionstur i form av att springa samma väg som bussen sedan skulle köra efter lunchen. Jag tog på mig mina motionsskor och gav mig iväg. Det var trivsamt. Jag sprang förbi hus och samhällen. Folk som satt och fördrev tiden vid vägen. Varje gång någon tittade på mig så ökade jag intensiteten något. Helt plötsligt så börjar jag få förskräckligt ont i knäna. Så ont att jag med grimaser tvingade mig att fortsätta. Idioti. Jag bord ha satt mig ner och väntat på bussen. Alldeles stilla.

Det gjorde jag inte i först taget. Jag tyckte bussen borde ha hunnit upp mig för länge sedan. Men tiden gick. Likaså jag med allvarliga smärtor.

Så kom bussen och jag fick sätta mig ner i den.

Efter en timme drygt så skulle vi stanna vid ett intressant ställe. Där hade många filmer spelats in i en stad som såg ut som vore den bakad av pepparkaksdeg. Jag hade sett fram mot att just se detta ställe. När jag skulle resa mig, så hade jag inga ben att stå på. Så småningom återfående en del kraft, så tog jag mig ut ur bussen och fram till en försäljare som turligt stod utmed bussen och som hade käppar att sälja. Jag köpte två käppar. Två käppar som jag stapplade mig fram med. När andra hade gått trehundra meter hade jag gått trettio. Det var ont så inne norden,

Vi fortsatte resan och kom till Marrakech. Alla gick ut ur bussen och vi hade ett par timmar att utforska stadens fantastiska torg. Även jag klev ur bussen. Detta under stor smärta. Jag tog ett tjugutal meter i stöten och kom så småningom in på torget. Satte mig i en toftig servering som hade grillat kyckling. Väldigt god visade det sig. Här satt jag ensam och hade det faktiskt bra medan andra stressade runt för att hinna se så mycket som möjligt.

Detta blev sedan vad jag fick göra under resten av resan. Att vara sist i stället för först. Bara det en upplevelse. Det började gå bättre och bättre med käpparna. Hemma i Fuengirola så fick jag använda dessa käppar en tid Bättre blev det men ont hade jag. Fick ta en spruta cortison innan jag åkte hem till Sverige.

En till när jag kom hem. Bättre men inte bra.

Nu April 2011, så har jag fortfarande ont. Kan inte gå så mycket som jag skulle vilja. Men daglig motion går bra.

Nu borde jag ta en bantningsperiod till. Blir det så, så ska jag inte ha några besynnerliga övningar för mig. Jag har nog inte insett tidigare att jag lagt ett antal år till år. Tillsammans så många att särskilt svåra övningar borde kunna undvikas. Ifall jag nu inte får något tuppjukk. Men det är svårt att tänka att man inte riktigt är som förr.

Men nästan!

Arktisk Orgel.

2011-01-23T14:12:00.003Z

Den Arktiska orgeln.

Från 1970 talet och framåt, hade jag många stunder att fundera över Piteå och vår byggds fortlevnad. Allt eftersom jag hade haft en relativ lycka i mina affärer så blev jag engagerad i diverse grupper och föreningar. Oftast självvalt att jag fanns tillgängligt för många uppdrag och upptåg. Efter att ha ha varit med om att starta Marknadsföreningen i Piteå som var en förening som tillkom för att öka marknadsföringsinsatserna för företag och kommunen i Piteå, så fanns fler arbetsuppgifter.

En av de många idéer som jag började spinna omkring var en Arktisk orgel.

Jag tillsammans med mina ungdomar hade just färdigställt reparationerna av hotellkomplexet i centrala staden. Skoogs City hotell. Jag satt en morgon i hotellets matsal när jag kom att tilltala en man, som jag inte visste mycket om, bet min då lösa idé om den Arktiska orgeln. Han satt i frukostmatsalen tillsammans med några andra människor med musikinstrument. Hans namn var Hans Ola Eriksson.

Musikhögskolan i Piteå var knappt byggd färdigt och Hans-Ola hade tagit jobbet uppe i Piteå som lärare på skolan. Han blev mycket glad över det resonemanget som utspann sig under ett par timmar. Han var liksom jag mycket intresserad över att hjälpa till och dra ett lass för att få Piteå kraftigare på världskartan. Han jobbade med orglar över hela välden förutom lärartjänsten. Inbjuden att spela på många klassiska platser och många ställen där man ville ha hans omdöme om instrumentet. Just nu var han i slutfasen med att installera en orgel i Övertorneå. Hans-Ola Ericsson, född 1958 i Stockholm,^[1] är en svensk organist, tonsättare och professor.Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien sedan 2000.

En orgel byggd av Grönlunds Orgelfabrik.

Idén byggde på att vi skulle bygga en orgel på torget ute i Piteå. En piporgel. Välden största. Dess baspipa skulle sträcka sig 48 meter upp i luften och därmed bli en synbarlig del i stadens mittpunkt. De övriga piporna givetvis sluttande neråt i stolek och volym som ju är fallet i alla piporglar. För att över huvud taget få ett hum om det kunde vara möjligt att bygga något liknande så bestämde vi att efterhöra kunskap i vår grannstad, där Grönlunds orgelfabrik fanns i Gammelstaden. Hans-Ola och jag åkte upp för att träffa ansvariga människor på fabriken om råd och kunskap. Catarina Grönlund hade övertagit taktpinnen för familjeföretaget Grönlunds och ställde välvilligt upp för att reda ut begreppen. Det fanns många frågor att grunna över. En sådan var, vilket material ska pipor av sådan dignitet byggas. Det normala är, att piporna byggs av trä, och det föreföll en aning knepigt på grund av de extrema temperaturer som kan förekomma såväl på sommaren som på vintern. Dessutom blåst snö och regn. Vi trodde nog redan då, att det föreföll som en omöjlig uppgift.

Meningen var att mitt på torget skulle byggas en liten glaskur som skulle inrymma endast klaviaturen.

Glaskuren endast till för att klara funktionaliteten under de spel som skulle förekomma. I normalfallet så skulle glaset enas skydda för regn eller snö uppifrån. Allt eftersom Hans-Ola och jag talades vid om den Arktiska orgeln och tillhörande saker så insåg vi att vi dragit igång något som bara växte i omfång.

Ljudet från orgeln skulle höras över hela storkommunen om man så ville. Baspipans ljud med den enorma längden eller höjden av 48 meter skulle kunna prestera en så djup ton, som inget instrument tidigare kunnat. Bastonen skulle göra, i sin allra djupast klang, att luften i närheten av Piteå skulle vibrera.

En lite kufisk sak i sammanhanget enligt Hans var, att denna djupa dallrande ton med de svängningar det orsakade, skulle på så sätt skapa en sådan värme att sannolikt skulle snön smälta i de allra närmaste omgivningarna.

Frågan var vad övrigt tondjupet kunde ställa till med. Skulle rutorna i husen närmast orgeln brista eller skulle murade fasader,( likt murarna enligt legenden i Jeriko som rasade efter stötar i basunen), komma att ta skada. Var kraften densamma. Som vi alla vet numera, så används ljud (ex.v. ultraljud) till många saker numera. Skulle detta ljud ha någon för oss inte känd effekt?

Ja, vi får ta det som det kommer var vår tes.

Klockan 12 på sekunden varje dag skulle någon från Musikhögskolan eller någon orgelprominens, komma ner till torget för att på sekunden 12 00 starta att spela något på orgeln.

Föreställ Er, vilket vi gjorde, att det är januari månad 30 grader kallt. Från musikhögskolan som skulle ha ansvaret för spelningsdelen kommer en person i vinterutstyrsel. Slår sig ner på torget skjuter glaset åt sidan och spelar en komposition för orgel med det ovan sagda omfånget.

Vilken succé, vilket enormt turistiskt värde.

Det skulle få betydelse för hela Sverige.

Att resa till Sverige skulle man då göra av ett par tre skäl. Ett skulle vara att man besökte huvudstaden. Ett andra Den Arktiska Orgeln och ett tredje Ishotellet som redan då hade börjat fast i minimalistisk anda.

Från Kina Japan USA, ja från väldens alla länder skulle det ordas såväl enskilda resor som gruppresor med medhavda guider ifall de var från de asiatiska länderna. Sedermera så finge vi givetvis se till att vi tillhandahöll Guider.

Här i Gammelstad finns Grönlunds Orgelfabrik.

Före kl 12;00 så kunde vi i hotellets biografer köra demonstrationsfilm över hur hela projektet genomfördes.

Vi skulle skapa souvenirer som de Japanska vännerna kunde köpa med sig vid hemfärden. Att få dit väldens bästa musiker för att konsertera eller spela skulle närmast vara en lek. All skulle vilja testa att använda denna superorgel.

Men tillbaka till verkligheten. Materialet och inte minst pengarna för projektet. Vi insåg att det inte går att genomföra utan att vi blir fler i gruppen och får ett antal pengar att använda för att rulla det hela. Jag hade redan lagt ner en hel del pengar på saken. Men det behövdes mer. Vi bildade då en grupp som skulle se hur långt kunde komma med projektet och naturligtvis helst genomföra saken. Det viktigast härvidlag var materialet. En orgel måste ju ha klara rena toner och att få det med träpipor var ogörligt med så dåliga odds som väderleken gav. Annat material som inte rörde sig oaktat temperaturen. Finns det något sådant material.

Vid detta tillfälle så hade vi faktiskt tur.

Jag minns faktiskt inte om det var Riklund på kommunen eller om det var någon annan som tipsade oss om ett sådant material.

Vi hade nyss haft en industretablering i staden. Det var en plastfirma som hade hittat på ett material som var så kraftigt att det var tio gånger kraftigare än stål. Det användes för att göra extremt påfrestande saker. Exvis gjorde man kanonrör av materialet. Tryckkärl för gasol eller för högtryckskammare i flyg och bussar som drevs med de- komprimerad luft.

Vi fick dem att efter Hans och Catarinas anvisningar bygga en pipa för att se hur den uppförde sig. Det var spännande att vara med om när dessa två ljudgenier med absolut gehör, tog pipan från frysen för att testa om det fanns några förändringar i ljudet. Eller när den hade värmts upp om ljudet var något annat.

Materialet visade sig skulle kunna fungera. Inte utan att man skulle tvingas till nytänk från Grönlunds på arbetssätt byggande och intoning. Men det skulle gå.

Vi hade varit på kommunen för att få projekteringshjälp och lyckade få ett hundra femtio tusen tror jag det var. Vi hade besökt Landshövdingen (Rosengren) och förklarat att vi behövde mera pengar. Han lovade att undersöka om någon av de fonder han var satt att förvalta skulle kunna dra något strå till stacken.

Kommunen tillsatte en tjänsteman som skulle hjälpa till vid behov. I vart fall skriva något vackert protokoll så att kommunrevisorerna inte sparkade bakut.

Vi släppte ut saken till Piteå Tidningen. Hela mittuppslaget hade använts för att presentera våra storvulna planer.

Länets, ja en av landets allra bästa Arkitekt Thirsen från Luleå stod för att ha ritat orgelprojektet. Han var också med i projektgruppen. Dessutom den som tog det mesta av våra pengar i slutändan. Han ville givetvis ha betalt.

Den stora frågan var nu vad det hela skulle kosta?

Initialt hade vi trott på 15 till 17 miljoner. En oerhörd summa. Men som vi ändå tyckte att vi skulle kunna kanske hitta sponsorer för.

Allt eftersom projektet framskred så växte denna summa allt mer och mer. Jag och även Hans och även andra var ute och gjorde reklam för saken. Stötte egentligen inte på mycket motstånd. Men när teckning av sponsring skulle ske så blev det svårare. Beloppet var nu uppe i 38 miljoner som projektet beräknades till.

Vårt företag hade iklätt oss ett fjärdedels ansvar för summan under förutsättning att andra finansierade resten. Jag ansåg att vårt företag rikligen skulle få tillbaka saken .

Jag och min bror Arne gjorde nu en resa till USA. Vad har det med orgeln att göra?

Jo, det har en del med saken att göra.

Vi flög till Usa i mitten av januari för att hälsa på våra släktingar. De bodde i St. Paul i Minnesota. Efter att ha hälsat på dem, så fortsatte vi till San Francisco I California. Ett av skälen till detta var att vi i San Francisco skulle titta på Pier 39 Vi hade nyss köpt Småstaden i Piteå, och det var intressant att se hur andra löst problemen i en Galleria av denna kaliber.

Pier 39, San Franciscos Premier Bay Attraktion, är en festival marknadsplats med mer än 110 butiker, 12 full-service restauranger Bayview och många roliga attraktioner. Pier 39 är i två plan design är en av San Franciscos mest unika mötesplatser, med allt från smycken till importerad choklad. Det är roligt för alla.

Efter dessa studier hyrde vi en bil och körde väg nr 1 ner till Los Angeles. Vidare ner mot Phoenix i Arizona. Här hade vi två kusiner som vi skulle hälsa på.

De bodde i ett så kallat Papphause. Det är hus byggda så att de kan med enkla medel flyttas ifall Du inte trivs på stället där huset just nu står. Husen är stora ca 200 kvadratmeter men sinnrikt hopkopplat så att man knappt ser att det inte är ett permanenthus. En dag säger våra släktingar att de hade tänkt få bjuda ut oss på en Orgelpizzeria. Vi trodde att de skämtade med oss. Att man just kommit på detta val berodde förståss på att jag hade berättat om vårt projekt i Piteå med den arktiska orgeln.

Vi körde in till stan och kom till ett hus, i min väld liknande ett industrihus. Huset var en konserthall med en Pizzeria på ena kortändan.

Man klev in på Pizzasidan beställde sin Pizza och vad man skulle dricka. Fick en lapp på var man skulle sitta och sedan var det att vänta på att man skulle få gå in i konsertsalen. Väl inne i salen stod det bastanta träbord långbänksmodellen. De stod med kortsidan mot vad som antogs vara scen sidan.

Varje timme på sekunden släppte man in folket som gick och satte sig vid dessa långbord där ens nummer stod klart angivet. Pizzorna kom in i väldiga mängder och delades ut tillsammans med drickat. I racerfart varma och goda. Man hade nu 30 minuter att konsumera och kunna prata med varandra. På sekunden när visaren stod på halv, så började musik att ljuda från golvet vid scenen. Ur golvet skruvade sig en orgel upp med en klaviatur som jag inte sett maken till. En man satt och spelade. Ett draperi drogs bort på hela kortsidan och man kunde se väldiga bälgar som pumpade luft till alla instrument som klaviaturen var kopplad till. All upptänkliga instrument fanns runt om i lokalen. Trumpeter och allehanda andra blåsinstrument spelades det på. Trummor och slaginstrument av alla sorter liksom stränginstrument.

Jag får säga att jag var imponerad. Det lät som den allra värsta och största orkester man skulle kunna tänka sig. Fin musik som imponerade oss. De spelade i tjugo minuter sedan var det bara att ge sig ut ur lokalen därför att nya människor skulle in. En gång i timmen samma sak från kl 11:00 på förmiddagen till sena kvällen. Jag gick fram till den som hade spelat och bad att få uppgifter om Orgeln och affärsiden. Det fick jag och köpte ett antal plattor som var inspelade live på stället vi befann oss på.

Hemkommen till Sverige kontaktade jag bolaget som byggde såväl orglarna som hade ägarskapet. De sände mig en offert på att bygga en liknande i Sverige i Piteå. Priset var helt plötsligt rimligt igen. Den offererades till 11,5 miljoner.

Nu var det dags att för kommittén berätta om detta.

Det var inte så svårt. Det svåra var att ingen tyckte att det var en särskilt bra ide. Den fanns ju redan i ett antal av tror jag de sa 8 st i Amerika.

Nä sa herr Eriksson, jag vill inte bygga en kopia.

Vi förstod alla att vårt projekt höll på att dö. Så blev det också. Nu har det fallit i glömskans stora burk tilldess jag åtminstone kunde rekapitulera händelsen.

Gud har problem! (eller är det Kyrkan!)

2011-01-09T21:15:00.004Z

Fuengirola den 9e jan 2011

Min syn på Kyrkoproblematiken.

Denna fortsättning har tillkommit på grund av att jag, liksom många med mig inser att det i dag finns en fara för att något som vi tycker allvarligt, kan komma att ske med kyrkan.

Det har inte tillkommit för att jag är bättre skickad att förstå kyrkans problem än andra. Egentligen borde jag inte bry mig. Men det vore mot min natur. Ta raderna jag skriver på rätt sätt. Inte som klander, även om det visst kan ses som sådant. Det får inte alls ses som personligt klander. I så fall till Hela svenska kyrkans prästerskap eller styrelse. Ta det som en möjlighet till förändring, kanske till det bättre. Givetvis inte efter mitt recept utan på Ert eget vis. Men någon idé kan väl annars kunna komma från brevet.

Svenska kyrkan Fuengirola, har i dag problem med om den skall finnas eller inte.

Många Svenskar har i dag den tron at är man bara med i Svenska kyrkan i Sverige, så ska man inte behöva något särskilt medlemskap för att man befinner sig i Spanien.

Inget kan vara mer fel än detta.

I tider när Svenska kyrkan genomgår en stor kris i den meningen att Svenskarna mer och mer överger Svenskarna kyrkan, så ser givetvis kyrkan över sin verksamhet.

Kyrkan i Fuengirola som härbärgeras under skut, är förmodligen en av de dyraste utlandskyrkorna, beroende på att det finns fast anställd personal där.

Det är då naturligt att vid ifrågasättande av var man ska finnas och var man ska verka, så är det ju klart att man gärna väljer, att lägga ner där det lokala engagemanget sviktar, (Man inte betalar medlemsavgiften till kyrkan). Det känns rättast att dra in verksamheten på sådan plats.

Vad som har svårt att komma fram i sammanhanget är, hur många av de som bor här i och omkring Fuengirola som verkligen använder kyrkolokalen.

Kyrkan tillfredställer ett stort spektrum av intressen. Det är dessutom så, att Fuengirola har haft turen att under åren, fått hit unga familjer som bara genom sitt familjeliv lockat många besökare.

Med sitt ungdomliga sätt har många attraherats av kyrkans sätt att vara. Man kanske inte är samma stela kyrka som man ofta möter i Sverige.

Ett problem för kyrkan här nere är att försöka få Svenskarna att förstå, att man bör för att få behålla kyrka här, betala medlemskap i kyrkan. Man tycker kanske, att om man betalar sin kyrkoskatt hemma i Sverige ska det väl täcka de 20 € medlemsavgiften är här nere kostar.

Men så är det inte.

Kyrkan räknar medlemmar. Den som inte betalat medlemsavgift är inte lokal-medlem. Det kan möjligen liknas vid, att Du ser en människa som håller på att svälta ihjäl, och tänker att jag har skickat pengar till röda korset som ska hjälpa honom, så jag ger honom inget. Det borde vara rätt. Men han dör av svält. Det behövs ett lokalt engagemang.

Vad är då försvaret?

Läggs kyrkan ner är det ett av dessa tänkbara skäl. Förmodligen i rangordning.

· För lite medlemmar.

· Inte så bra marknadsföring.

· Svalt intresse av kyrkliga frågor.

· Kyrkan inte tillräckligt nära människorna.

· Kyrkans ekonomi.

Samtliga frågorna hänger ihop med varandra.

Har man en bra prästfamilj som representerar kyrkan på plats underlättar det. Är man fast i att sköta kyrkan på samma sätt som i Sverige, är det en försvårande sak. Man kanske inte inser, att det är eljest att verka utomlands. Har man trevlig prästfamilj som fattat detta, men oförstående medlemmar, eller svenskar, hjälper inte detta. Man måste ha en bra Pr verksamhet för att få gehör för sitt budskap. Det är verkligen A och O.

Verksamheten bör ses över. Har man rätt verksamhet? Bedriver man någon Pr verksamhet värt namnet?

Får folket vad folket vill när de är i kontakt med kyrkan? Det är svårt att veta? De något äldre kanske tycker det. De något yngre är nog mera tveksamma till detta.

Tillsammans är det är nog en aning tveksamt.

Hade kyrkan exvis gått i spetsen för att få igång en livaktig golfklubb hade kyrkan varit fullproppad med medlemmar. Eftersom svenskar som flyttat till Spanien är mer intresserade av golf, än att sjunga i kör eller studera gamla kristna skrifter, så har den som ser till, att människorna får det efterfrågar, (att ha det intressant och trevligt tillsammans), en större lycka med budskapet.

Frågan är dessutom vilket är Gudarna mest behagligt. Jag har svårt att tro att det är golfspelet de väljer bort.

Vad jag försöker säga är att man måste följa med tiden och omsätta gamla lärosatser till ny verklighet. Börja med golflektioner på terrassen!

Pr verksamheten är ju som den alltid varit. Men att den är, som den alltid varit, är inget riktigt bra förslag. Välden ändrar sig. Utan bra och progressiv marknadsföring, så kommer nutidens människor inte i kontakt med kyrkan. Det är vigsel och dödsfall som kännetecknar den tid när man tänker på kyrkan.

Ska det vara så?

Det är ju inte så att människorna älskar att få reda på hur någon tolkar hur kvinnorna hade det vid Sikars brunn. Man är mera intresserad över att höra hur människor i olika världsdelar har det. Berättelser framförda med modern teknologi så att det engagerar folk. Hur de själva kan förbättra sina liv. Vad som kan vara viktigt för dem.

Hur gudarna har det vet ingen och ingen, kan därför ha en allt för nära berättelse om detta. Eftersom det dessutom finns en uppsjö av sådana (Gudar) över jordklotet, så gagnar spådomar om dessa inte mycket till. Menar därför inte, att man inte ska ha sina drömmar, om något man inte vet något om.

Vad jag menar är, att man måste marknadsföra sin tro eller kyrkans sätt att leva. Gärna med att leva närmare det verkliga livet för människorna och med att tala om att i kyrkan har vi det trevligt. Det förutsätter dock att det stämmer med verkligheten.

För detta måste man ta modern teknologi i bruk. Data är det absolut bästa mediet i denna sak. Man måste sätta sig ner och fråga hur vi ska göra det bekant allt vad Ni som medlemmar vill att kyrkan ska göra. Komma ut med informationen om hur man gör det. Kunna direkt kommunicera med såväl gamla medlemmar som nya.

Hur ofta skriver prästen ut till medlemmarna? Skickar ut mail till medlemmar och andra?

De borde få åtminstone ett brev i veckan med information om verksamheten.

Verkligheten är ju den, att kyrkan inte ens tar reda på vilka e-mail adresser medlemmarna har.

Varför gör man inte det?

Jag har inte fått något brev bet den kyrkliga verksamheten mig tillsänd.

Att man annonserar i radio och i tidskrifter är inte tillräckligt bra. Men det är enkelt. Det verkar jobbigare att samla in mailadresser, hålla registret uppdaterat och skriva och skicka ut brev.

Ja kanske det.

Men det är effektivt. Att snabbt få gehör för verksamheten och att snabbt kunna öka kyrkans användande, av en nyfiken värld, borde prioriteras av kyrkan. Här handlar det dessutom om att kyrkan inte är motståndare till initiativ i denna riktning. Det handlar om att man från kyrkans ledning(läs prästen) bestämmer att det borde vi göra och sätter igång.

Tekniken måste tas till hjälp för att synliggöra och effektivisera kyrkan.

Datakurser i kyrksalen och bildvisningar och utsändningar över internet!

Att någon gång berätta en legend eller berättelse understödd av Bibeln om hur Moses irrade omkring med sitt egendomsfolk under många år, kan vara en bra berättelse tillsammans med visuell teknisk support vid något tillfälle.

Att ha högtidlig vigselakt eller Begravning eller dop kan vara en annan viktig sak. Den kan man. Men det får ju inte var allt.

Om man skulle fråga folk om de vill komma till Himlen där de i evigheternas evigheter, spelar harpor och sjunger till herrens ära, skulle de allra flesta svara, nej bevara mig väl.

Kan väl knappast finnas någon som önskar sig detta.

Då måste man kanske gå ut i verkligheten och fråga sig hur människorna vill ha det. Just här i det verkliga livet. Just nu. Kanske också visualisera en annan himmel än den man tidigare talat om. Kanske berätta om vilka fina golfbanor där finns.

Jag tror att människorna under sitt liv uppskattar att kyrkan finns för några bassaker. Som tidigare sagts, dop, Vigsel, Död. Högtider på sitt sätt, samtliga saker.

Förutom det måste andra saker till.

Att se till att människorna har trevligt. Mår bra.

Upprätta nätverk människorna emellan.

Vara med och initiera mängder av i dag, inte kyrkliga aktiviteter, som folk vill ha, men som kyrkan inte erbjuder.

Att sitta på en vanlig gudstjänst i dag, är det inte många som gör. Undra på det! Vad intressant är det.? Bänkarna är tomma i kyrkorna på dessa evenemang. Ett antal äldre tanter eller någon farbror sitter på de längs bak belägna platserna. Många med slutna ögon. Dock något bättre här i Fuengirola.

Sedan finns det andra möten med sångare , intressanta talare, eller fester som samlar många fler.

För Fuengirolas del tror jag att det på sikt är så, att Svenska kyrkan överväger att överge stället på så sätt att man inte vill ha fast personal där.

Det är för dyrt.

Det blir nog så, att man kommer att samarbeta med någon organisation för att bestrida de fasta kostnaderna för lokaler och drift.

Sådana organisationer kan vara andra kyrkor, helst då med ungefär samma gud, men kanske särpräglade i alla fall. Kanske ett annat lands kyrka.

Det jag tror skulle gagna den Svenska kyrkan mest vore att ha en samarbetspartner som ex vis AHN Fuengirola som kunde sköta det vertikala livet, medan kyrkan fick hålla i de lodrätta livet. På det sättet kunde man optimera verksamheten,.

Fråga mig inte för ögonblicket om hur?

Men det skulle nog gå att lösa.

Varför inte prata med varandra.

Alla i AHN, har nog varit i Kyrkan, Har kyrkan varit hos AHN?

AHN har 850 medlemmar!! Tänk om dessa också kunde vara till en del intresserade av kyrkans verksamhet. Vilket mycket väl skulle kunna vara fallet.

Eller att man om något år fann, att Gud vill ha både fotbollspelare, golfspelare, bridgespelare, blomsterbindare, målare, språkkursande folk, män vid spisen, tennisspelare, motionerande, Resande människor, dataavdelning, bredbands surfande folk som ingår i AHN; s klubb, då gissar jag att Gud skulle bli glad!

Kanske man på sikt kunde vara samma förening.

Jag önskar att den som läser detta går upp och betalar medlemsavgiften till Svenska Kyrkan i Fuengirola. Det är absolut det enda sättet att under ytterligare en tid få behålla kyrkan intakt.

Så intakt det går, fram till den dag kyrkan anser det bekvämt att föra en dialog med välden utanför kyrktrappan.

Betala medlemsavgiften! Gör det!!

Därmed önskar jag Kyrkan Ett Gott Nytt År!

Tage Skoog.

OBS. Jag är inte religiös eller troende på det ena eller det andra sättet, förmodligen som en hel del andra Svenskar på kusten, men tycker att här spelar kyrkan en roll för oss Svenskar. Det räcker för mig.

2011-01-01T15:44:00.001Z

Årets julklappspaket!

I år hade min hustru och jag något mindre julklappsbekymmer än tidigare beroende på att vi blivit ”slugare” förståndigare.

Har man kommit upp till vår ålder borde man förstå att man inte duger till att köpas kläder åt ungdomar i form av fullvuxna barn och numera också fullväxta barnbarn.

Å skulle man ge sig på att köpa något annat ex vis dataspel eller liknande, så är det ju hopplöst föråldrat det man tänkt.

Det enda sättet förutom att strunta i julklappar är att ge dem pengar så de kan köpa sig något. Det fungerar.

Men det är ju inte riktigt så kul. Ett kuvert med pengar i.

Ja inte blir man precis upphetsad över att se Tomten dela ut kuvert.

Då får man se till i så fall att kuverten är väl paketerade så att det inte är allt för självklart att det är sådant i.

Med att förpacka lite finurligt, får man dessutom ett visst nöje i att göra detta. Lägger man ner stor möda får man mer nöje tycker jag.

För något år sedan, hade jag borrat in ett hål i en kvist där jag rullade ihop pengarna och lagade borrhålet så, att det skulle vara svårare att förstå var och vad det var.

Ett annat år så rullade jag av en bit av pappret på toarullarna. För att sedan lägga in pengarna mellan pappers lagerna. Problemet var att alla de som fick rullarna var inte på samma plats som jag. En del fattade galoppen. Medan åter andra enbart trodde att det var någon sorts galghumor som jag hade ägnat mig åt. Därmed tänkte man inte bry sig om att ta hem rullarna utan lämna dem på plats för avsett bruk så småningom.

Skulle varit intressant se ögonen på den som satt på toan en tid senare och allt efter som den behövde papper så ramlade det sedlar ur rullen. Undrar om den trott att det var riktiga sedlar eller om den använt sedlarna på samma sätt som det övriga toapappret? I tron att det var toapapper?

Det gick emellertid så här. En av barnbarnen som var hos oss ringde upp den andra familjen för att fråga om vad de hade fått i julklapp. När aldrig sas något om toarullarna frågade de om de hade fått några sådana? Visst, men vi förstod inte vad som menades med denna sak. Utslag av något knepigt infall av givaren gissade de. Nej, rulla av pappret på rullarna så får Ni se sa de som kommit på finessen med detta.

En fick en Pandoras ask som var en bräda som var hopskruvad med stadiga skruvar. En stunds terapi att öppna detsamma. Låna verktyg av morfar för att få se innehållet.

I år var det de snygga askarnas år. Välgjorda av gamla bräder som spikades ihop.

Lindades om med ett vanligt rep och lackades igen och stämplades med sigill.

Nu kunde det ju finnas annat än pengar i detsamma. Men det var det inte. Innehållet var detsamma.

Ni ser själva.

Jag har i alla fall haft roligt medan jag tillverkat askarna.

God fortsatt Liv och Gott nytt År!

Spelberoende!

2010-12-01T23:48:00.003Z

Handikapp.

Jag tänkte berätta om ett handikapp jag haft. Ibland har jag varit stolt över mitt handikapp. Ibland, eller mestadels , har jag insett att jag inte har ett handikapp av den digniteten.

Jag pratar om mitt golfhandikapp.

Redan på 1960 talet blev jag spelberoende.

Det heter inte så, utan det heter att jag blev intresserad av Golf.

En industriarbetar pojke från Jävre blev intresserad av denna på den tiden klassiska överklass sport.

Min chef Disponent Lennart Enström intresserade mig för att komma på klubben för att se om detta kanske var något för mig.

Som sin vapendragare hade han Piteå Mekaniskas chef som var banchef på denna tid i ett nybildat Piteå Golfklubb.

Jag hade jobbat till Disponent Enström för några år sedan i hans trädgård. Enström insåg att för att få lämpliga medarbetare till pappersindustrin till Piteå och Munksund fodrades att man hade bland annat en golfbana. Under min tid på hans trädgård kunde jag se att Enström lade nere stor tid på att få igång de första nio hålen för Piteå Golfklubb.

Jag blev tillfrågad 1967 om jag ville komma med i klubben.

Att komma med i golfklubben var på den tiden en gräddfil in i de sällskapen som hade makt i Piteå. Inte politisk makt, men ekonomisk.

Golfklubben blev en viktig del av min försäljning till företag och industrier. De var inte så, att man gick omkring och pratade jobb på golfbanan. Absolut inte.

Det var mera så, att om man var god vän med dessa befattningshavare inom industrin och handeln, så hade man en favör i, att man oftast fick en extra chans i offerter och i de affärer som erbjöds.

Sålunda så var man en hel del tid på golfbanan.

Golf blev en del av livet.

Margit hade vid denna tidpunkt inte börjat med golf och därför så behärskade jag mig till att inte spela om helger. Jag spelade sålunda inga tävlingar precis, utan endast med dessa vänner.

Åren gick och jag hade en hel del nöje med mitt spelande. Så småningom började också min fru att spela golf efter mycket övertalande.

Vi åkte ut över Europa med golfklubborna i vår husbil och spelade på många trevliga ställen tillsammans.

Så småningom, så blev vi pensionärer och skaffade oss en lägenhet i Spanien.

Det är om den tiden jag ska berätta.

En Golfdag!

Man flyttar ner till Spanien och inser att man inte har några vänner. Ett bra sätt är då att som vi gjord etablera oss på ett sådant ställe som hade många Svenskar som bodde där sedan tidigare

Fuengirola var perfekt.

Vi kom med i en golfförening som hette Los Suecos och kunde där få många vänner. Livslånga vänner. Trevliga vänner.

Vi spelade golf tillsammans två till tre gånger i veckan. Hade trevligt både på banan och utanför.

Los Suecos var en sorts hem eller organisation som vi hämtade inspiration och glädje ifrån. Vi spelade tillsammans alla veckor här nere. Förde noggrant upp vilka handikapp var och en hade.

I Sverige hade vi ett handikappkort som man förde. Man skrev in vilket resultat man hade för att kunna ändra sitt handikapp upp eller ner. Eftersom man inte ville gå upp i handikapp, så undvek man att skriva in höjningar, medan de alltid fanns de som såg till att om man hade spelat bra sänktes.

Att ha ett bra, helst lågt handikapp var ju en merit.

När man började spela här i Spanien så var det ju ingen större konst att befinna sig i vinnarcirkeln.

Man kom ner till pensionärer som alla hade ett för lågt handikapp. Beroende på att de alla var på tillbakagång i spelhänseende. Det var inga stora pengar som vanns. Mest ära. Men ändå, så var det lite genant att allt för många gånger vinna pengarna, som vi samlade till innan vi gick ut och spelade.

Detta gjorde att vi, i vilken jag var en av påskyndarna till systemet, bestämde att så fort man vann pengar, så skulle man sänkas med ett respektive två slag. Vann man två slag, blev man två eller trea så sänktes man med ett slag. Detta för att vi ju inte var med i Los Suecos för att spela pengar av varandra. Detta gjorde att man bara efter att antal veckor kom ner till ett ganska lågt handikapp.

Vi spelade dessutom hela tiden med vinterregler, vilket betyder att vi kunde omplacera bollen i varje slag vi gjorde på den kortklippta delen av banan. Eftersom vi spelade på Mijas golfklubb, alla speldagar, och det inte fanns någon skillnad mellan Ruff och den kortklippta delen, så var det i princip bättring på hela banan. Dessutom så var det på den tiden många spelare på banan. Man hade då insett att man kan korta ner banan för att få ett snabbare spel. De flesta tog inte illa vid sig av detta eftersom de då framstod som bättre spelare.

Under många år spelade vi Herrar från i stort sett dam-tee, med vinterregler så att vi kunde ta upp bollen mellan slagen och rengöra den, samt lägga tillbaka densamma försiktigt på bra plats så att vi förenklade nästa slag. Vi kom in och någon vann på 28 poäng. Blev sänkt med två slag och spelade nästa gång på 26 poäng.

Ibland hände det att vi fick gäster i Los Suecos. Givetvis fick de vara med, med påföljd att de alltid tog hem priserna. Vi insåg att de hade ett Svenskt handikapp som mera harmoniserade med deras spelskicklighet, men harmoniserade inte alls med de handikapp vi hade inom Los Suecos.

Vi införde då en regel som innebar att alla som kom och uppvisade sitt Svenska handikapp blev man avdragen tre slag. Hade man exvis 26 i handikapp så fick man bara 23 när man spelade med oss. Det var i alla fall som att lura småbarn. Vi förlorade i alla fall. Oftast vann gästerna.

Meningen var att efter ett antal omgångar skulle man så sakteliga återfå sina slag om man förlorade, eller inte var i vinnarcirkeln.

Men eftersom alla som vann ständigt sänkte sig, så blev vinnar poängen allt sämre.

Det lät ju bra, när man vid första utslaget kunde säga att man hade exvis 15 handikapp. Man såg att man fick en viss uppskattning över detta. Man gick upp och slog lika bra eller dåligt som en rätt handikapp borde varit. Kanske 20 eller 22.

Eftersom vi alla var 30 och 40 talister hade de flesta ingen dator. När det blev så att man skulle föra sitt handikapp på datorn, så struntade de allra flesta i det. Vi var ju vana att Los Suecos förde vårt handikapp och att tvingas börja med något nytt, har inte varit denna åldersgrupps signum.

Man gick ut på banan i tron att man var denne gode golfspelare med detta goda handikapp. Slog ut banan. Förr med en uppställning som vittnade om att man tänkt ut på banan. Nu med en uppställning som ser ut som man tänkt slå rakt ut i skogen. Tidigare med en viss mjukhet i kroppen, men nu ersatt av en styvhet i densamma. Att kompensera för detta är varje åldrande golfares dilemma. Man siktar ut i skogen på sidan av banan eftersom man vet att man har en rejäl Gubbslajs, man lagt sig till med. I hopp om att slaget ska vrida in si lagom för att ligga mitt på banan. Ibland händer det dock att denna slajs inte infinner sig, vilket betyder att bollen gick dit man siktade.

Man har 140 meter kvar till green. Tar järn 7an eftersom under min storhetstid var det rätt klubba någon gång når det gick bra. Att flaggan står tjugo meter in på green har man inte lagt märke till.

Slaget går väldigt precis ner i bunkrarna före greenen. Hur många slag går för långt kära pensionärer? Handen på Hjärtat? Knappast något under en runda.

Los Suecos liksom andra har nu frångått det vansinniga system som vi hade. Jag var dessutom en av dem som tyckte på detta sätt. Det kändes rätt på den tiden med det sällskap vi var.

Nu spelar vi på de officiella handikapp vi har på vår hemmaklubb. Hur många som lärt sig datorn och för sina handikappkort på riktigt vis, vill jag dock inte sia om. Min uppfattning är dock den att inte är det, det stora flertalet. Det finn säkert flera som inte fört sitt kort på tiotalet år.

Man kör på det handikapp man har. Aldrig med något godkänt hyggligt resultat.

Att spela golf med dåligt resultat i förhållande till ett självförvållat felaktigthandikapp är inget roligt.

I mitt fall har jag under tre år, eftersom jag nästan aldrig spelar golf, bett att handikapp kommittén tittar på det hela. Jag har skickat in de resultat jag gjort vid de gånger jag spelat under året (tre till fyra ggr/år). De kan reglera det med två slag per år ifall de finner det motiverat.

Man skulle kunna säga, ”att allt går igen”.

Att bli äldre. Slagen kortare, synen och därmed avståndsbedömningen blir sämre är ingen höjdare.

Jag har under senare år försökt att komma från detta spelberoende. Det har haft två dimensioner.

Det ena har varit att kär hustru fortfarande är intresserad av golf. Vilket lett till att jag är med lite perifert.

Det andra att man när man slutar med golf, så är det nästan som att uppleva pensioneringen på nytt. Du behöver inte gå till jobbet (golfen) varje dag. Du får tid över. Tid som man på grund av golfen, tidigare aldrig behövt fundera över att man har.

Jag har råd att spela golf. Men det är ingen liten utgift att spela golf. För en familj om två, och ett pris av ca 1000 kr varje dag vi går ut och spelar golf, så förstår man att det kostar.

Tre till fyra gånger i veckan för många härnere blir tre fyra tusen i veckan. Detta enbart på golf. Att gå ut på en gräsmatta och slå på en boll. För många kan det tyckas idiotiskt.

12 till femtontusen i månaden av skattade pengar för detta?

Är det klokt?

Tja, många anser det.

Många spelar ännu oftare.

Dock inte vi. Under ett antal år spelade vi tre gånger i veckan. Då kostade det ännu mer. Det har faktiskt blivit marginellt billigare nu.

Nu ägnar jag mig åt andra saker. Allt från att köra runt med MC till att jobba med andra och deras datorer. Reser mer och finner nöje i att slippa gå på Golfjobbet.

Jag har kommit ur spelberoendet!

2010-11-17T23:33:00.001Z

Ulvar vilja sätta klorna i Dig!

Att samla på pengar är ju ett bekant fenomen. Ingen vill stås vid att man gör det, men likväl så strävar de flesta efter att få mera pengar i plånboken eller på banken.

Att samla dessa pengar kan vara både svårt och för vissa praktiskt taget omöjligt. Medan andra lätt med stora inkomster kan lägga av en slant trots ett relativt vidlyftigt liv.

En del har kanske upplevt bägge dessa saker under sitt liv.

Oftast när man börjar livet så är det ständiga överväganden om man har råd eller inte med att införskaffa det eller det.

Får man ett arbete underlättar detta problematiken. Får man ett bra arbete med goda utvecklingsmöjligheter, underlättar detta resan.

Att behålla pengarna som man sparar till dess man uppnått det mål man sparat för, kan vara tillräckligt svårt för många. Det kommer så många frestelser på vägen. Att spara i pension och dylika ting känns så avlägset så det vill man helst inte ens tänka på. Trots att en vacker dag behöver man pengarna.

I vårt fall så upplevde vi ständigt att vi hade för lite pengar. På något sätt så löste sig dock våra penningproblem på det sättet att vi fick avstå från vissa saker en längre tid än vi skulle ha velat.

Mellan avlöningarna kunde man av Pappa och Mamma låna någon hundring ibland.

Under en tid dubbelarbetade jag. Dels jobbade jag åt Clifford på Havsbadet. Dels hade jag kvar en liten bit arbete åt ARA Bolagen.

Skälet till arrangemanget på det sättet var, att Clifford frågade mig om hjälp med uppstart av det nya Pite Havsbadet, en morgon på Ekbergs konditori, där vi dagligen på morgonen drack kaffe. När jag sedan begärde tjänstledigt för att hjälpa Clifford igång med Havsbadet, så blev jag nerkallad till Stockholm för konsultationer på huvudkontoret.

Jag satt då i ARA Bolagens styrelse och att byta folk i styrelsen är både känsligt och mindre roligt. Eftersom min tjänstledighet var exakt ett år, så gjordes ett arrangemang där jag till 13 % skulle arbeta för ARA. Resten till 100 % för Pite Havsbad.

Mina bägge uppdrag var bra, men innebar väldigt mycket arbete. Innebar också att jag under denna tid tjänade extra pengar. Jag vill påstå att det spännande nya i jobbet åt Havsbadet, gav mig ny energi för också jobbet åt ARA Bolaget.

Överenskommelsen var 365 dagar eller ett år.

Efter en tid hade jag uppnått ett av mina drömmar. Att kunna köpa en Jaguar Daimler.

Som pojke kunde man köpa tjugufemöres tuggummi som också innehöll en bild på en bil. Där fanns all typer av fantastiska bilar. Sedan gällde det att köpa så mycket tuggummi att man fick fina bilar och många fina dessutom. Ett annat sätt var ju att byta till sig den biltyp man ville åt.

Jag hade fastnat för Jaguar. Den var rund och spänstig i formerna och påminde verkligen om en Jaguar. När jag blir stor och har pengar till att köpa en sådan bil utan att behöva låna till den så skall jag köpa en sådan, slog jag fast.

Tiden var mogen för detta 1988. Jag beställde ute på Jaguars försäljningsställe en svart Jaguar Daimler. Därmed var en dröm uppfylld. Man kan nu förledas tro att förutom pengarna till denna bil fanns det avlagt andra pengar så att detta inte var riktigt sista öret. Här lägger jag dock in en brasklapp, det fanns inte mycket mer av den varan. För att förverkliga en dröm så kan man vara tvungen att späka sig på annat sätt.

Detta var dock ingen Ulv som hade lockat mig till detta steg. Det var hårt arbete oh en järnvilja att lyckas uppnå mina drömmar. För mig var detta ett viktigt steg. Något sorts kvitto i mina egna ögon att jag hade nått ett delmål i livet.

Allt eftersom nu tiden går och företaget tjänade pengar så fick jag min beskärda del av detta. Det gjorde att jag kunde unna mig mycket som inte många andra kunde.

Nu började det uppträda en hel del människor som skulle hjälpa mig att ta till vara de pengar som eventuellt kunde finnas. Allt ifrån banker till andra lycksökare. Alla i slips. Gärna med en vacker portfölj och alla uppträdde gratis. Alla ville mig väl och skulle bara för vänskaps skull kunna delge mig tips om hur de om de fick nöjet att förvalta några pengar skulle snabbt göra mig ofantligt rik. Dess högre belopp dess snabbare omåttligt rik.

En del med fonder eller med aktier i system så att stora optimeringar uppnåddes. Jag får säga att jag följt med i detta spel men varit återhållsam i mitt sätt att vara med. Detta av framför allt ett skäl. Vårt eget företag har ständigt behövt pengar till investeringar och till att stärka bolagens förtroendekapital hos bankerna. Ju mer pengar ägarna har i sina egna företag, dess säkrare företag resonerar bankerna med full rätt. Dessutom är det ju så att man vet i vilket tillstånd det egna företaget befinner sig i. Men det vet man inte om de företag man har aktier i eller i bankerna själva. På senare tid har vi sett hur inte bara företag gått åt pipan. Utan även jättestora Banker och förvaltare gått över styr. I USA har till dags dato 12 nov 2010 har 143 banker gått omkull. Att man har tillgångar på bank är ingen säkerhet alls. Bäst vet man hur det egna företaget går. Alla bankerna samarbetar med alla upptänkliga typer av ex vis fonder. Å fonder går i konkurs beroende på oärliga förvaltare eller allt för riskvilliga förvaltare.

I Spanien som då är det land dit oftast de mera välbeställda flyttar och tar med sig pengar dit eller till något närbeläget skatteparadis, frodas givetvis alla upptänkliga förvaltare och kostymnissar som alla har det gemensamt att de vill leva på andras pengar.

Företagen opererar oftast från Luxemburg eller från Gibraltar. Tentakler i Spanien i form av rådgivare på alla nivåer som samlar folk för att berätta om hur duktiga de är.

De är utsända av dem som har gott om kulor och bjuder flott på alla möjliga saker. Gärna något att dricka. Det brukar lossa på tungbanden.

En typisk träff med dessa investeringsrådgivare är att de hyr in sig på något flott ställe exvis ett bra hotell. Man kommer ner från Luxemburg eller för all del med herrar från Sverige i ledande positioner som berättar var och en sin historia om hur de ser på framtiden och hur ett lämpligt upplägg skulle kunna se ut för att sköta Dina tillgångar.

Sedan får man tilltugg i form av snittar eller i enstaka fall hela middagar med gott vin och goda råd. Allt utan någon som helst kostnad.

Vilka är det som sysslar med detta då? Är det svenska företag?

Ja absolut är det svenskar. Oftast banker som vi har i Sverige. S-E Banken, Handelsbanken, Swedbank.

Givetvis från deras bolag i Luxemburg eller Gibraltar.

Givetvis är det också utländska banker som anställt svenska människor för ändamålet. Förutom dessa banker finns det dessutom en uppsjö av andra kreditinstitut eller likartat som tävlar om investerarnas gunst. Alla dock med samma medel eller redskap. Ett annat sätt är att vara sponsor för än det ena, än det andra. Boule eller golf eller tennis eller föreningsliv i övrigt.

Man köper ett antal flaskor vin att utdelas till duktiga människor. Eller lottar ut dem bland mindre duktiga. Allt för att få bli kända som generösa och goda vänner eller blivande goda vänner. Att man dessutom ger sina vänner den generösa möjligheten att få ta del av det system man uppfunnit, för att kunna tjäna väldiga pengar åt vännerna låter man försiktigtvis framkomma. En del dock mindre försiktigt.

En dag ringde en granne åt mig och frågade? Hade Du besök av den där mannen och hans fru som var här i höstas och sponsrade en tävling i Los Suecos?

Vilken man?

Han var ju från Umeå, jobbade åt eller tillsammans med SÄKRA. Han sålde möjligheten att köpa andelar i en fond och han sa att han skulle besöka Dig efter att han gick från mig. Jag har ju varit med i den där fonden säger min Finländske vän sedan tidigare. Har fått fantastiska utdelningar varje år. Har varit med i tre år. Aldrig mindre än 26 % årlig avkastning på kapitalet. För att testa att allt var riktigt, tog jag ett år ut kapitalet. Jo då, jag fick ut det utan krus. Men efter någon vecka ringde man mig och frågade, om det inte vore klokt att sätta in pengarna igen. Man trodde att detta året skulle bli ett kanonår. Jag satte tillbaka pengarna. Nu när han var hos mig igen, så fick han en miljon ytterligare att förvalta.

Varför berättar Du detta för mig, frågar jag.

Ja sir Du , jag ville bara fråga om Du skickade med något till honom. Nej det gjorde jag inte, men det såg spännande och nästan för bra ut tyckte jag.

Du hade tur säger Finländaren, Han ringde nyss och sa att alla pengarna var borta.

Borta?

Ja man har ringt mig och sagt att fonden inte längre har några tillgångar. Att de som ägde och skötte om fonden har dränerat fondens tillgångar så, att det är tveksamt om det finns något kvar.

Så kan det gå till.

Å andra sidan finns det säkert de som är seriösa också.

Vill man lunka runt på än det ena föredraget eller träffen efter den andra, så kan man nog dra sig fram med snittar och vin rätt länge.

Så småningom blir man väl igenkänd som någon som man helst inte inbjuder om man skulle förfara så. Men nog kommer det att ta sin tid.

Igår så var jag på ett föredrag av ett par kostymnissar som hade ett företag som hette Myx. De hade hittat på ett system som handlade snabbare än blixten. Man behövde bara koppla upp sig mot deras server så handlade den blixtsnabbt den aktie eller valuta Du angett. Dessutom sålde han detsamma snabbare än Blixten med någon punkts förändring av priset. Du kunde således vara ägare av ett papper så kort tid att det knappt var möjligt att förstå det hela. Millisekunder rörde det sig om.

Det fanns två problem med det hela.

Det ena var att det inte var färdigutvecklat och anslutit till börsen eller till de handlare det skulle betjäna. Det andra var att med så korta stopptider för att köpa och sälja papper så översteg kortaget den vinst som uppstod. Man kan undra över att det är så brottom just när man bestämt sig att man måste tala om Millisekunder.

Nu ville man ha investerare för att göra färdigt systemet.

Maten var god, vinet likaså.

Jag förundras över att spelet kan fortsätta.

Å andra sidan är det många som inte har så mycket annat att fundera över än hur de ska placera sina tillgångar. För dem är detta som ett arbete de går till.

Med jämna intervaller så läggs kontor ner och folk förflyttas. Eftersom de oftast är anställda i Luxemburg så märks det endast på, ifall de kommer igen, så är det samma gubbar i nya företag.

Är det inte nya gubbar så jobbar ofta gubbarna åt andra företag, rundgången fungerar. Återanvändningen stor.

Å eftersom de hade kontakt med Dig i det förra företaget på visst sätt, så gäller det nu att starta karusellen för det nya företaget. Allt i hopp om att man kan få kunderna att följa med gubben. Många gör det. Man har lärt sig den gubbens sätt och tycker om det. Att jag skriver gubben eller gubbarna beror på att det nästan alltid är det manliga könet som håller på med detta. Givetvis med assistans av duktiga sekreterare. Sekreterare som håller tag om de praktiska sakerna.

Att Bli rik på att spekulera i papper är svårt.

Jag påstår att utan att ha insidesinformation om saker i ett företag så är det omöjligt. Numera finns det så många typer av papper att det är ett gytter att sätta sig in i. Alla till stor glädje för dem eller den som ställer ut dem. Tror Ni att det är för intet som Bankerna tjänar de pengar de gör. Vem tror Ni det är som betalar dem dessa pengar. Ja inte tror jag att det ä r någon god Fe som gör det. Det är Du och jag.

Det finns många fonder och typer av papper. Kom ihåg att av alla dessa tusentals papper finns det en god portion bedrägliga sådana. Förmodligen i mycket större omfattning än i någon annan typ av handel.

Dels är det omöjligt att kontrollera. Å skulle något hända så täcker banken knappast upp för det hål som uppstått. Möjligen om saker skett med bedrägeri av personal på banken så tystas det hela snabbt ner. Allt i akt och mening att vi inte ska tappa förtroendet för dem. Detta gäller dock endast om banken kan kopplas ihop till saken. Annars är alla rådgivare oskyldiga. Längst ner på det papper Du får underteckna så finns det en rad där det står att Du investerar på egen risk och att det alltid finns risker i affärer. Liten stil och liksom i förbigående.

Oskyddad?

Ja!

Ulvarna har fått ännu ett skrovmål.

2010-11-01T22:28:00.001Z

Pengar.

Jag ska skriva ett stycke om pengar.

Just där jag beskriver vad pengar enligt mig betyder.Jag hade alldeles nyss gift mig. 1962, å vi bodde hos mina generösa föräldrar en trappa upp. Här hade min Farfar och farmor tidigare bott.

Min pappa hade tidigare byggt huset och just nu när vi ville gifta oss och hade absolut inga pengar så hade mina föräldrar erbjudigt oss att flytta in där under obestämd tid. Så vi gjorde. Fick en liten flicka Christina som charmade oss.

Det gick en tid, vi var lyckliga och allt var bra. Men kanske kände vi att det var dags att försöka hitta ett eget hus och ett eget boende.

Vi hörde att Andre Jonssons hus var till salu. Ett Per Albins hus med hårdstampat jordgolv i källarplanet. Jag åkte in till Sparbanken för att prata lån med dem. Sparbanken hade varit min bank sedan småskolan. Jag hade månatligen satt in pengar i skolsparbössan som låstes upp en gång i månaden och sattes in de kronorna som fanns i mitt fack. Sparbanken var min bank. Nu behövde jag deras hjälp, och beställde därför tid till att få besöka banken för att få ett lån till köp av fastigheten. Karl Nyman var bankens chef. Det var alltid högst bossen som beviljade krediter.

Efter att ha väntat på att få audiens hos denne mäktige man, så fick jag komma in och tala med densamme.

Han frågade mig om det mesta. Varför jag ville köpa, vilka lån som fanns på fastigheten och vilka utsikter jag hade att kunna sköta dessa lån. Fastigheten kostade 28 tusen. Dessutom var åtta tusen av priset ett återbetalningslån där staten om man skötte sina åligganden avskrev lånebeloppet.

Det var två år kvar på den tiden.

Kalle Nyman förklarade för mig allvaret i att vara så mycket skyldig i deras bank, och att det var uteslutet att de kunde låna mig dessa pengar utan borgenärer.

Han frågade mig om det var möjligt att jag kund ordna borgenärer. Samtidigt lät han mig förstå, att min far inte var en särskilt bra borgenär eftersom han inte hade några egendomar förutom huset de bodde i. Betydligt bättre var då, om jag kunde få min svärfars namn under en borgensförbindelse.

Lite ledsen åkte jag därifrån. Jag hade ju ett stadigt jobb på SCA, och tjänade visserligen inga stora pengar, men hade en stadig inkomst. Sant var att den i verkligheten knappt räckte till att se till att hålla oss i familjen flytande.

Inget problem fann jag i, att tala med min far om att skriva under borgenförbindelsen. Svårare hade jag för att gå till min svärfar. Nöden har ingen lag. Jag pratade med svärfar Petrus Granberg från Pålberget om samma namnunderskrift.

Lättad kunde jag höra hur han utan större tvekan lovade att göra detta. Samtidigt poängterade han det viktiga i att sköta ett sådant åtagande som jag nu gick in i.

Tjugoåtta tusen varav staten skrev av åtta tusen efter två år.

För att förstå kostnadsnivån vi denna tidpunkt, vill jag berätta att jag året innan hade köpt en ny Wolkswagen med amerikanska stötfångare för tiotusen åttahundra kronor.

Med dessa saker gick jag tillbaka till Kalle Nyman på banken och fick mitt lån. Detta efter att ha åhört ytterligare en predikan från densamme om nödvändigheten att sköta sig gentemot banken.

Detta var mitt första möte med bankerna.

Tiden gick utan att jag egentligen behövde mycket från banken. Jag betalade av lånet och skötte mig som Kalle hade sagt till mig att göra.

I mitt arbete sedan jag slutat på SCA, och börjat med att sälja olja åt ARA Bolagen, kom jag i kontakt med många fastighetsägare. På denna tid, så hade många installerat oljeldning i sina fastigheter och till många var jag leverantör. En av mina kunder sa en dag att han skulle sälj sitt hus. Jag frågade om vad han begärde för huset.

525 tusen var hans svar. Det var ett hyreshus på storgatan 94 i Piteå. Jag köpte huset och gick till banken för att låna pengar.

Nu var det enklare trots att beloppet var avsevärt större.

Huset bestod av nio lägenheter och två ettor men tarvade en del omsorg.

Jag hade nu bytt bank till SE Banken.

Husaffären sköttes som en bank vill att ett lån och en affär ska skötas. Efter några år insåg jag att en fastighetsaffär med dessa lägenheter var så liten att det ständigt fodrade omsorg av mig på ett mycket nära sätt.

Jag kom överens med min hustru och mig själv om att lämna hyreshusbranchen.

Sålde huset och återgick till näringarna. Men, inte långt efter att jag genomfört denna affär så frågar mig Arne Carlsson på kommunen om jag ville förvärva det kommunala bussgaraget som vi då hade vårt Polar Olje kontot inrymt i.

Visst tyckt jag, om priset var det rätta.

Vi gjorde på tidig höst upp affären och tiden för övertagandet var årsskiftet.

Priset var 1.4miljoner. Ett rimligt pris om det inte varit för att hyresgästen som var busstrafiken skulle flytta därifrån. Men på något sätt borde det finnas möjlighet att ha hyresgäster i huset resonerade jag.

Pengar hade jag inga. Räknade kallt med att när nyåret väl timade så skulle denna saken vara ordnad.

I november samma år, fick jag möjligheten att köpa Petrinis Olje AB. Åkte ner till Stockholm och träffade representanter för ägaren i detta fallet AGA, och gjorde en överenskommelse med dem på stående fot att köpa depån i Piteå med alla Cisterner och deras hela verksamhet.

Detta var en väsentligt större affär än fastighetsaffären. Problemet var, att jag varken hade pengar till fastighetsaffären eller än värre denna nya affär.

Men kommer dag kommer råd kände jag. Åkte hem och började prata med Bankerna.

Väl hemma så fick jag efter någon dag besök av Ove Lundgren. Lundgrens Bilaffär AB. Han frågade mig om han alternativt kunde hyra eller ännu hellre om han fick köpa fastigheten av mig.

Detta var i november eller någon dag in i dec. Jag valde att sälja eller rättare sagt överföra mitt köpekontrakt på honom, med en liten slant emellan.

Nu var problemet något mera hanterbart. Nu skulle jag bara låna till köpet av Petrinis.

Efter att ha pantsatt alla mina och Margits ägodelar (Hus och Hem), så kunde jag få ett lån för att köpa Petrinis.

Spännande tider att se om intäkterna voro sådana att jag klarade att ge banken det banken skulle ha.

Det gjorde vi. Banken sköttes klanderfritt och jag – vi, började faktiskt tjäna lite pengar.

Jag hade nu startat ett eget oljebolag tillsammans med dem som tidigare jobbade för ARA bolagen. Nu kom ögonblicket när vårt företag Polar Olje behövde låna mycket pengar.

För att kunna sälja olja vintertid behövdes det vid denna tidpunkt ett varulager som innebar att kunderna kunde känna sig trygga när de handlade av oss till på våren när återigen sjöfarten kunde fortgå utan ishinder. För att köpa ett sådant varulager behövde jag låna uppemot 50 till sextio miljoner. Å andra sidan var jag villig att låta varulagret vara den verkliga säkerheten. Å andra sidan var ju detta självklart när man lämnade en företagsinteckning.

Jag förde en diskussion med ansvariga i SE Banken Piteå där jag för övrigt nu hade en plats i styrelsen. Jag visste därav att denna min förfrågan inte kunde hanteras på kontorsnivå, utan skulle handläggas av regionansvariga. Inte ens det räckte, det var en affär för huvudkontoret i Stockholm.

Jag reste ner med högt buret huvud och träffade dåvarande Jakob Palmstjärna och deras ansvariga för utlåning på Huvudkontosnivå. De frågade mig om vilka säkerheter som jag kunde ställa upp med.

Mitt svar var att det inte fanns annat än en företagsinteckning som jag kunde lämna. På deras miner och på de bankmän som jag mötte under resans gång, såg jag hur de log lite stillsamt åt mitt sätt att låna pengar.

Sverige hade just varit med om Växsjö affären, där en anställd hade köpt olja för Växjö kommuns räkning och sedan sålt oljan och lagt rabarber själv på pengarna. Ett stort svart hål hade uppstått i Växjös bokslut.

Banken valde emellertid att tro på mig och lovade att hålla mig med pengar. Dock var deras krav, att jag månatligen hade ett möte med banken och talade om exakt hur affären gick.

Jag minns faktiskt med viss bävan Jakob Palmstjärnas genomträngande ögon, när han kom upp till Piteå satte sig mitt emot mig och bad mig redovisa hur det gick med oljeaffärerna. Problemet än större eftersom oljeaffärerna var inne i en dålig period. Det gick helt enkelt inte allt för bra. Vi närmade oss den tidpunkt när man skulle göra en kontrollbalansräkning på grund av att man hade förbrukat mer än halva bolagets aktiekapital.

Emellertid delgav jag honom det glada budskapet ett vi var övertygade om att vi befann oss vid vägs ände vad gällde nedåtgående trend och såg ljusare tider skymta.

Han åkte hem med löftet att se tiden an, innan han drog åt snaran.

Han behövde inte dra åt denna snara. Vi var på rätt väg om än försiktigt.

Så har det fortsatt. Vi har i våra företag behövt mycket pengar och har också haft dem när behov har uppstått.

Min tid i SE Banken styrelse var över. Jag hade insett att som sittande i bankens styrelse var jag bunden till händer och fötter. Ingen annan bank gav mig några goda offerter om jag behövde låna pengar. Av detta skäl avgick jag självmant ur SE Bankens styrelse. När jag hade gjort detta och ville köpa Hotellfastigheten, var alla banker på hugget och ville bli min bank.

Vi valde då, mina ungdomar och jag att alliera oss med Handelsbanken. I första hand för att de hade en bra offert, men också för, att vi kände ett stort förtroende för Bo Berglund som då var kontorschef i Piteå. Sedermera köptes också småstaden med delvis pengar från Handelsbanken.

Vårt förhållande till vår bank har varit gott under resans gång.

Pengar är ett måste i affärer. Allt är relaterat till pengar.

Man måste emellertid tänka efter en smula för att förstå den egentligen enkla filosofin som driver banken. Den går ut på att låna in pengar av dem som har sådana och låna ut detsamma med en marginal för eget gottfinnande, däremellan. Det är grunden. Nu kommer det in en massa saker som grumlar detta enkla raka. Kan den man lånar ut till betala tillbaka lånet och dessutom under mellantiden betala ränta för lånet? Om han nu inte kan, har vi några säkerheter att realisera om det går snett? Som en upplysning kan sägas att en bank inte lånar ut någonting utan godtagbara säkerheter. Då talar jag inte om små handlån som man numera kan få till skyhög ränta bara med att SMS in namn och hur mycket man behöver.

Det är för varje företag viktigt i affärerna att arbeta på ett förtroende ingivande sätt gentemot alla.

Ett av dessa alla är att ha en absolut ärlig näras kontakt med sin bank. Det betyder inte att man ska vara blödig, vad gäller att ställa krav på densamma. Dess bättre man sköter denna sida dess bättre villkor har Du som kund. En annan sak som livet också har lärt mig är, att allt gått att förhandla kring allt. Det finns egentligen inte många heliga ting i affärer med banken. Är Du en kund som för banken betyder intäkter, så är Du också en kund som kan förhandla om villkoren.

Jag har nu berört sättet att få tag i pengar. Skall nu försöka mig på, att beskriva sättet att behålla pengarna. Många är nämligen de som vill åt detsamma.

Det allra viktigaste i affärer är att ha en god likviditet. En god likviditet är att ständigt ha så mycket i plånboken att man aldrig hamnar i det läget att man inte kan betala i utsatt tid.

Madrass.

Det betyder att man måste ha sett till så, att man har en buffert för, om saker händer som är tillräckligt stor, för de händelser som skulle kunna komma att hända. Men inte nödvändigt vis händer.

När en leverantör ser att Du slirar på en betalning, är det första tecknet på att vara försiktig med att lämna ut varor till Företaget. Så regel numro ett är, Var likvid.

Det är inte alltid så enkelt att vara likvid. Anta att Du har en växande kundkrets och säljer allt mer och mer, då ökar kreditutrymmet med samma som tillväxten på de nya affärerna. Oavsett om marginalen på försäljningen ger vid handen att det är en bra affär, så kan det vara så, att Du får problem just för att det kräver större utestående kredit.

Leverantören kan i många fall hjälpa till med denna kredit men då alltid på bekostnad av marginalen. Därmed kanske i slutändan en dålig affär. Att tacka nej till goda affärer är ingen lätt sak för en säljinriktad person. Men ibland kan man tvingas till detsamma. Man ska komma ihåg, att när signalen till den man köper varor ifrån hör, att man har problem med att sälja på grund av pengar, i form av utestående krediter, så drar också leverantören en del växlar på att hjälpa till. I gamla tider hette det att man när pengarna tröt och man kunde hämta ut varor på kredit som arbetsgivaren stod för, så var det en form av livegenskap. Man var bunden till sin uppdragsgivare. För ett företag är det viktigt att inte hamna i denna sits.

Om Nu företaget har klarat av att undvika dessa fällor, är det viktigt att man använder pengarna rätt.

Ett företag har alltid möjlighet att välja hur man hanterar pengar. Dels inom bolaget men också tänka strategiskt på hur man ska kunna behålla pengarna kvar i bolaget.

Pengar man tjänar får man alltid betala skatt för. Man kan dock välja faktiskt att behålla pengarna kvar i företaget med olika saker. Obeskattade pengar i bolaget är bra pengar. I princip har man dessa pengar kvar i bolaget utan att behöva betala ränta på motsvarande lån. Det finns ett par sätt som är vedertagna: dels att fondera pengarna för kommande investeringar. OBS att då gäller det att man verkligen avser att investera i något för bolaget. Ett annat sätt är, att skaffa sig avskrivningsobjekt. Att skaffa sig avskrivnings objekt innehåller också stora faror. Ett avskrivningsobjekt måste i sig vara lönsamt innan det duger som avskrivningsobjekt. Ett exempel kan vara. Anta att en entreprenör finner att han tjänat så mycket på sina lastmaskiner att han kommer i den situationen att hans företag måste skatta in pengar till staten. Företagaren finner det mindre roligt varför han köper en maskin till. Han måste för att göra detta köp nu betala detsamma. Eller låna pengar till att göra det. Har nu inte maskinen så mycket arbete att den förtjänar sitt eget levebröd så är givetvis investeringen felaktig. Har den däremot en sådan förmåga (maskinen går ihop sig) så fungerar det då så att företagaren får göra avskrivningar på sitt bokslut med en femtedel av inköpspriset ungefär. ( avskrivningstider är olika för olika typer av investeringar).

Han får nu under förutsättning att han tjänar pengar i bolaget göra avskrivningar med en femtedel på objektet ifråga under fem år. Med avskrivningar menas att man får dra av på bolagets resultaträkning samma belopp som investeringen kostade med den femtedelen och därmed slippa skatt på denna del.

Men som Ni förstår så, så är det ett vanskligt sätt med stora risker. Man måste återigen se till att man är likvid. Som inte har ett dugg med hur bolaget går. I vart fall inte kortsiktigt.

Man måste alltid skatta för de vinster man gör. Ibland kan det vara fördel att göra så. Man vet vad skatten är för ögonblicket, medan man aldrig kan sia om hur skatten ska komma att se ut i framtiden.

I vårt fall så hade vi en affärsmodell som byggde på långsiktigt ägande och försiktig strategi för expansion. Det betyder att vi alltid kommer i skattesituation. ”Häftigt eller inte.”

Vad kunde då vara lämpligt objekt att investera i om man hade överskott eller vinster i kassan. Ja, i vårt fall fann vi att vi var intresserade av att äga fastigheter som ett komplement till vår energihandel.

Att det blev ett hotell dessutom var ju frukten av att vi köpte ett hus där tidigare bedrivits hotell. Valet mellan att fortsätta med det eller göra kontor eller lägenheter var egentligen att vi tyckte det skulle vara trevligt att äga och driva ett hotell. Speciellt tyckte Christina detta. Dessutom visade våra kalkyler att det var en bra hyresgäst. Vi kunde belasta hotellet med hyra som var skälig och driva det med vinst.

Ett vanligt sätt när man får vinst i ett bolag är ju att dela ut vinsterna till ägarna och behålla en liten del av vinsterna i bolaget. Det utlöser givetvis skatt. Dels bolagsskatt, enär alla utdelningar från ett bolag är beskattade pengar. Dels inkomstskatt och eller kapitalskatt. Hur Du väljer det saknar egentligen betydelse. Skatt tas ut till ungefär samma belopp som om man tog ut lön ur bolaget. Skillnaden är endast den att tar man ut det i lön, så får Kommunen skatten, medan om bolaget beskattas så tar staten densamma. Det är bland annat av det skälet som kommunala bolag alltid har så många anställda att all skatt hamnar i den kommunala kassan. Dessutom bidrar det till lägre arbetslöshetssiffror.

Vi skickar årligen in ganska betydande belopp till stadskassan. Vårt sätt att välja har varit att låta eventuella vinster stanna kvar i bolagen. Det stärker krediterna och ger bolagen en gedigen ryggrad.

Givetvis har vi delat ut pengar till det måttet att vi har ett bra liv.

Vi har förvärvat många bolag under årens lopp. Såväl ganska stora som små, enligt vårt mått.

Alla bolagen hittills bra företag under utveckling.

Att ha en lojal och kunnig personal bidrar till detta.

Mitt nästa inlägg blir.

” Man måste akta sig för ulvar”

2010-10-26T11:27:00.005+01:00

Början till slutet.

Min kära hustru Margit och jag.

Allt efter som barnen börjat ta över företagen, å att jag ser att det verkligen fungerar, så avlägsnar jag mig mer och mer.

Till en början var det ordentligt annorlunda att se att saker ordnade sig på något sätt utan att jag stod vid rodret.

Visserligen var jag fortfarande med som styrelseordförande och koncernchef, men det är ju trots allt mest på pappret.

De beslut som ska tas, tas oftast helt mig förutan. Jag och Margit är fortfarande delägare, så därför är det en nödvändighet att vi är med ibland.

Allt eftersom man blir äldre, så inser man att arbete kan utföras på många sätt. Inte alltid är de klokaste besluten de som man hittat lösningen på själv.

Att låta andra ta över, är ingen alldeles lätt uppgift när man är pigg och vid gott mod. Man går där på företaget och ser något som borde göras och åtgärdar det hela. Då har man ibland gjort fel.

Att lära sig att det man i dessa fall borde göra, är att möjligen tala med de ansvariga så, att de kan ta itu med saken. Om det nu var så att det var något som borde göras. Men deras prioritetsordning kan vara en helt annan.

Nåväl detta lär man sig. Man kommer så småningom på att det är enklare att inte alls bry sig annat än i de fall man sitter i det forumet att det krävs att man gör det.

Jag tror att det samtidigt kan kännas tryggt att ha någon att prata med när någon sak känns osäker.

Jag minns själv under början av min karriär hur min far reagerade.

Han sa aldrig ja till någon av de idéer, som jag pratade med honom om.

Det var ständigt tummen ner. På alla saker utom vanligt hederligt arbete. Då var han för.

Detta lärde jag mig, så att jag genast såg det som något lurt om min far svalde det jag sa. Han tyckte alltid att man skulle med händerna göra något. Tillverka eller laga eller fixa till. Det var hans syn på hederligt arbete. Att sälja saker eller dra sig fram med något annan typ av arbete kändes för honom främmande.

Det fanns således möjligen skäl till att ompröva besluten om min far var för det hela. Konstigt nog, så fort han såg att det gick bra det som jag gjorde, så tyckte han det var bra och hade alls inget mot det hela.

Min far var på detta sätt en sorts värdemätare fast tvärs.

Jag uppskattade att tala med min far om olika saker. Ja givetvis också med min mor. Men oftast var det med pappa jag dryftade olika frågor. Många frågor visste jag ju att han vare sig begrep sig på, eller egentligen hade någon uppfattning om. Men ändå så kändes det bra att ha sin far i livet och kunna prata om olika saker. Jag antar att det kan vara på samma sätt med våra barn.

Mina barn-barn. Emma -Simon - Elin - Malin.

I skrivand stund vid några månader kvar till dess att jag fyller 70 år, så innehar jag denna ställning i bolagen. Det ska jag emellertid ändra på med det snaraste.

Men det finns just nu ingen exakt lösning framme för att göra om ledningsgruppen för Skoogs.

Men det kommer.

När man således inser att man skall plana ut verksamheten för att så småningom helt lägga av är det viktigt att man skapar nya förutsättningar för sin framtid.

Att bara lägga sig på soffan är ingen bra lösning. Inte för mig och knappast för någon.

Man måste därför i tid inse att man har saker att ta hänsyn till för framtiden.

Man vet ju att man har vänner. Eller vet man det?

Är det kanske mest företagsvänner! Sådana som i ett höj försvinner när man avlägsnar sig från ledningsposterna på företaget.

Ja, de flesta är naturligtvis sådana. Det är inget konstigt med det. Den som inte odlar vänskap till andra människor under sin aktiva del av livet, har heller inga vänner kvar när den aktiva delen av livet är över.

Jag hade det inte så ställt att jag saknade vänner. Men det gäller att se upp. Jag har haft företagsledare som suttit på höga poster i näringslivet som kommit och tiggt om papper sorteringsjobb på mina företag därför att de fått pension från sina företag och hade ingen planering för det nya livet. De höll på att ledas ihjäl av att inga vänner ha och inget dessutom att göra.

Vi hade i god tid sett till att vi hade en bra bostad att flytta till när vi började tycka att vår hus mitt i Jävre började att bli för stort. Det hus vi bodde i var ju det tidigare Åmanska huset. Det hade varit många olika saker under årens lopp. Dels poststation, dels skjutsstation och gästgiveri. Sedan slakteri och livsmedels affär.

Strandpromenaden

Det hade vi växt ut. Växt ut åt fel håll. Det var inte längre nödvändigt att glänsa med ett stort hus och massor av uthus. Vi hade ju förverkligat de drömmar vi hade som nygifta om, att få ett bra hus där vi hade trivts med att umgås med våra barn. De var nu utflugna. Då vill man ha mindre. Mindre gångjärn att byta mindre att underhålla och att praktiskt sköta. Lindrigare städning osv.

Vi hade byggt oss en ny bostad där vi tidigare hade haft vårt sommarställe. Modernt men mindre. Dessutom var det skapat efter vårt huvud.

Resor var vi intresserade av.

Marknad i stan.

Ett ganska stort antal gånger hade vi varit i Spanien. Såväl på fastlandet som på de spanska öarna.

Så småningom så insåg vi att vi gillade Spanien väldigt bra. Ett av de stora argumenten för detta var, att vi båda var intresserade av golf.

En av de gånger i mitten av nittiotalet när vi var i Torremolinos så kom vi i kontakt med Los Suecos. Det var en liten golfklubb startad av några svenskar och som spelade golf på Mijas golfklubb.

Det gick så till att vi hade träffat en man vid namn Karl Ove Axelsson golfspelare från Piteå. Vi ringde honom på skoj när vi var i Torremolinos i första hand för att kanske få spela golf med honom. Vi blev omedelbart inbjudna att hälsa på Karl Ove i Fuengirola och körde dit med den hyrbil vi för tillfället hade. Väl där så bjöd han oss på pankaka som någon han hade inneboende för tillfället hade satt in i ugnen. Den hade nog mått bra av att bli uttagen ur densamma några tiotal minuter tidigare. Men det var gott i alla fall. Vi blev Inviterade för att spela med dessa vänner i Los Suecos.

Detta var egentligen det som gjorde att vi bestämde oss för att börja söka boende i Fuengirola i stället för någon annan plats vi besökt i Spanien.

Golf på Mijas.

För att få komma med i denna förening så var man tvungen att stå på kö för att bli medlem. Efter ett år så var vi ordinarie ledarmöter av föreningen. Enbart Los Suecos var ju inte hela anledningen till att vi stannade i Fuengirola. Det fanns andra bra saker som passade oss där. Fuengirola är den Svensk-tätaste platsen utanför Sverige av Svenskar. Här fanns Svensk skola. Den Svenska kyrkan och ett antal Svenska föreningar av olika typer fanns också här. Man kunde gå till den Svenska affären för att köpa hemlandsmat om man så önskade.

När man åker till ett annat land och tänkt sig att vara där något längre, än när man besöker landet som turist, så är det en sak som är viktigare än allt annat. Det är att kunna skaffa sig vänner. Utan vänner kan man inte bo borta från Sverige någon längre tid. Lägenheter och hus kan man alltid införskaffa med pengar. Men vänner får man inte på det sättet.

Man måste bjuda på sig själv till den graden att andra finner det intressant att ömgås. Människorna i Los Suecos tog oss till sig, på sådant sätt att vi kunde börja umgås med många av dessa familjer. Vi kunde gå ut och äta tillsammans eller hälsa på hos varandra på ett ganska otvunget vis.

Under den första tiden här nere så hade vi ingen bostad som vi ägde. Men vi fick kontakt med en kvinna som hyrde ut lägenhet eller lägenheter. Vi gjorde upp med henne på våren om, att vi skulle komma tillbaka på hösten och ville hyra en av hennes lägenheter i en av Fuengirolas stadsdelar som heter los Boliches. Vi ringde henne ett par dar före det att vi skulle anlända, för att vara på den säkra sidan. Hon svarade att hon glömt av det hela ända fram till att jag ringde. Då kom hon ihåg det hela. Vi hade bestämt oss för att hyra i sex veckor varför vi blev ordentligt oroade över saken. Den svenska kvinna som hade lovat oss hyra av henne, var när vi åkte därifrån gift med en Spansk byggmästare. De hade en paradvåning nere vid stranden. Hela översta våningen på ett femvåningshus plus en inredd vind ytterligare en trappa upp med jättelika terrasser på olika sidor av taket. Hon hade emellertid fått behålla våningen i skilsmässan oh bodde nu ensam uppe i detta hus. Hon tog ett snabbt beslut om, att vi fick ta denna lägenhet under tiden vi var lovade hyra. Jag kan inte köra ut någon av våra hyresgäster för att jag har dåligt minne var hennes kommentar. Jag får göra följande hade hon kommit fram till. Jag åker till Sverige två veckor. Sedan åker jag till flickan som bor i Madrid en vecka. Tillbaka i Fuengirola så tar jag en veckokryssning på medelhavet. Resterande veckor Hyr jag in mig på hotell i Fuengirola.

Vi fick ta hennes lägenhet. Å vilken lyx. Trehundra kvadratmeter våning på bästa plats.

I samma veva som vi skulle åka ner hade Margit och jag inbjudit Estradgänget från Ekbergs att komma ner och gästa oss och ha det trevligt i Fuengirola. Vi kunde nu ta upp gästerna i en fantastisk lägenhet och ha det trevligt tillsammans. De bodde givetvis på hotell i staden men vi var deras värdar under vistelsen här nere. Detta var också en av de resor som Estradgänget spenderade pengar på för att genomföra.

Vi hade också fått andra goda kontakter med andra föreningar. Exvis gick jag med i en förning som hette Seniornet.

Denna förening hade som uppgift att lära äldre folk att använda datorer.

Collage över Senior-net tiden.

Jag kom genast med i styrelsen för föreningen vars ordförande var Jan Westerlund boende här nere på Pueblo Lucia. Sekreterare var Anita (atta@glocalnet.net) Jag var den som höll i program och utbildning. Under första tiden så hade endast jag bärbar dator vilket gjorde att vi fick hyra in oss i Svenska skolan för att ha dataundervisning. De hade en sal med stationära datorer där eleverna fick lära sig datorer. Vid våra möten samlade vi stora skaror människor. Data var nytt och många av pensionärerna var intresserade av att se på detta nya. Vid mötena i övrigt hyrde jag in oss i Svenska kyrkans lokaler. Som betalning fungerade att vi köpte kaffe och en bulle av kyrkan. Dessutom så ville kyrkan att jag skulle hjälpa dem med installation och hjälp när det krånglade med kyrkans grejer.

Detta gjorde jag och satte så småning om in bredband i kyrkan. Detta var bra eftersom jag nu kunde demonstrera hur saker och ting fungerade i hela kyrkan oavsett vilken av kyrkans lokaler vi satt i. Vi skickade sedermera ut via webbkamera exvis ett bröllop med vigsel i kyrkan. Kunde då ses av anhöriga i Sverige. Jag hade inköpt storbildskanon och kunde nu visa saker i jätteformat. Här nere fanns det då ingen svensk förening eller organisation som hade dylika grejer.

Svårigheten blev med tiden att hitta eldsjälar som ville delta och lägga tid på styrelsearbete. Så småningom fusionerade vi verksamheten till AHN som hade den livskraftigaste Svenska föreningen. Då såväl som nu.

Därmed är vi inne i nästa förening som vi därmed var medlemmar i. Rätteligen hade vi varit medlemmar där under något år före denna händelse.

Dåvarande ordföranden Kjell Klasson var ordförande vid denna tidpunkt. Han värvade mig till styrelsen och efter ett par år så övertog jag ordförandeskapet.

En hektisk tid hade börjat. Att leda AHN va som att leda ett relativt stort företag med den skillnaden att här fanns bara frivillig arbetskraft. Sådant är ju bra för ekonomin men ett litet aber när det gäller planering. Någon åker bort på resor, andra åker hem, tredje har glömt av osv.

Man är trots många medlemmar ganska ensam. Den som inte varit ordförande i en förening med mellan fyra och femhundra medlemmar kan inte riktigt förstå saken.

AHN har så många saker i görningen samtidigt. Allt från ett antal språkkurser i Spanska till Trivselkvällar målningskurser, Diskussions träffar, Datakunskap och kurser, golf och Boule spel Resor och bussbokningar Bibliotek och en egen Casita med servering av kaffe smörgåsar och drycker. Styrelsemöten och medlemsmöten. Möten med centrala organisationer och lokala Spanska företag och myndigheter. Upphandlingar av diverse förnödenheter, såväl för att intaga som föda, som för att bygga ut verksamheten. Hålla i medlemsfrågor och skriva brev till diverse andra föreningar och organisationer. Skriva reportage i tidningar och prata i Radio.

Bygga en egen hemsida till föreningen och ständigt uppdatera densamma. Alla dessa uppgifter var man tvungen att se till att de fungerade och om man delegerade, vilket givetvis var viktigt, så var man tvungen att i alla fall hålla ett visst öga över det hela så att det verkligen fungerade.

Det var trots allt en fin tid. Inom föreningen fanns det många verkligen fina människor som man fick lära känna. Människor som vi har mycket roligt tillsammans med. Har haft och har.

Surströmming har blivit en populär fest på hösten. Den gjorde vi för första gången här nere tillsammans med vännerna från Piteå Inger Holmgren och Ralf Viksten. Då är festlokalerna fulla. Det ryms ca 60 – 70 personer i dessa. Sista anmälningarna får aldrig plats utan måste nekas.

Pris utdelas.

Det som blivit föreningens stora framgång är golfen. Det var vid tidpunkten för när jag började i styrelsen under Klassons tid som vi gjorde slag i saken att få i gång en mera livskraftig golfavdelning. Detta arbete påbörjades och fick en verklig skjuts när tidigare ordföranden Klasson och nuvarande ordförande Monica Richer, tog över ansvaret för denna verksamhet. I dag spelar vi golf minimum fyra dagar i veckan med fullbokade 60 starter varje gång. Priserna har pressats till hälften av vad ordinarie grenfé priser betingar. Vi är numera mellan fyra och femhundra golfare i föreningen.

Hit går vi ner varje dag nästan för att läsa dagstidning och för att prata med vänner. Dricka en kopp kaffe eller gå på kurs eller annan verksamhet.

Hur fungerar samhället Spanien för Svenskarna?

Det skall jag berätta senare.

Träskalle!

2010-05-26T00:16:00.001+01:00

Träfigurer.

Eftersom jag en gång i min ungdom började med att hjälpa min far på byggen, så har mitt intresse för att arbeta i trä alltid funnits.

Jag fick tidigt lära mig hur en hammare och en spik fungerade. Men också hur man med händernas och huvudets hjälp kunde forma diverse saker med andra verktyg.

Därav följde att jag byggt några hus åt oss själva. Detta i form av reparation och ombyggnad av Andre Jonssons hus. Det var det första objektet.

Kanske inte det allra lättaste. Huset var ganska illa medfaret utav att man haft många barn och dessutom saknat pengar för att renovera eller hålla efter detsamma. Eller kanske så enkelt att man inte dugde till att göra något åt detsamma, eller kanske helt enkelt inte såg att det behövdes. Det är många som har det så. (Figurerna framför en original målning av Lars Pirak) Våryster Pärlälv.

Det andra huset påbörjades med vårt sommarhus, där vi nu bor på samma tomt som det ursprungliga huset sattes upp. Under tiden som huset hos Andre Jonsson renoverades och sommarhuset byggdes startade jag också upp med att måla och att göra en del möbler.

Så dök tillfället upp när vår familj kunde köpa Åmans fastighet i Jävre. Det var ett gammalt handelshus där många saker hade förekommit. Allt från starten jordbruk sedan poststation och gästgiveri och skjutsstation till att så småningom bli Slakteri och sedermera också livsmedelshandel.

Att man gick från varande endast slakteri till att ha andra livsmedel, ja till och med mjölk, berodde på att Friden Sandberg som hade köpt bredvid varande kiosk hade begynt att ta hem även kött produkter. Då tyckt Åmans att Friden kunde få smaka på konkurens, varpå man byggde om sin butik för att passa även för Livsmedel. Detta sagt som en parantes.

Vi köpte huset och började reparera detta. Det fanns mycket att ta i. Byggnader (uthus)runt hela tomten förutom mangårdsbyggnaden.

Mangårdsbyggnaden gjordes om helt och hållet invändigt. Livsmedelsbutiken togs bort och rumsindelningen och väggar gjordes om. Gamla fina saker fick bevaras exempelvis det gamla taket i det som blev vårt finrum. Kallar det så, därför att ingen var där. Butiken blev till ett stort allrum där vi trivdes förfärligt bra, varför det endast var besvärligt att gå till finrummet.

Övervåning inreddes och uthusen reparerades. Jag byggde här av ”Fuset” Ladugården en bra verkstad för att kunna snickra. Skaffade mig virke som las upp så att jag kunde få fram torrt snickarvirke när jag så önskade. Gran, tall, Björk. Det var bara att sätta igång att göra något.

Först blev det ett antal möbler varav den som tog mest tid är en ”cheffonje” den tog mig ett par år av ledig tid att göra. Sedan blev det ett antal fioler och en nyckelharpa. Många björk vrilar har fixats till enligt mitt huvud. Det svarvades och det påtades på fritiden. Måleriet hade fått stryka på foten för snickeriet.

Min far blev pensionär och kom att börja använda min verkstad på gamla dar. Pappa var egentligen mera för lite större saker. Att spanta upp hus eller göra en garderob på plats var och hade varit hans huvudnummer. Nu fick han börja jobba med mindre saker. Egentligen hade han inget riktigt bra tålamod när saker skulle göras. Han ville se resultat snabbt. Helst ville han gå till snickeriet och när han gick därifrån, ha det gjorda alstret med sig hem för att visa mamma.
Sedan byggde jag nytt hus där jag bor idag. Visserligen denna gången med Bygghjälp. Några timringar och mindre hus har blivit till under åren.

Mina händer har alltid varit bra. Om jag ber dem att göra något , så gör händerna det. Det är ju ganska bra. Jag är händig som det heter.

Nu fick jag för mig att jag skulle snickra några träfigurer. Då gör dom, händerna det. Tyvärr är det med händerna som med datorn, att man måste ge dem någorlunda vettiga order.

Vet man inte hjärnan hur en kropp ser ut, så är det svårt för händerna att fixa detta. Det man tror man vet, kan skilja sig mot verkligheten. Dessutom är det nog så, att man måste överdriva ansiktsuttryck och kropp, lite grann för att det ska bli bra. Göra det mer åt karikatyrhållet för att det ska se mera likt ut.

Har gjort några figurer och målat dem i lämpliga färger. Fler lär det bli. Käppar som ser lite olika ut, har jag snidat ett fyrtiotal av. Får väl se hur länge detta håller i sig. Det är i alla fall kul att pröva på nya saker. Bilder kan man se på Webben på min blogg. www.idetage.se och klicka på Blogg.

Bilderna visar figurerna uppställda framför tavlor som jag tidigare målat.

(Teneriffa och Myren.)

Hur Bolagen Byggdes!

2010-02-15T21:40:00.005Z

Avgörande val.

Det är inte alltid som man själv fattar de beslut som innebär stora och drastiska förändringar i ens liv.

I många fall kan det dels vara att andra helt enkelt fattar besluten eller att man helt enkelt låter tiden löpa , eller ser den an.

Vid tidpunkten för att jag skulle lämna Polar Olje Ab, ett bolag som jag startade men som jag numera hade överlåtit hela äganderätten åt Shell, hade jag sett till att under en tid av två år sitta som bolagets ordförande, anställd av Shell.

Det kom att innebära att jag som numera ägde Petrinis kunde ägna mig åt, att se till att det bolaget levde i god sambios med Shell.

Jag hade av mina tidigare anförvanter fått löftet att köpa Petrinis. Trots att de inte precis hurrade över att jag köpte ett cisternbolag. Å andra sidan så kunde jag som ordförande och Shell som partner fara väl av att den lagring vi behövde för tillfället bäst skedde i Piteå.

Denna åtgärd med köp av Petrinis hade skett två år före det jag lämnade stolen som VD.

Ytterligare en tid före dessa två sista år som VD hade jag tagit in min son Roland som säljare i bolaget.

När jag lämnade Vd posten för att enligt avtal ägna mig åt styrelseordförande posten, hade jag att se till att jag hade någon spelare som tog över rodret i bolaget som Vd på Polar.

Min son var vid detta tillfället lite för ung, trots gott gry i kroppen.

Jag hade för något år sedan anställt Hans Ögren som ekonom på bolaget. Han var intresserad och hade varit hockeyspelare och hade en trevlig framtoning. Efter några år på denna plats insåg jag att vi behövde göra vissa omdisponeringar av våra styrkor.

Allt eftersom våra framgångar kom på marknaden så ökade också kraven på den ekonomiska redovisningen och på hela administrationen. Jag hade tyckt mig märka att Hans hade en del problem med de ökande kraven som såväl jag som Shell ställde på honom.

Han var emellertid ingen som jag ville skulle lämna skutan utan bad honom att fundera på att skifta arbetsuppgifter på bolaget. I stället för ekonomichef så ville jag att han skulle tillträda platsen som försäljningschef.

Det kan kanske synas som övermaga att ha en sådan i den förhållandevis lilla bolaget som vi var.

Men bolaget hade jag under denna tid organiserat så, att i stället för att de återförsäljare eller ombud som jag skaffat sen tidigare, så skulle de nu få en viss annan betydelse och arbetssätt.

Vi hade i bolaget nu tio ombud som vi gjorde till distriktschefer. Dessa behövde en allt närmare kontakt med oss på huvudkontoret i Piteå.

Jag hade under många år, dels skaffat alla dessa ombud, dessutom skött alla kommunikationer med dem. Allt eftersom Roland började fungera på hemmaplan som säljare, var det naturligt att lägga ett allt större och större ansvar på Hans för att sköta våra Distriktschefer som vi nu hade gjort dem till.

Det hade också den fördelen att jag fick mera tid att ägna åt strategisk verksamhet. Att utveckla bolaget till ett såväl större som skickligare sådant.

Inte utan kontroverser skedde det gradvisa bytet. Man hade från Distriktschefernas sida organiserat sig så, att vi skulle uppfatta dem som en starkare part. Man hade bildat ett bolag där alla Distriktscheferna var delägare.

Man hade utsett en Vd i bolaget vilken blev Lejf Selberg från Boden.

På deras bekostnad så utförde han sålunda tidvis förhandlingar för gruppen och uppträdde med den ackuratess om hans officersbana hade lärt honom. Han var lärare på helikopterskolan i Boden som sitt egentliga yrke.

Han var en av de två Distriktscheferna som inte hade egna transportbilar för distribution av bränsle åt oss. I övrigt hade alla en eller flera bilar.

Hans insats låter jag vara därhän. Han gjorde i vart fall inte jobbet annorlunda att sköta om dessa herrar. Däremot kunde man ju skönja vilka som voro drivande i förhandlingarna med oss om olika typer av förbättrade villkor för dem. Problemet dem emellan var, att det cirkulerade en rad olika villkor i förhållningssättet till oss. Ett kunde vara att vi i taxeberäkningen på ett område gått med på att betala något mer per kubikmeter levererad volym på grund av att det saknades volym inom området för att Distributören skulle kunna leva på saken. Å ville vi finnas till och försöka skaffa en vettig volym så kostade det. Andra kunde tycka att det var fel gentemot dem. Problemet fanns inte medan de var oss de pratade med enbart. Nu hade de med Vd hjälp börjat prata om dessa och många andra saker med varandra. Det innebar vissa slitningar i gruppen.

Alla förstår då att det tar lite tid att hålla i och reda ut och tala folk till rätta en hel del tid. Millimeterrättvisa i dessa fall omöjligt.

Dessutom hade varje distriktschef ett väl utpekat område man skulle sälja inom. Dessa gränser var en ständig fråga på dagordningen om, hur krockar inom gränszonerna skulle undvikas. Alla ville sälja och distribuera och därmed tjäna pengar. Man föll då lätt för frestelsen att även sälja någon skvätt här och där på grannens område.

En del Distriktschefer var hart när omöjliga på detta, medan åter andra skötte det bra. En del hade ett hetsigare humör än andra.

En del behövde vår centrala hjälp mer, medan åter andra klarade sig ganska bra själva.

Det var dessa frågor som Hans sattes att allt mer sköta om. Parat med offerter och besök hos större kunder hade han fullt upp. När jag nu insåg att tiden kommit för överlämnandet av rodret till någon annan så var valet enkelt. Det blev Hans.

Innan jag gav honom jobbet hade jag haft ett ingående samtal med honom om mitt fortsatta engagemang för bolaget skulle se ut. Jag skulle under två tidsbestämda år arbeta som styrelseordförande. Vid denna diskussion jag hade med honom tog jag givetvis upp mina cisterner ute på Haraholmen och hur jag tyckte att han borde hantera lagringen.

Vi hade tjänat pengar på att ha dessa cisterner disponibla för Polar. Vi hade kunnat köpa in försvarsvolymer och blanda saker i depån. Vi hade kunnat köpa någon volym då och då för goda priser och tjäna pengar på detta. Jag gjorde också klart att bolaget självklart inte hade något att frukta från min sida. Jag var nöjd med de arrangemang som vi hade då.

Jag var väl kanske en inte allt för Shell lydig Vd på ett antal punkter. Ett var att jag oavsett att Shell noggrant påpekat när vi började samarbeta med dem att jag aldrig skulle acceptera ett inköpspris som var högre från Shell än från någon av deras konkurrenter, då skulle jag ifall jag ville köpa av andra utifrån. Det gjorde jag naturligtvis också. Ständigt dock med en viss förvirring från huvudmännen.

Hans var inte den typen som på någon punkt tog strid med någon proselyt på Shell. Shell hade för vana att sätta till som chefer för dotterbolagen, någon som förtjänat det genom mångårig tjänst på olika ställen i organisationen.

En del bra sådana personer, en del mindre bra.

En mindre bra sådan Chef kan naturligtvis tycka att en dotterbolagschef alltid ska lyssna på vad han som tyckandes vara ägarens förlängda arm uttrycker. Varför stressa huvudmännen när man lever lugnare om man inte gör det. Hans stressade dem inte på det viset.. Han hade svårt att argumentera för annat än att köpa allt av Shell systemet.

Detta innebar att allt efter tiden gick, minskade inlagringen i mina Cisterner, medan uttagen så sakteliga flyttade till Luleå där Shell hade varor.

Med det flyttade också friheten. Friheten att kunna göra som man vill i inköpsfrågorna. Jag såg också att jag tillfrågades alltmindre om sådana beslut som Hans tog. Jag hade då ett samtal där jag yppade mina farhågor om vad jag kanske måste företa mig, om det inte blev bättre med lagring.

Jag hade i bolaget en bra insyn i den dagliga verksamheten trots att jag ej deltog i densamma. Detta på grund av att min son fanns kvar i bolaget.

Över landet strömmade det in rapporter från andra Shell Dotterbolag om de nya tiderna i Shell. Friheten var på väg att tas från de anställda på dessa bolag.

När jag hade ett år kvar av mitt kontrakt med Shell, hyrde jag mig ett litet kontor mitt inne i Piteå. Här satt jag nu och begrundade min sits.

Ute på Haraholmen (hamnen)hade jag depåkontor med två anställda. En depåchef och en Gunvor Westerberg som skötte bokföringen. Allt utan datorer.

Nu kallades min son in till Vd Hans Ögren där han utfrågades om att det gick rykten om att jag skulle starta upp nytt bolag inom oljebranschen med bas numera ägda Petrinis.

Inte nog med detta. Man ringer mig från Shell i Stockholm och vill ha ett sammanträffande med mig. Det var samme man som numera var chef över dotterbolagen Sverige.

Han bad mig komma ner till Stockholm så att vi kunde få resonera om diverse saker. Jag bad honom ifall han hade något att prata om komma upp till Piteå.

Han kom och vi gick igenom hans frågeställningar. Jag berättade att jag såg allvarligt på att de lagrade allt mindre hos mig. Men jag tyckte nog ändå, att vi bägge var rätt nöjda med det samtal vi haft.

Det går emellertid inte mer än ett par veckor så kommer min son till mig och berättar att Hans haft ett samtal om de fortsatta ryktena om en start av försäljning från min sida. Där av hade Shell tyckt att det var tveksamt att ha en ”orm vid sin barm” som man uttryckte det. De bad honom därför ta ledigt några dar och fundera över saken. Han skulle med denna oönskade ledighet komma tillbaka till Shell och förklara sin lojalitet till Shell eller Polar som bolag. Han fick inte sparken utan i stället ville man med ett sorts skrämskott avhålla mig, dessutom numera oss från några dumheter. Han skulle vara välkommen tillbaka kommande vecka. Jag hade just då, med min hustrus och barns välsignelse, köpt gamla hotell Christoffer ett hotell mitt i staden och visste inte riktigt hur och vad som skulle komma ut av den affären.

Vi diskuterade saken om den ej tänkta ledigheten som Roland fått ta. Kom överens om, att inte ge något svar alls. Något hade det förargat både Roland och oss andra.

Jag samlade mina barn och hade ett möte med dem på mitt kontor.

Christina jobbade vid denna tidpunkt på ett försäkringsmäkleri i staden.

Hon hade tidigare haft jobb inom resenäringen och på försäkringsbolag i Göteborg.

Vi bestämde nu att vi skulle jobba tillsammans under några år.

Efter en tid ringde Hans upp och frågade om Roland hade bestämt sig för hur han vill ha det i framtiden. Hanfick svaret att han tänkte fortfarande och ville inte ge något svar. Allt av oss uträknat för att de skulle få sväva i ovisshet om händelsernas fortsättning. Så småningom ställdes dock frågan på sin spets, och Roland svarade med att säga att han hade nya och andra planer än vad Hans eller Shell hade trott att han hade. Jag kommer inte tillbaka. Oavsett att de försäkrade att det kanske hade varit dumt med den tvingande ledigheten.

Vi snodde och vred på det gamla hotellet och hade så när hyrt ut det till skatteverket som kontor.

Christina kom nu i allra sista minuten med en relevant fråga. Har vi någonsin räknat på utfallet om vi bygger om det till ett modernt Cityhotell.

Kl 11 00 i morgon ska vi skriva kontrakt med Skatteverket!

Då får vi räkna på hotell alternativet i natt.

Det gjorde vi. Ställde upp tre olika alternativ. Viken uthyrningsgrad och vilka priser vi trodde på.

Lägsta, mitt emellan eller högsta alternativ. Dessutom kostnaden som var rejält högre för renoveringen som hotell, dessutom möbler och utensilier.

Dagen efter kl 11 00 kom vår hyresgäst och ville skriva avtal med oss. Vi tackade artigt nej och hoppades i stället att vi skulle bli en bra kund åt skatteverket med vårt hotell.

Roland var i full färd med att tillsammans med mig Gunvor och vår depåchef lägga ut rälsen för vårt nya bolag.

Skoogs Bränsle Ab

När vi blev ett lag.

Vi hade nu ett nytt möte. Ett möte om vårt förhållningssätt till varandra.

När jag tillsammans med Margit satt och pratade om våra beslut om dels restaureringen av huset till hotell och dessutom att starta upp försäljningen av olja i olika tappningar och variabler, så kom frågan naturligtvis ifall det skulle lyckas och om vi skulle kunna hålla sams under tiden som detta skulle pågå.

På kvällen säger Margit att jag tror att det vore bra om Ni hade ett djuplodande samtal om detta.

Nästa dag så förde jag detta samtal med mina barn. Ett viktigt samtal vill jag påstå. Tror att mycket av oenighet i företag skulle kunnat undvikas om ägarna talade i förväg om möjliga faror på vägen.

Roland hade haft ett bra avlönat jobb på polar och tjänade avsevärt mycket mer än vad Christina gjorde. Det var ett av de möjliga stötestenarna.

Roland representerade någon gång då och då på olika krogar och matställen. Han reste ständigt och var i behov av bra bil. Dessutom var hela omkostnadsläget högre i hans fall.

Hur gör vi med detta?

Vad ska vi ha för lön för de olika arbetsuppgifterna?

Jag satt tyst och väntade på deras reaktion. Roland tog ordet och sa, jag tycker att vi alla tre tar ut samma lön. Var och en av oss jobbar och sliter på sitt håll. Någon olika lön tycker jag inte vi ska ha.

Nu kände jag mig stolt. Det var den som hade högsta lönen av barnen som tyckte att de skulle dela lika på inkomsten. De andra sakerna resor och liknande avhandlades på samma sätt. Vi var rörande överens om att det inte var någon löneförmån att sitta på krogen eller att resa runt och inte få vara hemma.

Saken var ur världen och vi kunde sätta igång att jobba under dessa premisser.

Som förstebaron i sällskapet de svenska oljebaronerna hade jag träffat oljebaronen Tore Persson på Norsk Hydro. Första gången faktiskt i London på något party därstädes.

I en diskussion under den kvällen kom jag att fråga honom om de hade något intresse av att starta upp verksamhet i Norra Sverige.

Herr Persson tände faktiskt till och lät mig förstå att det skulle vara trevligt att om det passade sig fortsätta resonemanget vid snarast möjliga tillfälle.

I åminnelse om detta samtal kontaktade jag honom och bad honom komma upp för konsultationer.

Christina sade upp sig på mäkleriet och startade upp med planering offertupphandling av bygget och de olika entreprenörer vi behövde för att bygga. Roland var ju redan ledig.

Förutom byggeriet skulle alla möbler köpas in och färger och material till allt bestämmas. Vi åkte runt och tittade på andra hotell och försökte vid varje tillfälle göra oss en bild av hur det skulle passa i vårt hotell.

Utsidan av huset var trist, men där kunde vi genom en lycklig försorg komma på hur det skulle bli. Jag och Margit hade för något år sedan sett ett litet hotell nere vid Gardasjön som hade gula bågformade markiser.

Så skulle utsidan se ut. Kompletterat av bågar av plåt under och en entré som hade ungefär samma typ av layout.

Stadsarkitekten nästan grät när han hörde vårt val.

Jag kan försäkra att det är en grannlaga och stor arbetsuppgift att designa ett hotell. Dessutom i ett retrohus byggt efter den tidens standard. Ständigt dök det upp problem.

Inget av de förra ägarnas saker eller stil dugde. Hotellet var drivet i botten när vi tog över.

Allt revs och slängdes för att kunna bygga från grund utan att ta hänsyn till att något skulle vara kvar.

Det gällde dessutom att redan nu börja tänka på hur vi skulle se ut gentemot kund. Sälja oss redan under byggtid. Till vem och hur?

I källaren hade man till stängningen eller konkursen kört med en nattklubb. Det ville vi inte ha. Ej heller skulle vi ha en fullödig restaurang utan endast en vacker frukostmatsal som kunde betjäna våra boende. Dessutom skulle hotellet göras fint för att ha konferenser. Hotellet låg ju mitt i staden och man kunde därför förvänta sig att det skulle vara relativt lätt att fylla med konferensgäster.

På den andra sidan jobbade vi med hur tänket skulle vara på oljesidan. Hur ska vi sälja. Vad ska vi sälja och till vem.

Några kunder hade vi ju inte än. Vi var dock tillsammans stadens i särklass duktigaste team vill jag påstå. Alla hade vi bakgrund som säljare och nu hade vi även fått ett visst mått av besatthet. Vi skulle lyckas!

Nu skulle ett varumärke åter igen skapas. Hur skulle vårt namn se ut? För ett antal år sedan skapade jag ett varumärke i Polar Olje AB. Hur skulle vårt nya se ut?

Vad ska vi heta?

Hur parar vi ihop detta med vårt hotell?

Vad ska det heta?

Vi ritade trianglar och ovaler och ringar. Förkortningar och travesterade i alla möjliga namn som hade med Norrland, Piteå, eller Sverige att göra.

Så småningom fastnade vi för att skriva Skoog i en oval och lägga företagstyp under. För Hotellet blev det Skoogs oval och under City Hotell.

För oljan Skoogs i ovalen och under Bränsle AB.

En byggsten klar.

Så kunde vi börja at trycka upp trycksaker i form av visitkort, broschyrer och säljstödsmaterial för såväl hotell som Bränsle.

En annan brännande fråga var om vi skulle göra som tidigare arbeta mot återförsäljare som vi hade gjort under Polar tiden.

Vi visste vilket stort arbete det låg i att underhålla en säljkår som ryckte och slet tidvis åt olika håll. Det hade vi fått nog av. Bestämde oss därför att vara kedjans sista länk själva. Vi skulle helt enkelt börja konkurera med de tidigare ombuden på vissa ställen.

För oss var emellertid Piteåmarknaden för närvarande tillräckligt stor för att börja ta i fler problem än vi behövde.

Många av de gamla kunderna som vi hade haft på Polartiden var oss som säljare trogna. De fick ett besök av oss eller en telefonsignal om att vi nu skulle börja sälja i eget nytt varumärke.

Ja, det gick inte bara bra, det gick mycket bra.

Tillsammans pressade vi byggarna för att likt fågeln Fenix resa sig ur askan och få sätta igång hotellet.

Norsk Hydro fanns inte på våra breddgrader vid denna tidpunkt. Deras engagemang fanns upp till Gävle. Men som alla vet så är det en bra bit ner till Gävle. Bolaget ville gärna bli landsomfattande i Sverige och hade därför ett stort intresse av samarbete.

Jag hade enligt det kontrakt jag upprättade med Shell, vid överlåtelsen kvar en tid av nästan ett år innan jag kunde företa mig något.

Vi gjorde ett träffade ett avtal med dem om att samarbeta.

Vi hade visserligen nästan ett år innan vi med vårt bolag kunde sätta igång och trumma på stora trumman för vårt nya bolag. Det förhindrade oss inte att göra ett avtal av den typen att vi skulle börja sälja åt dem vid en viss fastställd tidpunkt. Därav gjordes det upp två avtal. Det ena avtalet gällande lagring och distribution, det andra gällande försäljning. Vårt försäljningsavtal hade en klausul om att vi skulle för Norsk Hydro sälja varor just på Pite bygden. Alla vet ju hur stor den är. Egentligen hela Sverige. Åtminstone i våra ögon.

Jag gav då broder Tore en idé. Kanske om de samlade de återförsäljare eller ombud vi haft inom Polar, så kunde dessa måhända förmås att börja försäljning åt Hydro i stället för som nu Shell.

Tore tyckte det var en god idé. Du får uppdraget att ombesörja ett sådant möte.

Jag kallad dem till ett möte i Finnland. Det var av rädsla för konkurrensverket, som nyss hade givit stora böter för att bolag talat med varandra. Hydro kom med två representanter till mötet.

Dels Baronen Tore Persson, dels en som var deras försäljningschef i Stockholm. Denne man hade ett väloljat munläder och lovade guld och gröna skogar. Ibland tog Tore fast honom när han gick för långt i sin iver att fånga grabbarna.

På detta möte var jag och Roland närvarande från vårt företag. Vår strategi var, att det skulle gagna oss ordentligt, i form av at vi kunde genom de lagringsavtal vi gjort, tjäna pengar på deras försäljning.

Lika klart gjorde vi att vi inte skulle vara någon sammanhållande länk för att få dem att fungera tillsammans med Hydro och varandra.

De skrev ett avtal som signerades några dagar senare och sa därför upp sitt partnerskap med Polar Olje och därmed Shell.

Med viss tillfredställelse noterade såväl Roland som jag att det hade varit förståndigt av Polar att se till att vi hade varit nöjda med att ha dem som inlagrare. Det vill säga, att de inte hade flyttat volymer till Luleå Ex.vis. Att timeout man beordrat för Roland inte hade varit en god ide.

Ombuden drog igång med sin försäljning och vi lagrade i våra cisterner upp olja för Norsk Hydro.

Att ombuden från Polar kom in i bilden gjorde dock oss en aning beskurna i vårt sätt att sälja.

Vi gjorde ett avtal med Hydro om att vi skulle fungera som prisövervakare och säljledare i så måtto att vi skötte om deras följsedlar och prissatte och behandlade leveranssedlarna klart för fakturering.

All olja levererades genom vår depå. Vi fick ett hyggligt genomslag av varor på vår depå.

Eftersom vi numera inte hade ansvaret för dessa återförsäljare, så lät vi dem prata med Hydro direkt. Vi brydde oss om vår del. Det var för oss nog.

Så småningom så dog dessa mindre återförsäljare ut. Volymerna blev inte större men kostnaderna ökade. Sålunda tog en efter en sin Mats ur skolan och ägnade sig åt annat.

Vi som var kvar på marknaden fick å andra sidan en allt större volym.

Vi kom bra överens med Tore Persson. Han var Norsk Hydros starke man. Han var egentligen den som skulle vara ansvarig för distribution och lagring. Men Tore hade grepp om hela bolaget. Han bestämde och donade. Aldrig blev byggnationer riktigt så billiga som han hade önskat. Men när det väl var klart med objektet ifråga så var oljebaronen Tores hand något att lita på.

Visserligen så hade man i Hydro en staffagefigur vid namn Markeborn, som skulle fungera som Vd. Han hade samma status som Jesus. Alla antog att han fanns men ingen hade sett honom. Han brydde sig inte om att träffa oss Ex.vis. Han hade helt enkelt aldrig tid får man anta. Trots att vi blev deras allra största säljare. Vi hade å andra sidan mest att göra med deras andra Persson med förnamnet Jan, som jobbade för Hydro och Tore. Han byggde om Cisterner och utlastningar för vår räkning.

Hotellet var nu klart och våra första gäster frotterade sig i våra nya fräscha möbler. Sängar som kunde hissas i olika nivåer och internet på varje rum.

Vi hade nu också insett fördelen med att ha ett hotell. Ett hotell är alltid positivt som tankeobjekt. Medan olja knappast kan sägas vara det. Vi kom på detta sätt att knyta ihop vår marknadsföring för de bägge produkterna så, att vi gjorde och gör, i princip mest reklam för hotellet och sprider därvid Skoog namn i en positiv anda.

Så gör vi än idag. Hotellet får dra kostnaden för en marknadsföring som borde ligga på andra bolag i koncernen.

Vi hade nu hittat bra arbetssätt för vårt företag.

Under denna första tid, kom Christina att sköta större delen av jobbet som administratör förutom att också få igång hotellet. Inget jobb som hon hade precis längtat efter att få axla. Men hon gjorde det.

Allt eftersom vi växte började hemmaplan Piteå känns trång.

Vi visste att i Skellefteå fanns ett mycket duktigt företag som praktiskt taget behärskade denna del av västerbotten. Under årens lopp hade Polar och andra bolag gjort tappra försök till inbrytning på denna byggd. Alla utan goda resultat. Jag minns inte skälet till varför vi fick reda på att bolaget möjligen kunde vara till salu. Jag tror dock att jag gjorde ett besök hos dem och hamnade i den situationen att jag frågade om de möjligen kunde tänka sig att sälja till oss.

Jag fick ett jakande svar om vi bara kunde komma överens om priset.

Saken var den att de hade jobbat upp en stor volym i Skellefteå på såväl tunna oljor som Diesel och smörjoljor. Dessutom hade de en annan värdefull detalj som vi fann mycket intressant nämligen att de hade hand om all Gasförsäljning åt dåvarande Esso.

Alla som skulle handla med eller sälja eller gasol från Örnsköldsvik och norrut, hanterades av Skelleftebränslen. De var grossister på hela detta gigantiska område. Numera heter denna gasförsäljning Air Liquide, och på Piteåområdet sköts denna affären av Piteå Transport. Dom är dessutom duktiga på sitt arbete som säljare och distributörer av alla dessa produkter.

Företaget drevs av tre st delägare. Dels av Hans- Olov Petterson som var den borne säljaren. Han kunde få vilken kund som helst med på vagnen. Han berättade historier i en flödande takt och hade en säljenergi utan dess like. Vilken man.

På kontoret hade man Sture Sehlstedt som var deras ordningsman. Han var den förste på mornarna och kokade morron kaffe och såg till att chaufförerna stack iväg med bränsle på rätt ställe. Han skötte deras ekonomi och var deras goda fé.

Den tredje var, den då unge mannen Per Erik jakobsson. Hans arbete var telefoner säljarbet och Gas.

De hade kommit till en punkt där de med den olika ålder de hade ville börja tänka på at avveckla sig själva.

Det kan vara ett problem i vilket företag som helst. De hade bestämt att de skulle sälja och kersa in pengar för en bra ålderdom. Men man hade ett kriterium som vägde mycket tungt. Man vill ju fortsätta och jobba kvar på bolaget precis som förr. Där kom deras önskan om frihet att jobba och göra som man vill, att vara den främsta orsaken till att det blev vi som kom att köpa dem.

Oss passade deras frihetsönskan som hansken. Vi hade ju alldeles nog med det som vi sedan tidigare ägnade oss åt.

Hans Olov var då deras VD.

Många roliga stunder hade vi med den mannen.

Att få honom till att sätta sig ner och göra en budget var inte ens att tänka på. Men sälja kunde han. Dess like fanns inte. Redan nu kunde man spåra att den framtida självklara ledaren var Per Erik. Han hade alla getterna inne. Tänkte mycket strategiskt och kunde se framåt på ett förtjänstfullt sätt.

Vi tog upp inköpet av Skelleftebränslen med Norsk Hydro som ville att vi ögonblickligen skulle bryta kontraktet med Esso som det då hette. Vi har aldrig brutit några kontrakt och kommer inte att göra det nu heller var vårt svar. Däremot ska vi om vi får ett tillägg till nuvarande avtal med Er gärna skriva på också för Skellefteoljor med Er. Men med början först när avtalet ger oss den rätten.

Skelleftebränslen hade vid denna tidpunkt mer än dubbelt så hög volym som vad vi sålde i Piteå.

Man var fler anställda eftersom man drev distributionen i egen regi. I Piteå lejde vi ut transporterna till åkare på plats.

Avtal och försäljning löpte på bra. En annan plats som vi inte heller var så bra på, var Luleå. Där fanns emellertid ett mindre bolag som vi förvärvade. Norroljor hette det. Vi gjorde avtal om att den gamle ägaren skulle vara kvar under en tid för att se till att allt fungerade och för att vi trodde att han var en relativt duktig man. Det var han inte. Kanske hade han varit det. Nu hade han blivit till en stor hämsko för företaget. Skälen låter jag vara därhän.

Vi tvingades avlägsna honom från jobbet. Detta under viss vånda. Ett skadestånd tvingades vi lägga ut, enär han inte fick jobba kontraktstiden ut.

Allt eftersom tiden gick så tog Roland över ruljansen på oljesidan mer och mer. Ja för att inte säga , helt.

På styrelsesammanträde i Skellefteå lägger Per Erik fram ett förslag om samarbete med Skelleftekraft på ett nytt energiområde.

Pellets.

Skelleftekraft skall bygga en fjärrvärmeanläggning för att förse hela staden med värme. Den ska drivas med spill från skogsbruket i bygden. I samband med bygget av denna anläggning kommer man att komplettera den med en anläggning för träpellets.

Tidigare hade man eldat spån och flis, men nu skulle man bygga en fabrik som framställde Pellets. Pellets är en träprodukt som kokats och separerats och torkats från vatten. Sedan trycker man det genom en press som gör runda korvar med en diameter på mellan 0,5 och en cm grovlek. Torrhalten är ca 95 % och innebär att en väldigt liten näve av detta material motsvarar en rejäl vedklabb.

Jag har fått reda på detta säger Per – Erik och har pratat med kraftbolaget om att få vara deras säljkanal. För att lyckas med detta jobb måste jag köpa ett par lastbilar ytterligare.

Kommer vi att tjäna några pengar på detta frågar jag. Det går inte räkna hem idag, men kanske om något år.

Vill Du börja med detta och ta ansvar för att vi gör det på ett bra sätt.

Ja, jag tror på projektet.

Då kör vi var vårt beslut. Per Erik köpte bilar och började sälja pellets. Det var naturligtvis svårt till en början eftersom egentligen ingen hade panna för att direkt börja elda med detta medium.

Fabriken producerade och vi fattade beslut om att anställa någon som bara sålde pellets pannor och pellets kaminer.

Staten hade gett oss hjälp i starten med att inte beskatta detta bränsle någonting. Det blev bara ungefär halva kostnaden att elda med detta i förhållande med att elda med olja.

Vi sålde allt mer och mer av produkten. Detta allt eftersom installatörerna han med att montera aggregat åt kunderna för att kunna elda med pellets.

Snart nog så blev detta en stor del av hela vår verksamhet. Bilar köptes in i en strid ström för att kunna efterfrågan stången.

Per Erik hade haft helt rätt att på sikt kan det bli en hygglig affär.

Vår affärside var att vi skulle vara kundnära och kunna ge kunderna service i önskad mängd. Vi köpte anläggningar för lagring av diesel i nyckelräkneverk och kortverk. Vi ställde upp på storindustrins propåer om service och underhåll även inne på industriområden som var deras privata.

Vi startade obemannade bensinstationer och liknande på Dieselsidan.

Expansionen fortsatte med att vi köpte in dels ett oljeföretag i Umeå, och dels anställde branschkunniga medarbetare från andra bolag i Umeå.

Allt längre som jag kommer fram i tiden så är det inte längre jag som driver dessa frågor och gör åtgärder. Det är min pojk Roland med hjälp av vår duktige vän från Skellefteå.

Under samma tid som ovan beskrivits kom vi fram till att vi för att driva verksamheten på ett kostnadseffektivt sätt måste bygga oss ett huvudkontor där vi rymmer alla verksamheterna. Samtidigt hade vi börjat utbyggnaderna av kontor och lager i Piteå.

En dag kommer Tore till oss och säger att han ska upp och se på hur de ska bära sig åt för att lägga ner den depå de har i Holmögadd.

Vi följer med Dig och tittar säger jag och Roland.

Vi åker ner och konstaterar att cisternerna är i hyggligt skick men på fel plats. Om vi hade haft dem i Piteå, så skulle vi gärna ha tackat ja till dem. Tore räknar på vad det skulle kosta att skrota cisternerna och börjar fundera på, om man kunde lyfta upp dem på en pråm, så skulle det vara möjligt att flytta dem till Piteå. Vill Ni köpa dem?

Visst svarade vi.

Att skrota dem skulle för Tore bli dyrare än att ge bort dem åt oss, förstod vi.

Wiren kom med pråmar till Holmögadd och vi kontaktade en specialfirma med jättekranar som skulle lyfta ombord cisternerna och sedan lyfta av dem i Piteå.

Det blev ett spännande företag. Vi hade låtit gjuta fundament (grund) som cisternerna skulle ställas på. Tyvärr så var vi tvungna att lyfta cisternerna över ledningsgator av rör som gick på ungefär tio meters höjd över vägen. Med några cm till godo så gick allt väl och vi kunde sätta ner dem på rätt plats. Priset vi bjöd för arrangemanget var en krona för bägge. Då vill vi ha dem levererade på anvisad plats.

Cisternerna används allt sedan dess i vår normala verksamhet.

Under denna tid som jag beskrivit så hade Småstadens affärsgalleria, Stadens skrytbygge gått i konkurs.

Konkursförvaltare var advokaten Gunnar Granström.

Under nära tre år hade gallerian förvaltats av honom. Skälet att det tog en del tid var att det tvistades en del mellan tidigare ägarna av gallerian. Dessutom var Granström hårt ansatt av många konkurser. Han arbetade hårt, men fick ändå se att arbetsbördan bara ökade. Han var populär i detta yrke. Sen kanske han knappast behövde skynda på ärendet, eftersom han till skillnad från tidigare ägare inte hade någon skuld. Bolaget var ju i konkurs. Inga räntepengar eller avbetalningar. Endast löpande kostnader och underhåll. På intäktssidan lika mycket som när man var tvungen att räkna alla kostnader.

En dag när jag träffar honom på stan efter en lunch frågar han mig om vi inte borde lägga in ett pris på objektet.

Jag går hem till mina ungdomar och frågar om de tycker att vi ska göra det. Svaret blev jakande och vi la in ett pris som vi tyckte var relevant.

I Piteåtidningen hade stått om vad ett tänkbart pris kunde röra sig om. Vi lade oss omkring detta pris.

Efter några dar kontaktade Gunnar oss och sa att de hade tittat på anbuden och funnit vårt anbud vara det som de som konkursförvaltare förordade. De skulle endast höra med fordringsägarna om de var av samma uppfattning. Han betonade att det låg inom konkursförvaltarens domän, att försöka se vem som kunde ha störst möjlighet att säkerställa att småstaden förblev ett roligt och spännande centrumhus (galleria), som medborgarna gillade. Där såg han oss som en bra ny förvaltare.

Vi tackade för omdömet.

Efter ytterligare någon dag skrev vi kontrakt och tog över fastigheten.

Christina hade nu bytt ekonomichefsjobbet mot ett jobb med våra fastigheter och hotell. I hennes ställe anställde vi en man som vi hade stort förtroende för av flera skäl. Dels var han mycket Datakunnig. Dels var han någon sorts ekonom. Det var Dennis Sundquist. Han skruvade nu upp hastigheten på övergången till vår datorisering.

Vi skulle nu bygga ihop fastigheterna i centrala staden och ta tillvara på de synergieffekter som låg i att äga två fastigheter i samma kvarter som dessutom på vissa punkter redan var hopbyggda.

Vi kunde nu genom de stora kylanläggningar vi hade på småstaden nyttja också dessa för hotellet. Värmeanläggningarna byggdes ihop så att vi kunde nyttja överskottsvärme från Kylanläggningarna i småstaden för att producera värme för hotellet.

De stora el centralerna kunde bindas samman och anslutningspunkter minimeras till att endast gå genom ett eget ställverk. Vatten kunde kopplas ihop och förbilligas.

Vi kunde ha samma vaktmästare som skötte bägge objekten. Christina bar ansvaret för dessa saker. I den mån som det behövdes råd och dåd så satt vi numera tillsammans på samma kontor vilket gjorde diskussionerna oss emellan enkla.

Anders Skoog, en brorson jobbade numera åt oss. Han var duktig och noggrann. En riktig pärla. Han hade god tumme med våra kunder och var vår Depåchef. Han byggde om och han ritade objekt åt såväl oss som åt Norsk Hydro. Han var ansvarig för Skoog Tank AB, med hela vår depåavdelning, våra tankar såväl att de var uthyrda eller att vi behövde dem själva som till att vår verksamhet gav en rimlig avkastning.

Att driva hotell fordrar sin man. I detta fallet kvinna. Det är mycket planering och många trådar som ska dras i. Reklam Pr marknadsföring. Att hålla ihop handlarna i Gallerian och att göra saker till nytta för dem alla. Dessutom ett antal anställda som ska hålla hotellet i drift.

När Dennis Sundquist slutade efter tre år, så anställdes en ekonomichef som heter Kent Hansson. Efter att han tillträdde insåg vi att de system som Dennis byggt åt oss till mycket stor del var byggda i Linus eller Linus liknande system. De var något vi fick svårighet med. Vi bestämde oss därför för att byta ut detta mot Microsoft baserade system.

Vi satte oss nu ner och funderade på om vi skulle göra slag i saken och anställa en datakunnig konsult på heltid. Eller om vi rent av skulle starta en liten dataavdelning där vi hyrde ut de konsulter vi hade för avsikt att ha.

I samma veva hade Roland vid någon lunch träffat Christer Berglund som berättade att ett antal konsulter som jobbade på ett Dataföretag i Piteå (Martinssons), hade för avsikt att sluta och sätta igång en egen verksamhet.

För att få en något bättre ryggrad i en start skulle vår medverkan kunna vara det incitamentet att projektet blev en verklighet.

De ville ha en sittning med oss innan vi själva gjorde någon egen insats för att skapa ett eget bolag.

Vi tog denna sittning och kom överens med dem om start av ett bolag.

De hade alla som var påtänkta en ganska lång uppsägningstid, varför det kom på vår lott att se till att företaget blev verklighet.

Roland åtog sig detta jobbet.

Jag la själv ut på webben kl 9.15 en fredag, på egen hemsida en annons om att vi skulle starta ett Dataföretag. Innan jag gick hem på kvällen såg vi att vi hade 32 sökande.

Vi tänkte då först att det kanske kunde bli ett tiotal konsulter högst som kunde komma ifråga för anställning.

Nu tog vi oss en ytterligare tanke på om vi inte borde vässa våra krav ordentligt.

På måndag skrev vi in dessa ökade krav. Det var följande. Alla som söker anställning ska kunna ha med sig så mycket arbete att vi ska kunna debitera konsulttjänster så att det skall täcka den egna lönen.

Nu tänkte vi att en del skulle försvinna.

Inte då. Innan veckan var slut hade vi 132 sökande. De bedyrade alla att de mer än väl hade konsultjobb så att de betalade sin egen lön.

Vi tog nu hjälp av Berglund och de som skulle kunna bli stommen till det nya företaget för att välja ut medarbetare.

Bolaget skulle heta Exait.

Vi anställde ett trettiotal konsulter.

Roland var stressad under denna tid. Kontor skulle byggas eller hyras Möbler införskaffas. På två platser Luleå och Piteå bestämdes.

Telefoner installeras Mobiltelefoner inköpas Datorer till alla. Ekonomisystem och administration byggas upp. Tjänstebilar leasas eller köpas in. Vilket arbete. Jag förstår inte hur han klarade det. Samtidigt skulle hans normala arbete skötas.

Men nu var det hele igång. Efter några månader anlände konsulterna i en strid ström allt efter att deras uppsägningstid var överstökad.

Vi hade sagt att vi behöver ha ett kapital av minst 5 miljoner kr för att sjösätta projektet. Vi startade i oktober och skulle enligt budget förbruka ungefär hela kapitalet fram till februari. Detta på grund av att man kan inte debitera kunderna förrän man gjort arbetet.

Efter februari så gick kapitalbindningen ner och vi var igång. Vi klarade det hela på avsett sätt. Vi hade också budgeterat att vårt första år endast skulle rulla runt med nollresultat. Med fölängt bokslutsår till Årsskiftet, så lyckades vi med den bedriften. Sedan dess har bolaget produserat vinst och under senare år dessutom bra utdelningar. Bolaget är i dag så mycket större och finns på många platser i Sverige. De har ett 80 -90 tal anställda.

Det går nu ytterligare en tid. En tid för konsolidering av alla nya affärer.

Ungdomarna hade verkligen med bravur klarat av att axla familjemanteln.

Så kommer nästa propå.

Roland hade hört talas om att den som ägde Kemek fabriken i Öjebyn funderade på att lägga av. Hans dröm var att hitta någon som kunde fortsätta att förvalta fabriken på ett sådant sätt att verksamheten blev kvar och allra helst ökade.

Vi köpte fabriken av honom och har sedan dess byggt större lager och moderniserat verksamheten. Vi behövde dessutom större utrymme för vår smörjoljehantering. Så det passade oss bra.

Verksamheten fortsätter att växa.

Vi lyssnar ständigt av möjligheter att växa genom egna insatser eller genom förvärv. På fastighetssidan köpte vi relativt nyligen in Beliva fasigheten som ligger mitt emellan de två dagligvarudrakarna ICA och Coop Forum.

Vi har startat upp energiförsäljning också i örnsköldsvik och Sundsvall.

Omsättningsmässigt så har vi gjort en fantastisk resa. Vi börjar närma oss de större bolagen på marknaden, (2010 passerar vi en och en halv miljard i årsomsättning) vilket innebär stort ansvar för att ha en riktig hantering av penningflödena.

I vårt fall var det ett utmärkt bra sätt att i ett tidigt skede etablera närhet till Handelsbanken. I alla lägen har de stöttat och hjälpt till för att vi ska känna oss lugna och harmoniska med vår bank.

Å andra sidan har vi väl inte precis stressat dem med oskäliga frågor. Vår ekonomi har under hela denna expansionsfas varit god.

Den andra sidan som naturligtvis ständigt gör sig påmind är att vi har många anställda. Många är beroende av att vi gör kloka överväganden inom företagen. Att vi tar sådana beslut som stärker koncernens gemensamma strävanden efter att ha sunda företag som går med vinst.

Utan vinst så fungerar inga företag.

Kommer att bli intressant att se hur bolaget ser ut om tio år.

De svenska oljebaronerna.

2009-10-09T22:02:00.013+01:00

De Svenska oljebaronerna.
Efter att dotterbolaget ARA Jet Piteå hade köpts lös från ARA Jet, kom vi egentligen att arbeta åt Shell. Shell hade med Joe Eriksson gjort stora ansträngningar för att lägga rabarber på så stor del som möjligt av mellan destillaten, (eldningsoljor – Diesel) i Sverige.
Min andel i bolaget Polar Olje AB som det kom att heta, var egentligen för liten för att allvarligen räknas. Shell var majoritetsägare och kunde naturligtvis göra som de ville. Dock var det ju så, att om man ville få dotterbolagen att arbeta bra, så fick man ju ge dem en portion frihet. Vi som VD ar var å andra sidan bortskämda med, att få göra som vi ville. Det var till att börja med små problem. Man lät oss hållas. Snart nog så började man dra åt frihetsbromsen lite försiktigt till att börja med.
Dotterbolagen levde under de förhållandena att man var van att klara sig själva. Det var dessutom av ägarna ett uttalat krav att vi skulle fortsätta på det viset. Jag tror dock att avund spelade en viss roll i det som sedan hände. Medarbetarna på stora Shell såg att vi hade många vanor som alls inte kunde tolereras på Shell. Vi hade stora omkostnader och frågade dessutom inte för att göra saker som både kostade pengar, var roligt och som oftast gav oss många kunder.
Man kände att man var i någon sorts stryklass gentemot oss. Å detta måste ju vara fel eftersom det ju egentligen var Shellägt och med det Shell tjänstemän som borde styra oss. Något måste göras åt saken. Frö för att ordna med styrmedel var sått.
I Shell gruppen dotterbolag som vi nu tillhörde, kom det ut order på, att vi borde lära av varandra. Det betydde möten. Som jag i annat avsnitt behandlat, så var det också att arbeta i varandras styrelser.
Detta förde oss dotterbolagschefer tillsammans på ett trevligt sätt. Vi började träffas.
På något av dessa möten bestämdes att ett antal av bolagscheferna skulle samlas för att ha ett eget möte. Utan medverkan av Shell. Sådant ordnades i Hunnebostrand där Lejf Patriksson stod som värd. Han hade en gammal villa i Hunnebostrand. Gissar att han tillhörde någon form av redare som fanns på västkusten. Hur som helst så ordnade Lejf och hans fru Lena så, att vi skulle äta middag hos dem på kvällen. Huset ligger på huvudgatan nere vid kajen som går genom samhället. Jag hade vid tillfället Margit med mig. Vi körde husbuss. Förenade nytta med nöje. Parkerat hade vi gjort invid närmaste sjöbod vi stranden. Detta genom vår värd Patrikssons försorg. Hunnebostrand är en typisk sommarbosättning. Byn är inte särskilt stor och är lokaliserad med anslutning till vattnet. Samhället är vackert sommartid med massor av båtar och trevlig brygga. Den skulle inte ha byggts som den ser ut nu, om det byggts idag. Då skulle man med all säkerhet byggt strandpromenaden så, att man hela tiden kunde gå på bryggorna. Liknande vad man kan göra i Smögen ex. vis. Här måste man gå en krök här och där därför att husen är hopbyggda med bryggan. Hunnebostrand känns ganska genuint på grund av detta. På sommaren är det knökfullt här som annorstädes på Västkusten. Givetvis alldeles fullast när semestermånaderna infaller. Ett antal bofast fanns och finns givetvis.
Vid middagen skojades det om att vi borde bilda en förening eller liknande för att känna att vi var tillsammans på något sätt. Känna styrkan av att vi tänkte och kunde uppträda någorlunda likformigt.
Något mer kom inte ut av detta. Dagen efter var det bestämt att margit och jag, skulle ifall vädret tillät åka ut med Magnus och Lena Bergek på en liten skärgårds kryssning. Saken var den att De hade seglat ner skeppet från Vänern under veckan. Detta för att använda detsamma i den bohuslänska arkipelagen under sommaren. Båten skulle för sommaren finnas tillgänglig på västkusten, ifall man ville ut på havet, oaktat att man hade börjat om med arbetet efter semestern. Vi stod på kajen och tittade på när Albatross storstilat anlände. Båten var byggd av prima ek på Hanssen och Arntzen varv i Norge Det byggdes sex likadana båtar. Detta var nr tre i ordningen. Dess vikt var 13,5 ton.
Lena var matrosen som revade segel och skötte om att lägga fast båten. Magnus i badbyxor som skeppare, men just för att lägga sig vid bryggan iklädd även en skepparmössa.
Lena också endast i badbyxa. De övre regionerna, ej kamouflerade. Såväl båt som dess besättning beundrades i det vackra vädret.
Nåväl, på förmiddagen åkte vi ut med Albatross. Såväl båtsmidet som inredning lyste vackert polerade.
Vår resa gick ut mot Öbergs tonge. En liten ö utanför Hunnebostrand. Ön med branta stenhällar som stupade ner i havet. Som gjort för en skuta av albatross storlek.
Båten las fast, solen sken, det var varmt.
Vi plockade musslor på hällarna.
Mat dukades fram och vi kunde avnjuta en formidabel lunch tillsammans. Vin serverades och uppsluppenheten efter mat och dryck gav oss många abrovinklar på vårt sätt att förhålla oss i branschen. För självfallet var det svårt att avhålla sig från sådant prat trots att detta var ledig tid.
Vi kom in på att vi för att vara starkare i branschen och starkare mot och kanske för våra ägare behövde vi något trevligt och fint att hålla oss till. Någon av oss kom på att vi borde bilda en klubb eller förening och namnet blev efter en del diskussion De Svenska Oljebaronerna.
Stadgar diskuterades, men skrevs senare när vi kommit hem.
En av de viktigaste punkterna var, att vi skulle ha trevligt på våra möten.
Medlemmar i föreningen kunde endast ledande män inom vår bransch i Sverige, komma ifråga.
Med vår bransch menades oljebolagschefer eller liknande.
Med oljebolagschefer gjordes dock ingen skillnad mellan stora eller små oljebolag. Det viktigaste med dem som skulle komma att föreslås var dock att de skulle vara trevliga och humoristiska. Så smånig om utökades kriteriet av de som kunde föreslås eller väljas in, med Svenska redare .
Till att börja med innehöll de inte mindre än fem st. dotterbolagschefer till Shell. Det var nu som en del av gallringen av medarbetare började.
Ryktet hade gått att det fanns en förening vid namn De svenska Oljebaronerna. Ryktet hade nått även medarbetarna på Shell. De försökte på många sätt att lista ut vilka som var med och dessutom komma med små hotelser om att det inte sågs med blida ögon av ledningen. Vid ett par av tillfällena när vi skulle träffas kom det krav till Magnus Bergek om att han var förbjuden att hålla på med detta. Nästa gång ett krav på att omedelbart avstå från att vara med i sällskapet. Magnus som är både vältalig och stolt, kunde naturligtvis inte alls gå med på att Shell tjänstemän skulle styra vilka vänner han umgicks med.
I ett möte anordnat på Grand Hotell i Stockholm behandlades detta hot. Jag hade bokat sammanträdesrum i det Bolinderska Palatset. Två av de föreslagna Baronerna, Johan Heden och Lejf Patriksson kände, att de inte ville utmana Shell människorna, utan valde att begära att få sitt medlemskap avslutat. Det var inte så svårt eftersom vi vid denna tid ännu hade hunnit dubba dessa till Baroner. I skenet av två stora kandelabrar i det överdådigt vackra palatset kunde vi nu Dubba de övriga initiala människorna till Baroner. En titel som de i detta sammanhang aldrig kan fråntas.
Vid detta tillfälle antogs stadgarna för ut för de Svenska oljebaronerna. Förlagan hade gjorts av undertecknad och Magnus Bergek.
Som förste Baron dubbades jag. Andre Baron dubbades Magnus Bergek och som Tredje Baron Dubbades Göran Edlund. Samtliga kvarstår fortfarande i denna roll. Detta oavsett att möten är synnerligen sällsynta.
De svenska Oljebaronerna leddes sålunda av mig. Magnus var en durkdriven protokoll skrivare som verkligen gjorde protokollen till en underhållande läsning. Eller för att citera Elektrolux chefen Hans Werthén, bättre än Grönköpings veckoblad. En tidning som Hans var ständig läsare av.
Göran Edlund var den som skulle se till att vi hade pengar. Göran var VD och ägare av Naftoil, ett företag som köpte och sålde båtlaster av olja. Företrädesvis från öststaterna.
Att införa någon sorts medlemsavgift verkade med tanke på organisationens namn alldeles för påvert. I detta läget kom jag och Göran överens om att han skulle donera en kassa av någorlunda storlek , så att vi med denna i ryggen kunde köpa in en del utensilier och material för verksamheten.
Så han gjorde. En summa av 50 tusen sattes in på ett konto som Baronerna kunde använda. Bevekelsegrunden för denna storstilade gåva var ingen annan än att vi inom sällskapet var stora kunder till honom och att en lagom gåva av honom, skulle stärka detta samarbete ytterligare.
Låt oss kalla det för någon sorts reklamåtgärd. Det finns säkert andra som skulle kunna hitta andra namn på det hela.
Således kunde sällskapet tillverka nålar och manschettknappar i guld för att passa till smoking och frack. Andra med vackra Baron figurer i emalj.
Baron Raune Jokola var Vd för Thörns Olje i Karlskrona. En trevlig kamrat och bland annat, en duktig inköpare av båtlaster. Han var Finne till födsel kunde man kanske höra vid diskussion med honom. Duktig som bara den på att kränga olja. Inte särskilt lätt att få att lyda propåer som Shell hittade på.
Annan uppskattad Baron var Ulf Ingelsson på ARA Jet. En man som sedermera kom att förutom att vara framstående i bolaget i Sverige, kom att vara den som var chef för Jet i Danmark och dessutom startade upp verksamheten för Conoco Jet i Tjeckoslovakien. Han hade godheten att alltid invitera oss till Conocos träffar i England och London i februari varje år. Blev vi inte inbjudna av dem, så gick vi dit i alla fall. Därav uppfattade vi det som ständig inbjudan. Dessa möten hölls alltid på Grosvenor House. I London tog vi alla år utom ett in på Ritz hotell. Ritz var väl inte det billigaste man kunde tänka sig. Men det var bra och det låg mitt i centrum. En annan gång inviterade han oss till Prag.
Prag.
Vid ett möte där invitationen behandlades gav vi Magnus Bergek i uppdrag att anordna resan. Detta var i tid strax efter den politiska Pragvåren. Magnus hade nämligen sagt oss att han hade en kompis som hade några flygplan som han skulle fråga om flygturen. Det var nog inte särskilt dyrare än en biljett med ordinarie flyg till Prag. Med detta lät vi oss nöja. Vi åkte hem och inväntade det protokoll som vi förväntade oss skulle komma. Å, visst kom det. Magnus skriver att jag har talat med min vän Jansson om flygningen. Han säger att det klokaste är att vi flyger med två plan. Det ena kan ta folk från Karlstad och Göteborg , och det andra Tage och Margit från Piteå och de från Stockholm och Blekinge. Jag ringde Magnus och frågade om det inte skulle bli en aning dyrt med två privatplan? Nej då försäkrade Magnus. Jansson är en hygglig prick. Han skinnar ingen. Med det lät jag mig nöjas. Man får inte vara för försiktig eller misstänksam.
Vi åkte till Prag med de två maskinerna. I Prag hade samtidigt Ulf Ingelsson agerat för att vi skulle få husrum och biljetter till Pragoperan. Jansson hade förutbeställt landning vilket föregicks av förklaringar av varför och vilka som var med osv. Jansson hade svarat att det var de svenska Oljebaronerna. Samtidigt hade det just färdigställts ett hotell mitt i staden vid Järnvägsstationen.
Ingen hade ännu bott på hotellet. Vi var de första gästerna. Sammantaget gissar vi att detta tillsammans gjorde att när vi landade med dessa två privata maskinerna så slussades vi till en VIP Lorunge på sidan om andra ställen på flygplatsen. Här var stor mottagning av oss. Vi hade vid detta tillfälle tagit våra fruar med oss. Här stod stadens borgmästare och någon politisk potentat tillsammans med något turistborgarråd och hälsade oss välkommen till Tjeckoslovakien och Prag. Snittar och allehanda drycker flödade fritt.
Vi upplystes nu om, att till vårt förfogande under besöket i Prag stod ett antal limousiner. De skulle under vår vistelse i landet endast betjäna oss. Vi installerade oss i det nya hotellet. Gick vi ut, så följde limousinerna oss diskret på sådant avstånd att vi snabbt kunde hoppa in i bilarna ifall vi fick skoskav eller kände oss trötta. Jag bävade för kostnaderna. Hur skulle detta kunna motiveras. En av kvällarna så hade fam. Ingesson ornat med Operabesök. Vi skulle se barberaren från Sevilla. En opera i två akter. Väl ditkommen så bänkade vi oss i de loger som var reserverade för oss. Snart skrek artisterna i högan sky från scenen det ena obegripligare än det andra. Operan uppfördes på Italienska. Jag försökte med att hålla för öronen och försiktigtvis trycka in en papperservett i vardera örat. Mera vana operaälskare såg jag redan under tidiga delen av föreställningen nickade till. Allt eftersom föll huvudena ner mot magen. De hade kanske bättre proppar än jag.
Jag mådde dåligt av de tjutande sångarna. Tänk om detta är en av de sist minuterna eller timmarna i ditt liv Tage. Om Du visste det, skulle du sitta kvar då?
Nej, absolut inte. Vad hindrar Dig då att gå härifrån?
Jag sa till Margit att jag går ut och sätter mig på ett pilsnerkaffe bakom operan och väntar på Er. Jag har mycket större behållning av det än att sitta här. Det gör Du inte, sa min fru, och höll fast mig i kavajen. I ett obevakat ögonblick reste jag mig och skulle smyga ut. Jag tog ett smygande steg. Golvet sa knarrrr. Ett andra steg, golvet sa ljudligt Knarrrrrrr. Tanter och farbröder som somnat började en efter en vakna av de knarrande stegen. Min sorti var allt annat än ljudlös. Margit skämdes över mitt tilltag. Det mildrades något eftersom jag efter första akten hade inhandlat champagne åt samtliga i sällskapet som jag bjöd på. Ingen gick in till andra akten. Antingen var det för att de tyckte det var synd att jag skulle behöva sitta ensam på ett pilsnerkaffe, eller också för att pilsnerkaffet var ett bra alternativ.
London igen.
Göran hade någon bekant i London som hade blivit medlem i Royal Automobil Club, varför han erbjöd sig att ordna med en arbetslunch på klubben.
Royal automobil Club är inte vilken club som helst. Här kommer bara medlemmar och deras gäster in. Medlemmen är alltid betalningsansvarig ifall något skulle hända här. Vid ett magnifikt stort runt bord, med sittplats för ett femtontal människor mitt i general Mountbatten Room, Stora matsalen, kunde lunchen intas. Rader av glas och bestick på sidan av porslinet vid varje kuvär sågs.
Här valde vi in en ny medlem Tommy Nordin VD på det Svenska petroleuminstitutet. Efter en lång och utdragen lunch som tenderade att dra ut mot middagstid avnjöts alla läckerheter. Göran var känd för att kunna välja ut, de mest utsökta av det utsökta. Notorna tog alltid Göran och fakturerade sedan ut sakerna på deltagarna.
Inte något man längtade efter att se. Allt redovisades vid alla tillfällen korrekt och riktigt. Sedan var det väl en annan sak att det inte var särskilt stor koll på hur dessa konton såg ut. Å förresten var det i så fall försent.
Vid ett av dessa tillfällen hade vi skickat en förfrågan till en av de högsta direktörerna på Shell Roland Williams om han kunde tänka sig att bjuda på lunch. Roland hade varit VD i Sverige för något år sedan. En mycket trevlig karl. Han var nu en av Shells tre högsta chefer med specialansvar för Shells hela gasverksamhet. Han svarade genast ja till detta. Det som för honom gryllade till det hela var att han befann sig just då i Paris på konferens med några hundra av sina direktörer och säljare av gas. Men som den gentleman han var, beordrade han fram bolagets flygplan som flög över honom till London och huvudkontoret där han gav denna lunch. Efter att han berättat om hur det gick till på Shells huvudkontor så visade han oss för övrigt också hur maktens boningar fungerade. Det fanns två huvudrum för maktens utövande. De låg utmed varandra. I det ena fanns det ett långt bord med höga ryggstöd på stolarna. Bordet var avlångt, kanske femton meter långt och med stolar runt om. Här satt aktieägarna, ett antal äldre damer och herrar. Här togs alla viktigare beslut. Alla investeringar som översteg etthundra miljoner föredrogs och beslutades här. Exempelvis byggande av nya raffinaderier eller borriggar eller andra dyra saker. Att ryggsöden voro höga, sas bero på att ifall någon lutade huvudet bakåt och råkade slumra till, så skulle ingen nackskada kunna uppstå.
Beslut av mindre viktig karaktär, under hundra miljoner kunde avgöras vid annat bord. Bordet i detta rum, var ett runt enkelt bord med stålrörs fåtöljer. Här satt sju av Shells viktigaste personer och utövade makt. De förberedde givetvis alla beslut även de som de trötta tanterna och farbröderna sedannickade ja till.
Efter lunchen tackades Roland med att jag överlämnade en Oljebaronsnål för vanliga kläder, som visade att han var associerad till Oljebaronerna men dock inte medlem. Andre Baronen Magnus Bergek hade då ett filmbolag som just spelat in en BBc versionen av en Dokumentär om Thor Heyerdahl. Till Rolands förtjusning fick han mottaga en kopia av denna film. Den enda dåvarande i världen.
Roland tog sedan planet tillbaka till Paris och vi gick tillbaka till vårt hotell Ritz. En liten tanke fanns med att ge en nål om oljebaronerna till Roland Williams. Han lovade att alltid när han kom till Sverige ha den på sig. Kanske skulle Shell folket i Sverige i övrigt inse, tänkte vi, att det inte var bra att bråka med dem som hade en sådan nål. Är Roland Williams med där är det inte bra att ifrågasätta. För att fråga honom var ju otänkbart. Det gör man bara inte. Kanske lite gisslan utan att veta om det. Ingen visste ju om han var med i sällskapet eller inte. Han kanske pratade med oss utan att de visste något om det hela. Vi hade försiktigtvis låtit sila ut en del information som skulle spridas vidare i Sverige bet Rolands vara eller inte vara i Oljebaronerna.
Det blev efter detta förhållandevis tyst om saken.
Förutom mötet på Bolinderska palatset hade vi inte haft något bättre möte i Stockholm. Vi funderade därför på hur ett sådant skulle kunna ordnas.
Egentligen borde vi kunna få ha en middag på Kungliga slottet föreslog någon. Problemet är väl att vår monark knappast lånar ut detta åt oss.
Nu var det emellertid så, att kungen hade anställt eller utsett en ny överståthållare. Det var min vän från LKAB i Kiruna, Viking Sjöstrand. Kungen hade anställt honom för att sköta hovstaterna.

Jag tänkte att det är väl i alla fall värt ett försök att fråga Viking om han ser någon möjlighet till ett sådant arrangemang.
Jag ringde honom och berättade mina önskningar och Viking lovade att snarast återkomma.
Efter ett tag ringde han mig och berättade att han skulle kunna tänka sig ett sådant arrangemang under vissa förutsättningar. Vi skulle kunna ha middagen i den kungliga livrustkammaren.
Dels att vi hade en för huset välkänd restauratör som stod för middagen. Dels att kungahuset ville ha en representant där som skulle ha arbetsuppgiften att visa samlingarna.
Eftersom min tredjebaron Göran Edlund var väl förtrogen med huvudstadens restauratörer var hans arbetsuppgift att ordna sådan. Det blev Operakällaren som skulle laga och servera maten åt oss. Göran hade personligen talat med Verner Vögeli om arrangemanget. Han lovade att personligen se till att det hela sköttes på ett bra sätt.
Därmed kunde Viking ge oss klartecken för middagen.
Vi samlades på Teatergrillen vid lunchtid för att diskutera kvällens möte på Slottet. Viking var inbjuden som extra gäst. Hans arbetsuppgift vid lunchen var att berätta om sitt jobb åt majestätet.
Viking berättade om husen slotten och vad förvaltningen gjorde. Det enda som han absolut inte tummade på var att berätta om säkerheten på förvaltningen och säkerheten kring medlemmarna i kungahuset. Å andra sidan var vi väl inte så där förskräckligt intresserade av just den saken.
Kvällen kom och vi kunde glädjas åt två nya medlemmar i De svenska oljebaronerna. Två redare. Dels Stig Sanne, rederi Brevik.
Dels Bruno Karlsson Rederi United Tankers. Två mycket trevliga och skojfriska människor. Vi behövde denna typ av kontakt för att känna oss uppdaterade på fraktsidan. Bägge dessa redare stod för en stor del av tankflottan i Sverige. Att ha en personlig kontakt gjorde många gånger att man i vart fall inte slussades bort i telefonväxeln, utan man hade varandras respektive direkttelefon.
En kvinna som ditsänds från huset för att informera oss om allt som fanns att se gjorde detta och sedan intogs middagen under högtidliga former.
Inget elektriskt ljus i den stora livrustsalen. Endast levande ljus vilket förhöjde effekten av att man hamnat i någon sorts meddeltid. Här satt vi elva bröder i sällskapet och dinerade med dåtidens allra bästa Kock Verner Vögeli. I det mest utsökta av byggnader och njöt av tassande uppassning.
Vem hade väl trott att det skulle vara möjligt?
Vid måltidens slut var vi alla överens om att det nog inte var möjligt att överträffa detta.
Bruno Karlsson var med vid några tillfällen i London. Bruno var en kanske något försiktigare man än de i presidiet. En dag när vi hade varit på lunch med Ricked Mc Aleese, styrelse ordförande I United Distillery så kom vi tillbaka till Ritz på eftermiddagen. Innan vi skulle gå för att ta oss en liten tupplur före middagen så satte vi oss ner i baren för att stilla oss. Eftersom United Destilleri är en tillverkare av alkoholhaltiga drycker, hade vi fått testa en del sådana. Det fanns således ingen anledning till att intaga mer av den varan. Magnus Bergek vinkade emellertid till sig vaktmästaren (den guldgalonerade servitören)och berättade att vi just kom från denna stora tillverkare av bland annat whiskey. Han berättar att vi därstädes fick smaka på en singel malt från 1923. Sådana årgångar har väl ändå inte Ritz. Vaktmästaren bugar och säger med ett leende, att stället med stor säkerhet mycket väl kan åstadkomma något likartat. Kan vi få titta på det genmäler Magnus. Vaktmästaren avlägsnar sig och kommer efter en stund tillbaka med en kristallkaraff med en dryck daterad 1917. Magnus ber honom att servera. Vaktmästaren säger lite diskret att han bara som en ren vänlighet vill berätta vad de tog per centiliter för drycken. Magnus nickar och ber vaktmästaren att ge oss varsitt glas. Vi var just då fyra stycken. Han ber vaktmästaren servera oss som ett smakprov två cl var.
Naturligtvis var detta tilltag både dumt och onödigt. Inte kunde vi efter en sådan eftermiddag njuta av något så gammalt och speciellt. Det var att kasta pärlor för svinen.

Nåväl. Nu kommer Bruno som varit ute i något ärende in och sätter sig tillsammans med oss. Han frågar vad vi druckit och vi svarar en liten whiskey. Han kallar till sig vaktmästare och ber att få ett par centiliter han med. Vaktmästaren frågar om det ska vara samma sort. Det blir utmärkt bra säger Bruno. Efter en stund kallar vi också på vaktmästaren och ber att få notan. Då säger Bruno, att eftersom vi ofta bjuder så kan det vara hans tur att stå för denna lilla pärla.
Magnus och vi andra tackar för detta utan att på något sätt berätta om vad som förevarit. Vi går upp på våra rum. Bruno har just skrivit under notan och jämnat ut den, från varande sexhundra trettio till sexhundrafemtio pund. Tänker inte på att det inte är Svenska kronor. Efter att ha följt med mot hissen ropar Bruno på vaktmästaren och ber att få titta på notan igen. Bruno stammar lite grann när han blir hetsig. Nu stammar han fram att det är väl inte pund jag skrivit på. Vaktmästaren stirrar lite oförstående emot honom. Vi tar givetvis emot betalning i vilken valuta som helst säger han. Men, stammar Bruno det, det, det, kan väl inte.......Hissen har just anlänt. Vi kliver in i densamma med ett leende på läpparna. Hisspojken kör upp oss till respektive våningsplan. Lite eftermiddagsvila efter en sådan trevlig dag är fint.
Vid middagen på kvällen på Checconis Italienska restaurang i Burlington Garden får vi höra hur det så småningom slutade. Vaktmästaren hade förklarat för Bruno att gästerna hade smakat på ett av husets bättre karaffer. Vad vaktmästaren anbelangar hade han fått intrycket att gästerna hade gillat det. Lite purken var han på oss och tyckte då att han förtjänade att slippa betala på kvällen. Det blev min tur denna kväll.

2009-08-27T23:55:00.004+01:00

Som komunal PR man.

Under alla åren inom marknadsföreningen i Piteå och alla event och medverkan i många marknadsföringsåtgärder för Piteå och för de företag jag jobbade för, så fanns det en man som ständigt dök upp som gubben ur lådan, och det var Axel Bogren.
Axel var i början snickare från Lakafors, några kilometer utanför Norrfjärden. Han hade en liten snickerifabrik inrymd i uthuset i Lakafors. Han snickrade olika saker till ortens befolkning. Köksskåp fönster och dörrar var hans specialiteter. Men han var också mycket intresserad av politik. Så intresserad att han så småningom hade suttit av så många socialdemokratiska möten, att han blev vald till kommunalråd i Norrfjärden. Norrfjärden var på den tiden en egen kommun.
Ja, satt av och satt av!
Axel Bogren satt aldrig särskilt tyst på mötena. Han ville styra och förändra. I den nya förändrade storkommunen som han var med och smidde ihop, där fick han jobbet som ansvarig för bland annat fritiden i staden. Förutom detta i många år som ordförande i kommunfullmäktige. Han fungerade såväl som borgmästare som reklamman för Piteå kommun.
Han vigde de som önskade att gifta sig borgerligt och han tog hand om alla de delegationer som besökte Piteå. Dessutom en dansant herre.
Han var med sitt öppna sätt tacksam att intervjua. Var det för tyst omkring honom så ställde han så att han skickade ut något kontroversiellt eller annat till någon på Piteå tidningen.
Han var med och startade vänortsutbyte med den franska ön i Västindien, Sant Bart. Han fick fullmäktige att godkänna att han skulle kunna åka dit och representera Piteå.
Självklart som ett svar på folk som hade gästat Piteå på grund av det arbete som advokat Per Tingbrant lagt ner på att skapa förutsättningar för detta.
Tingbrant och Axel blev goda vänner. Vänner som gärna gjorde saker som gagnade samarbetet vänorter emellan. Jag antar att alla dignitärer från sant Bart har säkert fått Axels berömda flugsmälla. Bekant för säker död för såväl stora som små kryp. Gjorda av Garvaren från Bölebyn. Hann startade ett nakenbad i Piteå. Inte precis för att folk skulle bada näck. Nej, det var naturligtvis ett PR drag av honom. Det har skrivits spaltkilometrar om detta bad.
Kommunen avsatte nästan inga pengar för att göra PR . Desto svårare var det naturligtvis att med dessa begränsade medel få ut något större värde av de insatser som gjordes. Det gällde för Axel och för alla att trolla med knäna. Men man engagerade sig.
Han hade han bett mig att följa med till Finnland för att på ett antal ställen ha Work shops.
Tillsammans skulle vi visa upp hur fantastiskt Sverige och speciellt Piteå var.
Jag var vid detta tillfälle anställd av Piteå Havsbad.
Med på resan var också Tage Markström. Han var fritidschef och var den som tillsammans med Axel höll i marknadsföringen av Pite Kommun. En reporter från Piteås egen tidning skulle också vara med. Allt för att få det hela väl dokumenterat även hemmavid.
Han förberedde dessa träffar med finnar och framför allt det Finska tidningsfolket som var inbjudna.
Material kring havsbadet och möjligheterna till resor till och från Finland. Den tidning som Havsbadet hade utgivit i två nummer fanns med i stora buntar. Förföriska bilder från våra fina restauranger och från vår playa.
Natt klubben och showerna som kunde avnjutas nattetid förutom att sova.
Tage Markström kom med ett antal Vykort och några PR blad om staden. Axel med ett antal böcker flugsmällor och snickrade Pitepaltar.
Uppgjort var att kommunen skulle göra marknadsåtgärderna i form av att bjuda in kommunfolk näringsliv och tidningar.
Jag bad på vägen dit att få titta på vilka som fått inbjudan. Visst, allt i god ordning.
Vi skulle ha fyra stycken Workshopar i fyra olika städer. Vi började med Uleåborg den första dagen eftersom det var en bra lång väg dit. Den andra dagen frukost shop i Jakobstad och sedan eftermiddags shop i Karleby för att avsluta med att köra ner till Wasa. Inom parantes en häftig dag med många mil i bilen. I Wasa hade vi dagen efter Frukostträff.
Jag körde eftersom jag hade tjänstebil.
På vägen mot Uleåborg så ber Axel att få stanna för att ringa några samtal. Vi stannar på en bensinmack i Kemi. Axel blir borta nästan en hel timme. Jag frågar Markström vad som har hänt. Inget särskilt tror jag, svarar han. Men om jag känner Axel rätt, så har han missat att ringa de kontakter som vi ska möta. Å, de är det han gör just nu.
Axel kommer tillbaka strålande glad. Han säger att han har haft kontakt med de tidningar som finns i Uleåborg och samtliga har lovat att infinna sig. Dessutom har han naturligtvis ringt Borgmästarinnan och någon annan inom kommunen och de kommer. De skulle dessutom ordna så att en eller annan resebyrå också skulle finnas där.
Har Du gjort detta nu frågar jag?
Axel försöker att tona ner det hela med att han varit upptagen med så mycket annat att han inte hunnit förrän nu. Men det ordnar sig ju, tycker han.
Hur är det på de andra ställena då, frågar jag?
Men herre gud, utbrister Axel, jag har ju hela kvällen på mig. Så det blir inget problem.
Hans filosofi var att det alltid ordnade sig till sist. Å, visst gör det.
Den som skulle vara till hans hjälp i första hand var ju Markström. Han hade emellertid inte samma syn på saken. Men han var å andra sidan van vid att det strulade en del innan saker och ting löstes. Å andra sidan var han bra på att hålla en viss ordning på saker och ting runt Axel.
Vi ställde upp våra skyltar och la ut våra saker. Bjöd på en liten smörgås och till det pilsner eller läsk. Det var kommunen som satte normen för det som skulle bjudas på.
På denna tid hade vi båtförbindelse med Jakobstad varför vi rönte störst lycka i den staden med vårt budskap.
Tre hektiska dagar med samma procedur alla dagarna. Att sedan ta Wasabåten hem mot Sverige kändes riktigt skönt.
Tages vykort var slut. Mina tidningar hade gått åt. De sista hade jag lagt ut på färjan vid sådana ställen där jag trodde att de skulle ha någon läsare.
Under denna resa lärde jag mig att allt som sagts om Axel Bogren inte var sant. Många tyckte nog hemmavid att han uppträdde som en pajas ibland. Kanske gjorde han det. Kanske med flit. Men han var verkligen drivande i de frågor han tog sig an. Axels flugsmällor var slut. Men alls inte Axel. Han lät sig villigt intervjuas på alla platser när vi andra pustade ut. Man såg riktigt hur han trivdes i den situationen.
Jag kunde se att hans engagemang för Piteå var verkligen äkta. En hedersman. Ja så kunde det gå till när man gjorde PR för Piteå Och för våra företag vid denna tidpunkt.

2009-08-14T23:49:00.008+01:00

Oljebolaget Shell.
Opersonligt Penninghungrigt.
Jag satt i följande styrelse inom Shell.
Sannes – Billisten – Mittoljor – Oljecenter Umeå. – Törns oljor Karlskrona.
Att vara anställd inom ett bolag som Shell har både fördelar och nackdelar. Jag har alltid liknat Shell vid ett stort långt tåg. Rälsen är utlagd, tåget tuffar på. Att det kommit snö på rälsen eller ett och annat hinder, det plogas utan förbarmande bort. Man inte ens märker det. Resenärerna, de anställda märker det som små knappt hörbara knäppningar i stolen de sitter på. Livet går vidare. Det är tänkt att tåget ska stoppa vid stationen här och där. Det gör det också. Att det är kris, krig och farsoter runt omkring tåget bekymrar inte resenärerna. De är tillsagda att vara trevliga med varandra i möjligaste mån samt att sköta den syssla de har på tåget. Med jämna mellanrum kommer det ett telex från cheferna som skådar ut över de många tågen som ges direktiv för vidare färd. Återkoppling till dessa telexskickande gudar behövs inte. De behöver inte veta hur livet förhåller sig. Det blir i alla fall på det sätt som dessa gudar har bestämt. Blir det fel, så är det också rätt. Man är så stora i sin affär att det är löjligt att bry sig om småsaker.
Människorna som jobbar inom denna sfär, blir givetvis färgade därav. Man vet att om man sköter sig, så har man arbete till döddagar. Sköter man sig dessutom bra, har man chansen att stiga i graderna. Stiger man i graderna så får man pröva på många olika jobb inom bolaget. Jobb man duger till och jobb som man borde ha undvikit. Man får ett antal underställda som är inne i samma ekorrhjul och vill oftast vara chefen till lags. Kommer man riktigt högt i organisationen så får man bara behålla jobbet under två till tre år. Då ska man byta till nytt arbete inom koncernen. I de allra högsta befattningarna dessutom i utlandstjänst under något år.
Allt detta låter som om det vore det bästa av världar. Men det är det inte. Dels blir man ibland fast i ett arbete som man inta var bra på. Bedöms kanske efter detta och får en nedåtgående spiral i företaget. Dels får det ofta den tendensen att de allra flesta som tillträder en ny befattning vill efter en kort betänketid revolutionera och göra om det arbetsområde man satt att sköta till något annat och bättre. Det ger ryckighet och blir svårt att hantera för många medarbetare.

Gudarna styr.
För gudarna som styr dock inget problem. Lite gnabb kanske. Tåget rullar.
Är man duktig så kan man vid sextio år ha ett bra arbete.
Men där slutar det hela. Är man sextio så är det bryskt ut ur företaget. Om man vill eller inte.
Efter sextio får ingen chef i högre befattning ha kvar sitt arbete. Man får gå hem den sista dagen man är 59 år. När den än infaller. Kontoret städas ut och fönstren öppnas för luftning. Nya kvastar skall in med det snaraste. Avtackning, ja då. Sen då? Är man glömd. Ja då.
Jag minns en av de fina cheferna under den tid jag jobbade inom systemet som hette Albert Ubbens, Som hade varit i Shell toppen under några år. Ute i välden som chef i olika länder. Han slutade sin bana som försäljningsdirektör på Shell Sverige. Han satt som styrelseledamot i Polar Olje AB som var det bolag där jag basade i norra Sverige. Han satt i vår styrelse för att utöva kontroll på att vi skötte oss.
Denne man, som inom parantes sagt var en väldigt fin människa, slutade som alla andra på sextioårsdagen. Efter att det gått några månader tänkte jag, att det skulle vara trevligt att träffa Ubbens igen. Så jag ringde honom och frågade om han möjligen kunde ställa upp för att äta en lunch med mig en dag när jag likväl skulle till Stockholm. Jag beställde tid med honom till kl 13 00 på Stallmästargården. Hade bokat ett bord där vi ostört kunde prata med varandra.
På min fråga om hur livet utanför Shell gestaltade sig, berättar Albert följande.
Jag har ett hus på Gottland dit jag åker från och till. Men, Shell har jag inte hört ett ljud ifrån. Nu började det rinna några tårar efter Alberts kind. Du är den första kontakt jag haft sedan jag slutade. Ingen har ringt, ingen har hört av sig. Inte trodde jag att man kunde dö så snabbt från ett företag man varit trogen i ett helt liv.
Vi mindes konferens nere i Portugal med enorm skaldjursmiddag på kvällen. Vi mindes när vi tillsammans med våra fruar spelat golf tillsammans. Hur vi jobbat ihop och trivts därmed.
Albert hade stor erfarenhet från ett liv i systemet och hade under åren varit ett bra stöd för mig. Jag tackade för hans insats i vår styrelse och lyckönskade honom till en tid utan Shell men med golfklubba och hustru i handen.
Undrar om Shell än i dag haft någon kontakt med honom?
Kanske har gudarna, men också medarbetarna glömt honom.
I detta bolag hade vi nu frivilligt valt att finnas. Jag med 9,9 % ägande av bolaget. Shell med resten. Finurligt uträknat på det sättet att man nu kunde föra in det under koncernen utan problem.
Men också det var jag väl medveten om. Den tidens starke man var Bergman från Älvsbyn med VD Jan – Olof Eriksson. Han var den som hade kommit på den goda iden att fört att öka marknadsandelarna i Sverige för Shell, så skulle man köpa upp lokala bolag och lägga dem i en grupp av dotterbolag som Shell redan hade. Där skulle de få arbeta efter eget huvud och skapa vinster för Shell.
Så och vi.
Ingen skulle berätta för oss vad vi skulle göra eller inte. Vi skulle få fortsätta som förut. Med Inköp och försäljning. Men vi skulle naturligtvis få den stöttning vi behövde om vi bara bad om detsamma.
Å andra sidan fick vi klara ut pengar och annat utan annan hjälp än att Shell var huvudaktieägare.
Det gjorde att det så småningom blev en del bekymmer med att se till att vi hade tillräckligt med sådana.
Man var en sliping partner ägare.
I bolaget fanns ytterligare ett antal dotterbolag som man nu kopplades ihop med. Man kopplades ihop med för att lära och för att lära ut. Jag satt i andras bolags styrelser, medan jag hade någon från annat dotterbolag i min styrelse.
I min styrelse hade jag en man från Thörns Oljor i Karlskrona. Det var Raune Joukola. Han var finnländare född, men hade bott större delen av sitt liv här i Sverige. Han var en duktig man och gjorde goda affärer. Ett av skälen till att han satt i min styrelse var, att han var duktig på att köpa in varor. Att köpa in varor var viktigt på grund av att vi sålde en hel del tjockolja och ville ha den ryska kvalitén, som oftast kom genom små båtar från det inre av Sovjetunionen. Oftast låg det på båtar med tre till fyra tusen kubikmeter.
Det var en tjockolja som var i viskositet tunn och lättflytande. Oljan köptes ofta av Naftojl, som var en stor importör och broker av Ryska produkter. Det gick så till att man lyssnade av vilka laster, som låg ute på vattnet till försäljning. Ibland ringde man till ett eller flera företag och sa att man kunde tänka sig att vara intresserad av en last. Deras säljare ringde sedan upp och erbjöd sina tjänster i form av laster, som ännu inte hade mött sin nya ägare. Man gjorde upp om priset för lasten och sedan var det hela över. Inga papper, inga ord över hur det skulle betalas. Alla parter visste exakt hur marknaden fungerade. Båten kom till kaj, tömdes på innehåll och sedan skulle fakturan betalas inom tre dar. Ej korrekt betald vara inom stipulerad tid, innebar ingen mer last, av någon säljare. Man betalade för det man avtalat om, att man köpt. Därmed ej för det man fick. Det kunde skilja ganska väsentligt på dessa siffror. Skepparna kunde Ex.vis köra på produkten, vilket knappast var ovanligt. Eller också lät man temperaturen gå ner på lasten, vilket gjorde att skepparen sparade pengar på att inte värma lasten medan transporten skedde. Dessa egenheter lärde man sig och stipulerade regler för vilken temp som man tog emot. I vårt fall ville vi ha oljan minimum 38 till 42 grader C. Stelningspunkten var för övrigt, oftast omkring 32 grader.
Många var de fartyg som fick ligga ute på redden och köra värmepannorna för att värma produkten, innan vi godkände lossning.
Men det var en hård värld vi levde i. Standard var att det saknades åtminstone 100 kubikmeter på varje last. Saknades det mer än 125 kubikmeter fick man klaga till säljaren som klagade till rederiet som klagade till osv. det blev aldrig riktigt klart, varför man fick finna sig i saken. Å andra sidan blev vi med tiden ganska skickliga på att mäta in dessa båtar. Om vi fann att det var allt för mycket vatten som läkt in i oljan eller att vi såg att den volym som conossementet talade om för oss att den skulle rymma, inte stämde så togs detta upp innan vi påbörjade lossning.
Vi köpte många båtar tillsammans med Raune av skiftande kvalité.
Jag satt i Sannes styrelse Göteborg, I oljecenters styrelse Umeå, i Mittoljors styrelse Sundsvall, och i Billisten styrelse i Stockholm.
Många av dotterbolagen hade karismatiska ledare vilka ofta hade en annorlunda syn på Oljeaffärer gentemot Shell.
Shell ville egentligen att vi skulle göra avtal med dem om leveranser. De godkände så småningom inte att vi gjorde affärer med andra, annat om vi kunde visa att vi handlade billigare än av Shell. För att ytterligare locka oss i fällan att få in oss i sina leveransplaner, skapade man ett bonussystem som skulle utfalla i bestämd ordning om man köpte genom dem.
Vi var några olydiga som gärna köpte utifrån.
Sannes.

Nåväl, Sannes var ett stort bolag som hade många anställda och sålde det mesta till fartyg över hela välden. Färjor lastfartyg stora som små köpte bunkerolja genom sannes. De hade också en egen affär runt Göteborg på villaolja och liknande. Den hade man fått genom att inkorporera Shells volymer på Göteborgsområdet. Man var helt enkelt inte särskilt kunnig att hantera denna typ av besvärliga små infernaliska villakunder.
Det var lite av min uppgift att bistå med i vart fall råd om denna marknad. Deras VD hette Lejf Patriksson.
Sannes var det bolag som en gång Tedde och Anders vall hade styrt och ställt inom.
Patriksson blev VD i bolaget kanske mera av en slump än av annat. Han skulle nog bättre ha passat som direktör för Shell än för ett dotterbolag i Shell. Han var medlem i The Royal Bachelors' Club och bar huvudet högt. Kanske var det inte så uppskattat inom bolaget, eftersom Patriksson fick byta arbetsuppgifter så småningom. Även inom dotterbolagsgruppen hade man ett litet grått öga till honom. Man tyckte att han hade maner som inte passade i den gruppen.
Hans fru Lena, var en charmerande kvinna, som dessutom var en mycket duktig säljare. Hon gjorde affärer över hela välden. Sannes absolut duktigaste medarbetare.
I ett försök till att stärka Sannes på marknaden i Göteborg så underhandlade jag med en god vän från mitt tidigare liv inom ARA, Lennart Hansson numera direktör för ett Elbolag och en fru som har ett stort oljebolag Svea Energi AB. Han började hos Sannes och tog det mesta av kunderna i Kungsoljor Kungsbacka med sig när han flyttade över.
Han trivdes emellertid inte med att jobba för Patriksson viket ledde till en brytning som ledde till att han nu har en stor del av massmarknaden (villaoljemarknaden).

Billisten.
I Billisten som var ett annat företag som Tedde hade skapat och som Shell nu ägde drevs en bensinstationskedja som hette billisten. Man hade många bensinstationer men en väldigt yvig organisation. Egentligen var det inte många av dessa stationer som Shell ville ha, men ett antal förstås. Däremot så var de ju ett gissel på marknaden därför att de höll ett lågt pris, och därmed saboterade man handelsmarginalen i första hand i Sydsverige. Ganska snart bestämdes att stationskedjan skulle bli ett Second Brand till Shell. Det skulle på orter där stationerna konkurerade med varandra samordna priserna så, att inte bolaget förlorade pengar.( Läs höja priserna)
Under samma varumärke har Shell numera samlat även andra inköpta mackar och butiker, vilka inte når upp till den standard man vill skall prägla en Shell station.
Jag minns första gången jag kom till detta kontor som hade varit Teddes kontor på Strandvägen i Stockholm. Det mäktiga styrelsebordet importerat från England av glas. Skivan var ca en halv meter tjock och nog en sju åtta meter lång. Man hade fått ta upp ett hål i väggen för att lyfta in åbäket med kran. Vägde säkert flera ton! På sidan av sammanträdesbordet simmade allehanda fiskar i ett akvarium som var kanske 15 meter långt. Det sköttes av skansen. Här hade fattats stora beslut. Nu satt jag här och kände de förra ägarnas tyngd på mina axlar.

Oljecenter i Ume AB.
Till Oljecenter i Umeå hade jag varit tidigare och försökt att få köpa detsamma. Oljecenter ville emellertid stå kvar som bolag ock finnas med i dotterbolagsgruppen. Därav kom det sig att Shell gjorde detta, men satte bolaget som dotterbolag till Polar Olje Ab. Det innebar att jag var med dem, i deras strävan att bli bra på Umeå marknaden.

Mittoljor.
Mittoljor hade ett mera brokigt förflutet. Det var beläget i Sundsvall och hade betydande svårigheter med att få ekonomin att gå ihop. En kvinna anställdes som VD för bolaget under min tid i styrelsen. Hon var duktig ekonom men hade lite svårare att bemästra försäljningen.
Nåväl tiden gick och vi kände väl rent allmänt att snaran runt våra Dotterbolagshuvuden drogs åt allt mer och mer. Friheten som var det som vi en gång lovades och på de villkoren gick med, blev allt mindre och mindre.
Jag hade en rad styrelserepresentanter från Shell i min styrelse förutom Albert Ubbens. En del bra, en rent ut sagt dålig.
Under en vinter hände det att man började bråka i Israel och omkring Suez kanalen. Oljan steg i pris. Jag insåg att det hela skulle sluta med kraftigt höjda priser. Köpte in en båtlast o 6000 kubikmeter och kunde se hur priset på inköpen under en tid steg till mer än dubbla priset jag hade köpt in för.
Vi tjänade stora pengar på detta och kunde delvis på grund av detta redovisa en mycket bra vinst.
På middagen vi åt efter detta bokslut var en av dessa Shell män med och höll ett tal. Han var glad att han tillhörde vår styrelse och glad över det strålande resultat vi hade åstadkommit. Bröstkorgen svällde på mig. Jag kände hur jag gottade mig i berömmet. Han fortsatte, men ett sådant resultat till, som beror på spekulation om att priset på bränsle förväntas stiga, så får Du se Dig om efter ett nytt arbete. Så var det med det.
Dotterbolagsgruppen skall inte spekulera i oljepriser. Det gör vi! Å, ingen annan.
Så det så!
Jag hade till middagen hyrt in Lasse Eriksson, som var en av våra duktiga komiker som Piteå har. Vi skrattade åt hans skämt om allvarliga ting. Efter att ha bjudit ditresta och andra på sedvanlig konjak till kaffet, var vi de bästa av vänner. Allt för allvarligt tog jag väl inte på saken, även om de hade satt ner foten.
Den styrelseman från Göteborg som sa dessa saker gillade jag faktiskt. Även hans efterträdare som var juristen Jan Johansson.
Han var modern i sitt tänk och hade alla getterna hemma. Ett tillfälle när jag drack kaffe tillsammans med Anders Sundström, frågade han mig om jag visste någon som kunde vara en påläggskalv för jobbet som chef för det statliga Vattenfall. Jo, svarade jag. Jan Johansson är en sådan lämplig person.
Anders bad mig tala med Jan och boka in en träff med honom. Jag bokade ett rum på Piteå Havsbad och Anders Jan och jag träffades för ett samtal.
Vid sittande bord erbjöd Anders honom jobbet som vise verkställande på Vattenfall. Anders var vid denna tidpunkt Industriminister. Jan gav honom svar en vecka senare. Jag tar jobbet.
Detta var i det skedet när vattenfall skulle ta upp kampen med andra Elbolag om kunderna. Det hade blivit fritt att köpa av vem man ville. Vattenfall var tvungen att låta andra använda sitt nät.
Jan axlade ansvaret för deras försäljning. Ett tungt jobb. Ingen på vattenfall hade vid denna tidpunkt behövt bry sig om att vara trevlig eller kundmainad.
Slipp om Du inte vill vara kund hos oss längre, var attityden. Ett hårt arbete att få dem att inse att nu gällde det att vara vänlig och klok.
Nåväl, bar det sig inte bättre än att Industriministertiden tog slut för Anders. Han hade emellertid knutit kontakter bland topparna i näringslivet på ett sådant sätt att han i vissa kretsar var accepterad. Eftersom Anders inte gillade att Stadsminister Persson tog ifrån honom Industriministerjobbet, tackade han nej till att sitta som arbetsmarknads minister(tror jag det var), iklädde han sig rollen som chef för Sparbanken i Piteå. Det passade hans kompis Benett, från Skåne väl. Han behövde pengar för att rädda gruvföretaget Boliden. Anders hade dem. Inte så att han behövde rädda detta företag, utan mera för att han såg en potential att tjäna pengar om det gick vägen. De behövde en riktigt bra VD. Han tänkte nu på Jan Johansson som han tidigare hade värvat till Vattenfall. Ett samtal senare så var Vd posten klar. Jan hade tagit jobbet.
Jan, Benett och Anders gjorde ett strålande arbete med Boliden. Man kan väl säga att de dessutom blev rikligt belönade. Detta för samtliga tre.
Numera är ju Jan Johansson VD för SCA. Fantastisk resa tycker jag. Nåväl, denne Jan Johansson hade jag under en tid i min styrelse. Vi hade under denna tid många roliga saker för oss.
En av de roligare sakerna på sidan om affärerna var, när Jan fyllde år så skulle vi uppvakta honom med en present. Raune Jokola hade fått i uppdrag att inhandla en skeppskanon som de göt nere i Karlskrona. En stor rackare. Den var förpackad i en stor trälåda och skulle överbringas till Jan vid ett möte med honom i Köpenhamn. Vi hade beställt middag på Tivoli. Vid middagen frågade jag vaktmästaren därstädes, om vi fick bränna av ett skott inne på området. Han bad att få titta på pjäsen. Aldrig i livet var hans kommentar. Skotten var tjugo cm långa och 5 cm tjocka. Fyllda med krut. Den tändes med en stubintråd.
Vi nöjde oss med svaret. Att inte skjuta just då.
När vi ätit färdigt, något runda under foten och gick därifrån så började en ide spira. Två handfasta män bar lådan med pjäsen. Utanför ingången till tivoli på stora torget monterade vi upp pjäsen. Höll folket på sidan om skottriktningen och tände på stubinen. Det hade samlats mycket folk. Alla var intresserade av att se vad som skulle hända. Skottet brann av, med en förskräcklig smäll. Det tog bara några sekunder så började polissirener tjuta. Ner med pjäsen i lådan och språng mars därifrån. Vi kom oss över torget mot det närliggande hotellet där vi snabbt kröp in. Jag tror att vi hörde åtminstone ett tiotal polisbilar.
Men detta var ju kul. Så efter ytterligare en pilsner och försvinnande polisbilar, så baxade vi ut lådan utanför hotelldörren. Förbi hotellet gick en bred gata. Vi laddade och tände stubinen för ett andra skott. Medan stubinen brann han det bli grönt ljus så att bilarna kom fräsande förbi på gatan Just när det smäller passerar en folkvagn framför mynningen. Pang!
En dam som körde bilen bromsade häftigt in och trodde att ett däck hade exploderat. Vi hade redan pjäsen i lådan och var på väg in på hotellet igen. Upp på våra rum för att sova. Vi hade roligt tyckte vi. Senare fick vi höra att Polisen varit på hotellet och frågat om de hade sett något. Men de hade de givetvis inte.
Jan var från Timrå. Jag frågade honom vid ett tillfälle om vad han ansåg vara det finaste jobbet i Sverige. Som Sundsvallsbo hedrade det honom att han svarade att leda SCA. Nu gör han det.
Vi hade också andra ledare inom Dotterbolagsgruppen. Johan Hedén var en av dem. Kanske den som enklast kunde införlivas i Shell andan. Han var inte av den hårt demonstrerande protesterande typen.
Snäll och präktig. Ingen som förargade någon. En bra kompis. Han hade sim hemvist i Lidköping där företaget var stationerat. Johans pappa som startade företaget hade även haft en depå i Skellefteå. Försäljning av produkter nedlagt. Endast Shell hyrde några cisterner. Den köpte vi för övrigt av honom för en dryg miljon. Vi köpte den mest för att hindra andra att ta sig in på Skellefteå marknaden där vi efter köpet av Skellefteoljor var den stora aktören. Vi köpte för övrigt också två ytterligare cisterner av Skellefteå Kraft. Egentligen ganska dumma inköp konstaterar jag så här efteråt. Kanske var det emellertid en bra brygga att spinna vidare på, när vi tog över försäljning och distribution av Pellets från dem. Det har varit en god affär. Men det visste vi inte vid det tillfället att det skulle bli. Vi hoppades och chansade in oss på marknaden. Pellets försäljningen var ett mycket klokt drag av framför allt Per Erik Jacobsson vår VD i Skellefteå.
Ahlmarks Olje AB.

En annan stor ledare i ett annat dotterbolag var Magnus Bergek från karlstad i Värmland. De var stora på marknaden och köptes av Shell. Han kunde aldrig inordna sig i Shellkostymen och fick efter ett antal år sparken av Shell. Mest på grund av ledare i Shell som inte förstod sig på den ledarstil som han hade. Den var lite för yvig och förstods aldrig av Shell folket.

Mitt kontrakt.
Jag gjorde efter överlåtelsen det som jag avtalat att göra. Jobba tills jag var 53 år som VD. Därefter arbetande styrelseordförande under två år. Det var mitt kontrakt.
Här börjar det som jag trodde då, var slutet på min karriär. Vilket till en del berodde på köpet av Petrinis oljedepå.
Hans von Uthmann var en annan man som vi hade med i gruppen. Kom till Shell från ett reklamföretag i Göteborg som sålde bland annat Kina tillverkade T-shirt. Dock mera perifert. Jobbade centralt på Shell. Han skulle fixa jobbet på ett dotterbolag i Varberg som Shell hade köpt. Det slutade med att han åkte ner och la ner bolaget. Men han var någon sorts påläggskalv i Shell välden. Axlade så småningom manteln som chef för Shell. Jobbar nu som Chef på Vattenfall Ledare för deras affärs - center. Vice Vd för bolaget.
Sen kom det stora tabberaset i Katthult för att använda Astrid Lindgrens ord. Ny VD från utlandet. Han tittade på Dotterbolagen och kunde för sitt liv inte begripa att man hade en massa småbolag som visserligen tjänade bra med pengar, men ändå.
Shell hade nu drygt tio Dotterbolag av denna typ. Alla hade sin VD sin ekonomichef försäljningschef osv. Det måste vara mycket klokare att integrera dem till Shell. Ordern var, in med dem.
På bara ett par år var hela den goda uppbyggnaden som Jan Olof Eriksson initierat och varit med om borta. Jämnat med marken. Utan prut. Till sin hjälp hade han Von Uthmann som la ner rubbet.
Blev det bra då?
Ja det vet väl endast Shell. Men marknaden är praktiskt taget utraderad på småmarknadssidan för Shell. De har upphört med den försäljningen. Den har nu i stället samme man som jag hjälpte Sannes att anställa, Lennart Hansson tagit hand om. Han vet att vårda kunderna. Han har heller inte något rullande schema för cheferna. Så att de måste göra något storverk. Han har sin fru som driver bolaget. Vill hon skifta jobb så går hon över till ett annat skrivbord.
Gudarna har andra vyer!
Tåget rullar. Dunk, dunk, dunk!

Affärsnätverk skapas.

2009-07-12T23:15:00.013+01:00

Krigsplacering.
Redan i trettioårsåldern blev jag krigsplacerad till Drivmedelscentralen. Gjorde min värnplikt i Flyget på F 21 Luleå. Placerades på ett krigsförband i Boden (Degerbäcken).
Att jag omplacerades till Drivmedelscentralen var naturligtvis av skälet att jag var oljehandlare uppe i Norra Sverige.
Min roll var att vara drivmedelsledare i detta område.
Att vara drivmedelsledare betydde att man i händelse av mobilisering skulle snabbt sätta denna organisation i drift och se till att samtliga förband myndigheter och civila som skulle kunna erhålla olja, fick olja. Att var mobiliserad och stationerad på samma plats som Försvar och Civilförsvar. Det vill säga i något bergrum någonstans i Norra Sverige.
Upplägget för hela försvaret inklusive civilförsvar var bra. Däremot var upplägget för att få drivmedel utomordentligt gammalmodigt.
Övningar förekom flera gånger per år. Det var bara att infinna sig.
Under dessa övningar som då skedde lokaliserade på och i de lokaler som man kunde tänka sig i händelse av ofred, lärde man självklart känna väldigt många människor. Människor som ofta var myndighet eller myndighetens förlängda arm.
Dessutom var jag ju själv myndighet vid dessa tillställningar.
Detta var ett utmärkt sätt att komma på god fot med dessa människor. Allt från överordnade i organisationen ex vis ledningen från Stockholm inom Drivmedelscentralen, som landets ledning i Försvaret.
På lokal nivå blev man Du och bror med hela konkaronget.
Man kunde gå ut och in i Länsstyrelsens alla korridorer. Kom man till Boden och milostaben var det likadant. Man var en av dem.
Eftersom jag ansåg organisationen alldeles föråldrad så tillskrev jag landets försvarsledning och påtalade detta.
Jag nedkallades till Stockholm för konsultationer.
Förklarade mina ståndpunkter och fick det överraskande svaret att man tyckte att mitt förslag till ändring av hela organisationen hade sina poänger.
Åkte hem och blev efter någon månad kontaktad av försvaret som ville ha mig till föreläsare på ett försvarsseminarium om drivmedelshantering.
Jag förklarade att med det gamla systemets tänkande så kunde vi inte hoppas att bränsle skulle kunna finnas för förband eller till civilister eller civilförsvar i god ordning någonstans i rätt tid.
Om Ni ska ha det måste Ni vara med om att krigsplacera dem som normalt jobbar åt ett oljebolag på sin vanliga arbetsplats. De estimeringar Ni har för att få bränsle är föråldrat: ni måste använda moderna ordervägar och modern teknik för att uppnå detta. Därefter demonstrerade jag hur det skulle kunna gå till.
Det blev ett tryck i Sverige att förändra detta. Jag tar inte åt mig äran av att ha gjort något märkvärdigt i det fallet. Det behövdes människor sittande på centralare platser för att åstadkomma detta. Men jag var ordentligt involverad i arbetet.
Försvarsaffärer.
Eftersom jag nu hade kunskap och var delvis ansvarig för att bränsle fanns i depåer ute i buskar och bergrum så visste jag också att dessa bränslen fordrade viss omsättning. Allt eftersom man ändrade specifikationerna på vilket bränsle som fick förekomma i Sverige och dessutom till användarna, skulle ju depåerna tömmas och innehållet säljas ut. Detta för att få färskare produkter som höll dessa regler.
Jag insåg då att detta var ett utmärkt sätt att slå två flugor i en smäll. Dels gjorde jag ett försvarsviktigt jobb, dels kunde jag via att lägga in anbud på bränslet, förhoppningsvis köpa deras produkter.
Där av följde att jag under en tid köpte upp innehållet i vissa bergrum, blandade produkterna med sådana som låg långt bättre än specifikationer som gällde för försäljning i Sverige. Därmed hade jag en vara som dels var utomordentligt bra, dessutom var den för mig inne till rätt pris.
Våra bilar åkte runt i norra Sverige. Drog lassen ner till Haraholmen i en cistern. Blandades till för ändamålet riktiga värden.
Tjänade pengar.
Ett av de viktiga tingen var också att länsstyrelsen hade många trevliga människor, som man fick som vänner. Ett nätverk måste innehålla sådana för att man ska kunna ha framgång i arbetet.
Det man nu i dag ser är, att dessa förberedelser för ofred numera har en liten betydelse. Dock kan konstateras att ifall vi nu har någon arme eller försvarskraft, så kommer de att på samma sätt som de gjordes om, på den tiden, förses med produkter i dag.
En lustifikation var, att jag vid ett av dessa möten kom i kontakt med en annan gren av civilförsvaret. Nämligen dem som ska förse landet med mat.

Säd!
De frågade mig om jag visste av något sätt att importera eller ta in säd.
Säden kommer direkt från södra Sverige och lastas i båtar om 3 till fyratusen kubikmeter.
Visst svarade jag. Kom upp till Haraholmen i Piteå så skall jag se om vi inte kan klara ut detta.
Jag sa till min Depåchef att vi har ju en cistern på 20 tusen kubikmeter. Den har en diameter på ca 50 meter och vi använder den inte.
Den skulle vi kunna svetsa fast gångjärn på lämplig plats och sedan skära ut jättedörrar ur cisternsidan så att man kan köra in i cisternen med traktorer, kranbil och lastbilar. Asfaltera ett golv ovanpå cisternbotten så det håller bra att köra på.
Vi begär att få långa avtal med försvaret så kan vi finansiera detta.
Herrarna från försvaret kom upp och godkände våra planer. Skrev på ett avtal på 10 år och option på ytterligare år. De blev ytterligare år,
Båtarna kom och vi hade gjort ett avtal med stuveriet att ombesörja lossning och transport upp till vår cistern.
Allt gick enligt planerna. När säden (vetet)hade kommit till oss så skulle den vidare till lagerplatser ute i länen. Där skulle det ligga ca 5 år i väntan på användning. Om ingen ofred kom skulle det efter denna tid transporteras tillbaka till vår cistern och sedan lastas på båtar för vidare transport ner till kvarnar i uppland eller annorstädes.
Där maldes det till vetemjöl för att användas av de svenska hushållen. Nog funderade jag ibland över om inte den långa lagringstiden och hanteringen försämrade kvalitén?
På det var svaret, inte nämnvärt. Tro det den som vill!
Så länge detta pågick var det ju ett evighetsarbete.
Här kan man ju säga att detta var en produkt av nätverket.
Denna lagring har numera upphört. Vi har under en tid använt samma Cistern för lagring av alla möjliga andra stapelvaror. Numera är asfalten borta. Nytt golv lagt in och i cisternen finns återigen olja.
Men jag tror att man måste ständigt se till att man är öppen för nya tankesätt.
Sådana har kommit och gått. Vi har lagrat såväl Lut som Tallolja för export från våra nordliga pappersbruk till vanicell som användes som make upp medel inom samma bruk.
Pågrund av att vi hade cisterner på en sådan plats (Piteå) där det i närheten finns pappersbruk blev vi kontaktade av ett företag från Norge som hette Borregaard. De hade en produkt som de bara måste bli av med.

Vanicell!
Deras problem var att de vid tillverkning av Vanelin (Vanilj), så hade man alldeles för mycket rester av träfibrer och andra kemikalier kvar i avfallsvattnet som orenat gick ut i vattnet nedanför Borregaards fabrik i Sarpsborg. ( Sarpsborg ligger utanför Oslo).
En morron så var avloppstuben full med gröna människor med plakat som visade hur mycket man släppte ut genom tuben. TV var påpassligt där och det blev folkstorm mot utsläppen. De var tvungna att göra något och det kvickt. Att göra om processen var alldeles nödvändigt, men det skulle ta tid. Fick man inte bort avloppstubens innehåll så fick man stängas avdelningen i fabriken som producerade Vanelin.
Att göra det skulle dels kost oerhörda summor pengar. Dels ska man komma ihåg att nära hälften av Väldens Vanilj levereras av Borregaards.
Nu var goda råd dyra. De kemikalier som fanns i detta avloppsvatten innehöll saker som Pappersindustrin skulle kunna använda för att dels ta ner kostnaden för svavelsyra som man annars importerade till sina fabriker. Allt för att få ett bra Ph värde på sitt process vatten. Det innehöll dessutom en del träfibrer. För att omedelbart åtgärda saken så stoppade man sålunda in avloppsvattnet från denna fabriksdel till en Cistern i Sarpsborgs hamn. Den höll nu på att svämma över.
Den mannen som ringde mig frågade om jag hade någon Cistern jag kunde hyra ut till dem.
Svaret var glatt ja, med tillägget att de fick själva bekosta de ombyggnader av Cisternerna som arrangemanget krävde. Dessutom fanns en klausul som sade att cisternerna skulle återlämnas i minst det skick som när de lånades ut.
Vi kom direkt på telefonen överens om priser och villkor. De hyrde en cistern på 3500 kubikmeter av oss.
När kan vi komma med första lasset var nästa fråga? Den är klar. Men utlastningsanordningar och annat får vi väl ordna även om Ni kommer med första lasten.
En vecka senare var den hos oss. Man hade skickat upp en liten båt med 1500 kubikmeter. Problemet för dem var att där cisternen eller rättare sagt fabriken låg, kommer man inte upp med några stora båtar.
Det dröjde inte mer än ett par veckor kom nästa båt med lika mycket till.
Inget gick ut ur cisternerna.
Produkten skulle hållas varm till minst 55 grader C.
Man ringde igen och frågade om jag hade någon fler cistern att låna ut. Jo då svarade jag, vi har en som är på Ex.vis tolv tusen kubikmeter.
Vi hyr den hörde jag honom säga.
Det gick några månader medan denna cistern också fylldes. Inget gick ur de nu två Cisternerna.
De ringde igen och frågade om det fanns fler cisterner att hyra?
Vi har en cistern på drygt tjugo tusen som Ni kan få hyra.
Vi tar den.
Båtar kok och började fylla cisternerna. Vi insåg att vi skulle kunna vara fraktare och dels ta Vanicell som denna produkt kallades den ena vägen, medan vi kunde frakta råtallolja från Pappersbruken i retur.
Iden såldes till Borregaards och vi kontaktade Tomas Wiren som hade en lämplig båt (Artic) som kunde göra dessa frakter.
Detta höll på en tid. Allt medan depån allt mer höll formligen på att översvämmas av denna produkt. Men det gick inte alls ut lika mycket av Vanicell som de exporterade till oss. Snart var även denna sista cistern full.
Ny förfrågan om mer utrymme?
Vi hade endast en Cistern kvar att avstå till dem. Den var också på Över tjugo tusen kubik.
Nu började jag emellertid dra öronen åt mig. Vad är detta för ett företag och vad händer om dessa människor inte uppfyller sina åtaganden. Jag ringde dem och bad att på plats i Sarpsborg dels få se deras anläggningar och dels ville jag prata med deras högsta ledning.
Vi körde nu våra pannor på depån på högsta matning för att hålla dels våra egna cisterner varma. Dels Borregaards. Miljöförvaltningen i Piteå hade förmodligen fått de grönas hälsning från Norge och de började nu ställa frågor till oss. Vi berättade precis vad som produkten användes till och hur hanteringen gick till. De påpekade så att jag skulle veta det att om det gick snett så att man tvingades ta hand om avfallet genom kommunens försorg så skulle det kosta omkring tvåtusenfemhundra kronor per kubikmeter.
Det var denna sak jag hade i baktanke när jag åkte till Norge. Vi hade 60 000 kubikmeter i depån.
Går Borregaard åt skogen så får vi det svårt. Destruktionskostnad bortåt etthundrafemtio miljoner.
Jag blev väl mottagen av Borregaards i Norge. Man visade mig runt och ledningen satt en stund och pratade med mig om problemet. Någon garanti krävde jag inte. Hade fått klart för mig att det var ett av väldens stora företag som jag pratade med.
Under ett antal år, så jobbade vi med denna produkt. Industrierna i Pite området köpte så småningom allt som vi hade i cisternerna.
Frakterna med Wiren gick bra och vi kunde även med att ha last bägge vägarna ha en bra slant över.
För oss var Borregaards inlagring, en av våra allra bästa inlagringar vi haft.
Det som stör en aning var, att vi under denna tid etablerade samarbete med Wibax som ledde till att de efter en viss tid struntade i att de hade gjort en överenskommelse med oss beträffande lut och luttransporter. De skulle om vi villa ha vänligheten att tacka nej till att låta de svenska luttillverkarna lagra i våra cisterner så skulle Wibax i stället lagra i dessa. Eftersom det inte fanns några andra än vi som hade byggt med rör i rostfritt stål, så var det inte möjligt att lägga offert om man inte hade lagringen tryggad. Herr ägaren Bo Viklund var ner till depån och bedyrade, att om vi gjorde detta så skulle vi kunna räkna med att aldrig behöva tappa lagringen av lut.
Vi tog i hand och tyckte att det skulle vara trevligt med en lokal leverantör och ett lokalt företag vi kunde hjälpa på arenan. Dessutom hade Viklund börjat sälja Vanicell som dammbindningsmedel.
Samma produkt i princip som den som pappersindustrin använde. Den skulle för Västerbottens del lagras i Skelleftehamn. Därför fick han köpa de cisterner vi för ett antal år sedan köpt av, dels Hedens Olje AB och dels av Skellefteå Kraft. Vi behövde dem inte.
Två år senare upphörde lagringen av lut i Piteå. Viklund hade byggt om de Cisterner vi hade sålt till honom i Skelleftehamn för lagring av lut.
Så mycket var den handskakningen värd. Vi påpekade detta för honom. Han medgav att han sagt så. Men att han inte tänkte leva upp till det sagda. Han ansåg inte att han hade råd till detta. Kanske var det i det läget alldeles sannt.
Detta är historia nu. Wibax finns på kartan som ett stort företag i dag. Förr eller senare tror jag nog, att vi får tillbaka något av Wibax. Annat vore strunt.

Jag köpte Petrinis.

2009-07-07T19:16:00.010+01:00

Nya Pengar!
Naturligtvis gick det inte att fixa pengar till att klara Polar Olje affärerna.
Det hade nog kunnat gå om jag inte under mellanliggande tidsperiod hade gjort andra affärer.
Styrkt av att det hittills ordnat sig med pengar, så hände det saker som jag blev inblandat i.
En dag kommer Arne Carlsson (kommunens byggnadschef och dessutom kommunalrådets närmaste man), frågar om jag är intresserad av att köpa huset som vi har vårt kontor i.
Polar Olje hade flyttat in till Piteå och till det hus där Kommunens bussgarage var inrymt.
Kommunen hade nämligen bestämt sig för att bygga ett nytt garage nere vid hamnen, På detta svarade jag ja.
Efter en tid kom Arne tillbaka och ville formulera ett kontrakt som band mig vid löftet. Priset var redan klart. Det hade vi kommit överens om under mellanliggande tid. Jag skulle ta över byggnaden den första januari. Vi var då i oktober. Jag hade en tid på mig att försöka låna pengar av någon förstående bank.
Hyresfastigheten som jag hade haft på storgatan var just nysåld, till åkaren Hellgren, och pengarna hade jag fått insatt på mitt konto om än det sista satt hårt inne.
Men mellanskillnaden mellan det jag köpt den fastigheten och det jag sålde den för, var inte så märkligt stor. Det kanske skulle räcka till en del i egen insats i det nya huset. Men det ordnar sig väl, tänkte jag.
En dag när jag träffar Torsten Berglund VD för Petrini Olje AB, frågar han mig om jag fortfarande hade något intresse av att köpa Petrinis. Det hade jag skojat om tidigare med honom På fullaste allvar hade jag aldrig trott att det var en möjlighet.
Men tiderna ändras.
PETRINIS EN ENORM DEPÅ.
Saker hade förändrats. Petrinis dotter hade hittat en karl i södra Sverige som hett e Mats Arnhög.
Han hade kommit sig samman med några investerare i den större klassen. På något möte hade man beslutat att för ett ögonblick slå sina påsar ihop för att få en ännu större påse. De andra var Anders Wall och Tedde Jansson och Fredrik Roos. Alla herrarna väl kända för tidigare affärer. Tedde Jansson hade hållit på med att köpa och sälja olja i större förpackningar. Fartygslaster. Medan Anders Wall redan var ett namn inom Bejers fären. Mats Arnhög kunde bidra med i första hand sin frus Petrini Olje som inom parantes var ett synnerligen välkonsoliderat företag.
De bildade nu ett bolag som fick namnet Tresor.
1981 gick Anders Wall in som ägare i Uddeholm via bolaget Tresor AB (andra delägare var Tedde Jeansson, Fredrik Roos och Mats Arnhög) och två år senare säljs innehavet till AGA. Under åren innan har Uddeholm och Billerud slaktats, dvs. i stort sett hela Värmland, fabriker lagts ner och sålts ut. Med stora kostnader för vanligt folk som följd. Uddeholm hade en stor kassa och det är för den som Wall börjar gå in i bolaget. Det är dessa pengar Anders Wall får loss via diverse affärer, inklusive försäljningen av Billerud till Stora och majoriteten i Tresor till AGA. Pengarna används sen för att köpa tillbaka kontrollen i Beijer. Från början var det tänkt att Uddeholmsbolaget skulle använda medlen för investeringar i Värmland, men Wall ville ha snabba pengar och makt över Beijer istället.
Att jag skriver Wall, betyder att jag tillmäter honom den största betydelsen i dessa affärer. Han var förslagen och hungrig på rikedom och makt.
När AGA nu hade varit med om denna sista av Walls transaktioner, (affär) så hade jag faktiskt börjat ana att Petrinis endast var en black om foten på AGA. De var ju inte något oljebolag och ville inte heller bli det.
Detta hade givetvis satt sina spår i Torsten Berglund. Kanske hade han fått order att sondera terrängen, för att bli av med bolaget, inte vet jag.
Hur som helst så fann jag uppslaget värt att undersöka.
Efter att jag haft en diskussion med Torsten på Petrinis om bland annat hans pensionering, så åkte jag ner till mitt kontor och sökte reda på AGA i katalogen och ringde upp Anders Rydin som var VD för bolaget.
Frågade honom om AGA verkligen skulle ha kvar bolaget i norra Sverige som ett litet sketet bolag bland AGA:s alla andra bolag.
Svaret var retoriskt. Han frågade om jag var intresserad av att köpa detsamma. När jag svarade ja, så bad han mig om ett pris. Jag svarade att det kunde jag inte prestera på direkten. När kan Du det då frågade han? Kan Du i morgon?
Ja, det skulle jag väl kunna.
Köp då en flygbiljett hit ner till i morgon och kom ner får vi prata om saken.
Så gjorde jag.
Under natten och på vägen ner funderade jag mycket på vad jag skulle kunna bjuda för bolaget. Känslan jag hade var ju att Anders Rydin var relativt angelägen att bli av med det hela.
En limousin hämtade mig på Arlanda och transporterade mig till deras huvudkontor.
Kl var strax före tolv när jag anlände. Fortfarande osäker om vilket pris jag skulle bjuda. Dessutom ville jag ha löst ett antal frågor om personal och vad som ingick i eventuellt köp. Få en uppfattning om belastningar på fastigheten.
Rydins sekreterare tog emot mig. Hon frågade om jag hade hunnit äta lunch? Nej, svarade jag. Då ska vi åka upp till översta våningen där vår matsal ligger. Rydin och en advokat som jag inte minns namnet på kommer att närvara på lunchen. Dessutom jag.
Vi åkte upp och satte oss i foajén en stund till dess att Rydin kom.
Han hade bokat ett kabinett där arbetslunch kunde intas.
Väl vid bordet så kommer första frågan om vad jag var villig att ge för bolaget.
Efter att ha svarat undvikande och fokuserat diskussionen på Torstens Pensionering och vad Bolaget innehöll så kom frågan igen. Jag gav ett bud.
Rydin nickade åt advokaten att skriva in summan vilket han gjorde. Räckte sedan över några handlingar till Rydin som skrev under. Handlingarna gick sedan över till mig och jag skrev under viss hjärtklappning under densamma.
Hade jag bjudit för mycket?
Det gick nästan för lätt.
Vart skulle jag ta pengarna ifrån var nästa fråga som dök upp i skallen?
Kl hade nu blivit ett och vi bröt lunch sammankomsten. Jag stoppade ner handlingarna i min portfölj under viss bävan.
Chauffören skjutsade tillbaka mig till Arlanda och jag kunde åka hem.
Ja nu hade jag ett antal problem. Inga pengar och hade aktieägartillskott att göra till Polar Olje AB.
Skrivit avtal om köp av fastigheten som kommunen hade som bussgarage.
Köpt Petrinis Olje AB.
Alla pengarna skulle ut inom två månader.
I detta läge insåg jag att jag måste komma från någon av affärerna.
Valet blev något enklare därför att Saab genom Ove Lundgren (Lundgrens Bilaffär) ville etablera sig i fastigheten så fort bussarna kom därifrån.
Eftersom jag redan skrivit avtal på huset skickade Arne Carlsson honom på mig för att fråga om dels hyra dels möjligen om det kunde vara till salu. Var det till salu ville han absolut köpa detsamma. Jag skrev då ett Köp av avtalet om köp efter att ha förvissat mig om att detta var en möjlighet som jag hade.
Eftersom jag inte hade haft huset de facto i min ägo utan endast ett avtal om köp, så behövde jag inte betala någon skatt på fet tänkta förvärvet. Däremot fick givetvis Lundgrens betala detta.
Ett problem mindre och en liten men naggande god intäkt.
De 9,9 procent av aktierna som jag ägde i Polar Olje AB, kändes just i detta ögonblick värdelösa.
Jag skulle behöva lägga in åttahundra tusen för att fortsättningsvis behålla min andel i bolaget.
I detta ögonblick kontaktade jag Mats Ringesten (sedermera chef för Pripps Bryggerier) han var vid denna tidpunkt Shells Dotterbolagschef och satt som styrelseordförande i samtliga av Shells dotterbolag, för att fråga honom om jag fick tillåtelse att köpa Petrinis. Lockbetet var två. Dels skulle jag överföra alla Petrinis kunder på Polar Olje AB, dels så skulle jag avstå från min andel i Polar.
Det enda kravet var att få köpa bolaget Petrinis och att Polar i mån av att man behövde cisternutrymme skulle hyra detta av mig.
Mats Ringesten godkände arrangemanget och därmed släppte jag ägandet i Polar Olje AB.
Jag skulle däremot jobba kvar i bolaget till dess att jag var 55 år.
Det var år 1986 som jag signerade kontraktet med Shell och detta var 1987 ett år senare. Jag var 47 år. Enligt kontraktet skulle jag vara kvar som VD till dess jag fyllde 53 år. Därefter skulle jag sitta kvar i bolaget i ytterligare två år som Ordförande i detsamma.
Någon kan ju tycka att jag gav bort bolaget allt för enkelt. Det som emellertid inte framkommit var att jag som chef för bolaget visste, att vi skulle komma att behöva hyra ett antal cisterner under tid som kommer. Jag räknade helt krasst med att jag skulle kunna tjäna säkra pengar på denna investering.
Problemet med pengar var emellertid inte löst för att kunna betala AGA för köpet.
Efter att ha kontaktat bankerna i Piteå för att få loss lån till köpet konstaterade jag att det inte var särskilt lätt.
På grund av de handlingar jag kunde visa om förhyrningar och annat så löste sig dock det hela med att SE Banken lånade mig pengarna. En affär som jag tror att såväl Arne Carlsson som Reinhold Öhman sittande i styrelsen på nämnda bank, hade ett finger med i.
Jag betalade Petrinis och hade nu skaffat mig en bas för fortsatt verksamhet.
Självklart hade jag gjort annorlunda i dag. Men jag hade då inga pengar och utan sådana är det svårt att göra allt för vidlyftiga affärer.
Polar Olje AB.
Att starta ett nytt oljebolag är ingen sinnekur för svaga hjärtan eller dålig nattsömn.
Dels hade jag kommit sams med Shell om att bolagets kontor skulle flyttas från dåvarande Haraholmen till centrala Piteå.
Ett skäl var att jag var less att sitta ute på en uthamn. Dels att jag trodde att en centralare placering skulle gynna närheten till kunderna.
Vi hade hittat och hyrt och inrett vårt kontor där Pite Turistbyrå hade huserat. Huset där Norrbottens Elektriska funnits sedan dess.
Min ambition var att ta hand om våra gamla kunder som tankat av oss som ARA.
Dessutom tillväxt i den mån det gick.
Jag hade begärt att vi skulle ha ett eget kapital om fem miljoner. Detta för att jag var övertygad om, att så fort denna affären blev känd, så skulle korparna börja att hacka på oss. Med korpar så menar jag de övriga oljebolagen. De såg nu sin chans att sprida dimridåer och rena falsarierna om oss.
Det ena med det tredje ryktet om vår död fick vi lyssna till.
Otaliga möten med vårt folk för att hitta administrativa system och upplägg för vår bokföring. Hitta sätt att ta betalt och att försöka hålla priserna på sådan nivå att det fanns någon marginal kvar.
Namnfrågan och hur skulle vår logga se ut?
Ett annat problem var att vi behövde ju ofantligt mycket mera pengar än det egna kapitalet för att lägga upp lager för vintern med. Dessutom för kundfodringar och annat.
Jag gick till vår bank och förklarade att jag behövde mellan 50 och sexti miljoner på hösten för att kunna dra runt rörelsen.
Det var ju skyhögt över vad en bankdirektör i Piteå kunde sitta och lova eller avslå. Han rekvirerade hjälp från regionchef i Sundsvall som kom upp och försökte luska ut om det var möjligt att dra ner beloppet till någonting anständigt. Eftersom jag visste att det kommer att behövas dessa pengar så kan jag inte gå med på att ha ett varulager som är så tajt att en riktig isvinter har jag ingen soppa till mina kunder när våren kommer.
Vi kan inte lova några sådana krediter som Du önskar var regionchefens svar.
Du får nog åka ner till vårt huvudkontor i Stockholm och lägga fram Din sak. Han flinade när han sa det. Säkerligen övertygad om att jag skulle få åka hem med oförrättat ärende.
Så gjorde jag. Jag åkte ner.
SE Bankens kreditchef lyssnade på mig. Tror att jag på något sätt lyckades komma under huden på honom. Han frågade varför inte Shell som ägde huvuddelen av aktierna kunde ställa upp och garanter krediterna eftersom de ägde så stor del.
Shell hade emellertid gjort klart för mig att det inte var ett alternativ. De ställde aldrig ut några sådana garantier.
Våra dotterbolag står på egna ben och de som inte gör det mister sin frihet. Vi lägger in dem i vår egen verksamhet i så fall. Det var jag ju rädd som döden att de skulle göra.
Åt lunch i SE Bankens direktionsmatsal där jag presenterades för bland annat Jakob Palmstjärna som var dåvarande Marknads Direktör i banken.
Han satt med vid bordet och lyssnade och sa sedan att han ville titta på konceptet och lyssna lite mera på saken. Han följde med ner och lyssnade.
Efter någon timme kunde jag gå därifrån med ett löfte på att de trodde på mig. Jag fick löfte om pengar. Dock under de premisserna att de ville ha månatlig dragning om hur mina planer för bolaget fortskred. Att de fick månatlig rapport över ekonomin och att de ifall de såg att det gick åt skogen omedelbart kunde säga upp krediterna.
Ett tomt löfte tyckte jag eftersom pengarna i så fall ligger som olja i mina lager. Bolaget pantförskrevs på rubbet av tillgångar inkluderande varulager.
Det gick.
Två gånger var Jakob Palmstjärna upp och satt på mitt kontor och avkrävde mig räkenskaper.
Han var otrolig rak i sina frågor och hade genomträngande ögon. Jag lärde mig uppskatta honom.
Inget kul den dagen som jag gav honom beskedet att vi hade förbrukat mer än hälften av vårt aktiekapital. Han såg dock i de möjligheter jag skisserade att vi var på god väg att etablera oss på marknaden.
Vi växte organiskt och anställde också mer folk. Säljare depåfolk och kontorsanställda.
Maskinparken förnyades vad gällde kontor. På bilsidan så hade vi ju våra distributörer som numera också var Distriktschefer. De köpte bilar allt eftersom det behövdes. Ibland även om det inte behövdes. Ett problem var ju att hålla nere kostnaden för bland annat frakter. Vi predikade i bolaget att man inte behövde allt möjligt krimskrams på bilarna för att distribuera olja. Allt lull lull kostade pengar som bolaget så småningom tvingades att betala.
Vi körde bitvis ut olja med Rolls Rojs.
Men vi lärde oss och vi blev starka.
Jag satt en dag tillsammans med dåvarande landshövding Curt Boström. Han kom att beklaga den utveckling som var rådande inom bensinhandeln. Man lägger ner bensinstationer på löpande band för att de inte är lönsamma. Tage, vi måste hitta ett sätt att göra något åt detta.
Jag funderade och ringde honom inom några dagar och bad att få en träff med honom. Det beviljades omgående och vi gick igenom det dystra läget.
Under mellanliggande tid hade jag tillsammans med mina medarbetare gått igenom vad vi skulle kunna göra. Vi hade tagit fram en modul som skulle passa för små volymer. En modul som skulle kunna vara lönsam från kanske bara ett par trehundra kubikmeter och uppåt. Men vi hade även en lösning för ännu mindre anläggningar ute i byar i Norr och Västerbotten. Konceptet förutsatte att det utgick bidrag från en del mystiska fonder som länsstyrelsen förfogade över. Dessutom skulle varje etablering av bränsle ske där det också antingen fanns eller kunde öppnas livsmedelsbutik eller annan rörelse.
Curt svarade mig. Detta är bra. Men för att Ni ska lyckas så måste jag nog göra Er till myndighet inom Länsstyrelsen. Du får en man som jobbar åt mig som kontaktman inom huset (Landstedt från Renholmen). Detta ifall Du behöver hjälp inifrån.
Det får inte förekomma att Ni som oljebolag får några bidrag. Samtliga sådana ska gå direkt till de som ingår avtal om att bygga enligt de uppgifter vi kommit sams om.
Sätt i gång.
Så vi gjorde.
Jag hade ju varit med om att starta bensinförsäljning inom Jet. Detta var något helt annat. Jet fordrade 3000 kubikmeters planerad omsättning. Vi var nere på en tiondel.
Men vi knatade på och hade så småningom byggt upp mellan 55 och sextio anläggningar i Norr och Västerbotten. Att Västerbotten kom med berodde på Curt Boström. Han var god vän med Landshövdingen i Västerbotten som gärna ville vara med om samma sak. Vi fick således klartecken för samma upplägg I Västerbotten.
Vad vi hade räknat med när vi gjorde detta upplägg var att landsbygdens folk skulle gilla oss. Där fick vi verkligen god hjälp i vår övriga försäljning. Vi kunde nu få både åkerier och villakunder och kommuner att handla hos oss. Givetvis inte vår hemkommun Piteå, de köpte av Ok som tar in sina produkter via Luleå Hamn, men de övriga.
Under denna tid som Polar växte och blev starka, så kom givetvis det ekonomiska resultatet att bli bra. Det bolag som jag gav bort min del i hade säkert varit värt en del när jag lämnade bolaget enligt ingånget avtal.
Under denna min tid hos Shell kände jag mig verkligen uppskattad av dem och fick dessutom en massa kompisar att vara tillsammans med i de övriga dotterbolagen.
Shell hade ett tiotal Dotterbolag som gjorde ungefär samma saker som vårt bolag.
Jag ska fortsätta sedan med det och hur jag arbetade inom Shell.

Distriktchef, det är grjer det!

2009-06-18T18:47:00.005+01:00

Oljeförsäljning i Norra Sverige.
Att sälja olja och distribuera densamma i norra Sverige kan liknas vid, att sälja olja från Malmö i söder till Gävle i norr och distribuera detsamma från Göteborg.
I södra Sverige hade man många säljare och kontor på det området.
Det är i grunden ett allt för stort område att arbeta effektivt på.
Jag måste hitta ett sätt att kanalisera försäljningen på olika distrikt.
Ett sätt är, att sälja genom ombud, ett annat att sälja genom återförsäljare.
Jag fastnade för att använda mig av alla alternativ, men med att försöka samordna sakerna på ett naturligt sätt.
Den förste som kom att hjälpa mig i min strävan att hitta lämpliga trevliga människor som jobbade för oss var en man från Överkalix som snart skulle få pension från sitt bolag. Han sålde smörjolja för Castrol och var en väl sedd försäljare som man tyckte om när han hälsade på. En typisk problemlösare för sina kunder. Inte hade han betalt för alla saker han gjorde för dem. Men på sikt räknade han alltid att det skulle lösa sig. Dessutom hade han ett gott samvete när han la sig på kvällen Han hade inte bara sålt någonting som han själv tjänade på. Han hade dessutom varit till en bra nytta för sin kund. På detta sätt lärde han mig att kundnyttan och en absolut ärlighet, var det viktigaste argumentet för att man skulle lyckas i affärer.
Vi åkte runt i Norrbotten och försökte övertyga hans kunder att nu skulle de i stället kunna handla genom ett lokalare bolag än tidigare. Ett bolag som hade ett varulager på nära håll.
Någorlunda lyckades vi med denna sak. Det är långt mellan kunderna, viket gjorde att det så här i början inte blev så många kronor över på varje leverans.
Jag hade med detta dock påbörjat en procedur som skulle visa sig vara ganska lyckosam. En dag ringer mig en man från Masungsbyn. Otto Henriksson. Jag har lastbil och vill börja transportera och sälja för Er räkning.
Han var enträgen. Ringde några gånger. Saken var den att med vårt engagemang med kommunsamköp, så hade han hört talas om att vi skulle börja leverera till kommunerna.
Han fick jobbet och var snart inne i ruljansen. På andra distrikt i Norrbotten hade Sivert Burman en väl upparbetad kundkrets åt dåvarande Esso.
Han ringde inte, utan det var så att jag hade hört att han var en duktig man i Kalix.
Jag åkte upp och erbjöd honom mera transporter och därmed större intäkter än att endast
sälja produkter åt Esso.
Burman var en bra karl. Dessutom hade han en stabil och världsvan fru. Margit Burman. En kvinna som hade en egen mening om livet. Hon var egentligen lika viktig för att Burman skulle fungera, som Sivert själv. Hon lyssnade och ställd frågor och såg med genomträngande ögon på mig.
Här gällde det att leva upp till vad som förväntades.
Burman börjae sälja. Han hade en del bra kunder. Andra tog vi in tillsammans. En av de stora kunderna var exempelvis Englunds bygg.
Innan jag kunde göra upp med Burman, så besökte han och jag Englunds och fick dem att acceptera oss som leverantörer. En bra referens var här Bengt Larsson (Byggmästare Piteå). Bägge satt med i Byggmästareföreningens styrelse. De kände varandra. Jag hade en bra kontakt med Bengt.
Men det är bra att känna till referensvägarna. Efter att ha inkorporerat Burman som ombud och distributör, så behövde jag även komma åt Älvsbyn. Burman hade jobbat tillsammans med en duktig distributör uppe i Älvsbyn, Karl Erik Lundquist hette han. Han hade under många år sålt produkter till Älvsbynborna och hade levererat olja till kommunen under ett antal år. Denne man behövdes nu i mitt lag.
Jag fick tala med honom och kunde intressera honom för en övergång till ARA. Denna övergång var inte så svår i och med att jag redan fått med några bra pojkar i mitt lag. Dessutom visste han också att det skulle bli svårt, att behålla kommunen, för att inte säga mycket svårt nu när vi erbjöd tankning genom vårt bolag kommunsamköp.
Detta koncept firade triumfer. Vi fick en allt större och större marknad. Våra konkurrenter var nu så arga på oss att det var svårt att föra samtal med dem. Esso hade nu tappat två av sina duktigaste återförsäljare.
På Arjeplog Arvidsjaursområdet hade jag ännu ingen bra täckning. Jag fick emellertid tips om en distributör och återförsäljare till Gulf som man kanske skulle kunna påverka till att komma med i laget.
Fick kontakt med denne man Sven Olov Utterström.
Han hade också en bra fru Carin som var duktig och skötte stora delar av företaget i Arvidsjaur. Nu återstod egentligen två områden som jag ännu inte hade bra täckning på. Luleå och Boden plus kanske också Gällivare –Kiruna –Haparanda.
Luleå klarade jag aldrig av riktigt.
Jag hade en man som ombud där under en tid. Han hade blivit en bra karl för oss i Luleå. Men han dog tyvärr och där stod jag utan någon god ersättare.
Boden annonserade jag efter.
Jag fick en man som jag anställde som ombud utan att vara distributör. Han var militär och jobbade som lärare på Armens helikopterskola. Lejf Selberg hette han.
I Haparanda hade Gulf ytterligare en Distributör som jobbade( Åke Lepiniemi) med olja.
Även i Haparanda hade jag talat med kommunen om leveranser av olja. Hade dessutom dem på kroken om jag fick en distributör som kommunen gillade.
Åke accepterade och gick in i teamet.
I Kiruna lät jag faktiskt Henriksson Jobba utan störande andra. Däremot så tog jag in Gotab A.B. ( Gällivare Oljetransporter Aktiebolag) som ombud i Gällivare. De hade varit säljare och distributörer för Nynäs fram till denna tid.
I Överkalix fanns dessutom en enveten man som sålde och distribuerade oljor. Övertalade honom att flytta från sitt bolag och börja åt oss. Han fann konceptet intressant och började också.
Nu hade jag täckning för hela Norrbotten. Det började märkas på flera plan. Det ena var att våra volymer av försålda produkter ökad nästa explosionsartat.
Det som också ökade var ständiga problem med alla dessa ombud- distributörer.
De sålde ju alla på sitt speciella sätt. Det fodrades daglig tillsyn och omvårdnad om dessa människor.
Dels var det ju så, att de alla var vana att sälja till kreti och pleti. Detta oavsett var Kreti eller pleti befann sig. Skedde det nu så fanns det onda ögon som registrerade dessa övertramp och rapporterade till den förfördelade. Detta med den effekten att jag blev inblandad som fredsdomare. Det var ju överenskommet att man hade ett visst distrikt med klara gränser att arbeta inom. Men det var nästan dagligen någon som försökte vara smartare än den andra för att göra en leverans på fel område. Å det är klart att har man en kund som är lite mobil så finns det problem.
Det kunde väl gått an. Men dessutom hade man ju en viss frihet i prissättningen. Å, det var inte bara en gång som den ena av ombuden försökte med att prisa sig in i kollegans område.
Under dessa år så hade jag ständiga konferenser och möten med ombuden. Allt för att få dem att förstå dessa grundläggande saker. Men också för att förstå dem i deras strävan att kunna ha en så god inkomst av det hela som möjligt.
Dessutom behövdes ett livligt utbyte av information för att hålla oss informerade om marknaden.
Kampanjer skulle ordnas. Reklammaterial tas fram.
Frakter skulle förhandlas och försäljningsvillkoren utsattes ständigt för attacker.
Man bildade ett speciellt bolag, som skulle vara deras sätt att gentemot bolaget skulle föra deras talan. Man satte militären Selberg som Vd för bolaget.
Allt detta för att det hade börjat ta stora proportioner med alla distributörer och ombud som vi hade.
Det fanns ingen illvilja i det hela.
Under dessa år gjordes många resor tillsammans. Bland annat så inbjöd jag alla dessa återförsäljare med fruar för att åka till Västindien under två veckor på hösten innan säsongen hunnit komma igång på allvar. En fantastisk resa som man skulle kunna skriva mycket om. Jag nöjer mig med att säga att vi blev som bolag svåra att tas med eftersom vi allt mer och mer svetsades samman. Det var absolut ingen onödig kostnad med denna resa. Det hade i dag varit fullständigt omöjlig för ett företag att göra på detta sätt. Likväl anser jag att det med rätt motiv för ansiktet och ett klart definierat mål, så är det både moraliskt och rätt sätt att få en bra sammanhållning och stor slagstyrka för ett team.
En annan resa som vi gjorde tillsammans var att jag bjöd ner dem med fruar till Stockholm. Där fick för övrigt också andra anställda i bolaget vara med.
Hade gjort upp med Gourmet Club om att vi skulle av dem köpa ett arrangemang som skulle löpa över helgen.
Vi bodde på ett av stans allra finaste hotell och skulle en av dagarna äta middag på Operakällaren. Werner Vögeli skulle personligen ta emot oss och guida oss runt.
Jag visste sedan tidigare att en av mina vänner på bolaget i Stockholm hade en nyckel kallad (guldnyckel) därför att den dels var av guld. Dels därför att med den nyckeln kunde man komma in i Operakällarens allra heligaste. Deras vinkällare(NOBIS).
Detta var det finaste av allt fint eller exklusivt man då för tiden kunde göra.
Vi gick dit. En del av oss hade kanske börjat lite tidigt med att kalasera på goda stockholmska drycker.
Innan vi gick dit hade jag noggrant poängterat för samtliga att när vi nu kommer ner i källaren så rör för hundra gubbar ingenting. Behärska alla små som stora infall att röra i någonting.
De flaskor som finns där nere i källaren är just nu till för att endast på avstånd se på.
Vi kom ner till källaren och blev bjudna på tre sorters Champagne. Sedan fick vi ströva runt och titta på dyrgripar så väl som något mindre dyrgripar.
Då hör jag hur Burman just talar med en annan av vårt folk om varför den flaska som han just tagit ut ur ställningen den låg i blivit så alldeles överfull av damm och spindelväv.
Jag smyger mig fram och sätter händerna under hans händer och ber honom att låta mig lägga tillbaka flaskan där den legat.
Jag hade för en stund sedan passerat flaskan tillsammans med en Guide som hade berättat att den buteljen betingade ett pris av 120 tusen kr. Utan att vi hade sönder eller skadade något kom vi därifrån och kunde därefter två trappor upp inta vår middag.
Allting slutade bra och företaget kunde fortsätta sin frammarsch.
Vid denna konferens så hade jag dessutom en nyhet. Jag hade bestämt mig för att ge dem alla en annan titulatur. Samtliga ombud blev som genom ett trollslag Distriktschefer.
Detta namn på ombuden var faktiskt väl uträknat att det kunde tjäna vår sak. Dels gentemot våra kunder i form av en bra status, dels mot oss själva var det bra att stärka deras känsla av att vara en i laget.
Det var ett hårt men slitsamt arbete att förutom allt annat även sköta dessa herrar ensam.
Det fanns en sak som oroade mer än någon annan. Det var att vi inte fick sätta igång att bygga bensinstationer som bolaget hade gjort nu i några år.
Det va än mer bekymmersamt att dels sitta i bolagets styrelse och besluta om alla våra etableringar. Dessutom i några fall dessutom handgripligen hållit i dem.
Vid en konferens uppe på Björnfällan med alla våra anställda med damer eller herrar, så väckte jag tanken att vi skulle gå vår egen väg i norra Sverige.
Under ett par dagar diskuterade vi denna möjlighet.
Man kunde tänka sig två alternativ som man kunde komma till skott med.
Om jag åkte ner och sa upp mig så kunde följande möjligen hända. Man struntade i det och anställde en ny i mitt ställe.
Struntade i, att jag skulle ta alla människor med mig ifall jag slutade. Struntade i att man förmodligen skulle tappa mycket av sina kunder.
Det andra alternativet, vilket vi ville skulle vara det första var att vi fick köpa bolaget för en liten summa pengar.
Vi tyckte helt enkelt att bolaget trots alla våra framgångar inte alls lyssnade på oss.
Jag åkte från denna konferens med stora frågor rullande innanför västen.
En fråga var, om jag regelrätt bara skulle bli utsparkad.
En annan om Bolaget ens skulle sätta sig i förhandlingar med mig.
En annan var vilken summa kunde tänkas begära för bolaget.
Skulle vi ha några pengar att köpa olja för och hur skulle det gå till?
Var det rimligt att tro att man så lättvindligt skulle släppa bolaget?
Vem skulle hosta upp kulorna för att bekosta hela detta spektakel?
Det går ju ann att vara stor karl på en konferens uppe i Gällivare. En annan sak att befinna sig i de byxorna att man skall utföra tricket.
Jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Shell hade börjat med att köpa upp småbolag i Sverige och hade ett färdigt koncept för denna typ av verksamhet.
Jag visste inte särskilt mycket om detta men ringde dåvarande marknadschefen Joe Eriksson för att ställa några frågor om detta. Han bad mig komma ner till Stockholm och sätta mig och lyssna på vad Shells koncept gick ut på.
Detta gjorde jag före lunch. Efter lunch hade jag bokat ett möte med ARA Jets VD Kjell Pettersen.
Mötet med Joe Eriksson utföll till viss del väl. Men jag insåg att det var en hård och lång väg att vandra för att få ett större mått av frihet.
Vandrade med ganska tunga steg upp till mötet med Kjell.
Samtidigt tänkte jag på, att mitt liv hade haft ett antal uppbrott. Ändringar över vilket jag inte hade kontroll.
Frågan var egentligen varför en klok människa som har det väl förspänt inbegriper sig i ett sådant här vågstycke.
Men så var det.
Jag gick emellertid till mötet med VD och hade bett även att hans marknadschef Karl Ljunggren skulle medverka.
Jag la fram mitt ärende inför en alldeles överraskad och inte förstående Kjell Petersen.
Han bad mig lämna bolaget på stående fot och skickade i väg mig ut ur hans arbetsrum.
Jag runt på marknadsavdelningen och sa adjö åt mina gamla kamrater. Tog kanske tio minuter. Då kommer Karl Ljunggren och ber mig komma in på nytt till VD.
Innan jag blev utkastad hade jag just berättat att jag hade de som skulle kunna tänkas backa upp projektet. Hann dock inte färdigt förr än jag var ute ur rummet. Nu frågade man mig om vem jag hade tänkt alliera mig med.
Saken var den att Karl hade snabbt förklarat att det fans inte mycket till chans att bolaget på ett bra sätt skulle klara sig ur knipan, om jag tog alla med mig.
Han hade då bett att få lyssna ytterligare på vilka förslag jag ville diskutera kring.
Det fanns dessutom ett annat problem. Det var att det var bättre att kanske komma ur rävsaxen med hedern i behåll, om man kunde få ett anständigt pris för det hela.
Han ville ha ett pris som vida översteg det som jag hade rygg eller löften för att kunna acceptera. Priset skulle efter förhandling vara 11,5 miljoner.
Om jag eller den konstellation jag företrädde kunde hosta upp dessa pengar så kunde vi ta bolaget uppe i Piteå. Det skulle kunna ge VD anledning att kunna säga att han inte tappat bort företaget utan hade på grund av avstånd och annat sett att det ur bolagets synpunkt var bäst att koncentrera sin verksamhet.
Jag lovade att återkomma inom ett par dar med mitt beslut.
Man skulle nu kunna säga att min framtid nu var relativt körd. Det fanns således inte mycket annat att göra än att förhandla med Shell om att ingå i ett koncept som man visat mig.
Att försöka att få mina grabbar uppe i Norra Sverige att gräva fram eller ställa ut borgen för ett belopp i denna storlek tvivlade jag starkt på. Dessutom när köpet väl var över, ett aktiekapital av ingen ringa stolek. Min bedömning var att aktiekapitalet borde vara minimum 5 miljoner. Det finns alltid en sak man måste tänka på vid liknande händelser som denna och det är att andra företag i branschen fungerar som korpar och skulle säkerligen försöka hacka ögonen ur oss. Detta med att prissätta varorna så, att vi inte finge någon lönsamhet i verksamheten.
Det tredje var, att vi ju också skulle vara tvungna att köpa varor för ett antal miljoner, eller bli ombud åt något företag.
Jag reste hem.
Började förstå att jag hade tjorvat till mitt liv. Från varande fridlyst till att vara ett villebråd för alla.
Inte minst för alla hemma. Distriktscheferna, anställda på bolaget, kunderna.
Hur var det nu med löftena om att gå med mig. Att starta ett bolag som vi alla kände att vi hade ett större moraliskt släktskap till.
Taktiskt måste detta skötas så, att jag skulle vara tvungen att under denna helg som jag hade på mig för att formulera svaret, så skulle jag också vara tvungen att sälja förslaget tll mina distriktschefer.
Ringde Burman och fick träffa honom för att redogöra för förslaget. Hans fru Margit var också närvarande. Jag hade också min Margit med mig vid detta tillfälle.
Något svar fick jag inte. Inte av någon annan heller av de tillfrågade. Jag ringde nu på måndag morron till Margit Burman och bad henne lägga ett gott ord för att jag skulle få ett jakande svar av honom. Jag fick det på kvällen.
Därmed var det enklare att få också de andra med sig på affären.
Nu kunde jag bättre förklara vilka de stora fördelarna var med att jobba på detta sätt. Därmed fick jag samtliga med på kärran.
Åkte ner och färdigförhandlade med Eriksson på Shell om saken.
För min del i denna affär skulle jag om jag jobbade kvar i bolaget minst två år få 9,9 % av aktiekapitalet. Detta förutsatt att affären gick i lås.
Jg skulle således äga 9.9 i bolaget, viket i praktiken innebär att inga pengar om det inte går bra.
Vi alla i gruppen stångades med alla möjliga problem ett nytt företag har. Någon hjälp från Shell fanns inte att få. Inte annat än de fem miljoner som Shell stoppat in som aktiekapital.
De 1,5 miljoner som jag skulle få, betalade Shell som avskrivningslån till mig.
Därmed hade vi 5 miljoner att använda för att bli ett riktigt oljebolag.
Efter ett år hade vi förbrukat mer än femtio % av vårt aktiekapital och jag tvingades till att göra en kontrollbalansräkning för bolaget.
Vid efterföljande styrelsemöte beslutades att nytt kapital skulle sättas in i bolaget för att stötta upp verksamheten. Detta med pengar som inte jag hade. Shell hade inget problem. Men det kan man ju säga att jag hade.
Tror Ni att det Gick?
Ja det skall jag berätta mer om sen.

Goda tider i Oljevärlden.

2009-05-18T22:47:00.011+01:00

Resor i Fjällvärlden.
Fick telefon från Stockholm, Ulf Ingesson ringer och frågar om jag kan ordna en resa upp till Kebnekaise?
Jaha, å vem är det nu som skall vallas?
Jo det kommer främmande från staterna. De som köpt oss i Amerika vill komma till Sverige för att se på hur vårt bolag ser ut. Dessutom är de intresserade av att se på landet som sådant.Eftersom Du brukar fixa sådana här resor till belåtenhet, så skulle vi önska att Du kunde ta hand också om denna representation.
Vi har dock ett problem, säger Ulf.
Den som kommer över heter Mister Turvey och han är marknads - direktör för Conoco över hela välden. En av Conoco tre högsta chefer. Han har alldeles nyss haft en stroke, och har ett dåligt hjärta.
Du måste vara försiktig med honom och se till att han inte utsätts för allt för stora påfrestningar.
Ja, hur ska jag då gulla med honom tänkte jag
Men visst fixar jag det.
Det går ytterligare några dagar och VD i ARA Jet Kjell Petersen ringer mig.
Tage, jag vet att Ulf talat med Dig om Turveys hälsa. Men det är än viktigare än så, att han återbördas vid hälsa, så Du får se till att hitta något sätt att klara de påfrestningar Du utsätter honom för. Dessutom bör det ju inte vara de våldsammaste sakerna som han ska vara med om. Det finns väl lite lugnare saker också man kan göra i fjällvälden.
Jag lyssnade. En plan tog form i mitt huvud.
Jag var ju medlem i Rotary och där hade jag ju många vänner jag kunde få hjälp eller rådfråga.
Så på första bästa möte så frågade jag doktor Sundbom som var överläkare i Piteå om han kunde tänka sig att följa med. Förklarade noggrant att han skulle ha med sig piller och preparat för att hålla en hjärtpatient vid liv, om han skulle få något återfall. Jobbet är att befinna sig inom 25 meter från Turvey, var helst han än är under resan.
Sundbom sa att han hemskt gärna skulle vilja vara med men att han hade ett antal planerade operationer just den dagen. Han skulle undersöka om det var möjligt att skjuta på eller ändra eller ändå helst få en stand in för operationerna.
Han meddelade mig efter ett par dagar att han hade kunnat ordna en ersättare för dessa operationer.
Jag talade med min VD Kjell Pettersen i Stockholm, att jag hade lejt in en hjärtdoktor för ändamålet.
Det var vad jag trodde. Sedermera fick jag reda på att han långt ifrån var hjärtdoktor. Men å andra sidan hade han varit med länge och var säkert ett bra val ändå.
Jag förberedde utflykten noggrant.
Vi skulle upp till Kebnekaise tillsammans med Järva - Per och jaga ripa.
Dessutom skulle vi fiska.
Vi vanliga dödliga kom till Luleå eller Kiruna via SAS.
Mister Turvey kom med eget plan en Caravell direkt från staterna.
Hans plan var större än de plan som SAS flög med till Luleå på den tiden. Men är man stor och mäktig så är man.
Nåväl, folket kom så småningom till Kiruna och jag kunde få ta hand om dem däruppe.
Knut som hade helikoptrar från Gällivare hade skickat upp en av sina anställda till Kiruna för att köra oss.
Järva – Per hade åkt upp ett par dagar tidigare till ett Pörte han hade uppe på en fjällsluttning en bit ifrån Nikkaluokta. Det är för Er som inte vet det en liten lappkåta gjord av torv. En mera permanent byggnad än en vanlig tältkåta.
Han skulle lägga ut nät så att vi skulle få fisk.
Vi flög upp dem till Järva - Per och med oss hade vi också två ryssar. En politruk och en handelsattaché. Vd för bolaget jag och ulf. Dessutom en manlig sekreterare åt Turvey och doktor Sundbom. Allt för att det skulle se bra ut.
Dels var vår amerikanske vän, intresserad över att få träffa ryssar. Conoco hade ingen tjockolja i Europa, vilket gjorde att ryssarna var viktiga handelspartners för oss.
Järva – Per stod och vinkade på fjällsidan när vi anlände.
Vi blev inbjudna till Pörtet av hans dåvarande sambo – särbo eller kamrat. En samekvinna som i vanliga fall jobbade nere i Kiruna åt radion. Pörtet var verkligen mysigt. Mitt i kåtan brann elden där hon just kokat kaffe i en panna som hängde småputtrande över elden. På en flat sten bredvid elden hade hon bakat färskt kaffebröd.
Runt eldstaden låg renskinn över hela golvet. Här satte vi oss nu för att njuta av starkt samiskt kaffe. Hon visade oss sina tavlor hon hade målat. Motiven just från där vi satt. Hennes konst var såväl Olja som akvarell.
Stämningsfulla bilder inte särskilt stora. Skälen enkla. Svårt att frakta och bära dessa i ryggsäcken.
Efter kaffet ut för att fiska i en liten sjö strax nedanför pörtet.
På flugor och drag fick vi nu några rödingar. Mest Ryssarna, för de var mest intensiva med sitt fiske.
Sedan tog vi upp näten som Järva – Per satt ut. Där var det gott om fisk. Fisken gjordes omedelbart upp. Grillades över öppen eld. Det är garanterat gott. Till det fick vi bröd som Pers dam hade bakat över öppen eld den med.
Eftermiddagen skulle vi jaga ripa.
Sällskapet såg en aning komiskt ut.
Mr Turvey med en Doktor och en doktors väska, några meter efter sig, var han än gick.
Det flög upp några ripor och det small visserligen. Några ripor lyckades de inte skjuta.
Inte tror jag heller att det var särskilt lovligt att jaga dem. Men Järva – Per förklarade att det var allt i sin ordning. Har sedan förstått att han inte precis var något sanningsvittne i vad gällde regler för jakt och fiske. Det sägs att det inte finns någon i Sverige, som tagit ihjäl så många rovdjur av den typ som numera är fredade. Ett antal år senare så hade han visst ett antal problem för sin jakt med myndigheterna. Det hette väl att Järva – Per jagade, vi tittade på.
I mitt fall absolut sant.
Nåväl det hade blivit eftermiddag. Vi satt vid den lilla sjön och tittade ut över det vackra landskapet. Då hör vi ljud från en helikopter som närmar sig och landar utmed vår stora maskin. Det var Knut själv som hade varit in på ett bageri i Gällivare och köpt nybakade wienerbröd till oss allihop.
Det kallar jag service. Helikopter tio mil för att bjuda på Wienerbröd. Förmodligen var det väl inbakat i priset. Bättre ju mindre man frågar.
Efter kaffet flög vi till Kebnekaise fjällstation för att bada bastu och ta på sig rena kläder för middagen.
I bastun frågade jag den förhållandevis unge handelsattachén från ryssland om han bodde i Sverige med hela sin familj?
Ja, sa han. Jag har fru och en flicka med mig till Sverige. Men jag har också en flicka i Moskva.
Jasså?
Hon är tre år och bor hos min gamla mamma.
Varför då, frågar jag?
Han svarar lite undvikande att det bara blivit så.
Är det så illa att de behållit en flicka i ryssland som gisslan för att Du inte ska kunna kliva av i vårt land?
Han ger mig inget svar. Politruken som inte fanns i bastun hade inte åhört vårt samtal. Hade han det hade säkert frågorna hanterats på annat sätt.
Jag hade beställt en middag med de läckerheter som kocken på fjällstationen hade att tillgå.
Eftersom detta var på hösten så hade de fått några romstinna rödingar. Romen hade de saltat och gravat efter bästa förstånd. De visade mig detta när jag kom dit. Frågade om de inte hade sköljt romen något. Den var nämligen en aning rödfärgad.
Nej det gör man inte här uppe. Man tar bort hinnor och fjäll och gör den ren på så sätt. Men den är väldigt god förklarade de.
Efter Bastun så åt vi en god middag med alla tillbehör. Stämningen blev alltmer uppsluppen där vi var.
Jag frågade Doktor sundbom vilka operationer han hade varit tvungen att överlåta till annan läkare. Det var åderbrocksoperationer samtliga. Bland annat var det en kvinna från Jävre som skulle opereras.
Nu kom en obehaglig känsla över mig. Min mamma skulle ju opereras i dagarna. Kan det ha varit så illa att jag äventyrat hennes operation med min.
Till receptionen för att försöka ringa hem. Där fanns ingen kontakt med yttervärden. Telefon till Kebnekaise var inte i drift efter ett visst klockslag. Nödsamtal men inte annat . Var detta nöd.
Nej det kunde man inte säga.
Doktor Sundbom förklarade för mig, att ingreppen säkerligen var väl gjorda.
Med det fick jag nöja mig till dess att jag skulle komma hem.
Vi flyttade oss in i Lassinantis bibliotek.
Brasan brann, det knastrade härligt från veden.
Högsta chefen från Amerika satt på golvet. Med en inbjudande gest bad han mig sätta sig bredvid honom. Lutande våra ryggar mot väggen höll han om mig, som man gör med en god vän. Tage, sa han Du har det bra som får leva här.
I mitt huvud fanns en annan tanke.
Alla människor är lika om de sitter på golvet i Lassinantis bibliotek.
Min mors operation hade gått lugnt och fint. Jag kunde andas ut.
Under åren framåt ordnade jag flera likartade resor. De flesta med exklusiva gäster till höga priser.
Men jag betonar att vid denna oljans bästa tid, var pengar ingen bristvara för bolaget.
Vi tjänade mycket pengar och hade i övrigt inte särskilt lyxiga vanor.
Eller hade vi det?

("en del bilder lånade av Inger Holmgren och Ralf Vikstén")

Måttlighet vid huskurers användande tillrådes.

2009-05-09T21:30:00.003+01:00

Appendix!
Piss på händerna.
Mitt förra avsnitt på bloggen behandlade en huskur där ingrediensen för tillfrisknande var enligt överskriften. (Läs föregående avsnitt.)
Eftersom jag fått in många förfrågningar om det verkligen är en verksam kur mot Kråk - Hakka, (Kråk – Hakka är tydligen en utbredd sjukdom), så får jag tillstå att jag endast själv prövat kuren vid ett tillfälle. Det var för 55 år sedan. Jag blev frisk från utslag och sår på händerna. Dessutom ger det en resistenthet mot förnyad uppkomst av samma slag,
eftersom jag ej haft något återfall.
Mitt råd är därför inte, att man ska pissa på händerna i förebyggande syfte. Lukten av dylikt beteende kan åstadkomma andra besvärliga komplikationer. Detta i såväl sällskapsliv som inom yrket.
Jag har i mina vidare funderingar funnit att det kan finnas yrken där kuren inte passar.
Ex vis skulle jag knappas tycka, att jag just de dagarna, jag ska gå till min tandläkare eller dentist för behandling, behandlades under tiden tandläkaren genomgick denna kur.
Å andra sidan, ifall man har tillräckliga skäl (läs lidande), kan man knappast backa för att tandläkaren befinner sig under behandling.
Det enda krav eller önskemål man bör kunna ställa vid sådant tillfälle är väl, att han har salivsugen igång hela tiden .
Skulle nu salivsugen sättas igång direkt nästa gång jag kommer dit, har jag nog skäl att fundera varför? Men det ger sig väl så snart som behandling påbörjas.
Den som föreslog denna kur, tänkte knappast på denna kategori användare. Å gjorde han det, så önskade han väl också dem friska igen!
Eller hade han redan tänder, man kan sätta i ett vattenglas på natten?
Lycka till med huskuren.
Tage /S

Pissa på händerna är rena medisinen

2009-05-06T23:50:00.003+01:00

Piss är rena medicinen
Det är vår.
Våren är 2009. I Maj.
Jag och hustrun går förbi och över Jävreån. Det forsar hårt. Vattnet kastar sig nerför å fåran.
Jag påminns om forna tiders fiske på våren. I min barndom så var det en farbror som hette August Nilsson som fiskade i ån. Som pojke var det utomordentligt intressant att vara med och se när han drog upp mjärdarna eller Mjela, som vi sa. En sådan tingest var gjord som en strut eller en mycket liten Ryssja. För att den skulle kunna ställas ner i den brusande forsen fordrades att man satte fast densamma i ett trästativ som hade fyra eller fler vidjor som var hopknutna längst fram. Ungefär 2 meter framför trästativet. Inuti detta så spändes den lilla ryssjan upp.
Sedan var man tvungen att bygga en ställning ut i forsen för att stänga av densamma ett par meter. Man la ut en stadig bräda. Oftast ett par bräder som spikades ihop och stagades med brädor som höll emot forsens tryck mot avbalkningen av forsen.
Man hade gjort ett hål i avbalkningen av forsen där man satte ner mjärdet. För att det skulle se mysigt ut för fisken, så högg man sig granruskor som man stoppade runt omkring mjärdet.
När nu fisken kom och gick upp fört forsen på vårarna så, så var det ju lugnare att simma där det inte forsade så mycket. Fisken kunde först vila i aggan (lugnvattnet)som blev vid avbalkningen, för att sedan försöka ta sig vidare. Det var nu som fisken lurades att gå genom hålet där mjärden hade satts ner.
August pratade med mig som om jag var en fullvuxen person. Han kunde ge mig fisk att ta hem till mamma.
Oftast tog han dock fångsten i en flätad korg som han spände fast på Cykeln.
När jag slutar sa August så får Du och Din pappa ta över fisket i forsen. Det gick några år och fisket skulle av Byamännen ut på fiskevattensauktion.
Det skedde alltid när byamännen hade sitt årsmöte.
Arrendet var alltid om inget annat sas på 5 år.
Pappa hade gått dit. August hade ringt till honom och omtalat att han inte skulle ha arrendet längre. Jag är alldeles för gammal för att hålla på och böka här i forsen.
Så när fiskevattnet nedanför åbron ropades ut, så gav pappa ett bud på 25 kronor. David Stenberg som var bya ålderman slog så småningom klubban i bordet för budet.
Vi hade nu att börja med att tillverka nya mjärdar. Vi hade sett ut fyra ställen att sätta mjärden på. August hade bara två ställen. Ett på vardera sidan av ån. Vi skulle fiska mer, så vi gjorde fyra avbalkningar av ån och satte dit fyra mjärdar.
Detta skulle göras så fort isen gick i ån. Isen ute på fjärden skulle inte helt ha försvunnit.
Nu gick först Gäddorna upp efter älven. Gäddorna var oftast i 2till tre hektos klass.
Men det var oftast många. Vi vittjade morgon och kväll. Det var något som skulle göras innan vi gick till skolan. Att jag säger vi, bror på att min Bror Arne hade vuxit upp så han var i den åldern att även han kunde hjälpa till.
Efter gäddtiden så kom abborrarna. Det var oftast abborrar i ett hektos klass. Men abborre är gott och vi åt många mål abborre på våren.
Sen kom det en och annan snorgärs. De var en dålig sort. De stacks så förtvivlat. Hade man några sådana i mjärden och skulle ta ut dem, så blödde man om fingrarna. Men romen från fisken gick bra att använda och grava ungefär som man gjorde med löjrom.
Sen kom det värsta av allt Norsen.
Vi vaktade noga tills vi såg första norsen i mjärdarna. Var man inte tillräckligt snabbt uppe med mjärdarna. Vid denna tid kunde man få mjärden alldeles överfulla med dessa illaluktande fiskar. I varenda maska kunde det hänga en sönder strömmad Nors.
Gäddan luktade lite annorlunda och hade dessutom ett dubbelben som försvårade ätandet av den fisken.
Vi tog reda på romen från den fisken. Den var inte särskilt eljest än sikrom. Tyckte man i alla fall då.
Fick vi för mycket fisk så blev det iväg för att sälja det hela.
En pastor som kom från Örebro sade när vi berättade om att just nu går det massor med nors upp genom forsen.
Äter Ni inte nors, var hans fråga?
Nej absolut inte svarade jag.
I Örebro är det en delikatess.
Kan vi fånga några norsar så får jag mig ett skrovmål?
Visst svarade jag.
Vi gick ner till forsen. Bad honom sticka ner handen i vattnet så att det kunde bildas ett bakvatten efter handen. Nu tar Du bara den andra handen och kniper ihop den så har Du en eller flera fiskar i handen.
Han gjorde så. Efter en stund hade vi en halv tiolitershink med Nors.
Han kokade sin fisk och åt. Han levde dagen efter, å omtalade att han verkligen tyckte att det var en delikatess.
Detta kalla vatten om vårarna förde med sig vissa bekymmer. Dels var det så att det var inte bara fisk i mjärdarna. Det var skit i olika former. Löv kvistar och vidjor. Allt detta skulle också plockas från grejorna för att de skulle bli rena. Dessutom gjorde den typen av saker att garnen ständigt måste repareras. Allt detta skulle ske i en temperatur som ibland var väldigt nära noll.
Tillsammans så blev händerna väldigt utsatta. Man fick ont i dem och dessutom utslag . Det kallades för kråk-hacka.
Utslag i form av sår som varades och läkte dåligt. Ibland så att händerna blev praktiskt taget odugliga till att arbeta med.
Det fanns huskurer för detta. Jag minns att Fabian Berglund sa, att det var inget problem alls. Man skulle endast se till att man pissade på händerna. Ville man inte göra det direkt när behov uppstod, fick man pissa i ett handfat för att därstädes nersänka händerna i detta botgörande liniment.
Faktiskt provade jag det vid ett tillfälle.
Ni kan själva tänka Er hur det känns, om man har händer fulla med sår och så pissar man på dem. Det svider så inne nordens.
Just att det gjorde det, var enligt samme ”shaman”, tecken på att den verksamma urinen gjorde verkan.
Ett aber var dock att man inte fick tvätta sig efteråt. Man skulle låta detta verksamma, botfärdiga piss torka och allt efter hand lägga på mera av samma vara. Efter några dar med denna kur, så skulle Du vara fri från otyget.
Det luktade inte gått efter en eller ett par dar. Inte kändes maten heller så god med denna doft under näsan.
”Men man måste lida pin, för att få vara fin.”
Fabian var säker på att det hela hjälpte. Han var själv en självlärd fiskare som sommartid hade forsen som sin allra närmaste granne. Tyckte dessutom att det var väl inte så farligt att det luktade lite piss under en kort tid.
Han levde bara några steg från sin egen fiskebrygga. Inte luktade det alltid så gott ifrån fisk som låg runt och under bryggan. Dessutom var det sommarhus han bodde i också hans sommarbostad. Hela familjen bodde i denna sjöbod. Hans fru Sigrid och flera barn. Rune och karl Ivar. Sven Erik och Ulla och Ingamaj. En del låg bland fiskegarnen på dit lagd madrass eller liknande.
Han var säkert renlig på sitt sätt. Men lite lukt får man kanske tåla.
På den här tiden var Fabians barn de kamrater jag mest umgicks med. Det var väl i första han Ingamaj och Rune som var i samma ålder .
Fiske har alltid fascinerat och lockat. Vid mognare ålder och i brist på pengar så fiskade jag senare i livet löja för att få löjrom. Det gjorde jag tillsammans med min hustru och Mamma och Pappa.
Ett år sålde vi 246 kilo löjrom. Det går åt mycket jobb och mycket fisk till det. Det gav vid denna tidpunkt i livet oss en rejäl liten summa pengar som vi kunde dryga ut vår smala inkomst med.
För att få ut ett så bra pris som möjligt för denna produkt, så förpackade vi löjrommen i specialburkar som rymde 3 hg och var av hårdplast. Gjorde en lagom töntig etikett som skulle visa var och av vem som romen kom ifrån. Gjorde ett utskick till 500 av de största företagens ledare i Sverige, där jag erbjöd att sända löjrommen till respektive mottagare ex vis som julpresent.
Detta nappade några företag på. Ett sådant företag var ex vis Philips i Sverige. Ett annat var ett företag som tillverkade vapen i Sverige.
De skickade mig sedan en lista på var löjromen skulle skickas.
Den listan skulle ha varit mumma för tidningarna om de hade fått tag på densamma. Den gick till de flesta ministrar i den Svenska regeringen. I synnerhet till de som hade med försvar att göra. Den gick också till en och annan militär höjdare. Med största säkerhet hade listan kunnat inbringa flerhövdat mer pengar än romen.
Men självklart så hamnade den listan efter utskickningen av romen på sådant ställe, att den inte skulle ställa till förtret.
Philips skickade alltid en Chaufför med limousin ut till flyget för att hämta mig när jag kom med godsakerna. Sen fick jag åka in till Philips Huvudkontor och gå upp och leverera varorna.
Ja fiske fascinerar.
Sådant fiske ägnade aldrig Fabian sig åt vad jag minns. Han fiskade strömming och Lax.
Å att fiska strömming det var han en riktig rackare på. Han var den absolut bäste till att räkna ut var strömmingen skulle leka och när. Han hade många gånger under strömmingens lektid, flera tusen kilo i sin båt när han kom hem.
Då var det till att rensa fisk hela dagen. Rensningsmaskinerna som fanns på denna tid hade inte en chans att hinna med jobbet.
Vi stod vid bryggan och sjöbodarna många människor och gjorde upp fisk. Rensade och sköljde.
Vid sådana tillfällen kunde man tala om en viss odör.
Då var lite piss på händerna under några dar rena parfymen.